Tammerfors 1944-45

1945

När tyskarna blev slagna vid Sta­lingrad drog ryssarna ihop stora mängder trupp vid Svir-floden, för­nyade strider kom igång efter nästan 2 års stillestånd och för fin­narnas del blev retireringen därifrån ett faktum. Delar av 2:a Jägarrege­mentet för­flyt­tades från Petrozavodsk till Tammer­fors och inkvarterades i Alexandersko­lan, intill Tavaste Trädgårds­gata. Där på andra vå­ningen i en handarbets­sal för flickor, in­rättades det för oss en tillfällig förläggning. Efter att mu­sik­kåren delvis hade varit spritt på olika håll samlades den nu igen och fick hålla på med begravningar av krigshjältar på de olika kyrkogårdar­na runtomkring i Tavastland. Det var en mycket vacker vår och sommar, vädret höll sig för det mesta varmt och soligt. De dagar vi inte hade några begrav­ningar höll vi till på badhuset i Pyhäjärvi - ett kallbad­hus i klassisk stil.

Mina erfarenheter av mänskligt sexliv var närmast noll, det enda jag kände till någorlunda var djurens parning: mors bock och hundarna i byn. Denna okunnighet ledde till vissa konsekvenser. Det var en äldre distingerad herre som visade ett mycket stort intresse för mig. Han talade om vilket figur jag hade mm och aningslös som jag var (trots den lilla erfarenheten på biografen Tapio i Petrozavodsk) så reagerade jag inte särskilt. Mannes närmanden uppmärksammades dock av sergeant Unto Sipilä och han berättade om en företeelse som i stort sett hade undgått mig. Jag hade väl hört något genom de äldre pojkarnas berättelser, men inte fäst något större uppmärksamhet på det. Mannen visade sig vara en av de mera kända homofilerna i Tammerfors och Unto Sipilä såg till att det inte blev några flera möten. Unto berättade också att några av korpralerna hade varit på mannen och pressat pengar av honom. Mannen var en känd figur inom Tammerfors teatervärld.

En del av lärarna hade demobiliserats efter att freden med ryssarna blev undertecknat och Alexanderskolans annex togs återigen i bruk. Många lärare hade återvänt till sin civila gärning och här återsåg jag en av lärarna från Sheltozero - löjtnanten Kalle Raunio. Tammerfors är Finlands textilcentrum och av den an­ledningen en "kvinnos­tad". Våra ”Don Juans”: Jääske­läinen, Baldanius och Kähäri var ute och härjade bland överskot­tet. Den värste av dem var Kähäri, en rå och rätt otrevlig sälle som under hela kriget tjatade om att när freden kom så skulle han minsann lämna in uniformen och ta på sig en mjuk civil hatt. När fredsklockorna äntligen klämtade och han fick lämna in uniformen blev det ingalunda någon mjuk filthatt för honom - han gick nästan med detsamma (enligt uppgift) och snodde värvning i den finska marinen. Hans senare öden är okända för mig, han var inte med på kamratträffen i Helsingfors 1983 och ingen hade några närmare upplysningar om honom, men rykten sade att han söp tappert och följderna brukar i regel bli givna.

En natt vaknade jag av att det var extra livligt på loge­mentet i Alex­anderskolan. Det brukade bli så på lördagskvällarna när kor­pralgänget kom tillbaka från stan och var påverkade. I regel slutade oväsendet rätt fort, efter att de hade fått berätta om sina brava­der inträdde det både trötthet hos ve­derbörande och ro för oss andra, men nu var det något extra på gång. Det visade sig att de hade fått en kvin­na med sig till logementet och efter det att korpra­lerna hade haft sitt med henne skulle även en del av de äldre pojkarna ha en kär­leksupple­vel­se. Hela tillställningen var rå och osympatisk, då och då torkade de av henne i grenen med en handduk. Det av oss som tyckte att det var i högsta grad otrevligt, hade inte mycket att säga till, oväsendet, glammet och de råa språket kunde man inte undgå. Korpralerna var berusade, så var flickan också. När de behövande hade fått sitt började hon nyktra, grät en smula och släng­des ut på gatan igen.

De inkallade Jim Beláew, Erkki Inkinen, som ännu inte var demobiliserade, hade ett eget logement och slapp gräsligheterna. Jim hade just blivit bekant med Iris, som hade en fotoate­ljé i St Mickel och hon kom med jämna mellanrum för att hälsa på ho­nom. Vi hade musikövningar under ett par timmar på förmiddagarna och efter­middagarna ägnades åt begrav­ningar på kyrkogårdar runt omkring Tammerfors, oftast på hjältekyrkogården i Messukyla strax utanför, dit vi fick marschera i sluten formering - en sträcka på ca 5 km. Jim Beláev hade hand om stor­trumman och jag jade jamd om tallrikarna. På vägen till gravplatsen passera­de vi min­nesmärket över de i inbördeskriget i början på 20-talet fallna röd­gardisterna.. I trakterna omkring Tammerfors och Tavastehus hade det pågått mycket häftiga strider och det var ett synnerligen pampigt monument som nu var uppsatt på Messukyla kyrkogård.

Begravningsplatsen ligger högt uppe på en sandås och med den värme, som vi hade på våren, inträffade det ibland in­cidenter. De jordiska kvarlevorna efter de fallna krigshjältarna transporte­ra­des visserligen på snabbast möjliga sätt till sina hemtrakter, men det kunde ändå ta flera dagar innan dessa hade nått bestämmel­seorten och då hade naturen redan börjat sitt nedbrytnings­verk. Av jord är du kommen...... Polvo eres en polvo te converti­das......

När liken hade varit på väg några dagar i värmen luktade det ganska starkt och liklukten är ingenting som man vänjer sig vid, det var lika vidrigt varje gång när det hade varit mycket varmt och transporten hade tagit lång tid. En viss vana fick vi visserligen och kunde mot slutet stå ut med ganska starka lukter, men hederskompaniet byttes för varje begravning och det kom nya mannar, ibland med något känsligare näsor. Dessutom skulle de stå i givakt nästan hela tiden och i värmen kunde det bli vissa följ­der av stillaståendet. Står man en längre tid orörlig för fot gevär kommer blodomloppet att protestera och vid fler tillfällen svimmade pojkarna bara av. Bäst som de stod började någon svaja och förlora balansen. Hade han tur så såg kamraterna detta och fattade tag i honom innan han ramlade i marken, men ofta var det den ytterste mannen i leden som fick solsting och tuppade av.

Jim Beláew försökte vid ett tillfälle mildra liklukten med att stänka eau de cologne på både sig själv och näsduken, men det gjorde han inte mer än en gång - och även då höll han på att bli lynchad. Luktkombinationen blev möjligtvis ännu värre än bara liklukten, vi höll på att storkna allesammans och mådde mer illa än någonsin tidigare.

Efter att ha deltagit i ett stort antal högtidliga ceremo­nier går prägeln av högtidlighet efter en tid förlorad och det som för släkt och efterlevande var en helig handling blev för oss bara någonting som vi skulle genomlida. När mängden blommor och kransar var stor och vi visste på förhand att uppläsningen av alla kondo­leanser skulle ta lång tid, brukade alltid någon icke alltför känslig musiker (oftast Eero Suomalainen) utbrista:

- En dj….la massa hö de har fått ihop idag!

Ofta fanns det inga lik. Särskilt i krigets slutskede, när ryssarna hade koncentrerat sina krafter mot Finland var detta fallet. Vid retireringen fanns det inte alltid möjligheter att ta hand om alla fallna och många fick ligga kvar där de stupade. Dessa begravde man symboliskt. Inalles 186 fallna krigare hann jag med att begrava i Messukylä.

På hösten år 1944 var det slutkrigat, tyskarna var ut­kastade ur norra Finland och finnarna hade lyckats sluta fred även med Ryssland - under hårda villkor. Petsamoområdet fick avträdas, likaså stora delar av Karelen och delar av Hangö-halvön tog ryssarna hand om. Det blev en fred om vilken det sades: "Kriget är grymt, men freden är ett helvete" (Sota on julmaa, mutta rauha on helvettiä). När finnarna hade slutit fred med ryssarna på senhösten 1944 blev den största delen av den finska försvars­makten demobiliserad.

Domkyrkos­kolan i Tammerfors tjänstgjorde som ett centrum för demobilisering och där hade jag under en månads tid sysselsättning med att ta emot handeldvapen, klippa bort axelklaf­far på uniformsjackorna, ta bort livremmen och avlägsna kokarden ur mössan. Nu blev mannar­na civi­lister och lämnade in sina han­deldva­pen. Finnarna hade före kriget stora skyddskå­rer och medlemmarna i dessa hade för det mesta sina egna gevär. Nu när kriget var slut hoppades mången att allt krigande skulle vara över för deras del och åtskilliga av soldaterna lämnade in sina privata vapen: såväl gevär som k-pistar och pistoler. Jag minns särskilt en sergeant. Han stod ganska länge med sin "pystykorva" (det finska armégevä­ret, något kortare än m-96) och funderade hur han skulle göra.

- Jag har varit med i både Vinterkriget och Fortsättnings­kriget, nu får det vara nog för mig, sade han och lade sin mycket välvårdade karbin i en hög bland de övriga.

På några av karbinerna var det inristat skåror i kolven, jag räknade till 6 stycken på en, vad det nu kunde betyda? Man kan göra vissa kvalificerade giss­ningar. Till en del vapen saknades det kort och jag var inte sen att lägga beslag på två stycken "Parabel­lum"-pistoler samt en försvarlig mängd ammuni­tion. Pojkar är sig lika i alla åldrar och jag var inte annorlunda i det avseendet. Den ena av pistolerna hade jag sedan alltid med mig, den andra lämnades kvar på vinden hos Erikki Inkinens mor i hennes hus i Kuopio, tyvärr kom lådan med alla mina tillhörig­heter bort när huset såldes. Vid den tiden var jag redan i Sverige och hade bara sporadiska kontakter med Erkki. Ett gevär skall dock finnas gömt i trossbotten på Musikkårshu­sets vind i Kuopio. Huset stod ännu kvar 1967. I samband med färdledaretjänsten för schwei­zare hade jag tillfälle att besöka staden, men regementet hade av­veck­lats och alla byggnader var låsta och tillbommade. På bommarna till Niirala-kasernen stod det "Pääsy kielletty" (Tillträde förbjudet). Jag tyckte mig ha en viss rätt att titta på stället och gick in på kasernområdet. Några vakter syntes inte till, men efter en stund kom det en patrull och jagade bort mig. Det hjälpte inte att jag förklarade för dem hur saken förhöll sig och att jag hade harvat där ett tag. Om jag inte gav mig iväg skulle de ta mig till vakthavande officer, sade den ene av soldaterna. Jag hade inte så mycket tid och gav mig av från stället.

Bilderna av byggnaderna ändras ordentligt efter ett antal år. Då, 1945-46, tyckte jag att ex. vapenförrådet var ett mycket stort hus, men nu när jag tittade på den så förvisso var den ena långsidan mycket lång, men inte lika imponerande som tidigare.

Bastubyggnaden var kvar och väckte minnen om vissa moment i badandet. Normalt bastubad skedde varje lördagseftermiddag och var tredje månad var det en avlusningsbastu. Vi klädde av oss, hängde våra kläder i ett separat utrymme varefter dörrarna dit stängdes och tätades mycket noga. Efter att vi hade badat öppnades dörrarna igen, vi fick ut våra kläder och de luktade ganska illa innan vi hade vädrat dem. Vi visste inte mycket om vilken gas de använde, kunde de vara den beryktade Cyklon-B? Den tog ju livet av många flera, inte bara lössen.