Stockholm 1946.

I början på december 1946 sade Maija Aatolainen att nu skulle jag hålla mig beredd på att med kort varsel komma iväg någon av de allra närmaste dagarna. För min del var avfärden förberedd, jag betalade in de 15.000 FMK, som överresan skulle kosta, avyttrade onödiga ägodelar och hade ryggsäcken packad och klar. Min Parabellum-pistol hade jag sålt till en av de yngre männen i baracken för 5.000 FMK, likaså en del andra gångbara saker och hade nu bara en omgång under­klä­der, 2 flaskor cognac, dokument och fotografier kvar. Jag hade en del be­sparingar som i och för sig skulle ha räckt att betala över­skepp­ningen med, men jag ville inte ha vapen med mig till det nya landet, det hade kunnat bli komplikationer om tilltaget skulle upptäckas. Nu hade jag så mycket pengar att jag kunde överläm­na flera tusen mark till Maja Aatolainen att förvara för min räkning (ifall någonting skulle hända och jag skulle vara tvungen att komma tillbaka).

Maijas släktingar Peter Aatolainen och familjen Kuuttanen hade föregående sommar gjort ett försök att bege sig till Sveri­ge, men försöket misslyckades och de blev återförda tillbaka till Finland. Försöket hade ägt rum samma år, vid midsom­martiden, men vackert väder, oärligt folk och otur tur med båt­motorn samt kommunis­tiskt sinnade barackgrannars om­tanke, hade omintetgjort företaget. De hade seglat ut med en fiskare i en större båt och hade haft hela sitt bohag med sig. I samma sällskap var ytterliga­re en man, en tidigare klockhand­lare. Mannen hade varit något lös­mynt och skroderat vitt och brett om sina goda affärer och om hur mycket han hade tjänat på dem. Väl ute till havs ville fiskaren att de skulle övernatta på en ö. De skulle lasta ur bohaget och gömma det, ifall kustbevak­ningen skulle upptäck­a dem, sade fiska­ren. Då kunde de påstå att de var ute på en vanlig söndags­utflykt. Boha­get lasta­des ur och gömdes en bit från stranden, de själva tog sig in i en bastu för natten och fiskaren bjöd på lite starkva­ror. Peter Aatolainen hade haft en pistol med sig och de hade skjutit till måls på tomma flaskor. På morgonen, när de skulle lasta bohaget tillbaka i båten fanns ingenting kvar. Någon eller några hade under natten stulit allting. Orsaken trodde man sig kunna finna i handlandes för­menta rikedom, som han skulle ha med sig till Sverige och i fiskarens oärlighet. Det var helt klart att stölden var planerad redan före av­färden. Nu var det emel­ler­tid ingenting att göra. Dess­utom (och detta kom fram sena­re) hade prokom­munis­tiska gran­nar­na i barack­en upptäckt att rummen var tomma på morgo­nen och med­delat sina iakt­tagelser till polisen. Polisen sände ut ett med­delande till kustbe­vakningen och när en båt gick ut och spanade mellan Raumo och Björne­borg upp­täckte man flyktingar­na. Kustbe­vakarna slängde över en tamp till flyk­tings­båten och de blev bogserade till Björne­borg.

Vid det här laget hade visserli­gen den högsta inrikesled­ningen bytts ut i enlighet med den sovjetiska kontrollkommis­sio­nens krav, men de lokala polischeferna satt kvar på sina poster. De hade ingalunda ändrat sin upp­fattning om vad som var rätt eller fel. Utan att tid­ningar­na hade fått nys om händelsen, sattes hela sällskapet i de enda lediga lokalerna - polisarres­ten - och fick tillbringa 3 dygn där. Man lär enligt uppgift ha för­sökt finna en lämp­lig bostad för dem i Björneborg, men då detta miss­lycka­des blev de återförda tillbaka till Raumo. Baracklä­gen­heten där stod fort­farande tomt. Innan fiskaren togs om hand av polisen hade han hunnit meddela deltagarna i den misslyckade utflykten att han skulle få några måna­der för männis­kosmuggling. Han sade att han hade pengar "under en sten", de skulle kunna göra om försöket något senare på hösten, när vädret blev lämpligare för sådana utflykter. Nu var alltså tiden för denna förnyade utflykt kommen.

På morgonen den 2 december, när jag skulle äta frukost i Raumo-Raahes matsal, viskade Maija till mig att nu var det dags. Jag skulle infinna mig hos familjen Aatolainen vid 9-tiden på kvällen och vara klar för avfärd samma natt.

På kvällen den 2 december var de flesta av barackinvånarna i ungkarlsförläggningen på Martinmäki hemma och det uppstod vissa svårigheter med att få ut ryggsäck­en ur klädesskå­pet och ut ur baracken utan att väcka någon upp­märk­samhet. Vi bodde i 4-mans bås och jag hade sedan en tid tillbaka flyttat min sängplats så att den nu låg närmast utgångs­dörren. (Omsä­ttningen på "hyresgästerna" var stor och det var inte svårt att få den plats man ville). Jag fick avvakta det ögon­blick då kort­spelet pågick som intensivast och när jag blev ensam i båset, öppnade jag fönstret och släppte ned ryggsäcken på marken. Förutom ljuset från fönstren och en lampa vid ingången fanns det inte någon övrig belysning vid barackerna och risken för att någon skulle se min manöver var rätt liten.

När jag tog ytterkläderna på mig och sade till sällskapet att jag skulle gå till stan´ och dricka kaffe, bad en av mannarna mig att köpa några småkakor åt honom. Han skulle lämna över några kuponger för ändamålet (det var fortfarande ransonering på det mesta). Jag svarade helt uppriktigt att det kanske skulle dröja för länge, jag visste inte när jag skulle komma tillbaka, så han fick be någon annan. I Aatolainens barack var alla beredda på avresa, vi smög oss ut och gick en och en lite olika väg till ett samlingsställe söder om hamnen. Därifrån vandrade vi, som det verka­de, i stort mörker fram till kusten, där fiskaren väntade med sin båt.

Båten verkade ganska liten för 11 personer: (5 i Aatolainens familj, 4 i Kuuttanens, jag och fiskaren) personer med tanke på den rätt långa färden i öppen sjö. Fiskaren försäkrade dock att det skulle gå bra och pekade på ett par extra bordplankor, som han hade försett bordläggningen på båten med. När alla hade kommit ombord kastade fiska­ren loss och vi var på väg till det okända Sverige. Det fanns en fotogen­motor i båten, men för att inte väcka kustbe­vakningens upp­märksam­het tog vi oss ut från kusten under segel. Det blåste rätt friskt och det tog inte lång tid förrän vi var en bra bit utanför den finska kusten. Bara ett svagt av­tagande sken akter­över visade ännu var Raumo och Finland låg. Finland som jag inte skulle besöka på de följande 10 åren. Efter ett par timmars segling drog fiskaren igång motorn, nu var vi till­räckligt långt från den finska kusten för att motorlju­det inte skulle höras dit. Det blåste friskt, vågorna gick ganska höga och vi mådde inte särskilt bra. Maija Aatolainen och Nina Kuutta­nen låg under presenningen mid­skepps medan Niko och jag fick sitta längst ute i fören och ta emot kaskader av skum, när vågen bröts under båten. Jag hade bara en gammal sliten militär­regnrock på mig och den liknade mera en schweizerost, en emmentaler med stora hål, den hade nästan flera hål än tyg. Varje gång som vågen bröts under fören och skummet flög upp, fick vi en kalldusch. Det kändes obehagligt, men vem skulle man klaga hos? Båten var ganska liten och det var mycket trångt. Flickorna låg under presenningen och mådde illa, inte bara av sjögången utan mer av ångorna från fotogenmotorn som samlades där nere. Efteråt i Sveri­ge vägrade de under flera år att sätta sig ens i en eka ute på Öresjön i Borås.

I stort sett gick överresan utan större intermezzon. Ett par gånger såg vi på avstånd några mindre fartyg, men eftersom det blåste kraft­igt och vågorna gick höga kunde de inte se oss. Båten och seglet var gråa och i decembervädret råder det en halvskymning även under dagen, särskilt om vädret är mulet och grått. Vi seglade hela dagen och den mesta av natten, överfarten tog ganska exakt ett dygn. Mellan Raumo och Söderhamn är Bottniska viken som bredast, ca 180 km fågelvägen.

Efter att ha seglat i halvmörker började vi nu närma oss den svenska kusten och ett ljusskimmer lyste upp himmelen i väster. ”Siellä on Ruotsi”, (där är Sverige), sade fiskaren.

Problemet uppstod när vi skulle landa. Vi var angelägna om att landningen inte skulle ske på någon obebodd ö varifrån vi under denna årstid skulle få svårigheter att ta oss in till fast­landet, medan fiska­ren för sin del var rädd att köra på grund och ville inte gå allt­för långt in i skärgår­den.

Vi hade grundkänning - tre gånger. Skär­går­den utanför Söder­hamn är ganska grund - och det var stora svårigheter med att hitta till fastlands­stranden utan att stöta på grund. De två första gångerna kunde vi få loss båten ganska lätt, men den tredje förorsa­kade en hel del bekymmer. Vi var nära land och hade satt oss ordentligt på grund, hur vi än gungade och stötte med åror och båtshaken så satt båten fast - med fören högt uppe. Skäddan hade grävt sig ned och det föreföll som om vi inte skulle kunna komma loss med egen kraft. Vi skulle göra ett sista försök, sade fiskaren. Om inte det hjälpte skulle de två yngsta manli­ga medlem­mar (han tittade på Niko och mig) få klä av sig, gå ned i vattnet och försöka lyfta aktern så att vi skulle kunna komma loss. Vi tog fram årorna och båtshaken, samlades i fören så långt det var möjligt, gungade och stöttade med årorna för att få loss båten. Efter några försök gled den äntligen av grun­den, men det hade kom­mit en hel del vatten i båten, de extra påspikade friborden var inte täta.

Nu ville inte fiskaren vara med längre utan satte oss av på något som i mörk­er föreföll vara fastlandet. Ljusen från den närlig­gande staden lyste kraftigt mot molnen och vi hade en viss sikt. Så fort vi hade lämnat båten stack fiskaren ut till havs igen och vi började fundera hur vi skall ta oss fram till bebyggelsen.

När morgonen den 4 december 1946 grydde befann vi oss på gården till en sommarstuga, vi hade gjort en öppen eld mitt på gårdsplanen, sommar­hus­ägaren hade gott om ved och vi hade nu hunnit bli varma och torka kläderna. Till vär­men bidrog även delar av den cognac, som vi hade förtärt några droppar av, både under natten och efter land­ningen på morgonen. När vi äntligen kom i land gungade vi både av ovanan vid sjön och på grund av spri­ten. Peter Aatolai­nen med svågern och dottern Lilian, som talade tyska, begav sig till "civilisa­tionen" för att hitta någon polismyndig­het och det tog fyra-fem timmar innan de åter­vände i sällskap med en polisman och en fiskare i en båt. Fiskaren hade samma svårigheter att lägga till som sin finske kollega.

Vi kom ombord på en något större, ruffad båt och kände oss inte lika instuvade, som fallet hade varit med den finska båten. Det bar iväg och efter en relativt kort resa var vi i Söderhamn, där vi togs omhand av lottor och Rödakorssystrar i en skola nedanför Centralsta­tionen och blev utspisade. Vi var kvar i Söderhamn några dygn, polisen gjorde ett förberedande förhör, vi fick se oss själva som objekt för ett reportage i Söder­hamn­stidningen och efter ett par dygn bar det av mot Stock­holm med ett eftermiddgståg.

Ett klipp ur Söderhamns-Posten den 4-e december 1946.

"Sju dödströtta och genomblöta flyktingar återfanns i Orsavik.

Samtliga flyktingar som på tisdagsnatten med en liten fiskebåt tog sig i land vid Sandö udde i Normala skärgård har nu påträffats. De är sammanlagt tio personer, både äldre och yngre. Som bekant anträffades tre av flykting­arna vid 10-tiden på tisdagsmorgonen sedan de irrat omkring sedan ankomsten vid 12-tiden på tisdagsnatten. De övriga sju gick bort sig i den oländiga terrängen och först vid skymningen i går eftermiddag lyckades man finna dem. De var fjärdingsman Bertil Rehnström och landsfiskal F. Isberg som kommo flyktingarna på spåren. De hade slagit läger på Kroksandshällen utanför Orsvik och gjort upp eld kring vilken de sutto hopkurade för att värma sina genomblöta kroppar.

Ett stort uppbåd av polismän hade då varit i farten många timmar för att leta rätt på de försvunna. En kvinna bland de tre som först återfanns kunde göra sig förstådd på tyska och fjärdingsman Rehnström lyckades härigenom få de uppgifter som behövdes för att man skulle kunna sätta in spaningarna åt rätt håll. Fiskaren Bertil Wåglund tog polismännen med sig i sin fiskebåt, varpå man gav sig ut för att sjövägen söka efter de för­svunna. Just när man var på väg att ge upp hoppet fick man se att rök steg upp från Krok­sanshällen och trots stora svårigheter att kom­ma i land med båten där lyckades hr Wåglund ta sig in. Bara ett par tre hundra meter från land hittade man också de försvunna, samman­lagt sju personer, som dödströtta och genom­blöta slagit sig ned kring en eld. De voro samtliga i usel kondition, vilket man inte får undra på, då de dels hade en 24-timmars svår över­resa och dels nästan ett dygns kringirrande i skogen bakom sig. Polis­männen togo nu hand om de stack­ars flyktingarna, som gavs en så god vårt som det över huvudtaget var möj­ligt att ge. Flykting­arna repade sig också ganska fort och fördes till Stug­sund, var­ifrån de i dag vidarebefordras till uppsamlingscentralen i Stockholm.

Under resans gång började det skymma och vi för­undrades högeligen över den mängd ljus, både i form av ytterbelysning och neonreklam, som flödade emot oss från de städer och samhällen som vi passera­de. Adventsfirandet visste vi ingenting om, jag kan inte komma ihåg om det praktise­rades sär­skilt mycket i Finland, i vilket fall som helst var det inte möjligt under krigets mörklägg­ningsår eller (i ännu mindre grad) i ung­karlsbarack­erna. Vi hade ju upp­levt en synnerli­gen "mörk" tid under kriget, med brist på nästan allting – även ljus. Det hela verkade på något sätt mycket overkligt och framförallt ovant. Jag hade aldrig sett så myck­et ljus i hela mitt hittillsvarande liv.

Under de åren, som vi bodde i Fjärr-Kare­len, fanns det knappt annat ljus efter mörkrets inbrott än det som kom ur den öppna spisen, när mörkret föll på så blev det nermörkt. Byn Verkhovje, där vi bodde under förvisningen till Fjärr-Karelen, hade inte någon elektricitet framdragen. Jag har läst skolläxor till ljuset från en öppen spis (lezhankan) och har därför föga roman­tiska känslor kvar för den sortens be­lysning.

Framme i Stockholm omhändertogs vi av Röda Korsets personal, en del flyktingar även de, mest balter och polacker. De som i likhet med mig hade växt ur sina kläder fick "nya", visserligen något begagnade och i många fall något för stora plagg. Den ulster, som jag fick, skulle utan vidare ha rymt ytterligare en person med mitt omfång. Vid ankomsten till Sverige vägde jag 72 kg med kläderna på.

Många av balterna hade redan assimilerats av det svenska byråkra­tin, etabl­erat sig och tjänst­gjorde nu i lägerled­ningen. Flera ester berättade under vår vistel­se i lägret att den största delen av ester och letter hade begett sig vidare mot väster - huvud­sakligen till Amerika och Kanada. De litade inte särskilt mycket på regeringen Undén - baltut­lämningen i januari 1946 var ett trauma för såväl balter som svenskar - det är därför som Sverige nu på 90-talet har så dåligt samvete för Estland. Detta är desto sorgligare som det vid senare forsk­ning har fram­kommit att ut­lämningen hade varit helt obefogad, ryssarna hade inte alls begärt någon utlämning, men den sov­jetvänliga socialdemokratis­ka regeringen hade sprungit i förväg i sin devota dyrkan av socialismen.

Av de nyli­gen fri­släpp­ta hand­lingarna framgår det tydligt att ryssarna hade eventuellt lovat ett handel­sav­tal, men detta var inte på något sätt kopplat till någon ut­lämning - och ändå rusade de svenska socialde­mok­raterna åstad och i prakti­ken dödsdöm­de 150 personer. Senare efter­forsk­ningar har visat att yt­terst få av dessa tvångsut­lämnade överlevde fången­skapen. Det fanns kanske en och annan bland dem som hade anslutit sig frivilligt till tyskarna, men de flesta var tvångs­rekryterade till Wehr­macht. Tyskar­na, var till skillnad från ryssarna, syn­nerligen populära och det var inte någon större svårighet att välja sida. Under tyskarnas tid i Bal­tikum skedde ingen befolkningsflykt till några andra länder. Från Karelen reste t o m flera estniska och lettiska familjer över till Finland och därifrån vidare till Baltikum för att åter­vända till hemtrak­terna efter ryssar­nas tvångsförvisnin­gar. Bal­tikum har gamla anor i för­bindel­serna med Tysk­land och tyskarna behandlade balterna väl, de flesta balter kände en stor sympati för tyskarna, som hade befriat dem från det kommunistiska oket. Ryssarna talar hela tiden om ”befrielse” när Baltikum kommer på tal, men för de flesta ester, letter och litauer var det mera en ockupation än befrielse och striden om den ryske ”bronssoldaten” i Tallinn framstår för de flesta balter som en rättmätig handling. Den soldaten stod inte för befrielsen.

Svenskarnas fjäsk för kommunisterna har däremot varit ganska påtaglig och har varit anledningen till mycken bitterhet hos dem som försvarade Finland i ord och handling. Filip Rytterås, en svensk frivillig i kriget, skriver i boken ”Frivillig soldat”:

”Hur många svenskar tror du uppskattar vad vi gjort? Inte myndigheterna, inte de stora tidningarna, inte anpasslingarna, inte hel- och halvbolsjevikerna, som skrek glåpord efter dig, då du gick på Stockholms gator i finsk uniform under senaste permissionen. Tror du att de tänker på sådana ting som du talat om? Existerar frihet, trohet, heder och ära för dem? Fosterland? Minns du hur 1918 års män förföljdes på arbetsplatserna, de som frivilligt deltog i Finlands frihetskrig?”

Att tyskarna gick hårt åt judar och kommunister är en annan historia.

För övrigt är inte bara balterna avigt inställda mot judar och kommunister. Judarna har till stor del sig själva att skylla på, desras gärningar har alldeles för ofta varit klandervärda - och är det fortfarande. Judarna har inte lärt sig någonting av historien. Nu behandlar de palestinier på ett ovärdigt sätt och straffet kommer väl till det israelisk-judiska folket i sinom tid, när historien hinner ikapp dem. Så länge de vill vara "Guds utvalda folk" och inte vill assimilera sig i de länder där de är bosatta, kommer de alltid att bli föremål för en viss aversion. Sådant får man dock inte säga i det ”snyftsociala” Sverige, här gäller det bara en åsikt i taget och den är idag: Judarna fick lida under förintelsen Att massor med slaver, zigenare och andra också fick sätta livet till talas det inte om.

Judarna jagar gamla 90-åriga gubbar, som har haft något att göra med koncentrationsläger, men Simon Wiesenthals-instituten i London och Wien svarar inte på mina brev med frågan varför Israel inte dömer Folke Bernadottemördarna. (SVT - dokumentär1996-05-09, 20.00). Doktor Salomon Schulman i Lund sade sig inte veta någonting om att Israel Eldad och Yehoshua Zetler mördade en svensk och professor i öststatskunskap vid Uppsala Universitet, Christian Gerner, kastade på luren när jag ställe samma fråga till honom.

Varför ryssarna hatar judarna finns klart dokumenterat i en doktorsavhandling: ”The Rulers of Russia” by Rev. Denis Fahey, C.S.Sp., D.V.D.Phil. R.A. Regina Publication, Carendish Row, Dublin. Ur avhandlingen framgår det att av de ca 545 personer, som regerade i Ryssland mellan åren 1917-1923, var 447 (83%) judar eller av judisk härkomst. Judarnas härskarförmåga var omvänt proportionell mot befolkningen, de utgjorde bara 1% av den totala befolkningen i Ryssland.

Möjligtvis kan man ställa sig något tvivlande till avhandlingen eftersom den är gjord av en katolsk präst, men även med en viss rabatt avdragen är det en skrämmande läsning.

Historien har också hunnit ikapp bröderna Undén i Sverige. Både Torsten och Östen har åstadkom­mit en hel del skada för Sveriges goda rykte såväl i Baltikum som ute i världen. Torsten Undén var den siste att på 20-talet såsom minister erkänna de baltiska ländernas själv­ständighet, Östen Undén var den ende (förutom Nazi-Tyskland) att erkänna balternas "fri­villiga" anslutning till Sov­jetunionen 1945 och överlämna den estniska statens guldre­serv till Sovjetunionen. Nu är de svenska skat­tebetalare som får "skramla" ihop till att återbetala skulden i form av skadestånd. Så sent som 1990 hävdade den svenske ut­rikesminis­tern Sven Anderson "frivillig­heten" i en TV-inter­vju. Han föreföll dock inte vara helt nykter så att uttalandet får väl på föras till ett ”fyllerikonto”. Nu under perestrojkan och glasnost var det genant för Sverige att behöva handha Balti­kum­frågorna över Moskva, medan de andra länderna kunde för­handla med Estland, Lettland och Litauen direkt.

Socialdemokraterna fortsätter dock med sina sympatier för den kommunistiska tanken. För några år sedan kom det ut en broschyr om förintelsen: ”Detta må vi tala om”. I samband med utgivandet lovade ”patentdemokraten Patron Persson” och socialisterna att liknande broschyr och diskussionsunderlag skulle komma ut angående kommunisternas illgärningar, men vi väntar fortfarande på den – och har inte några större förhoppningar om att det verkligen blir någon mera djupgående diskussion och analys av ”Gulag”-lägren eller tvångsarbete för övrigt.

Livet i flyktingllägret Kymmelnäs var ungefär som att bo i ungkarls­barackerna på Martinmäki i Raumo, skillna­den var att vi fick mat utan att betala eller förete några kuponger och att för­läggningen för ungkarlar­na var i en gemensam barack utan bås. Sängarna (50 st) stod i långa rader utmed väggarna och i för­läggningen fanns allting mellan judar och polacker. Vi kunde vandra fritt omkring och bekanta oss med det nya landet. Den norra båtleden till Stockholm går förbi Kymmelnäs och vi hade en bra utsikt över fartygen, som passerade på väg till och från Stock­holm. På klippan utanför förläggningen till­bringade vi flera timmar om dagen med att bara titta på.

Så mycket annat fanns det inte att göra, möjligtvis ta en och annan promenad och försöka prata med de andra flyktingarna på förläggningen. Ryskan var inte populär och polackerna ville inte tala med oss, återstod bara finnar och en och annan est. Någon enstaka tyskspråkig jude fanns det också, men jag kunde inte tillräckligt mycket tyska och "konversationen" blev inte särskilt lång.

Flyktinglägret i Kymmelnäs bestod av ett antal bo­stads­barack­er, en admini­strations­byggnad, en matsal och en gammal brygg­stuga ombyggd till tvättrum och bastu. Där det finns finnar eller balter finns nästan undan­tagslöst även en sauna i en eller annan form. Kummelnäslägret hade en bra bastu, den passade bra finnar och estlän­dare, mindre bra för sydeuropéer. Ester och in­german­ländare är lika ivriga bastu­ba­dare som någonsin finnarna, på estniska heter det nästan lika­dant -"saun", men finnarna har lyckats överta rekla­minslaget och den övriga världen förknippar "sauna" som något ur­sprungli­gen helt finskt. Så är det in­galunda. ”Bastubältet” är i viss mån samma som en del av ”brännvinsbältet”. Det sträcker sig från Skandinavien en bit ner på kontinenten och fortsätter genom den norra delen av Ryssland och genom hela Sibirien.

I den ombyggda bryggstugan tvättade vi oss på morgnarna och badade bastu på lördagseftermiddagar­na till­sammans med folk från olika delar av Europa. Sydlän­ningarna badade inte lika ivrigt som nordbor och balter, och aldrig tillsammans med oss efter det bad de fick vara med om när Peter Aatolai­nen, Nikolai Kuutta­nen, Niko, jag samt ett antal ingerman­ländare och ester bjöd dem på en lördags­eftermid­dag.

Sydlänningarna - polacker, ungrare och judar - ville inte ha alltför varmt i bastun och klagade på ester och in­german­ländare, som i sin tur tyckte att det var alldeles för kallt. En lördag, då ingermanländarna med Peter Aatolainen i spetsen hade hand om bastueldningen, hettades ugnen upp ordentligt. Det blev bastudags och vi satt uppe på lavarna (och frös, enligt somliga). Det uppstod återigen en diskussion mellan nordbor och sydeuropéer beträffande en lämp­lig bastutempera­tur. Diskussionssprå­ket var för det mesta ryska eller en knagglig tyska, men nu sade Peter Aato­lainen till mig och Niko på finska:

- Niko! Ta en hink med vatten och ställ dig intill ba­stuugnen, och Albert! Du ställer dig vid utgångsdörren och öppnar den ifall någon inte skulle tycka om värmen och vill komma ut fort. Sedan kastar Niko ordentligt med bad och Albert öppnar dörren så att de, som inte kommer att trivas här, kan komma ut och vi andra kan få ett ordentligt hett bad i lugn och ro istället för detta fisljumma tillvaro. Nu är jag trött på att bara sitta här och vänta på att värmen skall komma någon gång. Det skall bli en viss ändring på detta nu. Sätt igång!!!

Vi gjorde som vi hade blivit tillsagda och ett par sekunder efter det att Niko hade kastad bad uppstod det minst sagt en livlig rörelse på lavarna, då den största delen av de badande rusade mot utgångsdörren med förfärliga skrik. Jag ryckte upp dörren, men det var så många som ville komma ut på en gång att det var inte långtifrån att inte bara dörren utan även karmarna hade ryckt med i den uppkomna trängseln.

Sydlänningarna anförde klagomål hos lägerled­ningen, vi blev in­kallade till lägerchefen och fick ta emot en reprimand, men det var det värt, sade pappa Aatolainen efteråt. Sedan var det inte några som störde oss i bastun och vi fick vara i fred för tjattrande sydeuropéer.

I våra åligganden ingick det att utföra en del löpande var­dagsarbeten, diska och städa. Lägret var delvis självförsörjande och hade två grisar som levde på matrester från lägerköket. Utgående från den allmänna stämningen till det stora grannlandet, hade grisarna påpassligt döps till ”Molotov” och ”Vorosjilov”. De blev till julmat och Ninas far Kuuttanen fick sköta om slakten och förberedelserna att tillvarata köttet.

Utrymmena var rätt begränsade men det betraktades inte som något större problem, trots att vi låg ca 50 ungkarlar i en enda barack, som i ett kloster, i ett dormitorium utan mellanväggar. Vi såg hela tiden emot att få komma ut i arbete. För min del varade lägervistelsen något över en månad, redan i februari var jag i Olofström på Svenska Stålpress­nings AB.

Det var helt andra förhållanden för flyktingarna än vad som fallet är nu. De som kom till Sverige strax efter kriget var ”riktiga” flyktingar. Kriminaliteten var så gott som en okänd företeelse, en riktig flykting på den tiden hade ingen tanke på kriminalitet efter att ha lyckats komma bort från det sovjetiska ”lyckoriket”. Nu gällde det att hugga i och försöka skapa sig ett nytt liv i frihet. Ett liv där föräldrarnas politiska eller andra avvikande åsikter inte spelade någon roll.

Myndigheternas inställning var också mera stram och ”human”. Man tolererade inte alltför stora avvikelser, I den regelbilaga, som vi fick med ”Främlingspasset”, stod det klart och tydligt uttryckt (på flera språk) att förseelserna mot landets lagar kunde leda till utvisning. T o m langning av alkoholhaltiga drycker kunde vara en anledning till deportation tillbaka någonstans. De flesta klarade sig också mycket bra i Sverige, blev duktiga medborgare i den nya staten och nästan helt assimilerade av det svenska samhället.

Dagens kriminalitet bland s k ”flyktingar” är inget annat än stor slapphet och mesighet från de svenska myndigheternas sida. I någons slags humanitär anda låter man de kriminella ta mer och mer för sig. Nu hänger hotet om utvisning på grund av kriminalitet först sedan delinkventen har gjort sig skyldig till ett brott där straffet är minst ett års fängelse. Löjligt och utomordentligt kostsamt för de svenska skattebetalare. Det senaste påhittet är att grovt kriminella får stanna i landet om de har hunnit skaffa barn här.

Jag arbetar fortfarande ganska mycket som tolk och hör en hel del egendomligheter, som inte skulle ha kunnat äga rum utan ordentlig påföljd på ”den gamla, goda tiden”.