Falkenberg

I den ganska omfattan­de flyk­tings­ka­ran i Borås, be­ståen­de av ryssar, estlän­dare och in­ger­man­lända­re, intog Su­lo Korpe­lainen en fram­trä­dande plats. Han var präst­son och in­tres­serad av bild­ning, kunnig i finska, ryska och i viss mån även i estniska. Fadern hade för­svun­nit till Sibiri­en under de stora utrens­ningarna någon gång år 1936-38. Nu hade han bara sin mor och mor­mor med till Sveri­ge. Sulo låg åt det litte­rä­ra hållet, han skrev i in­ger­man­ländar­nas tidning och försökte öka sina lands­mäns bild­ning. Vid ett besök hos Aa­tolai­nen, där det var någon slags sam­lings­punkt, kom vi att tala om ut­bildning (eller snarare vidareut­bild­ning) i språk. Niko Aatolai­nens farbror Alexander var också mycket angelägen om att ung­domarna skulle utbilda sig så långt som möjligt. Under samta­lets gång med Sulo fram­gick det att det fanns vissa möjlig­heter även för oss medel­lösa flyk­ting­barn att få ösa ur kunska­pens källa och lära sig mera meto­diskt det svens­ka språket - och kanske även något annat. Sulo hade vistats en vinter på Katri­ne­bergs Folkhög­skola i Halland och fått under­visning i både svenska och andra ämnen. Han sade att det fanns möjligheter för en tre-fyra personer att få stipen­dier och tillbringa en vinter med att läsa svenska samt en del andra all­män­na ämnen under kursens 22 veckor. Om det var några intresse­rade skulle han ombe­sörja pappersk­riget med an­mäl­nings­blanket­terna eftersom han redan kände lärarna på Katri­neberg. Sulo sade att folkhögskola var en bra utbildningsform, man kanske inte läste helt och hållet i sitt eget tempo, men nästintill.

Sommaren gick och det var inte mycket tal om skolan, men när hösten började närma sig kom Sulo med papperen, jag fyllde i mitt namn och sände iväg formuläret till Katrinebergs Folk­högskola. Det dröjde inte mer än ett par veckor förrän det kom ett kort från rektor Torsten Åberg med inbjudan att jag var välkommen till vinterkursen 1948-49.

Den 18 oktober 1948 infann sig fyra yng­lingar på Hallands Läns Folkhög­skola K atri­neberg i Vessigebro. Det var Sulo Korpelai­nen (som skulle gå andra vinterkursen), Jussi Huli, Pekka Lappalai­nen och jag. Jag försökte få med även min bäste vän Niko Aatolainen, men han kände inte för fortsat­ta studier. Han hade sin familj och de skulle starta en syfabrik istäl­let. Idag (1993‑01‑23) är Pekka Lappa­lainen diakon någon­stans i Örebro-trakten och har bytt namn till Rätteli, Niko Aatolainen är pensio­nerad efter många års arbe­tet i textilbranschen medan Sulo och Jussi är borta sedan några år till­baka. För Jussi Huli tog livet en tragisk vändning. Han var en glad och pigg yngling, men hade en viss fallenhet åt alkoholen och det blev hans öde. I början såg det ganska bra ut. Han hade visserligen svårt att stanna någon längre tid på en arbetspats, han var en riktig "hopp­jerka", men stabiliserade sig i viss mån och gifte sig med en modedirektris på ABC-konfektion - Marianne Svensson. Jussi hade dock stora svårigheter att hålla sig inom nykterhetens och äktenskapets ramar och det dröjde inte alltför länge förrän det blev skilsmässa från Marianne och deras gemensamma barn Elisabeth. Jag är gudfar till Elisa­beth, men våra vägar skildes rätt tidigt och jag har inte träffat henne sedan hon var ett barn. Enligt uppgifter från Sulo Korpelainen skulle Jussi ha ramlat i en trappa och slagit sig så illa att han blev partiellt förlamad. Han vistades någonstans i Västra Sverige på ett hem för handikappade och Sulo besökte honom då och då. sDe senaste upp­gifterna talade om att Jussi hade till största delen förlorat både rörelse- och kommunikations­för­mågan och kunde bara ta emot meddelanden. Han avled i mitten på 80-talet. Sulo avled i slutet av 80-talet, och då var kan nästan dubbelt så tung som när jag mötte honom första gången. Både han och hans fru tyckte om god mat och speciellt varma korvar, sådant brukar få obehagliga följder med åren.

Katrinebergs Folkhögskola drevs som ett internat av Landstinget i Hallands Län och då det var flera elever än vad för­lägg­ningarna i skolan kunde rymma. Jag fick till en början bo i Vessiges nedlagda mejeri tillsammans med en västtysk sti­pen­diat - Hans-Jörg Lindenau från Berlins fran­ska zon.

Min tyska var inte värt namnet, jag hade bara övat lite då och då med de tyska permitten­ter, som ibland fanns i Finland, den största delen av kunskaperna kom genom att sergeanten Unto Sipilä i 2:a Jägärrege­men­tets musikkår i Finland stude­rade tyska och prenume­re­rade på tidningen "Signal" ur vilken jag ibland försökte dechifrera några bild­undersk­rif­ter. Det var den tidens pinup­por, som man hade på mittenuppsla­get, de var dock rätt anständi­ga damer och skulle de mot förmodan visa något så inte var det några väsentlig­heter. Om de än var ganska nakna så var det alltid en sommar­hatt eller någon annan sorts drape­ring som råkade dölja onämn­bara delar av kroppen. De flesta bilder var s k akt­bilder och på­minde mycket om statyer.

Hur det nu var så kunde dock Hans och jag snart förstå varandra ganska bra. Jag lärde mig tyska och han lärde svenska, någon­stans på mitten möttes vi med språken och mot slutet av kursen fungerade det förvå­nandsvärt väl. Sulo gick nu andra årskursen och fick bo i skolan, Jussi och Pekka in­logera­des hos fru Anna An­dersson och fröken Gerda Persson, två mycket trev­liga damer, som även jag fick stifta bekantskap med när jag skulle gå andra läs­året. De bodde på andra sidan ån i ett gammalt hus och hade sin bror Nils Nils­son som när­maste granne. Han hade varit chef för det lilla elver­ket, som fanns på tomten, samt såg- och en del andra av ortens små­industrier.

Skolans rektor Torsten Åberg var författare till flera läroböcker både i svenska och historia, som huvud­lärare och klass­förestån­dare hade vi Nils Palm, en utom­ordent­lig pedagog och litteratu­rälskare. Synnerligen väl beläst och en skicklig lärare när det gällde att ingjuta litteraturkunskap i eleverna. Han levandegjorde författarna och poeterna för oss. Karlfeldt, Fröding och Ferlin blev vi väl bekanta med. Rektor Torsten Åberg undervisade i historia och geografi, fröken Hessling i svenska och tyska, tekn.dr Lundgren i fysik och kemi, magister Järving i engelska och som gymnastiklärare hade vi en ung förmåga Nord……. Skolan drevs i någon slags kristlig anda, men Nils Palm satte mång­en yngling och ungmö i tvivelsmål be­träffande religio­nens positi­va ver­kan på männi­skorna. Hans morgon­böner liknade inte några andra i den vägen, det var snarare frågan om undervisning i huma­nism och etik, religionen berördes perifert under hans lektioner, inte mera än vad som kursplanen påbjöd.

Det ingick rätt mycket gym­nas­tik i under­visningen och jag genom­gick några mindre gym­nastik­ledarekurser. På lördags­eftermidda­gar­na cyklade det utländ­ska gänget (Hans‑Jürg inberäk­nat) till skolan i Ljung­by, där det fanns en riktig bra bastu av finsk modell. När Hans‑Jürg hade lärt sig att uppskatta det perversa nordiska nöjet var det inte någon svårig­het att få honom med. Många utlän­ningar tycker till en början att bastu­ba­dandet är ett självplågeri, maso­chism och liknar de badande vid medel­tida flagel­lan­ter, som för sina syn­ders skull piskade sig med riset. Nakna till på köpet - och vid en hög tem­pera­tur!

Det var ett synnerligen flitigt läx­läsan­de under denna tid. De som ville gå ytterligare en vinterkurs hade under andra årets kurs en möjlighet att avlägga rea­lexamen i 5 ämnen: svenska, matematik, fysik, kemi och litteraturhistoria. Vi inte bara läste, vi roade oss ganska mycket också. Varje lördag var det samling på ett eller annat sätt och oftast var det Kjell Ber­glund som spelade dragspel så att vi fick dansa i gym­nastiksalen. Många av bon­de­barnen hade sina hem i när­heten och var inte lika mycket kvar på skolan under hel­gerna, men vi utlänningar hade ont om pengar och dessutom en bra ressträcka till Borås och stanna­de för det mesta kvar. I själva verket hade jag inte några som helst närmare anknytningar till Borås, inga släk­tingar och bara Helge John­son, familjen Aatolai­nen och fru Ida Holm­qvist att hälsa på.

Under rasterna mellan lektio­nerna var det som i alla skolor, eleverna glammade och skämtade med varandra, diskuterade de kom­mande skriv­ningar­na och längre fram på vårsidan, när solen började lysa och vi kunde vistas ute i skolans stora trädgård, satt vi på verandan, solade oss och tänkte på annat än skrivningar.

Katrineberg hade en bra gym­nastiksal och de kvällar, då vi trodde att vi var färdiga med läxorna, brukade vi samlas där och hålla på med boxning och andra "manli­ga" idrotter. Med Sulo Korpe­lainen har jag gått ganska många ronder. Det var naturligtvis ett helt amatörmässigt "viftande" med var sitt par box­hands­kar, men ibland - dock inte så ofta - kunde dock vissa träffar noteras På vårsi­dan hade vi många tävlingar och jag vann en hel del grenar; höjd­hopp, längdhopp och löpning. Samti­digt passade jag på att gå en gymnastiklärare- och sim­lärar­kurs. Av den senare hade jag en hel del nytta under min svenska värnplikt, jag fick "leka" simlärare på Styrsö åt några kustar­tille­rister, som skulle bli stambefäl i Marinen och var tvungna att kunna simma för att bli antagna till tjänsten. Själv slapp jag i min tur från en del andra tråkiga­re sysslor under exer­cisti­den och kunde plaska i den då nybyggda Vallhallabadet på tjänstetid för att avlägga proven för "simmagistern".

Fotointresset har alltid varit stort hos mig (den första lådkameran köptes av sergeant Vehvi­läinen i Petrozavodsk, Fjärr-Karelen 1944) och då var det helt natur­ligt att bli bekant med sam­hällets fotograf - Karl-Erik (Cylle kallad) Palm och hans fru Kerstin. Jag hjälpte väl till lite då och då i ateljén, med resulta­tet att när de 23 veckorna av kursen var till ända och sommar­lo­vet började, stannade jag kvar hos dem i ateljén som prakti­kant. Genom vindrutan på Cylles T-ford lärde jag känna Halland på de fotore­sor som Cylle gjorde och där jag fick hänga med. Vid ett tillfälle var jag även med till hans föräldrar i Helsingborg. Cylles far minns jag speciellt och det av följande anledning. Cylles mor bjöd på frukost och jag skulle ha både mjölk och socker i havregröten. Cylles far ville inte ha någotdera.

- Jag vill känna den rätta "bondsmaken" i gröten, sade han.

Ateljén låg i samma hus som Cylle och Kerstin bodde i, men huset var inte stort och jag flytta­de ut till "tanter­na": Anna Andersson och hennes syster Gerda Person. Nu hade de inte hade några extra hyres­gäster under sommar­lovet, bara den ordinarie - kontrollas­sisten­ten Hans Söder­ström. Hans‑Jü­rg Linde­nau hade åkt till­baka till Tysk­land och det var trev­ligare att bo hos tanterna än på meje­riet. Fru Anna Andersson hade en son, som hon lite försiktigt beklagade sig över ibland. Inte nog med att han bodde långt borta i Ludvika, han var också ogift trots att giftasåldern sedan länge var inne. Så småningom bättrade han dock sig, skaffade sig en hustru i mogen ålder och inom loppet av några få år blev han far till en fyra-fem barn.

"Tan­ter­na" var ett par damer i 60-årsål­dern och de tyckte det var trevligt att ha en ung man boen­de hos sig. Söder­ström var sällan hemma, arbetet som kontrol­las­sis­tent tog det mesta av hans tid och han spelade också drags­pel, vilket bidrog till att han var mycket ute hos dragspelarkompisar. Hos "tan­ter­na" klippte jag gräs och ansade häckar, för­sökte att på något sätt vara nyttig. Damerna själva var så små och nätta, man vågade knappt nysa i deras närhet, man var rädd att de skulle trilla omkull av vinddra­get. Någon gräsklip­pare orkade ingen av dem dra längre. Det var dock ganska härdiga små varelser och upp­nådde myck­et hög ålder, både Anna och Gerda blev över 90 år. Båda två utstrålade en stor mildhet och det var svårt att föreställa sig att de någonsin kunde bli arga. Vi blev mycket goda vänner och även långt senare hälsade jag alltid på dem då jag hade vägarna förbi eller till Falken­berg. Jag hade inte enbart rum hos dem. Oftast bestod de mig även med frukost.

- Palms är nygifta och nyetablerade och har väl inte så bra ekonomi ännu, brukade syster Gerda säga, kom ned och ät frukost med oss innan du går till Palms!

Hans Söderström, kontrollassistenten, spelade dragspel och vi hade ganska trevligt ihop de få kvällar som han var hemma. Han åkte på sin 95-kubikare till de olika gårdarna och tog mjölkpro­ver. Med jämna mellanrum blev han för­älskad, alltför ofta i fel person och förbindel­serna ledde inte till någon större, varaktigare lycka. Söder­ström var en ekonomiskt tänkande person och för det mesta föreföll det som om förälskel­serna och ekonomi­er­na inte passade ihop. Ett tag höll han ihop med en änka och när det tog slut gifte han sig med en flicka som redan hade ett barn, men oturligt nog var hennes för­äldrar frikyrkliga och därtill tydligen av det mera intoleranta slaget. Söder­ström var ungefär som folk är mest, inte särskilt intres­serad av religionen och föreföll kunna klara sig rätt bra utan prästernas predik­ningar. Hustruns föräldrar var naturligtvis helt emot förbindelsen. Trots en fin villa (som Söderström lätt bygga åt Arvid­storp-hållet) och till synes god ekonomi och ordning, höll inte äktenska­pet. Söder­ström var olycklig efter skilsmässa, han hade fattat tycke inte enbart för hustrun utan även för hennes barn - en pojke i 6-år­såldern. För­hållandet till hustrun var gott, men hennes föräldrar störde äkten­skapet. Frun gick inte så ofta till bönehuset som föräldrarna tyckte att hon borde göra och Söder­ström själv fann religionen enbart som en störan­de faktor i livet. Enligt Söder­ström lär följande händelse ha utgjort kulmen på bråket och blivit avgörande för brytningen i äkten­skapet.

Han hade ertappat sin styvson, med att denne (som alla barn) tjuvrökte. Söderström fann inte något märkvärdigt i det, men han tyckte att pojken skulle få röka helt öppet ur hans pipa och därmed liksom slå benen av hemlighetsmakeriet. Detta råkade fruns fader vara åsyna vittne till och vid det påföljande meningsutbytet hade även frun tagit sin fars parti mot honom. Härvid sades det många hårda ord från båda sidor och skilsmässa blev ett faktum. Söderström fick dyrt betala sin förälskelse, han fick sälja villan. De hade inget äktenskapsförord och hustrun skulle ha sin halva.

Gud är stor och skall hållas i ära, men Mammon har en större plats i religionernas hjärta. Tyvärr är detta alltför vanligt före­kommande i de religiösa kret­sarna och mest märkbar i de frikyrkliga. I Borås hade min hustru Ann-Marie en frireli­giös kollega som för tiondets skull jagades av sina trosbröder i pingstförsamlingen. Ann-Marie berättade att två svartklädda män med läder­portföljer brukade komma med jämna mellanrum till stadsplanekontoret och ta in kollegan i ett rum "för enskild över­läggning". Kollegan lär ibland ha rusat ut röd i ansiktet av upp­hetsning, sannolikt var de religiösa pennings­månglarna alltför hårt efter honom för tiondet, som han kanske hade svårt att komma ut med.

Det var en bra sommar 1948, arbetet i ateljén krävde inte så mycket av mig och i två veckors tid var jag "före­stånda­re" och skötte fotoateljén på egen hand. Cylle och Kerstin hade gett sig av på semester och överläm­nade allt ansvar för ateljen på mig. Det kanske inte blev så mycket förtjänst, men firman gick inte omkull heller.

Jag cyklade mycket, året innan hade jag köpt en cykel av märket Rex med de första ex­emplaren av 3-växelnav (Sturmey Archer). Cykel­väx­larna var ännu nymodigheter och fungerade inte sär­skilt bra. Vid flera till­fällen, när kuggarna släppte, slog jag mig ganska hårt i grenen, det höll på att gå illa med vissa ömmare kroppsdelar. Priset på cykeln var 157 kronor - på avbetalning i en Borås cykelaffär intill ån, mitt för Stads­teatern.

När Palms kom tillbaka från semestern skulle jag ta ledigt en längre tid innan andra årskursen skulle börja och bestämde mig för en cykeltur till Sälen. Jag hade sett bilder därifrån och fick en längtan till Norrland. Åren i Kirovsk på Kola-halvön (1935 - 1941) gjorde sig påminda och nu skulle jag besöka de karga trakterna. Året innan hade jag till­bringat semestern med min tidigare arbetskamrat på Wäf­veribolaget, Helge Johnson, i Mora, hos hans bror och svägerska och hade därmed en replik­punkt hos dem. I slutet på augusti packade jag min finska arméryggsäck med lite mat, en filt och en Voitländer Brillant‑spegelreflexkamera (inköpt året innan hos Johansson Foto i Borås för den då "enorma" summan av 340 kronor), gav mig iväg på landsvägarna och såg mycket av Sverige under denna resa. Något tält eller sovsäck hade jag inte, det blev till att sova ute, men höskör­den hade pågått ett tag och det fanns gott om hös­tackar och lador att sova i.

Cykelfärden blev en snabbtur. Färden gick över Göteborg, Uddevalla, Bengts­fors med en avstickare till Söderströms föräldrar i Högsäter. Föräldrarna hade varit i Vessigebro för att hälsa på sin son och när de fick reda på att jag senare skulle iväg till Sälen bjöd de till ett besök hos sig. Familjefadern var bagare och inte nog med att jag åt ordentligt hos dem, jag fick även en hel del bröd och bullar med mig för den fortsatta turen.

­Det tog bara några dagar att kom­ma fram till Mora, där stan­na­de jag hos Helges bror och sväger­ska i ett par dagar, lekte med deras dotter Inga och fort­satte färden mot Sälen. Jag anlände till Älvdalen sent på efter­midda­gen, stannade vid en affär och köpte proviant i byns lanthan­del, sedan fortsatte jag ytterligare nästan 5 mil till innan jag slog läger intill en lada, åt min kvälls­mat och kröp in i ladan för natten.

Jag hade kanske hunnit sova i ett par timmar när det blev en brutal väckning med en ficklam­pa i ögonen.

- Vad är det frågan om?, sporde jag.

- Vi är från polisen. Ni skall följa med oss till polissta­tionen.

Jag försökte få reda på vad det hela rörde sig om, mig veter­ligt hade jag inte varit inblandad i någonting som skulle ha föran­lett ett polisingripande, men poliserna svarade inte. De uppmanade mig bara att kliva in i bilen och sedan bar det av tillbaka till Älvdalen. Klockan hade vid det här laget blivit ganska mycket, men oavsett detta satte poliserna igång med förhör om mina förehavanden under den gångna veckan. Poliserna frågade om jag hade varit i Avesta den 28 augusti och det var ju lätt att svara nekande. Det var dagen då jag startade min cykeltur från Vessigeb­ro. Jag bad dem ringa till "tanterna" där och få en bekräftelse på min utsaga. Det var ännu inte alltför sent, poliserna anropade Vessigebro och fick reda på att jag hade startat den nämnda dagen och saken började ordnas upp. Därefter fick jag förklaringen till anhållandet.

Den 28 augusti hade en taxichaufför blivit rån­mördad i Avesta och nu var polisen ute efter förövaren. Alla suspekta personer togs i förhör. Jag hade inte rakat mig på ett par dagar, talade svenska med brytning och såg kanske i största all­mänhet något skum ut, det var nog skälet till anhållandet.

När poliserna hade fått alla uppgif­ter om mig och konstaterat att jag inte kunde vara mördaren, frågade de mig om jag ville bli körd tillbaka till ladan med detsamma eller om det kunde ske följande dag. I händelse av att jag ville sova inomhus så stod arrestlokalen till för­fogande över natten. Jag förstod att de inte var särskilt hågade att köra de 5 milen till "min" lada så här sent på kvällen och sade att för mig spelade det inte någon större roll, jag kan sova var som helst och någon gång skall man kanske prova även en arrest­lokal. Det kan ge en viss uppfattning om hur det skulle kännas att vara inspärrad. Jag berövades min livrem, skosnören och halsduk (Enligt arrestregle­men­tet), men dörren till arrestlokalen läm­nades öppen. (Den blev min första och hitintills enda natt som jag har tillbringat i en ar­restlokal).

På morgo­nen väckte poliserna mig och bjöd på en stadig frukost i Älvdalens hotell på polismyn­dig­hetens bekost­nad. När personalen på hotellet fick reda på min historia försågs jag även här med en ansenlig mängd smörgåsar, de räckte inte bara till Sälen utan en bra bit även på återvägen. Sedan körde poliserna mig tillbaka till ladan, där jag hade min cykel stående, och jag kunde fortsätta min färd. För säkerhets skull försåg de mig med mig ett papper på att jag var oskyldig, ifall att poliskol­le­gerna längre fram återigen skulle vilja haffa mig.

Det led mot hösten och vädret började försämras. Innan jag nådde Sälen regna­de det rätt bra. Jag ville se linbanan och cyklade upp till den. Så mycket av linbanan såg jag inte, fjällen var insvepta i regn och dimma. Jag stod ett tag bakom en vägg i skydd för regnet innan jag vände kosan tillbaka mot Vessigebro. Det var en snabbtitt på sevärdheten, då fanns det inte många turistlinbanor i landet, förresten var inte linbanan igång på sommaren.

Återfärden gick över Mora, Borlänge, Askersund och Hjo - det var en snabbfärd, jag minns att jag en dag hade färdats något över 20 mil. Sedan dess har jag inte besökt någon av de två sistnämnda städerna mera, i alla fall inte per cykel. Hemfärden gick utan några som helst intermezzon, jag sov i lador och höstackar, längre söderut var vädret återigen ganska bra. När jag var framme i Falken­berg igen hade jag till­ryggalagt ca 1500 kilome­ter.

Några andra Norrlandsäventyr blev det inte under de närmaste åren, först 1963 förnyade jag mitt fjälläventyr, men då i sällskap med familjen och under sportlovet. Efter några år blev det flera ”fjälläventyr”, men då som färdledare för fransk-schweiziska lärargrupper genom Reisebüro Kuoni i Zürich.