Studsvik 1960 – 1991

Studsvik, som arbetsplats, har varit en bra investering. Lönen ökade med ca 30% i jämförelse med Nordiska Instrument, dessutom skulle vi få den första moderna bostaden vid flytten till Nyköping. Vid det här laget hade vi varit gifta i 10 år och fått bo till mycket stor del i andra hand.

Så länge som byggandet av Alfa-lab pågick i Stutsvik bodde vi kvar i Hägersten och arbetade i ett provisoriskt laboratorium på Framnäsbacken i norra delen av Stockholm. Alfa-laboratoriet skulle syssla med plutonium och min huvudsakliga uppgift var att bygga handskboxar och förse dem med den el- och elektronikutrustning som krävdes.

På hösten 1960 blev Alfa-laboratoriet i Studsvik klar för inflyttning och vi förflyttade oss med både arbete och privat hushåll till Nyköpings. Vi flyttade våra boxar till Studsvik och fortsatte arbetet med att göra boxarna och laboratoriet klart för arbete med det mycket aktiva plutoniet. Det mesta löpte enligt programmet i ett par år, men vi kunde aldrig aktivera boxarna i Alfa-labbet förrän det kom nya besked.

1963 stod ACL (Aktiva Centrallaboratoriet) klart för inflyttning och bolagsledningen bestämde att allt aktivt arbete skulle koncentreras till denna byggnad. Utvecklingsplanerna var stora och laboratoriet var därefter, 14.000 kvadratmeter laboratorieyta fördelade på salarna 13.15 -13.21 med ett utrymme för dekontaminering och kontroll av att inte medarbetarna kom ut ”orena” och spred aktiviteter. Dessutom fanns det en stor hall (15 x 25 x 30. m).

Vi flyttade in och eftersom de flesta handskboxarna för initialt arbete var klara så aktiverades de och i första hand var det termovågs- och dilatometerboxarna. (Dilatometri = mätning av längdförändring). Boxkonstruktionerna utfördes huvudsakligen av konstruktionskontoret och av Knut-Erik Jansson, men han var så rädd för aktiviteterna att han knappt vågade vara i närheten av en aktiv box, ännu mindre att arbete i dem. En gång var han dock tvungen att flytta över en viss mängd uranpulver från ett kärl till ett annat och då ”paketerade” han in sig på ett sätt som ingen av oss hade sett tidigare. Ärmar och ben på överdragskläderna var helt övertejpade, han bar ansiktsmask. De flesta, t o m strålskyddarna, tyckte att han gick till våldsamma överdrifter.Hans rädsla gjorde att någon annan fick överta boxarna efter färdigställandet och denne ”någon” blev jag.. Jag övertog arbetet i både termovåg- som dilatometerboxen. De övriga medarbetarna Ulf Kyulenstjärna, Gunnar Berggren, Lennart Ström, Lennart Jakobsson, Alf Andersson med flera sysslade med pressning och utveckling av pressmetoder. Det bjöd på stora svårigheter att få de ”gröna”, nypressade kutsarna att hålla ihop på väg till sintringsugnen, mycket gick sönder och vi provade alla möjliga tillsatser, praesedumium (ett ämne i gruppen för sällsynta jordarter) och mycket annat.

I början på 70-talet var det aktuellt med tillverkning av Pu-bränsle och vi fick i uppdrag att i ”Stora Hallen” på ACL bygga upp den nödvändiga utrustningen. Det blev en större handskbox, något större än en Friggebod med mycket automatik och utrustning för fjärrstyrning. Sintringsugnen var några meter lång och med tanke på att plutoniet skulle sintras vid 1700 grader C, krävdes det en hel del kringutrustning. De små bränsleelementen, ”kutsarna”, skulle sintras i kvävgasatmosfär och det komplicerade hela utrustningen med mycket automatik.

Vi stretade på och blev någorlunda färdiga med uppdraget, när beskedet om att projektet skulle läggas ned kom. Nu blev det till att riva hela boxen, ugnen såldes till ASEA (som 1969 hade startat en bränslefabrik för kärnbränsle).

När programmet för Pu-bränsletillverkning inte blev av, fick vi vissa problem med sysselsättningen. Jag nomadiserade mellan aktivitetskontrollen på HUGO, en helkroppsmonitor, där jag tillsammans med Birgit Biveryd höll på att mäta aktiviteten i hela kroppen. Vederbörande person stängdes in i en blykammare och i början fick han sitta där i en bekväm ställning i bortåt 45 minuter. Senare kom det känsligare mätutrustningar och tiden förkortade avsevärt. Några beklagade sig över förändringen och sade att förr fick de lugna ner sig och sitta en längre stund, nu hann de knappt somna förrän det var dags att lämna kammaren.

I fortsättningen blev det flera arbetsplatser: en tid arbetade jag med att sköta en reaktorsimulator i Autoklavhuset. Det var en stor anläggning för att simulera de olika möjligheterna för styrning av en reaktor. Själva ”Reaktorn” innehäll bara 20 liter vatten, men med ett tryck i primärkretsen på 170 bar och i sekundärkretsen på 60 (simulerande en tryckvattenreaktor) så var det ändå en rätt komplicerad anordning med mycket automatik och säkerhetsutrustning. Alla rör, som ingick i tryckkretsarna, fick röntgas av TRC (Tekniska Röntgencentralen) och deras bil med utrustning för röntgning var på plats framför Centralverkstaden varje onsdag. Faran för incidenter var dock alltid närvarande och vid ett tillfälle fick jag en mindre chock. När den aktuella körningen var slut och systemet återigen vid rumstemperatur, skulle jag byta ut ett rör och sätta in ett med en mätsond i. Jag hann bara ta i röret när det lossnade. Det visade sig att åtskruvningen inte hade varit tillräcklig, men något läckage syntes inte och jag kan fortfarande inte se hur det kunde ske. Nu var detta här på 60-atmosfärs delen i sekundärkrets, men med tanke på att systemet under gång innehäll överhettad ånga av ca 300 grader Celcius och 60 kg tryck, hade det kunnat leda till en svår olycka om någon hade varit i närheten vid rörbrottet och fått en het stråle av överhettad ånga under stort tryck på sig.

I samma anläggning arbetade jag med norrmannen Rolf Hesböl, en kemist som skulle experimentera med att få absolut rent vatten i moderatorn. Det var en autoklav av guld i form av en cylinder på ca 1 liters volym och vi trixade mycket med olika sätt att slippa få in orenheter från luften i vattnet.

1980 pågick det en intensiv utbyggnad av kärnkraften, Sverige hade planerat för 12 reaktorer: 3 i Forsmark, 3 i Oskarshamn, 2 i Barsebäck och 4 i Ringhals. Några av dessa projekt var inte helt färdiga, men under stor vånda beslöt ändå den dåvarande borgerliga regeringen att fullfölja planen. Nu (2007-05-15) har den socialdemokratiska regeringen varit tvungen att, under trycket från Miljöpartiet, stänga båda Barsebäcksreaktorerna medan de andra reaktorerna lever ett friskt liv, renoveras, förbättras och moderniseras för att öka effekten och att till en del kompensera bortfallet av Barsebäck.

På 80-talet deltog jag i ett projekt för mätning av radioaktiviteten i reaktorerna. Det var i sällskap med SOP (Sven Olof Pettersson), Maud Källströmer (Persson) samt Janne Chyssler och Karen Godt. Vi nomadiserade på de olika svenska blocken (och finska Olkiluoto) under sommarrevisionerna och släpade på 150 kg bly för att avskärma Canberra-mätutrustning från sidostrålning. Under revisionen på ex. Ringhals, fanns det flera hundra personer, huvudsakligen entreprenörer, för att serva ventiler, motorer mm. Det fanns bara en mindre hiss och all personal och utrustning fick transporteras till reaktortoppen i denna hiss. Det blev naturligtvis en viss trängsel och det gällde att få så mycket som möjligt med sig för varje tur. Vid ett tillfälle hade vi tagit lite för mycket av vår blylast in i hissen, vilket resulterade i att när hissen nådde entréplanet orkade inte automatiken stoppa hisskorgen och vi blev sittande nedanför bottens golvnivå. Som tur var så fanns det en telefon i hissen och vi var tvungna påkalla hjälp för att för hand veva upp hisskorgen till golvnivån.

Under sådana mätningar fick man ibland arbeta under verkligen ”varma” förhållanden. När reaktorn är i gång är temperaturen i inneslutningen ca 70 grader Celcius och i kväveatmosfär och för att inte behöva stoppa reaktorn alltför länge börjar man med översynen redan när temperaturen har sjunkit till ca 30 grader. Att behöva gå under värmeväxlarens ”varma” ben iklädd ansiktsmask (ibland t o m gasmask), hjälm samt oftast 3 overaller, beroende på att man måste passera både gul och blå strålningszon och komma in i den röda zonen, samt vid varje ”step over” (aktivitetszongräns) ta på sig den preskriberade skyddsutrustningen och bära blyskydden samt apparaturen till mätpunkten (som regel i rätt trånga utrymmen) gör att man blir bokstavligen talat mycket torr. För det mesta ville jag gärna bada bastu efter arbetets slut, men inte när det gällde den här typen av arbete. Då ville man bara dricka vatten efter arbetet. Tillsammans med Janne Chyssler kämpade vi igenom en serie sådana mätningar när Ringhals 2:a block skulle byta värmeväxlare.

Under 80-talet var jag engagerad i ett projekt att mäta tritiumspridningen i naturen – ett projekt som leddes i Sverige av Ove Edlund. Till en början skulle mätningarna ske i Frankrike för inget annat europeiskt land tillät så stora utsläpp inom en så kort tid. Det var egentligen inte tillåtet i Frankrike heller, men där gör ibland sådant som inte helt ryms inom överenskommelsernas gränser. Projektet var beroende av väder och vind så vi åkte med en bil fylld av mätutrustning och placerade ut vår apparatur på ett fält ca 70 km söder om Paris (vid en forskningsstation för plutonium). Meteorologerna hade förutspått lämpligt väder med lagom vind och i rätt riktning, men vädret ändrade sig och vi fick flyga tillbaka till Sverige och vänta på en signal från våra franska medarbetare. Någon vecka senare kom signalen, vi åkte ned och utförde en mätning – flera skulle göras. EU fick dock reda på att den utsläppta tritiummängden var alldeles för stor (om jag inte minns = 7 Curie) och ledningen för projektet fick försöka hitta ett nytt, lämpligt ställe för prover. Det var ett internationellt projekt med deltagare från 7 olika länder och kanadensarna föreslog att försöken skulle fortsätta i Kanada till Chalk River-laboratorierna i Ontario-provinsen, vid Ontario-flodens strand cirka 30 mil norr om Toronto..

På försommaren 1986 sändes lämpliga delar av utrustningen till Kanada och vi började vänta på att kunna flyga dit för att fullfölja vårt uppdrag. När signalen kom att det väntades hyggligt väder under den närmaste tiden, tog vi flyget och fick sällskap från Schengen med våra franska medarbetare.

Vi stannade en dag i Toronto, gjorde en utflykt till Niagara tillsammans med fransmännen och tog sedan American Highway norrut. Till Chalk River är det ca 300 kilometer och vägen går för det mesta genom glesbyggda trakter. Byarna är ungefär som i Ryssland, de ligger utmed huvudvägen och bakom den första raden hus finns i regel ingenting, där tar den kanadensiska skogen vid. Till skillnad från de europeiska husen så hade inte de kanadensiska några som helst staket eller liknande och avståndet från highway till husen översteg i regel 10 meter. Skälet är att vissa vintrar kan det bli mycket snö och för att inte begrava husen under snön fick inte dessa ligga för nära vägen, utrymmet i riktning mot skogen fanns det gott om. Runt husen var det stora gräsmattor, men knappt några rabatter eller blomsterodlingar och på fredagarna föreföll det som om alla fruar sysslade med att sitta på sina självgående gräsklippare och åka runt på gräsmattorna.

Vi bodde i ett samhälle 14 km från Chalk River Laboratories. Det var ungefär som att åka till Studsvik, som ligger 27 km från Nyköping. Vägen gick genom urskogen och vid ett par tillfällen såg vi skogsinvånare i form av svartbjörn. Ontario-floden intill Chalk River är ca 800 meter bred och rätt grund. Förmodligen hade man under torrare period kunnat gå till fots över floden.

Testfältet låg på en sandig mark, välförsedd med nödvändiga servicemöjligheter: bl a elström med både 110 och 220 volt – både i en- och i trefas så att vi inte behövde några transformatorer för att anpassa våra instrument till den lokala spänningen.

Vi fick vänta i flera dagar på lämpligt väder, under tiden gjorde vi besök i både Ottawa och Montreal, besiktigade Parlamentsbyggnaden och en del andra sevärdheter. Ove och jag skulle också bada bastu, men det blev en aningens fel. Vi satt där nakna och blev inte varma. Vi tyckte nog det var konstigt att inte några andra kom in och fick reda på att i det utrymmet skulle man ha badbyxorna på. Det var bara ett uppvärmningsrum efter badet i floden.

När lämpligt väder kom var vi beredda på att arbeta – och det blev också ett rätt långt arbetspass – nästan 2 dygn. Vi startade på förmiddagen, tritium släpptes ut i vinden och vi började göra våra mätningar. Prover skulle tas två gånger i timman, temperatur, fukthalt mm skulle mätas. Från en gräsplätt på ca 1 kvadratmeter skulle det tas prover, snabbtorkas och vägas. Provcykeln tog ca 20-25 minuter och vi hade bara ca 5 minuter ledigt efter varje pass. Det gick bra på dagen, men nätterna blev något kalla. Provarean låg på en sandmo och när solen hade gått ned blev det rätt kallt. Vi hade bara våra sommarkläder och för att hålla värmen försökte vi under den lilla fria tiden göra några språngmarscher. Några extra kläder att värma sig med fanns inte att få tag på och vi var tvungna att använda sopsäckar med hål i botten för huvudet och i sidorna för armar. Det hjälpte inte särskilt mycket, men vi klarade oss sill synes utan några som helst skador. Solens uppgång blev som en befrielse och gav en realistisk uppfattning om hur långa vissa nätter kan vara. Deltagarna från Kanada var bättre rustade och jag kommer ihåg en asiatisk dam som var mycket liten och för att kunna köra de inhyrda bilarna var hon tvungen att sitta ytterst på bilsätet för att nå pedalerna. När vi andra frös om fötterna kunde hon stoppa i sina i gummistövlarna – med sina egna skor på.

När mätningarna blev klara förberedde vi oss för hemresan, packade ihop våra lådor och jag smög in en flaska whisky och ett par flaskor brännvin i en skrivare med rymligt utrymme. Det var några dagar före Midsommaren och när vi ringde KLM, visade det sig att det var svårt att få plats. Ju, om vi kunde vara i Toronto dagen därpå så skulle vi kanske kunna komma med på ett plan till Schipol i Holland. Vi hade ingen bil, några tåg gick inte och goda råd var dyra, det föreföll som om vi skulle få fira Midsommar i Kanada. Samtalen till de kanadensiska flygbolagen var dock gratis och jag ringde flera för att få råd hur vi skulle kunna ta oss till Toronto. En möjlighet uppenbarade sig i form att ett litet lokalt flygplan som gjorde turer till Toronto och vi lyckades få plats i den och anlände till Toronto i god tid, fick plats på planet till Europa och fick sitta bortåt 8 timmar i ett ganska trångt plan med tråkiga reklamfilmer på TV-skärmen. som den enda underhållningen.

Vi råkade sitta bredvid en polsk man med utpräglade semitiska drag. Under samtalet kom det fram att han var juvelhandlare och, bl a visade han oss sitt Rolex-ur. Han var ganska skrytsam och jag kunde inte låta bli att berätta för honom en aktuell anekdot om Rolex-ur ägarnas mentalitet.

En polisman kom fram till en Porsche, som hade havererat och låg intill vägen. Vid sidan om bilen låg en person. Polisen började ta hand om mannen, som vaknade till medvetandet och den första frågan han ställde var: - Hur gick det med min Porsche? - Jag tycker ni skall oroa er mera över er vänstra arm som är nästan avsliten, sade polisen. - Herre Gud! utbrast mannen. Hur gick det med min Rolex-klocka?

För att ytterligare minska vikten och betydelsen av att äga en dyr klocka sade jag: - Rolex-klockorna är ju ganska precisa i sin gång, men de kan inte mäta sig med en elektronisk klocka av billigaste modell, exempelvis min kamrats kinestillverkade klocka, som han köpte för 2 kanadensiska dollar på Yang Street i Toronto.

Vi hann tillbaka till Midsommaren och kunde tillbringa de lediga dagarna på torpet.

Det fortsatta arbetet på Studsvik blev att tillsammans med kemisten Rune Lundquist syssla med dekontaminering och hjälpa till i Jan Arvesens och Shankar Menons projekt. Jan Arvesen hade mixat ihop en blandning med ceriumsyra och en del andra kemikalier och med tillsats av ozon skulle det kunna tjänstgöra som ett medium vid dekontaminering av rörsystem för att dessa ev skulle. kunna klassas som mindre aktiva. Ceriumsyra är ingen större kommersiellt säljbar vara och jag minns att Jan fick köpa den i mindre mängder från olika europiska kemikalieföretag.

När vi hade experimenterat tillräckligt länge och fått vissa, ganska bra resultat, var det dags att ta utrustningen med till Ringhals 2 och göra ett prov i full skala. Det var ju ett ganska stort projekt och både kärnkraftverken och ASEA var intresserade så det hade samlats mycket folk när provet skulle gå av stapeln. Vi skulle dekontaminera en regenerativ värmeväxlare och vår utrustning med rörsystem, pumpar och ozongenerator placerades i verkstadsutrymmet. Jag hade hand om pumpar samt ozongeneratorn och jag ville att systemet skulle anslutas till det ordinarie ventilationsutsuget. Det ville inte R2-folket höra talas om utan det drogs ett plaströr med utblåsningen uppe på taket.

Provkörningen startade och efter bara ett par minuter larmade övervakningsautrustningen för ozongeneratorn om att ozonnivån inne i provrummet hade överskridit den tillåtna nivån. Ledningen kastade sig på mig och hävdade att det var ozongeneratorn som läckte, men jag försäkrade att jag hade provat den ordentligt och svor mig fri. Provet startades på nytt och det hände precis samma sak. Nu var man tvungen att tänka till för att utreda orsaken till larmet. Det stod ett 20-tal personer omkring utrustningen och projektpengarna rann iväg. Det gjordes en närmare undersökning och man konstaterade att utblåsningsröret från det förbrukade ozonet låg i lovart för reaktorbyggnadens ordinarie luftintag. Vi fick skarva på utblåsningsröret och föra luftströmmen i lä för ”in-luften” till byggnaden. Provet kunde fullföljas och utföll till ömsesidig belåtenhet. Man kunde på strålningsmätarna se hur aktivitetsnivån ökade i filtren allteftersom ytskiktet eroderades bort.

Ringhals hade övernattningsbaracker populärt kallade för ”Ringhals Hilton”, men Jan Arvesen och Shankar Menon ville bo ståndsmässigt så vi logerade på Ekoxen i Göteborg, på ett avstånd av 7 mil från Ringhals. Arbetet pågick under ett par-tre dygn. Jan och Shankar skötte om anläggningen på dagarna medan Rune och jag bevakade den på natten. Med jämna mellanrum skulle det tas prover och Rune gjorde sina titreringar för att se hur dekontamineringen fortskred. När vårt skift var slut kom Jan och Shankar, avbytte oss och vi tog bilen fär färd till Göteborg, där vi åt vår ”kvällsmål” när andra åt frukost och njöt av wienerbröd, kaffe, gröt mm. Sedan blev det att sova några timmar och efter vaknandet gå ut på stan´.

Mot slutet av 80-talet tog riksdagen, påhejad av miljöpartiet och f d kommunisterna, som nu kallade sig vänsterpartiet, ett beslut om att det i Sverige inte skulle förekomma någon forskning inom kärnteknikens eller vidareutveckling och ett antal (ca 30-tal) ingenjörer och forskare fick gå i pension 1991-12-31 med lön för den återstående tiden till pension från Trygghetrådet.

Vi alla hade kunnat fortsätta, men åtminstone för min del lönade det sig inte för i samma veva rämnade Sovjetunionen och jag fick mycket arbete på SKI, SSI och TRC samt en del andra institutioner som sysslade med kärnkraft. Jag var en av de få som behärskade någorlunda engelsk-rysk-svensk kärnkraftterminologi och under tre-fyra år var jag tolk på alla seminarier som SKI, SSI eller Studsvik höll. Då jag var så gott som ensam herre på täppan kunde jag bestämma min lön och jag tjänade ibland mera på en vecka än vad jag hade gjort på en hel månad på Studsvik. När ryssar och litauer hade lärt sig en del engelska minskade behovet av mina tjänster och jag fick nöja mig med att tolka för Invandrarverket, polisen, domstolarna och sjukhusen samt socialen.

Studsvik är idag (2007-08-04) en skugga av sitt forna jag. Många institutioner har flyttat: Värmelaboratoriet (omdöpt till Termiska Processer) har flyttat till Nyköpings gamla mejeri, instrumentavdelningen köptes upp av Vattenfall mm. När vi var som mest var det över 1200 personer på de olika institutionerna, nu har man i stort sett bara en förbränningsugn för lågaktivt förbrukningsmaterial (kläder, papper mm) samt smältugn för radioaktivt kontaminerat material. Naturvårdsverket har överklagat Studsviks beslut att bygga ut smältverksamheten till 2500 ton, men fick inget gehör i regeringsrätten. Många byggnader har rivits: Van de Graaf-generatorn, Alfa-laboratoriet, Aktiva Centrallaboratoriet (ACL) För ett par år sedan stängdes även reaktorn R!.

Många av byggnader har rivits: Alfa-laboratorium, stora delar av ACL-laboratoriet, Van de Graaf-reaktorn mm. Marken (7 hektar) kan nog snart säljas tillbaka till grevarna von Plomgren. Jag har alltid påstått att man inte blir av med kärnkraften under överskådlig tid och nu har mina påståenden besannats. Finland håller på att bygga sin 5:te reaktor i Olkiluoto, de har tidigare två ryskbyggda tryckvattenreaktorer i Loviisa och, enligt uppgifter i media, planerar Finland för en 6:e reaktor.

Sverige spjärnar fortfarande emot och miljöpartisterna försöker få flera svenska reaktorer avstängda, men stor del av befolkningen är för att behålla kärnkraften och det kanske inte dröjer så länge förrän även Sverige börjar planera för en vidare utbyggnad. För Göran Persson och socialdemokraterna skall det gå bra att tala med dubbel tunga, men det förefaller något magstarkt att Persson & Co är beredda att köpa elkraft från de finska reaktorerna, men inte bygga egna. Man talar om faran och svårigheten av att förvara utbränt bränsle – om 100 000 år blir det kanske en jordbävning och kan skada folk. Att man dagligen förgiftar oss med svavel- och andra utsläpp från fossila bränslen är det ingen som förefaller bry sig om. Förvaringen av utbränt bränsle är tekniskt löst i Sverige. Man kör bränslet in i ett underjordiskt förråd på 500 meters djup. Bränslet är inne i en rostfri cylinder, omgiven av bitumen och inuti en ytterligare cylinder av koppar. Undersökningarna av gamla kanoner, som har lelgat på sjöbotten i några hundra år, visar att kopparn är mycket motståndskraftig mot korrosion i vattnet sedan den har ärgat. Enligt uppgift skall de kanonrör, som har legat över 300 år i vattnet, inte ha korroderat bort mer än någon tiondels millimeter.

Det tala mycket om vind- och solkraft, men i jämförelse med kärnkraften är det bara som att spotta i havet. Dessutom är det dyrt och rätt energikrävande att bygga vind- och solenergianläggningar. I det nuvarande läget betalar de sig knappt under sin livstid.

Rysk-amerikans-finsk-tysk kärnkraftdelegation på studiebesök i Forsmark

Avslutningsfesten för Studsviks förtidspensionärer 1991-11 28 på Stadshotellet i Nyköping