En gång skall du vara en av dem som levat för längesen. Jorden skall minnas dig såsom den minns gräset och skogarna, det multnande lövet. Så som marken minns och så som berget minns vindarna. Din frid skall vara oändlig så som havet.

Pär Lagerkvist

Minne från ett långt liv är en skatt värd att vårda

Livet är inte de dagar som gått utan de dagar man minns, skrev den ryske författaren Pjotr Pavlenko, död 1951.

”On devrait profiter de la présence de ceux gu´on aime, ne jamais remettre au lendemain, oser, interroger. Parce qut nous avons vécu trop peu de temps près de lui, j´ignore qui était notre père dans son enfance ou sa jeunesse” skriver författarinnan Lorraine Fouchet.

Ett ord för oss till åren komna att ta till oss. Vi har många dagar och år att minnas. De flesta av dem har väl runnit förbi utan att sätta några djupare spår. Ändå har vi äldre mycket att se tillbaka på, glada minnen likaväl som dystra, från privatlivet, arbetslivet och fritidsaktiviteterna.

Vi skall leva i nuet och inte på minne, men vi bör för den skull inte kasta våra minnen på sophögen. De berättar ju våra liv i koncentrat. Vi bär alla på en rikedom av upplevelser, kunskaper och erfarenheter.

Skall vi försvinna utan spår?

Ska allt detta dö med oss? Det känns som ett slöseri med värdefulla tillgångar att ett streck plötsligt dras över dem. Måste vi en gång försvinna inte bara kroppsligt utan även bokstavligen spårlöst? De personliga minnena finns ju alltid kvar, värda att bevara av våra närmaste. Men det vi kunnat och lärt, kan det leva vidare i någon form? Eller tycker de unga att det som vi gamla sagt och gjort inte är något att ta lärdom av i de snabba förändringarnas tid, och är det så?

"Så gjorde mor", och "Far sa alltid att....." Vanliga reflektioner hos den nu äldsta generationen. Är den unga mer övermodig och sig själv nog? Jag vet inte, men den har kanske svårare för att lugna ner sig och bara lyssna, stressad som den är av de allt högljuddare intryck från olika håll som tränger sig på.

Fast vi var inte mycket bättre själva. Vi lyssnade ofta förstrött när våra förfäder ville berätta för oss. Senare kom vi nog på bättre tankar, men då kunde det vara för sent. Vi är många som nu tänker så:

- Så synd att vi inte lyssnade bättre när far och farmor berättade. Och varför tog vi inte upp det på band?

Det är viktigt att de som kommer efter oss inte gör samma misstag. Ty utan att förhäva oss vågar vi påstå att ingen generation har upplevt så stora förändringar som vi gjort som nu är pensionärer. Det är verkligen något att berätta om så att det inte faller i glömska.

Vi som är födda på 1920- och 30-talen och tidigare har varit med om helt enorma omvälvningar. Vi bär på en minnesskatt som är otrolig. När jag var riktigt liten fanns inte ens radio - det räcker kanske som exempel på skillnaden mellan nu och då. Och de vuxnas villkor och arbetsförhållanden, var så oerhört annorlunda mot vad de är nu.

Vi levde ett helt annat liv än dagens unga och medelålders gör. Ändå är det inte längre tillbaka än att farfar och mormor nu i datorernas tidevarv kan berätta därom för barnbarnen - om de ville lyssna. Senare i livet kan de komma att ångra si om de nu slår dövörat till.

Tala in dina minnen.

Därför är det en verkligt meningsfull sysselsättning för oss äldre att skriva ner våra minnen eller - ännu hellre - att tala in dem på band. Bandspelaren är ju ett förnämligt hjälpmedel för just detta.

Bäst går det att berätta till en sådan om en yngre person ställer frågor - hoppas att du har någon som vill. Betänk vilken insats för framtiden ni tillsammans gör.

Ett exempel: Vilken tillgång vore det inte för den som släktforskar att i sitt förråd ha inte bara farmors och morfars persondata utan också deras röster! Om vi sköter det här rätt kan den som om hundra år fördjupar sig i släktens historia höra farfars mormor själv berätta om livet 150 - 175 år tillbaka. Så fantastiskt!

Låt oss hoppas att dagens pensionärer gör allvar av det som många av oss ofta tänkt: att skriva ner eller tala in våra minnen på band - till efterkommandes glädje.

Ty kom ihåg att livet är de dagar vi minns. Ett minne om de bortgångna släkten är ett minst lika värdefullt kulturarv som de gamla byggnaderna och föremålen. Och dessa värdar vi ju alltid ömt. Det är en del av det arv, likaväl som guld och gods, vilka överlämnas till barnen och de efterföljande släktena.

Det är märkligt att bli gammal. Inuti är man den man alltid varit, men plötsligt märker man att man inte längre klarar av sådant man tidigare kunde göra. Den insikten är svår……

”Lär mig att inför världen vara liten”

O näktergal, jag var en gång din like –

Vad gör det, att jag vandrar mot min höst,

Nu är jag åter stum och sjunker matt

Att jag blir ensam, grå och väderbiten?

Tillbaka i det anonymas rike?

En majnatts melodi har sprängt mitt bröst”

Det skulle vara lätt att dö i natt.”

Hjälmar Gullberg

Memoria nostri durabit si vitam mervimus.

(Minnet av oss skall bestå om vi har gjort oss förtjänta av vårt liv. Tacitus om Sixtus Julius Frontius)