1935 Kirovsk

När vi hade lyckats komma tillbaka till Khibinogorsk på hösten 1935, började min skolgång . I början kunde vi gå i de nationella skolorna (om det fanns tillräckligt med elever för en klass). Jag startade med att lära mig de cyrilliska bokstäverna. De latinska kunde jag till en del redan, mor hade lärt mig att läsa i sin Bibel, en estnisk upplaga från 1895 och skriven med fraktur. (Den enda ryska skriften i den löd: ”Godkänd av censuren i Riga 1895” Egentligen var det förbjudet att ha biblar, guld och ädelstenar i privat ägo, men….

Det var inte enbart brist på bostäder, även skolorna var få och vi fick göra som de vuxna, läsa i två-skift: ett morgonskift från klockan 08 till 13 och ett eftermiddagskift från klockan 13 till klockan 18. Skolbyggnaden var något bättre än de övriga husen, det var av sten och jag minns att på en vägg upp mot andra våningen hängde det ett hjälteporträtt av maskalken M. Tuchatjevskij. Porträttet försvann dock från väggen ett par år senare, då den stora utrensningen av alla högre officerare tog sin början och ingen av lärarna kunde (ville/vågade) berätta varför. Det var vanligt i slutet av trettiotalet att folk bara försvann, utan att någon ville eller kunde säga något. Jag hörde (när föräldrarna inte trodde att jag lyssnade) att den och den i en familj hade blivit hämtad – alltid på natten. De flesta försvann spårläst. I några sällsynta fall kunde de anhöriga komma i kontakt med den försvunne, men det hörde mera till undantagen. En sådan kontakt var jag med om att förmedla i Kirovsk någon gång 1937- 40.

Sonen till en estländska hade blivit fängslad och efter en tid fick modern genom ett brev veta att han satt inne i det fruktade Solovetski-lägret. Lägret bestod av ett antal ödsliga öar i Vita havet väster om Arkhangelsk, öarna som tidigare hade hyst ett kloster. Mor och son fick brevväxla, högst ett brev per månad och det enbart på ryska – ett språk som den arma moder inte behärskade något vidare vare sig i skrift eller i tal. Hon hade aldrig lärt sig att skriva ryska och här började min tolk- och översättarkarriär. Vid det laget hade jag gått i skolan ett par-tre år och kände rätt väl till det skrivna ryska språket. Estniska kunde jag läsa ganska bra, där hade min mors Bibel gjort nytta och vi gick det första skolåret på estniska. Fram till 1936 var det möjligt gå i skolan på modersmålet om det fanns lärare och tillräckligt med elever för att bilda en hel klass. Nu gällde det emellertid att översätta. Hon dikterade på estniska, jag översatte det till ryska och skrev ned brevet - det fungerade. När hon fick svar från sonen så blev det att läsa upp vad han hade skrivit på ryska, vilket hon förstod tillräckligt väl. Varken sonens eller mina skrifter var några litterära opus av den högre skolan, dessutom fick man formulera skriften rätt försiktigt för att inte brevet skulle fastna i censuren. Den minsta antydan om att fängslandet (domen talade man aldrig om, myndigheterna handlade efter dekret) var orättfärdig eller det minska klander beträffande statens handlande, ledde omedelbart till att brevet antingen aldrig kom fram till adressaten eller också kom med stora svarta överstrykningar. Denna korrespondens pågick under flera år, ändå fram till att det Finska Vinterkriget 1939-40 hade slutat. Som belöning erhöll jag ett stort glas brygd från hennes Volga-svamp, som hon hade stående i en glasburk på fönsterbrädan. Brygden var syrlig och smakade mycket friskt och gott.

På våren 1940 kom det en order till alla invånare av utländsk härkomst boende på Kola-halvön, att inom två veckor samlas med allt sitt bohag på järnvägsstation i Kirovsk och Apatity och embarkera godsfinkorna, som skulle stå där färdiga för transport. Destination obekant - och ingen information om någonting.

Det har alltid varit ont om lokaler i Sovjetstaten och läget i Kirovsk var samma som i hela Sovjet. Skolan var en tvåvåningsbyggnad ganska nära Stroitelnaja-gatan där familjen var inlogerad i en barack för 15-20 familjer. Undervisningen var det emellertid ingenting att klaga på, frånsett att geografi och historia var mycket ensidiga och speglade enbart sovjetsamhällets syn på tillvaron. Efterhand som Stalin-terrorn ökade och russificeringen tilltog, slopades de utländska klasserna och huvudspråket blev ryska, vilket sedan fortsatte hela skoltiden ut.

I skolan upplevde jag något liknande som flyktings- och invandrarbarnen upplever idag runt om i världen. Det var många nationaliteter blandade om vartannat, kollektiviseringen och konfiskationen pågick fortfarande på ett ganska påtagligt sätt. Vi visste ännu ingenting av psykologin och om de populära uttryck och vändningar som ”mobbning”, ”rasism” o s v, utan tog det för vad det var. Vi slogs med vår omgivning på ett gammalmodigt, för att inte säga godmodigt sätt. Några större skador uppstod det inte, även om jag har ett par ärr efter knivstick. Vi ”utlänningar” kunde naturligtvis slåss då och då sinsemellan, men mot ryssarna ställde vi upp på en mycket enad front. De var liksom huvudfiender, eftersom de också utgjorde huvudparten av de förvisade, och det föreföll helt naturligt att stora motsättningar uppstod mellan de ”utländska” och de ryska barnen. Genom våra föräldrar blev vi omedvetet påverkade att inte gilla ryssar. Som hos alla etniska grupper ser man den stora omgivande skaran såsom varande mycket dummare och enfaldigare än den lilla etniska grupp som man själv tillhör. Vi ”utlänningar” betraktade alla ryssar som kommunister, det var ju inte helt rätt, men genom att ryska var kommunisternas språk blev även oskyldiga ryssar lidande. De var ju i lika eländig position som vi.

Det rika ryska språket har en hel del pegorativa benämningar över icke-ryssar, men vi var inte heller sena att httta på motsvarande uttryck om ryssar. De ryska barnen kallade oss ester, finnar och ingermanländare för ”tjukhnas”, folk från de sydliga delarna av ryssland för ”tjernomordnyje” (närmast dagens epitet som ”svartskalle”) och vi å vår sida var inte sena att svara med olika ramsor varav de populäraste löd på följande sätt:

-Vi är ”tjukhnas” sedan länge, men ni är bara ryska sk….ar. (Мы чухна уже давно а вы всё русское говно). Sedan använde vi oss också av de bombastiska sovjetiska förkortningar som RSFSR - Den Ryska Sovjetiska Federativa Socialistiska Republiken (РСФСР – Россйская Советская Федеративная Социалистическая Ревпублика) som i vår mun ingalunda betydde det utan ”Русская Свинья Форсит Своим Рылом” uttytt ”Det ryska svinet skryter med sitt tryne”, samt CCCP – ”Совсем сумасшедший советский русский” – en helt galen sovjetryss. Det var inte bara ryssarna som retade oss, alla retade alla och exempelvis låtsades vi att vi hade glömt vad majs heter på ryska och bad alltid de judiska barnen säga det på ryska.

Hur var det nu? Kuku…. Kuu… Var det ett oerfaret barn så uttalade han/hon ordet ”kukuruza”, som i regel ledde till en skrattsalva från omgivningen. De som inte talade fullständig ryska (och det fanns gott om sådana barn) hade svårt att uttala ordet utan att det lät gutturalt (inflytande från de hamitiska och semitiska språken) och när det gjorde det så skrattade vi andra ohejdat. Samma sak gällde ukrainare och sydryssar, med den populära benämningen ”khokhly”. Michail Gorbatjev, som är från södra Rysssland, skulle ha platsat som ett idealiskt retobjekt för oss i Kirovsk. I samma grupp skulle ingå både Khrustjev och Bresnjev. Med de muslimska barnen fanns det ytterligare former att retas med.. Man vek ihop ett klädesplagg till att likna ett öra och sade: nöff, nöff, antydande att de var grisar. Religionen var visserligen förbjuden, men föräldrarna höll säkert på islam och barnen var känsliga mot sådana utfall.

Det fanns en del barn av asiatiskt ursprung (från Kazakhstan, Turkmenistan och från de kaukasiska områden) Dem lockade vi till att säga orden som innehöll ”r” eller den för icke ryssar svåruttalade fonemet ”y” (”ы” som i ordet ”пыль”). För många asiatiska ”ryssar”, speciellt av mongolisk härkomst är ”r” och ”l” samma ljud och återigen ekade det skrattsalvor mellan barackväggarna när vi hade lyckats lura någon asiatisk pojke heller flicka at uttala ordet så att det lät ungefär som när Rune Mobergs disponent i serien ”Lilla Fridolf”, som inte heller kunde skilja mellan dessa två fonem.

Bostadsutrymmena i barackerna var små, de bestod av enbart ett endaste rum på 10-12 kvadratmeter med en spis i. Det fanns inget lekutrymme och det mesta av fritiden, som inte upptogs av läxläsning eller samvaro med föräldrarna, tillbringades ute på gatan. Stroitelnaja-gatan var ingen stor gata och vi roade oss med att gissa på bilmärken, men trafiken var gles. Vi rullade tunnband och lekte med fosfor. Som biprodukt i apatitgruvor fick man fosfor och vid transport av apatiten från gruvan längre bort till fabriken för förädling till gödningsmedel, kunde det ramla ned ganska stora bitar från bilarnas och järnvägvagnarnas flak. Det gällde att hitta en bra, ren bit av fosfor, kasta den upp i luften och njuta av det sken, som uppkom när fosforn vid nedfall började brinna genom friktion med luft. Det gällde bara att inte komma i vägen för den brinnande biten, det kunde bli ganska otäcka och svårläkta brännsår, om man råkade komma i beröring med den upphettade fosforn.

Den sovjetiska skolan var vid den tiden, som lärdomsanstalt betraktad, en mycket bra inrättning. Visserligen hade vi marxism-leninism att dras med, men de flesta föräldrar lade omedvetet ut en viss moteld mot propagandan och vi tog inte så stor skada av den. Förhållandena var ändå sådana att även relativt unga människor upptäckte snart diskrepansen mellan teori och verklighet. Någon skolaga förekom inte, men det fanns andra metoder att hålla disciplinen. Den första anmärkningen fick eleven själv, vid en upprepad olydnad eller bristande framsteg i skolan fick han eller hon (för det mesta en han) en lapp till föräldrarna. Dessa skulle ta del av meddelandet och skriva sin signatur på det att de hade uppmärksammat anmärkningen… Hjälpte inte dessa båda åtgärder blev föräldrarna inkallade till skoldirektören och denne läste en straffpredikan för dem vari han inpräntade vikten av att föräldrarna skall se till att barnet anstränger sig med att läsa läxorna och vara ordningsam i skolan. Skötte eleven sig inte med läxorna hade eleven en chans att gå om klasen, men var man slarvig och båkig blev det relegering och arbetstvång i någon inrättning. I sådana fall var loppet som regel kört för vederbörande. Några större möjligheter att vid ett senare tillfälle återuppta studierna gavs praktiskt taget inte. Vedermödorna om bättre betyg kommer jag ihåg i följande sång:

Отлично, отлично, заветная птица Utmärkt i betyg är en dröm

Ты так далеко от ребят som för oss är fjärran (och ouppåelig)

Отлично и «хоры» во сне лишь нам снятся utmärkt och bra kan vi bara drömma om

А двойки в журнале стоят medan IG står i klassboken

Я помню товарищ как ”физик” гонял нас Kommerduihågkompis,hur ”fysse” jagadeoss

Когда проходили мы «Ватт» När vi skulle gå igenom ”Watt”

Тогда нам обоим по двойкe досталось då fick vi bägge bara tvåår

За то, что плели наугад. För att vi bågade med gissningar

En viss kollektivism (som anbefallda demonstrationer vid 1:a maj och 7:e november) kunde man inte undvika att delta i, trots föräldrarnas klarlägganden av systemet och dess propagandamaskineri. Det var inte någon fråga om frivillighet, alla kommenderades ut vid högtidliga tillfällen. En händelse från 1938 har lämnat ett bestående minne.

Ryssarna hade haft en polarexpedition i Norra Ishavet under 234 dagar. När isflaken med lägret drev för långt söderut och medlemmarna i expeditionen riskerade att omkomma, hämtades de med flyg från sin långa vistelse i Polarhavet. Räddningen skedde i april månad 1938 och i samband med 1-majfirenadet skulle de fyra expeditionsmedlemmarna med Ivan Papanin i spetsen stanna till i Kirovsk och bli hyllade för sina insatser,. samtidigt som de skulle göra reklam för Sovjetunionens polarforskning. Vi blev utkommenderade till paraden, där harrarna skulle vara hedersgäster. Papanin skulle hålla tal och berätta om sina bravader. Jag stod inklämd under en banderoll i närheten av banderollens ena stång, som bars upp av en elev från en högre klass. När vi hade stått där en stund och lyssnat till Papanin, vänder han sig till mig och säger:

-Maltjik! (min gosse) håll en stund i den här, jag kommer strax tillbaka, och överlämnade banderollstången till mig. Jag tog tag i stången och sedan fick jag stå där i ett par timmar. Mannen kom inte igen. Ibland blir artigheten och vänligheten bokstavligen till en börda. Expeditionsmedlemmarna blev utnämnda till Sovjetunionens hjältar, en sällsynt utmärkelse före kriget, senare gick det inflation i hjälteutnämningarna. (Bresjnev blev 5-faldig hjälte av Sovjetunionen).

Jag bodde ensam med föräldrarna. Min bror Karl arbetade i gruvan och hade flyttat till en annan bostad och systern Alida hade flyttat till Montjegorsk för att gå i skräddarlära. Bostaden var ett endaste rum längs en korridor med ca 20-tal andra rum. Det fanns ett gemensamt kök i huset ena ända och ett torrdass i den andra, varje rum hade också en uppvärmningsspis och den användes även för matlagning. För det mesta arbetade föräldrarna i tvä-skift och jag fick vara ganska mycket ensam de gånger de hade skifte samtidigt. För föräldrarna fanns det inte andra firtidsint5ressen än att arbete och stå i matköerna för att kunna köpa mat. Både far och mor arbetade som vakter på en cementfabrik och när mor var hemma från arbetet höll hon på med handarbete. Släktingar och grannar från hemtrakten sände henne ull, hon kardade och spann. Jag minns att spinnrocken surrade nästan jämnt. De bistra tiderna hindrade inte att modelivet hade sin gång. Under dessa år var det mycket populärt med stora, vita yllesjalar. Alla partimedlemmars hustrur skulle ha sådana, det var den tidens ”dernier cri”. Ylle hade blivit en bristvara. Mor köpte ull från släktingar som var kvar i de forna hemtrakterna, bearbetade materialet till tråd och förvandlade ullen till dessa populära plagg, som hon sålde med mycket god förtjänst – företrädesvis till partipamparnas hustrur – det var dessa som hade pengar. När veckolönen för en vanlig arbetare rörde sig om några tiotal rubler, kunde mor få bortåt 500 rubel för en vit sjal. Vitt var mest populärt och betingade de högsta priserna, men även andra varianter gick åt, dock inte till samma höga pris.

För ett ensamt barn med föräldrarna på arbetet, blev det mycket läsning: Jules Vernes alla böcker med början från ”Kapten Grants barn”, ”Den hemlighetsfulla ön” och slutade med boken om färden till månen. Svens Hedins ”Från pol till pol” ingick nästan som standardläsning i skolan. Det fanns några spännande avsnitt om hur Sven Hedin och hans mannar kämpar i Gobi-öknen. Vattnet var slut och de är på väg att omkomma av törst. Några blir kvar, men den ene kämpar och kommer så småningom fram till en flod, dricker sig otörstig och går tillbaka med vattnet i en stövel, eftersom han inte hade något annat kärl att bära vattnet i Ett par andra böcker har också lämnat ett bestående minne från barndomen. Den ena var en Vilda-Västern-berättelse med titeln ”Ryttare utan huvud” (Всадник без головы) av Main Reed och den andra var ”Kampen om elden” (Борьба за огонь). Den senare handlar om stenåldersfolket och om eldens historia, om stammens svårigheter med att bevara elden under vandringen och kampen att vid förlust återanskaffa den från andra, fientligt inställda stammar.

Stadens bibliotek låg inne i centrum vid paradgatan Industrialnaja, och där låg även bastun, som jag tillsammans med far besökte varje lördag. I samband med bastubesöken blev det också ett besök på biblioteket. Man bytte böcker, men inte hur som helst. En del böcker ingick i skolläsning och ofta hände det att bibliotekarien frågade om bokens innehåll. Kunde man inte redogöra för det fick man en reprimand för att ha slitit på statens egendom utan att läsa dem.

På vintern var det skid- och skridskoåkning. Kirovsk-trakten är ganska kuperad, den består av den östligaste delen av Fenno-Skandinaviska bergskedjan. Backar fanns det gott om och på vintern åkte vi flitigt skidor. Några barnskidor fanns det naturligtvis inte utan vi använde oss av de vuxnas stora, nästan 2-metersskidor från anno dazumal.. Bindningarna bestod av en läderrem genom skidan. För att inte bindningen skulle halka av filtstöveln, spände vi en bit avklippt gummiremsa från en bilslang över tån på filtstöveln och till klacken. Någon styrning i ordets egentliga bemärkelse kunde det naturligtvis inte bli av, man ställde sig på skidorna och kastade loss. För det mesta fanns det färdiga spår och det gällde att hålla sig till dem. Ibland spårade skidorna ur och när det såg ut som om kollisionen med någon dvärgbjörk eller dvärgtall skulle bli oundviklig om färden fortsatte i samma riktning, ändrades riktningen medelst en sidoförflyttning ab skidorna. Oftast gick det bra.

Ett av vår- och höstnöjena för småungar var när samernas ankom till staden. När den första snön föll någon gång i september-oktober, kom samerna från inlandet in till staden för att proviantera. Det skedde inte med en ren per ackja, som det plägar i den övriga Norden, utan med 6 renar, någon slags dubbeltrojka i förstärkt modell efter att kollektiviseringen även bland samer hade genomförts. Ekipaget bestod av sex renar i tandem spända för en ganska stor släde med ett stort flak, och med ett par renar bakom att bromsa släden. Terrängen på Kola-halvön är inte så starkt kuperat utan tillät sådana färdmedel. På flaket åkte en svart lapphund och när vi pojkar försökte tjuvåka på släden kom hunden rusande för att jaga bort oss. Flaket var ganska stort och när någon av pojkarna satte sig på dess ena kant, kunde han åka ett par meter innan hunden kom rusande. När hunden sprang till den ena ändan av flaket, för att jaga bort tjuvåkaren, kunde några pojkar på andra sidan åka ett par meter innan hunden hann dit. Det hände att något barn inte hann undan och blev lätt biten, men påpälsningen gjorde att det inte blev några större skador. Ibland halkade även hunden i sin tur av från flaket i sin iver att jaga bort fripassagerarna.

Under en filminspelning, där ett hundspann skulle komma körande in till staden, råkade hundspannet i ett gathörn kollider med renraiden och det blev en väldig uppståndelse. När kollisionen blev avklarad och de intrasslade draglinorna från de olika ekipagen utredda, hade ett par hundar gått åt från de uppskrämda renarnas sparkar under tumultet.

Det fanns en del ganska höga toppar omkring Kirovsk, åtminstone föreföll de så sett med barnaögon. Det var särskilt en som jag hade lust att klättra upp på, men den låg för långt borta och från skolan skedde inte några organiserade vandringar, särskilt inte med dem som inte tillhörde ”pionjärerna” d v s de kommunistiska ungdomsförbundet scouter. Med risk att bli tråkad ville inte min far att jag skulle bära den röda halsduken, som alla barn i skolan fick sig tilldelade. Jag gömde min under madrassen och mor måste ha hittat den och kasta bort den, jag återsåg den aldrig.

Naturligtvis blev man mobbad, men jag var inte helt ensam om detta. Det var flera av de etniska minoriteternas barn som var i samma predikament och ingen tog särskilt allvarligt på det. Om inte mobbningen går för långt förefaller det inte som om den skulle göra någon större skada, den mobbade blir ordentligt härdad och kan även senare i livet motstå rätt stora påfrestningar. För min del blev jag något av en ”käring mot strömmen”. Andra pojkar började tjuvröka, men eftersom jag inte var med i något gäng utan var en ensam ”tjukhna” blev det för mig helt naturligt att inte handla i samma anda som de övriga. Det har faktiskt hjälpt mig mycket i senare skeden av mitt liv.

Trots att Kirovsk ligger i närheten av Golf-strömmen kunde det ändå bli ordentligt kallt på vintern. Under tiden för Finska Vinterkriget 1939-40 gick temperaturen lång ned och vissa dagar var det så kallt att vi inte behövde gå till skolan, trots att avståndet dit inte var särskilt långt. Vi hade ingen termometer, men det talades om minus 42-45 grader. I bostadsbarackerna fanns det inte något vatten, det fick hämtas från en vattenpost i en en av gatukorsningarna, men vissa tider var kölden så hård at även vattenledningen frös och husmödrarna fick hålla på med att smälta snö till matlagningen.

Trots att fjällen omkring Kirovsk inte är särskilt höga, men det inträffade laviner då och då. En vinter sopades tre av våra grannbaracker bort. Som tur var låg vår barack längst bort från sluttningen och klarade sig helt och hållet. Lavinen inträffade på natten när alla låg och sov och resulterade i att hundratalet människor skall ha omkommit vid det tillfället. Trångboddheten var stor och bidrog till det stora antalet dödsoffer.

En del av våra släktingar, som inte var böner eller självägande hantverkare, bodde fortfarande kvar i Pustaperzha-trakten, bl a fars enda syster Anna (gift Toode). 1939 fick föräldrarna en förfrågan från fastern i det kollektiv, i vilket hon bodde i de forna hemtrakterna, om inte de skulle kunna sända mig ned till Pustaperzha för att under skollovet valla kollektivets kor, får och grisar. Det skulle bli en hälsoinjektion med mycket mat och frisk luft till omväxling för den kyla, brist på grönsaker och frukt som rådde uppe i Norden. Det fanns ingen som kunde följa med mig så jag sändes ensam från Kirovsk till Leningrad, en resa på två dygn. I Leningrad skulle någon släkting komma och hjälpa mig med tågbytet mot Pskov. Konduktören på Murmansk-Leningrad tåget hade berättat att jag under färden hade ramlat ned från den mellersta sovbritsen, men av allt att döma inte åtagit mig någon större skada av fallet. För mig gick sommaren 1939 hos faster Anna i vallningens tecken. Kollektivets röda ”någonting” var ett litet kollektiv, bestående av min fars och ett par grannbönders gårdar. Kollektivet hade 8 kor, några kalvar, ett antal grisar samt 72 får. Från föräldragården kommer jag ihåg att det enda som var fortfarande kvar av allesammans, var en stor stengrund efter ladugården och stallet, och en något förfallen jordkällare med en björk vaxande på taket. Bastun, som jag föddes i, fanns inte längre kvar.

Att valla kollektivets boskap var inte någon betungande syssla, men dagarna blev långa och i 10-12–årsåldern behöver man mycket sömn. Boskapen skulle ut tidigt på morgonen och korna togs in för mjölkning mitt på dagen. Det blev ett par timmars rast för korna, matdags för mig och sedan avmarsch till logen, där jag skulle sova middag. Det tidiga uppstigandet var naturligtvis en smula problematiskt, men innan den snälla fastern väckte mig, hade hon redan klätt på mig – t o m skorna var påtagna när jag skulle upp. Efter frukosten var det bara att släppa ut kreaturen och se till att de inte förirrade sig i sädesfälten.

Familjen Post, som fastern och jag bodde hos den sommaren, var gamla grannar. På hösten kom min far Jaan från Kirovsk och Emely Post, följde med oss tillbaka till Kirovsk. Sonen hade stupat i kriget och mannen hade blivit förvisad till Kola-halvön och avled där. Efter kriget flyttade också hon till Estland och bodde många år Pôltsamaa. Faster Anna hyrde ett rum hos Post´s släktingar.

När min far kom till Novoselje hösten 1938 för att hämta mig tillbaka till Kirovsk efter sommarens begivenheter, hade ryssarna just ”befriat” Estland (Mototov-Ribbentrop-pakten) och man kunde höra estniska talas och sjungas i högtalarna.

Dessa högtalare i Sovjet var ett kapitel för sig. Det fanns alltid gott om dem, i regel uppsatta på stolpar i bostadsområden och ibland även inne i barackkorridorerna. I Kirovsk var högtalare i korridorhörnan nästan alltid på. Ibland, när någon blev alltför trött på den propaganda och alla de till det socialistiska arbetet ”inspirerande” marscher och uppräckningar av produktionssiffror och skörderesultat inom femårsplanets framskridande, som vällde fram ur anläggningen, klipptes ledningen av. Det dröjde dock inte länge förrän de nitiska partimedlemmarna hade lagat högtalarna, annat som behövde lagas gick inte lika fort.