Pustaperzha (Puusta på estniska) 1885.

Om någon i den följande generationen skulle bli intresserad av att veta varifrån i Estland familjen Kronberg härstammar, så har jag insamlat en del fakta om detta. Ett sådant intresse brukar så småningom vakna hos de efterlevande, men tyvärr ofta alltför sent - då de flesta aktörerna redan har lämnat spelscenen och inga nya fakta går längre att inhämta. De flesta börjar förr eller senare intressera sig för sin härkomst. Jag har jag gått händelserna något i förväg och gjort ett försök att nedskriva de uppgifter, som har lämnats till mig av dem som ännu känner till förhållandena, innan även min tid är ute.

I ungdomen har man inte särskilt stort intresse av att veta något speciellt om sina förfäder och deras gärningar, i regel prioriteras andra saker. De som har stått för primäruppgifterna i detta fall är till största delen redan borta, det är bara min bror Karl Kronberg, som ännu idag (1998-09-09) vet något om släktens förehavanden och varifrån i Estland familjen Kronberg härstammar. Under årens lopp har jag vid ett flertal tillfällen bandat min bror Karl, min syster Alide (Lida) och mor Emely (Miili) när de två sistnämnda ännu levde och kunde berätta, det är huvudsakligen genom deras berättelser som jag har kunnat sålla ut följande uppgifter:

Min farfar Karl Kronberg bodde på Kuremäe-gården i Võrumaa, Rõuge-socken i södra Estland, där min far Jaan Kronberg föddes 1868. Karl Kronberg Sr svalt ihjäl någon gång 1931 och min far Jaan den 9 september 1944 i Sheltozero, Fjärr-Karelen, (efter att ha varit förlamad i ett par månader). Modern Emelys föräldrar hade också kommit till Ryssland i slutet av förra århundradet, Emely föddes i trakten av Pustaperzha 1884 och avled i Tapa, Estland 1979-12-13. Karl Kronberg Jr, min bror (född 1912-04-19 i Pustaperzha), talade om att fadern Jaan hade en bror, vid namn Hans, som var någon slags föreståndare (aidamees - rättare) på ett tyskt gods, och stannade kvar i Estland när Jaan och systern Anne gav sig av till Ryssland tillsammans med föräldrarna.

Min bror Karl tror sig veta att farfar Karl tog namnet ”Kroonberg” åt hela sitt Kuremägi-hus. I slutet på 1800-talet hade inte bönderna några släktnamn, förmodligen hjälpte godsägaren till med att hitta på namnet när feodalväldet upphörde år 1861 och alla människor skulle bli självständiga. Både Karl och Hans var i stort sett som livegna under det tyska godset fram till år 1882. Trots att tsar Alexander II redan år 1861 formellt hade befriat bönderna från livegenskapen, behandlade godsägarna sina arbetare som om de fortfarande skulle vara livegna. På midsommardagen kunde de livegna (statarna) byta godsherre, systemet påminner i mångt och mycket om det svenska statarsystemet och är sannolikt efterdyningar från den svenska stormaktstiden på 1600-talet.

Livet i Estland var ganska fattigt, berättar mor Emely, vars föräldrar hade flyttat till Ryssland i slutet av förra århundradet. Den ryska regeringen under tsaren Alexander II upplät i slutet av förra seklet gränstrakterna mellan det Estniska Storfurstedömet och det egentliga Ryssland för bosättning. (Området från Narva söderut mot Pskov) och det var många som ville flytta från sina godsherrar, till ett självständigare, och förhoppningsvis, bättre liv. Även bönder med små jordbruk flyttade, samt drängar, hantverkare och torpare

Min far Jaan Poltan, berättar mor Emely, var snickare på godset, hans äldre bror var gift och hade redan barn. Brodern Karl försörjde sig på att transportera varor (mest brännvin) från södra Estland till Riga. Även min fader Jaan hade i sin ungdom haft liknande arbete. Han berättade att han ofta var med två hästar på väg med foror av brännvin till Pskow. Resan tog ungefär en vecka, sömnen blev det mycket dåligt med och ofta tänkte han att det skulle ha varit skönt att kunna ligga ett tag om inte på något annat så på ett bord. Till mat hade de skinka och bröd, brännvin fanns det rikligt av. De borrade ett litet hål i tunnan och kunde dricka genom ett halmstrå. Han var dock inte särskilt begiven på starka drycker och sade:

"Om det så rann brännvin som i en å skulle jag inte dricka särskilt mycket." "Jag såg honom aldrig berusad", berättade mor.

Min fader Jaan Kroonberg (som namnet stavades förr och som det står på min mors och syskonens Alidas och Karls gravsten på kyrkogården i Tapa, Estland) minns jag som en lång, magerlagd man med blåa ögon, svart, mycket mjukt hår och vitt skägg. Färgväxlingen gick i höjd med öronen och gav ett något lustigt intryck. Uppfostrad i den sanna lutherska andan var han säkert en arbetskarl av rang, inte bara i sin ungdom. Till sinnes mycket lugn och sansad, snar till skämt och för det mesta på gott lynne. Jag kan inte minnas att han någonsin var riktigt arg, den delen av sinnesstämningar brukade mor Emely stå för. Far var bra på att arbeta, men sannolikt inte lika bra på att förvalta pengar, det har alltid varit kvinnornas lott i släkten. Far varken drack eller rökte annat än när någon kom på besök, då kunde han ta ett par supar och svänga ihop en "getfot" av makhorka (i tidningspapper invirad grov rottobak). Han hade en viss filosofisk syn på saker och sade ibland när konfiskeringen kom på tal och mor förargade sig över allt som de hade förlorat:

Det var ändå billigt, det kostade bara pengar och möda, andra har fått betala med livet.

Mor Emely var av något hårdare virke och skötte både familjens ekonomi och förhandlingarna med myndigheter och grannar. Med grå-gröna ögon och ett hår uppsatt till en knut i nacken, var hon en värdig representant för den estniska bondkvinnan, seg och tålig mot yttre påverkan. Hon hade varit hustru till en självständig bonde med förhållandevis stor gård i de trakterna var stolt och höll på sin värdighet. Hon lät sig inte rubbas av omgivningens åsikter, hon hade sin egen och handlade i enlighet med den. Det fattades några veckor för att hon skulle ha kunnat fira sitt 97: e födelsedag - det är en utomordentlig hög ålder med tanke på allt som hon fick uppleva och genomlida under sitt omväxlingsrika liv. Det är inte många familjer som har överlevt fyra förvisningar med alla familjemedlemmarna i behåll. Hon hade en hel del åsikter och praktiska råd att ge. Så länge hon stod på benen var hon rak som en fura, hon gav inte efter för åldern som alltför många gamlingar gör genom att inte strama upp sig och räta på ryggen. Rätt god kondition hade hon också för sin ålder. Når vi var i Tallinn och på väg upp till Domberget längs trappan från den norra sidan, pustade min syster Alida (som var ganska rund av sig). Mor (som då var i 90-årsåldern) genomförde utan alltför synliga svårigheter den långa klättringen. När vi var ute och plockade bär i skogarna i Fjärr-Karelen minns jag att hon brukade säga:

- Sitt inte för länge vid samma bärbuske, res på dig, räta på ryggen och ta några steg till nästa! Du kan alltid komma tillbaka till den första och fortsätta! Hon brukade också uppmuntra mig till att lära saker och ting med orden: - Det kan alltid komma till nytta så lär dig så mycket du någonsin kan.

Av tradition är bönderna även till stor del skickliga hantverkare, både mor och far var flinka med händerna. Far hade alltid sin snickarlåda med sig vart vi än sändes, vi behövde aldrig sova på golvet om det fanns några brädor i närheten. I sin snickarlåda hade han alltid ett antal bultar för att kunna sätta ihop brädorna till sängar. Så fort det blev order om en förvisning (man visste aldrig varthän) tog han isär sängarna och tillvaratog bultarna för att återanvändas vid nästa etapp i den sovjetiska ordningen.

Mors hantverksskicklighet bestod i ull- och linspinning, vävning, stickning och virkning. När far hade sin snickarlåda så hade mor alltid sin spinnrock och nu efteråt undrade jag hur hon kunde klara en såpass skört föremål som en spinnrock under alla transporter. Genom Karl har jag fått reda på att hemligheten bestod i att far hade gjort spinnrocken isärtagbar. Det var bara att lossa de olika delarna och lägga allting i en säck, vid framkomsten till den nya förvisningsorten sattes spinnrocken ihop, nya tappar sattes i och arbetet kunde fortsätta.

Mor Emely hade helt annat lynne än fader Jaan. Någon naivitet och fallenhet för barnsligheter och leklynne fanns inte i någon större utsträckning. Hon var ganska häftig till humöret och var oftast den som stod för bestraffningen, när jag hade gjort något olämpligt. När vi bodde i Karelen hängde tömmarna löst och ganska ofta fick jag en avbasning utmed ryggen. Det var ett par häftiga slag, men tömmarna var ganska grova och det gjorde inte särskilt ont, bestraffningen var mera av symbolisk karaktär. Vid någon särskilt svår förseelse fick fadern överta bestraffarens roll, men ganska blödig som han var, blev inte bestraffningen hård, han kände sig som Olaus Petri inför linköpingsbiskopen Hans Brask: "Härtill är jag nödd och tvungen". Det var inte långt från att han grät själv under avbasningen. Man kan med fog påstå att det i viss mån rådde ett matriarkat i familjen.

Under faderns uppväxttid, då de ännu bodde kvar i Estland, där han var född i Rôuge-socken, diskuterades det mycket i familjen angående en eventuell flyttning till Ryssland, berättade mor Emely. De frågade sig hur länge det skulle behöva pågå på detta vis, de fick arbeta som djur utan att förhållandena såg ut att förbättras i nämnvärd grad. En rik bonde i trakten där de bodde, arrenderade mark åt torparna och inkomsten delades lika, men efter en tid började min far (Jaan Poltan - Emelys far) tycka att även det var ett hundgöra. Det tunga arbetet med att tröska säd under vintern tog på humöret, kraften och på händerna.

Man bedrev mest odling av säd, beträffande husdjur var det litet si och så, de var tvungna att ha en viss mängd kreatur för gödningens skull, berättar mor Emely om sin far Jaans förehavanden i Estland. De arrenderade en del hövallar från bonden, skördade och delade med ägaren. Ibland fick de köpa långhalm från andra bönder i avlägsna byar för att ha under djuren. Innan de kom till vår egen mark hade de 3 mjölkkor och 2 kvigor samt 2-3 kalvar.

Efter livegenskapens upphörande i Ryssland 1861 blev det ett sug efter egen jord och många drängar, daglönare och torpare började flytta till gränslandet mellan Estland och Ryssland. Den ryska regeringen utlovade vissa skattefriheter och det var åtskilliga ättlingar till livegna och småbönder som nu började utvandra från Estland till trakterna öster om Peipus-sjön. (Tjudskoje Ozero) Jaan Kronbergs föräldrar anlände till Ryssland (annolikt år 1887), till en rysk by i närheten av ån Paartna (i Vesikova-by?) utan några som helst kunskaper i det ryska språket. Fader Jaan var då 12 år. I villkoret för flyttningen och erhållande av mark ingick ett villkor: vederbörande skulle konverterad till den grekisk-ortodoxa tron.

Många hade redan flyttat till Ryssland före oss och före min mans föräldrar, berättar mor Emely, och mina föräldrar tyckte att något borde göras, men vad? Det fanns inget överflöd att ta med sig, en ko fick de med, en tunna med fläsk och när det tog slut, efter ankomsten till Ryssland och de slagit ned sina bopålar, blev det mjölkmat under långa tider. Jag vet inte riktigt hur dåligt de egentligen hade det i begynnelsen, berättade mor Emely. Min man Jaan sade att när han skulle till Ryssland så hade han inte en endaste kopek, men de flyttade ju frivilligt, att stanna kvar hade varit ännu sämre. En bekant till familjen hade mött dem på vägen och hade gett honom 20 kopek med uppmaningen:

- Ta dig en sup så törs du mera!

I närheten av den plats dit de flyttade, fanns det en sedan några år tillbaka en etablerad estnisk mjölnare och denne fick tjänstgöra som tolk tills Jaan hade lärt sig såpass ryska att han klarade sig på egen hand. Farfadern lärde sig aldrig ryska fullständigt, berättar min bror Karl, han arbetade tidvis som dräng hos mjölnaren och kom bra överens med sin son Jaan, ingen av dem var särskilt stridbar. Så småningom, när de hade skaffat sig egen jord och blivit relativt välbärgade, blev allt som de hade åstadkommit i Pustaperzha, skrivet på honom. Jaan var alltid en mycket lugn och sansad person, han och farfar Karl grälade aldrig vad jag minns, sade mor Emely.

I närheten av oss bodde en estländsk familj och efter en tid flyttade min man och hans föräldrar dit. Jag kommer inte ihåg hur länge de bodde där innan de började bygga på det stället där du Albert är född. Avståndet dit var väl 2 kilometer, mycket mera kunde det inte ha varit. Till en början byggde de en bastu på brinken av en liten å och bodde där en kortare tid. Ån sinade emellertid under torra somrar och då hade de 1,5 km till det närmaste vattendraget intill en skola. På min fråga varför de inte försökte gräva en brunn, svarade Karl, att marken var mycket lerig och det var svårt med vattnet. Den bristande vattentillgången förde med sig mycket besvär. Efter den ordinarie arbetsdagen kunde inte hästen selas av, innan dess skulle vatten hämtas i en tunna en bra bit från gården. Efter en tid blev vattensituationen ohållbar och alltför arbetskrävande. Bastun var visserligen byggd, men man började leta efter en plats med bättre vattenförhållanden och när ett lämpligt ställe uppenbarade sig, började byggandet på nytt.

På det nya stället grävdes en brunn och vattnet var så nära att man fick det genom en ränna direkt in i köket. Farfar Karl lär ha sagt att nu var det liksom ingenting mera att göra, så bra fungerade vattenförsörjningen. På det förra stället var marken så lerig, att man kunde gräva en grop och förvara vattnet i gropen, det kunde ju inte bli så mycket vatten, dessutom vilka vägar att transportera vatten på! Oj, oj hur mycket besvär och svårigheter fick vi inte genomleva innan vi hade allting färdigt, suckade mor Emely.

Det nya stället visade sig vara bra och där bodde vi omkring 20 år. Vi gifte oss 1911 och 1930 kom konfiskationen. Vid den tiden hade vi fått igång lantbruket riktigt bra, fälten var rensade från sten och stubbar. Vi hade lånat 300 rubel från en bekant och låtit några kringboende ryssar rensa fälten. Det var jättelika stubbar, stora som hus och de räckte som bränsle under en 4-5-årsperiod. Också i rien eldade vi med stubbar. Nu var marken rensad, 23 hektar åker så ren att vi kunde använda en slåttermaskin att slå hö och säd med, dessutom hade vi 1927 köpt ytterligare 15 hektar, men vi kunde glädjas åt det i bara ett par år. Allting hamnade i händerna på dessa tiggare och banditer – och blev förstört.

En av våra bekanta, Karl Sack, hade ett litet ställe med ganska dåliga förhållanden, han fick en möjlighet att överta ett avsevärt bättre ställe. Han tog han isär sitt hus och flyttade det till det nya stället, men fick inte njuta frukterna av sitt arbete någon längre tid innan konfiskationen kom.

I den trakt, där min syster Elvy bodde, berättar mor Emely, fanns det inte så många ester, de flesta kringboende var ryssar, men i Pustaperzha fanns det däremot ett mycket stort antal estniska och lettiska gårdar. De nya bosättningarna utgjorde en lutheransk diaspora i en kompakt grekisk-ortodox omgivning. De ryska byarna hade ett bättre läge eftersom de hade bildats långt före de estniska och lettiska bosättningarna. När esterna och letterna kom, fick de ta vad som fanns kvar. De bodde som björnar och vargar, fick vid sin ankomst oftast starta med att bo i hastigt hopsnickrade lövkojor eller jordhålor, men de skötte sig väl, var duktiga, flitiga bönder och blev med tiden mycket välbärgade.

Ryssarnas byar var av traditionell uppbyggnad, ett konglomerat av hopgyttrade hus utmed någon landsväg, något skifte hade inte förekommit och deras åkerlappar kunde ligga flera kilometer från boningshusen. Det tog tid att åka till tegarna för att arbeta eller köra gödsel, och deras skördar var inte alls jämförbara med dem som vi under den senare tiden fick från våra fält.

Fader Jaan brukade ibland tala om de ryska böndernas dåliga effektivitet. Enligt hans uppfattning var ryssarnas boendeform den största anledningen till deras sämre ekonomiska förhållanden. En självägande bonde, som bor på sina ägor, är alltid mycket mera effektiv och kan på en kortare tid åstadkomma bättre resultat än de som bor hoppgyttrade på ett ställe och har långt till ägorna. Far berättade att han alltid hade en yxa instucken i bältet vart han än gick på ägorna och kunde reparera gärdsgårdar, eller annat som var i behov av lagning, så fort han fick syn på det. Han behövde inte göra ett separat företag av detta. Det var så att säga nära till arbetet och de uppgifter som ett lantbruk krävde blev utförda omedelbart.

Ryssarnas boende i byar passade naturligtvis bättre för det slaviska kynnet, de är mera sällskapliga och måste ha mycket folk omkring sig till skillnad från ester, som är mera individuella och inte i lika stort behov av sällskap. Detta ledde emellertid till avsevärt försämrade prestationer beträffande skötseln av jordbruket. På morgnarna samlades alla med sina hästar och kärror, avfärden skedde gemensamt och var någon försenad så väntade man på honom. På väg ut till fälten hade man inte heller så bråttom. Under färden berättades det historier och hade något brännvin kvar togs det ibland en vodkasup. Hembränningen var tillåten och vodkan flödade. Väl framme på ägorna skulle man komma överens om lunchen och hemresan. Vid hemkomsten samlades man mitt i byn, där var det alltid mycket folk och stort sällskapsliv, allt detta tog bort tid från arbetet och resultatet lät inte vänta på sig. De estniska och lettiska bönderna hade uppnått goda resultat och ryssarna var naturligtvis mycket avundsjuka på dem, esterna och letterna hade grundat sina lantbruk mycket senare, men trots detta hade ändå uppnått mycket bättre välstånd.

I och för sig är varken ester eller letter några större nykterister de heller, men drickande skedde under mera ordnade förhållanden, huvudsakligen i samband med fester eller på helger. Det allmänna talesättet bland ester och letter lär (enligt fader Jaan) ha varit:

- Visst kan man ta en bläcka på lördagen, möjligtvis en återställare på söndagen, men på måndagen skall kroppen starta i givakt och arbeta. Inget drickande under vardagarna.

När Stalin på 30-talet började med kollektivisering så passade "fattigbönderna" på att bli av med de mera välbärgade, tillskansade sig en del av deras ägodelar och trodde att rättvisan därmed var skipad. De som förvisades och vars egendom konfiskerades (i Novoselje-trakten) var nästan till 100 % av utländsk härkomst, det var enbart några få ryssar från Pustaperzha-trakten, som hamnade i förvisningen av samma anledning. Några större egendomar hade ingen av ryssarna i omgivningen, det var inte mycket att konfiskera. Någon lycka hade dessa "fattigbönder" emellertid inte med sig. Lätt fånget lätt förgånget. En del företagsamma ryssar hade dock redan under vår tid börjat flytta ut till enskilda gårdar. Där du, Albert vallade kollektivets får, grisar och kor sommaren 1939 och din faster hade hand om dig, där bodde det till övervägande delen ester. De flesta hade utvandrat från moderlandet redan i slutet av förra århundradet och hunnit få till stånd bra jordbruk. Jaans far sade:

- Hade vi inte flyttat så hade vi förblivit drängar hos andra, de var herrar och vi skulle förbli deras tjänare så länge vi levde.

Genom att några ester redan hade flyttat till gränstrakterna på ett ganska tidigt stadium, fanns det ett visst kunskapsunderlag att förmedla till dem som fortfarande var kvar i Estland, men funderade på att flytta till Ryssland. De som redan hade flyttat och etablerat sig någorlunda, skrev till sina bekanta i Estland och redogjorde för villkoren: några skattefria år i Ryssland till en början. När din farfar kom hade han bara en endaste ko och knappt något annat att försörja sig med. Dessutom var farfar handikappad, hans ena hand var kortare och vid plöjningen var han tvungen att använda ett slags sele för att kunna hantera plogen. I villkoren för skattefriheten ingick också krav på konvertering till grekisk-ortodox tro, men det hade man tydligen inte tagit så allvarligt på eftersom de flesta mot slutet av 20-talet hade återgått till lutheranismen. Den ryska staten lade sig i de lutherska gudstjänsterna och i kyrkobyggen. Först med sovjetstatens införande blev det svårigheter och förföljelser av de troende. Ingen fick äga ens en Bibel, ännu mindre att använda den eller göra religiös propaganda.

När jag tänker på allt som uträttades och byggdes där av Jaan och hans far (jag själv bodde där bara 19 år) under de 40 åren, så är det inte småsaker, säger mor Emely. Det blev visserligen bara 23 hektar odlad jord som vi själva hann röja upp och det första huset brann ned, men man byggde på allt vad man hann och så småningom blev det ju en hel del. Strax före konfiskeringen köptes det till ytterligare 15 ha mark av en bonde som flyttade till Sibirien. Nu hade gården växt till över 40 hektar och gav god utkomst åt sina ägare. Detta väckte naturligtvis en viss avund och i revolutionens och jämlikhetens namn tog ”fattigkommittén” hand om allt detta, men resultatet blev inte det väntade – många av dessa fattigbönder fick betala mycket högt pris för experimentet – inte minst medlemmarna i ”fattigmanskommittén”.

Någon har sagt att ”Revolutionen äter sina barn”. Den ryska revolutionen har inte bara ätit upp barnen utan i stor utsträckning även barnbarnen.