1943

Petrozavodsk, Fjärr-Karelen 1943

Andra Världskriget hade börjat, finnarna återtog Karelska Näset och samtidigt passat på att ta en del av Fjärr‑­Karelen, Stor-Finland (Suuri Suomi) i­dén var mycket levande, särskilt med tanke på att det bodde en hel del finsk-ugriskt befolkning på västra stran­den av Onega-sjön. På senhösten 1941 gick den finsk-ryska gränsen öster om Medvez­he­gorsk, genom Onega‑sjön och i söder utmed Svir‑­floden. När ryssarna lämnade Västra Fjärr-Karelen sommaren 1941 blev en hel del av befolkningen kvar, mest kvinnor och barn.

Efter ryska revolutionen, främst på 1920-talet och i början av 1930-talet kom många utländska kommunister till Petrozavodsk med omnejd, för att skapa ett nytt socialistiskt samhälle i Karelen. Större delen var finländare, direkt från Finland eller via USA eller Kanada, beroende på Karelens finskspråkighet. Svenskan Signe Kaskela har i boken Under Stalins diktatur skrivit om dessa utländska emigranter, då hon själv tillhörde gruppen Kirunasvenskarna som lockades på samma premisser till Karelen, men vilka de flesta försvann under Stalins utrensningar. Masshäktningarna inleddes i Petrozavodsk 1937. I samma veva försvann den finska tidningen Punainen Karjala (Det röda Karelen) som hade varit språkröret för finska och karelska läsare i Petrozavodsk. Inte bara tidningen förbjöds, även det finska språket var förbjudet när terrorn var som värst. Wikipedia

I början var det en ganska stor viller­valla, men det tog inte särskilt lång tid för finnarna att få ordning på admini­strationen. Det blev postkontor, någon slags kommu­nalför­valtning - och eftersom Sheltozero ligger intill lands­vägen Petro­zavodsk - Voznesenje - även ett sol­dathem för att transporterna skulle ha någon­stans att stanna, värma upp sig på vintern och ta en kopp "korvi­ket­ta" - surrogat­kaffe. Transporten av man­skap gick så gott som alltid på lastbils­flaken, bara sjuka och lottor kunde påräkna en resa i bussen.

Strax efter erövringen upprättade finnar­na skolor, men enbart för inte rys­sar, min vän Nikolai Poleta­ev skulle inte få vara med oss i fortsätt­ningen. Att en stor del av eleverna inte hade någon större anknytning till finskan annat än att de talade ett blandspråk - vepsä-dialekt – en obegriplig blandning både av ryska och finska, hade ingen betydelse i den nya nationalis­tis­ka yran. Nya för oss helt okända ämnen upp­enbarade sig på skolsche­mat: finska språket, kristen­dom, nykter­hetskun­skap och musik. En del ämnen, som histo­ria, var ju bekanta sedan gam­malt, nu skulle vi sätta andra för­tecken framför vissa hän­delser och se skeen­det från ett annat håll. Vi slapp marxism-leninis­m men den lokala ”lingon” - Vepsä-dialekten - blev ett skolämne.

Nya lärare trädde till: Kalle Raunio, Olga Naukkari­nen, Aune Laine - som ersatte kamraterna N. Krivov, S. Tumanov - samt en postfröken på fältpost­kontoret i Shelto­zero ‑ Elna Liesto. Till en början klingade dessa nya namn något främmande, men vi lär sig snabbt ett för­svarligt antal finska ord och fraser och efter bara någon vecka kändes det helt naturligt att under­visningen skedde på finska istäl­let för på ryska. Den tidigare verklig­heten försvann liksom i en dimma. Dis­ciplinen var an­norlun­da. I den sov­jetiska skolan var kroppsbe­straff­ningen inte till­åten, man hade andra medel att upprätthålla ord­ningen, men här skulle vi lära oss att man inte gjorde hyss ostraffat. Handgripligheten från en lärares sida var till­åten i de finska skolorna. Vid flera tillfällen tog Olga Naukka­rinen någon alltför spelivrig yngling, någon som hade dristat att slå ned ett antal tan­genter på det i ett hörn stående pianot i nackskinnet. För pojkar­na var det en sport att fälla ned notstället och slå några "ackord" med pianolocket. Sedan gällde det att snabbt som ögat springa iväg, ställa sig med oskyldig min vid någon vägg och vänta på att Olli skulle rusa ut ur lärarrum­met och försöka få fatt på den skyldige. Få undgick straff, men ibland kunde straffet drabba fel person. När ingen såg tillräckligt skyldig ut brukade hon ta en ur högen och slänga ut vederbörande i snödrivan - androm till var­nagel. Olli var ett ampert fruntimmer, hon undervisade i finska språket samt musik och upprättade snabbt en barnkör som blev välkänd i Aunuksen Radio och på turnéer till de olika frontavsnitten.

Jag hade en bra pojksopranröst och var en av dem som sjöng rätt på en av slutstroferna i den mycket fosterländska sången "Maa polo armas, ei pidä sua, poikasi kuoloon kiusattua". Jag blev en av Olga Naukkarinens favori­ter och behövde aldrig frukta några angrepp vare sig från henne eller från några andra lärare. Historieundervisningen blev en chock för många av de karelska barnen. Den lokala befolk­ningen hade inte utsatts för alltför stora tvångsför­flytt­ningar, de hade oftast själva flyttat in till städerna, och hade kvar en ganska ideali­serad uppfattning om Sovjet-systemet. Vi, som till­hörde de mera luttrade, (ingermanländare, finnar, letter och ester) hade genom våra föräldrar fått en något ”rättvisare” bild av Sovjet-syste­met. För oss blev inte omställningen lika svår. Det gällde bara att sätta in ett annat förtecken för hän­delserna. Mycket från den sovjetiska skolan från de gångna sex åren förvand­lades till minus eller också minskade betydligt i värde. Vepsä-dialekten, en avart av de karelska språken, ligger inte helt i linje med finskan, men inte längre bort än att inlärningen går relativt snabbt, åtminstone i barnaåren. Jag kan inte minnas att jag hade några som helst svårigheter att efter en tid prata med de finska soldaterna och tigga ficklamps­batterier, bröd och mycket annat.

Estniskan ligger också rätt nära finskan så för min del gick inlärningen av finskan helt smärt­fritt, jag märkte aldrig någon övergång. Problemet mellan finskan och estniskan är snarare så ett antal ord inte är lämpliga att användas i re­spek­tive språk. En del estniska släktnamn går inte att använda i finskan och ett antal i estniskan mycket vanliga och vardagliga ord kan inte brukas i finskan och vice versa.

I skolan blev det en markant förändring i ämnesvalet. Istället för marxism-leninism blev det kristendomskunskap (man bytte, en ideologi - en vidskepelse - mot en annan) och vi fick lära oss några psalmer utantill för att kunna sjunga på morgonupp­ställningarna i den lilla aulan som skolan hade. Olga Nauk­karinen satt vid pianot i ett av hörnen och för andakten stod antingen rektor Orimetsä eller Aune Laine.

När vi hade lärt oss till­räckligt med kristendom blev det aktu­ellt för några ännu odöpta att bli delak­tiga av det heliga sak­ramentet. En del pojkar hade hunnit bli ca 15 år vid det laget, med mörk­nande över­läpp och ett skägg i vardan­de. Prästen kunde inte gärna hålla dem på armen utan det blev en dykning i dopskå­len och vatte­nös­ning på huvu­det. Den grekisk-ortodoxa dopri­tua­len skiljer sig inte mycket från den lutheranska.

Till skillnad från den ryska skolan hade finnarna ganska mycket musik och lek. Till en del be­rodde det kanske på att Olga Naukkari­nen var mycket musikin­tresse­rad. Olgas familj kom från Pa­rikkala, den delen av finska Karelen som till största delen skulle överlämnas till ryssarna efter Vinterkri­get. Hon hade gått i Viborgs musik­högskola och var egent­ligen musi­klärarinna, men undervisade i finska och en del andra ämnen likväl. Kort efter det att den finska skolan började satte hon ihop en barnkör som sjöng både finska som karelska sånger och i den ingick både jag, Väinö Kiiski och hans bror Toivo samt en del flickor. I Fjärr-Karelen satte finnarna upp en radio­sta­tion med namnet "Au­nuk­sen Ra­dio". Som ”Au­nus” be­teck­nas i finsk terminologi den delen av Fjärr‑­Kare­len, som ligger väster och sydväst vid Onega-sjön. Vår kör blev rätt känd och vi uppträdde flera gånger i "Au­nuksen Radio" samt reste även runt till de olika militärför­lägg­ningar för att upp­träda inför soldaterna allt i akt och mening att höja den finsk-pat­rio­tiska andan. Det fanns inga bandningsappa­rater så pro­gram­men gick di­rekt ut i etern.

Det sjöngs mycket i Ryssland också, mer under något mindre organiserade former. Bombastiska fosterländssånger kunde man höra varje dag genom högtalarna, många har fastnat i minnet (åtminstone delvis) och jag har sjungit flitigt på Tolks sommarläger i Källviken. En del strofer blev med tiden något inaktuella – med de värsta varianterna brukade jag reta höga ryska militärer och kommunister från Sovjet. När någon storryss hade alltför hög tuppkam brukade jag sjunga:

Донскую степь увёл товарищ Сталин Stäppen utmed Don(floden) förde Stalin bort От нищеты, от горя и оков från fattigdom, från sorgen och bojorna И в первый раз большое солнце встало och för första gången har den stora solen stigit upp Над молодой страной большевиков över den unga bolsjeviklandet.

Eftersom avgudningen av Stalin tog en tvär vändning efter den XX partikongressen visste inte de kommunistiska herrarna hur de skulle bete sig. Lovordandet av Sovjet tog ett snabbt slut, förutom i Georgien där man fortfarande ärar sin store son med att ha hans porträtt på bilrutor mm. Ryssland är ju ett musikland och många melodier har kommit över till västerlandet. Karl Gerhards ”Den ökända hästen från Troja” är troligtvis en rysk melodi i med originalinnehållet: ”Res dig och sjung du ungkommunistiska släktled…(Шагайвпередкомсомольскоеплемя)…”

När vi hade lärt till­räck­ligt finska språket och finska sånger kunde jag då och då tjäna några finnmark. Det gick mycket transpor­ter utmed Pet­ro­za­vodsk-Voz­nesen­je-vägen mot Svir-fronten och Shelto­zero låg bra till för en rast, speciellt vintertid då det var kallt. Det fanns en del buss­ar, men i dem fick bara sjuka, sårade och lottorna färdas, sol­da­terna åkte på lastbils­flaken och på vintrarna kunde det vara ganska kärvt. Fanns det en presenning så kunde den dras över flaket och i nå­gon mån skydda mot fartvinden och kylan, där det var möjligt för bilarna att göra någon fart. Oftast fick dock rese­närerna nöja sig med att kura ihop sig bakom förarhytten och försöka hålla värmen så gott det nu gick. Rätt ofta blev det emellertid en extra uppvärmning, när lastbilen på vintern körde fast i snön eller i leran under de övriga årstiderna och ”besättningen” fick hoppa av och försöka få bilen ut ur snödrivan eller lervällingen. Alla bilar var försedda med några bågsågar och ett antal yxor för att kunna hugga ned ett antal grenar och stabilisera underlaget för hjulen så att bilarna kunde ta sig upp. Sol­dathemmet i Sheltozero var en populär hållplats, där kunde de av köld stelnade resenä­rerna sträcka på sina frusna leder och få lite varm vätska i sig - surro­gat­kaf­fe.

Jag hade blivit be­kant med lottorna i kantinen och ofta, när jag kom in till dem och det fanns soldater på genomresa, bad de mig att sjunga. De mest önskade na­tiona­lis­tis­ka sångerna var "Suloi­sessa Suomessamme....." (I vårt här­liga Fin­land...) Sången handlar mest om Karelen och det var na­turligtvis mycket populärt för till­fället - Ka­relska Näset var återer­övrat och en del av Fjärr-Karelen också, nu flödade de nationella Stor-Fin­lands idéerna friskt, nu skulle alla finsk­språkiga folkstam­mar i Fjärr-Kar­len före­nas och då passade en del sånger bät­tre än andra. Förvisso hände det rätt ofta att jag även ombads att sjunga rys­ka folkvi­sor, men det var inte alla som upp­skattade det. Fin­ska kare­lare, som bodde utmed grän­sen var oftast ortodoxa, de behärskade ryska språket och hade mentali­tets­mässigt mycket ge­men­samt med rys­sarna. De tyck­tes vara min­dre avogt in­ställ­da till Ryssland än de männi­skor som kom från Västra Fin­land där en ryss är en ”ryssä” - det nedsättande namnet på ryssar. (”Ryssä on ryssä vaikka paistais hänet voissa” – en ryss är en ryss även om man steker honom i smöret).

De populäraste ryska sånger­na var sådana som har be­hållit sin popula­ritet fram till våra dagar: zi­genska roman­ser (Zyganski tabor, Svarta ögon, Jehali zigane,) samt rent ryska sånger som ”Stenka Razin”, ”Ermak”, ”Kalinka” och vissa sjömans­sånger.

Det blev inte lika mycket slantar i min öron­lappsmös­sa (nå­gon av soldaterna tog som regel mös­san från mig och gick runt med den bland sina va­penbrö­der), men de som hade be­ställt vi­sorna betalade desto frikosti­ga­re. Den nationella yran firade triumfer och allt som var folklo­ristiskt stod högt i kurs. Det ka­relska kvinnliga hantver­ket, linne­handdu­kar med röda broderade tuppar, hade en stor efter­frågan. Innan finnarna kom hade varje karelsk husmor en "pa­rad­handduk" hängande intill "ruko­mojniken" (handtvättaren) - en anordning i form av en kanna med en ventil i botten.

Genom att trycka på venti­len (oftast i form av en spik) kom det vatten ur kannan och man kunde tvätta både händer och ansik­tet. Anordningen finns fortfarande i bruk, sist såg jag en sådan i plastvariant hos min kusin Vera Petrovna på resan till hemtrakterna i somras. (2003-07-10/15) Heders­gästerna kunde an­vända "pa­radhandduken", som oftast hängde litet vid sidan om ”rukomojniken”, men för det mesta fanns det en något enkla­re variant för var­dags­bruk. Nu köp­tes alla dessa paradhanddukar upp av finnar­na och eftersom någon linpro­duktion inte längre ägde rum, fanns det mot slutet av den finska ockupa­tio­nen inte en enda sådan handduk kvar i något karelskt hus. Många officerare var också mycket intresserade av gamla ikoner och gjorde säkert bra affärer. Det kostade inte många brödskivor, tobak eller något annat för att bli ägare till någon av dessa religiösa symboler.

Ett annat uttryck av nationell karaktär upplevde vi under ett besök till "Aunuksen Radio" där vi skulle delta i ett program om karelsk sångtradi­tion. Inom denna tradition intar gråtsång­en, "it­kuvirsi", en stor plats och ett av numren i program­met skulle framföras av en gråtsångerska. Alla program gick direkt ut i etern. Sångerskan, en äldre "babushka", stod framför mikrofonen och var i färd med att framföra sitt nummer och vi fick smyga oss in i studion beredda på att gå ut i etern med vårt uppträdande efter det att gråtsånger­skan blivit klar med sitt. Nu är gråtsången något av en "shama­nism", sånger­skan kom­mer lätt i någon slags hysteri, i trans, och glöm­mer både tid och rum. Den i Finland kände olympia­simmaren Pekka Tiili­kainen var pro­gram­ledare och han började titta oroligt på klockan, tiden för barnkör­ens framträdande närma­de sig, men det såg inte ut som om sångerskan tänkte sluta. Pekka stod framför henne och försökte med gester visa att hon skulle sluta, vilket bara resulte­rade i att sångerskan tog i ännu mera, hon hade kommit in i ett hysteriskt tillstånd och kunde inte sluta. Nu var hon inne i ett dvallikt tillstånd: tårarna rann i strida floder, ögonen stirrade långt in i fjärran och hon kunde inte nås av några argument.

Pekka Tiilikainen tassade fram till Olli Naukka­rinen, där hon stod framför oss och av det lågmäl­da samtalet och vissa åt­börder förstod vi att vi skulle flytta oss till en annan studio. Programtiden var över­skriden och det gick inte att få slut på gråt­sånger­skans nummer. Vi intog en annan studio, mikrofonen kopplades över och vi sjöng våra karelska och finska sånger. Vårt pro­gram var slut och vi gick ut för att åka tillbaka till Sheltozero. När vi passerade den första studion stod gråtsånger­skan fort­farande framför mikrofonen och höll på med sin klagosång.

Den tidigare nämnda Sheltozero‑barnkören, där jag för det mesta agerade solist, stöttad av bröderna Väinö och Toivo Kiiski, fick sjunga ofta i "Aunuk­sen Radio" och vi blev nästan berömda för våra uppföran­den av karelska folk­sånger. En liten skara bestående av 4 flickor och mig ut­kristalli­sera­des efter en tid och vi turnerade vid ett par tillfällen på de olika frontavs­nitten, både på Ruka­järvi och Svir-fronter­na under Olli Naukkarinens ledning och med dragspelaren Katajavuori som ackompanjatör.

Under kriget sändes i finsk radio varje tors­dags­kväll ett pro­gram med rubriken "Soti­lasilta" (Sol­dat­kväll) och det var i den som vi fick äran att uppträda. Pro­gram­men sändes i regel från nå­got fron­tavs­nitt och i vissa fall ganska nära frontlinjen. Det kän­des lite pir­rigt, vi kör­des i mör­klag­da bilar med bara ett par små blåa parke­rings­ljus och ibland (när det var myck­et nära fron­ten) gick det en man med en ficklampa före bi­len för att visa vägen den allra sista sträck­an.

Det finns en om­slags­bild i "Suo­men Kuvaleh­ti" (Fin­lands Bild­tidning från hös­ten 1942) ett fotografi som vi­sar oss där vi sitter i en "kor­su" (en del­vis ned­grävd för­lägg­ning) och äter kvälls­mat tillsam­mans med che­fen fördel norra fron­tavs­nittet, generalen Siilasvuo.

Generalmajor Hjalmar Siilasvuo var en märklig man. Från början av svensk härkomst (Strömberg) lärde han sig finska först i vuxen ålder och talade det fortfarande ”något konstigt” som vi barn tyckte. Han hade varit befälhavare under Finska Vinterkriget vid Suomussalmi och hade lyckats förinta de ryska 163-je och 44-de infanteridivisionerna. Om honom sades att han rustade den finska armén med mera (ryskt) krigsmaterial än vad västerlandet gjorde. Hans erövringar av ”mottis” (inneslutningar) var många och därifrån fick finnarna en hel del rysk utrustning, både lätta och tunga vapen samt övrigt militärmaterial.

Under Finska Viinterkriget vid Suomussalmi och Raatte förintades de ryska 163 och 64 divisionerna nästan fullständigt. Som krigsbyte fick man nästan 50 stridsvagnar, över etthundra olika kanonen., ca 400 lastbilar, över 1000 hästar och betydande mängder ammunition samt personliga vapen. Då ryssarnas anfallsmål före striden hade varit att skära av Finland utmed linjen Kajaani-Björneborg, hade dessa segrar en stor strategisk betydelse: ryssarna gjorde inte något förnyat försök under kriget.

Ur (Isänmaan vangit,(Fosterlandets fångar av Aarne Långfors, förl. Otava, 1997)

Redan i slutet av 1940 skrev han en bok ”Striderna vid Suomussalmi” – med korta och koncisa fraser. ”Då uppstår det inga fel”, lärde han. Boken blev en bestseller och konstaterades att det även språkligen var ett mästerverk. Inom några veckor såldes den i mer än 20.000 ex och blev översatt till svenska, tyska, spanska och japanska. Flera av dessa länder använde boken som en lärobok i sina militärakademier.

Generalen Siilasvuo´s son Ensio (också general) berättar om sin fars tankegångar under kriget:

”Det kommer att gå illa för oss i det här kriget. Tyskland kommer nog att förlora.”, konstaterade far. Jag var naturligtvis mycket förvånad och ville veta hur han hade kommit till detta beslut.

”Jag har sett hur de agerar. De kan inte verka i de finska skogarna och de har alldeles för mycket optimism beträffande mål och resultat. Jag har flera gånger varnat dem om att de skall förebereda sig för krig under vinterförhållanden, skaffa utrustning, stövlar, tält och uppvärmningsanordningar, men de har bara skrattat, ”det här är ett blixtkrig”. Sådana misstankar kan jag naturligtvis inte uttala offentligt. Jag måste med alla knep hålla skridsandan uppe”

I början på december 1942 blev jag uttagen som solist till en ­turné med Äänislin­nas´ (förfinsk­ning av Petroza­vodsk) Stads­or­kes­ter, upp­klädd i finska ar­méns uniform sjung­andes karel­ska folk­sånger. Turnén pågick i tre veck­or och omfatta­de så gott som alla finska stä­der. Det gavs konserter för både civila och militärer. Vi besökte flera ammunitions- och vapenfabriker. Av­slut­nings­konser­ten sked­de i Joen­suu och där stanna­de jag kvar som gäst hos rektors­fa­miljen Paavo och Aili Ansas över Jul- och Nyårshel­gen 1942-43.. Tillsam­mans med familjen Ansas och deras barn - poj­karna Reijo, Veikko och dot­tern Seija - firade jag min för­sta rik­tiga västerländska Jul. Med Rei­jo och Veikko gick jag ut till den närlig­gande skogen och stal en julgran, det var en gammal god finsk sed och rektorn Paa­vo var med på noterna. Det blev en livslång vänskap med fa­miljen och jag hälsade all­tid på dem när jag råkade vara i när­heten. Med fru Aili var jag i brevväx­ling både från Fin­land och från Sverige. Vid ett par tillfällen hälsade de på oss i Sverige, det ena gånger under tiden som vi bodde i Häger­sten och den andra gången i Nykö­ping. Vid något tillfälle var även fru Aili med.

Hu­vud­delen av blåsa­re i Äänislinna Stads­orkester var rekrytera­de ur 2:a Jägar­rege­men­tets blåsor­kester och jag blev bekant med en del av dem. Av de be­ståen­de bekantska­pen för­blev Erkki In­kinen, Jali Ahola och senare Jim Beláiew.

Erkki blev kvar i Finland. Han hade sin mor och en bror där, Jali vistades i början på 50-talet ett tag i Sverige, men flyttade till­baka till Tammerfors medan Jim flyttade till Sverige, precis som de flesta andra av utländsk härkomst, som hade tjänstgjord i Finska Armén, och kände att en fortsatt vistelse i Fin­land blev lite hasardar­tad. Med tiden blev Jim och jag soldater även i den Svens­ka Armén, men det är - som Kip­ling säger - en annan historia.

Skolan i Sheltozero var slut, någon fortsättning där fanns inte att tillgå då finnarna ännu inte hade hunnit upprät­ta några högre läroan­stalter vare sig på de större eller mindre orter. Vad skulle jag göra?

Skolan i Sheltozero var slut och någonting skulle det hittas på. Alla springpojksjobben i den lokala kommendaturen, där Väinö Kiiski fick sysselsättning som springpojke på staben och Toivo hjälpte sin mor Katrin. Hon var sko­lans allt i allo, vaktmästare, stä­derska och över­vakare. Jag hade inte någon sysselsättning. Föräldrarna talade med Olga Naukkarinen och hon vid­talade kapell­mästaren i 2:a Jägarrege­mentets mu­sikkår, musik­kaptenen Onni Palomäki om att eventuellt ordna en plats åt mig i militärmusikkåren. Palomäki gick med på att jag skul­le bli musike­lev vid kåren. Musikeleverna fick binda sig för 5-årig tjänst i armén och eftersom jag var minderårig fick far skriva på förbindelsen. Så tog min barndom slut – om jag nu hade haft något – och vuxenvärlden, i form av det militära livet, övertog mig. Vi något senare tillfälle när jag återigen träffade mina släktingar så beklagade mor Emely att jag inte hade haft någon riktig barndom eller barndomsvänner. I början på januari 1943 in­fann jag mig i Petroza­vodsk Lä­rarsemi­narium, där mu­sikkå­ren var förlagd i ett tvåvåningshus i närheten av kommendaturen. Seminariet låg i närheten av den stora genom­farts­vägen söderi­från mot järnvägs­sta­tionen. Huset var gam­malt och fullt av ohy­ra. Det gjordes vissa försök att bli av med lopporna, men resultatet var som oftast mycket klent. Ett förnyat försök att med blåslampa jaga bort lopporna ur träsängars spalter och sprickor höll på att sluta med en eldsvåda. Ett par sängar gick åt och det föreföll som om de flesta loppor överlevde, efteråt blev de om möj­ligt­ ännu ilsk­nare. För att klädlössen inte skulle bli alltför besvärande bada­des vi en gång i veckan i stadens badhus och med jämna mel­lanrum blev det ock­så en "avlusning" av persedlarna vid de badturer som vi kommenderades till på lördagarna. I badhuset häng­des kläderna upp

i ett sepa­rat rum under tiden som vi ba­dade, gasades. Efter­åt lukta­de de ganska illa och fick vä­dras något extra vid hem­kom­sten till kasernen. Samma "avlusnings-procedur" fortsatte senare även ett tag på hem­mafronten i Kuo­pio, dock med något bättre resultat. Jag hade vid mitt inträde i Finska Armén fortfarande min sopran­röst kvar och målbrottet dröjde. Jag blev allt som oftast mobbad för mitt höga röstläge och ibland vållade det en viss upp­ståndel­se. En gång i Kuopio, när vi höll på med vår ordinarie lördagsbad, kom "bad­majo­ren" inrusande i bastun, han fick för sig att mannarna hade flickor med sig i ba­det. Han blev något konfunderad när han såg att det bara satt pojkar på lavarna.

Lärarseminariets byggnad, som musikkåren var inkvarterad i, var ett grönaktigt tvåvåningshus med en aula i övre våningen och ett antal rum, som musikerna logerades i. På den övre våningen hade också orkesterns kapellmästare kapten Onni Palomäki sitt rum. Som vanligt i Sovjet, saknades även här både centralvärme och rinnande vatten. Värmen ombesörjdes genom vedeldning och de yngre musikerna i orkestern fick i tur och ordning tjänstgöra som dagelever: elda och städa i de allmänna utrymmena. Utedasset strax utanför huset sköttes dock av krigsfångarna. Det var tvådelat – vi hade den främre delen och fångarna den bortre. Vatten vevades upp i en hink ur en rätt djup brunn strax nedanför seminariebyggnaden. Till dagelevens göromål hörde också att såga och hugga ved, även om de äldre mannarna ibland hjälpte till.. Det fanns en vedbod på gården och en gymnastikrack intill den. Racken användes flitigt på somrarna för diverse övningar som ex. armhävningar. Några försökte också ibland slå ”lilljätten”, d v s svinga runt stången, men ingen av medlemmarna klarade det mästerstycket. Nedanför seminariebyggnad låg det ett antal bostadshus och i dessa logerade krigsfångarna.

Medan de andra yngre musi­kelever­na logerade i ett stort gemen­samt rum, blev jag in­hyst hos Toivo Iivari­nen från Hel­singfors. Han spe­lade walt­horn i musikkå­ren, och var i det ci­vila en medlem i Hel­sing­fors Stads­orkes­ter, på både walthorn och altfiol. Jag skulle lära mig spela klari­nett, under tiden fick jag tjänst­göra som tallriks- och trumsla­gare. Till det behövde man inte några större mu­sika­lis­ka kun­skaper, bara en viss rytmkänsla. För musik­kå­ren bestod syssel­sätt­ning­en av att huvud­sakli­gen spela på de olika för­läggning­arna, åka runt till de när­mast lig­gande frontavs­nitten utmed Onega-sjöns strand och spe­la på se­ger­para­derna på tor­get framför rege­rings­bygg­naderna, där det nu in­hystes staber och för­valtningar. Livet i Ää­nislinna (Petroza­vodsk på ryska) var gan­ska enformigt och tristessen blev ibland näst intill outhärdlig. Det kostar på att vid 14-års ålder komma ifrån föräldrarna och hamna i det militära livet med dess strikta lydnadsnor­mer, pennalism och allmän tristess. Det var inte någon dis­kussion om demokrati eller liknande, den överordna­des vilja gällde i alla lägen. Toivo Iivarinen var familjefar med hustru och två barn, han gjorde sitt för att jag inte skulle ha det alltför svårt, men han hade ju ingen möjlighet att på något mera påtagligt sätt lätta på min börda. Jag längtade till Shel­toze­ro, till för­äldrar­na, till mors getter Roza och Zorja. Om­ställ­ningen blev trots allt rätt brutal och man kan konstatera att här tog min barndom ett abrupt slut.

Efter att hela tiden ha bott med för­äldrar­na var jag nu ute ur hemmets lugna vrå och underställd den militära ordningen, krigets hårda lagar med alla dess egenheter - hälsnings­plikt och sträng disciplin. Håret klipptes av ända till svålen och den första månaden såg man ut som en rysk krigsfånge.

Den konst­gjorda ärebetygel­sen i form av honnör har jag alltid haft svårt att förstå. Denna bristande uppfattning om hälsnings­plikten gjorde att jag vid tre tillfällen fick håret avsnag­gat intill huvudsvålen - en av de van­ligaste bestraffnings­former­na för en dylik för­sumlighet. Det kanske var nyt­tigt, hårbotten fick en or­dentlig luft­ning under de tre åren i armén, lössen hade inte heller något fäste och håret har växt desto bättre sedan dess. Sär­skilt officersa­spiran­ter­na var "heta" på att bli hälsade. Oss yngre kom de ju lätt åt, oerfarna som vi var och inte vana att protestera mot befäl. Sämre gick det för dem när de för­sökte an­tasta frontsoldater, dessa strun­tade i allmänhet i hälsnings­plikten. På hot om att bli inburade för bristande upp­märksam­het mot office­rare svarade soldaten:

- Jag sitter gärna i finkan (putka) ett par veckor, det är bättre än att gå vakt på frontavsnit­tet. Oficersaspi­ranterna var ju unga män och måna om sin förmenta ära, men mot en gammal kämpe (jermu) förmådde de inte särskilt mycket.

Så här åratal efteråt kan man se bilden från olika synvinklar. Visst var det både trist och enformigt att gå i uniform och vara underställd andras vilja, men hur många individer är verkligt fria? Den begränsade friheten i det militära kan även ha vissa positiva effekter på lång sikt, inte minst karaktärsstärkande. Nu när man hör talas så mycket om tonårsproblem slår det mig att något sådant inte existerade för mig, eller också märkte jag det aldrig. Uniformen gjorde också att man var ”fri” från modetänkandet med undantag att man lät överserganten Antti Liukkonen (som tog emot sådana arbeten) att sy om arméns raka byxben till ”påsbyxor”.

­Musik­under­vis­ningen var något spora­disk och skedde till största delen på den till­delade lära­rens villkor. Jag hade klarinettisten Veikko Vehviläi­nen som lärare, men han var mera in­tresse­rad av fotog­rafe­ring än av att undervisa mig och fram­stegen blev väl inte över sig goda. Nu skall jag inte bara skylla på honom, det var nog den trista tillvaron som var en del av ointresse. Dock tack vare sergeant Vehviläinen´s fotointresse så har jag en hel del dokumentation i form av fotografier kvar. Nu sett i hän­delser­nas bakspegel vill jag nog påstå att de var de tristaste åren i mitt liv, år som jag absolut inte ville uppleva en gång till. Tur i oturen var dock att jag fick bo med Toivo Iivarinen, det hade antagligen varit ännu sämre om jag hade tvingats bo tillsammans med de övriga musikeleverna och korpra­lerna. Då jag inte har umgåtts med "mina" landsmän i någon större utsträckning vare sig hemma eller borta, jag har alltid känt av en viss alienation och känt mig stå något vid sidan om sällskapet.. Många av pojkarna var i min egen ålder, men påhejade av de äldre ville de gärna verka äldre än vad de i själva verket var, de försökte tillägna sig de mera vuxnas vanor och (kanske mest) ovanor. Till skillnad från svenska försvaret ingick det i finska arméns dagliga ranson även rökverk, oavsett åldern och varje soldat hade rätt till tre cigaretter (Havanna kaksi) om dagen. De som var över 18 år kunde varannan vecka köpa även en ask "Työmies", ett finskt tobaksmärke där asken även innehöll ett trämunstycke. Jag kände inte för att börja röka och ville inte tillägna mig de äldre pojkarnas ovanor heller i någon större utsträckning och waldthornisten Toivo Iivarinen, som jag delade rum med, hjälpte till. Han var far till två barn och hade en annan uppfattning om uppfostran än vad korpralerna och de omogna pojkarna av yngre årgång. Dessa skulle ju alltid vara, vad man idag skulle kalla ”tuffa”, men tuffheten yttrade sig i trakasserier mot dem som var ännu yngre. Grupptrycket har nästan alltid en negativ inverkan på ungdomarna och har tvingat mången till handlingar, som de egentligen till en början inte tycker om. Ingen kan påstå att den första smygrökta cigarretten eller det första glaset öl smakar något vidare, men under kamraternas ”överinseende” känner ungdomarna sig tvungna att ta steget. Nu fanns det inte något öl till salu och det problemet i det avseende var inte aktuellt. Sergeant Eero Suomalainen talade ofta om ”kolmen tolpan olutta” – starköl.

Min känsla för alienation har dock hjälpt mig till en ganska stor självständighet och en viss kritisk syn på omgivningen, jag har varit lyckligt oberörd av moderiktningar och inbillar mig ibland att även reklamens påverkan har varit av mindre omfattning.

Vid finnarnas eröv­ring av Petroza­vodsk (Äänislin­na) stod det en Lenin-staty i halvfigur på en stensockel framför regerings­byggna­den. Finnarna tog ned kamrat Lenin (bestående av ett antal granitdelar) och under hela ocku­pation­sti­den låg sedan delarna bakom Tapio-biografen. Istället för Lenin sattes det upp på sock­eln en fälthaubits med loppet riktat österut.

Ockuperat av finländska trupper.

Under fortsättningskrigets inledning, 1 oktober 1941 erövrade finländska trupper Petrozavodsk. Stadens namn ändrades till Äänislinna (Onegaborg) och sovjetrepublikens minnesmärken togs bort från staden. Namnet Äänislinna är en översättning från Abraham Ortelius' karta anno 1592, där Onegaborg stod som namn på bosättningsorten på platsen av den blivande staden.

Finländska trupper i Petrozavodsk 1941.

Under sin närvaro i Äänislinna flyttade finländarna bland annat Lenins staty från centrala staden till en undanskymd plats och placerade en finländsk fältkanon i dess ställe. Äänislinna och övriga Öst-Karelen fick ett finländskt arméstyre. De rysktalande Petrozavodskborna fördes till ett i staden uppfört interneringsläger som öppnades 24 oktober 1941. Staden var i finländska händer i knappt tre år, då det återerövrades av ryska styrkor 28 juni 1944. Före det finländska tillbakadragandet delade finländska armén ut mat till lokalbefolkningen som skulle räcka i två veckor; en i krigshistorien ovanlig handling. Wikipedia

Vänsterkrafterna i Sverige försökte 2008 nedsvärta finnarnas verksamhet i Fjärr-Karelen och påstod (i ett antal tidningsartiklar) att finnarna skulle ha satt alla ryssar i någon slags koncentrationsläger. Så var dock inte fallet. T o m krigsfångarna gick i princip fria och låstes in bara på kvällen i vanliga bostadshus. Ett sådant hus fanns strax nedanför Lärarseminariet, där vi var inlogerade, och vi hade ett torrdass vägg i vägg med de ryska krigsfångarna, fast med olika ingångar. Jag talade med många av dessa fångar under den tid vi var inlogerade i Lärarseminariets byggnad. (Förf. anm.)

Av ur­sprungs­be­folk­ning­en fanns det inte så många kvar: bara barn och åldringar så det mesta man såg i Petrozavodsk var finska solda­ter och ryska krigsfångar.

Maten var dålig för oss alla, skillnaden i mathållning mellan de ordinarie soldaterna och krigsfångarna var att vi hade alltid en kartong med knäckebröd tillgänglig någonstans, för övrigt låg matsalarna vägg i vägg i ett hus strax nedanför Lärarseminariet. Den finska krigstiden knäckebröd var något alldeles extra: bastanta bitar, frystorkade, kompakta och kunde inte bitas av med framtänder. För att tillgodogöra sig näringen fick man antingen blöta upp knäckebrödet i te, ärtsoppa eller också försöka knäcka biten med tuggtänderna bak i mun. På soldatspråket kallades de skämtsamt för ”vanikka” = fanér. Brödet hade en del andra namn också – ”knaku”, samma benämning som granatkastare på soldatslang.

När inte något annat pågick brukade de äldre musikan­terna snida medan de yngre fick hålla på med övningar på sina respektive instrument. De flesta av de äldre till­verkade små runda nipperas­kar, en del som presenter och andra till försäljning, med undantaget av min rumskamrat Toivo, han höll på att snida en liten statyett av sin dotter. Nipper­askar­nas sidor­ och lock dekorerades med utskurna rosor, eller med glödrit­ningar. I brist på elektriskt drivna glödnålar använde man sig av ett antal spik, som glödgades i kaminerna. Bröderna Antti och Onni Liuk­konen var de fliti­gaste hantver­karna, de hade alltid flera stycken med sig när de begav sig på permission.

Ett tag hade vi en kantor från Björne­borg i musikkå­ren och han utmärkte sig genom att göra rejäla saker. Han spelade inte något blåsin­stru­ment utan tjänst­gjorde som pianist i Äänislinnas Stads­orkester, assis­terade vid teaterrepe­titioner­na och under­visade oss yngre i musikteori och -historia. Under­visningen var av något sporadisk art och jag minns inte mycket från det, intresset var kanske inte heller alltför stort heller vare sig hos mig eller hos de andra musikelever­na. Palestri­na, Monteverdi, madrigalerna, den gregori­anska sången..... det är väl ungefär vad jag kommer ihåg från hans musiklek­tio­ner. I praktiken. Kantorn var en stor och ganska grov typ med händer som brödspa­dar. De övriga skojade med honom an­gående hans pianoanslag. Som kantor och organi­st var han van vid att trycka ganska hårt på tangen­terna och detta gjorde han även när han spelade piano. Enligt de andra hade han bara två styrkelä­gen: forte och forte fortissimo - starkt och dj..ligt starkt.

Har du blivit utbildad som pianoprovare? var ett vanligt skämt om honom.

Pianona utsattes verkligen för ordentliga hållfas­thetsprov.

Det var många som sysslade med hantverket, inte minst krigs­fångarna. Det står i Geneve-konventionen att krigsfångarna skall ha samma mat som landets egna soldater, men vilket land följer dessa lagar fullt ut? Vår mat var inte någon kulinarisk läckerhet, för fångarna var det ännu sämre. För att dryga ut de magra ransonerna och få lite pengar till inköp av cigarretter, sysslade även många fångar med hantverk. Det var populärt med fingerringar och broscher av plexiglas, samt andra mindre saker. Kund­kretsen var av naturliga skäl begränsad och några större förtjäns­ter gjordes väl knappast, men sysselsätt­ningen bidrog till att tiden inte blev för lång. Annars var det mest kortspel under varje ledig stund.

Ryssarna är ju ett sjungande folk och fångarna sjöng ofta dessa melankoliska, slaviska sånger. En del sångtexter var omskrivna till ett nytt innehåll, ungefär som den tyska ”Lily Marleen”, som danskarna satte en ny text till så att sången blev förbjuden i Danmark

Då fångförläggningarna låg alldeles nedanför Petrozavodsk Lärarseminarium, träffade jag ofta ryska krigsfångar. Någon gång var jag även inne i deras förläggning och fick lyssna till deras sånger. Politrukerna, den sovjetiska statens ideologer och ”präster”, störde inte musicerandet med de nya texterna i någon nämnvärd grad. Dessa hade till största delen flytt tillbaka till sovjetområdet då någon större bevakning av fångarna inte förekom i praktiken. Nu var det inte några fosterländska visor precis. Många av sångtexterna var modifierade med hänsyn till verkligheten. En av dessa mycket populära sånger var ”Katjusja” (den lilla Katarina). Originalet berättar om henne och om kärleksbreven hon skriver till sin Ivan, som är i tjänst någonstans långt borta för att försvara fosterlandet.

När tyskarna kom svek Katjusja sin vän. Sången berättar om att hon glömde sin Ivan och hittade en gammal fältväbel i ett tyskt kök. Slutstrofen i den nya versionen lyder: ”Förgäves kämpar du Ivan, förgäves gjuter du ditt blod, kärleken kommer inte tillbaka”.

Катюша. Катюша.

Ursprungsversion. Krigsfångars version i Petrozavodsk

Расцветали яблони и груши Расцветали яблони и груши

Поплыли тумны над рекой Поплыли туманы над рекой

Выходила на берег Катюша А в зеленом садике Катюшу

На высокий берег на крутой. Целовал фельдфебель молодой

Выходила песню заводила Катя подарок от немцев получила

Про степного, сизого орла носила юбку до колен

Про того, которого любила Русскопленные Катю презирали

Про того, чьи письма берегла Проживая свой веселый день

Ой ты песня, песенка девичья Ты лети за ясным солнцем вслед

Скоро Катя друга позабыла Его письма все в огне сожгла

И бойцу на дальней пограничной из соседства, из немецкой кухни

От Катюши передай привет Старикашку повара нашла

Пусть от вспомнит девушку простую Приносил он ей товар из кухни .

Пусть услышит как она поет Корки хлеба, масло, колбасу

Пусть от землю бережет родную И за это целовал Катюшу

А любовь Катюша сбережет И губил всю ее красоту

Свистнул он в соседнем доме платье

и принес в подарок для тебя

Не резвись, не радуйся Катюша

Что так немец полюбил тебя

В это время милый друг Ванюша

В Сталинграде бой ведет с врагом

И мечтает только о Катюше

И любви в своем краю родном

Понапрасну любишь ты Катюшу

Понапрасно кровь за Катью льешь

|Расцветали яблони и груши

А любовь уж' больше не вернешь

Пусть он вспомнит девушку простую

Пусть услышит как она поет

Ваня землю бережет родную

А любовь Катюша продает.

Эз ты песня, песенка девичья

На восток лети за ветром вслед Там скажи бойцу на Пограничье Что Катюши для него уж нет

Ах ты, горе-горюшко девичье

Поплыли туманы над рекой Выходила слезы лить Катюша На высокий берег на крутой

Fängarna sjöng också en del mycket kända sovjetiska sånger med delvis annat innehåll:

Den väl kända och ofta sjungna ryska sången ”Stort och vitt är mitt fosterland .”

Широка страна моя родная, много в ней реков, полей и рек

Я другой такой страны не знаю, где так вольно дышит человек.

Den sista strofen som i översättning lyder: där så fritt andas en människa blev istället:

Где так сильно задушен человек . --- där en människa är så starkt strypt

От Москвы до самых до окраин, с южных гор до северных морей

Человек проходит как хозяи, величайшей родины моей.

Susta strofen i original, Där människa går som husbonde i mitt stora fosterland blev

ГПУ-шник ходит как хозяин…… GPU-are går som husbonde….

Наше море (горе) взором не окинеш, не упомниш наших городов

Наше слово звонкое (фальшивое) товарищ, нам дороже всех знакомых слов.

Vårt hav kan blicken inte omfånga blir till: Vår sorg kan inte omfatta med en blick

Vår klingande ord ”kamrat! Blir till ”falskt klingande”

I de fasta uppgifter för fångarna ingick vissa arbeten; huvud­sakligen att såga och hugga ved samt eldning i de olika offentliga byggnaderna runt om i staden. Järnvägsstationen, bastun, administrations­byggnaderna mm betjänades huvudsakligen av krigsfångar. Nedanför Lärarsemina­riet låg ett stort bostadsområde och där var åtskilliga krigsfångar inlogerade. Någon egentlig övervakning var det inte frågan om, de fångar som ville fly hade gjort det tidigare, de van­liga solda­terna hade det ofta bät­tre som fångar i Finland än som solda­ter i Sovjetarmén. Fång­arna kunde gå ganska fritt och utsat­tes inte för några större trakas­serier vad jag kunde se.

Fångarna var uppdelade i av­delningar på 6-8 man under ledning av en äldre finsk soldat. Denne tog sin tropp med sig och i något, som med en smula god vilja kunde betraktas som en sluten formering, begav till någon av de upp­gifter, som de hade att ut­föra. För vaktsoldaten blev tiden lång, någon egentlig uppgift hade han knappast. Han fördrev tiden med att vandra runt och prata med de andra soldaterna. Med sina fångar skedde kommunika­tionen mest med teckens­pråk, kunska­per i det ryska språket var inte sär­skilt van­liga, bara en och annan karelare från gräns­trakterna kunde göra sig för­stådd med "rikti­ga" ryssar och dessa hade då oftast andra uppgifter. En del äldre finnar från de östligaste delarna av Finska Karelen talade i och för sig ofta ryska. De yngre mannarna hade varit isolerade alltför länge från umgänget med den andra sidan för att ha några möjlig­heter till säll­skapligt umgänge med ryssarna och chanser till att lära sig något av det andra språket. Fjärrkarelare däremot kunde umgås med finnarna, även om det tog en viss tid för att skapa ett "interface" ett språkligt gräns­skikt som det gick att umgås med. Fångvaktarens tid blev lång och detta kunde ibland leda till vissa kompli­ka­tio­ner.

. En av "fångvaktarna" hade blivit bekant med en äldre "in­föding" och hade tillsammans med denne tillverkat "kiljua" d v s bultöl. Hårt bröd fanns det alltid gott om och detta faktum utnyttjades ofta för tillverkning av den nämnda drycken­. Soldaten hade pokulerat med sin kompis och av allt att döma druckit för mycket bultöl med resultatet att när han skulle föra sin lilla hjord till dess förläggning, bar inte benen honom. Han lär ha slocknat ganska plötsligt och för fångarna var nu goda råd dyra. Soldaten hade sannolikt varit en hygglig prick och fångarna ville inte att han skulle bli ”bränd” - råka illa ut. Vad fanns att göra? Fångarna skulle vara i sina förläggningar vid en viss tid, formellt avlämnade till förläggningschefen. Eldningen hade skett på järn­vägsstationen och detta underlättade i viss mån transporten tillbaka till förläggningen. Bakom järnvägsvallen fanns inte några större förlägg­ningar, de hus som stod där hade inte några boende, fångarna bar helt enkelt sin väktare i armar och ben. En man gick före och spanade att inte någon finsk officer var synlig och sist gick en fånge med fångvaktarens gevär. Järnvägs­undergången, som fångarna skulle passera på väg till sin förläggning fanns strax bakom Lärarsemi­nariet och en av under­officerarna från musikkåren var åsyna vittne till transporten.

På 2000-talet skrev en del svenska tidningar om koncentrationsläger i Fjärr-Karelen, men det var bara ett klumpigt försök av den kommunistiska falangen att klandra Finland. Varför skulle man spärra in civilbefolkningen i koncentrationsläger när krigsfångarna gick praktiskt taget fria på stan´ ? Vi, de yngsta eleverna i musikkåren, drev ganska mycket runt i stan och delvis även i omgivningar, vi var uppe hopptornet och andra för ungdomar intressanta platser. Några av de äldre var ute i de omgivande skogarna och skar björknäver samt skaffade vrilar och annat material till hobbyverksamheten. Jag skaffade näver till en liten dosa, som jag fortfarande har kvar, och som nog utgör detn enda minnessaken från min ungdom. Våra fritidssysselsättningar bestod - under den varma årstiden - i fysisk träning, både obligatorisk och frivillig. Den obligatoriska skedde i form av morgongymnastik eller terränglöpning, den frivilliga delen utgjordes av övningar i rack och tyngdlyftning samt diverse andra fältidrotter. Under den kalla årstiden gavs det tillräckligt övning med såg och yxa. Vi hade till uppgift att själva sörja för eldningen och i ett tvåvåningshus fanns det rätt många ugnar att såga och hugga ved, samt bära in det och elda. Den tjänstgörande dageleven hann inte med mycket annat under sin tjänstgöringig.

Hösten 1943 var jag på min andra permis­sion hos för­äldrar i Shelto­zero. Enligt reglerna hade ungkarlarna två veckor ledigt var fjärde månad och de gifta karlarna var tredje. Vägarna i Karelen var mest som kostigar, dammiga under torrtiden och leriga vår och höst. I varje lastbils- och bussut­rust­ning ingick en såg och ett par yxor, när fordonet efter ett par dagars regnande sjönk till axlarna i leran kommenderades "alle man på däck". Några fick såga ned slanor och lägga under hjulen, sedan skulle alla skjuta på för att få fordonet ut ur lergroparna.

På vägen tillbaka till Petro­za­vodsk guppade bilen till ordentligt på den utomordent­ligt dåliga vägen och en tunna artillerikrut, som ingick i lasten, klämde till min högra fot. Till en början tyckte jag inte att det verkade så farligt, det gjorde inte särskilt ont. Framme i Petrozavodsk lämnade bilarna av oss på torget framför rege­rings­byggnaden och jag hade ca 1,5 km att gå till för­läggningen på Lärarsemina­riet.

Vandringen skedde inte utan en viss möda. Jag hade en rygg­säck och skidor (som jag hade fått i present av en finsk löpare när jag sjöng i Rukajärvi) med mig på permissionen. Gatorna i Petrozavodsk är kullerstenbe­lagda och trottoa­rerna bestod mest av det göra ordentligt ont och jag kunde bara stödja mig på hälen. Det blev en Via Dolo­rosa till för­lägg­ningen, värre blev det när stö­veln skulle dras av. Det gjorde väldigt ont nu, det skar som med en kniv i tån när Toivo Iivarinen skulle dra av stö­veln. Efter några fåfänga försök kom vi underfund med att det nog var bäst att åka till sjukhuset, det fanns ett fältsjukhus, med nr 36, strax nedanför Kuusinens Palats, på sluttningen ned mot Onega-sjön.

När läkaren på sjukhuset skar av stövelsömmen där bak, vällde foten fram - den var säkert dubbelt så stor som den vänstra, oskadade. Kvällen var långt framskriden vid det här laget, man gav mig smärtstil­lande medel och jag kunde somna in för natten.

Följande dag blev det röntgen varvid man konstaterade att benet i den högra stortån var av. Nästa anhalt blev operationssalen, jag minns bara att jag skulle räkna, men det blev inte så många siffror upp­räkna­de, jag kanske hann till 5 eller 6 innan jag domnade av. När jag vaknade satt det ett stadigt gipsför­band ända upp till knä­vecket och det blev en 3 veckors vistelse på fältsjuk­huset.

Jag låg i en sal med 6 andra, något äldre krigare. De var rikti­ga krigs­fall (jermu) på konvalenssensstadiet. Sjukvårdbiträdena var till största delen studentskor, som hade fått avbryta sina studier och skulle nu hjälpa till på sjukhu­sen, de flesta var mycket unga och blyga de äldre soldaterna drev ganska hårt med dem och gjorde allt för att få dem genera­de. Då jag var minderårig var jag berättigad till 2,5 dl mjölk dagligen och serveringen av detta föranledde alltid en del skämt. När något av de yngre biträdena kom med mjölken, gjorde sig de andra patienterna lustiga i stil med att:

- Inte behöver du mjölka ur, bjud honom bröstet direkt, det är mycket hälsosamma­re, dessutom blir det spenvarmt och bakteriefritt!

Flickorna rodnade och visste inte vad de skulle svara. När däremot någon av de äldre sköterskorna kom, var det ingen som vågade skämta. Dessa garvade damer kunde bita av ett skämt rätt ordenligt, vid nästa omläggning kunde de vara ganska hårdhänta med dem som skämtade alltför fritt.

Efter tre veckors vistelse på lasarettet sjukskrevs jag för ytterligare tre veckor och åkte tillbaka till föräldrarna i Sheltoze­ro. Tån hade läkt bra, men det tog flera år innan jag kunde sparka av snön från stö­veln genom att stöta foten mot trappan. Tån har förblivit något stel för resten av livet, men har inte förorsakat några störningar eller balanssvårig­heter för övrigt.

Officersmässen i Äänislinna (Petrozavodsk) var en flitigt anlitad "spelhåla" och där gick det av sta­peln en hel del tillställningar: fosterländska minneshögtider, de högre officerare firade födelse- och namnsdagar.

Damerna var en ”bristvara” i Fjärr-Karelen, av ursprungsbefolkningen fanns det kvar bara gamla kvinnor och skolflickor, därför var de få finska lottorna mycket populära.

För att förhöja stämningen på festerna bjöds allt som oftast även en hel del av dessa lottor med. För att säkerställa moralen hade de yngre lottorna alltid en äldre "drake" till övervakare med sig för att se till flickorna och deras moral, men de yngre offi­cerarna ansåg att hon var mest till hinders. Under en av till­ställningarna tyckte den närvarande läkaren att "dra­ken" skulle o­skadlig­göras. Han skulle se till att hon fick någonting i sin dricka så att hon skulle somna och på det viset skulle samvaron med de unga flickorna bli lite mera intres­sant. Läkaren blanda­de och gav, men resultatet blev det motsatta. Den vörda damen blev ingalunda söm­nig av drogen. Hon piggnade till riktigt ordentligt och detta resultera­de i att när alla andra yngre lottor utmattade gav sig iväg från tillställningen, var "draken" den som stannade kvar och herrarna var tvungna att underhålla henne och kunde inte lämna tillställningen, som många säkert hade velat göra. Kvällen var långt framliden.

Livet för musikkåren i Petro­zavodsk bestod i att spela på de olika till­ställningar, som gavs såväl för soldater som för de få civila, vilka inte hade gett sig av med ryssarna. Mest bestod dessa av barn och åldringar. Finnarna försökte upprätthål­la ett visst mått av kulturbegiven­heter och vid dessa var musikkåren för det mesta närvarande.

Blåsorkestern skulle spela på diverse tillställningar, parader och högtidliga tillfällen. Någon gång på senhösten skulle en ny bro invigas och jag var också utkommenderad som trumbärare till trumslagaren Onni Puustinen. Den lokale befälhavaren talade vackra ord om förbindelser mellan folken och denna bro skulle utgöra en sådan länk, därefter skulle militärpastorn välsigna bron. Bron skulle vara helt ny och inte använd, men någon bil hade hunnit köra över den och lämnat kvar spår i den med rimfrost täckta bron.

- Det är som vanligt, suckade pastorn uppgivet. När jag skall viga eller inviga någonting så har det redan blivit använt!

Sommaren 1943 gavs det många konserter i Petrosavodsks park för "Kultur och Vila" (Park kultury i otdykha), som inrätt­ningen hette. Eftersom jag var med bara som barare av stortrumman till hjälp åt översergeanten Onni Puustinen, hade jag gott om tid som konserten pågick. Jag badade i den å som rinner genom parken, och klättrade i ett högt trätorn, som var avsett för träning i fallskärmshopp. Badandet tog ett hastigt slut när jag höll på att kollidera med en stor avföringskorv, som kom simmande emot mig. Som de flesta sovjetiska städer saknade också Petrozavodsk reningsanläggning och ån fick ta emot det mesta både flytande och fast. Trätornet var gammalt, gistet och skrang­ligt och egent­ligen var det för­bjudet att klättra i det, men vem kunde hindra mig? Från 70-80 meters höjd kunde staden beses åt alla håll. Det fanns ytterligare en ut­siktsplats i staden, ett skidhopp­torn som var något säkrare att besöka. Vi var ganska ofta dit på lediga stunder.

I stadens teater gavs operetter. Teaterorkestern bestod till mycket stor del av medlemmar ur 2:a Jägarregementets musikkår, Erikki Inkinen spelade fiol, (han blåste ess-klarinett på parader), Toivo Iivarinen var walthornist, men spelade också altfiol, sedan minns jag löjtnanten Sysimetsä, han ingick inte i musikkåren utan var läkare från Björneborg och spelade cello, samma sak var det med många andra musi­ker, de behär­skade som regel flera instru­ment.

Vid ett tillfälle gav man "Gre­ven av Luxemburg" och eftersom jag ännu inte hade lärt mig behärska klarinetten till den grad att jag kunde anses användbar i orkes­tern blev jag istället medhjälpare till batteris­ten Onni Puustinen. Han behövde hjälp med stortrum­man, den är ganska tung och vi hade inte några andra transportmedel inom stadens hank och stör än apostel­hästarna. Bara när vi skulle ut till den omgivande landsbygden kunde vi få tillgång till en lastbil. Under tiden som föreställningen pågick kunde jag leka åskådare, ett tag kunde jag operetten nästan utantill, jag såg den ett 20-tal gånger inom mycket kort tidsrymd. Jag satt längst bak (i den mån det fanns några lediga platser) och efter avslutnings­applåderna gick jag ut i foajén och därifrån till sceningången för att hjälpa till med av­slutningsgöromålen.

En gång gavs det en galaföreställ­ning med Aulikki Rautavaara och en del andra berömda finska artister. Självaste befälhava­ren för fronten genera­len Siilasvuo med hela sin stab var närva­rande och efter avslutad föreställning skulle jag som vanligt rusa iväg ut genom huvudin­gången och springa på utsidan av huset till sce­ningången innan alla andra hann resa sig. Åskådarna reste sig, men ingen rörde sig ur fläcken och jag blev stående intill utgångs­dörren för det visade sig att "honoratio­res" - generalen med sin stab - skulle gå ut först utan att behöva trängas med den övriga publiken. Allas blickar riktades mot generalen och hans följe, jag kunde inte ge mig ut genom dörren, jag stod bara där och kände mig fånig, visste inte vad jag skulle ta mig till.

Följet närmade sig och jag kände på mig att jag skulle behöva företa någonting, men vad? När jag såg en yngre officer ur genera­lens följe ge sig iväg före de övriga mot dörren kom jag plötsligt på en ljus idé. Jag stod intill dörren och det blev min räddning. Jag ryckte upp dörren och stramade mig upp i givakt strax innan generalen nådde fram till utgången. Siilasvuo stannade till, klappade mig faderligt på huvudet, tackade för artigheten och frågade efter mitt namn. Situa­tionen för min del var räddad och kapellmästaren Onni Palomäki, som hade åsett händelsen från orkesterdiket, berömde mig för visad uppmärksam­heten mot äldre officera­re. Jag avslöjade naturligtvis inte att det var mera slumpens skördar än en överlagd handling.

När ryssarna hade slagit tyskarna vid Stalingrad, blev läget för de finska trupperna i Fjärr-Karelen och på Karelska näset svårt. Ryssarna drog fram stora styrkor till den karelska fronten och retireringen blev ett faktum. I slutet av sommaren 1944 fick hela musikkåren äntra tåget tillbaka till Finland och det i sista minuten, musikkåren stod inte först på listan för återtåget och det blev mycket bråttom vid avfärden. Ett par gånger gjorde ryska flyget anfall mot tåget med de retirerande trupperna och vi fick springa in i skogen för att komma från beskjutningen. Så ivriga var dock inte ryssarna att förfölja tågen. På tågen transporterades också luftvärnskanoner, dessa gav eld mot de relativt långsamt flygande planen och anfallen upphörde. Vi anlände efter några dygns tågresa till Tammerfors och blev inlogerade i Alexander-skolan i Tammerfors – på andra våningen i en slöjdsal för flickor.