Kuopio 1945

Efter att i ett halvtår hade varit för­lagda till Tammerfors, förflytta­des vår kontin­gent till 2:a Jägärrege­mentets ordina­rie förlägg­ningsort - Nii­ralaka­sernen i Kuopio, Savolax. Här började livet gå i sin vanliga kasern­modell. I norr pågick fort­fa­rande kriget mot tyskarna, men det kände vi inte särskilt mycket av på annat sätt än att då och då behöva begrava någon stupad hjälte. Vi hade börjat in­ordna oss i fredstidmodell. Vi hade musiköv­ningar, gav kon­serter och under sommaren, som var varm och rela­tivt torr, badade vi i de omgivande sjöarna. Staden Kuopio ligger på en smal landtunga mellan flera olika sjösystem och det var aldrig långt till vattnet.

Upprensningsaktionerna mot de forna va­pen­bröderna, tys­kar­na, pågick uppe i Norra Fin­land och även här fick vi alltso­mof­tast vara med på begravningar av de vid fronten stupade solda­terna. Kuopio var en mycket mindre stad än Tammer­fors och av­stån­den var inte så stora, be­gravningar gick mera i den traditio­nella stilen. Från kyrkan mar­schera­de man tillsam­mans med be­gravnings­följet, liken transporterades på en hästdragen kärra av en något efter­bliven man. Både han själv, hans häst och lik­vagnen var gamla och utslitna. På de knag­gliga, kuller­stensbe­lag­da gatorna såg det ut som om vagnen vilket ögonblick som helst kunde räm­na, men den höll så länge jag var vid regemen­tet. Efter många be­grav­ningar förlorar det högtid­liga sin prägel och det skämta­des även i allvar­li­ga situa­tio­ner. Vid ett tillfälle var det Eero Suomalainen som skulle göra sig lustig över kusken och hans ekipage:

- Är det inte dags för dig att skaffa ett nytt ekipage, snart faller både hästen och likvagnen ihop!

Det något lakoniska svaret blev:

- Mina kunder klagar inte.

När vi inte hade övningar eller be­gravningar på gång badade vi i Valkealam­pi eller Mustalampi, ett par så sjöar i närheten av kaserner­na. Min vän Keijo Puumalainen var en god simmare, han hade fötter som brödspa­dar och i bröstsim vann han alltid i de små tävlingar som vi hade. Valkealampi var överväxt med näckrosor och man varnade oss för den, men vi tyckte inte att det var någon fara. Ibland gjorde vi utflykter till andra badplatser än Valkea- och Mustalam­pi. En riktig långtur på ett par kilometer tog vi när vi simma­de ut till en ö i Kallavesi-sjösystemet. Kuopio ligger på en smal landtunga mitt inne i ett stort vattensystem omgiven av sjöar åt alla håll. Vi hade buntat ihop våra kläder och place­rade bunten på huvudet, ifall det skulle vara något folk ute på ön och vi behövde ta kläder på oss. Avståndet till ön var ungefär en kilome­ter och det tog oss en bra stund att komma fram. Någon männi­ska träf­fade vi inte, men det fanns mycket gott om blåbär.

Dessa utflykter utgjorde ljuspunkterna i det för övrigt ganska dystra tillvaron. Dagarna var relativt enahanda, maten hade kunnat vara bättre och andan i logementet var inte särskilt upp­lyftan­de. I Fjärr-Karelen hade jag turen att bli inlogerad hos Toivo Iivarinen och han var som en far för mig. När han var ledig från tjänsten brukade han sitta vid fönstret och snida. Till skillnad från de andra med sina nipperaskar snidade Toivo sin dotters huvud.

Nu hade alla krigsinkallade blivit hemförlovade och kvar blev bara stamanställd befäl, värnpliktiga och de yngre medlemmarna av musikkåren. Stambefälet vid musikkåren bodde nu återigen med sina famil­jer och vi andra inlogera­des i en för musikkåren avsedd byggnad. ­De yngre förmågor, som hade tjänst­gjort mer än tre år, blev under­sergean­ter och fick ett eget loge­ment i bortre ändan av manskaps­förläggningen, där den mesta tiden, som inte användes för övningar eller uppdrag, fördrev med att spela kort på var­dagar­na. Lördagar och söndagar ägnades åt att rumla ute på stan. Att vara full då och då ingick i beteendemönstret för stambefäl, åt­minstone så länge de var ungkarlar.

Disciplinen i den Finska Armén var, i jämförelse med den svenska, åtskilligt strängare. Vi skulle hälsa på befälet och gå till matsalen i sluten formering under ledning av antingen en av korpralerna eller också med någon av de äldsta eleverna som anförare. Maten var inte någonting för en gourmée, mest potatis och brun sås. Kom man för sent till matsalen fanns det inte en bit kött i såsen - inga "sattumia" (ungefär ”happenings”, "tillfälligt inträffade händelser") som köttbitarna karakterise­rades. Kortspelet har ju en förmåga att dra ut på tiden och detta ledde ofta till kontroverser med korpralerna Jääskeläinen, Kähäri och Baldanius, den mest framträdande trojkan.

Vid ett tillfälle drog kortspelet ut alltför långt på tiden och trots påpekanden från de yngre, hungriga pojkarna, ville inte korpralerna sluta. Jag tillhörde de äldsta just då och började tycka att nu var det dags att gå. Jag öppnade dörren till korpralernas förläggning och sade:

- Jag tar befälet och går med pojkarna till matsalen, vi är hungriga och vill inte vänta längre på er. Ni får förklara för kökssergeanten varför ni kommer för sent.

- Håll käft "monni"! (basse - nedsättande benämning på de nyin­kallade värnpliktiga), skrek Jääskeläinen, hoppade upp från stolen och slog mig med näven i ansiktet så att näsan sprang i blod. Jag slog tillbaka och fick in en fullträff på munnen. Hans ena tand sprack och det blev en handgemäng mellan oss. Jag var redan då ganska storväxt och relativt stark, jag lyckades få honom på rygg mot ett bord, som stod intill fönsterbrädan i logementet, fick fatt i hans huvud och bankade det mot fönsterbrädan. Jääskeläinen var en av dem som ofta till­sammans med Kähäri skulle leka Tarzan, utöva pennalism mot de mindre och svagare och nu hade min ilska kokat över ordentligt. Om inte hans korpralkompisar kommit hade en olycka kunnat ske, jag hade ett bra grepp om hans huvud där jag låg över honom och fönsterb­rädan var av marmor. Nu rusade emellertid hans kamrater på mig och skulle ge mig "ett kompanistryk" men jag lyckade vrida mig ur deras grepp, springa ut och hålla upp dörrhandtaget så att de inte fick upp dörren. I samma veva kom sergeanten Unto Sipilä förbi och började undra vad vi höll på med. Nu kunde inte korpralerna kasta sig över mig och jag väntade på att någon kväll få en filt över huvudet och bli blåslagen. För att undgå det kom jag därför överens med Jali Ahola att vi skulle vakta varandra. Det var ett vanligt grepp att när inte penna­listerna ­rådde på oss en och en, passade de på att på ett lömskt och fegt sätt samlas omkring den uppstudsige och i ett obevakat ögonblick kasta en filt över huvudet på an­tagonis­ten och ge honom stryk.

Jääskeläinen, som blåste althorn, hade svårigheter att för­klara hur han hade blivit av med halva tanden. Det skulle ha skett vid ett fall utmed trappan från andra våningen i musikkårs­byggna­den, där han hade varit och övat, sade han nästa dag till kapell­mästaren. Befälet fick natur­ligt­vis reda på det rätta förhållan­det, men några vidare åtgärder företogs inte. När vi 1982 hade ett möte (efter 36 år) visade det sig att Jääskeläinen hade lämnat musikkå­ren efter sina 5 år, gått in hos polisen och var nu poli­schef i ett mindre samhälle.

Pennalismen var en ganska utbredd företeelse, men för det mesta inte av någon all­varligare art. De yngre (och sv­agare) fick tjänstgöra som någon slags kalflaktorer åt korpralerna, hämta kaffesurrogat från markan, putsa stövlarna mm. Jag höll ihop med Jali Ahola, en stor och stark tavastlänning, och beroende på vår gemensamma styrka slapp vi att vara i fortsättningen tjänstehjon åt någon.

Pennalismen tog tillfällig paus när en av de yng­sta och hetsigas­te norrlänningar stack en kniv i magen på en av sina plå­goandar. Som van­ligt blev det inte någon anmälan till po­lisen, saken tystades ned inom re­ge­mentet och de värsta utslag av pennalismen upphörde ett tag.

Veikko Tikkanen, en av de yng­sta, började styr­keträ­na ef­ter att ha blivit utsatt för kam­rat­för­tryck från kor­pra­ler­na­. Nå­gon trä­nings­lokal hade vi inte och stä­drummet under trappan till andra våningen fick tjänst­göra som en sådan. Där stod han på kväl­lar­na och gjor­de armhäv­ningar och lyfte "skrot", i detta fall ett järnspett. Han kom upp till 300 per hand och tyckte att det tog för lång tid. Därför bestämde han att han skulle ha två spett, surrade ihop des­sa och höll på med sina öv­ningar ibland långt efter tap­tot. När dagof­fi­ce­ren hade gått sin runda och sett till att ingen var på bond­permis, steg Veikko upp och fort­satte ihär­digt med sina öv­ningar. Så småningom blev dessa övningar som ett gift, han kunde hålla på långt in på natten. Han blev program­merad (som man säger idag) och kunde inte sluta förrän han hade utfört hela program­met. Det var en riktig hejare, med tiden blev han mycket stark och såg nästan triangulär ut i överkroppen, det fanns inte många som ville bryta arm med honom.

Sergeant Unto Sipilä hade varit en mycket flitig simmare, finsk armémästare på vissa sträckor innan han fick ryggbe­svär. När han som vakthavande befäl ledde morgongymnastiken för oss yngre under den varma årstiden, brukade den avslutas med att han tog oss till grusgropen norr om Niirala-kasernen och lät oss efter en mindre gym­nastisk övning simma tvärs över Musta­lam­pi-tjärnen. Den som inte ville simma fick springa runt sjön och det tog avsevärt längre tid.

De närmaste vännerna under militärtjänstgöringenen var Erkki Inkinen. I Tammer­fors tillkom Jali Ahola och i Kuopio Keijo Puumalainen. Erkki Inkinen var värnpliktig och demobilisera­des strax efter krigsslutet. Vi tre (Keijo, Jali och jag) höll ihop och var ganska mycket ute i skog och mark under det året. På sommaren badade vi i de talrika sjöarna runt omkring Kuopio och på vintern var det skidåkning på Puijo-berget (en höjd på några hundra meter över havet) och dess omgivningar. Där gick det åt några par skidor, dels militä­ra men även mina egna. Under hösttur­nén 1942 med Äänislinnas Stadsorkester hade jag fått ett par riktigt fina finska skidor med Rotte­fälla-bindningen från en finsk täv­lare, som i sin tur hade fått dem som reklam från någon skid­firma. Det var något helt annat att åka med dessa skidor, speci­ellt med tanke på hur vi hade det under ryssarnas tid. Redan i Kirovsk började jag med skidsporten, men där var det fråga om två-meters skidor med enkla remmar. Man stoppade filtstövlarna i öglorna och för att stövlarna inte skulle ramla av drog man en ur en däckslang ut­skuren gummiremsa över öglan. Skidorna var i prak­tiken icke styrbara annat än genom en direkt förflyttning i sid­led. För det mesta gällde det bara att kasta sig nerför backen och försöka stå upp, så gott det gick tills backen tog slut.

Dessa utflykter till naturen, både på sommaren och under vintern, ­var ljus­punk­ter i medan han för­sökte in­pränta delar av den kristliga läran i oss, med mer eller mindre lyckad framgång. Konfirmationen skedde under högtid­liga former i Kuo­pio Domkyr­ka 1945-07-29. Hela regemen­tet var kom­men­de­rat till kyr­kan för att övervara och delta i vår kon­firma­tion. Att det krist­liga andan inte satt sär­skilt djupt hos somliga delta­ga­re fick vi ett påtagligt bevis för. En av de presumtiva kon­firman­derna satt under konfir­mationstiden i arres­ten, dömd den för övrigt ganska enahanda tillvaro. Nu hade jag tjänstgjort i den finska armén i två och ett halvt år och befälet upptäckte att jag var nästan hedning, d v s inte kon­firmerad. Enligt mor var jag döpt, men av självklara grunder, med tanke på att vi bodde i Sovjet, inte kon­firmerad. ­Det fanns också några andra värnpliktiga på regementet som var i samma be­lägen­het och vi blev an­modade att börja i kon­fir­mations­undervis­ning hos militär­pastor Lauri Maasola. Någon större kunskap i trons irr­gångar skaffade vi oss inte, vi "satt av" inalles 26 timmar under två veckor i pastorns tjänste­rum till 14 dagar på vatten och bröd för ett försök till våldtäkten på en flicka som råkade passera samtidigt med honom över den till kasernområdet gränsande kyrko­gården. Till konfirmationsundervisningen följdes han av en beväpnad militärpolis.

På sin kontrollrunda, som dagoffi­ceren gjorde för att se om det var några som var ute på bondpermis, gick han från Niirala-kasernen till biografen "Satu". På återvägen genom kyrkogården hörde han stönanden blandade med rop på hjälp från ett gravområde en bit in från stora gången. En närmare undersökning visade att det var en värnpliktig soldat som höll på med att våldföra sig på en flicka. Det råkade vara en av våra konfirmationskamrater och straffet för det blev 14 dagar i kurran på bröd och vatten.

Den högtidliga konfirmationen var dock redan bestämt att äga rum och att en konfirmand satt i finkan anklagad för våld­täckt ansågs inte utgöra tillräckligt hinder för att ändra på proceduren. På konfirmationsdagen hämtades delinkventen av en mili­tär­po­li­spat­rull på fyra man och placerades i slutet av den 4-tät-formering, som vi andra fick ställa oss i, och eskor­te­ra­des till domkyr­kan. Sedan fattade poli­serna posto vid var sin skepps­dörr - ifall den dömde skulle försöka fly. Det hela verkade starkt överdrivet, men sannolikt föreskrevs det så i protokollet och konfirmerade blev vi. Mannar­na i rege­mentet hade emellertid bestämt sig för att sabotera före­ställ­ningen, vädret var vackert och en tvåtimmars gudstjänst i kyrkan var inte särskilt tilltalande. Det blev en gudstjänst att minnas, ingalunda på grund av dagens högtidlighet utan av ett stän­digt hostan­de. Så många verkligt förkylda kan det inte ha varit, för­somma­ren hade varit varm och skön, men här i kyrkan verkade det som om en patientskara från ett sanatorium skulle ha samlats på ett enda ställe.

Hostandet förstärktes av de kala kyrko­väggarna och knappast något av högmässo- och konfirmationsdeltagare hade berätta vad dagens text handlade om. Pastor Maasola såg besvär

I fredsfördraget mellan Finland och Sovjetunionen ingick en passus om upprättande av en kontrollkommission med en av de ledande finska kommunisterna i spetsen. Sedan någon tid tillbaka var kommissionen i funktion och i samband med det uppstod det en hel del kontro­verser. De ryska krigsfångarna skulle repatrieras, ryssarna fordrade även tillbaka folk ur ”Broderskaps­bataljonen" (”Heimopataljoona”, ingermanländare, ester, letter med flera som hade kämpat på finsk sida) samt en del andra med liknande bak­grund. Vid ett tillfälle var nästan hela regementet utkommenderat till skallgång efter förrymda krigsfångar. Många av dessa fångar var utplacerade hos jordbrukare och på flera ställen uppstod den klassiska situationen som har beskrivits av flera ryska författare. Bonden var ute i fält och bondmoran hade fått en krigs­fånge till hjälp på gården. Ofta uppstod det ett ömsesidigt tycke, ibland på grund av helt naturli­ga orsaker - två unga, friska människor med normala känslor dras till varandra, speciellt där husbonden hade stupat i kriget och fången trätt i hans ställe både i det ena och det andra avseendet. Nu var inte finnar­na, trots sin stora aversion mot ryssarna, särskilt angeläg­na med att leta efter enstaka gömda fångar, rätt många stannade kvar och levde i smyg i Finland ( i många fall hjälpta därtill av omgiv­ningen) eller flydde till Sverige. När vi var ute på skall­gång i Kuopio-trakten höll mannar­na ett sådant oväsen att ingen kunde förbli ovetande om vad som försiggick i området. Den som inte ville bli upptäckt hade goda chanser att fly. När kon­troll­kommis­sionens verksamhet upp­hörde efter några år kunde dessa före detta krigs­fångar komma fram och få sina papper ordnade.

De musikelever som hade uppnått tre-års tjänstgö­ring­stid skulle in på under­officersskolan och bli underserganter. Jag hade vid det laget tjänat den finska staten under den stipulerade tiden och skulle nu med början av 1946 genomgå utbild­ningen. Jag hade ett femår­skontrakt med finska armén, men vid kontroll av med­borgarskapet visade det sig att jag inte hade något med­borgar­skap alls. Följaktligen kunde jag varken bli sergeant eller övehuvudtaget stanna kvar i armén efter det att freden hade inträtt. Det blev, om inte sparken direkt, så dock ett "fristäl­lande" utan eget för­vållande. Som tröst för ett tigerhjärta utnämndes jag vid avskedet (efter 3 års tjänst) till korpral. Man får se det som ett skämt. Alla ”stora” män har varit korpraler: både Napoleon och Hitler samt en av de första finska presidenterna

Några dagar före Jul 1945 stod jag där med av­klippta axelklaffar, utan livrem och utan kokard i mössan. Uniformen för övrigt skulle jag få behålla som alla andra demobi­liserade, man kunde inte gärna sända ut folk nakna. Jag hade inga civila kläder kvar, dessutom hade jag vuxit ganska ordentligt och det var även ett visst besvär med uniformen. Den hade blivit alldeles för kort i ärmarna. Min förmenta musikerbana hade blivit avklippt, jag var hemlös och hade inte några inflytelserika bekanta heller. Finnarna kände dock en smula av sitt dåliga samvete och för att döva det samlade man in bland regementets perso­nal en summa som gick upp till nästan 4000 FM. Det blev några sedelhalvor med nakna människor på. Man skämtade om de finska sedlarna att de skulle symbolisera Finlands tillstånd sedan alla krigsskadestånden var betalda.

En reformation av penningsväsen­det var på gång och för att få fram alla "svarta" pengar (som veder­börande inte hade betalat skatt för) bestäm­de regeringen att dela på sedlarna. De vänstra halvorna kunde användas nu, de högra halvorna skulle betalas ut först 1949 – om veder­börande kunde visa att skatten var betald. En del hade tydligen så mycket pengar att de blev trötta i klip­parmen, vid tryckerier, som hade stora pappers­knivar, stod folk i långa köer med sedelfyllda kassar för att få sina pengar "halve­ra­de".

Jul och Nyår 1945-46 fick jag tillbringa i kaser­nen, jag hade ingenstans att ta vägen, därefter var det bara att packa ihop sina få tillhörigheter (ryggsäcken blev inte ens full) och flytta ut på stan. Då som nu var det brist på bostäder och jag fick hyra in mig på en soffa i köket hos en frälsningssoldat och hans familj på Kauppa-gatan. Trots sin förmenta tro var de inte frälsta från mänskliga småak­tigheter, mellan makarna pågick det titt som tätt gräl och det blev ganska påfrestande i längden. Det blev ytterli­gare en reva i det redan något anfrätta tror på religio­nernas väl­signel­seb­ring­ade verkan på männi­skor. Senare hän­delser skulle förstärka detta ytterli­gare.

Världen skulle vara åtskilligt lugnare och be­hagliga­re plats att vistas på om inte "svart­rockarna" (eller som min schwei­zis­ke vän Werner kallar dem - Die Kohlen­säcke) skulle

ställa till så mycket "djävul­skap". Men, som redan de gamla grekerna sade: ” Man kan inte ta bort några gamla gudar utan att sätta in nya istället”.

Min schweiziske vän Werner Müllis förargelse beror mycket på att hans mor fick betala åtskilligt till katolska kyrkan. Fadern är lutheran medan modern var katolik och för äktenskapets skull ville hon konvertera till den lutheranska tron. Hennes katolska släktingar var naturligtvis mycket emot handlingen, men hon fullföljde intentionen och konverterade. Efter någon tid insjuknade hon och då var släktingarna med "der Kohlensack" - den katolske prästen i spetsen - efter henne. De gjorde gällande att hennes sjukdom beror på att hon hade svikit "den sanna läran" och blivit kättare. Till slut lyckades de övertala henne om att återvända till katolicismen, men det gick inte helt kostnadsfritt. Werner säger sig fortfarande inte veta hur mycket det har kostat, men han misstänker att där försvann en hel del goda schweiziska francs till den påvliga kassa i Vatikanen.

Vid mera mogen ålder har jag ibland tänkt på prästerskapet och deras bud. Frågan har uppstått hur länge man kan vara troende med hänsyn till omständigheterna. Med prästerna är det antagligen som med gymnastiklärarna. I ungdomen kan en människa säkert vara sant religiös, med en naturlig strävan att förbättra världen, men allteftersom åren går måste de komma till en klarsyn. Religionen bleknar bort och kvar förblir bara ett yrke, som man har lärt sig, och ur vilken det inte finns några större nödutgångar. De flesta präster är bara aktörer i ett rituellt spel. Till skillnad från de riktiga shamanerna saknar de förmågan till andebesvärjelser. Mot slutet blir det hela bara ett skådespel: där det finns inte mycket plats för egna tankar. Det mesta av det som sägs i kyrkan har varit sagt åtskilliga gånger tidigare och predikoböcker finns det i överflöd. Vidskepelsen lever dock vidare och har ett starkt fäste hos människorna. Det får mig att tänka på lärarinnan Dolly Axéns uttalande:

- Kan de religiösa inte göra någonting själva, måste de alltid anropa Jesus?

Dolly hade antagligen mycket klara bilder av religionsutövarna. Hon var från ett stationssamhälle i norr - Vännäs - där hennes far hade varit lokförare och kunde berätta en hel del om det religiösa livet i början på seklet. Hon hade en hel del humor och brukade dra en och annan anekdot från sina besök i "frälsartälten", som hon kallade de religiösa frälsningsmötena. En av hennes historier löd som följer:

Under den stora frälsningsvågen var det brukligt att församlingsmedlemmarna av prästen uppmanades att gå fram till altaret och bekänna sina synder samt få förlåtelse för de begångna missgärningar.

En äldre man går upp, ställer sig framför församlingen och börjar:

- Jag har supit, jag har bedragit, jag har horat.........Två medelålders damer stiger upp och är på väg ut ur kyrkan varpå mannen ropar:

Sitt kvar käringar! Jag skall inte nämna några namn!

Höjden Puijo utanför Kuopio var ett populärt utflyktsmål, både vintern och sommaren. I dess skidbackan har jag lyckats bryta två par skidor. Tillsammans med Jali Ahola och ibland Keijo Puumalainen var vi flitiga besökare där. På den tiden stod det ett tegeltorn av ca 20 meters höjd på toppen, nu är det ett TV-torn som är något högre. Rätt ofta begav vi oss i skidspåren även på kvällarna och det var rätt pirrigt att åka i backarna när man inte kunde se riktigt bra var groparna fanns. I månsken gick det dock alldeles utmärkt – även om man då och då gjorde en dykning i snödrivan. Men snö fanns det gott om och där blev det inte några större skador

Även på somrarna utgjorde Puijo ett utflyktsmål, några andra liknande fanns just inte i Kuopios omgivning. Staden ligger på en lång landremsa, omgiven av stora Kallavesi sjösystem på båda sidor

Musikelever och värnpliktiga i 2:a Jägarregementets musikkår 1945