Falkenberg - 51

Den 26 mars 1951 var jag tillbaka i Falkenberg och arbe­tade under några månader med Sten Chris­tiansson (Ann-Maries farbror). Vi grävde och sprängde brunnar i Falkenbergs-trakten. Jag lärde mig en hel del om dynamithantering, det är ju inte helt ofarlig syssla och olyckorna är hela tiden på lur, jag minns speciellt en hän­delse från den tiden.

Vi höll på med en brunnssprängning uppe på Ugglarp-höjden. När brunnen blev färdig kom ägaren (advoka­ten Mühl) och sade att när vi ändå höll på så skulle vi spränga bort en sten som låg lite olämpligt intill husknuten, han tyckte den var alldeles för stor och störande. Det var ett från Dalar­na ned­flyttat tim­merhus och enbart väggarna hade blivit uppsatta. Vi borrade ett lig­gande hål med Cobran, (en motordriven bergsborr) laddade och lät skottet brinna av. Allt föreföll vara frid och fröjd. När vi kom fram till huset hittade vi inte den bortsprängda delen av stenen, den var borta.

- Såg du vart den flög?, frågade Sten mig.

- Nej, svarade jag, jag såg ingenting som skulle ha flugit iväg, svarade jag helt sannings­enligt. Det var bara en mindre sten, som jag såg ta vägen uppåt berget. Vi fortsatte med arbe­tet, plockade bort de kvarvaran­de stenarna och gjorde ytterliga­re ett par sprängningar. Nästa dag kom snick­aren, som skulle satta in fönsterbågarna och göra i ordning golvet. När han gick i huset så hörde vi ett svärande och gor­mande därifrån.

- Vad i hel….e har ni gjort, skrek han till oss. Vi visste inte alls vad han syftade på förrän vi kom fram till huset och tittade in. Då såg den "saknade" sten. Den hade flugit så finurligt genom fönstret och in i huset att vi inte hade märkt någonting. Inte den minsta yttre skada var att förmärka, men den golvbjälke, som stenen hade landat på, var inte rik­tigt hel och fick ersättas med en ny. Ef­tersom det fanns gott om golvutrymme under bjälkarna, brydde vi oss inte om att forsla bort stenen, där ligger den nog ännu. Senare var vi nere på Skrea-slätten och vattenborrade en brunn åt en lantbrukare, han fick vatten men alla andra vattentag i närheten sinade och det blev bråk med omgiv­ningen. Arbetet med Sten Kristiansson gav inte heller särskilt mycket i pengar räknat, det var ständigt ebb i kassan och så kunde det naturligtvis inte fortgå i längden.

Den 7 juli 1952 flyttade jag åter till Borås och tog anställning i Borås Mjölkcentral, som var nybyggt och gällde att vara den allra modernaste i landet för tillfället. .

Ann-Maries far Algot var en ivrig fiskare och tillbringade en hel del tid – åtminstone efter pensioneringen – på fiskebryggan över Ätranån. Det var inte alltid som det blev napp, men de gånger det hände så var det en glad fiskare som stolt uppvisade sin fångst och lät sig villigt fotograferas. Ätran var ett tag helt utan fisk, precis som de flesta svenska vattendrag, men när industrin började rena sitt vatten kom fisken åter till glädje för alla amatörfiskare.

Strandstugorna vid Skrea-strand har varit populära, det finns bortåt 300 stycken av dem. Där har falkenbergare och andra semesterfirande haft sköna dagar på sommaren, en del har bott i stugorna under flera veckor. På senare tid har stugorna moderniserats, en hel del har fått in el och många har fått sommarvatten närmare stugan. Ann-Maries väninna Gertrud hade en sådan stuga, likaså brodern Rune, sedan köpte de en riktig sommarstuga på Sjövägen 20.