Khibinogorsk

Samtalet - Mary Ekström - Tendens - sr_se.mht

Karl berättar:

Från Apatity-stationen på Lenin­grad-Mur­mansk järnvägen är det 25 km till Hibino­gorsk och vi lastades ur boskap­svagnarna vid "km 13". Där fanns det några baracker, som tidigare hade bebotts av fångar, nu var dessa förflyttade och vi inlogerades i dessa.

Förhållan­dena uppe i norr var myck­et primiti­va. När de deporterade anlände till destina­tionsor­ten, fanns det i stort sett enbart en uppsättning militärtält för de nytillresta (temp. -20oC). Av station­sorten Apa­tity fanns bara en i snön nedslagen skylt med stations­nam­net ”Apatity” på. Mina föräldrar kom från de relativt nordliga trakterna och hade en hel del vinterklä­der med sig, medan kirgiser, tatarer, uzbeker och övrig "kaftan­folk" gick i sina långa kaftaner och led starkt av kylan och snön. De enda värmande kläderna som fanns att få i affären, var de av kineserna in­spirerade "fufajka's" - bomulls­vadderade jackor och byxor. Fufajkor­na blev någon slags nationaldräkt och symbol för Sov­jetunionen under många år framöver. I och för sig varma men inte särskilt vackra, räddade de den sovjetiska befolk­ningen från att frysa ihjäl i de nordiska trakterna. Med en fufajka, filtstövlar och en öronlappsmössa klarar en människa en hel del kyla. Skinnet var en sällsynt företeelse och därför var kläderna för det mesta av "fufajka"-modell, d v s ett bomullsstop­pat täcke uppsytt till jackor och byxor.

Karl fortsätter: Mitt första arbete var att skotta snö och rensa upp vägar. Från "km 13" till "km 25" transporterades vi med hästar och traktorer. Där höll vi på med att skotta snö under några veckor. Det var dåligt med mat och jag orkade inte så myck­et. Far tog mig till chefsingen­jören Desterlo och jag fick istället börja på ett bygge vid "km 25". Jag fick börja med att tillsammans med en annan pojke i min ålder, en ryss från Pskow-trakten, bära vatten och ved till köket, som ombesörjde mat till byggarna och hjälpa till med bygge av en barack och en bastu. När byggnaderna blev klara övergick jag till ett arbeta som pinn­pojke och sprang med nivellerings­stången. Fångarna byggde vägar under ingenjör Desterlo's (en svensk?) ledning. Till sin hjälp hade han tre under­lydande ryska ingenjörer. Ingen visste riktigt varför Dester­lo hade blivit deporterad dit, enligt vissa uppgifter skulle han ha byggt en kraftstation någonstans i södra Ryssland och förflyttats till Kolahalvön efter att kraftverken blev färdigt. Desterlo var inlogerad någon annanstans och brukade komma ridande till Apatity-stationen, men när vägarna blev alltför dåliga tog han till apostlahästar istället och då fick ibland hans "stallpojke" av zigensk härkomst ta hand om hästen.

När sommaren tog slut fortsatte jag arbetet som kusk på bygget. Hela arbetsstyrkan var fångar: från arbetsledarna till kockar och övrig personal. Helt plötsligt utan förvarning flyttades alla fångar från "km 13" till "km 20" och en del baracker, som hade tjänstgjort som fångförläggningar, blev lediga och vi skulle flytta in där. En av barackerna låg något avsides från de andra och hade tjänstgjort samtidigt som sjukhus, där tillbringade fångarna sina sista timmar i livet. Skogspartiet bakom baracken fick ta emot kvarlevorna av de som dog. Oftast begravdes flera fångar samtidigt - inte en och en - utan i större grupper upp till ett tiotal personer i taget.

Några större epitafer över de begravda orkade ingen bry sig om. En bit av barken på den närmast stående martallen höggs av och på den frilagda ytan skrev man:

- Sidorov, Petrov, Ivanov o.s.v.

För det mesta fanns det ingen annan anledning för deporta­tio­nen än att statens behövde arbetskraft någon annanstans. De flesta an­klagelser om "statsfientlig verksamhet" har vid senare under­sökningar visat sig vara konstruerade enbart med syftet att rättfärdiga tvångsför­flyttningar. Vitahavs-kanalen byggdes under ledning av Nikolaus II svärson, en högt utbildad man, som hade studerat utomlands, bl. a. i Frankrike. Han var född på Krim-halvön, på Bachtisaraj. Han hade varit chefisingenjör på Vitahavs-kanalbygget tillsammans med Desterlo.

När jag slutade som "pinnpojke" hos ingenjörerna och återvände till föräldrarna, blev far av någon anledning arresterad (på natten kom det bara ett par KGB-män och hämtade honom), men han släpptes ganska snart och tilldelades arbete på ett fabriks­bygge. Arbetet bestod i att gräva upp hål för de blivande fabrikernas grund. Jag arbetade tillsammans med min far och grävde en hel vecka, men arbetet var tungt, att kasta upp jord till tvåmeters höjd orkade han inte länge, maten var så dålig att krafterna inte räckte till. Jag gick till läkaren och eftersom jag var bara 18 år blev jag befriad från det tunga arbetet.

- Vi kände en Menskij Pridu, berättar Karl, jag var i skolan tillsammans med hans barn, Pridu sade - Kom till oss! Vi behöver snickerikunnigt folk. Vad var det då för snickerier? Det visade sig att vi som kommunalarbetare skulle tillverka likkistor. 1930, när vi började tillverkningen, hade de riktigt stora kontingenter­na ännu inte kommit, dödligheten var ännu relativt låg och åtgången på kistor var inte så stor. Några dog då och då, men inte flera än att vi klarade av att hålla jämna steg med dödligheten, genom att tillverka en kista varannan dag.

Arbetet leddes av en estländare, en gammal före detta kejserlig regements-musikfanjunkare Jaan Niitt, han tog mig till lärling och under hela mitt första lärlingsår var jag sysselsatt med lik­kist­tillverkning. Han ville att vi skulle göra kistor­na på estniskt vis, sexkantiga och då tog det två dagar per kista. I början hyvlade vi brädorna, men senare, när det hade kommit mycket nya fångar och dödligheten steg raskt, blev det mera en snabbtillverkning, 5-6 likkistor per dag och inget tal om någon hyvling av brädor längre. Det var 1931-32. Vi bodde då vid "km 16", sade Lida, i tält.

- Varför i tält? frågade jag, ni hade ju byggt baracker.

- Vid vissa "km" byggde man baracker, men inte alltid i tillräcklig mängd, svarade Alida, och när det behövdes arbetskraft på något ställe så slog man bara upp ett antal tält, i vilka de för­flyttade fick bo. Några nöjen hade vi inte precis, en och annan dragspelare uppenbarade sig för att lätta på stämningen.

Jag minns en morgon, sade Lida, när Jaan Niit kom och drog en låt på dragspelet, vi hoppade allesammans upp i bara underkläderna. Det fanns också en annan speleman, bördig från Zapelka, 9 km från vår hemtrakt.

- Det var bara 35 cm utrymme per person i tälten, sade Lida. Av trångboddhet, dålig mat och löss blev du, Albert, sjuk. Om någon gick ut på natten fanns det i regel sällan någonstans att komma till­baka till, platsen blev upptagen av de andra, som bredde ut sig. Utrymmet om 35 cm var ett gissel, de gamla och unga fick rotera kring tältkaminen för det fanns inte sovplats för alla samtidigt. Den som ville vända på sig fick gå upp, det fanns inte utrymme nog att breda ut sig vare sig på rygg eller mage.

- Ack, hur många var det inte som dog i Kirovsk, suckade mor Emely. För åtskilliga blev livet för tungt. Att bo i ett tält mitt i vintern är ingenting som man gör frivilligt och med lätt hjärta. Inte bara att det var kallt, lössplågan blev svår beroende på de usla hygieniska förhållandena. De vuxna kunde nöd­torftigt blaska av ansiktet med snön och till barn kunde man få vattnet uppvärmt på tältspisen, men något riktigt bad gick det inte att få under hela första vintern. Det dröjde ganska länge innan en bastu blev bygd.

På hösten 1932 slog sig 17 estniska familjer ihop, fick byggmaterial av staten och började uppföra en gemensam bostad - en barack. Från inflyttningen och fram till en ny deportation 1940 bodde vi i denna barack med adressen Stroitelnaja 13.

Senare, när vi hade flyt­tat in i baracker igen härjade tyfusen hårt, hos letterna i grann­baracken var det många som dog. I tälten var inte tyfu­sproblemet så stort beroende på den alltid rådande kylan, men den skämda luften och brist på sömn gjorde att du Albert blev så dålig att du slutade tala. Läkaren kom till tältet, undersökte dig och när mor Emely begärde att få resa hem, men det beviljades inte.

- Senare arbetade jag under jorden i apatitgruvorna i Khibinogorsk, berättar Karl, där spelade inte kläderna så stor roll, vi kunde springa till arbetet utan att frysa alltför myck­et. Jag arbetade i gruvan, i ”Lovcheridnyj Rudnik” på "km 23", man räknade i km från Apatity-stationen. Först bodde vi på "km 13", sedan på "km 16", ännu senare vid "km 18", vid "km 21" och på Locheridnyj - "km 23".

Lida berättade att det första åren arbetade hon inte, hon var "hemmadotter", 16 år, och mest sysselsatt med att laga mat åt de övriga familje­med­lem­mar­na. Hon började arbeta först 1934 och hennes första arbete blev att vara eldare på en elkraftstation, där hon fick köra ved och kol med en skottkärra. Inalles fanns det 4 eller 5 pannor. Efter en tid stängdes el-kraftstationen och tillsammans med några andra blev hon trans­porterad till "km 23", till arbete på fosforfabriken. I gruvan bröts det lov­cherit (mine­ral).

Lida berättar:

- Jag arbetade i fabriken och det var besvär­ligt med transporterna till och från arbetet. På lördagarna, efter arbets­dagens slut skulle vi städa efter oss och sedan satt vi på en bänk före hemfärden. Från baracken, där vi bodde, körde en man med namnet Ljungberg, han körde en bil med nummer 31 och när vi såg bilen komma på bron fick vi oftast springa. När fabriks­visslan tjöt vid 5-tiden på kvällen sprang vi igen och vid ett tillfälle hade jag en mycket modern, smal kjol, jag snavade och hamnade i diket med en vrickad fot. Mitt ordinarie arbete kunde jag inte sköta, jag fick inte på stöveln och en man i ledningen sade:

- Du får bli nattvakt.

- Men jag ville inte bli nattvakt, jag gick till läkaren men blev inte befriad från nattarbete, och först vid ett förnyat besök hos läkaren fick jag papper på att jag inte behövde arbeta vare sig i el-kraftstationen eller på något nattskift.

Lida berättade att hon fick börja arbeta som byggare på fosforfabriken, det var vinter med temperaturer närmare -300 C. Hon drog skottkärror med cement och fick med jämna mellanrum gå till fabriks­skorste­nen för att värma sig. Vid ett tillfälle brände hon hål på sin får­skinn­späls. För att hålla betongen flytande blandade man i salt, vilket gjorde att be­tongen aldrig torkade, det rann fukt ur husväggarna flera år efteråt.

Mor berättar om 1930, 730903 (på estniska)

- När vi kom dit fanns det några hus?

- Hus? Nej! Några hus fanns det inte med några baracker. Först inlogerades vi i tält.

- Hur länge bodde vi i tält?

- Jag kommer inte riktigt ihåg, hela sommaren bodde vi dock. Karl var 17 år och han var också där man byggde baracker och arbetade där så att även vi kunde flytta in i en barack. Men hela sommaren bodde vi i tält. Några stora hus fanns det inte där, kanske någon enstaka, vad jag minns. Första året som vi bodde där kom det en lavin från berget och begravde en barack med 84 personer. Vilket liv! Baracken begravdes under snö och man fick gräva fram de döda. Man tog oss till den ”röda hörnan” och genomförde begravningsceremonin. Karl arbetade under jorden i 10 års tid. De grävde fram apatit. Blev det någon nytta av det? Jo, det var nytta, men älven förstörde de.

Under de första månaderna, i samband med att bostadsbyggandet inte låg i fas med industribygge, fungerade boendet enligt principen ”Där du arbetar, där bor du”. Alla gruvarbetare fick logera i gruvbyggnader, medicinarna i hälsovårdscentraler, administratörerna på kontoren. T o m dit kommenderade specialister med garanterat ansvar och månadslön fick sova på sina kontor. Man bosatte sig i husen innan fönster och dörrar blev insatt, på dagarna arbetade folket på byggen och vägar och på nätterna med sina bostäder.

En av de första att beskriva förhållanden i Kirovsk i boken ”Staden på tundran” var B. Levites. Han skriver: Trång var det, folk logerade inte enbart på golvet i hus utan tak, inte bara på bord. Inte bara på vinden i de tre första träbyggnader där redan den 7 juni 1930 logerade ”sovjeten” (rådet), inte bara i tält men också under en bar himmel.”

Enligt kommissionens anteckningar från 1933 skulle i den nya staden bo ca 20.000 personer. Som huvudtypen för boende föreslogs kommunala hus av ”icke brännbart material”, men huvuduppgiften för vilken till polartrakten kom geologer, gruvarbetare och byggare – fullföljdes”.

Det dröjde dock länge innan det blev hus av ”icke brännbart material”, bara på Industrigatan fanns det betongkolosser för administration. När vi 1940 deporterades vidare till Fjärr-Karelen, bestod huvuddelen av bostäder fortfarande av ”sjalmaner” och träbaracker.

På sid. 237 berättar författarna: 1972-1975 demonterades 280 fallfärdiga bostadshus av baracktyp, de boende flyttade till välbyggda hus.

ISBN 5-8216-0012-X, A.V. Barabanov & al.Ed. ”Ruda i metally” 1999. sid. 22-23

I november-december 1932 flytta­des vi tillbaka till tält­bostäderna på "km 16", fortsät­ter Lida, och på vårsidan nästa år kunde du Albert med mor ge er av till Novoselje-trakten. Det var tal om att de mödrar, som hade småbarn, skulle få resa tillbaka till hemtrakterna, om dessa hade någon att komma till, men beslutet såg inte ut att komma och Albert var mycket sjuk. Nu var goda råd dyra, på någon sätt skulle en återvändo till hemtrakten ordnas.

Enligt de uppgifter som jag har lyckats få gick det till på följande sätt. Mors äldsta syster Sofie bodde kvar i hemtrakten och arbetade där på en fabrik. Hon lyckades ordna ett pass i mors namn och sände passet till Khibinogorsk.

- Man hade ännu inte kommit så långt i kommunismens uppbyggnad att man öppnade paketen och breven, sade Karl. Året var 1932 och den totala diktaturen hade ännu inte hunnit etablera sig helt och hållet. Mor och jag åkte tillbaka till Pustaperzha för att Albert inte skulle dö av den enformiga maten.

Mor Emely berättar:

- När vi kom till Novoselje mötte min bror Karl med hustrun Elvira och tog oss till sitt hus. De bodde intill en kvarn i en rysk by. Där bodde det bara ryssar och du Albert blev kvar hos Elvira, medan jag själv bodde på ett annat ställe. Vi fick egentligen inte vistas där officiellt och jag bodde där som en tjuv under två års tid. Det var en skogig trakt och regeringens länga armar hade ännu inte nätt överallt. Min estniska väninna kom mycket bra överens med ryssarna och hon hade en tvårumslägenhet, jag bebodde det bakre rummet, vävde och handarbetade och när någon främmande visade sig i närheten så stängdes dörren. Ibland var vi ute i ladan för att inte synas alltför mycket. (från 1931 till 1932). Fadern återvände i december 1932 till Puusta, vid samma tid brann vårt ursprungliga hem (i vars närhet vi bodde) ned och i samband med undersökningarna om brandorsaken kom det fram att fader Jaan också vistades på orten - utan tillstånd.

Efter en tid blev familjen (bestående av far, mor och mig) deporterad till Sibirien, bortanför Uralbergen, till ett ställe med namnet Nizhnije Tagili, norr om Sverdlovsk (som har fått tillbaka sitt ursprungliga namn - Ekaterineburg), idag en stad med en halvmiljon invånare och många tunga militärindustrier, s k ”postlådeindustrier”. Dessa fick inte ha någon adress, som skulle visa var de låg någonstans, utan var försedda med postlådenummer och bara militärerna samt det lokala postverket hade reda på lokaliseringen. Många sådana fanns just strax bortom Ural.

Karl berättar:

- På hösten kom Sass (dim. Alexander) Jür­genson tillbaka till Khibinogorsk. Vi hade hunnit etablera oss en smula, hade byggt upp en ny barack och hade någonstans att ta vägen, livet blev någorlunda hyggligt. Sass Jurgenson kom för att hämta oss, och tog en hel del av våra saker med sig: kläder, tyger o s v, meningen var att även andra familjemed­lem­mar skulle eventu­ellt kunna komma tillbaka till hem­trak­ten.

- Ni kommer ju efter snart, sade han till Lida och mig, berättade Karl. Tyvärr var han svag för al­koholen och sålde det mesta av våra saker, efter att han hade rest hade vi näs­tan ingen­ting i klädesväg kvar.

Efter en tid tog Lida plats som städer­ska på en vetenska­plig forskningssta­tion, Akademi­ja Nauk, nå­gon­stans ute på tundran. Där arbetade hon cirka ett år, och kom under­fund med att hon kanske inte skulle vara stä­derska i hela sitt liv. Hon ville lära sig något yrke. Hon slutade på forsknings­stationen och reste till Monchegorsk för att genomgå en utbildning till skräddare. Till en början var det ganska svårt, månadslönen var liten och till mat fanns det huvud­sakligen bröd, potatis och fisk. Lida var flink i fingrarna och lärde fort sömnadskonsten, tjänade en hel rubel om dagen, samtidigt började hon tänka på hur hon skulle kunna öka förtjänsten till 2 rubel. Det gick stadigt upp med förtjänsten, efter lärlingstiden fick hon arbete i ett be­ställningsskrädderi i Montjegorsk - ända fram till den påföljande för­visningen 1940. Karl arbeta­de under hela tiden i Kirovsk.

Det fanns gott om fångar uppe i norr och dessa var till stor del f.d. officerare från den vita armén (tsararmén) och påfallande bildade karlar. Fabrikerna byggdes av tyska ingen­jörer, en med namnet Marienblatt var ansvarig för ­bygget i Apatity. Till sin hjälp hade han en Mucharovski, denne var troligen från Polen eller Tyskland och hade tidigare varit stads­ingenjör någon­stans.. Han pratade ofta om att återvända till hemtrakten och bosätta sig där efter förvisningen, men han dog där uppe och skulle aldrig återse vare sig Polen eller Tyskland. Det pågick ett febrilt arbete med att bygga upp fabriken i Apatity och gruvan 25 km därifrån.

I baracken på Stroitelnaja-gatan nr 13 bodde jag från 1932 till 1940, berättar Karl, med undan­tag av en den tid då jag arbetade i gruvan i Kirovsk. Föräldrarna med Albert kom tillbaka från Sibirien 1935 och vi fick tränga in oss i ett rum med spis allesammans ett tag. Något senare flyttade jag till gruvan. Gruvarbetet var bra, där förtjänsten som borrare var ganska god och jag bodde hos min gudmors son Eedu Rist vid "km 25".

Vi var fyra personer i ett ganska litet rum: där var Maali, hon drack tappert, (det gjorde vi andra också för den delen) samt Eedi och Eedis smedshalva Roomed från Peipus-sjön och jag. Vi hade gott om pengar, Eedi och Maali hade inga barn då, de fick ett barn några år senare, men det dog i brist på lämplig barnmat. De själva överlevde inte heller sin andra förvisning, som blev till Komi-området långt uppe vid Ishavet. Det fanns inte mycket till fritidssysselsättning i Khibinogorsk och den, som inte har upplevt förvisning eller ett fängelse, har svårt att föreställa sig hur deprimerande livet kan vara. Alkoholen blev "räddningen" för många och det blev mycket festande. Det fattades inte vodka eller fisk och i gruvan var vi privilegierade, vi fick en halv liter mjölk dagligen efter avslutat skift för att skölja ned dammet med. Vodka fanns att köpa överallt, far sände ofta Albert för att köpa en s k "schkalik", en 2,5 dl engångsflaska med brännvin. Det såldes i små butiker liknande våra dagars korv- och läskedryck­skiosker och flaskorna såg ut ungefär som de 2 deciliters grädd­flaskor, som man hade före tetrapack. Visserli­gen fick inte vodka säljas till barn, men för­ståelsen mellan de törstande vuxna var så stor att vilken "farbror" som helst gick med på att "hämta ut". 250 gram (i Sovjet mäter man vodkan i gram, inte i centiliter – 100 gram var något slags standardmått) kostade 3 rubel och 15 kopek på den tiden.

Då mor Emely hade bott i hemmatrakterna omkring ett år kom även far Jaan till Puusta, i december månad.

- Det var ett tal om en eldsvåda i det av oss tidigare ägda huset, hur gick det till?

Ja, huset brann ned och vi bodde på ett ställe inte långt från det. När Jaan kom från Khibinogorsk lockade gamle Jaan Järve oss till sig, i närheten av vårt gamla ställe. Till en början föreföll allt vara i sin ordning.

- Flytta hit till oss, sade Jaan Järve, som bodde alldeles intill sina gamla ägor, här bor det mera burget folk, men jag ville inte, berättade mor Emely. Ändå satte jag mig inte alltför hårt emot när min man beslöt att vi skulle flytta. Men Gud, där kunde vi knappast bo mera än en sommar. Jag fick arbeta i ett stort kollektivt bondkök med stora kittlar, men hade ingenstans att koka min egen mat. I samma hus bodde också andra människor. Några gånger var jag inne i deras gemensam­ma kök, men husmor började beklaga sig och jag slutade med be­söken. En före detta grannfru, vars son fängslades och blev ensam, tyckte att vi skulle flytta tillbaka till ett hus i närheten av henne, vilket vi också gjorde efter en tid. Under sommaren hade vi skördat en hel del hö, din faster Anna Toode hade gett oss en ko vid vår återkomst till hemtrakten och nu hade vi åtminstone lite mjölk. En kvarvarande bonde i närheten ville att Jaan (Kronberg) skulle börja arbete hos honom, men han var inte hågad för ett så tungt arbete som dikesgrävning vid den åldern utan var mest sysselsatt med snickeriarbeten. Istället levde vi på det som vi kunde få ut ur köksträd­gården. Vi hade satt en del grönsaker på våren och dessa såg ut att arta sig bra. Far var ofta på besök hos Anna Toodes släkting Manna Schoke. En lördagskväll gick Jaan dit och senare berättade han att han hade sett en underlig dröm.

- "Jag drömde om att inom en vecka skulle jag bli av med alla mina bekym­mer". Så skedde också. Innan veckan var slut, på söndags­morgonen, brann huset ned.

Ingen vet riktigt hur det gick till när vårt hus i Novoselje-trakten brann ned, sade Karl, orsaken till branden blev aldrig helt klarlagd. Man hade förvandlat en del av utrymmena till en kooperativ affär, men det bodde också folk som var kommen­derade till trakten och dessa hade egentligen ingenting med affären att göra. Enligt vad Lida hade hört så var föreståndaren en något alkoholiserad kvinna, en förtroende­person hos den nya regimen och en tidigare medlem av "fattigman­skommittén". Det dracks tappert av allt att döma. Det talades om att förestånderskan hade begått vissa oegentligheter och för att dölja dessa skulle han ha tänt på, men det sannolikaste förefaller dock vara att branden orsakades av slarv med elden. Fyllan och villan har ställt till mycket elände runtom i världen, allra mest i Ryssland. Förutom huvudbyggnaden förstördes även ett uthus och ett barn brann inne i uthuset. Dörrarna till uthuset lär ha varit stängda, modern var ute på arbetet. Någon större rättegång blev det inte, far gick fri från anklagelsen. Det allmänna moraliska förfallet och an­giveriet blev med åren allt starkare och bara några år senare skulle det ha fört far till ett arbetsläger någonstans i Sibirien. Nu kom vi undan med en förvisning, ett relativt milt straff sett ur kommunistisk synvinkel, ett sådant straff på den tiden i Sovjet upp­fattades snarare som ett bevis hå hederlighet. Annars var moralupplösningen på gång, med angiveriet som huvudsak. Man ”avslöjade” folkets fiender och i konfiskationsprotokollet skriver man om fadern att ”han hotar de fattiga”.

Min far Jaan hade inte tillstånd att vistas på orten och med anledning av det blev det förvecklingar. Nu blev han en riktig ”folkfiende” och som straff blev det en ny förvisning, denna gång till trakten bortom Ural-bergen, till en ort med namnet Nizhnije Tagili vid floden Tjusovaja, en biflod till Kama. Så här efteråt tycker man att de bosatte sig alldeles för nära sin tidigare bostadsort, sade Lida. Andra hemvändande åkte till Novgorod-trakten, där de inte var kända av den lokala be­folkningen, de kunde bo kvar där i relativ lugn och ro eftersom administrationen ofta inte brydde sig om papperen. Myndigheterna behövde arbetskraft, "avfolkningen" på grund av tvångsförflyttningar hade varit kännbar, och då fick papperen och till­stånden komma i andra hand. Senare stramades dock pappersex­er­cisen avsevärt åt och något dylikt skulle inte ha varit möjligt.

I slutet av januari lyssnade jag på radions program Tendens om Kirunasvenskarna som på 30-talet emigrerade till Sovjet och att bygga upp sovjetstaten. Det var en dam, Mary Ekström, som berättade hur hon som 7-åring kom till Kola-halvön, till Hibinogorsk. När programmet var slut ringde jag upp Mary och vi kom överens om att träffas och berätta för varandra om livet där. På måndagen 090228 tog vi bilen till Norrköping och hade en trevlig samvaro om våra trista upplevelser där upp i norr. Det visade sig att vi inte bodde långt från varandra och i liknande baracker med ett tiotal familjer med var sitt rum.

Mary lämnade också en del bilder och av dessa framgår att oredan är ungefär lika stor nu som då – ostädat.

Marys familj återvände till Sverige efter ett par år, men många stannade kvar och återvände till hemlandet först efter många år – som vuxna. 1999 gjorde Mary tillsammans med ett antal gamla Kirunasvenskar en resa till Kirovsk. Nu har man äntligen börjat uppmärksamma deras öden, men då de återvände i mitten på 30-talet och berättade i Kiruna hur förhållandena verkligen var i Sovjet, var de hotade av hemmavarande kommunister om att tiga.

En av dessa återvändande, Alice Eriksson Kalla berättar om sina år i Sovjet:

”Jag var rädd i 48 år”. Det är en berättelse om tristessen, hungern, hot, angiveri och övriga svårigheter under vistelsen i det stora ”arbetarparadiset”t.

Fjällen omkring Hibinogorsk utgör de östligaste delarna av Fenno-Skandinaviska Bergsmassivet.