Konfiskation 1930

Karl och Lida berättar (Estniska)

Islutet av 20-talet började de kommunistiska ideolo­gerna forma om Ryssland och kollektivismens idéer började anta en fasta­re form. Resultatet av alla dessa ideologiska omvälv­ningar blev att det bildades "fattig­bön­dernas kommit­téer", dessa skulle på sina möten bestämma vilka stor­bön­der som skulle berövas sina ege­n­domar och de­porteras från ort­en, om de inte ville stan­na kvar och bli me­dlemmar i kol­lekti­vet. Ofta erb­jöds för de yngre en möj­lighet att stanna kvar, men det före­fall­er som om mycket få nap­pade på er­bju­dan­det. Utbyggnaden av det för­men­ta kom­munistiska para­dis­et pågick med full fart och efter­som sta­ten inte kunde locka folk till de av­lägs­na nor­r­lands­orter­na och Sibi­ri­en med andra medel blev tvångs­kom­mende­ring­ar den enda ut­vägen. De nya gruvorna och sågverken behövdes ar­bets­kraft och det var bara att utfär­da de­kret, om dessa dekret var hu­ma­na eller rätt­färdi­ga var det ing­en som vå­ga­de ifrågasät­ta. Det or­da­des vitt och brett om "fol­kets dikta­tur", men det­ta hade ingen som helst mots­va­rig­het i verk­lig­he­ten. Folk drevs till poli­tiska mö­ten och dessa är evene­mang där några sä­ger sa­ker, som de inte tänker, och and­ra tänker sa­ker, som de inte sä­ger.

I des­sa "fat­tigböndernas kom­mittéer" var medlemmarna till största delen lokala ester, enligt uppgift revolutio­närer från "Sork­seppä regemen­tet", och i själva verket exekutörer av sina landsmän och med­löpare till den nya regeringen. De flesta hade deltagit på de rödas sida i kriget och hade nu bra förmåner, ca 500 rubel per månad. En av dessa man­nar var Eduard Hütt, hans far hade arbe­tat vid järnvägen i Dorpat.

1924 hade han varit dräng hos Jaan Kronberg, men i ils­kan slagit mulen blodig på en häst och fått sparken. Jaan Kronberg tolererade inte våld, varken mot människor eller djur. Han var en mycket fredlig natur, enligt mor Emely hade han aldrig varit inblandad i något slagsmål eller liknande. Efter 1920 fanns det alltid ett par drängar anställda hos far, gården hade börjat ge bra avkastning och hade råd med anställd personal nu när farfar Karl började bli så gammal att han inte längre kunde delta i utearbeten. Dessutom var han något handikappad och var tvungen att använda en sele för att kunna plöja eftersom den ena handen var deformerad.

Eduard Hütt hade gett sig iväg från Ryssland till Estland 1918 och hade haft med sig en hel del guld, allt som han hade kommit över under sina raider, som han kal­lade för kon­fiskationsraz­zior, men var i själva verken rena rån, med den nya över­hetens tysta god­kännan­de I princip skulle allt guld och ädelstenar i form av smycken och ringar överlämnas till staten, Lenin hade ju sagt att pissoarerna skulle kläs med guld som de skulle ta från "kapitalisterna".

Redan den 27 december 1929 hade Stalin tillkännagivit övergången från ”en begränsning av kulakernas utsugning till likvidering av kulakerna som klass”. En kommission inom politbyrån under Molotovs ordförandeskap fick i uppdrag att utarbeta praktiska åtgärder för denna likvidering. Den definierade tre kategorier av kulaker: de som hörde till den första, ”personer inblandade i kontrarevolutionära aktiviteter”, skulle arresteras och överföras till GPU:s arbetsläger eller avrättas om de satte sig till motvärn, deras familjer deporteras och deras ägodelar konfiskeras. Kulakerna i den andra kategorin, vilka definierades som ”mindre aktivt oppositionella men ändå fruktansvärda utsugare, och därmed på ett naturligt sätt böjda att främja kontrarevolutionen”, skulle gripas och deporteras tillsammans med sina familjer till landets avlägsna regioner. Den tredje kategorin kulaker slutligen, vilka beskrevs som ”lojala mot regimen”, skulle i kraft av myndighetsbeslut få bosätta sig i utkanten av de distrikt där de bodde, ”utanför de kollektiviserade zonerna och på jordar som behövde förbättras”.

Istället för att i enlighet med givna instruktioner upprätta en exakt och detaljerad förteckning över ägodelar och överföra dem till kolchosens oförytterliga kapital handlade avkulakiseringsbrigaderna i själva verket enligt principen: ”Låt oss äta och dricka, allt är vårt.”

NA Ivnitskij. Kollektivizatsija i raskulatljivanie (kollektivisering av avkulakisering) Moskva 1994, sid.32.

Vid tiden för konfiskeringen och deportationen år 1930 var fa­miljen Kronberg i besittning av följande: (enligt konfiskationsprotokollet från 5 febr. 1930)

33 hektar jord, 4 grisar, 5 mjölkkor, 2 hästar, 2-årig ungtjur 5-6 får, allt detta fick lämna kvar. Trots all denna rike­dom som skulle lämnas fick familjen (offi­ciellt) ta med sig enbart:

1 säck potatis, 1 säck mjöl en del mindre förnödenheter - om­kring 100 kg tillsam­mans.

- Djävla tjuvar! utbrast min bror Karl när han fick se förteckningen. De har

stulit det mesta redan i starten!

Det säger sig själv att dylika metoder öppnade vägen för alla slags övergrepp liksom för personliga uppgörelser.

I stället för att i enlighet med givna instruktioner upprätta en exakt och detaljerad förteckning över ägodelar och överföra dem till kochosens oförytterliga kapital, handlade avkulakiseringbrigaderna i själva verket enligt principen: ”låt oss äta och dricka, allt är vårt.” Det stod i en rapport från GPU i Smolenskguverrnementet ”tog avkulakiserarna från de rika bönderna deras vinterkläder och deras varma underkläder och lade i första hand beslag på deras skor. De lämnade kulakerna i kalsonger, tog allt, gamla gummiskor medräknade, kvinnornas kläder, vattenkannor mm. Brigaderna konfiskerade till och med småkuddarna under barnens huvud, liksom gröten på spisen, som de hällde över ikonerna vilka de först hade slagit sönder.” Stephan Courtois, Kommunismens svarta bok.

Gården hade levt på att föda upp slakt­boskap, ungtju­rar och kal­var samt sälja smör till stadsborna. Det hade varit Karls upp­gift att en gång per vecka åka till Novoselje och leverera smör och andra förnöd­enheter.

Köttet var ganska billigt på den tiden. 1928 kostade en ko 20 rubel, ett får 5 rubel, en ungtjur 25 rubel. Ungtju­ren gick åt i van­liga fall för att betala för en dräng samt skatt till staten. Samtidigt med våra föräldrar deporterades följande personer:

Gustav Sack, Ossip Danilov, Jaan Repa­ne, Rist.

August Post och Jaan Pae var kommenderade att transportera oss till stationen, men de var inte några partimedlemmar. Partimedlemmarna var ester, som blev avhysta till Ryssland efter självständigheten 1918, de arbetade sedan hos polisen och administrationen, som verkställde förvisningarna. En av dem var Paul Kruus. Han bodde tillsammans med Ojas, en av före detta lärarens barn, de var riktiga busar, de stal och rånade. Under kriget stal de Karl Kuuse´s ko, men när det kom fram att de hade stulit upptäckte man också att de hade dränkt en del av köttet i ett dike. August Oja råkade dock fast senare för tjuveri, han arbetade som daglönare och fick 16 kg mjöl per dag, en rubel i pengar och potatisen stal de direkt från fälten. August och ytterligare en tjuv åkte till glasfabriken, där Sass Jurgenson arbetade, de skulle stjäla honung. På morgonen upptäckte biägaren att det fanns färska spår och han uppbådade arbetarna på glasfabriken som fick fast tjuvarna. På den tide n rådde stränga lagar för tjuveri och de blev skjutna utan dom och rannsakan.

Familjen Paab, far, mor och dotter blev ocksådeporterade till Kirovsk, de var på något sätt släktingar till oss.

Karl berättar: Bönderna hade ju ett fritt liv, inte som nu att man måste börja en viss tid och vara beroende av någon annan. Arbetet skulle fortskrida i vanlig ordning, barnen skulle delta och vi hade också Panja, ett foster­barn, hon var något äldre än jag och vallade vårt boskap före mig. Sedan började jag valla efter henne och även Sass Jürgensson var före mig. Han arbetade hos vår far ca ett år före mig. 1929 hade vi en flicka från familjen Gommer hos oss. Det var som vanligt i bongår­darna, man arbetade i sitt eget hus, men så kom det förbannade konfiskationsåret 1930.

Vissa rykten hade gått i förväg, men de nya idéerna var alltför revolutionerande för att någon skulle sätta riktig tro till dem. Men saker och ting hände bakom kulisserna. Det var någon gång på hösten 1929 som Karl Ilm (som liten hade han varit vallpojke hos far och mor) sade till mig i klubben, där ungdomarna träffades, att allting skulle tas ifrån oss.

- Säg till din far att han säljer allting, sade han. Jag vidarebefordrade detta till far och han började svära:

- Fan må ta dem, skall de ta allting ifrån oss så blir det hungersnöd, det är vi bönder som försörjer alla andra. Nej sade han, det får bli som det blir.

På kvällen var jag hos Emely Tolsen, hon var tänkt som en hustru åt mig. Hon sade att i natt kommer de efter er, var beredda på det. Hon visste det för att i deras hus fanns den "röda hörnan" (ett leninis­tiskt altare med ett porträtt av Lenin, ett par röda flaggor samt någon av Lenins skrifter placerat i ett hörn). Jag hade inte särskilt mycket kläder, vi hade en kusin, mosters son Voldemar Naruspeck, han var skrädda­re och gesäll hos Ann Todes man, han skulle sy upp en del kläder åt oss. Ann Toode hade två döttrar, den yngre systern bodde i närhenen av Borski-byn, höll svin och matade dessa med alger från sjön. Far, dotter och svårsonen reste till Outova, där de hade släktingar, de skulle på begravning men blev sjuk och lämnade kvar Voldemar, skräddaren.

Till morbror var det ca 7 km bra skogsväg och därifrån vidare till skräddaren omkring 10 km. Jag gick till min morbror, fick låna en häst av honom och kunde fortsätta till Voldermar på kvällen. Jag ställde hästen in i stallet och jag stanna­de kvar där hos min gudfar Karl Poltan, dotterdotter Frida är jurist i Riga . På morgonen selade jag på hästen och vid 4-5 tiden blev det avfärd till Pol­tans. Allting verkade så fridfullt och vid min fram­komst dit sade fru Poltan:

- Stanna du kvar ett tag till och sov! Jag hade väl sovit en aning när dörren rycktes upp och en granne stod i dörren skrikande:

- Låt oss gå och ta avsked av Jaan Rist (gift med mors syster Anne) och deras son Eedy! De var tillsammans med oss till Kirovsk på 30-talet men blev förvisade år 1940 till Pudosj – öster om Onega-sjön, och vid krigets början förflyttades de till Sibirien där de försvann. Vi har inte hört någonting om dem, säger Karl. Rist, Hirv och Jesse, var tre estniska famil­jer, som hade det ganska gott ställt, och Poltans som hade det lite sämre ställt. Poltans hade tre barn och bodde på en kulle i närheten. De hamnade alla i Kirovsk. Eedi Hirv var i armén och när jag för åtskilliga år besökte Dorpat träffade jag honom. Han var styckare i ett köttkombinat, han klarade sig levande genom kriget beroende på att han hade så vacker handstil och blev placerad som stabsskrivare. Hans barndom var svår. Det var Olga, Eedi. Föräldrarna band ungarna med ett snöre fast till sänkbenet och gick själva till arbetet på fälten. De hamnade i Dorpat, men sedan länge har jag inte besökt dem mera.

Eedi Rist, sonen till min gudfar Jaan sade:

- Åk inte hem! Osvald har gett sig av för att följa familjen Korte till stationen!

- Nej, sade jag, jag skall se om alla mina har sänts iväg i så fall kommer jag tillbaka. Jag fick onda föraningar om att inte heller hemma skulle det vara särskilt lugnt, jag satte av hemåt med högsta fart.

Jag kom hem ganska tidigt, det var kanske vid 8-tiden, och ännu föreföll alla att sova, i mars månad är det ganska lugn på landet. Jag hade en avsågat hagelbössa, berättar Karl. Den tog jag ned där den låg under taket och gick bort till ån där jag slängde bössan i. Långt i fjärran hördes gnissel från slädmedar, det var ganska lite snö det året och medarna kom ibland över barmark. Jag väntade och väntade, ljudet kom allt närmare och närmare. Jag gick fram till köksfönstret och såg att det kom en fyra-fem foror, de skulle hämta matvaror. Marken var nästan bar och det gick inte att lasta på så mycket per hästfora, några säckar och det är redan tungt för hästen.

De som hade till uppgift att sända iväg oss var folk från omgivningen. Det var Gustav Kunser ordförande i kollektivet, hand dotter var vallflicka hos oss sommaren 1928, och Sass (Alexander) Topper, han som bor i St. Petersburg var 1929. Jag var sysselsatt hela sommaren med att täcka taket på rien. Jag gick inte in utan stannade först ute och gick sedan till bastun. Mor kom också dit och skulle gömma allt guld som hon hade och jagade ut mig. Jag fick anbud från konfiskerare att stanna kvar, men jag hade ju inga pengar och vad skulle jag göra. Husets alla utrymmen var förseglade för vi hade mycket kött i skafferiet och mjöl samt gryn i ett visthus. Kvällen innan hade vi gömt våra bättre kläder: karakulmössor, dyrare sjalar, sidenbluser. Allt detta gömde vi under visthusgolvet för far trodde fortfarande inte att vi skulle bli deporterade. Jag kommer inte riktigt ihåg hur mycket vi skulle få ta med oss: en säck med mjöl, en säck potatis, fläsk.

- Det var några futtiga konfiskerare, sade Lida. Jag hade fått köpa en klänning när jag var med far till Pskow för att sälja en ko, det var en blommig, i mitt tyckte vacker klänning och den ville jag ta med mig, men nej. Den tog de ifrån mig. Tala om konfiskering, det vara rena rama rånet.

När "de" kom fick vi några dagar på oss att förbereda oss för resan (till okänt mål) och ta med oss vad som tilläts att ta från hushållet. Det blev ett par säckar mjöl, någon säck med potatis och en hel del kläder, både arbetskläder och varma plagg för ingen visste (eller inte ville säga) vart resan skulle gå.

Vi kom ändå någorlunda helskinnade igenom konfiskationen. Det berättades att vid förvisningen i Pskow-trakten blev de förvisade rånade näst intill kroppen. Hos oss var det ju ”våra egna” – och de mådde inte bra av det heller.

Bland dem som skulle deporteras var våra närmaste grannar Tensons och en del andra, farfar Karl Sr. däremot fick inte följa med, han blev kvar där för att han var för gammal. När han blev ensam och inte hade någon som kunde försörja honom hade, han ett par gånger gått till kollektivet för att få lite livsmedel. De hade dock berövat honom flera tunnor saltat kött efter de två grisar som slaktades till jul samt mycket annat. Svaret på hans begäran blev:

- Du har redan ätit tillräckligt!

Sannolikt svalt han ihjäl, (omkring 1930-31). Dottern Anna Toode (som var änka och som farfar fick flytta till) hade inte själv så mycket heller och sommaren. 1939, när jag vallade kollektivets boskap i hemtrakten berättade hon hur svårt de hade haft efter det att vi hade blivit deporterade. Efter kon­fiskeringen blev det ju inte mycket till hushåll någonstans och i brist på skötseln fylldes inte förråden på. Karl Jurgenson hade varit och hälsat på farfar, han sade att farfar låg i sängen och orkade inte gå upp. Anna Toode hade en ko. Hon var egentligen en stadsflicka som först efter sin mans död hade flyttat till landet och lämnat sin enda dotter i stan´. Hon sörjde väl så gott hon kunde för farfar, men man kan inte försörja flera personer med en ko. Kanske hade de lite potatis också, men det räckte ju inte långt när all annan försörjning är borta.

Konfiskeringen skedde den 8 mars, (Den sovjetiska/internationella kvinnodagen).

Det fanns ingen snö att tala om det året. På morgonen kom Karl hem från besöket hos Emely Tenson, (hans potentiella brud) i vars hem det hade varit en sammankomst för "fatti­gböndernas kommitté". Emely Tenson hade varit hos Jaan och Emely, sina svärföräldrar in spe, och förvarnat dem om att beslutet om för­visning och konfiskering av egendomen redan var taget. På det viset fick man en viss chans att ge sig iväg, men far trodde inte att något sådant kunde vara möjligt. Fadern Jaan hade (enligt Karl) varit med om i någon av Trotskijs kommittéer som bondedelegat och hade naturligtvis svårt att tro att något sådant skulle kunna hända, men nu var Trotskij borta och den nye diktatorn, Stalin, hade tagit över och för honom var allting möjligt.

De förvisade transportera­des till Novoselje-stationen med egna slädar och fick lämna där både hästarna och slädarna. Att se välskötta djur överlämnas till "barbarerna" utan känsla för rättvisa kändes svårt, hade fader Jaan sagt. Han anade väl att inte bara människorna skulle få lida utan även djuren. De vanliga sovjetiska transportmedlen i form av godsvagnar stod i en lång rad på stationen och folket lastades i dessa boskaps­finkor. Där stod vi i ett par dagar och far, som annars aldrig rökte, tog då och då några bloss på "Pushka" papyros­sen. Vi hade väl köpt ett tiotal paket. Chefen för kontingenten var en GPU-officer av majors eller överstelöjtnants rang och han sade till far:

- Vi ser vad som pågår, det är inte rättvist, men vi måste följa protokollet.

Även un­der dessa tider fanns det män­ni­skor som inte var helt depra­verade och som insåg det orätt­färdi­ga i de­por­ta­tionerna, men de löd bara order, de var re­dan försla­vade av det nya systemet, mera än av det gamla. Uppsamlingen tog ca 2 dagar, sedan gick färden från Novoselje i riktning mot Novgorod och Tjudoshe.

På kvällen blev det avfärd och ledaren gick utmed vagnsättet och sade:

- Vifta inte adjö med röda näsdukar.

År 1922 föreslog regeringen GPU att inrätta ett stort läger i Solovetskij-arkipelagen, fem öar i Vita havet utanför Archangelsk, av vilka den största hyste ett av den ortodoxa kyrkans stora kloster. Efter att ha fördrivit munkarna organiserade GPU ett antal läger som fördes samman under akronymen SLON (Solovetskijöarnas specialläger). De första lägerinvånarna, som kom från lägren i Cholmogory och Peramins, anlände till Solovetskijöarna i början av juli 1923. I slutet av året hade lägren redan 4 000 fångar, 1927 växte antalet till 15 000 och i slutet av 1928 till 38 000. ( sid. 149 Stephan Courtois, Kommunismens svarta bok.)

Deportationerna av den andra kategorins kulaker satte i gång redan fösta veckan i februari 1930.Enligt den av politbyrån godkända planen skulle 60 000 familjer deporteras under en första fas som skulle vara avslutad före april månads utgång. Nordregionen tänktes ta emot 45 000 familjer och Ural 15 000.

Deportationerna kännetecknades av en total brist på samordning mellan kedjans olika länkar. De gripna bönderna satt i veckor inlåsta i improviserade utrymmen – kaserner, administrativa byggnader, järnvägsstationer – från vilka många lyckades fly. För deportationernas första fas hade GPU räknat med 249 tågsätt vart och ett med 53 vagnar, eftersom enligt normer som GPU hade fastställt varje gåtsätt skulle bestå av 44 boskapsvagnar, vardera av sedd för 40 deporterade, 8 vagnar för transport av redskap, mat och några av de deporterades ägodelar upp till 480 kg per familj och en vagn för transport av vaktpersonalen.

I dessa tågsätt, som i väntan på en ort där de deporterade skulle kunna ”bosättas” blivit stående på ett stickspår mitt i vintern, ledde kyla, brist på hygien och epidemier till en dödlighet, varierande från konvoj till konvoj, om vilken vi ännu så länge har få sifferuppgifter för åren 1930-1931. ( sid. 165, Stephan Courtois, Kommunismens svarta bok.)

Resan gick över Veli­kije Lugi, Tik­hvino, Leningrad och i riktning mot norr, mot Kola-halvön. Allt eftersom tåget fortsatte sin färd kop­pla­des det på fler och fler vagnar från de olika sta­tionsorterna. I Novgorod fick resenärerna i de respektive godsfinkorna förse sig med ved. Från Tjudoshe gick färden vidare till Va..... Det gick en hel del bränsle åt, jag minns att vi staplade ved på flera ställen; bl. a. i Kemi, berättar Karl. Efter ungefär en vecka kom vi fram till Apatity på Kola-halvön, dit vi anlände den 16 mars 1930. En vagn hade gått av spåret i närheten av Apatity, berättar Karl, och fångarna höll på att baxa upp den på spåret igen. Arbetet skedde inte med någon överdriven frenesi och vi fick tillbringa ytterligare en natt i godsfinkorna innan avlastningen kunde ske.

På samlingsplatsen för deportationen i Novoselje var fö­ljande familjer närva­ran­de: Rist, Hirv, Adamsson, Keydorf, Koorte.

Kollektivföreståndaren i Pustapersja var Gustav Gommer, han utfärda­de pap­per för den gamle och sjuke Karl Kronberg Sr att stanna kvar. Uppe i Norden var man i behov av ung arbetskraft, inga åldringar att behöva ta hand om och försörja. Dessa skulle få stanna kvar på hemorterna och klara sig bäst de kunde.

Förutom en viss möjlighet av att alla skulle stanna kvar och arbeta i kollektivet fanns det en möjlighet för Karl och Lida att stanna kvar i sin hembygd. Båda erbjöds tillfälle till det och båda vägrade, de var för unga och ville inte skiljas från den övriga fa­mil­jen.

Den sista hållplatsen blev stationen Apatity, sedan körde tå­get in på ett spår som ledde till Khibinogorsk, där den stannade och lossade en del folk vid "km 13". Det var den 16 mars 1930. På den ena sidan av järnvägen var fångarna in­hysta i baracker och på den andra sidan fanns det redan en del kosacker från Ukraina, Rostov och många andra delar av södra Ryss­land. Där lastade man av de deporterade i snön på ett relativt stort fält belamrat med di­verse bygg­nadsmaterial. Mate­ria­let kunde sättas ihop till någon slags baracker (allmänt kalla­de för shalmaner) på en dag och kunde tas i bruk för natten. Min fader Jaan fick börja arbeta som snickare på järnvägen och fick i uppgift att montera ihop dessa hyd­dor.

Karl berättar: Mitt för­sta ar­bete var att rensa väg. Vi tr­ans­porterades med hästar och trak­to­rer från "km 13" till "km 25" där vi höll på att skotta snö. Det var kallt och dåligt med mat och jag orka­de inte särskilt mycket. Far gick till chef­singenjören Desterlo (fånge även han) den­ne fick mig loss från snöskottningen, och jag fick istället börja hos min far som hjälpreda. Vi började bygga på en ba­rack och en bastu, när det bygget blev klart fick jag arbete som pinn­pojke och sprang med nivel­leringsstången. Des­terlo var chef för byg­get med tre underlydande ryska ingenjörer och ett antal fångar till sitt för­fogande. Ingen visste rik­tigt varför Desterlo hade blivit deporterad dit, enligt vissa uppgif­ter skulle han ha byggt en kraft­station någonstans i södra Ryssla­nd. Ä andra sidan behövdes det ingen särskilt anledning (utom brist på arbets­kraft) för att någon eller några skulle dömas till deportation. Vitahavs-kanalen hade under en tid Nikolaus II svär­son till chef och där hade Dester­lo varit med som andre man.

Tsarens svärson var en mycket högutbildad man, han hade studerat utomlands men råkade olyckligtvis vara i Ryssland under revolu­tionen och fick stanna kvar. Fångarna var huvudsak­ligen f.d. offi­cerare från den för­ut­var­ande vita armén (vitgardister ur tsarar­mén) och i regel mycket bildade männi­skor, vil­ket man knappast kunde säga om deras väktare. Fa­brikerna byggdes av tyska ingen­jörer, en med namnet Marien­blatt var ansvarig för fabriks­bygget hos oss i Apatity. Till sin hjälp hade han en viss Mu­cha­rovskij, denne var från Polen eller Tyskland och hade tidigare va­rit stads­ingenjör någon­stans Ryssland. Han drömde om att återvända till hemlandet, men drömmen besannades aldrig. Han dog efter några år och ligger begravd i den eviga tjälen uppe i norr.

Åren 1930-31 pågick det ett febrilt arbete med att bygga upp fabriken i Apatity och gruvan 25 km därifrån. På våren 1930 flyt­ta­des hela famil­jen vidare till "km 16". Där härjade tyfus och senare (i november 1930) förflyttades hela familjen vidare till "km 18". Ingen­jören där under den­na tid var en viss Mik­heev. På hösten 1931 var det ytterli­gare en för­flyttning, denna gång till "km 21", i närheten av en nyli­gen anlagd kyr­kogård. Dödligheten var stor och det var inte alltid som liken kom till­räckligt djup i jorden, den eviga tjälen låter sig inte bearbetas så lätt och det var ett hårt arbe­te att gräva en grav. Dessutom ansåg den nya regimen att grä­va för djupa gravar inte vara produktivt arbete och dödsgrävarna skulle inte hålla på med det för länge. Därför blev gravarna rätt grunda, de avlidna be­gravdes relativt nära ytan och ibland på våren sköt tjälen liken ut ur jorden.

Karl berättar:

- Jag var på väg hem till barackerna utmed järnvägen och mötte en man. Strax framför mig stod en stenkummel och när mannen passerade den bugade han och gjorde ett korstecken. Jag kunde inte stävja min nyfikenhet och frågade varför han gjorde det och fick tillsvar:

- Under den kummeln ligger min far begraven.

Matranso­nerna var små och orken däref­ter, dessutom var döden dag­ligen närva­rande och människorna blev av­trubbade och lik­giltiga. Vid fle­ra tillfällen på vårarna hitta­de lekande barn lik, som hade varit nöd­torftigt begravda och kom fram när vårsolen hade tinat upp marken.

Tiderna var bistra, maten bestod till största delen av svart bröd, torsk, salt sill och brännvin. Barndödligheten var mycket hög och även myndigheterna insåg detta så småningom vilket resultera­de i att många mödrar, som hade någonstans att ta vägen eller hade släk­tingar kvar i de forna hemtrakterna, fick återvän­da dit med sina små barn.

Alexander Jurgenson (min kusin, sonen till Aade och moster Sofi­e) kom och hämtade mor och mig. Vi åkte tillbaka till Pustaperzha och fick in­kvartering hos en grannfamilj - Pae -Hellstin.(?)

Fadern Jaan tröttnade på ensamheten och någon gång i de­cem­ber 1932 begav han sig på hemväg, assisterad av Alexander Jur­genson, som hade kommit till Khibinogorsk enkom för detta. Det var klart olagligt enligt de då rådande reglerna. Egentligen fick fa­dern inte återvända dit och bo där, men övervakningen var ännu inte utbyggd till vad den blev senare och han kunde stanna kvar, men fick dock hålla sig en aning "under jorden" och göra dagsver­ken åt de kvarva­rande grannarna. Han bodde och arbetade i närheten av affären, hos systern Anne Toode, vars man Gustav hade dött i tyfus i närheten av Polt­tani Mägi.

Mor fortsätter:

- Jag blev själv sjuk i tyfus 1937 och låg på sjukhuset i Kirovsk Jag var förargad på sjukhuset, man fick ingen mat och inte blev man utskriven heller. När jag hade legat där någon vecka började jag tycka att det började bli enformigt. Jag tog täcket på mig och gick ut i korri­doren, då blev det liv i sköterskorna. Något senare började jag få lite mera mat, en gång minns jag att det serverades aladåb. En gång fick jag två portioner efter en längre tids svält och det höll på att gå illa. Aladå­ben är inte precis mat för tyfussjuka. För det mes­ta lär jag ha le­gat medvetslös och utan mat vilket i och för sig var den näst bästa medi­cinen med hänsyn till förhållandena. Något litet fick jag väl i mig, men sömnen och vilan gjorde det mesta. Under en period av medvetslöshet mås­te jag ha fått vissa men av kylan, till­synen var dålig redan då och jag hade inte till­räckligt med sängkläder. När jag började komma till medve­tandet kände jag att fötterna var mycket kalla. När jag friskskrevs var jag så dålig att jag inte kunde ta mig från rummet till bilen. Efter en tid svullnade fötterna starkt och det var dåligt med medicin, jag fick rådet att försöka kurera fötter­na med kalla fotbad. Det fanns en liten sjö i närheten av baracken där vi bodde och där satt jag ganska ofta på en sten med fötterna i det kalla vatt­net, detta tog bort svullnaden, men barackerna var dåliga och det var ett ständigt drag från golvet, detta bidrog inte till nå­gon större förbättring av hälsotillståndet.

Man berättade att de nya ”bönderna” fick det ännu värre än un­der "den gamla tiden", de var så fattiga, så fattiga. Hans familj saknade helt och hållet pengar och de hade fått leva på enbart 1932 hade vårt hemman förvandlats till kooperativ handel, men föreståndaren påstås ha supit och farit med oegent­ligheter och en dag brann hela hemmanet ned. Folk i bygden sade att det spelade ändå ingen roll om det fanns en affär eller inte, det fanns inget annat i den affä­ren än kvastar och krat­tor. Beträffande mat var det tomt, nu när det inte fanns några bönder som levererade varor och kollektivjordbru­ket fun­gerade inte. Mor berättade att i Khibinogorsk träffade (Kirovsk) en yngre man, en av invånarna i den närmast vår gård liggande kolchosen. Han berättade att de fick det ännu värre än un­der "den gamla tiden", de var så fattiga, så fattiga kål, potatis och rovor, något bröd var det inte tal om. De små- och medelstora gårdarna var utslagna som livsmedelsleverantörer och det var svåra tider. Som tur hade vi ändå en del pengar. När vi skulle sändas iväg och grann­frun hade bakat bröd och sänt potatis med oss så vi var inte lika illa utsatta under den första tiden. Uppe på Kola-halvön blev försörjningen mycket mer kompli­ce­rad. Sortimentet i affären var ytterst begränsat, och bestod av bröd, potatis samt några olika fisk­produkter, ibland men ganska sällan kom det grö­nsaker. När den medförda provianten tog slut och vi skulle leva på det som gick att köpa där var vi tvungna att köa, och varsebli om de stora bristerna i Sovjetsystemet

Från statens sida gjordes det dock gällande att detta var ett snart övergående stadium och att det verkliga "arbetarparadiset" bara stod och väntade bakom nästa väg­krök på vägen mot det kommunistiska samhället. Det var bara en av dessa kommunistiska skrönor som jämnt och ständigt basunerades ut från regeringens sida. Historiens bakspegel skulle så småningom visa något helt annat.

Svågern Gustav Toode hade byggt sig ett hus i samma trakter där den övriga släkten bodde, han hade varit kejserlig skräd­dare i St. Petersburg. Eftersom hemmet var borta ville varken Karl eller Alida fly­tta tillbaka till Puus­ta (Pustaperz­ha) utan stannade på Kola-halv­ön.

Efter Gustav Toodes död såldes huset och Anne flyttade till Tos­sus, mycket rika före detta flyktingar från Polen. Han hade en fjäder­vagn med kullager, ett riktigt lyxigt åk på den ti­den. De hade ca 60 hek­tar jord.

Karl Kronberg Sr dog i en leättländares hus, sannolikt hos en granne, dock inte hos familjen Gulbas, utan hos någon på andra sidan ån. Död­så­ret var troligtvis 1931. När Jaan Kron­berg återvände till hem­trakten 1932 var Karl Kronberg Sr redan död. Det var inte en­bart åldern, som lade honom i graven, det var mest svälten. Det kommunistiska utpressningssystemet hade tagit ett första offer i vår familj, med åren blev åtskilliga flera när många av mina kusiner försvann.

Крылатые выражения Александра Ивановича Лебедя

Александр Лебедь - видный политик. В 1988 году он руководил войсками в Сумгаите, в 1989 - в Тбилиси, в 1990 - в Баку. В 1991 году он был под Белым домом, а в 1992 году - в Бендерах. В 1993 году Лебедь ловил приднестровских ополченцев, замышлявших нехорошие дела в Москве. В 1994 году он пытался изменить власть в Приднестровье, а в 1995 - начал битву со своим бывшим сослуживцем генералом и министром обороны Грачевым. В 1996 году за кандидата в президенты Александра Лебедя проголосовало 15 миллионов россиян. В 1997 балотировался в губернаторы Красноярского края и выиграл выборы. Погиб в авиакатастрофе в Красноярском крае.

«Дурак не глуп, - это просто ум такой» ”En dumbom är inte dum, han har bara ett sådant förstånd”

Кто не жалеет о Союзе – не имеет души и сердца, но кто желает сейчас возродить его вновь – не имеет мозгов.

Den som inte beklagar Sovjet – den har varken själ eller hjärta, den som önskar dess återfödelse - har inte någon hjärna. General Alexander Lebed.