Raumo 1946

Jag var kvar i skogsarbetet fram till hösten, men började mera allvarligt tänka på min belägenhet samt hur jag skulle ha det i fortsätt­ningen. Ibland var det som en myrstack i huvudet på mig. J ag insåg klart och tydligt att jag inte skulle klara vintern i skogen - både beroende på den brist­fälliga maten och i brist på arbets­kläder för vintern. Uniformspersedlarna, som armén hade bestått mig med, var vid det här laget för små - och slitna började de också bli. Jag växte fort­farande och ärmarna på uniformsjackan nådde inte lång nedanför armbågen, stövlarna klämde och pengar till nya hade jag dåligt med. Skogen var också så risig att någon van skogsarbetare aldrig skulle ha gått med på sådana beting. Jag kunde inte mycket annat än skogs­hygge (knappt ens det), men någonting skulle det ändå finnas där jag skulle ha det lite lättare och tjäna pengar på. Vid ett till­fälle kom jag också underfund med att mitt arbete inte var helt ofarligt. Jag höll på att komma under ett fallan­de träd när jag skulle få ned det på backen efter att trädet hade hängt sig. Det hade lätt kunnat bli min bane. Hygget låg långt från gården och den övriga bebyggel­sen, hade jag av misstag huggit mig med yxan eller blivit klämd, skulle jag kanske inte över­leva. När jag hade fungerat färdigt, utan att hitta något bra utväg, tog jag ut min lön, axlade ryggsäcken och reste lite hit och dit - helt på måfå.

Bla besökte jag Erkki Inkinen och Toivo Iivarinen med fru i Helsingfors. Båda två var bekym­rade över min situation, de var mina närmaste kamrater från militärtiden och tyckte väl att armén inte hade tagit det ansvar som den borde ha gjort med anledning av det brutna 5-årskontraktet, utan hade blivit lämnat vind för våg. De kunde dock ingenting göra. Allesam­mans var medvetna om att tiderna för de f.d. soldater skulle bli kärva och för dem som inte behärskade något yrke och till på köpet var av utländsk härkomst skulle bli ännu värre. Jag reste till Helsingfors, bodde i Erkki Inkinens lägenhet några dagar och letade efter ett lämpligt arbete, men något passande fanns inte och jag fick fortsätta min Ahasverus-vandring. Bostäder var det också ont om, och efter några dagars vistelse hos Erkki gav jag mig ut på resa igen. Jag gjorde ett försök att flytta till Åland och gå till sjöss, men styrmannen på båten i Åbo hamn (där jag försökte borda ett fartyg) frågade om jag hade något pass och då jag visade mitt militärpass sade han att det passet dög inte för att kunna komma till Åland med.

Våra öden styrs av tillfälliga infall, Av någon anledning tog jag tåget till Raumo (jag kan inte komma ihåg varför, antagligen bara för att det var ett tåg som just då skulle avgå från Åbo station) och fick arbete och bostad på ett sågverk där. Det var AB Raumo-Raahe - ett stort bolag med skeppsvarv, sågverk och brädgård. De höll på med krigsskadeleveranser till Ryssland. Finnarna var tvungna att i fredsför­dra­get gå med på att ersätta ryssarna med $300 milj för den skada som de hade åstadkommit, enligt ryssarna, och en del av skadeståndet levererades härifrån i form av prefabricerade hus, virke och fartyg. Varvet i Raumo skulle bygga 6 skonertskepp som krigsskadestånd och enligt uppgift skulle dessa fartyg vara för fiskerinäringen, men vi hade lite svårt att tro på det, masterna var alldeles för höga för fiskerifartyg och komforten likaså. Skeppen var byggda av ekvirke, med mycket hög standart och hade bl.a. sådana nymodigheter som en bastu ombord. Bastun hade en egen historia. De finska varvsarbetar berättade att alla väggar och lavarna i bastun skulle först panelas och sedan kläs med rostfri stålplåt, men plåtarna skulle inte sitta fast alltför hårt - bara med en skruv i varje hörn. Intentionen var helt uppenbar. När fartygen skulle löpa av stapeln och tas emot av den ryska kontrollkommisionen, skulle plåtarna ögonblickligen tas av och säljas som tandmaterial. All guld hade gått åt för inköp av krigsmaterial från Amerika och folk hade ingenting att laga sina tänder med - och då fick rostfritt duga.

Under en resa med Öl Jan-Åke Bergh till Leningrad och Tallinn 1978 träffade vi på en sådan rostfri uppsättning av tänder hos en dam i matsalen intill 1-Majtorget i Viborg. Damen, som serverade soppa, hade hela munnen full med rostfritt stål och Jan-Åke, som inte tidigare hade sett något liknande, stod och bara gapade av förvåning.

Staden Raumo var en liten håla med ca 15.000 invånare, men stor industristad med läderfabrik och en av de bästa hamnarna vid Bottniska viken. Staden behärskades nästan helt och hållet av Raumo-Raahe-företaget, ett stort industrikomplex med trä- och varvsverksamhet. Det hade inte byggts några bostadshus under hela kriget och bostadsbristen var mycket stor. Det fanns inga rum att hyra i staden, de var redan uthyrda åt tjänstemän och bättre betalda yrkesmän från företaget. Nu när kriget var slut började industrin blomstra.

Jag kom med i ett lag med 3 andra förmågor av yngre årgång och vi höll på med att stapla brädor och lasta in trävirke och prefabricerade hus både för transport till Ryssland och Frankrike. Ibland växte staplarna till flera meters höjd och man fick balansera försiktigt för att inte ramla ned. Med ett par 1x 4” brädor på axeln var det inte helt riskfritt att gå på en ganska smal brädgång.

In­kvarteringen för arbetare (de flesta hade inte sina familjer med, i den mån de överhuvudtaget hade någon alls) var i ett antal barack­er uppe i en intill företaget liggande backe - Martinmäki - några baracker för helfyllon och några för halv­fyllon. En av barackerna var avsedd för någorlunda nyktra, mest ungdomar, samt även några äldre arbetare. Barackerna var av en standardiserad nordisk ­modell, avdelade i bås om fyra britsar placerade omkring ett mindre samlingsrum på mitten. I britsarna fanns det halmmadras­ser, men i brist på tyg användes här något som liknade stora sopsäckar. Papperet var av den släta, hårda kraftpapper-typen och när madrasserna var nya och halmen inte hade satt sig ordentligt var det vissa svårigheter att sova på dem. Det var ungefär som att försöka lägga sig på en stor gris. Till en början vaknade jag för det mesta av att jag låg utanför madrassen, inklämd mellan madrassen och britsbrädan eller madrassen och väggen. De äldre arbetarna med något lättare sömn hade svårt att sova av allt oväsen från madrasserna. Det hårda papperet prasslade ordentligt och bland ett tjugotal sovande personer är det alltid någon som vänder sig i britsen och det blir praktiskt taget ett konstant prassel hela natten. När halmen i madrassen hade klämts till efter ett antal nätter och papperet i madrassen mjuknat, gick det något bättre att sova, men omsättningen på folk var stor och det fanns alltid någon nytillkommen vars madrass åstadkom prassel ett antal nätter framöver. Det tunga arbetet med att bära och stapla brädor, balansera ibland ganska högt uppe i luften, gjorde att sömnen var tung och att man då och då ramlade mellan madrassen och britsbrädan störde inte sömnen nämnvärt hos de yngre arbetarna.

 I den "nyktra" baracken var livet ganska lugnt, efter arbetets slut var kortspelet en av de vanligaste sysselsättningar, åtminstone för de äldre arbetarna. Vi yngre gick ut på sta´n och besökte då och då en biograf, några andra nöjen fanns det just inte att syssla med. Ett tag försökte jag läsa. Jag anmälde mig på Raumo Kansanopisto (motsvarande den svenska folkhögskolan) som studerande i finska språket, men med kortspel och övrigt oväsen på kvällarna blev inte studierna särskilt framgångsrika, det fanns inte tillräckligt med ro i baracken för läxläsning och efter några lektioner insåg jag det hopplösa och slutade med studierna.

Danserna - som var förbjudna under kringen - hade kommit igång och jag hörde några yngre förmågor tala om hur trevligt de hade haft. Jag själv var ännu helt ointresserad av liknande nöjesarrangemang. Något närmare umgänge med det kvinnliga könet hade jag inte haft sedan turnéresan hösten 1942 till Rukajärvi-fronten med lärarinnan Olli Naukkarinen och 4 fjärr-karelska flickor.

Mina nöjen blev stadens biograf och eftersom jag bara hade mina gamla uniformskläder på och biljettför­säljerskorna på biograferna var alltid medelålders damer, som inte såg skillnaden på en soldat och en civilist, kunde jag oftast gå in för halva priset, som militär. Civilisternas axelklaffar var bortklippta, och genom de små ”pidgeon holes” till biljettluckor, kunde de inte se någon skillnad på en civil och en militär.

Det bodde många demobiliserade äldre soldater i baracken. Dessa hade kommit tillbaka från kriget, många hade förlorat både sina hem och en del även familjerna och hade varken arbete eller bostad kvar vid fredens inträdande. Talesättet "Kriget är grymt, men freden är ett helvete", besannades för många.

Några enstaka äldre "civilister" bodde också i denna barack och det fanns nästan alla öden representerade. Jag blev bekant med en man som hade varit dömd på livstid för rånmord i onyktert tillstånd och suttit av 15 år i det beryktade Kakola-tukthuset i Åbo. Efter kriget hade han i samband med en allmän amnesti blivit fri och arbetade nu på Raumo-Raahe-före­taget med att impregnera tele­fonstolpar. Han var en rätt tystlåten typ och berättade inte någonting om sig själv, det var genom de andra som jag fick reda på att han var en före detta fängelsekund. Under ett av våra samtal framkom det att han behövde en ny medhjälpare eftersom hans nuvarande hjälp skulle sluta. När han hade berättat hur vi skulle ha det lät det ganska bra och jag antog erbjudandet. Det kunde bli omväxling från brädstaplingsarbetet. Det är inte ofta som före detta fängelsek­under har någon större respekt med sig, men denne man var det ingen som såg ned på. Han var rätt liten till växten, men med en hållning och medvetenhet som kungarna hade kunnat avundas. Som i alla världens fängelser så fanns det även i Kakola en viss rangordning där mördarna står ganska högt i rang. Ackorden för sitt arbete bestämde han i stort sett själv. På morgnarna, när vi kom till arbetet, låg där ett antal stockar avstjälpta från en järnvägsvagn, och när förmannen kom för att dela ut arbetet sade min "kompis" att så och så många timmar vill vi ha för att impregnera dessa. Jag var oerfaren och tyckte att han tog till ganska saftigt, förmannen såg ibland lite frågande ut men opponerade sig aldrig och i jämförelse med skogs­arbetet hade jag verkliga sötebrödsdagar med honom. Han hade en "borsalino"-hatt. Den var han mycket stolt över och vid de få tillfällen, då han nämnde något om sitt öde, sade han en dag han inte utan en viss stolthet:

- Den har förvarats i Kakola-fängelsets förråd i Åbo i 15 år.

Normalt var min arbetskamrat inte särskilt språksam, han satt för det mesta tyst under pauserna och såg ut att tänka på något. Ibland kände han ändå ett visst behov av att tala och då berättade han rapsodiskt om sitt liv i Kakola, om rangordningen bland fångarna och en hel del övrigt. Det var ett hårt liv, men rånmördarna stod högt på rangskalan och han klarade sig hyfsat. Tyvärr var jag inte till­räckligt in­tresserad för att lägga alltför många detaljer på minnet, men synd är det när man tänker på det så här efteråt.

Mattillgången förbättrades också avsevärt. Nu hade jag åtminstone pengar att köpa mat för. Även om det mesta fortfarande var ransonerat så var det ändå möjligt att införskaffa förnödenheter utöver det relativt magra utbudet som ransoneringskorten stod för. Arbetet var ju inte lika ansträngande heller som i skogen och livet började se ganska ljust ut. I matsalarna krävdes det dock fortfarande kuponger och somliga försökte överlista systemet på ett eller annat sätt.

En söndag var jag ute på stan´ och gick in i en matsal för att få lite mat. Vid bordet intill mig satt en "äldre" (35-40 år) och åt något som såg ut som en pyttipanna. Han var nästan klar med sin tallrik då han plötsligt ropade på servitrisen:

- Fröken! Vad är det här? Sade han och pekade på något odefinierbart som låg på hans tallrik.

Flickan tittade på tallriken och gjorde ett försök att ta den, men mannen hindrade henne.

- Nej, nej! Jag behåller den här, sade han och höll fast i tallriken.

Servitrisen blev konfunderad och visste inte hur hon skulle handla. Efter en stunds tvekan sade hon:

- Jag skall hämta en ny portion, och försvann tillbaka till köket.

Den nya portionen anlände och mannen satte igång med att äta av det, men släppte inte tallriken med den tidigare portionen. När han hade ätit upp även den nya portionen, började han rota i det som var kvar på den förra tallriken, tog upp någonting och slickade av det. Det visade sig vara en stifttand. Han stoppade in tanden på dess plats i munnen, slickade sig om läpparna och sade:

- Jaha, så har man då fått en extra portion alldeles gratis och sparat några kuponger till på köpet!

Det var tydligen hans sätt att lura servitriserna och få mat utöver det som han var berättigad till enligt kupongerna, men i en liten stad som Raumo fanns det inte så många matstäl­len, han fick nog resa runt ganska mycket för att med trickets hjälp skaffa sig mat på detta vis.

I vårt arbete med imp­regnering av stockarna överansträngde vi oss ingalunda. När det var soligt och varmt låg vi i gräset intill impregne­ringsbassängen och solbadade långeliga tider. Trots detta tjänade jag nästan dubbelt så mycket som i skogs­arbetet. Om det bara hade funnits mat eller något annat att köpa för pengarna!

 Höstdagarna blev kortare och kortare. Arbetet med impregneringen av telefonstolpar fick avslutas när vattnet i impregneringsbassängen började frysa till och en morgon fann vi is på badets yta. Vi fick välja om vi ville börja på sågen, brädgården, göra något annat eller sluta på Raumo-Raahe. Min "fängelsekompis" tyckte att han var för gammal för att stå i ett dragigt sågverk och slutade. Jag för min del började återigen på brädgården nu återigen som stabbläggare, med stapling av virke till torkning i staplar, lastning på järnvägsvagnar, lastning av monte­ringsbara hus och allt som var avsett för krigsskades­tåndsle­veran­serna till Ryssland. Allt som Raumo-Raahe producerade gick till Ryssland.

Även här var förtjänsten ganska god, dock inte alls jämförbart med det tidiga­re. Det var något mera rörligt, vi var ett fyramannalag och vandra­de utmed hela stapelområdet ända uppifrån Martinmäki och ned till kajerna.

Dagarna var fortfarande varma, trots att hösten var långt framskriden, på lunchrasterna satt vi på kajen och observerade omgivningarna under det att vi intog våra smörgåsar. Miljötänkan­det hade ännu inte infunnit sig och toaletterna utgjordes av ån, som rann ut i Bottniska Viken. Inte långt från oss var det en damtoalett och det var ett ständig skämtande när dörren gnisslade till och vi visste att någon gick in på dasset för att uträtta det ena eller andra behovet. Ingången var på andra sidan och vi såg inte vederbörande för det höga plankets skull, men hörde när dörren gnisslade till och då började gissandet hur gammal damen ifråga var.

Hörde man ett sus som när en vattenkran öppnas under högt tryck då gissade vi att det var en yngre kvinna, lät det däremot som om någon hade tömt en hink i sjön då gissades det på att det var en äldre dam (vid den tiden en kvinna på omkring 30) som hade fött flera barn.

Politiskt sett var tiden ganska orolig. Ryssarna hade tillsatt den prokommunistiske in­rikesministern Eino Leino och han började med en viss ommöblering. Alla ester, ingermanländare och även en del ryssar som hade stridit på finnarnas sida, i synnerhet medlemmarna i ”Broderskapsbataljonen” var alla efterlysta och inrikesministern hade lovat 25.000 FMK till den på vars information en medlem ur bataljonen kunde gripas och ”repatrieras” till Sovjetunionen. En av medlemmarna (Vihtori Ikoinen) skriver i sina memoarer:

”Jag gifte mig och hann bo några månader i Jämsä när jag blev arresterad. Efter tre dygn i Jämsäs arrest kom det en order om att jag skulle förflyttas till Helsingfors och överlämnas till Säkerhetspolisen. Man berättade dock för mig att polisen, som skall eskortera mig, ser till att jag kan fly. Detta löfte lättade på trycket och bekymren beträffande hustrun, som annars skulle bli ensam”

”Som tur var hade vi goda och pålitliga vänner bland myndigheterna. En av de bästa var polischefen i Kuopio, dåvarande polismästare Simojoki. Mot slutet av tredje året kom han med ett meddelande till mig: ”Marken börjar brännas under dina fötter. Du är på efterlysningsförteckningen och jag kan inte längre garantera din säkerhet. Klokast vore om du och din hustru sökte er till Sverige”. Viktor och hans familj flydde till säkerhet i Sverige.

Mången myndighet agerade olaglig i förhållande till de nya ”ukaserna”. De ansåg det otillständigt att sända sina forna stridskamrater tillbaka till Ryssland för att bli straffade. Ett exempel på en sådan ”olaglig” handling var ex. en transport av broderskapsbataljonens soldater från Raahe till Naarasjärvi. I närheten av Pieksämäki saktade tåget plötsligt fart och 445 man störtade ut i mörkret då vagnsdörrarna inte var låsta. Bevakningsmanskapet gjorde inte ens något försök att förhindra en massflykt. En del blev dock tillfångatagna och fram till den 10-de mars överlämnades 268 soldater ur broderskapsbataljonen till ryssarna. (Nevalainen 1990, 305)

Den i huvudsak av ingermanländare och ester bestående Broderskapsbataljonen inkluderade 729 man. Den största delen av dem blev hemförlovade i oktober 1944 och föll inte under artikel 10 i fredsfördraget. Den finska försvarsmakten meddelade att dessa soldater ingick i de reguljära trupperna.

Enligt fredsfördraget skulle alla icke finnar repatrieras till Sovjet, men under den gamla administrationen hade myndigheterna inte ansträngt sig över hövan vid verk­ställandet av dekreten. På hösten 1946 blev det mera fart på repatrieringsför­söken och flyktingströmmen mot väster ökade dramatiskt. De flesta gav sig iväg till Sverige för att därifrån eventuellt fortsätta mot Amerika eller Kanada. Det fanns också sådana som stannade i Finland, levde underjordiskt i väntan på att situationen skulle bli bättre och de kunde börja leva legalt. Den ursprungliga finska befolk­ningen var inte alltför angelägen om att anmäla kvarvarande främlingar, oavsett om de var ryssar eller andra.

Mina äldsta skolbe­kanta, den ingermanländska familjen Kiiski – mor med tre söner och en dotter - (fadern hade försvunnit i den stora arresteringsvågen åren 1937-38) med vars äldsta söner jag var skol­kamrat redan 1935 i Kirovsk, tillhörde denna kategori. Under flera år levde de i skymundan på Anjala herrgård intill In­keroinen, (där Anjala-förbundet höll sina sammansvärjningar mot Gustav III). Efter några år (när kontrollkommisionen hade slutat sitt arbete) kunde de komma fram i offentligheten och bli så småningom finska med­borgare. Toivo Kiiski flyttade på 60-talet till Sverige, blev svensk medborgare. Efter pensioneringen byggde han om sin sommarstuga i ödemarken, i närheten av Nol, till ett vinterbonat hus åt sig och hustrun Kirsti. Både Ann-Marie och jag tyckte det var ganska vågat med tanke på att Kirsti är gravt handikap­pad och har svårig­heter att förflytta sig. Husbygget gick fort. Året innan besökte jag dem och då var bara grunden klar, när jag hälsade på dem något senare stod huset praktiskt taget klart, det hade inte tagit många månader. På min fråga hur han kunde bygga så fort svarade Toivo:

- Jag hade under åren hjälpt så många med deras byggen att nu när det var aktuellt för mig att få något gjort på den egna tomten så kallade jag in en del av den finsk-ingermanländska manliga kolonin till ”talko-työt” - en form av gemenskapsarbete som ofta praktiseras i Finland (och delvis även i Estland). Den socialdemokratiska regeringen avskaffade denna form av hjälpsamhet grannar emellan genom att belägga arbetet med skatt. Det är ca 300 personer i det finska sällskapet i Göte­borg och vid Berg­sjö har finnarna en stor klubbstuga med bastu (förstås), dans på lördagarna och försäljning av kaffe mm. När jag frågade Toivo hur de har kunnat finansiera en så stor klubbstuga svarade han:

- Lördagsdanserna.

- Men ni har ju mest pensionärer. De är väl inte så rörliga, många använder sig av käpp och rulator har jag sett här.

- Jo, det är sant. Men när de skall dansa så slänger de käpparna och stöttar sig mot varandra, det tycks gå alldeles utmärkt och inkomster blir det till klubbverksamheten.

Mina funderingar på utflyttning ur Finland tog mera konkre­ta former när jag i Raumo-Raahes matsal blev bekant med en in­german­ländsk dam - Maija Aatolainen. Hon stod vid matutskänk­ningen och vi kom i samspråk med varandra. Hon brukade tilldela mig ganska stora matportioner, hon tyckte väl att jag såg uthungrad ut. Maja talade ryska och det var därigenom som hon fick reda på mitt öde. Hon själv var från Kingisepp och tillhörde också de familjer som hade blivit tvångsförflyttade till olika delar inom det stora Ryssland och slutligen av tyskarna förflyttade till Finland.. Hon hade två systrar med familjer i Raumo. Sonen i den ena familjen kände jag något litet, Nikolai hette han och arbetade på varvet. Han var i min egen ålder, hade en yngre och en äldre syster samt två kusi­ner: Nina, lika gammal som vi och Valdemar, 5 år.

Ingermanländarnas förfyttning till Finland skedde vid två olika skeden. Det första skedet grundade sig på frivillighet och pågick från mars till oktober 1943. I detta skede flyttades ca 22.000 personer.

Det andra skedet var en tvångsmässig förflyttning på tyskt order och det blev en snabbevakuering. I slutet av oktober anlände det till hamnarna i Kloga och Paldiski tusentals ingermanländare. Avresan från Kloga och Paldiski skedde under en våldsam brådska. Lägret, som var avsett för ca 6.000 personer fick rymma upp till 14.000 ingermanländska flyktingar. Sjötransporterna fick en ökad kapacitet. Denna operation fortsatte i praktiken till februari 1944, när Röda Armén hade flyttat fram positionerna till Narva – Peipussjön – Pskow – linjen. Den huvudsakliga rutten var Paldiski – Hangö, men Hangö klarade inte av att motta alla och 17 transporter gick till Åbo och 3 till Raumo. Det var till Raumo, som Familjerna Aatolainen och Kuuttanen hade kommit med dessa transporter.

Under mina fortsatta samtal med Maija kom vi att diskutera en ev. flyttning västerut eftersom läget började bli prekärt för alla före detta sovjetiska medborgare och statslösa. Hon själv var gift med en finne, men hennes systrar med sina män och familjer låg i farozonen att bli repatrierade. När jag då visade ett visst intresse för att bege mig västerut sade hon att det kanske skulle kunna ordnas från Raumo. Några längre diskussioner blev det som regel inte, men vi återkom till ämnet då och då. En dag tog hon mig avsides och berättade att hennes släktingar förberedde sig för en dylik resa, en fiskare åtog sig att transporter­na flyktingarna med båt över Kattegatt och priset var 15.000 FMK. Ifall jag var intresserad skulle hon ordna kontakter­na, men det var bråttom att bestämma sig, färden skulle sannolikt bli av inom några veckor. Det man ville ha med fick inte vara stort mer än vad som rymdes i en ryggsäck eller en mindre kappsäck, båten rymde inte så mycket. Så värst många ägodelar hade jag inte, men såpass många i alla fall att jag var tvungen att göra mig av med en del, dels för transportens skull och dels för att få ihop till resan. Jag sålde ett par extra stövlar och min Parabellum-pistol.

Kontrollkommisionen visade sig vara rätt effektiv, ty trots det avslutade kriget mot Ryssland fanns det en hel del kommunister i landet som nu började bli mycket aktiva. Nu passade de på att betala för gammal ost och hämnas på sina ideologiska motståndare, vilka hade sett till att personer med kommunistiska idéer hade så länge kriget varade, antingen varit fängslade eller suttit i interneringsläger. Flyktingar i Finland kom i kläm med politiken. Det började gå allt tätare rykten om att kommissio­nen hade tagit den och den. Ingermanländaren Sulo Korpelainen fick fly med sin mor och mormor och marken började brännas även under mina fötter. Än så länge verkade allting ganska lugnt i Raumo, efter två år i den finska skolan och tre år i militär­tjänsten var min finska så bra som hos vilken inföding som helst, ingen kunde höra någon främman­de brytning. På arbets­platsen höll jag tyst om ryskan och ingen tog mig för någon "utlänning". Med identi­tetspap­peren var det inte så noga heller. Bristen på arbetskraft var stor och arbetsledningen brydde sig inte om var man kom ifrån eller vem man var, bara man var en bra arbetare. Bekymret var hemmakommunisterna. Sådana fanns det, trots allt rätt många. Nuu när kriget tog slut och deras menings­fränder genom kontroll­kommis­sionen hade en del att säga till om i Finland, började dessa vädra morgonluft och bedrev under­rättelse­tjänst för ryssarnas räkning över icke-finnar, ingermanländare, ester och avhoppade ryssar. Angiveriet har alltid ingått som en väsentlig dygd i kommunisternas, som i alla andra totalitära regeringars ideologi. Nu fick somliga till­fälle att praktisera denna ”dygd”.

Många av de finska kommunisterna hade varit internerade under kriget, men i samband med fredsförhandlingar och den allmänna amnestin var de nu fria och hyste naturligtvis inga varmare känslor för dem som hade avvikande åsikter. Många var inte heller äldre än att de kom ihåg strider och orättvisor, som hade begåtts av de ”vita” under 1920-talet, när kampen om makten i Finland skulle avgöras efter första världskriget. "De vita" vann och kommunisterna hade inte haft mycket att säga till efter det. Sedan 1918 är Finland ”demokratiskt” och västerländskt.