Karl Kronberg berättar om Khibinogorsk 1932

Tapa den 17 december 1994 1932 arbetade jag några månader i Khibiny, 16 km från Apatity-stationen i riktning mot Murmansk i en sovchos (på ryska selskoje hozyaistvo). Det var en lantbruksteknisk vetenskaplig station med tomatodling som specialitet. Professorn hade en 4-5 laboratoriebiträden, några kor och små fält där han odlade olika sorters frön. Han forskade i odling och började utveckla jordbruk och fick ganska mycket mjölk från korna. En borrare i en apatitgruva levde inte länge utan mjölk, lungorna ger med sig och han dör inom några år. Fram till 1936 var jag mekaniker men 1937 flyttade jag över till gruvan och blev borrare, man betalade bra för sådana arbeten. Arbetstiden var bara 4 timmar per dag.

I början, då vi inte hade någon mjölk tillgänglig där uppe, vi fick ett stycke smör, men smöret hjälper inte mot locheritdammet, och dammet hängde tjockt i arbetsutrymmen. Med några glas mjölk efter arbetet går du några hundra meter och börjar hosta, du kan inte tugga något för det kommer upp ren sand ur lungor, mjölken rensar till en viss del bort detta.

- Nu är jag 82 år men det förefaller som om lungorna fortfarande är friska. Hade vi inte haft mjölk skulle, livslängden för en borrare i gruvan begränsats till ett par-tre år. Tidigare transporterade man dit mjölk från Ryssland och fanns inte varje dag, men från 1937 hade vi riklig tillgång till mjölk.

Professorn lät rensa upp ett litet med små tallar bevuxet skogsområde. Det var en stor ”Tjeljäbinets” (en larvfotstraktor från Tjeljzbinsk-fabrikerna) som fick göra arbetet på den starkt mossiga marken. Därefter såddes det havre och den växte nästan manshög. Professorn satte upp flera sådana sovchoser runtomkring, en del med mycket stora kreatursbesättningar - några ända upp till 400 - 500 djur när vi återigen tvångsförflyttades från Kola-halvön 1940. Man skördade inte havren utan slog den grön och använde som djurfoder under vintern. Man hade även egna potatis, de mjölade inte utan blev bara något vattniga.

De som hade arbetat i gruvan tidigare var gula i hyn, de hade en liten pension och hade det ganska besvärligt beträffande ekonomin. En gång träffade jag en bokhållare, jag visste ingenting om pensionerna, han hade en liten pension, var skadad och hade svårigheter att förflytta sig.

Senare blev professor Eiffert akademipresident i Estland, han var rikt belönad för sina arbeten uppe på Kola-halvön och hade tilldelats flera Lenin-ordnar. Det berättades i en artikel om att han själv kom till Kola-halvön mycket tidigt, på den tiden då passagerarna själva fick se till att det fanns ved till loket och då resan från Leningrad till Murmansk tog minst en vecka.

Eiffert var en synnerligen demokratisk person, en ovanlighet i den tidens Ryssland. Han var ogift, han arbetade och åt tillsammans med sina medarbetare i samma matsal. Vi hade ofta både manna- och risgrynsgröt, bättre har jag aldrig ätit än under de två-tre månader som jag arbetade hos honom. När jag arbetade som snickare var lönen ca 70 rubel per månad, någon sällan gång över 100 rubel, men hos honom fick jag 132 rubel och fri mat dessutom. Jag hade egentligen inte tillstånd att arbeta i Khibiny, men kunde inte bli inskriven heller, eftersom det inte fanns någon kommendatur. Det gick bra ett tag. Det var en enda gång som jag blev behandlad som en människa, vi var som en stor familj. Resten var överblivna kommunistiska sopor, mänskligt avfall bestående av samhällets bottenskick. De hade bestulit det arbetande folket under de gångna 10 åren och ville fortsätta med detta. De var dåliga som arbetare och ännu sämre som administratörer. Jag kunde dock inte fortsätta där ”olagligt” och före en förnyad inskrivning återvände jag till Kirovsk.

Innan föräldrarna blev deporterade för andra gång (när fadern också skulle ge sig av från Kirovsk) kom en kusin (Sass Jûrgenson) och hjälpte far att flytta de tillhörigheter, som hade samlats i Kirovsk, till hemtrakterna, och vi syskonen blev ensamma kvar på Kola-halvön. 1931 åkte mor tillbaka till hemtrakten öster om Pskow och 1932, strax före nyår, kom Sass och hämtade fadern. Det gick lång tid, vi fick varken brev eller några andra meddelanden på bra länge. Vi trodde att föräldrarna var i hemtrakten, men så kom det ett brev från trakten av Tjusovaja-floden, västra bifloden till Kama. De flesta andra hade blivit transporterade till en ort ca 50 km norr om staden Molotov (som Perm hette just då), men de våra hade haft tur. Ryssarna ville befolka Sibirien och därför hade några av de förvisade, familjen Waldemar Hiller, fått ta en ko med sig från hemtrakten, från Puusta. Försörjningsmöjligheterna i Sibirien var svåra, någon butik fanns det inte att köpa livsmedel från. Då och då kom det en sändning med bröd, men båten fick stanna nedanför forsarna och det mesta av brödet var borta när sändningen nådde till vårt försäljningsställe. (butik – om man kan kalla det så)

Hur det nu var så blev Hillers ko sjuk och skulle slaktas. Köttet skulle dock levereras till staten längre ned utmed floden på ett mottagninsställe. Här såg Hillers och föräldrarna en chans att komma ifrån förvisningen. De tillverkade i hemlighet en flotte (på nätterna naturligtvis) slaktade kon, placerade både köttet och sig själva på flotten och gav sig iväg till staden Sverdlovsk (som idag har fått tillbaka sitt ursprungliga namn och heter Ekaterineburg). Hillers återvände aldrig till hemlandet. De stannade kvar i Sverdlovsk, där de skulle sälja köttet och därefter hörde vi ingenting från dem. De var ursprungligen två bröder. Från Sverdlovsk lyckades föräldrarna på något sätt (genom att muta tjänstemännen med guldrubel, enligt mor) skaffa biljetter tillbaka till Kirovsk och jag kommer ihåg att vi fick vänta några dagar i Perm innan vi kunde ta tåget tillbaka till Moskva-Leningrad och Kirovsk. Att jag minns Perm så väl beror på att jag råkade slå sönder glaset på stationsföreståndarens röd-gröna lykta fick en omgång av far och han fick betala 3 rubel för glaset.

När vi hade återvänt till Kirovsk på Kola-halvön och hittat den barack där syskonen för tillfället bodde, var det en hemsk lukt i baracken där vi skulle bo. Man höll på att gasa mot ohyra.

- När jag öppnade dörren så stod Albert där i rummet, berättar Karl. Det var den 16 september 1935. I Kirovsk bodde vi sedan fram till Finska Vinterkriget 1939-40. När det slutade blev det en ny förvisning, denna gång till Fjärr-Karelen. När det 2-a världskriget började drog ut i kriget på den ryska sidan, medan Albert med föräldrarna blev kvar i Scheltozero.

När vi återvände från kriget var Albert borta och vi träffades inte förrän nästan ett kvartssekel senare - år 1964.