Khibinogorsk

1930

Karl och Lida berättar 1 dec. 1982.

KKarl och Lida berättar om livet i Kirovsk på 30-talet.

Mitt första arbete var att rensa väg. Vi transporterades till Apatity på traktorerna, från ”km 13” till ”km 25”. Transporterna skedde med både hästar och traktorer. Där höll vi på att skotta snö, det var vår första sysselsättning uppe i norr. Far tog mig med och gick till ingenjör Desterlo, han var chefs-ingenjör. Där byggde vi en barack, en bastu och efter det så blev jag pinnpojke och sprang med nivelleringsstången. Fångarna byggde vägar och Desterlo (en svensk?) var chef med tre underlydande ryska ingenjörer. Jag vet inte riktigt varför Desterlo råkade dit, enligt vissa uppgifter skulle han ha byggt en kraftstation någonstans i södra Russland och sedan blivit förflytad. Den som byggde Vitahavs-kanalen var svärson till Nikolaus I, en man med mycket god utbildning, det sades att han före revolutionen hade studerat i Frankrike. Han var född på Krim-halvön, på Bachtisaraj. Han var chefisingenjör på Vitahavs-kanalen och likadand var det med Desterlo.

Fångarna var huvudsakligen f.d. officerare och bildat folk. Alla fabrikerna byggdes av tyska ingenjörer, en hette Marienblatt, han byggde fabriken i Apatity. Till sin hjälp hade han Mucharovskij, han var antingen från Polen eller från Tyskland, han var stadsingenjör. Mucharovskij fick aldrig resa tillbaka till Polen eller Tyskland. Det pågick ett febrilt arbete med att bygga upp fabriken i Apatity och gruvan 25 km därifrån.

Lida:

- Det första året arbetade jag inte någonstans, jag började arbeta 1934 och mitt första arbete blev att vara eldare på en el-kraftstation där jag fick köra ved och kol. Inalles fanns det 4 eller 5 pannor. Efter en tid stängdes el-kraftstationen och vi blev transporterade till ”km 23” till gruvarbete. Man bröt lovcherit (mineral). Där arbetade jag i fabriken och det var tråkigt med transporterna. Från vårt hus körde Ljungberg, hans bil hade nr 31 och när jag såg hans bil på bron så fick jag springa. När fabriksvisslan tjöt vid 5-tiden på kvällen fick man springa igen och vid ett tillfälle hade jag mycket moderna, smala kjolar, jag snavade och ramlade i diket med resultatet att jag vrickade foten. Till mitt ordinarie arbete kunde jag inte gå, kunde inte dra på stövlarna och man sade:

- Du får bli nattvakt. Jag ville inte bli nattvakt så jag gick till läkaren, men blev inte befriad från nattarbete, andra gången fick jag papper på att jag inte skulle arbeta varken i el-stationen eller på nattskift.

Jag tog plats på en vetenskaplig forskningsstation, Akademija Nauk, som städerska. Där var jag omkring ett år, t o m längre, och där kom jag underfund med att jag kanske inte skulle vara städerska hela mitt liv. Jag skulle lära mig något. Jag slutade på forskningsstationen och reste till Moncheegorsk för att gå i skräddarlära.

Till en början var det ganska svårt, månadslönen var liten och till mat hade jag huvudsakligen bröd, potatis och fisk. Jag lärde mig en hel del och tjänade en hel rubel om dagen, samtidigt började jag tänka hur man skulle kunna förtjäna 2 rubel om dagen. Det gick stadigt upp med förtjänsten ända fram till den påföljande förvisningen 1940. Hela tiden arbetade jag i Monchegorsk medan Karl var vid gruvorna i Kirovsk.

I flera år bodde familjen på olika håll och träffades ånyå i Medvedegorsk, samlingsplatsen för ilastning på båtar för vidaretransport – ingen visste vart. Där lastades vi på ”Karl Marx”, en skovelhjulbåt som skulle gå till de västra stränderna av Onega-sjön medan en större båt; ”Leo Tolstoy”, med flera förvisade skulle gå till den östra stranden, till Pudozj. Det fanns dock en viss ordning på varthän de olika nationaliteterna skulle förvisas: tyskarna till Altaj, likaså polackerna medan alla letter, svenskar (från Kanada och Amerika), ester och finnar förvisades till Karelen. Vi mottogs kungligt i Sheltozero, folk stod på stränderna med hästare och vagnar, färdiga att transportera oss till de olika byar, vi skulle alla bli kollektivarbetare.

Första anhalten var byn Zalesje, 4 km från Sheltozero, sedan var vi i Matveeva Selga där far skulle arbeta. Arbetet var mycket tungt och far var inte någon yngling längre så när Lida fick ett hus i Verhovje så flyttade föräldrarna dit. Det fanns knappast någon väg dit, bara en eländig stig som inte gick att trafikera på annat sätt än till fots, ridande eller med en drög.

Albert var mycket sjuk, antagligen i någon barnsjukdom. Han slutade att tala. Karl arbetade i skogen, mor hade skaffat sig getter och får och drog sig och far fram på att sticka och virka sjalar, fingervantar och strumpor.

Karl berättar:

- Jag ville inte fortsätta som borrare längre, det fanns sådant arbete i Rybreka, en kustby ca 15 kilometer från Sheltozero i riktning mot Svir-flodens utlopp ur Onega, även om man fick 400-500 rubel i månaden. Där fanns det ett stenbrott för gatsten med leverans till huvudsakligen Leningrad. Arbetet hade kanske gett mera pengar, men att stå ute i kyla intill sjön på vintern med de dåliga kläderna som vi hade, nej, det fick vara, jag tog skogsarbete. I Kirovsk arbetade jag under jorden, där spelade inte kläderna så stor roll jag kunde springa till mitt arbete.

När jag slutade som "pinnpojke" hos ingenjörerna i Khibinogorsk och återvände till föräldrarna blev fadern arresterad, men släpptes och tilldlelades arbete på ett fabriksbygge. Vi startade med byggandet, far och jag. Arbetet bestod i att gräva grund, jag grävde en hel vecka, men arbetet var tungt, att slänga upp jord till tvåmeters höjd orkade jag inte länge, maten var så bristfällig att man orkade helt enkelt inte. Jag gick till läkaren och eftersom jag var bara 18 år blev jag befriad från så tungt arbete. Vi kände en Menskij Pridu, jag var i skolan tillsammans med hans barn, han sade:

- Kom till oss! Vi behöver snickerikunnigt folk. Vad var det då för snickerier? Det visade sig att vi skulle tillverka likkistor - som kommunalarbetare. 1930, när vi började tillverkningen, hade ännu inte kommit flera nya kontingenter, några ur det första dog då och då, men inte flera än att vi klarade oss med att tillverka en kista på två dager.

Han som arbetade med oss ville att vi skulle göra kistorna på estniskt vis, sexkantiga och då tog det två dagar. När vi kom till en annan arbetsplats hade vi en gammmal musikfanjunkare ur ett kejserligt regemente - Jaan Niitt, han tog mig till lärling. Under hela mitt första lärlingsår tillverkade bara likkistor. I början hyvlade vi brädorna, men senare, när man hade kommit med mycket nya fångar, blev det mera snabbtillverkning - 5-6 likkistor per dag och inget tal om att hyvla några brädor. Det var 1931-32. Vi bodde då på ”km 16”, sade Lida, i tält. Jag minns en gång en morgon när spelemannen kom och drog en låt på dragspelet, vi hoppade allesammans upp i bara underkläderna. Han var från Chapelka, 9 km från vår hemtrakt, på andra sidan järnvägen, På lördagen, när vi slutade arbetet skulle vi städa efter oss och sedan sitta på bänken före hemfärden

Hur fortsatte livet sedan 1932-33?

Mor åkte med Albert till hemtrakten och, hon fick ett (sannolikt förfalskat) pass från sin äldsta syster Sofie. Sofie, Anne, Liisa och Alma var systrar till mor. Det fanns inget egentligt tillstånd att komma tillbaka, men Sofie hade lyckats skaffa ett pass och sände den till mor i Kirovsk, på den tiden kontrollerade man brev och paket. Mor och Albert bodde på hemtrakten till 1933 och fader Jaan hämtades av Sass (Jürgenson) i december. Han tog fadern med sig, alla kläder och tyger som vi hade åkte också med och söp han upp dessa. Mor Emely beklagade sig senare att hade hon inte ens någon kappa att ta på sig. Huvudsaken var dock att även far lyckades komma därifrån, ansåg man då.

Far anlände till sin hemtrakt, men vårt hus brann ned och han blev inkallad, men det var flera som vittnade att det kunde inte vara han och han slapp undan med en ny förvisning. I vårt hus hade man inrättat ett kooperativ med en alkoholiserad kvinna som föreståndare. Hon hade karlbesök, där dracks det och röktes, så säger man att husets brand gick till. Hade fader Jaan inte haft sitt goda rykte så hade han kanske inte kommit så lätt undan.

Ny blev det en resa till Ural - året var 1933. Du kom tillbaka 1935 eller 1936, jag kommer inte ihåg riktigt, sade Karl. Vi gick till NKVD, sade Lida, för att få ett tillstånd för er att komma tillbaka. I NKVD sade man:

- Låt dem komma, vi skall mantalsskriva dem här, men något formellt tillstånd att komma hit kan vi tyvärr inte ge dem, därtill är vi inte berättigade.

Jag minns att vi gick med en pråm uppför floden Tjusovaja och att far bar mig under armen på ett par ställen när pråmfärden tog slut och vi skulle vidare förbi forsarna. När jag hängde där med armarna fritt kommer jag ihåg att jag kände på vattnet och blev blöt i skjortärmen. Även där rörde det sig om skogsarbete, mor gillade trakten för att där växte allting så bra, jättestora hallon och andra skogsbär. Jorden var bördig, den behövde knappt någon gödsel. Vi gick till skogs för att plocka bär och hade kastrullock med oss för att hålla vilda djur på avstånd. Min uppgift var att skramla med dessa lock för att skrämma vilddjuren.

Föräldrarna arbetade och jag fick vara ensam hemma. Jag kommer ihåg vid ett tillfälle att det var starkt åskväder med kraftiga blixtar. Vinden var så stark att den välte träd. Jag satt ensam i stugan och såg hur träden ramlade, vid ett tillfälle såg det ut som om ett träd skulle ramla på huset, som vi bodde i, så jag sprang och gömde mig bakom den stora ugnen, som alltid finns i de ryska husen.

Med örsörjningen var det knalt. Man sade att de som kom dit också stannade kvar där, i jorden. Vi var väl en fjärde eller femte kontingent tvångsförflyttade. Först kom det ukrainare, av dem dog de flesta.

Karl fortsätter om sitt lit i Khibinogorsk:

- Jag arbetade vid ett tillfälle med en yngling med namnet Klopof, fadern arbetade i samma verkstad och hade tagit sonen med sig. De hade brännvin hemma. Jag kände en Petroff, han var orkesterledare och typograf, jag spelade fiol tillsammans med honom. På tidningen annonserades att man tog lärlingar till typografin och jag blev uppmanad att söka jobbet. Vem kan rekommendera mig? frågade jag mig, jag hade inga bekanta i den branschen. Det närmaste var Petrof och jag gick till honom. Han satt vid bordet med några andra karlar och drack vodka. Jag berättade si och så:

- Har du en brännvinshalva? I så fall kan du komma och börja imorgon.

Jag hade ingen halva och gick med min nöd till Klopof, på något sätt skaffade han mig denna halva och jag bytte arbete. Pojken berättade att fadern var tvångsförflyttad, medan hans morbror, en försvuren kommunist, alltid hade talat om: ”Zhmi narod!.”- "Krama ur folket". Han blev kvar där för att organisera arbetet för det nya kommunistiska riket.

För ett trettiotal år sedan var jag till Kola-halvön, och fick reda på att de som hade barn i armén, far eller son, de fick passen, medan de som hade bara döttrar förblev slavar och fick inte flytta.

Karl berättar att när han den 16 september 1935 kom hem så luktade det förskräckligt illa i bostadsbaracken. När jag skulle öppna dörren till rummet så stod du Albert i dörren. Då bodde jag alldeles ensam där på Stroitelnaja 13. Jag minns en del av baracken, på framsidan stod den i markhöjd medan baksidan stod på ganska höga pålar och därifrån ledde det ned en trappa på vilken jag ofta satt med en pojke vid namnet Efim.

Jag arbetade i gruvan, sade Karl, i Lovcheridnyj Rudnik på ”km 23”, man räknade i km från Apatity-stationen. Först bodde vi på ”km 13”, sedan på ”km 16”, ännu senare på ”km 18”, ”km 21” och på Locheridnyj ”km 23”. Jag arbetade där intill fosforfabriken, det var -30 grader kallt när vi byggde. Vi drog skottkärror med cement och fick med jämna mellanrum till fabrtiksskorstenar för att värma oss. Vid ett tillfälle brände jag hål på min fårskinnspäls. För att hålla cementet flytande så lade man i salt, vilket innebar att cementet aldrig torkade, det rann ur den flera år efter. I sådana byggnader kommer fukten alltid att stanna kvar, det finns ett par sådana även i Tapa, mitt för varuhuset Där är det hemskt fuktigt, sade Lida.

Lida berättar att 1939 arbetade hon i Monchegorsk och minns att sedan Polen var intagen så började det anlända mycket stora mängder crom-läder så att de fick börja sy skinnkappor. En av deras tillskärerskor med namney Hilda Jänes hade ingen övning i att skära i skinn. Till en början tog man vanligt tyg och gjorde mallar, först därefter skar man ut bitarna. Far hade köpt ett par stövlar av en soldat och med de stövlarna vandrade jag 40 km från Nila efter socker. Där var det vatten upp till knäna på ett ställe, men stövlarna höll i stort sett vattnet borta. Jag kommer inte ihåg om mor sålde dem till någon eller om de var i Lidas uthus den sista tiden.

Albert berättar:

1939-sommaren tillbringade jag hos min faster Anne, hon bodde i kolchos hos familjen Post. Min uppgift under sommaren skulle vara att vakta kollektivets får, kor, kalvar och lamm. Det var inte lätt att komma upp på morgnarna och när den snälla mostern väckte mig vid gryningen då var jag redan klädd och hade skor på fötterna. Det hade hon gjort under det att jag ännu sov. Skor och skor. Fotbeklädnader var det ont om och jag hade de traditionella estniska ”mockasinerna” på mig under min vistelse hos moster. ”Mockasinerna” bestod av en bit råhud sammanhållen med råhudsband. Många ryssar använde sig av näverskor, men esterna höll sig för det mesta till dessa ”mockasiner”. (Tsuuvad - på estniska). Efter frukosten bar det iväg ut till vallmarkerna. Korna mjölkades tre gånger om dagen så att jag drev hem mina kreatur vid lunchtiden, då var det dags för mig att äta och sova under tiden som korna mjölkades. Stället, där moster för tillfället bodde, låg ganska nära vårt forna hem och jag var dit med henne några gånger. Där fanns det bara en ladugårdsgrund av stora gråstenar, allt annat var mer eller mindre borta. Jordkällaren var också kvar och det växte en björk på källartaket. Faster Anna pratade med mig då och då om släkten, jag stod intill källaren och hon sade:

- Här kan man tala, här är det ingen som lyssnar i smyg.

Karl:

Nu är det stor skog där, man kan inte se till Posts, allting har växt ut men till Helstins och Leos har blivit i viss mån omskött som vallmark. Förr var det bara ett litet hus på högra sidan om vägen, nu är det på en sträcka av 2 km nya hus och byar. Alla dessa kollektivjordbrukare skördar hö till sina kor på vår mark. Av Posts minns jag inte mycket, säger Lida, Emely var kanske kvar medan August var redan deporterad. Han hade arbetat på stationen som bokhållare och 1937, när Lida arbetade i Monchegorsk, träffade hon August där. De var inte våra släktingar, bara grannar.

Albert:

- Jag minns Kirovsk-skolan, vi gick i två skift.

Karl:

- Det var likadant i Tapa under ett visst antal år, taket höll på att ramla in och man tänkte hela sommaren på hur man skulle lösa det och först på hösten, när skolorna skulle börja, startade man med reparationsarbeten.

Ifall de ryska kommunisterna inte hade deporterat iväg alla bönder, skulle den ryska staten skulle idag ha varit mycket rik och stark. Genom att det inte fanns någon ekonomisk bakgrund i form av ett välordnat jordbruk, kunde man inte heller bygga upp industrin i den utsträckningen att den hade kunnat förse civilbefolkningen med de nödvändiga varor och tjänster.

Jag var i Archangelsk och det var hungersnöd, sade Lida, vi fick 5-kopeks soppa, när vi skulle åka från Leningrad till Archangelsk, vi magrade starkt och var bara skinn och ben vid ankomsten. Den som dog hivades av tåget, inte på stationen men en bit ut på linjen. Jag räddades genom att jag arbetade i en syverkstad, vi arbetade i två skift: på morgonen från klockan 0700 och på kvällen från 20.00. Järnvägen löpte genom staden, precis som i Tapa, och jag gick till skogs för att plocka bär och fick fatt på mycket lingon. Jag plockade en hel korg, men vågade inte gå och sälja, jag sålde bara till de allra närmaste för 7 rubel per dricksglas. Det räddade mig från vitaminbrist, fötterna var ganska svullna, men efter att ha ätit lingon i några dagar gick svullnade på benen ner.

1940, när vi blev utvisade till Karelen, hamnade vi i en by med namnet Zalesje. Man lastade av oss mitt i byn och sade:

- Gå och leta reda på en lämplig bostad, det finns gott om tomma hus och ni kan ta vilken ni vill. Vi hittade ett tvåvåningshus och på kvällen fylldes huset av kollektivjordbrukare, när Lida spelade gitarr och sjöng.

Jag var mycket sjuk där, sade Lida, jag hade vant mig vid att leva på bröd och fisk och här i byarna fanns det gott om mjölk. Jag spydde och hade ont i magen. I närheten av Zalesje fanns det en liten sjö och pojkarna gick ofta dit för att fiska. Någon vidare fisk fanns det inte, bara inavlad gärs bestående av ben och fenor.

Jag började arbeta i systugan i Sheltozero intill bron, sade Lida. Visserligen var arbetet avsett för enbart invalider, men ca 20% helt friska kunde dock tas in. Jag hade lärt mig yrket och vi ingick i ett kollektiv med sömmerskor, skomakare och blinda korgmakare.

Läget för far och mor blev ganska ohållbart, mor trodde att far var fortfarande stark och flyttade till Matveeva Selga, men far var inte stark och familjen ville komma tillbaka till Onega-stranden. Jag arbetade med Maria Lutchkina, hon bodde i ett hus med 5 rum, 2 på övre våningen och 2 på nedre samt ytterligare ett rum. Jag pratade med henne och hon sade att värdinna bodde i Petrozavodsk, vid något tillfällt minns jag att värdinna var till Sheltozero. Efter att vi hade pratat fick vi huset och familjen flyttade till byn Verchovje. Det fanns gott om hus, de flesta husen i Verchovje stod tomma. Det fanns en finsk familj, som bodde längst borta på bygatan mot åns över lopp, en ukrainsk smed, Poletajev hade byggt sig en liten stuga och en öettisk familj - Berzin. Nej, sade Karl, Berzin var från Tulare. Den som jag arbetade med var inte Berzin, han hade en dotter. Dotter ja, sade Karl, hon var ganska snygg och bekant med en NKVD-man. Dottern arbetade i matsalen och lade vissa saker åt sidan, för sig själv och vid upptäckten fick hon ett års fängelsestraff. När krigen kom skulle hon samla alla husdjur och följa med kreaturen till Ryssland. När ryssarna hade lämnat Sheltozero fanns det fortfarande ganska gott om husdjur i de omkringliggande skogarna, både hästar och ungdjur.

Jag arbetade 8 timmar och hade ingen lust att besöka några grannar, sade Lida. I Ryssland har angiveriet blivit till en nationalsjukdom, ingen frågar egentligen efter det, men milisen och säkerhetsmännen arbetar i sitt anletes svett för att rättfärdiga sin existens.

Till skogsarbetet i Nilo kom jag själv, Karl Korte och Karl Möiste, alla ester. Till Karl Möistes pojk var jag gudfar, en del försvann men Karl Möiste bodde i Tapa, bodde i en bastu och arbetade i skogen. Han söp tappert och vid ett tillfälle brann bastun ned. Jag besökte Nilo en gång till, jag kommer ihåg det för på natten regnae det mycket när jag skulle hem tillsammans med Karl Korte. Han var inte särskilt gammal men i dåligt skick och han ropade: Spring inte från mig! Det var mycket kallt och jag hade ont i axeln en hel vecka efter. Karl Moiste arbetade tillsammans med mig i arbetskompanier, han ville inte stanna kvar i skogsarbete.

Under kriget stack han över till finnarna, finnarna överlämnade honom till tyskarna och han satt som krigsfånge i Tapa. När ryssarna kom så fick han visserligen sina fiskar varma, men kom ganska lätt undan. En gång gick jag för att hälsa på Anne Toode i Valka, ca 30 km från Tallin. Mor hade klandrat barnen för att de lät Anne vara kvar där, hennes dotter Manja hade dött och mor ville att vi skulle hämta Ann.

Vi fick henne med oss och vandrade tillbaka till Tallin, men mor kunde ju inte komma överens med henne. Anne började umgås med grannen över entrén, dra dit tvätt o s v. Så småningom fick hon flytta till Valge, till ålderdomshemmet. Jag var där ett par gånger. Jag åkte dit, det är på avtagsvägen till Tapa vid Valgejöe-bron. Det var ganska rent och prydligt där, kläderna var också rena och hon trivdes av allt att döma ganska bra. Hon hade förfrysit tår någon gång och kunde gå med viss svårighet, hennes hälsa var för övrigt inte den bästa. Sista gången jag såg henne, när jag kom från Kaukasus, var det illa beställt med henne, hon hade ingenstans att bo och övernattade i stallet, hon luktade illa.

När kriget kom 1941fick vi vandra först till Petrozavodsk, därifrån ytterligare 50 km till en lada där vi skulle vila. Det kom en rödgardist och sade att vi skulle vara försiktiga:

- Det kan komma en finsk partisan och döda er med kniv, utan att ni någonsin vaknar. Granatkastare väsnades hela natten.

Efter det kom vi till Matrosovo, nu skulle vi äntligen vara framme. Vi försökte göra oss hemmastadda, några började leta efte icke upptagna potatis medan andra skulle skriva brev. Efter en stund kom det en man och sade: Inom 30 sekunder skall ni vara på väg. Därifrån gick vi ytterligare 30 km, vad var det nu för by? Vi hade satt potatisen på spisen, allting fick vilämna medan finnarna redan hade börjat skjuta. Alla stack iväg men jag och några andra yngre män fick stanna kvar för att bygga försvarsanläggningar. Vi byggde under flera dagar i en by, finnarna sköt hela tiden med granatkastare. Det fanns en sjö och intill den en liten by till vilken vi anlände samma dags morgon. I byn fanns det en del sårade sovjetiska soldater samt en avdelning partisaner. Både partisanerna och soldaterna stack iväg med chefen springandes efter, soldaterna hade inte ens tagit gevären med sig.

Vi fick börja gräva skyttegravar, sade Lida. Jag minns att flygplanen flög över oss och. Vi skulle gräva djupa gravar, men marken var översållad med stora stenar så vi fick hjält av soldater. På kvällen dansade vi med soldaterna, men nästa dag såg vi inte till vissa av dem och vi fick reda på att de hade blivit arresterade för att de umgicks med oss. är vi stack iväg från Matrosovo såg vi återigen samma soldater och jag frågade:

-Var har ni er natchalnik (chef)?

- Han blev sittande kvar i skyttegraven, sade soldaten leende och jag förstod att de egna hade skjutit honom. Det var en elak rackare, han umgicks med tatarerna och var svår mot sitt folk, man fick inte ens någon rökpaus.

Där fanns det finnar. Vi hade Friedes man Ivan som arbetsledlare. Han bytte till sig brännvin och sade:

- Vi har flickor så låt oss gå dit och roa oss! Det var dåligt med bröd, vi gick förbi en brödbil och en soldat tog en brödlimpa och stack den till oss. Det blev fest.

När vi kom tillbaka till Petrozavodsk höll finnarna på att retirera.

- Nu när ni hare varit här en längre tid vad är det som är det mest slående med Sverige?

- Att det finns få mycket av allting! Hos oss måste man alltid kämpa, för mat måste man stå i kö, här går man in och får varorna med detsamma utan något köande. Överhuvudtaget är det ju rikare här, men vad är det som har varit fullständigt annorlunda.

Det mesta är olika: Dörrarna öppnar sig sjävla och lönen får man genom att sticka i ett kort i ett hål, det är helt annorlunda.

Lida:

Vi får alltid stå en eller ett par timmar i kö om man vill köpa något. Här är det annorlunda det förefaller inte vara så många svårigheter, människorna umgås med varandra på ett annat sätt. Expediterna ser inte ned på dig och tänker: Vad har hon här att göra, hade hon inte kunnat ta en annan butik? Här kommer du och vet att du får vad du behöver, hos oss är det så att har du inte någon hemma får du gå ut och ställa dig i kö. Det är inte alls säkert att du får det du har kommit ut för att skaffa. Jag är ganska tillfreds med mitt liv just nu, det finns bröd, tidigare var det ofta så att man fick vara hungrig och det fanns ingenting att köpa. Det är märkligt med detta stora och rika Ryssland, det har skötts så utomordentligt dåligt.

- Vi avslutade vårt förra samtal med att ni blev kommenderade till arbetsbrigaderna i Petrozavodsk och därifrån till Matrosovo, 20 - 25 km, den sista anhalten. Det är ca 50 km från Petrozavodsk. Vi kom dit och spred ut våra tillhörigheter - nu skulle vi äntligen vara framme. Efter en stund kom en man springande och sade att inom ett par minuter skulle vi vara härifrån. Vi sprang ut och när vi kom till utkanten av stan så skakade vi ur våra säckar: jag hade ett par tvåttomgångar i säcken, men orkade inte bära allt detta, säger Karl.

Nästa dag var vi tillbaka kvinnorna orkade inte med allt springande, men vi var tvungna, vi var sända dit för att gräva skyttegravar. En dag var vi där, det stod ett sibiriskt ingenjörsregemente förlagt, det blev kvar där efter finnarnas omfattning. En del av soldaterna räddade sig till Petrozavodsk, ibland kom det tre man, ibland fem. De kom fram till oss när de hörde att det talades ryska. Ukrainerna som är vana vid vidderna klarar sig inte i skogen, inte tyskarna heller. Nu var det höst och solen försvann tidigt på kvällen. De som inte hittade ut gick vilse och försvann.

Vi var inte många dagar där. De flesta lastades ombord på fartygen och dessa gick till Voznesenje. Därifrån skeppade man oss till Aljechovshino, det är ca 150 km utmed Ajatj-floden, i riktning mot Lodeinoje Pole.

Albert: Jag minns att jag var där med min far någon gång 1939, i Alexandro-Svirskij Svjato-Troitskij kloster. Vi hade varit till hemtrakterna i Novoselje och hälsat på faster Anna.

Vi kom i rikting mot Leningrad och var där till den 10 november. Vi sysslade med att gräva försvarsställningar "zoty". Det var ett byggande av ömsöm trä ömsöm jord. Det skulle bli ett försvar mot finnarna, men de kom aldrig så långt, så det var ett arbete förgäves. Det gällde tydligen att bara koncentrera folk någonstans. Därifrån fortsatte vi mot Beloozersk. Hur mycket gick ni till fots och hur mycket med fordon det kan man inte säga, mest kändes det som om vi gick till fots och biltransporterna var mera undantag än regel. Den 10 november lämnade vi Aljechochino och den 15 december anlände vi till Anjevskij-most, det är i Marinskij vattensystemet som passerar Onega-sjön och går genom Beloozersk-sjön, det är en kanal från Peter den Stores tid.

Lida: Jag kommer inte ihåg mycket. En gång när vi kom till Belomorsk fick vi en förläggning i närheten av ett bageri och för första gången på länge så mycket bröd som vi ville. Ja, sade Karl, det berodde på att vi kände bagaren, annars var ransonen enbart 200 gram. Det tog lång tid innan vi nådde dit. På Anevskij-bron var vi fram till den 15 mars, vi kom i december och stannade till mars. Där var vi huvudsakligen sysselsatta med att gräva skyttegravar. Därifrån lastades vi på bilarna och transporterades till Pudosj, där fick vi vänta en vecka eller två, vi visste inte vart vi skulle bli transporterade nästa gång. Slutligen hamnade vi i skogen. Vi var inalles 15-17 personer. Där stannade vi ca en vecka, men eftersom vi inte hade lämpliga kläder lastades vi på nytt i bilarna och transporterades 280 km. Där var vi ca 5 dagar, jag var aldrig i huset. Det var tomt i trakten, bara på stationen fanns det lite folk, någon urbefolkning fanns det knappast de flesta var evaduerade redan tidigare. Det kom en judisk man från stationen och frågade om det fanns några hantverkare här: skräddare, smeder, låssmeder, bagare. Ett par-tre personer anmälde sig och jag ställde mig intill dem, jag hade ju arbetat både som låssmed och snickare.

Vart vill ni åka? Till Belomorsk eller Archangels? Frågade han. Lida sade att hon ville till Belomorsk och då bestämmer jag att också åka dit. Bra, sade han. Ni får ett följebrev med er och vägkost med, vi fick några kilo skorpor. Innan dess skulle vi hjälpa till och lasta till Belomorsk nägra 50-kilos säckar med skidstavar. Det var utrustning till de stridande förbanden. Vi skulle förutom våra skorpor få rekvirera proviant från byarna, sade juden, men när vi kom till kolchosens ordförande så var han försvunnen och under tre dagar hade vi inte särskilt mycket att äta.

När vi kom fram till Belomorsk fick vi 200 gram bröd och 2 tallrikar soppa. Vi var 4 personer, den ene var bagare från Petrozavodsk och han frågade vid framkomsten var bagarna var ifrån. Från Petrozavodsk, löd svaret. Han gick dit och mycket riktigt, det var bekant folk till honom så han återvände med 4 limpor och en hel hink kvass (en rysk svagdricka).

Nästa dag skulle vi gå till kommendaturen för att få ut arbetsorder. Man tog oss dit under förevändning att vi skulle arbeta i ett kombinat, men när vi kom till kommendaturen sade man till oss att där skall enbart invalider arbeta och eftersom ni inte är invalider så får ni börja på järnvägen. Jag började på järnvägen och blev sänt till Jämtsa (ca 100 km från Archangelsk) för att lasta lok med bränsle. Arbetstiden var 12 timmar om dagen, en tallrik soppa och 700 gr bröd. Där var det ett tungt arbete, jag fick svullnader i både ansiktet och i armarna, 5 man ingick i laget.

En man stående på en tunna hämtar veden från stapeln, därifrån skickas veden till nästa man som står på en ställning mellan stapeln och loket. Vidare till honom som står på tendern och in i lokets vedförråd. Vi skulle lasta ett lok i timmen. Där fick man verkligen ligga, i speciellt som veden var mättad med vatten, tung och hal.

På järnvägen arbetade jag till juli-månad. 1942 sedan kom det order om att vi skulle till skogen. Vi var 9 personer. Vädret var vackert, vi skulle hämta våra ransoner och flickan, som jag hade träffat tidigare, sade till mig:

- Åk inte dit, Karl, det är ett dödsläger, där kan man bara dö, därifrån kommer du inte med livet i behåll. Där är det bara skog och man måste man ha. Om du fullföljer dagens norm kan du få 700 gram bröd, med överksridande av dagsnormen kanske 900 gram. Där kan man bara dö. Jag åkte dit, vart skulle man annars ta vägen, det är ju likadant överallt? Om man stack och blev fasttagen skulle det i vilket fall som helst rendera minst 3 år. Jag åkte alltså dit, satte mig på en stubbe och tittade på amerika-kommunisterna (som hade kommit dit omkring 1933-37), man masserade deras fötter, men vilka fötter, det var bara skinn och ben - det var inte människor, det var människoskuggor. Man tänkte att “här får man nog lämna in”. Men hur det nu var så blev något annorlunda och är man specialist så ordnar det sig. Man började bygga baracker, både av stockar och av militärmaterial. Från Belomorsk drev man ut en del kontorspersonal och annat skrot. Till en början var de fylla av entusiasm, karlarna kom med musikinstrument, flickorna med rödmålade läppar, men det gick inte en veckar förrän deras entusiasm tog slut. Från arbetet gick de direkt till matsalen och därifrån till sovplatserna och det var inte tal om att ens ta av ytterkläderna. De stod inte ut länge, efter ett par veckor hade de flesta stuckit. Det var år1942.

Vi skulle ut och forsla ved fram till järnvägen. Tidigare hade där varit ett fångläger, fångarna hade byggt järnvägen och deras baracker var kvar. Det var mossmark runtomkring, veden låg praktiskt taget i vattnet och ibland hade vi vatten till knäna, när vi skulle transportera denna ved för att normen skulle fyllas. Vedbitarna var 75 cm långa och alla klabbar som var tjockare än 25 cm skulle också klyvas.

Där var jag ett par veckor, sedan förflyttades jag till att bygga järnvägar, det var en 5-manna brigad och jag utsågs till ledare. Bygget pågick några veckor och vi hade hunnit bygga en bra bit: man lade 3 stockar under och räls ovanför. Några år tidigare hade jag studerat till gruvmekaniker och nu 1943 fick jag användning för det. Det fanns ett motorlok och jag blev vagnmästare. Jag arbetade ett år som vagnmästare och sedan kom mekanikern, partorg (partiorganisatör) Alexander Privjantsev, en bra karl och han ingick i Amurs militärbrigad för järnvägsbygge. Det blev ett fyllerislagsmål och han blev ihjälslagen. Nu hade de ingen mekaniker. Direktören föreslog flera personer och även mig, jag gick med på att bli mekaniker, men det var ett dygnetrunt arbete utan varken fridagar eller nattro. Arbetet bestod i huvudsak av att reparera utrustning, justering av kullager och tillsyn av lok. Maten var inte luxuös och då jag hade över mig områdeschefer och olika f d “partityper”, blev den psykiska ansträngningen större än den fysiska och jag fick inflammation i det centrala nervsystemet.

Det byggdes inte några järnvägsvallar. Alla verktygen var kvar i skogen och en morgon meddelade man oss att vi inte skall dit mera. Vi skulle få nya verktyg och börja bygga hus, med samma brigad. När huset var värdigt hade också järnvägen nått fram till oss och det öppnades en reparationsverkstad, där jag återigen utsågs ledare. Där arbetade jag som mekaniker omkring ett år. Jag tillhörde den rörliga styrkan och fick till en början huvudsakligen arbeta med att reparera vagnar. Senare blev jag hjälpmekaniker på bilavdelningen och vid den tiden blev vår verkstad någon slags experimentpunkt och vi fick nya finska sågar. Hittills hade vi huvudsakligen Leningrad-sågar, som drevs med elektricitet, 4 sågar hade ett gemensamt kraftverk, en 4-cylindrig, 12 hästars motor. I skogen fungerade dessa sågar inte speciellt bra. De rätt tunna kablarna gick ofta av, speciellt på vinter och i risig terräng. Sådarna bidrog inte till något högre effektivitet. Jag arbetade där som mekaniker till 1945.

1947 gjorde jag ett besök till Estland och upptäckte att livet där vara mera normalt, både beträffande tillvaron och även matordningen. I Fjärr-Karelen kostade en säck potatis 200 rubel med man fick en säck i Estland för 15 rubel, mjölken 60 rubel per halvliter och i Estland 10. När jag återvände från Estland talade meg med mekanikern Jaan Parment, en estlandskommunist eller något liknande, men han talade inte estniska. Jag sade till honom:

- Sök dig en nu mekaniker, jag har inte lust längre att vara här.

1945 fick också vi pass, den 7 november, visserligen bara provisorisk, men dock ett pass i fickan. Jag kommer att dunsta härifrån, sade jag till honom. Så småningom hittade han en ersättare och när kriget tog slut så skrev man in ett villkor att vi skulle arbeta kvar under 3 år i Fjärr-Karelen på skogsläger. Nu var den perioden slut och jag åkte till Estland, tog anställning som lokeldare och efter tre månader kom även min hustru dit.

Lida och jag visste om varandras vistelseorter, vi brevväxlade och en gång var hon på besök hos mig. Tyvärr kom hon under en svår period, vi hade inte haft bröd på tre dagar. Mari fick på något sätt fatt på ett bröd till Lida.

Lida: Vi skickades också till skogsarbete från skrädderiverkstaden. Då kom jag på idén att åka till Karl eftrersom han redan var i skogsarbetet.

Lida fick tillstånd att ge sig iväg till ”hemtrakten” i Scheltozero ganska tidigt, redan 1944. När Sheltozero befriades, fick hon komma tillbaka till föräldrarna, som bodde kvar där i byn Verkchovje. Jag sydde ett par byxor till Karl, berättar Lida, och när ledaren för skogsarbeten fick se de så bad han mig att jag skulle sy ett par till honom också. Vid det laget hade jag fått brev från föräldrarna att de fortfarande bodde i Sheltozero och jag längtade till dem så jag vägrade. Han lovade mig samma lön som sömmerskorna.

Jag stack iväg, men eftersom jag inte hade något tillstånd att avlägsna mig från orten var jag tvungen att återvända, först när jag fick tillståndet kunde jag ge mig av. Jag skrev en "trekant" till mor. De hade fått brevet men kunde inte tro att vi hade överlevt, och nog hade vi fått lida. Jag åkte iväg till Sheltozero 1944, det var någon gång på hösten. Far levde fortfarande, men jag var tvungen att åka tillbaka och hämta tillståndet. Jag skulle ha fått arbete och bostad i Petrozavodsk, men far bad mig att stanna och inom en månad var han död. Han dog den 9 september 1944.

Karl berättar:

- Jag kom hem tre dagar före hans död. Far hade fått någon slags förlamning, han hörde och förstod allting, men kunde inte röra sig. Vi tog honom till bastun, den som stod före bron på vägen från Sheltozero, efteråt drack vi vodka och smorde in honom, och efter ett par dagar avled han. Han hade varit sjuk ca en månad. När Lida kom för första gången kunde han tala och satt vid bordet, men det tog henne nästan en månad att åka fram och tillbaka för tillståndshämtningen och när hon kom tillbaka var far mycket dålig.

Karl fortsätter:

- Jag hjälpte till att begrava fadern och åkte tillbaka till Malenkaja i Belomorskområdet. Det är en station vid Obozersk-Belomorsk nya järnvägen, den byggdes 1941. Det var en hemsk väg att åka, skogen på båda sidor om järnvägen var helt utbränd, inte ett träd stod kvar. Lida berättar att hon somnade på vägen tillbaka och tappade sin plånbok, men det var ingen som stal den, det fanns inte så mycket att stjäla, bara biljetten. När hon skulle åka kunde hon inte få tag på biljetten, hon märkte inte att den var stulen. Som tur var hade hon pengar kvar, sade Karl. Allting var bevakat så vi gick förbi milisen och hoppade upp på tåget. Det kostade oss visserligen ett straff på 920 rubel, men vi kom fram till Petrozavodsk där allting var sönderskjutet och hotellet var en enda stenhög. På återvägen fick vi vänta på en båtlägenhet, men båten skulle inte lägga till i Sheltozero utan vi fick åka till Rybreka, 15 km söder om Sheltozero. Vi var tre personer från Sheltozero. Det kunde vara vid två-tre-tiden när vi kom hem från Rybreka. Det var en regnig dag. Vi kom till fots. Jag kom också till fots från Petrozavodsk 1945, sade Karl, det är ca 85 km väg.

Det är klart att det var långt, efter 10 km börjar benen värka så att man har svårt att gå och skorna var inte heller alltid anpassade för så långa promenader. Jag gick ibland i bara strumplästen, sade Lida, finnarna har gjort vägen i ordning och lagt ett skickt singel på den, men barfota gick det inte att gå där.

Mekanikern sändes iväg, sade Karl, i Belomorsk blev bara jag kvar och var kvar där i tre års tid fram till 1948. Man tillät ingen att ge sig av därifrån, mor gav mig en get och den lämnade jag över till chefsmekanikern i Belomorsk. Det gick bra att transportera geten, man tillverkade en låda och satte en tät metallbotten. Det tog sin tid innan jag kom fram med den. Jag åkte med ett tåg som gick till Murmansk, men ingen hjälpte mig med getburarna på tåget, jag fick stanna ett par dagar och valla geten. Så småningom fick jag hjälp av fackordföranden, vi lyfte upp buren i Malenkoje och på så vis kom geten Zorja dit. Mor hade två getter; Rosa och Zorja.

Albert:

- Jag minns Zorja när hon skulle ha sina första killingar. Jag vaktade henne uppåt floden och plätsligt skulle hon hem. I vanliga fall lämnar inte getterna den som valler dem, man behöver egentligen inte oroa sig för att de skall ge sig iväg, men nu rusade hon hemåt. Vi hade också en gris och den orkade inte springa lika fort som getterna. Med jämna mellanrum kastade sig grisen på marken, han lade sig faktiskt på rygg och pustade ut sin andfåddhet.

Mor var inte hemma. Jag sprang allt jag kunde men Zorja var före och sprang in till kätten. Som jag stod där lade sig Zora på marken och betedde sig konstigt, tyckte jag. Bäst somdet var så började hon krysta och ett par pyttesmå klövar stack ut ur hennes bak. Då fick jag bråttom, sprang till en granngumma och hon hjälpte till med killingsfödseln.

Karl fortsätter:

- Många från Vlasov-armén, förvisades till norra Ryssland, de fick stanna kvar där länge, en del kom aldrig därifrån. Man kunde ge sig iväg därifrån bara med direktörens godkännande, annar inte.

Vi hade en vice-direktör, också en före detta fånge, en riktig bandit. Han drack bra och bodde ihop med en kvinnlig domare. När han kom hem så fick svärmodern laga mat och han brukade säga:

- Svärmor! Laga du mat, jag skall gå ut på trappan och spy. En riktig bov, lägerlivet hade förstört honom.

När direktören åkte till semestern så delade hans vice-direktör och medhjälpare ut avresetillstånd för brännvin och när direktören kom tillbaka hade han inga arbetare kvar. Man löste frågan genom att tvångsinskriva lokala fiskare. Dessa fick fiska på sommaren och arbeta i skogen på vintern. När våren kom skulle de ut och fiska, någon semester var det inte tal om. Det var likadant i Sheltozero - på sommaren arbete i kolchos och på vintern var det skogsarbete.

1948 lyckades jag komma från Belomorsk och fick gå i skola i Leningrad under 6 månader för att uppnå den formella mekaniker-kompetensen. Jag blev någon slags ledare och medhjälparna ville att jag skulle gå med i partiet. Hälsan var emellertid rätt dålig och jag var inte särskilt hågad beträffande partiet. Efter kriget skulle detta vara möjligt även för barn till de förvisade och konfiskerade att bli partimedlemmar. När alla i en avdelning är med i partiet så betalas den avdelningen bättre.

1948 fick jag en ersättare från Belomorsk, en äldre man. Tidigare i Viborg hade han gjort sig ett diplom, blanketter lär det ha funnits gott om. Han hade förfalskat ett byggmästarediplom. Tillsammans med Vlasov-folket hade de demonterat ett lok och den skulle de sätta ihop på våren till en kostnad av 25.000 rubel vilket de inte var kapabla till, men pengarna hade de tagit hand om och förbrukat. Mannen hade inga mekaniska talanger, har drog sönder alla detaljer, det är möjligt att han kanske hade varit lokförare, men reparera lok kunde han inte. Han borde aldrig ha kommit i närheten av ett lok som reparatör. Jag gick till direktören för att utreda mina ärenden och möjligtvis få tillstånd att åka tillbaka till föräldrarna. På våren hade jag fått ett brev från mor, om att hon var sjuk och jag åkte till Sheltozero igen. Direktören kastade sig över mig före avresan. Som väl var hade jag en akt för att jag var överförd till byggavdelningen. Vad skulle man göra? Våren var långt framskridet och snön började redan smälta. Vi körde upp loken på en plattform, tog ned allting och körde loket till Kemi. Jag lyckades komma därifrån, men loket blev inte reparerat i Kemi heller, jag åkte dit på anmodan av direktören. En av ånginjektorerna fungerade medan den andra var helt sönder, och jag ville inte ta emot det. Jag återvände till Belomorsk och ingenjören frågade mig hur det stod till med loket.

Jag svarade som det var, att jag inte kunde ta emot loket för att det var inte i reparerad skick. En man med namnet Parning från staden Kalinin åkte då dit och tog emot loket och reparationerna började på nytt. På det viset kom jag 1948 loss från Belomorsk och åkte till Estland. Lida och mor hade redan flyttat dit 1947. Flyttningen till Estland var inte komplicerat. Jag sade mig upp från mitt arbete, berättade Lida, lastade på de få prylarna och fick hjälp av Jürgensons. Vi bodde hos dem den första sommaren efter vår ankomst, sedan bodde ett tag på landet och efter några veckor fick jag arbete i syverkstaden.

Vi var två personer, en äldre man och jag och vi fick elda själva eftersom vi också skulle sova där. Han var skild och hade inga barn med den första frun och två stycken med den andra. Jag fick ett rum genom arbetet, men det var inte lätt, och rummet var inte något att yvas över. Trappan var så smal att jag hade vissa svårigheter att gå ut med slaskhinken. Rummet var fullkomligt omodernt, det fanns varken toilett eller vatten. Pojken växte dock upp och det var för det mesta så kallt att jag var tvungen elda i stekugnen, bakom den fanns såpass mycket utrymme att jag kunde rymma in en säng där. På kvällarna, när jag eldade så luktade det i alla fall varmt, men när eldningen upphörde så frös vattnet i stekugnen.

Det var en besvärllig tid, man fick bära både vatten och ved. Nu har vi alltid både värme och varmvatten och ändå är vi oftare sjuka än vad vi var tidigare.

Tiderna har naturligtvis blivit andra, många turister tycker att vi i Estland har allt, både kött, gränsaker och bröd. För ryssarna är Estland ungefär om när Karl och jag kom till Sverige, det fanns allting.

De etniska motsättningana är dock fortfarande stora, kanske rentav större än vad som fallet var tidigare. I Tallinn är det så att de företag som styrs av ester anställer inte några ryssar och tvärtom. En estnisk lots i Tallin sade under ”Regatta” 80 att här finns bara "svartskallar" och det är roligt att få prata med en "vit" man. Det finns naturligtvis flitiga och ordentliga ryssar också, men de är sannerligen i minoritet. Alla har blivit moraliskt ”deformerade”, de har också blivit fråntagna sina hem och jordbruk och är deprimerade och håglösa. De få nöjen man har består i att festa, supa sig full och glömma nuet.

Nu skall vi sluta, ni skall ju snart resa tillbaka till Estland och det är förhoppningsvis bra väder så att ni inte blir alltför sjösjuka på båten.