Olofström 1947

Efter ett par månaders vistelse på flyktingläg­ret i Kymmelnäs var det dags att komma ut i arbetslivet och jag sändes av arbetsför­med­lingen i Stock­holm ut till mitt nya arbete. Resan gick till Olofström i Blekinge, till Svensk Stålpressning, där hade man nyligen börjat tillverkning av Volvo-personbilar och mitt arbete bestod i att knacka ut, slipa och jämna till eventuella ojämnheter på bakre vänstra stänk­skär­men till Volvo personbil modell 1946.

Arbetet var ackordsatt men efter­som jag fortfarande räknades till minderåriga, drog man av nästan 30% med resultatet att förtjänsten blev ganska mager och jag upplevde att jag återigen hade mycket ont om pengar (medan varuut­budet verkade enormt i jämförelse med det jag hade fått

Ungkarlar och flyktingar, som arbetade på Sven­ska Stålp­ress­ning, bodde på Hal­léns Pen­sionat, ca en km från ar­bets­plat­sen. En ung­karls - och speci­ellt en flyk­tings lott i ett främ­mande land - är att alltid få de säm­sta, över­blivna bostä­derna, allt som oftast en käl­larlo­kal eller en vind. I det här fallet bodde jag i källarlo­ka­len tillsam­mans med en estnisk man - Tseno. På vinden delade rummet med mössen en ryss med namnet Bocko. Visserligen påstod han sig vara po­lack, men hans kun­ska­per i polska var inte stör­re än mina i kine­sis­ka och en rysktalande kunde kan inte lura. Sanno­likt var han en de­ser­te­rad sov­jetof­ficer, på flykt som vi andra. För öv­rigt var Brcko en synnerli­gen bildad och beläst man, vi ha­de en del diskussio­ner om den ryska littera­turen och för­hål­lan­de­na i Ryssland. Att han hade tjänst­gjort i Sov­jetarmén rådde det ingen tvekan om. Han kunde berätta mycket om armén och hade en del porno­grafiska "al­fabet"-ver­ser i huvu­det. Några av stroferna hade jag hört re­dan tidi­ga­re, men Bocko kunde hela alfabetet.

På pensionatet bodde det mest ung­karlar, flyktingar som Bocko, Tseno och jag. Vi fick mat och husrum för 29 SKR per vecka, för de reste­ran­de 7 kronor skulle vi skaffa det övriga av livets nödtorft. Något nöjes­liv ex­iste­rade inte för oss, om det nu över­hu­vud­ta­get ex­iste­rade något sådant i Olof­ström, det hann jag aldrig undersöka. Mitt intresse för det motsatta könet hade liksom inte hunnit vakna än­nu. Bocko, som var ett tiotal år äldre, var där­e­mot mycket intresserad av en tjänste­flicka på pen­sio­natet, och det intresse delade han med några av de an­dra, äldre ung­karlar­na. Tjänsteflickan var (enligt malisen) i sin tur in­tresse­rad av alla karlar och det ledde ibland till vis­sa kompli­kationer i um­gängesli­vet och till av­brott i det dagliga (för att inte säga nattliga) tillvar­on.

En söndagsför­middag väcktes vår upp­märksam­het genom att det hör­des våld­sam­ma skrik från gårds­pla­nen och när vi titta­de ut såg vi hur två karl­ar höll på att puck­la på var­an­dra. Den ene av slagskäm­par­na ha­de lyck­ats dra sin an­ta­go­nists blåblus över hu­vu­det, låst hans ar­mar i blåblu­sen och me­dan han höll i blu­sen befann sig antagonisten med hu­vu­det och ar­marna som i en påse och kunde inte göra någonting för att försvara sig, den andre snurrade sitt offer runt, runt, samtidigt som han med sin träsko hela tiden utdelade sparkar mot offrets bak. Det var ryssen och dansken som slogs. Han som satt i blåblusen var dansken och en rival om gunsten hos tjänsteflickan. Ryssen och dansken hade av allt att döma kommit samtidigt till den skönas budoar och blivit oense vem som hade för­sta tjing på henne. Nu var dansken inläst i sin blåblus, han skrek som en gris och det var först efter det att pensio­natsvär­din­nan (ett kraf­tigt och ampert fruntim­mer) gick ut och med ett resolut grepp om slagskäm­parna fick slut på slags­målet och det blev lugnt igen. Den sköna sybariten till tjänsteflicka lär ha haft ett helt album med fotografi­er på sina kärlek­soffer, och villkoret för tillträde till gunsten var att vederbörande friare hade ett fotografi med sig. Jag hade inget fotografi så jag kan inte verifie­ra på­ståendet, dessutom hade jag Tam­merfors-händelsen fortfarande i minnet och detta ”allmängods” verkade inte tilldragande.

Dansken var för övrigt den andra männi­skan (förutom den finske sjöman som jag mötte på Martinmäki-förläggnigen i Finland), som inte hade mera ägode­lar än det som han gick och stod i. Nu var han visserligen från Danmark och hade kanske allt sitt där. Det var dock en bra bit från pensionatet till Svenska Stålpressningsgjuteriet och vädret bjöd på en hel del snö och kyla den vintern, men han sprang till arbete i bara blåblus, blåbyxor och träskor. I gjute­riet behövde han inte andra kläder, det var varmt nog i de han gick och stod i.

I Olofström tyckte jag att min situation hade försäm­rats katastrofalt och ett tag funderade jag på att trots allt återvända till Finland, där jag ändå hade en ganska bra förtjänst i jäm­förelse med min nuvarande lön. Jag visste bara inte hur man skulle förverkli­ga återtåget, jag tänkte avvakta några månader till, kanske på somma­ren.

Jag var hela tiden i brevväxling med Lilian Aatolainen i Borås, hennes och Kuuttanens familjer hade fått arbete där, och när hon fick veta om min be­lägenhet i Olofström, skrev hon att det fanns gott om arbete i Borås, jag kunde börja på Algots syfabrik där hela deras familj arbetade, och att de hade en lägenhet på 3 rum och kök. Jag var välkommen dit, och den första tiden skulle jag kunna logera hos dem. Hela deras familj hade fått arbete i syfabriken och de tjänade "betydligt" mera än jag - hela 45 - 50 kronor i veckan. Jag tog omedelbart ut lönen och reste till Borås, nu hade alla pengarna gått åt biljetten och jag fick inte bara husrum utan även mat hos Aatolai­nens under de första veckorna på min nya vistelseort.

VOLVO PV 144