Borås våren 1947

Bilder48 j

Efter att ha slutat som metallarbetare på Svensk Stålpress­ning i Olofström och rest till Borås, började jag arbeta på Algots Syfabrik vid bandet för byxsömnad. Sömmarlaget producerade mellan 800 och 900 par byxor per skift. Algot Johanssons Konfektion var känd under slogan: «Säg Algots, det räcker.» Damen, som var arbets­ledare, var själv flykting och talade ryska så jag hade inte några svårigheter med språket. Till en början satte hon mig något avsides med en symaskin och sade att jag skulle öva mig på att sy raksöm­mar. Jag hade ansträngt min systers handve­vade symas­kin i Fjärr‑­Karelen med att sy små skinnväskor och tyckte inte att det var någon svårighet att få ihop ett par tyglappar. Här kunde man hålla i tygstyck­en med båda händ­erna, det var väl ingen konst att sy då, tyckte jag. Det tyckte inte damen heller och redan på efter­midda­gen satte hon mig vid bandet, där jag skulle sy den inre långa raksöm­men i byxorna.

Symaskiner­na för professio­nellt bruk gör ganska många stygn per sekund och det tog inte många sekunder att få den sömmen färdig. Man klämde fast fliken under fram­mat­nings­foten, sträckte ut tyget bak över huvudet och tram­pade på pedalen. Efter ett tiotal sekunder var sömmen färdig. Varje arbetare på bandet utförde ett enda moment, men för dem som inte behär­skade hantver­ket kunde det bli rätt kärvt, högen av icke färdigsydda plagg brukade växa intill banden. Efter en tid blev jag "re­serv", d v s blev insatt som hjälpkraft på de ställen där sömmer­skan (det var mest kvinnor som satt vid banden) inte hann med. Vi arbetade 45 timmar i veckan med 10 minuters paus per timme. Lönen var 45 kronor i veckan. På för­middagar­na hade vi radion på under en timme, det var program­met "Musik under arbetet" som gick mellan klockan 10 och 11 och avslutades för det mesta med någon marsch. Det var en hel del bekanta toner: «Alte Kameraden», «Gladiatorer­nas intåg", «Florentinska marschen», «Per aspera ad astra» o s v.

Syarbetet utfördes av de yngre manliga och kvinnliga arbetare medan för pressning stod oftast något äldre karlar. Några matsalar i likhet med det man har nu fanns inte, vi fick äta våra smörgåsar i om­klädningsrummet eller gå ut på stan´ för att äta lunch. Arbets­styrkan bestod av många olika nationaliteter, (mest utlänning­ar) och med jämna mellan­rum uppstod det vissa (för somliga lustiga och för somliga för­argel­se­väckan­de) situationer. En stor del flyk­ting­ar var från Syd- och Mellaneu­ro­pa, till över­vägande del judar, polack­er samt en och annan ryss eller ukrainare, vilket omedel­bart ledde till motsätt­ningar. Ett av de van­ligaste och oftast före­kommande skämten under lunch­rasterna stod en äldre ukrainare för. Till granne i omklädnings­rummet under lunch­raster­na hade han en judisk man, en äldre patriark, med ortodoxa idéer om klädsel och utseende, noggrant följande de judiska ritualerna så långt som det var möjligt. Han odlade sina tinninglockar, som hade varit bortklippta under en längre tid, och gick i en stor svart paletå med matchande svart bredbrättad hatt. Han hade inte haft några större möjligheter att under ett antal år i de tyska koncentra­tionsläg­ren läsa i Talmud samt utöva sina religiö­sa riter. Nu var han extra ivrig att följa alla trons ritualer för att plussa på sin religiösa karma för all den tid som hade gått förlorad. Han ut­sattes nästan dagli­gen för ukrai­na­rens attack­er.

Juden var trogen sin kosher-ritual och åt inte svinkött, han hade för det mesta grönsaker och vitlök på sina smörgå­sar, medan ukrainarens smörgåspålägg bestod huvudsakligen av fet, dall­rande fläsk. (Ryssarnas och ukrainarnas – salo = ren fett)

- Hör du Moses! (David, Si­mon eller något annat beroende på sinnesstämningen) brukade ukrainaren säga, skall vi inte byta smörgåsar, hustrun min har gjort bara fläsksmörgåsar åt mig och du har bara grönsaker på dina, om vi byter så får vi smaka varandras, det blir lite omväxling.

Mellan ukrainare och judar har det alltid rått en viss rasaver­sion och sådana skämt förbättrade inte läget. Ukrainaren var också en mästare på att berätta antisemitiska histo­rier, det gick inte en dag utan att det uppstod in­termezzon.

En av ukrainarens favorithistorier var följande:

Medlemmen av den mosaiska församlingen, gamle David låg på sitt yttersta och hela hans stora familj stod intill sängen för att ta adjö av honom inför hans förestående hädangång. David frågar:

- Är Sara här?

- Ja, Sara är här.

- Är Rebecka här?

- Ja, Rebecka är här.

- Är hela familjen här? fort­sätter David sitt utfrågande.

- Jaa, hela familjen är här lillefar.

Då sätter sig den gamle juden upp i sängen, ser sig om och utbrister:

- Vem i helskotta står i buti­ken då?

Trots att de flesta redan hade hört historien flera gånger skrattade man åt ukrainarens skämt, det föreföll på något sätt helt naturligt att skratta åt de olika nationel­la särdragen, judarna, och inte enbart de, har alltid varit föremål för vad man idag kallar "mobbning". På den tiden var det ingen av oss som tänkte så, det föreföll helt i sin ordning att det existerade en djup aversion mellan de olika folkslagen och man skämtade om var­andras nationaliteter. Ryssarna skämtade om de finsk-ugriska folken och kallade dessa för "tjuch­nas", om ukrai­nare, som kalla­des för "khokh­ly" och alla skämtade om judar­na och kallade dem ”zhidy” – en nedsättande benämning.

Någon direkt animosi­tet föreföll det ändå inte att vara, men mobbning var det förstås. Det är först senare som man har börjat betona och uppmärk­samma denna "rasdis­kriminering". Sven­skarna gick inte heller fria, när det skar sig mellan en svensk och en flykting fick flyktingen alltid epitetet "jävla utlänning". Uttrycken "svartskal­le" och "cho­klad­tomte" och ”kåldolme” (om muslimska kvinnor) var ännu inte upp­funna och något ras­diskriminering var det knappast tal om. Jag själv hade aldrig någon sådan känsla av att vara mera utanför än vad flyktingsskapet ledde till. För vår del syntes det inte utanpå att vi var främ­lingar, rasdis­krimineringen kom först när alltför många mörkhyade personer anlände till Sverige. Vi: ester, ryssar, in­german­län­dare med flera, nord- och mellan­européer, skiljde oss inte alltför mycket från svenskar­na vare sig till utseende eller till mentalitet. Kanske var några av oss en aning mörkare till hår- och hud­färgen, men ingenting som påverkade allmän­hetens tänkande om raser. Den verkliga rasdiskrimine­ringen kom först när Vietnam-desertör­erna började komma med hippie- och knarkkul­turen, vilket sedan har fortsatt på ett oroande sätt. I grund och botten är vi allesammans mer eller mindre rasister. Till vilken grad detta sker är beroende på kon­junkturen, antalet "mindre önskvär­da svartskallar" och medias påverkan, men till allra största delen på arbetslösheten. Svenskar­na är ingalunda undantagna detta fenomen, oavsett vad partirep­resen­tan­terna säger och påstår (representan­ter som i vissa avseen­den inte representerar den mening som deras väljare har). När verklighe­ten hinner ikapp dem blir de tysta.

Där mycket folk samlas uppstår det alltid kontro­verser, Algots i Borås var inte heller fri från sådant. De flesta som arbetade på Algots bodde i Stadsdelen Hedvigsborg där det fanns nyuppförda hus, utlänningsg­hetton, i vilka det bodde så gott som enbart flyk­ting­ar. Trans­porten (en sträcka på ca 2 km från centrum) skedde med bussar och under vägen kunde det ibland uppstå vissa obe­hagliga, på gränsen till (som man idag skulle säga) rasistiska inter­mezzon. Med sydeuropéer kom det nya matvanor, nya maträtter och exo­tiska kryddor, bl.a. vitlöken, som nordborna inte var vana vid, och detta ledde till vissa omdis­poneringar i buss­trafiken. Nordbor använder inte vitlök i samma utsträckning som folk i södra Europa och en av mina arbetskam­rater på Studsvik, en fransman sade, att han inte visste att vitlöken luktade illa förrän han kom till Sverige. Utandnings­luften i den buss, där det fanns sydlänningar och då företrädesvis judar, kunde ibland vara synnerli­gen stark. Så småningom blev det en mycket irriterad stämning, de "vita" människor­na vägrade att åka med samma buss och Borås' bussbolag fick sätta in dubbla trans­porter - en buss för vitlöksätarna och en för de övriga. Efter en tid protesterade även chauffören i vitlöksätarnas buss och bolaget fick plocka fram några av de allra äldsta bussarna, sådana där föraren sitter inne i sin egen lilla bur.

Den första veckan efter min ankomst från Olofström och Svenska Stålpressning bodde jag hos familjen Aatolainen, sedan fick jag ett delat rum på Norrby Långgatan 27 hos fru Ida Holmquist. Till rumskamrat hade jag Robert Felszegi - en ungersk-judisk yngling, men jag såg inte mycket av honom den första tiden, bokstavligen talat.

Han hade blivit räddad från koncentrationslägret genom Bernadotte‑hjälpen, vägde omkring 50 kg (längd 183 cm) och hade huvudet bandagerat på grund av öronin­flammation. I början såg jag bara ögonen på honom, och först flera veckor senare kunde jag se hur han såg ut på riktigt.

Ida och hennes dotter Helfrid tog mycket väl hand om mig. Hos dem var det integration i ordets fulla bemärkelse. Där lärde jag mig svenska och det gick relativt fort. Robert var inte lika mycket hemma hos Ida och Helfrid, han levde på ett mera traditionellt europeiskt sätt och var mycket ute i säll­skapslivet. När jag flyttade från Ida Holmquist under de sista dagarna i maj för att börja arbeta på Länghems torvmosse, kunde jag klara mig på egen hand beträffande språket (även om det ännu gick ganska knaggligt).

I varje människas liv förefaller det att finnas ett antal "hjälpänglar" eller ”goda féer” och jag har haft ganska många sådana, männi­skor som har hjälpt mig på den knaggliga levnadsstigen. I Fjärr-Karelen var det Olli Naukkarinen, i Finland i Joensuu rektor Paavo Ansas och hans fru Aili, i Tammerfors Aune Laine och hennes syster Aili. i Sverige blev det familjen Aatolainen och Ida Holmquist med dottern Helfrid samt Helge Johnson och senare i Falkenberg Gertrud Damberg. När det pågår tänker man kanske inte så mycket på den tacksamhetsskuld som man håller på att ackumulera, tyvärr upptäcker man det som oftast för sent, och man hinner inte tacka för hjälpen, många är redan borta ur detta liv. Flera skulle kunna nämnas. Gamla fru Malmqvist i Köping, som lät mig bo i sin i källare (förberett till skyddsrum) när mina pengar tog slut och jag inte hade vare sig till hyran eller till terminsav­giften. Värdinnan på pensionat ”Esplanad” och hyres­gästerna på Esplanaden 5, som knappast hade kunnat undgå kännedomen om att de hade en extra hyres­gäst boende i källa­ren, men sade ingenting till hyresvärden eller myndig­heterna i Köping samt alla de trevliga servitriserna på kafé Odenryds i Köping, som försåg mig med bröd och föregående dags kakor under studietiden där, med flera. Alla förblir vi i skuld till vår omgivning på ett eller annat sätt.

Fru Ida Holmqvist har lämnat ett påtagligt minne, hon är delaktig i en reservoarpenna, som jag fortfarande har kvar och använder då och då. Med den har jag "skrivit" mig genom Katrinebergs Folkhögskola och Köpings Tekniska Institut. Jag har hela mitt liv haft en viss faiblesse beträffande skrivdon, speciellt reservoarpennor. Alla andra varianter har kommit och gott: stålpennor, kulspets mm, men reservoarpennor har stannat. Min första fick jag i present från Äänislinnas (Petrozavodsk) Stadsorkester på vår turné genom Finland i december 1942, den var av märket ”Kaweco” och höll inte så länge - krigstidsprodukt som den var från Tyskland. Jag hade den med mig till Sverige, men efter en tid började den läcka och jag var tvungen att sluta använda den.

På sensommaren 1948 bodde jag återigen ett tag hos fru Ida Holmqvist och skulle fylla 20 år. Vi pratade med varandra varje kväll och det kom fram att födelsedagen var förestående och att jag skulle köpa mig en reservoarpenna som en markering av den stora dagen. Jag hade varit och tittat på en del reservoarpennor och blev förälskad i en Sheaffer från WA Sheaffer Pen Co, Fort Madison, Usa. Skrivspetsen var av iridium med en del av guld på vilken den stod "Lifetime", 14 K. Emellertid kostade den alldeles för mycket med hänsyn till min något skrala ekonomi, bortåt 80 kronor, vilket var en stor summa pengar när min förtjänst i Wäf­weribolagets spinneri rörde sig om ca 50 kronor per vecka. Fru Holmqvist visste att jag skulle fylla år och frågade om jag ville fira min födelsedag med dem så skulle hon och hennes dotter Helfrid bjuda på kaffe med anledning av högstidsdagen. Vi kom att tala om vad jag skulle köpa mig till födelsedag, och jag meddelade att det skulle bli en reservoarpenna. Hon såg mig vid skrivbordet då och då - jag brevväxlade flitigt med fru Ansas i Finland. Några dagar före födelsedags­firandet överlämnade fru Holmqvist ett kuvert. När jag öppnade kuvertet låg det 40 kronor i den.

- Det är ett bidrag till reservoarpennan, sade fru Holmqvist.

När hennes dotter Helfrid fick reda på det så utbrast hon: - Jösses! Vi har aldrig fått mera än en tia i födelsedagspresent, du måste vara populär hos mor!

Det var verkligen en generös gåva, speciellt med tanke på att fru Holmqvist trots allt inte hade så bra ekonomi - mannen hade gått bort och lämnat henne med huset och stora skulder. Pennan var en lyckoträff, den fungerar fortfarande, 50 år efter förvärvandet - även efter en omslipning av skrivspetsen. Pennan råkade ramla i golvet en gång och blev skadad, men jag lyckades fila till en ny spets. Behållaren är fortfarande tät och håller bortåt 3-4 ml bläck, mera än någon annan reservoarpenna. Det är inte ofta en garanti på "Lifetime" (som det står skrivet på pennan) motsvarar verkligheten, men här stämmer det för en gångs skull. För ett tag sedan skrev jag till firman i Amerika och tackade för garantin, men firman hade antagligen upphört eftersom jag aldrig hörde någonting ifrån dem.