Ural 1933

I

samband med brandutredningen våren 1933 kom mina föräldrars "olagliga" vistelse på den forna hemorten fram och far blev be­skylld för att ha tänt på vår forna hem. De kvarboende grannarna vitt­nade dock till hans förmån och han blev frikänd, men eftersom han hade vistas olagligt på orten blev domen en ny deportering - denna gång till Nizhnie Tagili, ett samhälle i vardande, bortanför Ural-bergen. Familjens övriga barn, Karl och Alide arbetade på Kola-halvön och blev kvar där.

Ack, ack, allt som vi har genomlevt, suckade mor Emely, hur mycket folk gick det inte åt i Khibinogorsk! Med jämna mellanrum fick man kunskap om att den och den hade dött. Den var en man som vid ett tillfälle sade till mig att hela staden var mer eller mindre byggt på männis­koben, han hade säkert rätt. På Kola-halvön hade man begravt en stor del av Sov­jetunionens folk och nu skulle vi åter förvisas Gud vet vart.

En granne Gustaf, en av bröderna Pae, flyttade till kolchosen efter för att ha tidigare bott i staden. Senare skulle han ha flyttat till Jamburg och gift sig, berättade en manlig bekant till mig, men Gustaf avled kort efter giftermålet. Senare försvann också den manlige bekante från kolchosen och ingen vet vart han tog vägen, precis som min morbror Karl Poltan. Den andre av bröderna Pae stannade kvar i kolchosen och var nära nog en av de få vuxna karlar i hela kollektivet, han fick sköta praktiskt taget om hela plöjningen. När vi kom tillbaka från Kirovsk med dig Albert och besökte dem, så sade han:

Det hade varit bättre att ge sig iväg med kulackerna till Kirovsk än att stanna kvar med ”fattigmanskommittéen” i kollektivet. När deras far, som också bodde kvar i kollektivet blev gammal och ville ha tobak, så fick han ingenting av sina söner. Då fick dottern stjäla lite kött, med det kom hem till min man Jaan, som ofta besökte staden, och fick förmedla genom någon transaktion lite tobak till gamlingen. Den gamle dog i hemtrakten.

Av mors berättelse framgick det att vi inte var de enda personerna som skulle förvisas. Det var många relativt välbärgade bönder på de estniska och lettiska gårdarna som nu skulle bli berövade sina egendomar och deporterade någonstans. "Raskulatjivanie" (konfiskation av egendom och förvisning av bönderna) pågick fortfarande. Det var hela tågsätt av godsvagnar (nödtorftigt försedda med lavar och en kamin för uppvärmning) som användes till transporten. Några rödgardister under befäl av en "kommandir" (officer) följde med tåget och såg till att ingen kunde fly under tågets uppehåll på stationerna. Från Novoselje gick tåget över Leningrad, Moskva, Perm till Sverdlovsk bortom Ural-bergen. Den slutliga anhalten blev sta­tionssam­hället Tjusovaja, intill floden med samma namn - en biflod till Kama. (Perm hette ett tag Molotov och Sverdlovsk hette förr i världen Ekaterineburg, den döptes om till Sverdlovsk efter det att den judiske tsarmördaren Jakob Sverdlovs). Perm blev redan under de första sovjetåren beryktat som en förvisningsort och har så förblivit även efter Sovjets fall. Pingstvännerna i Vagnhärad utöver en viss hjälpverksamhet för fångarna i Perm-området. När järnvägen till Perm blev klar skjutsades fångarna dit i gallerförsedda vagnar, sedan fick de gå till fots den resterande delen till förvisningsorten Krasnojarsk, Tomsk eller Irkutsk. Leo Tolstoj har i boken ”Uppståndelsen” beskrivit mycket detaljerat om sådana förvisningar och hur det gick till. Han beskriver strapatserna, mellanetapperna och de tillfälliga fängelserna, där fångarna fick stanna och vila upp sig några dagar. Under Sovjettiden gick transporterna direkt till förläggningsorterna, även sådana som låg långt borta från Centralryssland: Komi, Magadan, Vologda mm.

Från Tjusovaja-stationen gick transporten med båt utmed floden med samma namn (592 km lång biflod till Kama) sedan skulle färden fortsätta till fots förbi forsarna uppåt floden till ett skogs­lä­ger norr om den plats som idag är staden Nizhnie Tagili. Mitt första minne därifrån är att far bar mig under armen och jag kunde nå vattnet med det ena handen där han gick till knäna i vatten på ett par ställen. Det måste ha varit högvatten eftersom stigen då och då försvann under vattnet.

Bosättningen i Sibirien var något bättre än den som när vi kom till i Khibino­gorsk. Man hade nödtorftigt röjt undan en glänta i taigan och byggt några mindre timmerhus mitt i den sibi­riska urskogen, som stod likt en vägg runtomkring, berättar mor Emely. Nog fanns det väl skogar hos oss också, skogar som vi tyckte var ganska mäktiga, men något liknande som taigan hade vi aldrig upplevt tidigare, berättade mor Emely. Det var bara mot floden som det fanns en liten öppning, åt alla andra håll bredde taigan ut sig i hundratals mil. Floden utgjorde ett riktmärke och det var inte rådligt att ge sig alltför långt ifrån den, det var lätt att gå vilse och sedan fanns det varken vägar eller boningar på rimligt avstånd.

- Vi var ute och plockade bär och svamp i skogen för sådant fanns det rikligt om, berättade mor Emely. Du Albert satt på en stubbe och skram­lade med ett ka­strullock för att skrämma bort vilddjuren, det fanns gott om både björn, varg och älg, men ingen hade jaktvapen för att fälla några. Enligt den lilla ursprungsbe­folkningen, som fanns kvar där, och några få som hade överlevt den första tiden och stannat kvar, skulle vi vara den tredje kontin­genten som hade deporterats dit. De flesta av de tidigare tvångs­förflyttade var döda och i skenet av det förgångna tedde sig vår framtid ganska mörk.

Huvudsyssel­sätt­ningen bestod i skogsarbete och avverkningen skedde i stort sett bara i närheten av stränderna. Transportvägarna blev korta och sedan flottades timret till det sågverk som fanns intill floden och en bit därifrån var det uppbyggt en liten by däri vi inlogerades. Det hade funnit en liten by där tidigare, nu byggde man några hus till för att de förvisade skulle ha någonstans att bo. För­läggningarna utgjordes av typiska sibiriska hus, timmerhus med små fönster och höga trösklar, jag minns att jag hade vissa svårigheter komma över tröskeln. Husen var ganska lika dem som vi senare skiftade bekantskap med i Fjärr-Karelen, bara med den skillnaden att de karelska husen var mycket rymligare, samtidigt som de var hopbyggda med stallar och ekonomibyggnader. Här fanns det inte så många kreatur och därför be­hövdes inte lika mycket övriga utrymmen. Den ursprungliga befolkningen hade levt mest på jakt och fiske, det fanns bara små köksträdgårdsplättar runt husen.

Vi kom till Ural tidigt på våren 1933 och på hösten 1935 var vi tillbaka till Khibinogorsk. Livet i Sibirien var hårt och det fanns inga möjligheter att förbättra sina livsvillkor. Min far Jaan var inte ung längre och inte helt frisk heller. Han orkade inte arbeta i skogen, men till all lycka var arbetsledaren Moz­jaev, son till en före detta godsägare och fånge liksom alla de andra, en hygglig karl. Han gjorde inte livet svårare för de förvisade än vad han var tvungen till. Annars var sovjetmedborgarna benägna till att förvärra tillvaron för sina medmänniskor i högre grad än vad som var nödvändigt. Om detta vittnar många andra berättelser från GULAG-lägren i Ryssland. De devota troende på kommunismens idéer betraktade alla förvisade som ”folkfiender”, allt i linje med den propaganda som basunerades ut från partiets högkvarter i Kreml.

Det som far tjänade i skogen var inte mycket, dessutom fanns det inte livsmedel att köpa utan dessa delades ut genom lägerledningen. Som vanlig, det har senare bekräftats och beskrivits i åtskilliga böcker, stals det mesta redan på väg till lägren och det som inte hanns med såldes av lägerledningen till höga priser.

- Om vi inte haft några egna pengar att ta av så skulle vi antagligen fått stanna kvar där för alltid, sade mor Emely. Med lite kapital klarar man sig ganska långt oavsett hur för­hållandena är för övrigt. På något sätt överlevde vi ändå vintern, några närmare omständigheter ville inte mor Emely gå in på och jag själv minns inte så mycket av det. Några episoder har dock fastnat i minnet.

Livet gick i någon slags nybyggaranda och var ganska oorganiserat. De få ursprungliga byarna låg utmed floden, de senare uppförda och avsedda för tvångsför­flyttade, låg längre in i skogen. Det fanns inte många barn, jag minns att jag inte hade några jämnåriga att leka med under hela vår tid i Sibirien och under dagarna, när föräldrarna var på arbetet, var jag för det mesta ensam med några åldringar i byn. Vintern 34-35 "tjänstgjorde" jag mest som eldare i det hus som föräldrarna hade fått anvisade som bostad. Jag hade stränga anvisningar om hur man skulle sköta elden i den stora ugnen för att huset inte skulle kylas ned alltför mycket men inte heller brinna upp. Normalt var Sov­jetregeringen mån om att ordna barnkrubbor och daghem åt barnen, här måste det ha varit både brist på barn och organisation för ändamålet.

Skogslägret låg långt inne på fastlandet och väderleks­skift­ningarna på sommaren kunde vara mycket våldsamma, med häftiga regn- och åskväder. Ett sådant åskväder kommer jag mycket väl ihåg. Det mörknade mitt på dagen och började regna, jag sprang in i det lilla huset, som vi bodde i, och gömde mig i en vrå bakom ugnen, där jag kände mig trygg. I den ryska traditionen är ugnarna alltid så stora att man kan ligga ovanpå dem, oavsett hur litet huset var för övrigt. Bakom ugnen fanns en vrå, där gömde jag mig för blixtarna, slagregnet och den starka vinden. Blixtarna och vinden blev starkare och starkare, när jag vågade lämna min vrå och kika ut genom fönstret såg jag hur några mera fristående träd blåste omkull. När föräldrarna kom hem fann de en liten, förskrämd gosse sittande i en vrå bakom ugnen.

- Innan vi blev deporterade till Ural hade jag i Pustaperzha (Puusta) hunnit anskaffa en kalv, berättar mor Emely, som jag hade i foder hos Ivans Lena. Officiellt bodde ju inte hela familjen där. Före deporteringen var jag tvungen att sälja kalven, jag fick inte ta den med. Tillsammans med oss deporterades till Ural familjen Tenson, (man och hustru Alma), Valdemar Hiller och bröderna Eedys.

Floden Tjusovaja hade flera forsar, som skulle passeras på väg upp till skogslägret, detta samt de andra, vanliga sovjetiska dis­tributionssv­årigheterna gjorde att det blev be­kymmersamt med maten. Skicklighet i distribution har aldrig varit ett utmärkande drag hos diktaturerna och Sovjets utgör inget undantag. Över­vägande delen av den manliga befolk­ningen var syssel­satta med skogshygge, och för kvinnorna blev det mest arbete vid sågverket och brädgården. Det sågade virket transporterades över isen till en plats nedanför forsarna dit båtarna kunde komma och lasta på virket för vidare transport inåt landet. I jämlikhetens namn så skiljer man i allmänhet inte mellan manligt och kvinnligt arbete, även kvinnorna syntes ofta i arbeten som i Västerländet oftast betraktas såsom traditionellt manliga. Vägarbetare och målare sågs som typiska kvinnoarbeten i Sovjet.

Med en brödranson på 400 gram och utan några andra väsentliga livsmedel, kunde det natur­ligtvis inte bli särskilt mycket uträttat. Det gällde att förbruka så lite energi som möjligt, vilket för det mesta innebar att arbetarna maskade, eller lät verktygen förstöras (för att få en vilopaus). Vissa varor kunde köpas hos den lilla skaran av ur­sprungsbefolk­ning (och några få andra, som hade lyckats överleva och bli bofasta på orten) men förtjänsten av arbete var inte sådan att det lämnade något större utrymme för inköp. Urvalet var inte heller något att tala om, fisk ur floden, lite bröd och mjölk, potatis kunde man i bästa fall köpa hos de människor som hade bott där en längre tid.

Någon affär i egentlig mening fanns det inte i Nizhnije Tagili. Livsmedel utdelades genom sågverkets försorg, (brödbåten kom 1 gång per vecka uppför floden, men stannade nedanför forsarna) på såg­verket rådde de inte alltid över situationen, eftersom transporter­na fungerade spora­diskt och vissa tider blev det kärvt med livsmedel. Brödet och potatisen skulle tjänstgöra som baslivsmedel. Sibirien var en dyster plats för dem som var vana vid lite öppna vyer, taigan stod tätt omkring den lilla byn utmed Tjusovaja-floden och ödemarken sträckte sig hundratals mil åt alla håll. Den enda öppningen vette mot såg­verket, som låg intill floden.

Mina syskon Alida och Karl var kvar på Kola-halvön. Eftersom situationen började se allvarlig ut med ytterligare vinter och brist på proviant, skrev föräldrarna till dem och bad dem om att ordna resetillstånd tillbaka till Khibinogorsk, vägen till hembygden var vid det här laget helt stängt. En vinter till i Sibirien skulle vi inte överleva och enda möjligheten att klara livhanken var att på något sätt komma därifrån.

Lida och Karl gick till den lokala NKVD-ledningen (Inrikesministeriet) i Khibinogorsk (efter Sergej Kirovs mord 1934, sannolikt på Stalins order döptes staden 1935 om till Kirovsk) och begärde att föräldrarna och den yngste brodern skulle få komma till Khibinogorsk. På NKVD sade man:

- Låt dem komma, vi skriver in dem här om de kan ta sig hit, men något officiellt tillstånd att komma kan vi tyvärr inte utfärda. Det blev till att fly från Sibirien, vilket med tanke på omständigheterna inte var något enkelt företag. Matransonerna var knappa, skogsarbetet för tungt för gamla män, vad skull man kunna göra? En bekant till Jaan sade att han var så gammal att han kunde sätta sig i båten och ta sig fram till järnvägen! Jaan var dock inte tillräckligt karsk för detta, men vi hade tur.

Senare har mor berättat att förutom den ständiga hungern så fanns det ytterligare ett hot mot familjen. Eftersom det inte fanns tillräckligt med barn för att ordna något barndaghem på orten ville myndigheterna ta hand om mig och placera mig i något skolhem långt borta från föräldrarna, eftersom båda föräldrarna arbetade. Jag skulle fylla 7 år och börja i skolan, men det fanns inte någon skola på orten och med anledning av det skulle jag sändas iväg till ett fjärran skolhem. Med tanke på kommunikatio­nerna skulle vi sannolikt inte kunnat träffas alltför ofta – om någonsin.

Planer på en flykt hade smidits redan tidigare, men utan någon större framgång - nu såg det dock ut att flykten kanske skulle bli möjlig. Tillsammans med familjen Hillers startade Jaan tillverkning av en flotte, floden var den enda förbindelselänken med civilisationen och enda möjligheten att komma till mera bebodda trakter, varifrån en fortsatt färd mot Khibinogorsk skulle kunna ske. Det första försöket blev ett miss­lyckande, någon upp­täckte deras före­havanden med flottbygget, vederbörande hade tyckt att flotten blev alldeles för stor och anmälde detta till kommendaturen och de blev fråntagna de kättingar, som skulle hålla ihop stockarna i flotten. Imp­rovisationsför­mågan och uppfinnings­rikedomen är dock stor när nöden är vid handen, finns det inte något lämpligt material att ta av får man hitta på något annat. Båda två var vana jordbrukare och kunde handskas med både stockar och vidjor. Denna gång surrades stockar­na med granvidjor, de var inte lika tillförlit­liga som kättingar, men det enda tänkbara i den rådande situationen. Ibland får man ta risker, som i vanliga fall skulle ha undvikits.

Jag minns natten när vi skulle starta, det var i mitten på september och nästan helt mörkt. Jag hade sträng till­sägelse att inte tala högt och inte skramla med saker­na. Eftersom det handlade om en totalflyttning så tog vi med oss allt vi ägde och hade, vilket i och för sig inte var så mycket. Jag vet inte om föräldrarna hade mera än vad vi kunde bära, det är möjligt att far hade varit ned till flodstranden med en del av våra ägodelar någon natt tidigare.

Under vår färd nedåt floden stötte flotten på en undervattensten. Stockarna började glida isär och en kista (som jag tyckte var mycket stor) höll på att ramla i. Far hoppade i vattnet och höll ihop stockarna tills flotten kunde komma intill stranden och reparera flotten. Flottningen kunde försiggå enbart på nätterna, på dagarna var det för riskabelt, det kunde väcka uppmärksamhet och eftersom alla totalitära system vilar på angiveriet, skulle vi under dagtid utsättas för stora risker att bli upp­täckta och anmälda. Det hade sannolikt resulterat i en förvisning ännu längre bort i Sibirien.

Angiveriet florerade under Sovjetregimen, folk fick betalt när de angav någon i färd med att göra något som inte passade staten och dess system. Förr i världen kunde såväl politiska som kriminella fångar fly från Sibirien, urbefolkningen sympatiserade med fångarna, hjälpte dem på vägen och gömde dem när maktha­varnas "hundar" var i närheten, men det sovjetiska systemet hade till den grad depraverat och korrum­perat de enklaste etiska och humani­tära begrepp hos befolk­ningen, att de för några rubel angav varje okänd individ, i vissa fall blev de lokala hjältar i bekämpningen av s k "stats­fientliga element" och kunde ståta med namn och porträtt på "heder­stavlan". (Potjetnaja doska - Почетная доска).

Efter några nätters flottning kom familjerna tillbaka till Tjusovaja-stationen, där köttet skulle lämnas av, men de stannade ingalunda där utan fortsatte färden till dåvarande Sverdlovsk (idag återigen omdöpt till Ekaterineburg). Där skulle Hillers sälja kon. Familjerna skildes och såg aldrig mera varandra. Senare fick vi veta att de hade blivit tagna av milisen för olovlig överskridande av vistelseområdet och skickade längre österut.

Mor fortsätter:

- Vi lyckades ta oss med tåg från Sverdlovsk till stationen Molotov, (vilken efter att Molotov kom i onåd återfick sitt gamla namn - Perm). Där blev det en väntan på flera dagar innan far lyckades få tag i tågbiljetter. I brist på syssel­sättning sprang jag runt och lekte på bangården, råkade sparka sönder stations­förestånda­rens röda-gröna lykta, vilket renderade mig en mindre risbastu och för fadern en utgift på tre rubel. Att de resande hade en biljett var ingalunda någon garanti för att komma med tåget. Vid tågets ankomsts blev det en enorm rusning in i vagnarna. Fader Jaan var en ganska timid och fridfull person, han hade svårt att tränga sig fram, det fick mor Emely göra. Hon hade lite mera skinn på näsan och lyckades så småningom komma in i vagnen och få plats på en bänk. Sedan langades jag in genom fönstret tillsammans med bohaget och så sakteliga kunde också fadern arbeta sig igenom trängslet och komma med. Vi fick byta tåg både i Moskva och Leningrad och proceduren med att erövra en sittplats upprepades på båda ställen.

Av Leningrad kommer jag ihåg att vi anlände till Moskva-stationen och skulle förflytta oss till Finlandsstationen varifrån resan mot Murmansk kunde börja - en avsevärd sträcka. Några taxin fanns inte och som regel fick förflyttningen ske med någon lastbil, som var på väg i rätt riktning, och resan kostade (som vanligt i Ryssland) en halvliter (pollitrovka). Vid stationen lämpades sakerna ned och sedan följde en procedur med att förflytta bohaget (bestående av flera kollin) till någon plats i närheten av en sittbänk på stationen. Det var flera kollin (en familjs totala bohag med köksgeråd och snickeriverktyg) än vad som kunde trans­porteras på en och samma gång. Följaktli­gen fick någon (i regel jag) sitta och vakta de resterande kollin antingen på platsen där de lastades av eller där dit de skulle förflyttas. Det är förvånansvärt hur mycket saker tre vuxna och ett barn ändå kan ha med sig. Jag minns att föräldrarna hade en rätt stor kista, jag kunde stå intill den och titta in när mor tog ut och lade tillbaka saker, jag nådde upp över kanten med hakan. Far var antagligen mycket stark och kunde bära den alldeles själv, det gick ju inte att båda föräldrarna lämnade någon av "depåerna" samtidigt i obevakat tillstånd.

Bland andra saker fanns även ett pendelväggur av det klassiska torn-och-tinnar modellen, på pendeln stod bokstäverna R A tryckta med fraktur­. När jag nätt och jämnt hade lärt mig att tyda frakturen (mors bibel från 1895 är skriven med fraktur och i den började jag lära mig att läsa) fann jag det egendom­ligt att uret hade mina initialer. I mina ovana ögon såg R:et ut som ett K. När vår granne Dolly Axén avled den 28 mars 1986 ärvde vi ett ur av samma märke, i avsevärt bättre skick. Den hade hängt i hennes barndomshem i Vännäs. Hon hade ärvt den efter sina föräldrars död eftersom ingen av de andra släktingarna ville ha det. På den tiden skulle det vara förgyllda pendyler (som Dolly uttryckte det) och sedan hade klockan legat långliga tider på vinden till Sten­broskolan strax utanför Nyköping, där hon hade haft sin livsgärning som lärarinna under mer än 40 år. När hon pensionerades och flyttade från skolan till Erikslundsvägen 7, hängdes uret upp på nytt. Enligt hennes uppgift så köptes uret av hennes far. Fadern och några andra unga lokförare hade köpt var sitt ur från en brandskadad butik efter den stora Sundsvall-branden 1879. Det är ett ganska stort och bra ur, men tung att dra upp och Dolly hade svårigheter med att uppbåda så mycket styrka i händerna.

Det mesta av bohaget från återresan från Ural kom med och efter flyttning till Estland 1947 hade min syster Alida uret hängande i sitt och Waldemars rum. Nu hänger det på väggen hos Waldemar i Tallin. Det ser ganska kantstött ut, de flesta av de svarvade figurerna är borta och den del kanter avskavda, men så har det inte heller fått åtnjuta lugn och ro på väggen till ett stabilt hus utan fått utstå en och annan stöt under tiden.

Efter mycket besvärligheter och stor möda kom vi så på hösten 1935 tillbaka till Kirovsk. Jag kommer ihåg datumet. Det hängde en almanacka på väggen och vid det laget kunde jag nödtorftigt stava mig fram – den 16 september. En stor del av barackstaden var färdigbyggd och vi kunde flytta in hos Karl i hans rum med spis på Stroitelnaja-gatan nummer 13. Baracken hade behandlats mot ohyra strax innan vi kom och jag minns att det luktade ganska illa. Några dagar senare skulle jag börja min skolgång. Det skulle pågå

några år fram, t o m vårterminen 1940, då en ny förvisning – denna gång till Fjärr-Karelen – skulle äga rum.

Idag kan man läsa i böcker utgivna efter Sovjetunionens fall att området kring Nizhnie Tagili hade under 30- och 40-talen växt till en gigantisk förvisningsort och ett fångläger, där tusentals oskyldigt dömda och förvisade till tvångsarbete fick tillbringa ett antal år, somliga fick aldrig ”friheten” tillbaka utan fick begravas i den eviga tjälen i taigan.

Efter att angiveriverksamheten har varit borta några år förefaller det som om presidenten Vladimir Putin återigen har tagit upp möjligheten för folk att ange några helt anonymt. Den anonymiteten ledde under de värsta sovjetåren till att man kunde ange sin granne bara för att komma åt hans lägenhet, arbetsplats eller något annat. (2002-01-04).

Det ryska folket har under århundraden bibringats uppfattningen att ledarna arbetar för folkets bästa. ”Poperna”, prästerna hade i uppdrag att läsa upp ukaser och förordningar om ”lillefar tsar”. Nu har Putin & Co övertagit prästernas roll och folket fortsätter med att tillbedja sina idoler – på gott och på ont. Situationen har blivit något bättre, men med tanke på Rysslands rikedomar så är det inte många smulor som faller från de rika oligarkernas bort till folket. Putins gäng har säkrt fört en hel del kapital till utlandet, Ryssland har ju aldrig varit särskilt trygg att förvara sina pengar i. När som helst kan en ny ”ukas” komma och beröva medborgarna deras egendom och rättigheter (2008-04-25).

Förhållandena och förföljelsen av ester och ingermanländare i Sovjetunionen avtog ingalunda efter kriget. Om detta vittnar en ingermanländsk pojkes berättelse:

Matti Mulkahainen var 14 år, när han tillsammans med familjen deporterades från Kelto tillsammans med en del andra i mars 1942.

”Vi förflyttades till Sibirien, till Krasnojarsk-området. Fadern var fortfarande unge, 40-årig, blev vi anvisade till Turuschans-rayongen, vid Jenisej-floden, 1200 km norröver. Där fanns det en liten by med fem-sex hus. Vi var ett 15-tal ingemanländska familjer och några estniska. Jag kommer ihåg att under den första vintern dog två ingemanländare av svält. Den ene var Antti Toksonen och den andre Hynninen, som var från vår by Kelto. De svalt ihjäl liksom en estnisk kvinna med sin 15-åriga dotter. Dessa dog under en färd till grannbyn för att byta några klädesplagg mot mat. De frös ihjäl på resan, det kommer jag ihåg.

Så överlevde vi vintern och våren kom. Några vägar fanns det inte, förbindelserna gick utmed vattnet, på floden Jenisej. Lokalbefolkningen hade båtar, men vi hade inte några. Far och mor tänkte att även vi skulle gå svälten och döden till mötes om vi stannade där. Men hur skall man komma därifrån? På våren, när isen bröts upp, kunde man få virke ur floden för att bygga flottar. Tillsammans med min far tillverkade vi på natten en flotte och på natten gav vi oss iväg de 200 kilometrarna norrut, till områdets centrum.

Vi gjorde halt på efter ca 5 kilometer. Där fanns det tsheremisha-gräs, som påminner om ………… Vi samlade in en hel säck till mat. Där fanns också en söndrig båt, som hade spolats upp av vårfloden. Det var som en Guds gåva. Från båten fick fadern spik till flotten, som var bunden enbart med rep. Sedan fortsatte vi vår resa. Jag kommer ihåg hur min lillasyster, då bara sju år, sov på flotten. Fadern sade till mig att vi går ut till flodens mitt – Jenisej där är ca 2 kilometer bred - så går det snabbare. När vi kom ut till flodens mitt blåste det upp och våghöjden ökade. Vi skulle väcka lillasystern då det förelåg en risk att hon skulle spolas av flotten. Flotten började rämna. Nu räddade spiken oss. Jag kommer ihåg hur far började spika och jag höll honom i rockskörten så att han inte skulle ramla i. Fadern spikade i alla spikar, men trots det riskerade flotten at gå sönder, stormen var häftig. Sedan gjorde vi någon slags segel av ett täcke och lyckades komma nära stranden. På morgonen var det helt lugn. Vi fortsatte vår resa och kom fram till områdes administrativa centrum.

Fadern gick till myndigheterna och anmälde att familjen hade anlänt. Man sade till honom att vi var tvungna att vända tillbaka dit varifrån vi hade kommit. Fadern sade att det gör han inte, de får göra vad de vill. Med mor, far och jag ville gå får att fiska, men mor hade förfrysit fötterna. Hon åkte med lillasystern till staden Turukhansk där hon fick tårna amputerade. (Turukhansk – under tsartiden platsen för förvisning av politiska fångar. Där vistades deltagarna i 1905-års uppståndelse: Josef Sverdlov och Josef Stalin. Källa: sovj. Encyklopedi 1987).

Min far, jag och min bror transporterades 12 kilometer till en äng för att skörda hö, till sammanflödet av en liten älv in i Jenisej, trots att det ännu inte var tid för höskörden. Vi fick 5-dagars brödportion, ingen båt eller något annat.

Det gick två veckor utan att någonting hände. Vi höll på att dö av svält. Sedan hittade vi intill stranden av den mindre floden en liten gammal eka och fadern började göra den i ordning. Vi skulle kanske med den kunna komma fram till fiskarbefolkningen på den lilla floden. Fadern sade att han skulle vila sig lite och bad mig att fortsätta med reparationen av ekan. Han satte sig ned – och dog. Han var en stor karl och hade varit en vecka utan mat.

Vi, min bror och jag, blev rädda när fadern dog. Vad skulle vi göra? Jag tog den gistna ekan och en stav i försöket att komma över floden. Naturligtvis gick båten sönder, men till all lycka så nära andra stranden att jag kunde vada i land på den. Min bror stannade kvar hos vår döde fader. Jag gick 12 kilometer utmed stranden och på natten kom jag fram till en fiskarfamilj.. Jag berättade för dem vad som hade hänt. Det var snälla människor, de gav mig fisk att äta och tog mig till myndigheterna.

Två man ur förvaltningen tog sig fram till platsen där vår döde fader och min bror var. Brodern var fortfarande vid liv, men redan svullen av svälten. Fadern begravdes på flodbrinken utan kista och utan några som helst ceremonier. Jag och brodern blev transporterade till områdescentrum. Följande dag anlände mor med vår lillasyster från Turukhansk. Vi berättade allting för mor och grät tillsammans. Från områdescentrum fick vi inget annat än brödransoner. I Turukhansk fanns det vissa andra varor på ransoneringskort. Mor sade att vi måste flytta dit. Vi sade ingenting till myndigheterna, vi bara flyttade dit. Mor fick arbete som vakt på en fiskfabrik. Jag fick arbete vid ett tunnbinderi. På så vis överlevde vi.

(Mulkahainen, 13.6.1993). (Ur ”Inkerin kansan 60 kohtalovuotta”. ”Ingermanländska folkets 60 ödesår”, sidorna 106-107av Jouko Sihvo, Editon Tammi, 2000,.)

Matti Mulkahainen kom 1954 tillbaka till Ingermanland från Karelen.

Mor Emely beklagar Alberts ensamma barndom. På estniska

Albert läser samma text. På svenska förkortad version

Utskrift från ett band intalat av mor Emely på en ålderdomlig estniska.

Vaada mis ma olen näinud omal elul. Olen ma kannata saanus……..Sinu pärast ma pagesin kaks korda. Vaada kuid siin lapset kasusid, aga kui sina kasvid….. Ku viidi sinne Uraali – kannu körval teid asja. Aga näes kas se es ollut Jumala hoidmine …………vot ku on ütte kopikad karmannis ja ku sa ni paljas oled. Kui minul es ole seta rahakopkad olnud et ma seal välja es oles joudnud, sis oles pidanud surema.a mis ma olen näinud omal elul. Olen ma kannata saanus……..Sinu pärast ma pagesin kaks korda.Vaada kuid siin lapset kasusid, aga kui sina kasvid….. Ku viidi sinne Uraali – kannu körval teid asja. Aga näes kas se es ollut Jumala hoidmine …………vot ku on ütte kopikad karmannis ja ku sa ni paljas oled. Kui minul es ole seta rahakopkad olnud et ma seal välja es oles joudnud, sis oles pidanud surema. Ja, seal ole kaks vanna – mees naisega molemad ja nendel oli kaks last, nigu sinagi. No süüa es anda, palkka ka ei saa, mötsa tööd tema ei jouatema es joua – mis tetta? Sis …………oles jumalast önn. Uks tuttva mees, kadunud Jaan teadas teda Pihkvas. Tema uetles ett vötta loodik ja söida sinne koski seal kusal sa rongi pääle istuda. Aga Jaanil nii palju pead es ole otsal, nii kaugele söitta. No sis tulevad önnes et ũhel perekonnal sai lehm otsa, ol kodumaalt lehm ũtte vöettu, tul sai lehm otsa ja tolle lupatti lihat linna viija, kos rongit käivad. Aga Jaanil temal oli käed …… ………..Ma sis läksi tolle mehe manu ja ũtli tälle. Nu nakkas tegema seda barschad kulla ta sais linna sõitta, ma ũtle et vot, ma tahassi väga et minu mees tule ka sulle appi, ku sa saad sinna nii vötta meid ka sinna. Aga ole ta väega valmis

Se vad jag har fått uppleva under mitt liv! Nog har jag fått umbära…… För din skull flydde jag två gånger. Se hur barnen växer upp här, mun hur hade det? När vi blev deporterade till Ural – där fick du sitta intill en stubbe och leka. Men allting är i Guds hand….. har du några kopek i fickan så är du inte alldeles naken. Om jag inte hade haft dessa kopek så skulle vi inte ha kunnat komma ut därifrån, då skulle vi ha dött där. Et fanns två gamlingar där – man och hustru och de hade två barn, i din ålder. Men, någon mat fanns inte, lön fanns inte, din far orkade inte hålla på med skogsarbete – vad var att göra? Alltså – med Guds lycka. En bekant karl, salig Jaan träffade honom i Pskow sade att man borde ta en båt och ge sig iväg dig där man kunde komma på ett tåg. Men Jaan hade inte tillräckligt med huvud för att ge sig iväg så långt. Vår lycka blev när kon i en av familjerna blev sjuk och slaktades. De hade fått från hemtrakten en kom med sig, men hon blev sjuk och man fick tillstånd att föra köttet till järnvägsstationen, Jaan var inte särskilt … Jag gick och pratade med mannen. Han började tillverka en flotte och att komma till staden (idag Ekaterineburg – då Sverdlovsk) och jag sade att, se här, vi skulle gärna vilja att min man kom till din hjälp. När du ger dig iväg kan du ta oss med. Han var dock inte särskilt hågad.