Borås hösten 1947

När hösten kom och arbetet på torv­mossen tog slut, fick jag erbjudande att börja på Borås Wäfveri AB. På den tiden var det en stor firma med flera förgreningar både till Kinna och till Skene. Jag fick välja om jag ville arbeta i spinneriet eller i väveriet. Det blev spinneriet. Nu hade jag inte någon bostad eftersom fru Ida Holmquist under tiden hade hyrt ut rummet till en annan Algots-anställd. Återigen fick jag logera hos familjen Aatolainen i Hedvigsborg. Det dröjde emeller­tid inte länge förrän jag blev bekant med en dalmas från Mora - Helge Johnson - och han bjöd mig att bo hos sig i hans lya i Wäfveribolagets bostads­hus "Järn­bäraren" på Norrby Långgata 39. "Järnbäraren" (ett kvartersnamn) var ett hästskoformat flervåningshus i samma stadsdel som Wäf­veribolaget och be­boddes huvudsakligen av dem som arbetade på bola­get. En "lya" var det verkli­gen. Ibland undrade jag över att Helge ville ha ett sådant besvär med mig, men han var god­hjärtad, sällskaplig och vi kom mycket bra överens trots det något trånga bostaden.

Något liknande skulle behövas även idag, men in­ställ­ningen till utlän­ningar har ändrats sedan dess. Men idag är utlänningsbeståndet av helt annan art och olikheterna i både mentalitet och religion är så olika att något liknande verkar vara omöjligt. Lyans golv­yta kan inte ha varit myck­et mera än 20-22 kva­drat­meter: ett pyttelitet rum och en minimal kokvrå. Helge tyckte om blom­mor och vi hade knappt dags­ljus genom det lilla fönstret för alla blommor­na. Till råga på allt var det en taklä­genhet och fönsterni­schen var inte över­drivet stor. Det fanns i själva verket inte plats för två, det fanns helt enkelt inte utrymme nog för en säng till. Pro­blemet löstes dock genom en madrass i garde­roben, den plockade jag fram på kvällen och det var inga större bekymmer. Bolaget stod för säng­kläderna, det var ett byte av lakan, handdu­kar och örngott varan­nan vecka. På det här viset bodde jag hos Helge i flera månader, ja, t o m i flera omgångar när jag på min flytt­fågelväg inte hade någon annanstans att ta vägen. Med dagens tänkande tror jag att vi hade blivit stämplade som homofiler, men så var det inte alls. Det var ett vanligt kamratligt förhållande.

Jag minns inte att vi någon­sin grälade. Helge var lite av en klädsnobb och det var med honom som jag var till en klädesaffär i Borås på Långgatan och köpte min första kostym för 185 kronor.

Helge var ett ”kärleksoffer”. Han hade varit förälskad i en flicka (och var det sannolikt fortfarande) men hon gifte sig med en annan och detta kunde Helge inte komma över. Han hade hennes porträtt hängande på väggen under hela den tid som jag kände honom, även sedan han hade blivit pensionär och flyttat från sin lya.

Vid tiden för hans pensionering revs kvarteret Järnbäraren och Helge fick en 1-rums lägenhet i den nyuppbyggda stadsdelen Norrby. Stadsdelen var ett typiskt 70-talsbygge och Helges lägenhet låg på 5 våningen i ett höghus.

Efter en tid blev rummet hos fru Ida Holmqvist ledigt och jag kunde flytta in dit igen. Senare, när hennes ekonomi hade stabiliserat sig efter mannens självmord, hyrde hon inte ut rummet mera åt några andra och jag hade alltid en tillflyktsort hos henne. Hon började också bli gammal och hade svårigheter med sin omoderna lägenhet, jag hjälpte med att bära upp kol, sågspån (för eldning) och gick ut med slaskhinken.

Nu började både Niko och jag delta något mera i nöjeslivet och besökte nästan varje vecka Borås Folkets Park för att dansa till Leif Kronlunds orkester. Buggandet var på modet och det övade vi flitigt på - mest med Nikos syster Maija och deras kusin Nina Kuuttanen. Jag minns att jag fick köpa ett par extra skor den sommaren.

Genom Helges försorg, arbetskamraterna på spinneriet och i samtal med fru Holmqvist, behärskade jag vid det här laget det lokala "infödingsspråket" synnerligen flytande. Arbetskam­raterna i spinneriet var till största delen svenskar och arbetets art var sådant att det gav rikliga tillfällen till övning. Ljudnivån var visserligen mycket hög, men det bidrog bara till att man var tvungen att både lyssna något extra för att förstå och själv artikulera ordentligt för att de andra skulle förstå vad man menade.

Arbetet bestod i att byta spolar på spinnmaskinerna, med olika tidsintervaller beroende på arten av det för tillfället pågående arbetet. Lakansväften tog ca 15 minuter mellan byten medan i nattskiftet (vi arbetade i 3-skift) spanns det mest kamgarn och då blev spolbytena inte så täta. Hade skiftet tur så hann det föregående laget byta spolarna innan de gick av skiftet och sedan snurrade spinnmaskinen under 8 timmar utan spolbyte. Arbets­laget bestod av en spinnerska per 2-3 maskiner (1000 spolar per maskin), en förman och 4 spolbytare. När för­mannen Gösta Skogh, eller senare Lennart Dahl, ansåg att spolarna var fulla, blåste han i visselpi­pan, stannade maskinen och fram rusade 4 man med var sin låda fylld med ca 250 tomspolar. Nu gällde det att så fort som möjligt ta av de fyllda spolarna och ersätta dem med tomma. Det gick i rasande fart, för det mesta var det frågan om en tävling och när man hade övar till­räckligt länge, haft fallenhet och upp­nått den högsta graden av skicklighet tog det något mindre än en minut innan alla 250 spo­larna

var på plats.

De som hade långa fingrar och kunde greppa 7-8 spolar på en gång hade en viss fördel. När spol­bytet inte pågick kunde vi fördriva tiden efter behag.

Om det var även kamgarnspinning på gång så kunde det inträffa att det ena skiftet inte alls behövde byta spolar på den maskin. Det tog över 8 timmar att spinna tråd med denna kvalitet. Lakansvävväften däremot fyllde fort spolarna, efter en kvart tjugo minuter var det dags att byta och med 8 maskinen på gång med enbart lakansvävstråden kunde det ibland bli en viss ”brist” på pauser. Det inträffade t o m att någon av maskinerna fick stå tills spolarna på en annan blev bytta.

Med Helge hade jag hela tiden myck­et vänskapliga förbindelser och var ofta bjuden till honom på lördagskvällarna. Ibland var hans vän lokföraren Gösta också där, han var i Helges egen ålder och de brukade ta sig en eller ett par supar till maten. Jag hade ingen större dragning till alkoholen och avstod från suparna. Alkohol­bruket gick liksom i perioder. Hos föräldrarna minns jag att när det var fest bjöds alla på vodka. Jag hade min egen äggkopp med löpande-hund-mönster och för varje år höjdes nivån en rad. Mot slutet av mitt samliv med föräldrarna var jag nästan uppe vid kanten av ägg­koppen.

Gösta bodde i en uppgång intill och var känd (i alla fall i de angränsande trappuppp­gångarna) för att ha mycket god sömn. Gösta var lokför­are och hans goda sömn kunde ibland förorsaka vissa kompli­ka­tio­ner. Han brukade ställa ett par väckarklockor till ringning, den ena i ett tvättfat så att den skulle skramla riktigt högt. Resul­tatet blev emellertid att de flesta i den uppgången vaknade, men inte Gösta. Någon fick gå och ruska liv i honom så att han skulle hinna till stationen och avgå i tid med tåget. Kvarteret Järnbäraren var ett något slutet samhälle, alla boende arbetade på Wäfveribolaget och kände varandra och dörrarna låstes nästan aldrig för någon större kriminalitet fanns inte och varje ny person, som kom till huset, utsattes för en noggrann granskning av de hemmavarande fruarna och pensionärerna.

När övergången till livet i finska armén skedde blev det ingen alkohol alls. Festerna var slut, jag hade ingen att fira något med. Dess­utom fanns det inte någon alkohol att köpa i Fjärr-Karelen, kriget pågick och allt supande var strängt reglerat. När soldaterna återvände från hempermis­sionerna var militärpolisen extra noga med att kontrollera innehållet i ryggsäckarna. Var det någonting som kluckade, blev det extra besvärligt och det var tur att bara militär­poliserna var beväpnade, soldaterna fick lämna sina vapen kvar på förläggningarna, annars hade det säkert blivit några mord på tågen med återvändande soldater när militärpoliserna berövade dem deras ”ranson”.

Vid flyttningen till Borås blev det återigen en och annan fest hos Aatolainen, där tog man friskt ett par supar till söndsgsmiddagen, men bruket med groggar fanns inte och några större mängder alkohol blev det inte där heller. Det fanns en del äldre pojkar som var ganska flitiga med glasen, Jussi Huli var ofta onykter på danserna, men varken Niko eller jag kunde tänka oss att ta någon sup före dansen - fast ibland hade det nog hjälpt till att bli mera bekant med flickorna i Folkparken.

Nästa etapp i alkoholdrickandet gick av stapeln när jag hade blivit bekant med Ann-Marie och hennes väninna Gertrud Svens­son. Gertrud hade ofta fester och det dracks både snap­sar och vin till maten. Hemma hos Ann-Marie bjöd hennes far Algot också på en sup till maten då och då. När vi blev gifta och bodde för oss själva minns jag inte att det blev någon förtäring, för­resten var det spritranso­nering och jag hade inte någon motbok. När vi flyttade till Borås och Ann-Maries arbetskamrater på Stadisingen­jörskontoret fick reda på att vi lät "frysa in" litrarna, antastade de henne och ville att jag skulle ta ut motbok. Nu skrev man år 1953, det blev några litrar, men redan 1955 upphörde Bratt-systemet och det blev fritt fram för var och en att köpa ut den mängd som behövdes och som vederbörande mäktade med ekonomiskt.

För det mesta skulle Nikolai Aatolainen, Nikolai Käppinen och jag ut på sönda­gen, antigen på en cykeltur eller på någon an­nan begiven­het och ville komma ganska tidigt upp ur sängen. Detta förargade Hel­ge.

- Det heter att man skall helga viloda­gen, inte ränna upp i ottan, bruka­de han säga. I Borås fanns det många utlänningar och åtminstone för ingermanlända­re utgjorde familjerna Aatolainen och Kuuttanen den naturliga träffpunkten. Jag tillhörde egentligen inte någon av dessa nationaliteter, men genom kunskaper i deras språk smälte jag in i den finsk- och rysktalande ingermanländska gruppen. Jag kände varken några estniska pojkar i samma ålder eller estniska familjer och det blev mest naturligt att jag tydde mig till ingermanländare, finnar och ryssar. Vi var flera ungdomar i samma gäng: hos Aatolainens Lilian, Niko, Maija och hos Kuuttanen Nina. Hennes bror Waldemar var bara 5-6 år och ingick inte i vårt gäng, men många andra ingermanländ­ska ungdomar gjorde det. En och annan halvryss var också med - ex. Nikolai Käppinen. Han var lite vild av sig och råkade då och då ut för missöden.

Vi var flitigt ute och cyklade på lördagar-söndagar. Viskan flyter genom Borås och Göteborgsvägen följer ån under långa sträckor. På vissa ställen gick vägen alldeles utmed stranden och utgjorde under den kalla årstiden ett visst hot genom att fukten lade sig på vägen och gjorde den mycket hal. Det var många bilar som har åkt av vägen där. I slutet av 40-talet flottade man fortfarande timmer i Viskan och på en av våra turer kom vi fram till ett timmerupp­lag varav hälften fort­farande låg i vattnet. Här skulle vi leka flottare, vi hade ju sett på film hur det gick att hoppa från stock till stock. Bara man gjorde det tillräckligt fort skulle man kunna nå andra stran­den utan att behöva bli våt om fötterna. Niko och jag gjorde ett par försök, men kom underfund med att stockarna var för små och att vi inte var tillräckligt snabba att byta fot. Stockarna sjönk för mycket och vi riskerade att hamna i ån men hann vända och klarade oss nästan torra på land. Nikolai Käppinen trodde sig (som vanligt) vara skickligare än vi (han skulle alltid vara värst) och skulle i sin tur göra ett försök och visa oss hur det hela skulle gå till. Alldeles intill stranden var stockarna något grövre och de första metrarna gick någorlunda, men bara ett par meter längre ut blev virket mindre grovt och han började sjunka mer och mer. Han vände och försökte nå stranden men vid det laget hade trycket på stockarna blivit så stort att han sjönk ännu mer, till råga på allt halkade han när han skulle vända och damp ned ändå till midjan - ån var inte djupare just där. Viskan flyter genom både Borås - med alla textilfabriker och färgerier och Viskafors, där det fanns en gummifabrik. På 40-talet var det inte tal om någon vattenrening från industrin, man släppte ut allting direkt i vattendragen och Viskans vatten föreföll vara grönt redan vid utlopp från Borås och bestod antagligen mera av kemikalier än av vatten.

Nikolai Käppinen hade fått nya, ljusa sommarbyxor, men när han klev ut ur Viskan hade dessa byxor antagit en odefinierbar grön-blå nyans. Hans nya, vita gymnastikskor var inte heller helt fräscha längre. Vädret var vackert så han drog av sig byxorna, tog av sig skorna och vi vred ut byxorna för att bli av med det mesta av vattnet. Byxorna antog något ljusare färg, men den vita färgen fick han aldrig tillbaka, inte ens efter tvätten. Apreturfabrikerna i Borås var kända för sina vattenfasta färger.

Helge trivdes inte något vidare med Wäfveribola­get, han var egentligen av något finare virke än omgivningen, han svor aldrig och talade heller inte illa om några kvinnor, som i och för sig inte hade så gott rykte, och han led mycket av det synnerligen starka språket som talades på Wäfveribola­g­et av både man (och ibland även) kvinna. Egentligen skulle han ha blivit en kontorsslav, där hade han trivts mycket bättre. För Helge var varje arbetsdag en plåga, och en dag i fabriken var en förlorad dag. Han var ofta sjuk, förmodligen mycket be­roende på att han inte trivdes med fabriksarbetet. Idag kallar man sådana sjukdomar för psykosomatiska. På söndagarna brukade han njuta av tillvaron, ligga kvar i sängen och pyssla om sin (och min) lägenhet. Förutom blommor hade han mycket andra småsaker på hyllorna, bl.a. ett antal dalahästar, dalmas från Mora, som Helge var. Blommor fanns vissa tider i en sådan mängd att vi knappt såg dagsljuset genom det lilla fönstret.

Som en av de större industristäderna i Sverige på 50-talet hade Borås naturligtvis fotbollsentusiaster. Dessa var uppdelade i två supporterlag - Norrby i blå-vita kläder och Älvsborg i gul-svarta. Efter en match mellan dessa båda på hemmaplan under veckoslutet var måndagsförmiddagarna ägnade åt att diskutera det ena lagets företräden framför den andra och så vidare. Det fanns supporters för båda lagen på Wäfveriet och där pågick mycket högljudda diskussioner, mitt förslag om att alla Älvsborgs-supportrar skulle sluta på Norrby Wäfveri för att slippa meningsut­bytena togs som ett dåligt skämt. Om det inte var doma­rens fel att det egna laget inte vann så föreföll det alltid möjligt att hitta några förmildrande omstän­digheter för att favoritslaget förlorade. Ibland pågick meningsut­bytena så att skiftförmannen Gösta Skoog på spinneriet fick vissla ett par gånger för att somliga skulle starta spolbytet.

”Idrottspornografin” var väl utvecklad redan då, men hade ännu långt till de höjder som skulle komma senare. Någon TV fanns ännu inte och det passiva idrottsutövandet skedde mest genom besöken på Borås idrottsarena "Ryavallen" eller genom att lyssna på sportsändningar i radio. Idag utövar en liten skara hysteriker joggningsövningar på vägar och stigar, medan den största delen av den manliga befolkningen bankar sig med öl och chips framför TV:n för att följa med och "njuta" av andras prestationer. En verklig bedrövelse är när det pågår stora tävlingar på helgerna resulterande i att familjefäderna inte vill gå ut med sina barn på några söndagsut­flykter. "Idrotten är till större skada än nytta", sade Ivar-Lo Johansson redan på 30-talet. Har han rätt? Sannolikt. Särskilt när man ser alla elitidrottsmän som skall förgifta sig med anabola steroider för att kunna vara med i dagens tävlingar och ha någon chans att placera sig hyggligt.

Borås Wäfveri var en av de större arbetsplatserna i Borås i slutet av 40-talet och hade bland annat en egen musikkår med en halvtidsanställd dirigent och musikledare. Jag hade spelat klarinett i tre års tid i Finland och gick nu med i musikkåren. En del av övningarna kunde ske på arbetstid och jag minns att vi spelade för de olika politiska partierna under valåren.

Bolaget var mån om sin arbetsstyrka och personal­före­ningen disponerade ett gammalt torp, Knektås, högt uppe ovanför Öresjöns sluttningar i Tosseryd sydväst om staden. Det var ett ofta anlitad ut­flykts­mål för Niko Aatolainen och mig. Tillsammans med Nikolai Käppinen och några andra finska ungdomar tog vi ofta oss dit, uppförsbacken var ansträngande, men återfärden gick desto fortare och utan ansträngning. Under sommarmåna­der­na höll Knektås öppet på helgerna och vid de större festdagarna var det bolaget som stod för arrange­mangen. Vid ett par tillfällen - under Midsommar­festerna- spelade Wäfveribolagets orkestern där uppklädda i bolagets musik­kåruniform.

Som i mycket annat har det gått mode även i idrotten, speciellt i utrustningen och beteendet. När man ser hur påkostade joggingdräkter och skodon utövarna har, frågar man sig om det är rådligt att ta en joggningstur i kronans blåa träningsställ och dito gymnastikskor. Nu när behovet av dessa blåa träningsställ har minskat i försvaret, har Kriminalvården tagit hand om överskottet och använder dessa för sina klienter, häkten och fängelser. Kommer man ut i terrängen med en sådan ”mundering” kan det lätt hända att någon ringer polisen och berättar att det är en ”intagen” (man får inte säga arresterad eller häktad) som har kommit loss och spriinger.

Vi tog väl oss en paus också och sträckte på oss, men inte lika demonstrativt som joggarna gör idag. De står vid något träd och sträcker på benen, stönar och ger en bild av en ”riktig” idrottare. Man riskerar att bli utsatt för spott och spe av ”klädesjoggarna” som man kan möta på joggningsbanan. Med dagens mått var våra gymnastikskor naturligtvis helt oanvändbara, men vi visste inget bättre och trivdes ganska bra med våra saker. Skomodet växlade inte heller så ofta och man kunde springa med samma skor ända tills de var utslitna, det går inte idag om man vill framstå som en ”riktig” joggare. Jag rensade häromdagen i källaren och hittade mina gamla, blåa gymnastikskor, de såg något slitna ut, men så hade de också tjänstgjort i flera år, med viss framgång. Att beundra enskilda prestationer är normalt, att inbilla sig vara en av deltagare i ett lag är bara fånigt. ”Vårt lag o s v……..vilka är de?. Idag med så många köpta utländska spelare från olika delar av världen i de ”svenska” lagen är även den nationella känslan nästan helt borta. Några nationella lag i ordets rätta bemärkelse finns knappast kvar, möjligtvis något av ”gärdsgårdslagen”, som fortfarande släpar efter i ”utvecklingen” beroende på bristande ekonomi.

Kärlek och idrott skall man delta aktivt i – allt annat är pornografi.

Helge Johnson berättar om Borås-tiden. Mora äldreboende 199…