Katrineberg – 49

En dåre är en människa som är kär,

Men blott en dåre riktigt lycklig är

Katrinebergsvistelsena var trev­liga, det var mycket ungdomar där och vi utlänningar blev väl mottagna, där hörde jag faktiskt aldrig att någon hade sagt "jävla utlän­ning" eller liknande om oss och inlärningen av det nya språket gick med god fart, Vi sällska­pa­de lite till höger och vänster, men det var inget allvar­ligt. Under rasterna mellan lektio­nerna var det som i alla skolor, eleverna glammade och skämtade med varandra, oroade sig för de kom­mande skriv­ningarna och längre till våren, när solen började lysa med full kraft och vi kunde vistas ute i skolans stora trädgård, sitta vi på verandan och sola oss. På en av rasterna våren 1949 blev jag när­mare bekant med en kvinnlig elev i andra årskursen. Hon hette Ann-Marie Christi­ansson och var en tystlåten flicka som inte gjorde mycket väsen av sig. Bekantskapen med henne berodde kanske mest på att hon delade rum med Ulla Pet­tersson - en mycket utåtriktad flick­a, prat­sam och pock­ande på up­pmärk­sam­het - ibland i överkant. Skrivandet av vers i poesiböcker florerade fortfarande och när hon bad mig skriva i hennes poesi­bok kunde jag efter lång betänketid, mycket möda och med något haltande rim skalda:

"Du har ett fel, det är ditt enda. Du med din charm vill alla blända".

Ulla lär inte ha uppskattat något vid­are, det fick jag senare veta genom Ann-Marie. Kan det ha berott på att rimmet var så dåligt?

Bara för att reta Ulla Petters­son, som var in­tresserad av alla pojkar, tog jag hennes mera tyst­låtna och lugna rumskamrat Ann-Marie i knäet ute i skolans aula. Så där, bara på skoj. Det var inte allvarligt menat från bör­jan, Ann-Marie var inte den som gjorde väsen av sig eller gjorde sig till. Hade någon frågat mig några veckor innan vem hon var så hade jag knappast kunnat svara. Hon och Ulla gick i andra årskursen och vi träffade dem inte så ofta, särskilt som Ann-Marie alltid åkte hem till Falken­berg under helger­na. Vi kände mest till dem som bodde kvar i skolan och besökte lör­dags­danserna i gym­nastik­salen.

Nu när jag visste vem hon var pratade vi då och då med varandra, ett visst tycke uppstod, men något mera blev det inte just den närmas­te tiden. Jag tyckte hon var trevlig, hade snygg figur, vackra händer, alltid mycket proper och med ett lugnt och sansat be­teende. Hon var också något äldre än de övriga kvinnliga eleverna, det kanske bidrog till char­men. Vi trivdes bra ihop och började säll­skapa. Dans, promenader, cykelturer och allt vad som hör ungdomsum­gänget till. Ann-Marie till­hörde inte till de pratsammaste så ibland kunde det uppstå ganska långa pauser under våra promenader, men samtidigt fanns det något som man kan beteckna som ”tyst kommunikation”. Vår bekantskap utvecklades fort. Ann-Marie bodde i Falkenberg och var i van­liga fall aldrig kvar på skolans för­lägg­ning. En söndags­eftermiddag kom Sulo Korpelainen in till mig och sade att Ann-Marie Christiansson hade kommit till­baka från Falkenberg med det tidiga­re tåget, vi skulle ha dans även på söndags­kväl­len. I fortsättningen var det inte tal om för hennes del att resa till Falkenberg på helgerna och vi träffa­des mycket både vid de gemensam­ma lör­dags- och söndags­kvällarna i gym­nastik­salen samt på rasterna och fritiden. Under den resterande termi­nen blev det inte många hemresor för henne under veckoslu­ten och Gertrud Svensson, hennes väninna som hon bodde hos i Falkenberg, undrade väl hur det var fatt. Det hände också ibland att jag smet in till hennes och Ulla Petterssons rum på elevhemmet, men frö­ken Hesslings, lärarinna i tyska och engelska och översta övervakaren av flickornas moral i elevhemmet, höll ett vakande öga på oss och några större för­syndelser var inte möjligt att begå där.

Ann-Marie som säll­skap var gan­ska tystlåten, men hon tilltalade mig i allra högsta grad. Vi gjorde långa kvälls­prome­nader och så små­ningom följde jag med henne till Falken­berg där jag träffade hennes väninna Gertrud Svens­son. Gertrud var mycket välvilligt stämd mot mig och försåg mig ibland t o m med rese­pengar - det kostade 8 kronor ToR Vessi­gebro-Falken­berg på den smalspå­ringa järn­vägen mellan Limma­red-Falkenberg.

Nu när jag tänker tillbaka på den tiden ter det sig som om vi redan då skulle ha funnit "vår melodi". En del människor tror att paren är osams om de inte hela tiden pratar med varandra, men så är ingalunda fallet, det går ganska bra att tiga ihop också. Efter ett antal år till­sammans behöver man inte så många ord - man känner till varandras tankevärld och den ena kontrahenten behöver bara en svag antydan så vet den andre var tankegångarna är.

Så kom då skolavslutningen och dagen till ära stannade tåget Falkenberg-Limmared även i Vessigebro, mitt för folkhögskolan och alla föräldrar kom för att se sina telningar på skolavslutningen - så även Ann-Maries föräldrar Lilly och Algot. De undrade väl varför dottern var så sällan hemma i stan´ under helgerna. Båda tittade mycket misstänksamt på mig när Ann-Marie presenterade oss för varandra - en utlänning, vad kunde det vara bra för? Outbildad och utan vare sig yrke eller bostad. Det syntes på dem att de inte var alltför förtjusta. Man kan mycket väl förstå dem som föräldrar.

Föräldrarna sade dock ingenting och senare blev jag, trots mina förmenta brister som sällskap åt deras dotter, mycket väl mottagen på både Möllegatan 12 i Falkenberg (där föräldrarna bodde) och hos Ann-Maries väninna, Gertrud Svensson på Holgersgatan 16. Gertrud ägde stadens finaste blomsterhandel, känd för sina smakfulla buketter och kistdekorationer.

I Gertrud hade jag alltid en mycket stark för­svarare mot eventu­ella misstankar om något otillbörligt. Hon såg till att jag alltid hade någon tia till tågbiljetten, några egna pengar hade jag inte, Cylle Palm försåg mig emellanåt med en och annan filmrulle så att jag kunde fotografera. 1947 på hösten hade jag hos Johanssons Foto vid Stortor­get i Borås bytt ut min Kodak 6 x 9 bälg­kamera mot en Voit­gländer Brillant 6 x 6 spegel­reflex till en kostnad av 306 kronor (enorm summa på den tiden). Sedan tog en hel del bilder på folk­högskolan, bilder som jag sedan kunde kopiera hos Cylle och Kerstin och sälja till kurskamraterna, de mera välbärgade bondpojkarna och flickorna. På det viset lyckades jag få tillbaka det mesta av kamerautlägget. Cylle och Kerstin fick bistå med en hel del fotopap­per också. Några gånger fick jag även låna Cylles Rolleiflex med tillhörande blixtag­gregat, en sådan som man ofta såg press­fotograferna använda, och då kände man sig som en kung i fotograferings­riket. Under sommaren cyklade jag ofta till Falkenberg. Ibland skulle Ann-Marie komma och möta mig halvvägs, men för det mesta sträckte sig inte detta "halvvägs" för henne längre än till Trö­inge-backen - ett par kilometer från Falken­berg medan jag fick cykla en hel mil till mötesplat­sen.

Det dröjde länge innan det blev något annat, Ann-Marie höll ställningarna i över ett halvår. Inställningen till den in­timare sam­varon var något annorlunda på den tiden och flickorna var inte lika frigjor­da som det förefaller vara idag. Ann-Marie hade en ganska gammalmodig inställning, men det störde inte vårt förhållande särskilt mycket. När jag inte sov hos "tanterna" i Vessi­ge­bro, hände det ofta att jag fick över­natta hos Gertrud på vardagsrummets röda soffa medan Ann-Marie bodde i en jungfrukammare, dit besöken inte var helt tillåtna. Ann-Marie brukade komma in rätt tidigt på morgonen och lägga sig i soffan hon också - men i alla anständig­het.

På sommaren stannade jag hos Cylle-Foto i Vessigebro och vi hade rikligt med tillfällen till um­gänge i Ann-Mari­es familj. Gertrud Damberg (hon het­te Svensson på den tiden) hade en bad­hytt intill Strand­baden på Skrea Strand och där vis­tades vi lördagar-söndagar. Så små­ningom köpte hon en badstuga och den bidrog ytterli­gare till trevnaden. Gertrud själv hade sällan tillfälle att vistas på stranden, hon skulle sköta sin blomster­handel, men då och då anlände hon dit per cykel för att "kolla läget" och då hade vi kafferast med bullar och kakor. Egentligen trivdes jag inte något vidare med stranden och sanden. Att bara ligga i solen samt då och då ta ett dopp i havet blev för långsamt för mig, men hur det nu var så stod jag ändå ut med det och blev mer och mer involverad både hos både Gertrud och Ann-Maries familj. På hösten skulle Ann-Marie till kartri­ter­skeskolan Göte­borg och jag skulle påbörja min andra årskurs på Katrine­bergs Folk­högsko­la. Ann-Marie bodde hos sin syster Sonja och hennes man Bertil Sandqvist medan jag logera­de på skolan nu när jag gick andra årskur­sen. Vi träffades inte så ofta, men då och då åkte jag till Göteborg eller också kom Ann-Marie till Falken­berg.

Nå­gon gång i slutet på oktober 1949 åkte jag till Göte­borg, jag var där tidigt en morgon och mötte henne utanför bostaden. Hon verka­de en aning upprörd och efter en stunds samtal kom det fram att hon inte hade haft någon mens på ett tag och var troligtvis "på det viset", d v s med barn. Någon större överraskning var det ju inte, så ofta som vi hade träffats, så småningom blev det annat än bara kyssar och smek, någon gång måste något väsent­ligt hända - hon blev min "prime amou­rette" - några andra hade jag knappast tittat tidigare på. Pro­blemet var att ing­en av oss hade varken ar­bete eller utbildning. En kompli­ka­tion var det förvisso, men det var bara att göra det bästa av situa­tio­nen - det blev förlovning den 5 novem­ber 1949 och växling av ringar (á 50 kronor styck). Strax efter bestämde vi att det skulle bli bröllop och gick till pastorsex­peditio­nen i Falken­berg för att ta ut lysning.

Härvid uppstod det vissa komplika­tioner. Några papper, förutom soldatpasset, beträffande min tidigare vandel hade jag inte och prästen ställde ett antal frågor beträffan­de mitt civil­stånd. Det var ju lätt att redogöra för. Jag var nätt och jämnt 18 år vid min ankomst till Sverige och hade vistats här i något mera än 3 år nu - prästen bestämde sig att tro mig och utfärdade lysningen under den första advent­veck­an. När julfi­randet var slut fortsatte festen och det blev vigsel i St Lauren­tii kyr­kan i Falken­berg. Gertrud Damberg ordnade det mesta i den vägen, hon gillade fester och att ordna bröllopsfesten passade henne utmärkt. Vigseln blev sym­boliskt nog - på de menlösa barnens dag den 29 decem­ber 1949. Vi ordnade våra anlets­drag, gick till Alm­qvists Fotoate­ljé för att föreviga den celebra händelsen och vid 2-tiden på efter­midda­gen stod vi framför St Laurentiikyrkan i Falkenberg och jag minns fortfarande att kyrko­vakt­mästa­ren frågade mig var jag hade ringen.

- Lägg den i västfickan så vet du även i fortsättning­en var du skall förvara den, sade han, och gå nu inte för fort för då får ni stå länge vid altaret in­nan musiken tystnar!

När or­geln dånade igång med bröl­lopsmar­schen hade jag glömt alla kloka råd och uppmaningar och satte av i min vanliga marsch­tem­po. Ann-Marie hade en viss möda att hän­ga med i anstorm­ning­en till altaret och om vi inte slog rekord för frammar­schen till alta­ret så har vi säkert en he­dersam tätplace­ring. Vi fick stå en bra stund framme innan organis­ten hade spelet färdigt brud­marschen ur Mendelssons Midsommarnattsdröm och vi kunde knäböja på altar­ringen. Trots de med tanke på framtiden skymtande svårig­heterna, var det ett högt och tydligt "ja" som vi båda i tur och ordning svarade på - och så hade de två blivit inte bara ett utan tre. Inom en nära framtid kunde vi hoppas. På den följande bröllopsmiddagen var bara Ann-Maries närmaste släktingar närvarande samt några av mina kurskamrater från Katrine­berg. Middagen var överdådig, Gertrud gillade ordentliga middagar och vår bröllopsmiddag var verkligen superb, med snapsar och flera sorters vin till. Vi var trötta efter dagens alla begivenheter och någon traditionell bröllopsnatt blev det naturligtvis inte.

Ann-Marie var trött, jag själv kanske för onykter med överflöd av både mat och dryck. Det sviktade aldrig ifråga om ”festifitas” när Gertrud var inkopplad och det var många trevliga tillställningar som Ann-Marie och jag hade upplevt hos henne redan innan vi var förlovade.

När skolan var slut på våren 1950 började jag arbeta som dräng på Björnhults Herrgård. Arbetet beståd i att gallra betor och det blev säkert flera mil som jag kröp på knäna i de till synes oändliga rader av betor. Statarsystemet hade visserligen upphört redan 1945, men som outbildad arbetskraft fick jag inte många kronor i timmen och försörjningen blev ett problem. Nu hade jag inte bara mig själv att tänka på utan även Ann-Marie och några månader senare också ett barn.

Borås med sina textilfabriken lockade med något bättre betalning och jag tog arbete på Kilsunds Klänningstygsfabrik, först som vävare och senare som avsynare. Nu när jag hade Ann-Marie och Tomas, som pojken efter många namnförslag döptes till, kändes tillvaron i Borås något otillfredsställande. Ätranverken i Falkenberg annonserade efter en kontorist på faktura- och korrespondensavdelningen och jag anmälde mitt intresse för tjänsten, blev antagen och satt i ett halvt års tid på en obekväm kontorsstol och skrev ut fakturor och handelsbrev. Under Katrinebergs-vistelsen hade jag tränat hårt på att skriva maskin, dessutom hade jag gått en 70-timmars kurs i svensk handelskorrespondens och nu kom dessa färdigheter väl till pass. Arbetet var ganska enahanda och efter ett halvt år tröttnade jag på det.

Mitt intresse för fotografering höll sig i och när jag såg en annons om att en fotofirma nere i Skåne sökte en kopist anmälde jag mitt intresse för arbetet. Det var en kombinerad foto- och pappershandel i Skurup och man kan med fog påstå att det var ett hopp ur askan i elden.

Jag flyttade till en början själv till Skurup. Det fanns en lägenhet att bo i, men köket fattades och Ann-Mari skulle få stanna kvar i Falkenberg tills bostadsfrågan skulle vara iordning. Om flyttningen till Skurup minns jag bara att sträckan från Malmö Centralstation till Malmö-Ystad-tåget var minnesvärd. Visserligen hade jag bara två väskor och en ryggsäck, men väskorna var fulla till brädden och väldigt tunga. Avstånden mellan de två tågen var inte särskilt lång, men den kändes i armarna. Malmö-Ystad järnvägen trafikerades med ett tuff-tuff tåg med ånglok, där vagnarna var av en gammal modell med träbänkar - som på Borås-Varberg järnvägen.

”Den som gifter sig av kärlek får härliga nätter men svåra dagar”, det blev en sanning för oss att betänka.