Länghem 1947

När våren kom och solen började skina blev det lite enformigt och instängt på Algots, jag ville ut i naturen. Hos Aatolainens träffade jag ett par ingermanländska pojkar som arbetade på en torv­mosse och jag följde med dem. Det blev Läng­hems Torvmosse, där be­hövdes det ungt och friskt folk att lasta torkat torv för vidare transport till Borås Wäfveri, som sedan krigsti­den eldade under sina pannor med torv. Vi var fyra utländska yng­lingar: Jussi Huli, P. Ihalainen jag, samt ett par ”äldre” svenskar, hade en barack till vårt förfogande och fick maten la­gad och serve­rad av ibland en kock, ibland en kokerska, och någon gång även ett par ma­kar. Det rörde sig om dessa vand­rande folken som inte stannar någon längre tid på ett och samma ställe.

Länghems Mosse var dikat till flera meters djup och ytan frästes upp med en traktorfräs­ för att sedan torka i solen. När torven var till­räckligt torr kom bulldo­zern, skyf­flade ihop den torra torven fram till en liten smalsp­årig järnväg (Dacauvillebana) och vår uppgift bestod i att så fort som möjligt skyffla över torven i vagnar­na. Vi var unga, och starka, det tog inte mera än 10 minuter så var vagnarna fulla och det lilla tåget med sitt traktorlok tuffade iväg till ­lastning­bryggan. Där dumpa­des torven i en lastbil för vidare trans­port till Bo­rås och fa­bri­ken eller lades på en hög för vidare torkning. Sedan hade vi minst 10 minuter att sola eller läsa. Lokföraren och de som körde traktor­fräsar och bulldozers hade vi inte så mycket kon­takt med, de var folk från trakten och bodde hemma hos sina familjer och försvann på kvällarna. Lasta­re var däremot tillfäl­ligt anställda och hade sin bo­stad i en barack i när­heten av mos­sen, mitt i ett od­lingslandskap med kor och hästar spring­ande på gården till baracken. På kväl­lar­na kunde vi sitta på trappan till barack­en och korna kom fram, lät sig klappas och fick några skivor knäckebröd var.

I pauserna mellan last­ningarna övade jag mig flitigt i svens­ka språket, där jag låg på marken och skrev av glosor ur tidning­arna, läste och försökte tolka anekdoterna, mar­ken var varm och pauserna till­räckligt långa. När vind­pustarna drog över mossen virvlade det upp stora stoftmoln och en del av detta landa­de på mina böck­er, med jämna mellan­rum fick jag skaka av torven ur både skriv­boken och lexiko­net. När det direkta pluggan­det började bli för tråkigt och jag hade lärt mig såpass av språket att jag började förstå lite mera av innehållet, gick jag över till lättare alster. Tid­ningar­na som "Allers", och "Allas veckotid­ning" och liknande utgör en mycket bra läsning på nybör­jarstadiet. Innehållet i dessa är ungefär som i den finska "Seura" och "Apu" och rätt snart hade jag kommit in i den svenska ­vokabulären för kärleksnovel­ler och behövde inte anstränga mig särskilt mycket för att förstå vad novellerna hand­lade om. Det var kärlek, besvikelser, slagsmål och alla de övriga ingredienser­na, väl kända från de finska tidningarna. Voka­bulä­ren är begränsad och hand­lingen så banal att man inte behöver ha särskilt mycket fantasi för att gissa innehållet och slutet det lyckliga slutet.

Med hjälp från de svenska arbets­kam­rater, som vi träffade mest på vällarna och vid matborden, kunde jag efter ett par månader svära ganska bra, de språkliga kunskaperna för övrigt kunde kanske sättas mera ifråga. Som­maren 1947 var solig och varm, de varma dagarna hade vi ackord och när det reg­nade blev det bara timlön. Då satt vi kvar i ba­racken, somliga spela­de kort och somliga läste. Eftersom jag aldrig ville spela kort blev det mest läsning och övning i svenska. Varje kväll, när vädret var läm­pligt, gick vi ned till en när­liggande sjö och ba­da­de. .

Mitt för­sta midsom­marfirande skedde i Länghems Fol­kets Park. Jag hade inte vistats i Sverige till­räck­ligt länge för att skaffa mig några nya kläder och jag fick nöja mig med det som jag hade fått från Röda Korset. Den kostymen var minst ett par nummer för stor för min dåvarande kroppshyd­da och jag gjorde natur­ligtvis inte nå­gon större succé på dans­banan. Med bristande språkkun­skaper, bristande kunskaper i dans och en viss blyghet gick det inte att komma i någon närmare kontakt med "infödings­flickor" och några andra fanns det inte. Vid tombolan var det inte mycket bättre, dock kunde lotteriet med en smula optimism betraktas som en förbättring. Jag satsade 50 öre, köpte två lotter och vann på den ena en nagel­borste (som i och för sig behövdes ibland), den andra var en nit, men man tröstade förloraren med att:

"Tur i spel tycks ni inte ha men tur i kärleken är lika bra". Påståendet var en smula över­drivet, inte var det någon flicka som intresserade sig för min person, de andra pojkarna hade inte bättre tur de heller så vi återvände till vår barack vid gryningen och intog våra platser på sovbritsarna..

Livet i baracken var lugnt. De som tog sig någon gång en bläcka gjorde det för det mesta på lördag-söndag, under var­dagarna var det inte tal om att ta sig några friheter i den vägen. De flesta av oss unga var inte heller några traditionella nykte­rister, men vi drack ganska måttligt (med undantag av Jussi Huli som hade fått vissa ovanor) och det skedde för det mesta på familjemidda­gar och -fester. En och annan föll visserligen utanför den vedertagna ramen, men det var ungdomar av något äldre årgång än vi (som då var 17-18 år). En del av dem hade tjänstgjort i den finska eller den tyska armén och hade skaffat sig vissa vanor. De snapsar, som jag konsumerade under de första åren i Borås, togs för det mesta i familjen Aatolainens sällskap. Pappa Peter tyckte om att ta sig en hutt till söndags­middagen och vi andra följde efter av bara farten. Min första halvliter köpte jag flera år senare i Borås, när Ann-Marie och jag hade varit gifta i flera år och skulle ha gäster på middag.

I Borås hade ingermanländare, ester och finnar bildat en förening i vilken ingick även en församling. Det religiösa livet har alltid varit ett starkt band hos ingermanländarna. Ibland kom det präster ifrån Finland, både lutherska och ortodoxa för att predika för

flyktingarna på deras eget modersmål.

De ryskspråkiga flyktingarna var alltid ortodoxa, medan in­germanländarna och esterna för det mesta var lutheraner. Alla talade både ryska och finska och kunde vara med när "popen" (prästen) på ryska, finska och kyrkoslaviska (obegriplig även för många ryssar), mässade "Gospodi pomiluj i blagosloviiiiiii......". (Господипомилуйиблагослови…..)

Livet för flyktingar började få mera organiserade former. Prästsonen Sulo Korpelainen skrev i föreningsbladet och agerade även för övrigt mycket i det estnisk-ingermanländska sällskapet. Föreningen startade med att ordna sommarfester och det var många nya bekantskaper som knöts vid dessa tillfällen. Under dessa sommarfester hölls även friidrottstävlingar och jag vann en hel del troféer: längdhopp, höjdhopp, tresteg och orientering. Överhuvudtaget var idrotten en mycket populär sysselsättning, vi hade inte så mycket pengar att röra oss med de andra nöjen, för de flesta saknades väl även intresse. De andra intressena brukar komma med åren.