1949 Ann-Maries berättelse

Mina föräldrar Lilly (f. Larsson, 1892-07-18 – 1983 –11-02) och Algot Kristiansson (1902-07-23 – 1087-03-30) gifte sig omkring 1910 och i äktenskapet föddes det 6 barn:

Ruth: 1912-96-19 1996-09-16 g. Bergh

Sonja 1914-10-01 1999-01-25 g. Sandquist

Torsten 1917-07-31 2002-12-19

Birgit 1919-10-16 g. Andersson/Johansson

Rune 1923-03-21

Ann-Marie 1925-04-01 g. Kronberg

Ann-Marie berättar:

Fadern Algot Christiansson var stenhuggare till yrket och tillsammans med sin bror Sten hyrde de ett stenbrott i Skrea, en mindre ort söder om Falkenberg. Den huvudsakliga tillverkningen var gatsten, s k ”löss”, som före asfalteringens tidevarv utgjorde det huvudsakligen gatu- och vägbeläggningen. De tog också andra uppdrag, bl. a. är stenarbeten till järnvägsbron över Ätran i Falkenberg utförda av Algot och hans bror Sten Kristiansson. Modern Lilly var hemmafru, en sådan som under senare statistikbeskrivning kunde karakteriseras som: ”har 6 barn, arbetar inte”.

När elektrifieringen började göra sitt intåg skulle det byggas kraftstationer och familjen flyttade till Gällared, där det skulle byggas ett elkraftverk i Ätran-ån. Arbetet där varade i några år och vid flyttningen hade jag förlorat alla mina lek- och skolkamrater.

När jag var riktigt liten bodde vi i Heberg i ett litet hus mellan järnvägen och ån och jag låg i sängkammaren hos mamma och pappa medan de andra syskonen låg i köket. Vi hade två rum och kök. Matsal kallades det ena rummet högtidligt. Där intog vi våra måltider och mor Lilly var alltid mycket angelägen om att alla skulle få god mat. Farmor tyckte ofta att:

- Karlarna skall ha bra mat för de arbetar, varpå mor Lilly replikerade.

replikerade:

- Barnen skall ha god mat för att de växer. Jämfört med en del andra

familjer, som vi kände, hade vi alltid fullvärdig kost. Vi barn fick alltid var sin fläskkotlett, det var inte tal om att dela på dessa åt barn. Om det berodde på mor Lilys goda mat eller bra gener så blev alla barn rätt gamla. Ruth dog 1996-09-16, Sonja 199-01-25 och Torsten 1999-02-15. Systern Birgit och broder Rune är fortfarande (2005-05-09) i livet och förefaller må ganska bra.

Rummet och köket var ungefär lika stora. Vi hade vedeldning och det var kallt på vintrarna, mamma gick upp tidigt på morgnarna och satte eld i köksspisen medan vi låg kvar i sängarna. Vi hade också en kakelugn, men spisen värmde upp rätt bra, vi stängde dörrarna till sovrummet och köket.

På morgnarna hade vi frukost med gröt, men jag tyckte inte om det så jag fick välling, jag tyckte om havremjölsvälling, medan de andra fick havregröt. Jag var 5 år när vi flyttade därifrån till Hebergs bygdegård, pappa fick platsen som vaktmästare där. Bygdegården låg högre upp i byn, över järnvägen och ovanför landsvägen och järnvägen. Jag kommer väl ihåg flyttningen, jag bar på en liten stol eller pall och skulle över semaforledningarna vid järnvägen, jag hjälpte väl till så gott det gick. Det var vi fyra yngsta som flyttade in där: jag, Birgit, Rune och Torsten. Sonja och Ruth var redan utflugna och arbetade.

Bygdegården var ett stort hus. Den nedre våningen upptogs av en fest- och samlingssal och på den övre var det bostad och (när så behövdes) en kaffeservering. Det var en lång och ganska bred korridor åt öster samt två rum i bortre ändan, varav det ena rummet kallades klubbrum och det andra utgjordes av ett kök och korridoren var så pass bred att där fanns kaffebord. Från trappan till vänster fanns det två rum – vår bostad. På somrarna kunde vi också använda klubbrummen som var avsett för sammanträden

Småskolan gick i en skola som låg mellan Heberg och Årsta för att barnen i båda samhällena skulle ha lika lång att gå. ”Storskolan” som man kallade den där barnen gick från den 3:e till den 6:e klassen låg ett par kilometer från Heberg. Dä gick från den 3:je klassen – två år i varje klass – två på förmiddagen och två på eftermiddagen, fyra klasser inalles.

Som skolkamrater hade vi Holger Alm – trädgårdsmästarens son, han bodde ovanför bygdegården och brukade hämta mig. Sedan gick vi till skolan. Sedan var det Maj som bodde på andra sidan järnvägen samt Mina och Emil Karlsson, deras far var snickare och Asta vars far var stationsskrivare. För det mesta hade vi sällskap till skolan. Ofta brukade även Olle komma på – han bodde längst ut i samhället, vid mejeriet.

Lärarinnan i småskolan var ung och jag tror att hon hade Rune i första klass, i tredje och fjärde hade vi Anna Eriksson och i femte och sjätte var Holmers. Jag kommer inte ihåg vad han hette i förnamn. Maria frågar om vad ni kallade läraren för. - Sade ni fröken eller magistern? - Jag kommer inte ihåg.

De äldre skrämde oss upp med magister Holmers, vi var så rädda för honom redan innan vi kom upp i de klasserna. Men han var snäll så det var ingenting att vara rädd för. Han hade förstås ett antal rackarungar till elever så han hade en rotting vid tavlan. Jag kommer ihåg när vi hade en lektion när vi hade Anna Eriksson i den tredje och fjärde så var de pojkarna som gick för Holmers som lekte med spegeln och hade solkatter i ögonen på lärarinnan. Hon gick och klagade hos Holmers och han kom rusande ut med rottingen, men han fick inte tag i dem för de gömde sig på dassen, men jag tror att han ryckte upp dörren och drog ut dem så att de fick en omgång.

En del pojkar råkade ju illa ut. Vid handelsboden fanns det ett järnrör, där bönderna kunde binda fast hästarna och en vinter var det en pojke som skulle slicka på stången. Det blev en del rabalder innan han fick loss tungan. Under rasterna lekte vi kurragömma, tafatt och brännboll, vi hade nog hopprep också. Vi hade en längre middagsrast. Jag kommer ihåg att jag fick en boll i ögat, jag stod nog för nära kastare och han slängde bollen så att mina glasögon sprack.

Jag var yngst i familjen, jag och min bror Rune gjorde nog inte så mycket olovandes. Visserligen var vi förbjudna att leka på brädgården, men då och då slank vi dit, det var spännande. Ruth och Sonja var äldre och hade flyttat hemifrån, hade arbete och tjänade egna pengar. Ruth har alltid varit något svårmodig och inte särskilt pigg på upptåg, men när Sonja kom hem så blev det liv i luckan. Jag kommer ihåg en gång när föräldrarna var borta och Sonja var hemma. Det blev hemmabio. Det hängdes upp ett lakan mellan köket och vardagsrummet, en lampa tändes i det ena rummet och vi fick sätta oss bakom duken i det mörkare rummet. Föreställningen bestod i att man lekte med katten, kastade den från den ene till den andre och skuggan flög över lakanet. När Sonja kom hem så kokades det nästan alltid det knäck. Vi fick tömma sparbössorna, Birgit och Torsten sändes till speceriaffären för att köpa ingredienserna och Sonja gjorde i ordning smeten. Det tog sin tid att koka. Torsten var något otålig, stoppade fingret i den heta smeten, brände fingret och satte igång med att tjuta. Vi kallade honom för ”smärgelskivan”.

Sammanhållningen bland barnen var mycket god, alla skulle vara med i lekarna. När ån var frusen åkte vi skridskor där, men först efter att en äldre man, Anders, hade varit och känt på isen. Det fanns en liten bäck som rann i ån och där var det svag och tunn is. Torsten var väl 5 år när han trillade i och man hittade honom genomfrusen framme vid Bygdegården, han vågade inte gå in.

En dag, när isarna bar, bestämde vi att åka skridskor till Boberg. Jag var bara 4-5 år och Rune fick dras med mig, han var mycket snäll och hjälpsam, omtyckt av alla för sitt rättvisa sätt. Ofta var det dock jag som fick agera först. Jag kommer ihåg när mamma tog oss till en fotograf för att vi skulle bli polyfotade. Fotografen ville att Rune, som var äldst, skulle fotograferas först, men det gick inte. Först när jag hade blivit fotograferad vågade han vara med.

Min bror Torsten och vår kusin, farbror Stens pojke Kurt, hittade då och då på riktiga hyss. Heberg är en station där det ibland stod parkerade godståg på sidospåret. En dag hade Torsten och Kurt passat på och plockat bort alla destinationslappar från vagnar, sådana där som satt bakom ett litet galler på godsvagnarna. När så tåget kom till Slöinge och vagnarna skulle sorteras för vidare transport visste man inte vilken vagn som innehöll vad, inte heller vart vagnarna skulle sändas. Det blev ett stort ståhej, man visste inte vem som hade plockat bort lapparna, men man hittade Torsten och Kurt vid var sin hög som de höll på att sortera. Pappa Algot var väl inte den som agade sina barn, men den gången lär Toresten ha fått sig en omgång.

När pojkarna växte till sig började de hos sina fäder inom stenhuggaryrket och höll mest på med att putsa kantsten och ”löss”. De blev missnöjda med betalningen och strejkade. Efter ”fackföreningsöverläggningar” fick de 1 öre mera per ”lus”.

Jag hade mycket besvär med ögonen när jag var liten, först när jag kom till tredje klass så upptäckte lärarinnan det eftersom hon själv hade glasögon. Ändå hade vi blivit undersökta, men doktor Hellström kallades ”doktor hjälplös” och han upptäckte inte något synfel på mig och set att jag såg så dåligt. Doktorn fick sina fiskar varma när lärarinnan var på mottagningen och läste lusen av honom. Mina första glasögon hade – 3 dioptrier, men det hade inte läkaren sett. Jag satt på första bänken och hade en liten tavla alldeles för mig själv, men jag kunde inte se det en gång så dåligt såg jag. När mamma och jag kom ut från optikern det kommer jag ihåg och hade fått glasögonen: - Ooo, mamma, så ljust och fint allting är, jag kan läsa på skyltarna!

Jag trodde ju att alla såg så illa.

- På vintrarna hade vi det trevligt i Heberg, ni vet ju hur det ser ut där? Från järnvägsstationen och över vägen gick det en backe, och lite längre, ett par kvarter bort, fanns också en backe och där åkte vi kälke och spark. Vi hade alltid en som stod och vaktade landsvägen, även om det inte kom så mycket bilar. Fjärdingsmannen bodde i närheten och det var kanske han som hade uppmanat oss till vissa försiktighetsåtgärder. Vi åkte rätt över vägen.

Det fanns inte så många bilar i Heberg, det var handlaren (han hade en fyrkantig sak, antagligen en T-ford). Det var väl inte så mycket till varutransport eftersom de flesta varorna kom med järnvägen och stationen var nära, rätt över vägen. Mejeristen hade också en personbil samt prästen Severin, som kom åkande från Årstad. Han hade både bil och chaufför. Prästen Severin var stor och tjock, han kom åkande och skulle hämta posten vid järnvägsstationen. Tanterna steg upp och neg nästan ända ned till golvet när han kom, men han såg dem aldrig. Det var en riktig stropp, han kom på skolavslutning och examen, men han sa aldrig ett ord till barnen. Det var en riktig gudsnådelig präst. - Gick ni i kyrkan? frågar Maria. - Nej! Kyrkan låg en halvmil bort och Heberg hade ingen egen kyrka, de var Årsta och Heberg som utgjorde en församling, Skrea hörde väl till Falkenberg. Slöinge och Getinge hörde ihop. Föräldrarna var inte religiösa så att det störde När jag var 5 år flyttade vi till bygdegården, men sedan fick min far, Torsten och farbror Sten arbete i Gällared där det skulle byggas en kraftstation. Det låg 3 mil inåt landet och vi flyttade upp dig. Så att jag gick 6:e åren i Gällared. Det fanns inga barn där, samhället var mycket utspritt. Det var ett barn som jag lekte med vars far var lantbrukare och ”någonting” i kommunen, hon hette ….. och det var med henne som jag var under den tiden.. Hon var det enda barnet som fanns i närheten.

1937 tog arbetet i Gällared slut och vi fick flytta in hos farmor och farfar till Skrea - till ett rum och kök, de hade bara två rum och kök. De året gick jag och läste i Skrea. Det var inte så roligt alla gånger. Farmor och farfar var ju inte besvärliga, men faster Anni var den som bestämde och ställde till svårigheter. Farmor blev mycket krokig på äldre dagar. Hon var ute i skogarna, plockade bär och svamp, hon hade ett jordgubbsland och sålde jordgubbar på torget. Hon hade också Bojan och Gullan. Bojan var en hund och Gullan var en katt. Bojan var en liten mops och han följde farmor till stationen när hon åkte till torget i Falkenberg. När hon hade åkt så gick Bojan hem, men när farmor skulle komma tillbaka gick hunden till stationen för att möta henne. Hur han visste tiderna är obegripligt, men antagligen hade han ett visst begrepp och hörde när tåget skulle komma. Farfadern var också stenhuggare. Han jobbade ända till pensionen, men han hade svagt hjärta och skulle inte arbeta så hårt. Han hade väl inte så mycket att säga till i huset, det var farmor som bestämde. Både farmor och mormor odlade jordgubbar. Hos mormor fick vi äta så mycket vi ville medan hos farmor var det något strängare. Hon var en affärskvinna, sålde jordgubbar på torget och till oss barn plockade hon sådana som inte var riktigt stora och prima. Hon var också ute i skogen på höstarna, plockade bär och svamp till försäljning. Till sällskap hade hon hunden Bojan, en mops sin katt. När farmor tog tåget till Falkenberg följde Bojan med till stationen och gick sedan hem.

Vi bodde i Heberg, i närheten av faster Annie, vars man Gottfried Pettersson hade en cykelreparationsverkstad. Genom fasters man fick jag en egen cykel när jag var 12 år. Det var en fin röd cykel i passande storlek så jag slapp trampa mellan ramen. När vi skulle åka till Falkenberg, mellanlandade vi i Skrea hos farmor och farfar. Farfar gick där och väntade att vi skulle komma tillbaka. Ibland dröjde det alldeles för länge med Falkenbergs-besöket och sade: - Ni är bra att skicka efter döden, ni kommer aldrig tillbaka.

När jag var liten så fick jag en hund. Det var Olle, mejeristens pojke. De hade en Sankt-Bernhardshund och hon fick valpar. De var oäkta frö tiken hade blandat sig med handlarens schäfer, och de skulle göra sig av med valparna. Jag kommer ihåg att jag var med mamma till faster Anni och jag sade: - Mamma! Hos Olle har de valpar, de skall sälja dem, får jag en? - Ja, svarade mamma hon svarade i väder och vind

Sedan var vi igen hos Anni, hon bodde i ett hus intill landsvägen, där kom Olle och hade någonting med sig.

- Där kommer Olle med valpen, ropade jag till mamma. - Vilken valp? frågade mamma. - Ja men mamma lovade ju! - Det får vi fråga pappa när han kommer.

Vi hade en papplåda som vi satte valpen i, mitt på köksgolvet, och jag gömde mig bakom disken när pappa kom. Han kunde inte säga nej. Jag fick ha valpen och den växte till en stor hund, nästan lika stor som en schäfer. Hunden fick heta Ronny och blev en mycket trevlig lekkamrat för oss barn. Som de flesta gatukorsningar var hunden mycket klok. (Ronny var en blandning av handlarens schäfer och mejeristens sankt-bernhard). Mejeristens hund hade till uppgift att hämta tidningen på stationen och gick dit på landsvägen, men återfärden skedde utmed järnvägen för att inte bli störd av andra hundar.

Bl. a. lekte vi kurragömma där hunden fick vara med. Någon höll i henne (hon var en tik trots namnet) medan vi barn sprang och gömde oss. När hunden då släpptes loss så letade hon rätt på oss och sedan var det inte någon hejd på glädje. Hon nästan välte oss i glädjen att ha hittat oss. Däremot gillade hon inte luffare. Det fanns fortfarande sådana på 30- och 40-talet. Hon hade sin plats vid trappan och när någon okänd främmande kom så släppte hon in vederebörande in i farstun, men sedan var det stopp. När den okände skulle ta ett steg in i något av rummen morrade hon och reste ragg.

När vi flyttade till Gällared så kunde vi inte ha hunden kvar, vi hade bara ett rum och kök. Min far och farbror hade sprängningarna och all stenarbete där och vi fick flytta till farmor och farfar och ha en etta där. Nu blev det dags för mig att gå i fortsättningsskolan. Det var inget läroverk och vi gick några veckor i teorin, sedan var det husligt arbete som skulle praktiseras.

Efter konfirmationen började jag hos Gertrud Svensson i hennes blomsterhandel, jag var väl en 15-16 år och skulle vara en springflicka. Det var genom ”Räva-Jenny” som jag fick plats hos Gertrud. ”Räva-Jenny” arbetade som kokerska på fina middagar hos de välbärgade familjerna i Falkenbergs omgivning. Hon hade något tvivelaktigt rykte och var mor till ett par tvillingsflickor i samma ålder som jag samt ytterligare en flicka som var något äldre. Någon frågade henne om hur hon kunde ha barn fast hon inte var gift. - Man kan väl ha barn utan att vara gift, svarade Räva-Jenny.

Jag umgicks mycket med hennes ena tvillingsflicka, Margareta, som arbetade i Falkenberg i hushåll och fick hon väl reda på att Gertrud behövde en springflicka och att jag var hemma utan arbete. I början var det mycket besvär, jag hade ju glasögon, men synen försämrade mycket fort och de andra anställd skojade med mig, det var inte särskilt snällt. Jag ville alltid ha reda på hur huset såg ut, jag kunde inte läsa numren på husen. Först hade jag sällskap med Margareta, vi cyklade in till Falkenberg, men på vintern tyckte Gertrud att det var för kallt och då fick jag bo hos henne. Gertrud var ju snäll så det gick bra. Gertrud hade sina föräldrar i Växjö, men hon kallade mina föräldrar för mamma Lilly och pappa Algot, hon hade nog mina föräldrars familj som sitt andra hem. Först bodde jag hos henne på Rådmansgatan, i en tvåa, på väg ned mot stranden, och slapp att cykla fram och tillbaka till Heberg. Jag hade ju inte så mycket väninnor så jag gick ofta hem till föräldrarna.

Vid 18-årsåldern fick jag en svår influensa. Till en början låg jag på Falkenbergs Lasarett. Där kunde man inte komma underfund med vad det var, det var så illa att jag inte kunde stå på benen. Antagligen blev jag förkyld när Gertrud var hos sina föräldrar i Växjö och jag var ensam i affären med springflickan. Jag hade sådan värk att jag låg på knäna i arbetsrummet. Det värkte i hela kroppen. De ringde till Gertrud och hon kom hem, men först följande dag. Jag gick till mamma, fick konjak och Albyl, men nästa dag fick jag ju gå till jobbet på morgonen i alla fall. Gertrud hann ju inte komma så fort tillbaka. Så småningom flyttades jag till Halmstads Lasarett, där jag låg i flera månader. Efteråt kunde jag inte gå och inte arbeta i affären utan fick bo hos Gertrud. Jag var hos olika läkare och man konstaterade att det var någon nerv i ryggen som krånglade. På sommaren skulle jag träna och så mycket som möjligt: simma och cykla

Det var ju många som köpte blommor hos Gertrud, hon var mycket duktig på att binda kransar och hennes affär åtnjöt stor popularitet. Som konkurrenter hade vi Törnrosa Blomsteraffär. Jag var konvalescent mycket länge och sedan skulle jag försöka omskola mig, men till detta krävdes mera skolunderbyggnad och det betydde ett par vinterkurser på Katrinebergs Folkhögskola. Efter att ha genomgått dessa kurser blev jag antagen som elev till kartritningsskolan i Göteborg, på Valands. Jag var omkring 20 år när jag började på Katrineberg, jag kommer inte ihåg riktigt. Vid 22 träffade jag Albert. Jag hade gått en vinterkurs innan, sedan fortsatte jag sommarkursen samt ytterligare en vinterkurs, det var då vi träffades. Vi läste samma ämnen. Folkhögskolorna på den tiden var bra fortsättningsskolor för folk som ville komma längre. Vi läste kemi, fysik, historia, svenska, matematik, engelska. När man hade varit flitig och läst ordentligt fick man betyg. Till rektor hade vi Thorsten Åberg, som hade skrivit en del läroböcker i både religions- och vanlig historia. Som lärare hade vi magistrarna ..Åkesson – matte och historia, magister Orring, svenska, magister Lundquist – kemi och fysik, Nils Palm - svenska, litteraturhistoria, fröken Hessling – svenska och tyska, fröken Svedberg – gymnastik och hälsofrågor mm.

Magister Lundquist hade en doktorsgrad i kemi och disputationsämnet hade handlat om bergarter. Alla doktorsdisputationer kommer ut i tryck och han berättade att två exemplar hade blivit sålda – det ena dock av misstag till en norrman som hade förväxlat namnen på honom och en annan doktor.

På hösten 1949 började jag en kartritningskurs i Göteborg, på Valand. Jag brukade åka upp till Göteborg på söndag kväll, arbetade i skolan till onsdag och åkte sedan hem på onsdagseftermiddagen, det mesta av skolarbetet utfördes i hemmamiljö. Under de dagar som jag var i Göteborg bodde jag hos min syster Sonja, hon hade en trerumslägenhet vid Träringen i Björkekärr. Livet blev en smula komplicerat både beroende på resorna och på att ett barn var på väg. Det blev dags att gifta sig och slutet av året 1949 blev det vigsel i Falkenberg och en bröllopsfest för de närmaste samt några skolkamrater.

När kursen var färdig föddes vår son Tomas. Den sista tiden före hans födelse var det lite besvärligt med skolarbete. Jag skulle utföra vissa arbeten på kartritning och blev ibland störd av hans sparkande i min mage. Efter barnets födelse var det inte tal om att arbeta på ett tag. Föräldrarna och Gertrud fick ta hand om mig. Jag var hemma hos föräldrarna och Gertrud till 1953-04-01 för vi hade inte någon egen bostad. Albert arbetade i Borås på Mjölkcentralen och han hade sett en annons i Borås Tidning om att Stadsplanekontoret där behövde en kartriterska. Jag sände in mina handlingar och blev anställd. Det blev en flyttning till Borås och i brist på egen bostad fick vi logera i Alberts gamla, av fru Holmquists uthyrda rum, sova i en nedlegad enmanssäng och först 1953-10-01 fick vi en egen lägenhet. Det blev en insatslägenhet för 800 kronor på 1-rum och kök på Kyrkogårdsgatan 5 i stadsdelen Göta. Det var ett alldeles nybyggt hus med alla dåtidens moderniteter och med ett badrum i källaren.

Så länge vi bodde ihop i hyresrummet kunde vi inte ha Tomas med oss, men så fort vi fick den ordinarie lägenheten tog jag honom till mig. Till en början skulle han vara på daghemmet i Wäfveribolagets gamla lokaler i kvarteret Järnbäraren. De första dagarna gick någorlunda, men sedan började han protestera och så småningom fick vi byta daghem. Det blev i Göta. Där var det något lugnare och efter en tid så anpassade han sig relativt väl, men det kostade tårar och besvär från båda hållen. När jag skulle lämna honom sprang han utmed staketet som en liten hund, grät och skrek. Jag mådde inte så bra efter sådana avsked och ringde till daghemmet vid framkomsten till arbetet för att fråga efter hur han mådde. - Ja, det är ingen fara med honom. Han leker med de andra barnen.

Det visade sig så småningom att han skrek bara så länge jag var inom synhåll, sedan var allting som vanligt. En gång senare ringde jag också till daghemmet för att höra efter hur det gick och då sade föreståndarinna.

Han är snäll, men som han svär! Han sitter här och slår spik i en

Han är snäll, men som han svär! Han sitter här och slår spik i en bräda och för varje hammarslag svor han högt och ljudligt! Jag satt där som ett frågetecken. Albert svor ju aldrig och inte jag heller, men när jag tänkte tillbaka så var det ju så att Tomas var hemma hos mina föräldrar och pappa Algot svor ganska duktigt. Det var nog därifrån som han hade lärt sig språkbruket. Han hade nog inget begrepp om ordens betydelse och läste bara upp sådant som han hörde andra göra. Ett annat exempel fick vi när han efter en dag på daghemmet började sjunga för oss:

……båten börjar rulla och folket börjar kn…..a….

Vi hade svårt att hålla oss för skratt, men lyckades någorlunda och förklarade för Tomas att den sången ville vi inte höra mer. Sedan dess har vi inte hört honom svära något.

På hösten 1953 gav sig Albert iväg till Köpings Tekniska Institut och förblev borta i tre långa läsår, med undantag av de större helgerna och sommarloven. Jag stretade på med arbete och med Tomas´s krupp och det blev många oroliga nätter för mig. Varenda gång som det var dåligt väder och han blev förkyld, kunde jag räkna med att få gå upp på natten och ”ånga” honom. Jag fick rigga upp ett lakan över hans spjälsäng, sätta på vattenkokaren och leda in ånga till honom, det var enda sättet att få ned svullnaden i halsen. Ibland var det lilla köket så fuktigt att det dröp från väggarna. Först vid 10-årsåldern blev det något lugnare.

När Albert blev färdig med sin ingenjörsexamen arbetade han ett halvt år på Statens Järnvägars Telegrafexpedition, sedan gjorde han värnplikten i Göteborg så vi sågs inte så ofta när allt kommer omkring. Först 1958, när vi fick en liten lägenhet på fabriksområdet i Hägersten, kunde vi flytta ihop ”på riktigt”. Sen dess har det ju gått något bättre med sammanboendet.

Kusinträff i Abilds hembygdsgård år ……….