Kausjärvi 1946.

Det finska militärlivet hade tagit ett abrupt slut, jag var en "ci­vilslusk" och skulle börja försörja mig själv. Det fanns inte mycket i arbetsväg att välja för en icke utbildad yngling utan föräldrastöd och försörjnings­läget såg ganska dystert ut. Att militärlivet tog slut var jag inte särskilt ledsen över. Det passade mig inte särkilt bra, framför allt den något råa och överdrivet militäriska andan. Jag kände mig vara i någon slags opposition mot omgivningen och kom ofta i dispyt med en del av kamrater. Inte var det mycket bättre med befälet heller. På något sätt kände jag på mig att jag egentligen inte hörde till sällskapet och ville inte ha med det att göra. ”Avskedet” blev i ett visst avseende en befrielse och hade det goda med sig att oavsett vad som än hände så kunde det inte bli mycket tristare. Det positiva blev att jag senare alltid har haft något att jämföra med och tyckte i fortsättningen att det mesta var bättre. Att jag fick arbeta hårt vissa tider och ha det knapert spelade inte någon större roll.

Jag fick hjälp med arbetet genom kapten Onni Palomä­ki, kapellmästaren för Jägarregementets musikkår, han ordnade en lärlingsplats i Kuopio Guldsmedsaffär, där han hade en del att säga till om. Genom sitt giftermål med Paasiki­vis systerdotter hade han blivit delägare i företaget. Arbetet i Kuopios Guldsmeds AB blev ganska enformigt och lönen knapp. Som lärling fick jag börja med att polera skedar, gafflar och knivar. Någon bostad hade jag inte heller, förresten skulle inte min lön ha räckt till att betala ett eget rum. Jag hyrde in mig på en kökssoffa hos en frälsnings­arméfamilj, men här rådde det ingen himmelsk frid utan en viss oenighet mellan makarna om vem som var den bäste frälsningssoldaten. I längden blev det outhärdligt. Nu skulle jag betala min hyra och mitt uppehälle själv, det gick dåligt ihop och blev ingenting över ens till de allra blygsammaste utgifter, några nöjen förutom ett biobesök då och då var det inte tal om. Som lärling måste man helst ha föräldrar som försörjer en under lärotiden. Det var ganska dåligt med pengar och allting var dyrt efter kriget - i det mån det överhuvud­taget fanns något att köpa. Här gällde det att hitta på något bättre.

När jag ändå inte trivdes med inomhusarbete då det började våras var den enda rätta att ta arbete utomhus - det blev skogshygge i trakten av Lempäälä (söder om Tammerfors). Jag tog anställning som skogshuggare och bostaden ordnades i en bongård, en bra bit från hygget. Familjen trodde sig vara religiöst lagd - åt det pingstvänliga hållet - men inte heller här rådde det någon salig frid i huset, Det var ständigt pågående strider om vem som var starkast i tron, allteftersom min tro på kristendomens välsignande verkan reviderades ytter­ligare. I familjen fanns två barn, flickan hade tagit studenten och skulle bli missionär medan sonen var kvar på gården. Gården var liten och gav inte tillräckliga inkomster för att försörja en familj, sonen ville flytta till Tammer­fors och ta lönearbete. Han var ungefär i samma ålder som jag och med honom kom jag bra överens. Gården var en av dessa småjordbruk på en tiotal hektar som de återvändande krigarna fick hjälp med från staten.

Huset låg vackert på en sluttning mot Tervajärvi och runtom stod skogen i all sin prakt. Ibland var jag ute i skogen och till sjön efter arbetet, men oftast var jag alldeles för trött för att njuta av naturen, dessutom gav verktygsvården alltid tillräckligt med sysselsättning på kvällar och helger.

Alla matvaror var ransonerade och tillvaron blev möjligtvis ännu magrare än i Kuopio. Nu skulle jag dessutom utföra tungt fysiskt arbete, och ovan som jag var, blev resultatet därefter. Skogen var inte heller något att tala om, ingen erfaren skogshuggare skulle ha gått med på att arbeta där på ackord som jag gjorde. Det blev kanske 3 - i bästa fall 4 kubikmeter per dag och det gav inga pengar. Ett lönsamt arbete i skogen förutsätter också att man är bra på att se till verktygen. Jag hade inte någon som helst övning på att fila ett sågblad eller att slipa en yxa och naturligtvis påverkade detta arbetsresultatet. Det var mycket påfrestande, jag var tvungen att be någon i bondgården att dra slipstenen och det skedde inte helt gratis, jag fick hjälpa till med vissa andra sysslor för att kompensera hjälpen.

Småbrukarfamiljen hade det själva ganska magert och jag kunde inte få någon hjälp med maten från dem. Varje lördagefter­middag gick jag den dryga milen till Lempäälä för att hämta proviant, det var inte alltid som det fanns varor, som man hade kuponger till. Jag hade ett ransoneringskort av kategori ”E”, för tungt fysiskt arbete, men det hjälpte inte mycket, för det mesta var jag ganska hungrig. Ett visst bidrag till försörjningen blev fisket i det närliggande sjön Tervajärvi, men det hade sina risker, eftersom bonden inte hade någon eka som jag hade kunnat låna, det fick jag påtagligt erfara vid ett tillfälle. Det höll på att bli min sista fisketur.

Då jag inte hade någon båt var jag följaktligen tvungen att till fots ta mig långt ut som möjligt och hoppa från tuva till tuva. Sjön höll på att växa igen och jag föll igenom på ett ställe, hann dock vika mig framåt innan jag var helt nere. Där låg jag framåtvikt till midjan i sjön och med överkroppen på en tuva. Så fort jag rörde på mig kändes det ett otäckt sug neråt. Till en början var tankeförmågan helt blockerad, men efter en stund klarnade situationen och jag började fundera på hur jag skulle ta mig ur träsket med liven i behåll. Spinnspöet hade jag instinktivt behållit i handen och det (samt en liten björk i en bit längre liggande tuva) blev min räddning. Jag surrade fast linan ordentligt så att inte sektionerna skulle glida isär, tog fatt i toppen på spön och lyckades kroka rullen kring den lilla björken. Sedan började kampen för att komma därifrån. Efteråt är det omöjligt att säga hur lång tid det tog att mycket långsamt dra sig ur träsket. Varje gång jag gjorde en häftigare rörelse kände jag hur suget neråt ökade. Det var skräckens minuter och de fick mig att börja tänka över min situation.

Jag började känna mig som en ödemarksbo och hade svårig­heter att prata med främmande. Bondefamiljen var det inte mycket att prata om, de var alltför mycket inne i sina religiösa grubblerier och jag kunde inte ta del i dem. Med dottern blev det lite samtal och hon lärde mig de allra första grunderna i engelskan. Hon tänkte bli missionär. De enda riktiga bekanta som jag hade var lärarinnan från Soutjärvi-tiden: Aune Laine. Hon hade kommit tillbaka till Tammerfors efter kriget och återgått till sitt gamla arbete. Aune, hennes syster Aili och deras mor kände till min belägen­het och de blev till stor hjälp för mig. Aili var husmor på ett sjukhus i Tammerfors och varje gång jag besökte dem fick jag bröd och bullar med mig. En del var något torra, men det reflek­terade jag aldrig på. De smakade ändå utomordentligt gott.

Det fanns en hel del vilt i skogarna runtomkring, då och då såg jag älgar och småbrukar­hustrun berättade en sorglustig historia om jägarna i trakten. Några kilometer in i skogen fanns det en jaktstuga som tillhörde ett stort företag i Tammerfors-trakten. När älgjakten nalkades gick det ett tåg av bärare förbi Kausjärvi eftersom vägen slutade här och det inte fanns någon farbar väg till jaktstu­gan. Bärarna bar både brännvin, öl och mycket annat som gick åt vid jakten, ibland lär det även ha varit några "damer" med.

- De såg inte ut som om de skulle jaga älg, sade värdin­nan.

En höstdag, berättade hon, hördes det några skott inte långt från huset och efter en stund kom det en älg ur skogen och kastade sig i sjön för att simma över det smala sundet till andra sidan. Älgen var sårad och lämnade blodspår efter sig, ännu värre blev det när den skulle simma över, hösten var långt framskriden och vintern med frost och kyla hade redan gjort sitt intåg. Det var en tunn isskorpa på sjön och älgen slog sönder isen med mulen, det blev mera blod. Efter en stund kom det några jägare springande ut ur skogen. När bondmoran fick se dem glömde hon sin kristliga uppfostran och det blev en ordentlig utskällning på ett vanligt folkspråk som nådde sin kulmen när hon upptäckte att herrarna var långtifrån nyktra.

- Jag har aldrig hört mor skälla så, berättade sonen, man skulle inte tro att hon var religiös. Jägarna lommade iväg, de var ganska stukade efter den hanteringen och aktade sig nog att komma i närheten av gården flera gånger.