Sheltozero 1940

Efter återkomsten från Sibirien-förvisningen fortgick livet uppe på Kola-halvön i någorlunda lugn tempo under några år. När det Finska Vinterkriget utbröt, kände ”sovjeterna” av allt att döma en viss oro och nya folkförflyttningar planerades utan befolkningens kännedom. Vi översköljdes av propaganda i form av både tal och musik. En av de populäraste sångerna var den som häcklade den finske överbefälhavaren Karl-Gustav Mannerheim, men även svenskarna, som hjälpte finnarna, fick en släng av sleven: En sång om marsskalken Carl-Gustaf Mannerheim som framfördes ofta i den sovjetiska radion under det finsk-ryska Vinterkriget1939-40

Барон Маннергейм, белофинский подлец Baron Mannerheim, den vitgardistiske skurken Два дня уж сидит без обеда Sitter sedan två dagar utan midda Представился маршалу близкий конец Han ser slutet nalkas och slutlige Барон Маннергейм белофинский подлец Baron Mannerheim, den vitgardistiske skurken И помощи проситу шведа Ber han svensken om hjälp Зря точит заржавленный ножик Slipar förgäves sin rostiga klinga Конец ему близок и тут уж ему Han har nära ----------------------till slutet, och Ничто все равно не поможет här har han inte någon hjälp att vänta.

Finska Vinterkriget 1939-40 tog slut på våren och efter det fann tydligen sovjetrege­ringen det osäkert att ha så många "utlänningar" i närheten av Finland och en ny period av tvångsförflyttningarna startade.

Kriget hade gått utomordentligt dåligt för ryssarna. Trots sitt underläge lyckades finnarna omringa den ryska 18-e divisionen och i stort sett förinta den och tog hand om dess krigsutrustning. Samma öde drabbade också den 44-e ukrainska pansardivisionen, den skulle dela Finland på mitten och anföll i riktning mot Suomussalmi. Utan stridserfarenhet vintertid hade ryssarna utomordentligt små chanser att göra någon erövring, snön, stark kyla och det sega finska motståndet satte stopp för det.

En rysk kompanichef skriver i sin rapport: Våra chefer vet inte alls hur man bedriver krig i skogsterräng, varför har man sänt oss hit?….

Förlusterna i folk och material var enorma. Enligt de officiella rapporterna skulle ryssarna ha förlorat 74 tusen man, men det finns antaganden att den skulle kunna vara så högt som 131 tusen man. Antalet sårade var 186 129, förfrusna 13 213, sårade 240. Enligt data från det Finska krigsarkivet skulle förlusterna för finnarna vara följande: döda - 19 567, sårade – 43 557, försvunna - 4101 och tillfångatagna – 825. Enligt finska uppgifter togs det 5469 sovjetiska militärer tillfånga. Efter att ha kommit tillbaka från fångenskapen i Finland, deltog de tillsammans med avdelningarna ur Röda Armén i segerparaden i Leningrad. Därefter skiljdes de från ”de segrande krigare”, lastades på speciella tåg och försvann någonstans – spårlöst. Det var straffbart i Röda Armén att ge sig tillfånga.

Under Finska Viinterkriget vid Suomussalmi och Raatte förintades de ryska 163 och 64 divisionerna nästan fullständigt. Som krigsbyte fick man nästan 50 stridsvagnar, över etthundra olika kanonen., ca 400 lastbilar, över 1000 hästar och betydande mängder ammunition samt personliga vapen. Då ryssarnas anfallsmål före striden hade varit att skära av Finland utmed linjen Kajaani-Björneborg, hade dessa segar en stor strategisk betydelse: ryssarna gjorde inte något förnyat försök under kriget.(Ur Isänmaan vangit (Fosterlandets fångar) av Aarne Långfors, för. Otava, 1997)

Finnarna har med film dokumenterat hemska bilder: på en smal väg brinner stora mängder krigsmaterial, stridsvagnar, bilar, pansarfordon, fältkök, utrustning till fältlasarett och en stor mängd döda Röda Armé-soldater ligger i drivorna och på vägen. En finsk krigskorrespondent skriver i sin tidning: ”Hela divisionen har förvandlats till is i vår vinterkyla… Tusen och åter tusen soldater har stupat utan varken gloria eller hjältebegravning”. Stalin kunde naturligtvis inte tåla nesan, framför trupp avrättades den överlevande chefen för 44-e divisionen general Vinogradov, regementschefen Saratov, regementskommissarien Podchomutov och bataljonchefen kapten Tjaikovskij. (sid. 144).

Västerlandet, inte minst Sverige, bestod finnarna med vapen: 80 tusen gevär, 85 Pv-pjäser, 104 Lv-pjäser och 112 fälthauabitsar. (Källa: Valentina Kraskova, ”Brottslighet bakom Kremlmurarna”, sid. 142-148, förlag ”Litteratura”, Minsk 1998.

Karl berättar:

- I juni 1940 deporterades alla utlänningar från Kirovsk till olika platser i det stora Ryssland - till Fjärr-Kare­len, till Altaj-bergen, Sibirien och andra avlägsna orter. Vi stod i flera dagar inlastade i boskapsvag­nar på Apatity-stationen, jag minns att jag var i flera omgångar till familjen Rist, de hade fått en soffa av mig och var inhysta i en annan vagn i tåget. Det blev åter dags att förnya bekantskap med ”masstransportmedel” d v s godsfinkorna, denna gång dock utan några kaminer eftersom det var sommar.

Karl och Alida hade bott för sig själva på olika ställen på Kola-halvön under åren 1930-40, Karl mest i närheten av apatit-gruvorna på "km 25"i Ki­rovsk och Alida på syfabriken nå­gonstans i Montjegorsk. Nu före­nades familjen återigen i staden Medvez­hegorsk (i den nordvästra delen av Onega-sjön) på en sam­lingsplats för ilastning på båtar för vidare transport till olika orter utmed Onega-sjön. Vi föstes ombord på "Karl Marx" - en åldersstigen skovelhjulsbåt av flodångaremodell med litet djupgående för att kunna lägga till vid de långgrunda sandstränderna utmed sjöns västra strand.

I all den oreda (som det före­föll vid första påseende) fanns det en viss ordning på varthän de olika nationali­teterna skulle förvisas: tyskarna och polackerna till Altaj-bergen, letter, svenskar, ester, finnar och ingermanlända­re till Karelen, till kollektiven runt om Onega-sjön. Diktaturstaterna har tillämpat folkförflyttningar som ett medel i sitt politiska budskap. Ur historien känner vi till att det var troligtvis den assyriske härskaren Sargon II som på 700-talet före Kristus, som praktiskt genomförde de tio israelitiska stammarnas bortförande.

Sådana omflyttningar av befolkningen blev ett mycket utmärkande drag i de politiska metoderna i det nya sovjetiska riket. Hela nationer, som var svåra att hålla i styr i sina hemländer, kunde förflyttas ”en masse” till för dem obekanta trakter och bland främmande grannar, där deras enda hopp om att kunna kvarleva låg i lydnaden för den härskande makten. Kommunisterna tog efter: kalmuckerna, tjetjenerna och Krym-tatarerna flyttades längre in i Sibirien för påstått samarbete med tyskarna, för judarna utsåg man 1934 ett område långt i Fjärran Öster (Birobidjan) i närheten av Khabarovsk. Ryssarna ville nog inte ha någon upprepning av förhållandet som rådde från 1917 till 1923 då judarna, som till numerären var ca 1% av befolkningen men utgjorde 83% av det ledande skiktet på 545 personer = 447 personer.

(”The Rulers of Russia”, Nes York 1967, av Rev. Denis Fahey, Regina Publications, 5Cavendish Row, Dublin I.).

Efter Sovjetunionens fall har det kommit ut en hel del antireligiösa (antisemitiska, antiislamitiska och antikommunistiska) böcker, en av de mest uppmärksammade är V.A. Istrakhovs “Udar russkikh bogov” (Удар русских богов, В.А. Истрахов, Русская Правда, Ст Петербург). Boken är en blodig avrättning av kristendomen, judaismen och islam - den blir nog aldrig översatt till svenskan.

Karl fortsätter:

- Dagarna i början på juni 1940 var soliga, sjön lugn och det tog inte lång tid förrän vi var framme. Fartyget lade till en lång träbrygga en bit ifrån Sheltoze­ro och vi lastades av. Sheltozero var ett större samhälle med några hundra kvarlämnade invånare, mest kvinnor och barn, vid Onegas västra strand, 50 km norr om Svir‑­flodens utlopp. Bebyggelsen var av typiskt rysktkarelskt byggnadssätt - boningshus sammanbyggda med stall och ladugård och ovanpå dessa en hölada. En bäck rann genom byn och bebyggelsen låg grupperat kring bäcken. Det fanns liksom några sidogator, vilket är ganska ovanligt ifråga om ryska byar, där husen nästan alltid ligger på var sin sida utmed huvudgatan och gör att byarna ibland kan sträcka sig ut flera kilo­meter i längd.

Under ryssarnas tid var byn ett administrativt centrum för det sydvästra strandavsnittet intill Onega-sjön och hade "raikom" (områdeskommit­té), en livsmedelbutik, någon slags förrådsbyggnad, traktorstation och ett förhållandevis stort biblio­tek och två skolor. Här fortsatte jag min skolgång i sjätte klassen. Något tänkte kommunis­ter­na ändå på, om de nu gjorde det, folkför­flyttningen skedde strax före midsommar och ingen av barnen behövde avbryta skolgången (åtminstone det året). Vi kanske inte skulle gå miste om lektionerna i marxism-leninism, vem vet. Sheltozero var en av de större byarna på Onegas västra strand.

När vi anlände till Shelto­ze­ro mottogs vi av den lokala befolkningen som kungar. Människorna stod på stranden med hästar och vagnar, färdiga att hjälpa oss med trans­porterna till de olika byar runtom­kring, en ytterligare fördelning till olika kollektiv skulle ske något senare. Mottag­nings­fest­lig­heterna var inte så mycket för vår egen del, utan mera för kollekti­vets. Nästan alla arbets­föra och före­tagsamma personer hade lyckats fly kollekti­vet och bosätta sig i större samhällen: Voz­nesenje, Lodeinoje Pole (Latva i finsk tappning) och Petrozavodsk (Äänislinna på finska).

Kvar var åldringar, barn samt kvinnor, änkor och sådana som inte hade någon man att ty sig till eller åldersmässigt inte längre var kapabla till hårdare arbete. Kollektivet behövde nytt, färskt arbetskraft och här kom vi.

På ena sidan utmed byns huvudgata var lagd en trottoar av kant­brädor. Den var från före revolutionen, men underhållet var eftersatt, nu var brädorna murkna och de gående fick se upp ordentligt för att inte ramla genom något hål och bryta benet. Huvudgatan, om man nu kan kalla den dammiga vägen för en gata, var som överallt i Ryssland en gammal byväg och saknade både be­läggning och diken. På somrarna dammade det av det fina stoftet och under våren och hösten förvandlades vägen till en lervälling. I det avseende stod tiden stilla sedan revolutionen, någon asfaltering eller grusning av vägen var inte att tänka på, därtill var områdets ekonomi alldeles för skral.

- Nu skall vi alla bli kol­lektiv­bönder, sade Alida och grät en smula. "Kolchoznik" var det lägsta stadiet på den sovjetis­ka rangskalan, en sovjetstatens "parias" - biorobotar - som existerade bara som arbetskraft. Man kunde möjligtvis bli "brigadir" och leda arbetet, men sysslan var inte särskilt lock­ande då "brigadirerna" samtidigt blev någon slags strykpojkar för inte uppfyllda normer. Att vara "kolchoznik" var en äkta kuli-till­varo utan någon större möjlig­het att för­bättra sin situation av egen kraft. Kolcho­sordföranden hade hand om inrike­spas­set. Om vederbör­ande, såsom vi, tillhörde kategorin "pereselenzy" d v s tvångs­för­flyttade, hade de inte ens ett inrikes pass, bara et "udostoverenie lichnosti" d v s legitimation. En sådan person tillhörde en "ku­lak"- eller annan "folkfiende"-klass, han hade berövats sin egen­dom och medborgarskap under kollek­tivise­ringsåren på 30-talet och förflyttades tvångsmässigt land och rike runt alltefter­som staten be­hövde arbetskraft på ett eller annat nybygge. Vid vuxen ålder gällde det att en gång "kolchoz­nik" - alltid "kolchoz­nik". Det var en sovjetisk form av livegenskap, värre än både det gammal­ryska feo­dalsystemet eller det i Estland och i Sverige tillämpade torpar- och statarsyste­met.

Sina undersåtars pass läm­nade kolchosordföranden inte ifrån sig utan att vara absolut tvungen till det. Ungdomarna passade på och i samband med studi­erna eller militärtjänst­göringen flyttade bort och mantalsskrev sig på en annan ort, företrädesvis i städerna där utkomstmöjligheterna var något bättre. Arbetskraftutarmningen på landet ledde till besvärligheter, därtill bidrog även brist på initiativ­förmåga, allmän olust samt det slaviska folkets "nichevo"-mentalitet. Effektivi­te­ten var mycket låg. Arbetet var också dåligt be­talt. Kontantersättning före­kom nästan aldrig, systemet byggde på den sovjetiska modellen av inarbetade dagar (trudodni) och man hade ingen frihet att flytta. "Tru­dodni"- (intjänade arbetsdagar) systemet innebar att sedan den av staten fastställda normen av säd, grönsaker och mjölk var levererade, såldes återstående produkter (ifall det blev något överskott) och inkomsten av detta fördelades i enlighet med de inarbetade dagarna. Allt som oftast blev det ingenting kvar att sälja, statens normer var satta så högt att det inte fanns någon som helst möjlig­het att uppnå dem med de arbetsmetoder som prak­tisera­des i kollektivet och kollektiven låg nästan alltid efter med leveranserna. Dessa ackumulerades på kollektivets minuskonto år efter år.

För att i någon mån höja arbetsmoralen och sätta vissa ideal som förebild för att locka till högre arbetsprestationer, var det sovjetiska systemet tvunget att hitta på några imaginära arbets­hästar i form av "udarniki" (stöt­arbetare) och "stachanovichar".

En viss Aleksej Stachanov, en ”udarnik” (ударник) tilldelades flera utmärkelser, omskrevs i tidningarna och hedrades som innovatör inom kolgruvefacket. Enligt propagandan hade han uppnått mycket höga brytresultat, han fick "Arbetets order" (Orden trudovovo znameni – Ордентрудовогознамени), utnämndes till "Det socialistiska arbetets hjälte" (Geroj sozialisticheskovo truda - Геройсоциалистическоготруда) och gjordes till en kult­figur för att uppmuntra andra till högre arbets­prestatio­ner. Senare har det kommit fram att hela tilltaget var ett sedvanligt sovjetiskt falsarium och att Aleksej Stachanov hade haft flera medarbetare, vars arbetsresultat skrevs på hans konto. Samma sak skedde med en bomullsplocker­ska från Kazachstan eller Uzbekistan, samt några mjölkerskor i kolchoserna. Med jämna mellanrum publicerades det i tidningarna bilder, där dessa "udarniki" (stötarbetare) reste till Moskva och hedrades med ordnar på mottagningarna i Kreml för att tjäna som uppmuntran för alla dem som inte nådde normen..

Någon information före avfärden från Kirovsk gavs oss inte, ingen hade berättat för oss vad vi skulle arbeta med, men nu förstod de flesta att det skulle bli i en "kolchoz", med andra ord: vi skulle trots den tidigare vägran likaväl bli kollektiv­bönder. Alida grät, hon tyckte det var för bittert att efter all yrkesut­bildning i Montjegorsk återigen hamna på lands­bygden, långt ute i "perife­rin", som man sade i Ryssland om byarna. Ursprungsbefolk­ningen hade t flyttat in till de större städerna ‑ Petroza­vodsk och Medvezhegorsk ‑ kvar i byarna fanns det prak­tiskt taget bara åldringar, barn samt en och annan vuxen kvin­na. Ytterst få av den manliga be­folkningen hade stannat kvar - bara några traktor- och maskinskötare. Ett visst jordbrukande pågick där, men (som vanligt) under ganska miserabla former. Transport­medlen var utslitna, i den mån det över­huvudtaget fanns någonting, det mesta fattades. Oftast gick det inte att styra hästen från kärran, det fanns inga tömmar i kollektivet, som körsven fick någon yngre, lättare person, ofta ett barn, sätta sig på hästen, trots att hästen redan var spänd för kärran. Så många barn fanns det inte heller, ibland var någon stadig matrona tvungen att sätta sig på hästen för att plöjning skulle bli av, en kol­choskvinna satt på hästen och styrde medan den andra gick efter hästen och styrde plogen.

För oss blev den första mera "permanenta" anhalten byn Zalesje (bak skogarna), 4 km från Sheltoze­ro. Där bodde vi några månader och för­äldrarna arbetade i en kolchos med det stolta namnen "Krasnyi Komsomolets" (КрасныйКомсомолец - den röde komsomolmedlemmen), ett tag var vi också kommenderade till byarna Gornaja och Matveeva Selga, som ingick i samma organisation. Till Matveeva Selga, en skogsby ca 17 km från Sheltoze­ro, fanns det knappt något värt benämningen väg, bara en eländig stig, ibland en kavelbro och all trans­port skedde antingen till fots, ridande eller med drögar. I Matveeva Selga blev jag mycket sjuk, jag minns inte om det var mässling eller vatten­koppor. Vad jag fortfarande minns är yrseldrömmarna från sjukdomstiden. Det bilda­des ett antal små bollar i ett hörn av rummet, dessa växte fort och fyllde hela rummet, jag hade en känsla av att de ville kväva mig. I Matveeva Selga skulle far arbeta i skogen. Arbetet var mycket tungt, verktygen bristfälliga och far var inte någon yngling längre. Skogsarbetsverktygen av ar typen ”annodazumal” en tvåmans timmersåg och en kött(modell)yxa.

När Alida lyckades få arbete i kollektivets systuga och kunde disponera ett övergivet hus i byn Verhov­je, ett par kilome­ter norr om Shelto­zero, flytta­de även föräldrarna dit. Karl skulle börja som mekaniker på ett skogshygge söder om Voznesenje och flyttade. Byn Verhovje låg nordväst om Sheltozero och bestod av ett 20-tal timrade hus. I Verhovje-byn fanns invånare i kanske vart 4-5 hus, vepserna (ur­invånarna) hade flyttat till städerna och byarna på lands­bygden stod praktiskt taget tomma. I byn Scheltoze­ro fanns det en 7‑årig skola och jag fortsatte min skolgång där fram till 1941. Mina lekkamrater i byn var 3 pojkar, söner till en kanada-finne som hade flytt Finland, bott några år i Kanada och sedan fallit för de sovjetiska lockropen att flytta till ”arbetarnas paradis”. Fadern fängslades någon gång i slutet av 30-talet och nu bodde änkan med sin mor och tre minderåriga söner i ett av husen i byn Verchovje.

Efter den tredje förvisningen (till Fjärr-Karelen) gjorde jag till­sammans med far på senhösten 1939 ett besök hos min fars syster Ann Toode i Pustaperz­ha. Efter sin mans död hade hon flyttat till hemtrakterna och bodde hos en familj i Posts hus. På väg tillbaka till Sheltozero ville far besöka Smolny, (palatset där Lenin hade sitt högkvarter efter revolu­tio­nen). Far hade varit där som bondedelegat under Trotskij-tiden (men han talade inte särskilt högt om detta, under de rådande förhållandena var det inte riktigt "comme il faut"). Nu ville han komma till Smolnyj-palatset för att få till­stånd att i Shelto­zero skaffa sig en, ko eftersom de tvångsför­flyttade inte utan vidare hade tillstånd att anskaffa att hålla sig med något större kreatur. Ann Toode hade en ko i Pustaperzha, i närheten av vårt gamla ställe, och meningen var att vi skulle överta kon och ta den med oss till Fjärr-Karelen. Naturligtvis gick det inte för sig. Han fick inte ens komma i närheten av Smolnyj-palatset. "Folkets älskade ledare" var så rädda för folket att de omgav sig med ett stort antal miliser som förhindrade varje kontakt med folket. Hur far skulle ha transporterat kon från Novoselje till Shelto­zero hade han kanske inte helt klart för sig just då, men i Ryssland är allting möjligt och jag är säker på att han till slut skulle ha lyckats med bedriften, bara han hade fått tillståndet.

De fjärr-karelska byarna är uppbyggda i en stil påminnan­de om den nordryska, alla hus ligger utmed samma gata och med gavlarna vända mot vägen. Samma hustyp förekommer i hela Fjärr-Karelen och sträcker sig även mot den nord-östra Ryssland - ända upp till Vita Havet. I Ar­chang­elsk finns ett frilufts­museum (Starye Karely) av gamla hus och många av dem är mycket lika dem som finns längre söderut i Karelen. Ver­hov­je utgjorde i ett visst avseende undanta­get, här låg husen något oregel­bundet beroende på att ån gick i en krök omkring byn och slutade strax utanför den, de flesta husen var byggda utmed åbrinken för att ha en nära tillgång till vattnet. Tomten, om man nu kan benämna det så, sträckte sig ned till vattnet och alldeles i vattenbrynet vid ån hade varje familj en egen badanläggning i form av en rökbastu. Av någon an­ledning badade vi inte i den närmaste bastun utan i en som låg vid bron på andra sidan ån på väg till Sheltozero.

En rökbastu består av en mindre timrad byggnad nästan alltid i två avdelningar: ett litet förrum för avklädning och ett något större rum som utgör själva värmerummet i bastun. I dess mitt står en ansenlig stenhög som man eldar under. "Lyxvarianterna" hade en in i eldstaden inmurad gjutjärnsgryta. Uppvärmningen går till på följande vis: man eldade under grytan och stenarna, efter ett par timmar var dessa upphettade till en lämplig temperatur och glöden samt askan kratsades ut. Bastun vädrades för att få bort koloset, sedan kastades det första badet för att få bort sotet från stenarna och badandet kunde börja. Någon skorsten finns inte, röken gick direkt in i bastuutrymmet och därifrån ut genom en öppnings­bar röklucka i väggen, och sotet lade sig över­allt. Man kan bli något "nedsvär­tad" i början.

I de ännu äldre varianterna av rökbastun fanns det inte någon varmvattengryta inmurad i stenhögen. Några lösa stenar ovanpå den ordinarie högen användes som vattenvärmare. Stenarna kastades i en balja med vatten och fick överföra värme till vattnet. Att vattnet blev lite sotigt gjorde inte så mycket, den sista avsköljningen (i alla fall under sommarhalvåret) skedde i den intilliggande ån.

Karelare är duktiga på att bygga timmerhus, sågat virke användes i rätt liten utsträckning och då mest till dekoration. Husen är av den traditionella nord-ryska typen, av rundstockar och ganska rymliga, med dekoratio­ner på vindskivorna och runt fönster och eventuella balkong­er. På avstånd ser det ut som om någon hade hängt virkade spetsar på leksakshuset. I Sheltozero-trakten är husen dessutom nästan alltid i två vå­ningar och försedda med något som kunde sägas utföra "cen­tralvärme". Genom båda vå­ningarna går det en ugn, som i den nedersta delen består av en bakugn med en kokhäll på vilken all mat lagas. I sidorummen och på andra vå­ningen finns små luckor för tillsatseldning. I det första rummet efter farstun finns en "lez­hanka", en avsats av ugnen där man kan lägga sig när man en kall vinterdag kommer utifrån och fryser. In­gångströskeln från farstun till rummet är hög, man sparar värme och förhindrar kylan att rusa från den kalla farstun in i rummen. Farstun är kall och tillräckligt rymlig, där förvaras det under vintertid tunnorna med svamp, kål och andra förnödenheter. Vädringen, i den mån det förekommer, sker genom att en av luften i de större fönstren är försedd med en liten, öppningsbar lucka - en "fortochka". En del av rök­gångarna från ugnen går genom "lez­hankan" och håller den varm, vid krafti­gare eldning mycket varm. Ovanför "lezhankan" finns det alltid ett rökut­tag för samova­ren, som använd på det ursprungliga sättet är en av de effektivaste vattenkokarna som finns. Kon­struktionen är mycket enkel. Inne i samovaren finns det ett av vatten omgivet eldrör. Vid eldning med träkol, vilket var vanligast förr i världen, hettades vattnet upp mycket snabbt, bara efter några minuter hade man kokande vatten till teet, och te drack man flitigt i Karelen, den övriga matlagningskonsten var inte särskilt högt utvecklad. I likhet med finska Karelen bakades det piroger med alla möjliga fyllningar från ris till fisk och kött, när det fanns att få.

De karelska husen är sammanbyggda med ladugård och stall, ovanför dessa finns det plats för säd, hö och halm. Det kunde bli av­sevärda mängder snö och då var det ganska bekvämt att på vintern slippa gå ut för att utfodra kreaturen och vid akuta behov. I ett hörn på höskullen fanns det en öppning ned till gödsel­högen, där låg utedasset. Det kändes ganska spökligt att gå ut och göra sina behov en mörk och kall vinter­kväll, men nöden hade ingen lag. På vintern steg avträdeshögen som en stalaktitpelare och när fantasin skenade iväg i mörkret hade jag skräckupplevelser för att hamna i hålet och bli spetsad med ändan på pålen. Risken att trilla ned genom hålet var i själva verket inte särskilt stor, öppningen var inte tillräckligt stor ens för att ett barn skulle ramla igenom, men rädslan och fantasin räknar inte med realiteterna. Bristen på fotogen gjorde att vi för det mesta inte hade någon be­lysning heller, det var strängt förbjudet att ta någon öppen eld i form av tändstickor eller pärte, man fick treva sig fram i mörkret och jag minns att ibland kändes det mycket obe­hagligt. Jag var flitig boklånare och en del böcker var nog så spännande att man i fantasin byggde upp olika situationer som liknade dem som vi bodde under. När finnarna kom och det gick att tigga ficklampsbatte­rier från soldater­na blev det något enkla­re, men det var inte alltid tiggeriet lyckades och då var det återigen lika illa.

All matlagning skedde på spishällen eller i bakugnen, några spisar med ringar i nordeuropeisk stil använde här inte. Ovanför spishäl­len var fastsatt en kedja med krok att hänga grytorna i, men det mesta av kok­ningen skedde inne i bakugnen i järngrytor. De ryska grytor är av en speciell typ, de är avsmalnande neråt och hanteras med ett gaffel­liknan­de grepp - "ukhvat" (ухват). Ved var det inte någon brist på, det var bara till att åka ut till skogen och hugga ned ett antal björkar, så mycket som man trodde sig behöva för en vinter. En del skogshyggen hade förekommit i trakten några tiotal år tidigare, men då var staten ute mest efter barrträd och björkarna hade lämnats därhän.

Skog fanns det gott om, och det gällde att inte gå vilse. Murmansk-järnvägen låg på ett avstånd av ca 70 km västerut, sedan var det bara skog i flera hundra kilometer ända fram till Ladogas strand.

Nägon gång på senvåren, det måste ha varit 1941, skulle jag göra ett besök hos min bror Karl på skogslägret Nilo, där han arbetade som mekaniker, några kilometer söder om Voznesenje. Mor utrustade mig med en matsäck och instruktioner hur jag skulle hitta lägret efter anvisningar i Karls brev, och tidigt en morgon startade jag min vandring.

Det är 15 km mellan Scheltozero och byn Rybreka, därifrån till Voznesenje, där floden Svir rinner ut ur Onegasjön, var det ytterligare ca en mil och hur långt från Voznesenje till skogslägre Nilo visste jag inte riktigt. Det blev en lång vandring. Under dagen hade jag lyckats avverka sträckan Schelozero-Voznesenje och dagen var långt framliden när jag skkulle vidare mot skogshuggarlägret Nilo. Efter anvisningar gick jag utmed en timmertransportväg av en typ som tillämpades mycket i Ryssland. För att hästarna skulle kunna dra stora lass så vattnade man slädspåret. När spåret hade frusit till kunde man lasta timmersläden med ett rejält lass, skjuta lasset igång och nu gällde det för kusken att inte stanna halvvägs för hästen skulle inte kunna dra igång lasset ensam. Terrängen för sådana bedriften måste vara relativt jämn, några större backar får det inte finnas.

Jag fortsatte min vandring utmed en sådan isväg och mötte då och då timmerforor på väg mot Voznesenje. När jag frågade kuskarna hur långt det var kvar till lägret blev svaren något olika. Ett par kilometer till, sade en av dem. Jag gick och gick. Nästa kusk, som jag frågade om vägen sade: det är nog en 7-8 kilometer dit. Jag blev lite rädd för det började skymma, natten var i antågande. Mannen hade dock humor, när jag hade gått en stund till så fick jag syn på ett antal baracker – jag var framme i lägret och min bror Karl bjöd på mycket mat.

Skogshuggarlägret bestod av ett antal baracker, en matsal och en ”kulturbarack”. Det var nog inte ett fångläger utan manskapet bestod av frivilliga skogshuggare. Vissa var dock gamla fängelsekkunder utan att vara kriminella, det fanns gott om dem i alla sammanhang. Efter maten blev det musik och sång. Karl spelade fiol och det fanns en man med dragspel så de sjöng mycket. En del av sångerna var från de ryska fånglägren och berättade om livet där.

Гопца-смыка это буду я, граждане послушайте меня Ремеслом я выбрал кражу, из тюрмы я не вылажу Что-же будешь делать коли сел. От нарядчика мы прячемся под нары, не по одной а три-четыре пары Как нарядчик нас поймает, на работу посыдает,мы ему наводим тары-бары А если на робыту мы пойдем, мы от костра на шаг не отойдем Разобъем друг-другу лица, подожгем все рукавицы На костре все валенки сожгем Нарядчика мы кроем в рот и в нос, что ты за детенышь, недосос Ты-же знаешь что в субботу мы не ходим на работу А у нас субботеа каждый день

Jag var ute med far en höst och hjälpte till med fällningen, när den första snön kom åkte vi ut och hämtade stammarna. Jag skulle köra foran och i nedförbacke från skogen mot byn gick det inte ых bra. Sluttningen ned mot byn var visserligen bred, men en del tuvor här och där intill vägkanten gjorde att jag körde på en sådan tuva och hela lasset välte. Jag kastades av lasset och undgick att bli ihjälklämd. Inte bara släden gick omkull, även hästen drogs ned och blev liggande, det var risk att den skulle kvävas av den ryska dragselen "khomut".

Den skandinaviska selen består av två halvor som läggs över hästen manke och dras ihop nere med ett remtyg. Det ryska sättet att sela en häst är något annorlunda. Seldonet är i form av en avsmalnande oval och träs över hästens huvud med den nedre delen uppåt. Väl om halsen vrids seldonet ett halvt varv och spänns fast med läderremmar till skaklarna mot en båge - "dugá". När lasset välter kommer seldonet att vridas så att risken finns för att hästen skulle kvävas. Det såg illa ut för vår häst och far var tvungen att hugga av den ena av läderremmarna för att rädda hästen. En provisorisk rem ordnades av en bit töm och sedan hade far mycket besvär med att få tag i en ny läderrem. Läder var ingenting som det fanns gott om i Sovjetstaten.

Sovjet-systemet hade lyckats med att ta hand om medborgarna, men inte alla. Så konstigt som det än låter så fanns de vandrande zigenarna kvar och jag är antagligen en av de få som har sett zigenare i deras ”naturliga” tillstånd i Sovjet. De höll sig till det traditionella levnadssättet och åkte med sina magra hästkrakar runt om även i Karelen. Jag kommer ihåg hur en zigenare kom till min far och ville ha ”lite” hö. Far hade haft sådana besök redan i Pustaperzha och visste hur det fingerade. Han sade att zigenaren fick gå in i ladan och ta så mycket hö som han kunde få ut i ett fång. Dörrarna dit var inte särskilt breda och när zigenaren hade tagit så mycket hö i famnen, som han trodde att han skulle kunna bära uppstod ett problem att komma ut. Med det fång, som han hade lyckats ta med sig, kom han inte ut genom dörren. Hur han än försökte så blev det stopp och det var nästan så han grät när han skulle lämna tillbaka en del av höet för att komma ut genom dörren.

Zigenarna levde på sitt traditionella sätt. Karlarna sysslade med hästhandel, kvinnorna spådde i hand och så märkligt som det kan låta, överlevde de även kolchossystemet. De hade sina ”telegor” (fyrhjuliga hästdragna kärror), bodde i tält och roade folk på kvällarna med sång och musik. I närheten av byn Verchovje fanns en stor öppen plats, där slog de upp sina tält, tände eldar och underhöll oss. Folk kom och lät sig spås i hand, betalade några rubler för att få reda på framtiden. Eldarna brann, zigenarna dansade och spelade och det hela hade en viss trolsk stämning, de män och kvinnor som kom till eldarna föll lätt för stämningen och lät sig villigt både spås och bjudas på vodka (mot en viss förhöjd ersättning). Efter några dagar drog de vidare och det var inte utan att vi saknade de kvällar och nätter när de tältade i närheten av byn. Visserligen fick byborna hålla lite mera i sina saker, höns och annat, men varje nöje kostar och i den nöjesfattiga byn var alla tillfällen till att roa sig välkomna. Det var dåligt med ungdomar, de flesta hade flyttat till städerna och någon dans förekom sällan

När zigenarna hade slagit upp sitt läger blev det inte bara spå i hand och annat traditionellt zigenskt handel. Det fanns alltid musik med och man dansade ringlekar. Det förekommer i Ryssland en sångtradition med ”tjastuskhi” (частушки) – korta fyrradiga verser med ett snärtigt innehåll liknande limerickar. Det fanns också en rik flora av sådana verser med något antisovjetiskt innehåll. En försångare stiger fram och sjunger sin vers och de övriga stämmer in och sjunger i reprisen: Rätt, rätt, alldeles rätt. Пишет Ленин из могилы Lenin skriver ifrån graven дорогому Сталину Till sin käre Stalin Разоряй свои колхозы! Upplös du dina kolchose! Будем жить по старому Och låt oss leva som förr

Kören stämmer in:

./. Правильно, правильно, ./Rätt, rätt, cовершенно верно ./. ./.alldeles rätt./.

De folkliga kunde berätta och göra jämförelser:

Мой миленок как теленок min pojkvän är som en kalv Только разница одна med den enda skillnaden Мой миленок в баню ходит att min pojkvän badar bastu А теленок .- никогда men kalven gör det aldrig Deet fanns naturligtvis en stor mängt fräcka och pegorativa strofer också:

По деревне шла и пела I byn gick och sjöng Баба здоровенная en kraftig kärring За угол пи….ой задела stötte f…..an mot ett hörn Заревела бедная och brast i gråt den arma (varelsen)

I Verhovje-byn bodde kvar kanske ett 10-tal familjer och det var fritt att välja vilket hus som helst av de 20-tal som stod där tomma. Mor bestämde sig för ett tvåvåningshus i den nordvästra delen av byn, i närheten av ån, som rann förbi husen. Huset stod på en sluttning och nedanför det fanns en köksträdgård. Allra längst nere vid åstranden fanns en till huset hörande rökbastu. Köksträdgården hade inte varit i bruk under flera år och var något för­vuxen. Far grävde upp marken och mor satte grönsaker på den uppkomna jordplätten. Några fruktträdgårdar fanns det inte, Shelto­ze­ro ligger inte mycket nordligare än mellersta Sverige och fruktträden skulle säker­ligen kunna trivas där, men man hade inte seden att hålla fruktträd.

Köksträdgården var mitt gissel. Där skulle det rensas och lukas allt som oftast - för att inte tala om vattning. Ån låg visser­ligen i omedelbar närhet, men det var ändå ett drygt arbete att hämta två hinkar vatten åt gången med ett ok (karamyslo) över skuldrorna. Det tog lång tid (tyckte jag) och under tiden lekte de andra barnen, man kunde höra deras röster från byns torg där de sparkade fotboll och spelade "lapta" - ett basebolliknade spel. Allra värst var det när barnen en varm sommardag passerade huset på väg uppåt ån där det fanns en fördjupning och där byns ungar brukade bada. Någon chans att ge sig av innan dagens pensum var klar var inte att tänka på, vissa saker höll mor Emely hårt på. ”Först arbete sedan nöjen”.

Försörjningen var ett problem även här, det gällde att samla så mycket som möjligt till vintern och mot slutet av somma­ren blev det bär- och svampplockning. Det fanns rikligt av båda sorterna i skogarna och mor brukade salta in en ganska stor tunna med svamp och av bären blev det sylt. Sockret var ett problem, men efter finnarnas ankomst gick det att byta vissa handarbeten mot socker och det hade mor Emely en god erfarenhet av redan från Kirovsk-tiden, då hon sålde yllesjalar till ryskorna.

Den karelska jorden är mycket bördig och stora skördar skulle ha kunnat bärgas om det inte hade rått en enorm brist på både in­itiativ och arbetskraft. Far brukade säga att hade de haft så bra jordar i Novoselje-trakten, som det var i Sheltozero, skulle de ha blivit miljonärer på ganska kort tid. I Novoselje-trakten var det mycket tunga lerjordar som krävde mycket arbete och gödning för att det överhuvudtaget skulle växa något.

Under höbärgningen och på hösten, under potatisupptagningen, blev alla skolelever utkommende­rade till arbetet på fälten. Jag höll på att köra både hö och potatis från fälten till lagret i Sheltozero-byn. Effektiviteten lämnade mycket övrigt att önska, men tack vare den bristfälliga potatis- och sädesupptagningen kunde vi och många andra bybor överleva den följande krigsvintern, när ryssarna hade lämnat trakten och finnarna intagit den.

För finnarna hade Vinterkriget kommit något överraskan­de, de hade fått evakuera 400.000 personer från de av ryssarna erövrade om­rådena på Karelska Näset och nu när de hade sina egna flyk­tings­problem och i början av det nya kriget intog delar av Fjärr-Karelen, räckte inte resurserna till att försörja den ökade be­folkningen. I princip var potatisen upptagen under ryssarnas tid, innan kriget hade börjat. Vi grävde ytterli­gare en gång och hade lyckan få upp ett par säckar och kunde uppehålla livet under vintern. Samma sak var det med säden. Skörde­maskiner­na var inte i bästa skick, knivarna var för det mesta rätt slöa och all slipning skulle ske på en handvevad slipssten (och det orkade ingen med) innebar att en del av säden inte skars av utan bara böjdes undan knivarna och blev liggande på fälten. Vi gick och plockade upp det kvarliggande axet, tröskade de på logen och malde till mjöl i en handdriven kvarn.

Det fanns visserligen en kvarn neråt ån vid byn Nizhnije, men seden att mala för hand levde fortfarande kvar, delvis som en följd av det kommunistiska systemet och dess brist på resurser. Människorna hade ett visst förutseende. De litade inte alltid på att staten kunde försörja dem. I nästan varje hus fanns det en liten handkvarn, be­stående av en undre fast sten och en övre rörlig sten passande i den undre stenens urgröpning. Den övre stenen vreds runt för hand med en pinne, som i sin övre ända var fäst i en ovanförliggande balk och med den andra ändan i ett hål i den övre stenens periferi. Handkvarnar av denna typ är uråldriga och man kan fortfarande se hur något liknade används i vissa underutveck­lade länder.

Att befolkningen inte hade gjort sig av med alla kvarnar hade med det kollektiva systemet och dess brister på det mesta att göra. När allting är centralreglerat försöker man ändå så långt som möjligt bli oberoende, åtminstone till en viss grad, och hålla kvar en del verktyg "i händelse av att ...."

Kolchosbönderna hade köksträdgårdar, men någon privat odling av säd fick inte förekomma, lagarna tillät inte något privat ägande i annat än mycket liten ut­sträckning och då i allmänhet enbart i form av grönsaksodlingar.

Det fanns följaktligen ingen möjlighet att åka till kvarnen med säd, däremot var det ingen större svårighet att tillskansa sig en del säd ur kollektivets förråd och mala detta i husets egen kvarn.

Ett mindre fält med ärter blev inte bärgat när kriget bröt ut och detta bidrog till att rädda livet på många bybor. I brist på andra livsmedel praktise­ra­de karelare brödbakning på ärtmjöl, men ärtbrödet smakar besynnerligt, på gränsen till mot­bjudande och åts bara i yttersta nödfall.

Vi var alltid hungriga och då gick även ärtbrödet ned - i brist på annat bröd. Ärtsoppa av den skandi­naviska model­len ingick inte i karelar­nas tradition och nu fatta­des det både fett och fläsk för att den skulle smaka någonting. När man ändå kokade ärtsoppa så gick den inte att jämföra med den "rikti­ga" ärtsoppan som jag för första gången smakade den16 september 1941 på vägen mellan Verhovje och Shelto­zero.

Den första riktiga ärtsoppan och den första koppen riktigt kaffe har lämnat kvar sina minnen, jag kommer ihåg exakt var och när det skedde. Den finska armén hade varit på fram­ryckning under flera dagar och nådde sent på eftermiddagen i mitten på september 1941 till Sheltozero, där man tog en rast i krigandet. Befolkningen skocka­des kring soldaterna och barnen samlades mest kring de hästdragna fältköken.

En kontingent soldater hade tagit sitt nattkvarter i det ensamma huset mellan byarna Verhovje och Sheltozero varifrån Nikolaj Poletaev och jag hade "evakuerat" lite kapitalvaror. Nu "råkade" jag befinna mig där, intill fältköket varifrån det kom härliga dofter. När soldaterna hade ätit färdigt, bjöds resterna ut till de omkringstående barnen och eftersom fram­ryckningen hade pågått hela dagen var ärtsop­pan verkligen superb, välkokt och med stora, feta fläsktärningar i. Den ärtsop­pan smakade gudomligt. En sådan soppa glömmer man sannerligen inte. Speciellt inte om man fram till dess har hungrat.

Premiären för kaffedrickandet begicks under turnén genom Finland med Petrozavodsk Stadsorkester i december 1942. Jag var sångsolist och exekverade finska och karelska folksånger. I Helsingfors skulle vi ge en konsert för personalen på SOK (det finska kooperativet) och där bjöds det på riktigt kaffe. Finnarna var överförtjusta, de hade inte fått smaka på något kaffe sedan krigsutbrottet och gladdes åt drycken efter allt surrogatdrickande, men jag tyckte nog att det riktiga kaffet smakade pyton och hade helst velat ha en kopp "korviketta" (som surrogatet kallades). Att be om surro­gatet vid detta till­fälle hade dock varit att begå ett helgerån så jag avstod och plågade mig igenom tillställningen med riktigt kaffe. Något påtår ville jag emeller­tid inte ha.

Ännu idag mer än 50 år efter det första kaffedrickan­det kan jag inte upp­skatta kaffet särskilt mycket, jag dricker lika gärna the.

Andra världskriget hade börjat och den 12 september 1941 togs Alida och Karl till försvarsbataljonerna för att bygga befästningar "Stroitelno-oboronnye raboty" och fick ge sig iväg. Som vanligt fattades det transportmedel och därför fick en del befolkning lämnas kvar. Senare visade det sig att en del personer hade lämnats kvar med avsikt att hålla reda på finnarna. Efter kriget kom det fram att i källaren i Dmitrij Tuchins hus fanns det en underrättelsecentral med telefonför­bindelse till Onegas östra strand, som förblev i ryssarnas händer. När jag mötte mor efter kriget berättade hon att några månader innan den finska retireringen började hade hon samtalat med en vepsä-kvinna och denna hade då sagt till mor att om hon hade några ryska pengar kvar så skulle hon inte göra sig av med dem. Hon skulle snart komma att behöva dem igen, hade kvinnan sagt.

Jag stanna­de hos för­äldrarna och den 16 september in­vaderade finnarna Sheltoze­ro-trakten i kriget som nu skulle pågå några år. Efter det att den finska framryckningen hade avstannat vid Svir-floden som gräns, fortsatte ställningskriget och när vinden blåste söderifrån, höra kanonmuller från frontzonen. Den låg bara ca 30 km från oss.

När ryssarna gav sig av från trakten tillämpades den urgamla ryska "brända jorden"-metoden och många av de allmänna byggnaderna; såsom skolor och förråd, sattes i brand. Den kvarvarande befolkningen var inte lika mycket för förstörelsen, den var på alerten och det var bara en skola samt delar av reservdels­förrådet för jordbruksmaskinen och några Bostadshus på ömse sidor om huvudgatan, som hann ta någon större skada.

Ryssarnas sätt att förstöra allting står i bjärt kontrast till finnarnas strävan att bevara saker och ting i bästa skick. När jag hade enrollerats i Finska armén i Petrozavodsk (Äänislinna), logerade vi på Pedagogiska Institutet och i närheten fanns det stora förläggningar för ryska krigsfångar. Flera av dem hade varit med om att gå in i Karelen under Vinterkriget 1939-40. Nu berättade de hur förvånade de var när de vid inmarschen till Finland fann husen i god ordning, städade och låsta med nyckeln antingen på en spik vid sidan om dörren eller under entrémattan. När ryssarna lämnade Porkkala-området 1955 fanns ingenting helt. Det som ryssarna inte kunde ta med sig var sönderslaget eller på något annat sätt förstört, helt i stil med den ”brända jordens filosofi”. Samma sak har upprepats överallt, där ryssarna har varit inblandade: i Estland och de andra baltiska länderna. Ryssarna tycks lida av någons slags förstörelsemani - att bygga upp är de inte lika benägna.

Det var ju stora och allvarliga händelser som pågick för de vuxna, men för oss barn var det en riktig lekstu­ga, vi hade inte till­räcklig insikt i det rådande lägets allvar utan roade oss med både tillåt­na och otillåtna lekar. Visserligen hade vi skrämts under flera år med «kapitalisterna» och alla hemskheter som dessa skulle begå efter erövringen, men när man blir bemött med ärtsoppa, ficklampor och andra småprylar blir barnen snart vänner med erövrarna.

Till­sammans med en ukrainsk pojke Nikolai Poletaev och några amerikafinska pojkar (som med sin mor och mormor bodde i huset längst upp mot ån i Verhovje) var vi till Sheltozero-byn och "roade oss" mitt i eldsvådorna efter ryssarnas retirering. Det brann på båda sidor om den stora bygatan i Scheltozero och vi tävlade om vem som kunde springa längst in mellan de brinnande husen. Nikolai, som var mest oförvägen vann, men det höll på att gå galet för honom, i sitt övermod sprang han för långt, snavade på den leriga gatan och höll på att inte kunna komma tillbaka. Nu klarade han sig med sveda på armar och ben.

När den ryska administrationen hade gett sig iväg starta­de "evakueringen" (en eufemism för tillvaratagande av för till­fället inte bevakad egendom) av allt som kunde tänkas bli till nytta. Som jag redan tidigare har berättat, var Nikolai och jag inne i ett hus och "evakuerade" var sin del av den inte bevakade egenomen: han tog en symaskin och jag tog en vevgrammofon samt en packe skivor, som senare visade sig vara ett verkligt lyckokast. Under den värsta matbristen lycka­des mor byta grammofonen och skivorna mot två säckar vetemjöl ur något arméförråd. Det var en finsk polissergeant som blev förtjust i gram­mofonen och de få skivorna som följde med den. Sergeanten brukade komma ridande till oss och pokulera en smula med min far och spela på grammofon. En av faderns "hits": var "Dajte v ruki mne garmonj". (Ack ge mig ett dragspel i händerna. Дайтеврукимнегармонь…..). Om besöken var välkomna för föräldrarna så var de mycket välkomna även för mig. Under tiden som sergeanten var hos far och mor brukade jag få låna hans ridhäst och leka Vilda Västern. Jag hade läst en del ungdoms­böcker; dels av Zane Grey och dels Main Reeds "Ryttare utan huvud". Nu kom hästen väl till pass. Till skillnad från ritten på kollektivets hästar var denna häst försedd med en riktig sadel med stigbyglar och det kändes härligt att sätta av utmed kreatursgatan uppåt ån. Det fanns en del lösa kreatur, ryssarna hann inte med att ta alla med sig. En del sköts och åts upp, men många var ute på fri vall i skogarna och blev kvar efter ryssarnas tillbakadragande.

- Mäletad näed kui sa tõid soomlaste kaks kotti? Peräst töi veel üks Soome üleemus mulle terve kotti otra, ai hobuse hoove ja võttis kotti päält maha et sis veneläse es näe. Ja mul siis seta leipä Soome aigu vaja es ole, se seisis niin kaua ku vene tagasi tuli, nendel oli nälga, aga mina vein veski manu, jahvati, ja mul olis süja.

- När vi träffades senare efter många års skilsmässa berättade mor:

Kommer du ihåg att vi fick två säckar mjöl från en finsk sergeant? Efteråt, när du, Albert, hade gett dig iväg till den finska armén, kom det ett finskt befäl och överlämnade mig en hel säck korn, han körde fram till huset med hästkärran, lyfte av säcken och bar den in till mig utan att någon såg det. När ryssarna kom tillbaka gick jag till kvarnen och fick kornet förmäld. Så överlevde vi.

Innan finnarna hade etablerat sig helt och hållet fanns det en hel del tomma hus att husera och leka i. Även kyrkan och de tillhörande byggnaderna var tillgängliga och vi lekte med de få kvarvarande kyrkliga insignier som vi hittade i huset där prästen hade bott före revolutionen. Det var några kyrkokläden (som inte hade hunnits sys opp till något "nyttigt") vi, tog dem på oss och lekte både präst och diakon. Vi hittade också ett rökelsekar, fyllde den med mossa och tände på. Denna lek blev dock rätt kort. Röken från rökelsekaret blev kvävande och vi var tvungna att sluta med den delen av liturgin samt att upphöra med att vifta med det något illaluktande rökelsekaret och sjunga "Gospodi pomilyi i blagoslovi.i.i.i.i"…… allt medan några av oss gjorde korstecken och andra kastade sig på knä och bugade så att pannan slog mot kyrkogolvet i en till synes helig iver i vår strävan att blidka de grymma gudarna. (Lär dåren be till Gud så slår han sönder pannan, underförstått mot kyrkogolvet, som de riktigt troende gör. Научи дурака Богу молится от лоб разобьет). Det fanns ingen "ikonostas" kvar, istället fanns det en bioduk på väggen, under flera år användes kyrkan som biograf och jag var där tillsammans med min bror Karl och såg "Fettpärlan", efter en novell av Guy de Maupassant. Av bugningarna under vår utövande av ritualen blev det dock inte mera än en, golvet var så smutsigt och illaluktande att vi kunde inte utföra ritualens alla moment.

När finnarna kom gjordes kyrkan ren, en klockstapel uppfördes och ett altare sattes upp, sedan begick ockupationskrafterna en riktig julgudstjänst i samma kyrka Julen 1942 och jag sjöng "Heinillä härkien kaukaloon", en känslosam julsång med tanke på de finska soldater och lottor, som firade Jul i Karelen, under besvärliga krigsförhållanden, ensamma, långt borta från släkt och vänner.

I Sheltozero fanns det ett ganska omfattande bibliotek och en gång på väg mot Verchovje-byn med häst och en tom "telega" - den fyrhjuliga ryska hästkärran - just när ryssarna hade gett sig iväg och finnarna ännu inte hunnit inta byn. – körde jag in på bibliotekets gård och lastade kärran full med diverse böcker, både uppslagsverk och reseberät­telser. Någon hade dock sett mitt tilltag, och i för en sovjetmänniska normal ordning, gjort en anmälan till de nya myndigheter­na. Att de inte var samma myndigheter längre spelade ingen roll, vanans makt var stor. När finnar­na hade etablerat sig i byn upp­enbarade sig kommendanten med ett par soldater och ville ha tillbaka böckerna till bibliote­ket. Jag frågade vem som skulle läsa dem när de själva inte kunde ryska men fick inget svar. Jag hade lastat av böckerna på höskullen, soldaterna tog hand om böckerna och förde dem tillbaka till biblioteket - den del som de hittade.­ Den sovjetiska uppfostran hade dock gjort sitt och jag hade garderat mig med att gömma den största delen av böckerna på andra ställen i uthuset. Finnarna som var uppfostrade till ärlighet kom aldrig på att ifrågasätta om det var alla böcker som jag hade tagit med mig. Inga frågor inga svar. De kvarvarande böckerna fick de inte fatt på utan de kunde vid ett senare tillfälle säljas till några rysktalande finska solda­ter hemmahörande i Karelen. Gränsbe­folkningen behärskade ofta båda språken trots att det inte hade varit något större umgänge över gränserna under de två senaste decennierna. Detta gällde speciellt ingermanländar­na.

Samtidigt med "evakueringen" av en symaskin och en vevgrammofon lyckades vi även lägga beslag på en cykel, en mycket stor sällsynthet i dåtida Sovjet. Jag vet inte vad det var för en familj, som hade bott i huset, men de hade en hel del prylar. Ingenting är dock fullständigt och så var det också med cykeln, den saknade däck. Nu gjorde inte detta så mycket, vi gjorde våra tappra försök med att lära oss cykla och efter några veckor hade vi faktiskt lärt oss en hel del. Att det saknades däck gjorde att vi var tvungna att förlägga våra övningar till något mjukt och för detta ändamål dög ängen strax utanför byn. Rullningsmotståndet var 100 % och vi fick ingenting gratis, det gällde att trampa på utav bara f......n. och vi lärde oss ganska bra att hålla balansen.

De finska soldaterna ville fraternisera med den infödda befolkningen och till den ändan ville de lära sig några viktiga ord och allmänna hälsningsfraser på ryska eller vepsä-dialekten. Barn är alltid lättast att komma i kontakt med och det blev barnen som fick vara läromästare. I de flesta fall lärde sig soldaterna de rätta fraserna, men ibland gick det inte riktigt som soldaterna hade tänkt sig. I varje samhälle finns det ett antal små skoja­re som ställer till förtret för sin omgivning. Skojet gick ut på att istället för ordinarie hälsningsfraser lära soldaterna några runda ord, fraser med skamliga förslag och liknande uttryck. När så soldaten kom in i en stuga, bugade sig för en karelsk kvinna och trodde sig säga "God Dag", eller "Hur mår min sköna" uttalade han istället något liknande som:

- Lägg dig kärring, här skall det kn....s!

Kvinnan skrek i högan sky och försökte springa iväg, soldaten blev konfunderad och så småningom fick han reda på vad han i själva verket hade sagt eller begärt. Det lönade sig inte för den gosse, som hade lärt honom fraserna, att komma och be att få ficklampsbatterier eller bröd. Efter en tid kunde dock de flesta karelare göra sig förstådda på finska, vepskan innehåller mycket finska ord, och sådana intermezz­on upphörde av sig själv.

Finnarna å sin sida försökte (i den rådande storfinska andan) att lära sig vepsä-dialekten och de flitigaste kunde efter en relativt kort tid föra enklare samtal på detta synnerligen blandade språk. En del ångrade sig dock att de inte istället hade lärt sig ryska. Min sånglärarinna Olli Naukkari­nen beklagade sig vid ett tillfälle över detta faktum, efter tre år hade de kunnat en hel del av ryska språket, men den för tillfället rådande storfinska nationalismen blockerade förnuftet. Det var t o m förbjudet att tala ryska på lektio­nerna. Lärarinnorna Olli och Aune fick ta flera olydiga pojkar i hampan och inpränta nödvändig­heten av att enbart använda finska. Detta hindrade oss inte från att i kritiska skolsituationer (under skrivningar o s v) skicka fusklappar skriva med kyrilliska bokstäver. Detta var naturligtvis en obstruktion och resulterade ofta i att vederbörande slängdes ut på gården. Far berättade att under det första världskriget fanns det på järnvägsstationerna texter med förbud att tala tyska. Allting går igen.

Fjärr-Karelen förekommer ingen kreatursvallning, istäl­let har all odlad mark hägnats in med kilometerlånga "dala"-stängsel och kreaturen släpps ut i skogen att ströva fritt på egen hand. Från byarna och ut till vallmarkerna gick det långa in­hägnade fägator. De karelska kvinnorna är mycket skickliga i hägnbygget, det gick fort att både bygga nya och att reparera gamla stängsel. Under sommarmånaderna var mannarna till största delen lönearbetare och vistades på annan ort. Åtminstone i äldre tider gav de sig iväg till stor­städerna, där de arbetade huvud­sakligen som stenläggare och man säger att St. Petersburgs gator är till övervägande del lagda av karelare. Under Sovjet-tiden hade rytmen ändrats något, nu var de som var kvar kolchosbönder och fick inte utan ordförandes till­stånd avlägsna sig från kollektivet Det måste ändå ha prakti­serats eftersom de flesta "infödda" barn hade sina födelsedagar sent på våren eller försommaren, vilket betyder att fäderna kom hem någon gång på hösten.

En av dessa fägator utnyttjade vi till att försöka "tämjä" en kvarlämnad unghäst och rida på honom. Alla var i den åldern att vi hade läst en del Vilda Västern-berättelser och skulle nu prova "mus­tangridning" i praktiken. En del inte inkörda 3-åringar hade ryssarna inte lyckats fånga in vid den brådskande retireringen och de gick fria i närheten av byarna. Vi jagade in en svart unghingst i en fägata, spärrade av in- och utgångarna, fick efter en viss möda på honom såväl betsel som sadel. Sadeln - eller rättare sagt stommen till en sadel - hittade vi i ett av de övergivna husen och den bestod mest av en träram - en sadelstomme med vidhängande sadelgjord. Vi lade på ett par gamla bomullstäck­en på unghingsten ("lade på" är alldeles för intetsägande uttryck för den kamp vi fick utstå med den ystre kusen) och efter några fåfänga försök lyckade vi även få sadelgjorden åtdragen. Vi var fyra-fem pojkar och alla hade fullt upp att göra med hästen för han var inte van att ha folk så nära inpå och trilskades allt han kunde.

Den äldste (och mest företagsamme) av pojkarna skulle upp i sadeln, men det var lättare sagt än gjort. Var och en som har försökt rida en något motsträvig häst vet att om man ställer honom intill en stubbe eller någon annan upphöjning för att kliva upp så kommer hästen omedel­bart att förflytta sig så att han står med huvudet mot den för­mente ryttaren och ryggen långt borta. Efter en stunds ojämn kamp lyckades vi få upp ryttaren i sadeln. För att hästen inte skulle få det alltför lätt ledde vi bort hela ekipaget till en leråker, där hästen sjönk nästintill knäna i leran och vi räknade med att på detta vis skulle hästen tröttas ut fortare och ryttaren falla mjukare - om så skulle hända - och det hände med detsamma. Så fort vi hade släppt loss hästen gjorde den några krumbukter, vilket resul­terade i att ryttaren ramlade av och hästen satte av i galopp. Det var brist på allting, även tömmar och rep så vi kunde inte hålla hästen kvar. Den gistna sadelgjorden hade gått av, men inte helt och hållet, sadeln hade ramlat under hästens buk där den hängde och dinglade mellan benen på hästen i bara sadel­gjordsväften. Hästen var över­huvudtaget varken inkörd eller inriden och detta blev för mycket för honom. Den försökte bli av med sadeln och sparkade frenetiskt med bakbenen varvid sadeln gled till dess framkropp och skrämde honom ännu mera. Omväxlande galopperande och sparkande gav sig hästen av i skogen och vi hade ingen chans att få fatt på den mera. Jag kan fortfarande se den svarta unghästen stående på frambenen och med bakbenen högt upp i vädret i sin fåfänga strävan att bli av med sadeln. Där slutade våra försök till "mus­tangrid­ning". Efter en tid fångade finnarna in alla lösa hästar och det blev soldaterna, som fick tampas med inkörningen.

Det låg en del döda djur ute i markerna och mor skar av ett stort stycke hästkött att ha till grisen, som hon hade köpt tidigare på våren. Hästen hade varit en gammal kolchoskamp och det hade behövts en tryckkokare för att få muskelfibrerna sönderdelade och tuggbara t o m för grisen. Vi skar köttet i mindre bitar och grisen fick svälja dem tillsammans med potatisen och ärterna. Grisen åt vadsomhelst, nästan som människorna (somliga påstår att grisen skulle vara det djur som näst aporna mest liknar männi­skan).

Några större kreatur, som kor eller hästar fick de tvångsförflyttade inte få hålla sig med, bara getter, får och grisar. Mor hade två av dessa egensinniga och bångsty­riga krea­tur: gammal­geten Roza och unggeten Zorja. Dessutom fanns det några får samt oftast en gris. Geten Roza var medgörlig medan Zorja, hennes dotter, var både yster och nyfiken. Vi bodde i ett tvåvå­nings timrat hus och en sommarmorgon hörde vi ett bräkande, det lät som om det hade kommit från himmelen. När vi tittade upp såg vi att det var Zorja som stod uppe på taknocken och bräkte. Dörrarna till övervåningen och därifrån till vinden råkade var öppna och Zorja hade inte bara gått upp till rummen i övervåningen utan fortsatt upp till vinden och därifrån klivit upp på taket utmed en vanlig pinnstege. Getterna är mycket skickliga och oförvägna klättrare. Där stod hon nu högst uppe på taknocken och såg lite skrajsen ut, ner kunde hon inte komma för att stegen var alltför brant. Vi gick ut på taket, lade en snara om hornen och firade ned henne genom takluckan till vinden varifrån hon kunde gå ned själv.

Ett tag hade mor även en getabock. Det fanns gott om getter i byarna runtomkring, men ingen ville hålla sig med en bock, honom hade man bara besvär med utan att kunna mjölka. Mor höll dock en sådan, men mellan bocken och de kvarvarande kvinnorna uppstod det ibland kontroverser. Några hus mitt i byn hade inte egna strandremsor och för att kunna hämta vatten i ån var de tvungna passera huset där vi bodde. När kvinnorna gick ned med sina tomma hinkar på ett ok över skuldrorna, stod bocken avvaktan­de bakom husknuten, men utan att visa något större intresse för dem just då. Men han måste ha sniffat och känt vissa starka lukter. När kvinnorna återvände med vattenhinkarna fulla, sprang bocken fram och började böka under kjolarna på fruntimren. Det blev ett liv varenda gång och kvinnorna beklagade sig över bockens beteende varpå mor (som ibland kunde vara ganska sarkastisk) svarade:

- Bocken han känner säkert på lukten att ni är brunstiga så det är ingenting att göra åt det. I brist på karlar så .......

Bockarna är rätt svåra att ha göra med och ibland rent av frånstötande, de urinerar i munnen på sig själv, äter allt de kan komma över och bäst tycker de om starka saker: tobak och kryddor. Man skulle tro att de blev nikotinförgiftade, men inte. En gång satt far på farstutrappan och språkade med en granne. Bocken hade smugit sig fram och i ett obevakat ögonblick snappat åt sig grannes "makhorka"-förråd (grovt tobak, huvudsakligen från rötter av tobaksplantor) och ätit upp den innan tilltaget observerades, men såg inte ut att må illa av det. Han lät ingen vara helt ifred och var snar till att stångas.

Under sommaren fick jag valla getterna, fåren, bocken och grisen utanför byn uppåt ån. Vägen genom fägatan var flera hundra meter lång och sedan fortsatte jag ytterligare utmed ån till en plats där jag kunde bada under soliga dagar, medan getterna och fåren betade och grisen bökade i marken. Getterna är tacksamma att valla, i skogen behöver man inte se efter dem, de håller sig i närheten av människan och så fort det råkar prassla till i buskar­na rusar de fram till vallaren och nästan klättrar upp i famnen. En gång hände det dock något som förvirrade mig ordentligt.

Zorja var lite orolig redan på utvägen till vallplatsen och jag fick mana på henne, vilket inte var vanligt. För det mesta sprang hon före de andra. När vi hade varit ute en stund satte hon plötsligt av hemåt och hur jag än försökte mota henne så hjälpte det inte. Hon sprang inte bort från vår åsyn, men så fort jag försökte springa ikapp henne satte hon av igen. Det blev en kapplöpning med förhinder, ibland var vi tvungna att vila för grisens skull. Hans korta ben kunde inte bära sta lika fort som getternas och fårens, när griskultingen hade sprungit allt vad han hade orkat med, men ändå inte förmått hålla takten med de andra, kastade han sig på rygg och flämtade ljudligt, då var vi tvungna att stanna en stund och vänta på honom.

Framme vid boningshusets uthusdörrar stannade Zorja mitt för stalldörren och markerade tydligt att hon ville in. Jag visste inte vad som var å färde förrän Zorja hade lagt sig på sidan och började krysta. Jag såg ett par små, små klövar sticka fram ur hennes liv. Någon större erfarenhet som barnmorska hade jag inte och eftersom mor inte råkade vara hemma fick jag springa till en grannfru och be henne assistera. Det blev tvillingar.

I den till hälften nedbrunna lagerbyggnaden i Sheltozero hade det också förvarats en del krigsmateriel, som ryssarna inte hade hunnit ta med sig. Bl. a. hittade vi pojkar en hel tunna med svartkrut och en låda med handgranater. Granaterna var av den nya, äggformade typen och låg prydligt förpackade i en grön låda. Vi tog hand om lådan och började experimentera, vilket inte var så svårt då mycket noggranna instruktioner om granaternas handhavanden var trycka i lådans lock. Vi tog ut ett par granater och gömde lådan i ett tomt hus i Verhovje-byn, senare skulle vi ut och fiska i en av gölarna längre upp i skogen. Någon dag senare var vi ute i skogen och efter att noggrant ha läst igenom bruksanvisningen tog en av de finska pojkarna (han som var äldst i gänget av tre bröder) en handgranat och skickade den iväg mot gölen. Här skulle det fiskas till "uha" - fisksoppan! Vi andra satt redan bakom en stor sten och höll för öronen. Det small av, som vi tyckte, ohyggligt starkt, vatten och bottenslam dalade ned på marken för gölen var ganska grund, och vi satt inte tillräckligt långt ifrån den.

När det mesta av oväsendet hade tystnad och all dy och vatten fallit tillbaka till marken sprang vi upp för att se om det fanns någon fisk. Det var en sorglig syn! Gölen var i stort sett tömd på vatten, enbart några små mörtkrakar låg intill den. Någon fisksoppa blev det inte den gången. Vi hade kommit överens om att inte ta ut granater annat än till skogen, men somliga bröt mot regeln, det fick vi erfara en tid efteråt när det small i byn.

När vi hade lokaliserat sprängplatsen visade det sig att smällen hade kommit från Poleta­evs hus. Alla fönstren var urblåsta, dörren hängde på bara ett gångjärn och det låg hönsfjädrar spridda utmed hela bygatan. Efter någon tid anlände den finske kommendanten på en motorcykel, det talades om sabotage och om partisaner, men vi började befara det värsta. Nikolai syntes inte till. Kunde det vara så att Nikolai hade tagit med sig en handgranat? Till vår lättnad dök han upp efter ett par minuter och vi började förhöra honom om handgrana­ter­na. Efter en stund erkände han att han hade tagit en sådan med sig till huset och stoppat den under ugnen, där man ingalunda förvarade något tändvirke utan hade sina höns.

Granaterna var säkrade, men troligtvis hade hönsen kratsat loss säkringsbygeln och explosionen var ett faktum. Ugnen var av ansenlig storlek, så stor att den var helt oskadad och eftersom ugnsöppningen vette åt dörren blev skadorna på den övriga inredningen inte särskilt stora. Det fanns inte så många ömtåliga prylar i huset, sovjetmedborgarna besvärades inte av alltför stora mängder egendom och dessutom levde man nere i Ukraina mest utomhus. Förvisningen hade decimerat mängden hushållsgeråd till ett minimum.

Vi andra tvångsförflyttade (det fanns ett antal familjer både i Verhovje och i Shelotozero: bl. a. ingermanländarna Kiiskis och Lemettis) bodde i de övergivna husen, men Nikolai Poletaevs fader var smed, de kom från södra Ryssland och han byggde sig ett eget hus. Det var byggt i en traditionell sydrysk stil, från trakterna av Voronezh, där man vistas mera utom- än inomhus, och inne i det enda rummet upptogs det mesta utrymmet av en stor ugn. Visserligen hade de karelska husen också rätt voluminösa ugnar, men de värmde flera rum och sträckte sig genom två våningar medan Poletaevs hus var ganska litet i förhållande till ugnen. Under ugnen fanns det ett stort utrymme och där hade familjen sina höns. Efter smällen fick de skaffa sig nya.

Vi hade också "evakuerat" en tunna svartkrut från en av de till hälften nedbrunna förråden och med denna hade vi vissa "övningar". En sådan övning har etsat sig i minnet beroende på att övningen blev längre än vad vi hade tänkt oss.

Över den å, som rann mel­lan byarna Sheltozero och Verk­hov­je, fanns det en träbro med en brokista mitt i fåran. En dag bestämde vi oss att prova svartkrutets verkningar och bron skulle vara ett utmärkt ställe att göra det på. Vi hällde upp en an­senlig hög krut på brohalvan, som vette mot Sheltozero, drog en sträng med krut från högen till brokistan, klättrade ned i brokistan och satte oss i försåt i väntan på ett lämpligt offer. Ett sådant upp­enbarade sig också i form av en kvin­na på väg mot byn Verkhovje. När hon kom på lämpligt avstånd från vår kruthög tände vi på från brokis­tan. Lågan rusade hastigt iväg men det visade sig att vi hade beräknat tiden nå­got fel, kvinnan var nästan över lågan när den flammade upp. Det blev en ordentlig eldkvast framför henne och hon höll på att få kläderna svedda. Hon vände och sprang skrikande tillbaka i riktning mot Shelto­zero. Hennes skrik väckte stor uppmärksamhet, folk kom rusande till bron och vi fick krypa långt ned i kistan för att inte bli upptäckta. Där satt vi se­dan i flera timmar, ända till mörkrets inbrott, innan vi vå­gade komma ut ur kistan och smyga hem.

Ån som rann genom byn hade några små tillflöden från åsen och där brukade vi fiska. De var inga stora fiskar, mest mört och annat smått. Tillflöden var inte större än att vi kunde spärra av flödet med några hopsydda tygstycken och sedan jaga firrarna in i en säck, som tjänstgjorde som fångredskap. Någon mat blev det inte att tala om, men hos byns katter blev vi populära.

PS

På våren 2001 skrev jag till administrationen i Sheltozero och bad dem att sända lite aktuella uppgifter om byn. I början på oktober samma år kom det ett brev med en broschyr om byn idag och några blad beskrivande byn Verchovjes historik – mest om 1800-talet.

Efter att ha varit en sovjetisk republik har nu området förvandlats till en del i den Karelska republiken och Sheltozero, med den omgivande vespiska befolkningen, har fått ett eget ”volostj” (namnet på administrationerna i den gamla Ryssland – ungefär socken) d v s ett eget administrativt område. Med var också en bild från några hus i byn Verchovje.

En finsk officer berättar om retireringen genom byn Sheltozero:

- Av de bevakningsenheter, som skulle säkra reträttan utmed Onegas V strand var

några underställda mig. Av någon anledning hade förbindelserna med huvudstyrkan blivit brutna, vilket resulterade i att vi från vår egen kommandocentral inte hade fått någon order angående retireringen, som vi skulle agera efter. På detta vis blev den vänstra sidan öppen och fienden landsteg från tre olika fartyg över byns landstigningsbrygga.

Väbeln i trossen hade redan sänt en femton man stark patrull, som med förtvivlan försökte mota landstigningen. Av mig utsände förbindelsekarlen återvände och berättade att från båtarna vällde i land fiender som havets sand och att patrullen inte längre var i stånd att förhindra deras gruppering bakom oss.

Jag sände iväg delar av reserven, men situationen föreföll hopplös och framifrån började höras stridslarm, vilket sade oss att fiendens huvudstyrka var också i anfall mot oss från den riktningen. Det såg ut som om vi var hopplöst i en ”motti” (inneslutning)..

Jag funderade febrilt. Den enda fria vägen var till höger om huvudvägen, men den var obetydlig och gick genom svårforserad urskog. Att ta den vägen föreföll omöjligt. Jag kom till resultatet att ett snabb förintande av den landstigna fienden var vår enda möjlighet. Jag avdelade en del folk från de främsta linjerna och ökade på med den resterande delan av reserven, utnämnde ledaren för min egen trupp, en pålitlig löjtnant, och gav honom order att försöka förinta den bakomvarande fienden. Han märkte snart att situationen var mycket svår. Fienden hade hunnit etablera sig med stor mängd manskap och tung eldutrustning.

Vår situation blev allt svärare och svårare. En häftig strid var igång i båda riktningar och våra granatkastare fick skjuta åt två motsatta håll. Min trupp minskade betänkligt, den andra ambulansen far fylld med sårade, bland dem två officerare. I den svåra situationen kom jag på att göra ett försök ringa per telefon tillbaka till våra bakomvarande styrkor. Det blev en väldig överraskning att telefonen fungerade och jag fick fatt på överste Ikonen i den andra ändan. Fienden hade i sin brådska inte lagt märke till telefonledningen utmed huvudvägen.

Jag bad regementschefen om snabba instruktioner, förbindelsen kunde bli bruten i vilket ögonblick som helst. Efter en liten stund uppenbarade sig i trådens andra ända självaste divisionschefen, generalen Isakson, som uppmanade mig att lämna all tung utrustning och försöka rädda sig ur omfattningen genom urskogen. Huvudsaken var att vi skulle rädda oss själva.

Det kändes sorgligt. Oavsett att fienden hade starkt övermakt, det var klart, men sisu ville inte medge förlusten. Det var svårt att tänka sig att allt från bilar till ambulanser, försörjningsdelen och de tunga vapnen skulle lämnas kvar. Dessutom var det så många sårade att deras transport och möjlighet att hålla dem vid liv på vandring genom en okänd urskog skulle vara näst intill omöjligt. Jag beslöt att tänka över alla andra möjligheter.

Jag utsåg min äldste officer leda avvärjningsstrid mot fiendens huvudstyrka och själv gick jag tillbaka bakåt för att få en viss klarhet i situationen. Min stridslöjtnant Martti Rautamies ville komma med, man jag befallde honom stanna kvar på kommandoplatsen. Under spaning konstaterade jag, att vägen behärskades helt och hållet av bara ett, mycket förmånligt liggande, kulsprutenäste. Skulle man få tyst på den så kanske…..

Från den närmaste mannen tog jag hans maskingevär och ett par patronmagasin. Jag började sakta och försiktigt åla utmed landsvägsdiket i riktning mot kulsprutenästet. Utan att ha blivit observerad kom jag på ett par meters avstånd till kulsprutsnästet, hoppade upp och tömde hela magasinet in i kulsprutenästet och hoppade tillbaka till diket. Elden gjorde sitt, men i samma ögonblick rusade de i närheten befintliga nya mannar och satte sig bakom kulsprutan. Mitt maskingevärsmagasin var tomt, det fanns ingen tid till byte, vad skulle jag göra??

Skulle jag börja krypa tillbaka skulle döden vara säker. Under bråkdelen av en sekund kom jag instinktivt på en lösning, jag gjorde ett tigerhopp tillbaka till kulsprutenäste och fattade tag i maskinpistolens pipa. Ett vapen spottade ut en serie och jag kände att jag blev träffad i armen. Strax efter fick jag ett hårt slag i huvudet och världen slocknande, medvetandet försvann.

Medvetandet kom dock snart tillbaka och jag började förstå vad som hade hänt. Jag konstaterade att jag var fånge, under ett försiktig kisande såg jag stor mängd tjattrande fiender och hörde upprörda ord: En officer, han bör transporteras bort, snart!

Förståndet började återvända och hjärnan fungera angående fortsättningen. Då såg jag intill mina fötter den liggande maskinpistolen och gjorde ett ögonblickligt beslut. Jag snappade vapnet från marken, störtade skrikande upp och slog med maskinpistolkolven till höger och vänster. Hela sällskapet blev så överraskat att jag hann störta ett fyrtiotal meter in i skogen innan de första kulorna började vissla omkring. Jag kastade mig bakom en tuva. Händelseutvecklingen var så mångskiftande att jag inte märkte tidens gång. Jag konstaterade nu, att hela händelsen hade varat enbart 15 minuter. Jag begrep att om någonsin, så bör jag nu agera med yttersta snabbhet. Fiendens maskingevär kunde inte, i alla fall för ögonblicket, fungera och det tar en stund innan fienden helt förstår situationen. Jag gav order om att sätta igång: trupper, de sårade och utrustning lastades in i bilarna, maskingevären och snabbskjutande gevären ställdes upp på båda sidor om flaken och jag gav order om att ge eld utmed vägkanterna så fort det någonsin var möjligt. Jag hoppade in i den första bilen intill chauffören och så bar det iväg. En ny överraskning förlamade fienden under de nödvändiga ögonblicken till den grad att vi klarade oss igenom. (Jorma Karvinen: ”Kaukopartiot” (Fjärrpatrullen). WSOY)

En sovjetisk sång om de fallna soldaterna.