Falkenberg 1950

Katrinebergsvistelsen tog slut, jag hade genomgått två 23-veckorskurser och Ann-Marie skulle ha barn, det gällde nu att skaffa sig något arbete och försörja famil­jen. För en outbildad fanns det inte mycket att välja på, det mesta som fanns var grov­arbe­te. På våren 1950 började jag som dräng på Björn­hults herrgård i Staf­singe, i närheten av Fal­ken­berg. Arbetet bestod till största delen av att gallra betor, det höll jag på med några andra i ett par månaders tid, men det var ett mycket enahan­da arbete och inte gav det några peng­ar heller. Visserligen bodde vi hos Gertrud och hade inte så stora kostnader för hushållet, men ändå, detta skulle inte kunna gå i läng­den. Det insåg jag efter en kort tid. Något senare flyttade vi från Ger­trud och bodde ”nästan" för oss själva på Vikin­gagatan 5 i Falken­berg. Helt eget var det ändå inte, vi skulle dela köket med ett par ung­domar och det var natur­ligtvis inte helt tillfredsstäl­lan­de. Ungdomarna var det inget fel på, vi trivdes bra i deras villa, men två hus­mödrar i samma kök går inte under någon längre tid. Något ”bättre” arbete hittade jag inte i Falkenberg och den 21 juli 1950 flyttade jag till Borås där jag började arbeta på Kilsunds Klännings­tygsfabrik. Ann-Marie flyttade med Tomas till sina föräldrar på Möllegatan 12 i Falkenberg. En provisorisk lösning på kort tid, tänkte vi.

På Kilsunds började jag först som vävare och övergick efter en tid till tygsy­na­re. Väveriet var av den rik­tigt gamla sorten - ca 300 väv­sto­lar i en enda lokal (24 per man att sköta) och med ett oväsen som var minst sagt öronbedövande. Idag skulle en sedan ar­betsplats stängas av skyddsingenjören, men i början av 50-talet var inte kraven på arbetsförhållanden så stora och begreppet "decibel" talade ingen om, trots att vi hade säkert närmare 100 decibel, om inte mera, i väveriet. De flesta visste knappast var ordet betydde. För att marke­ra att spolen för väfttråden (inslaget) håller på att ta slut, tändes det en lampa invid vävstolen och eftersom det var frågan om klänningstyger med många färger hade man många och täta spolbyten. När varptråden gick av stan­nade vävstolen och samma lampa tändes igen. Om luft­fuktig­heten inte var den rätta (över 90% RH) blev det mycket arbetsamt, då stod ofta flera vävstolar stilla sam­ti­digt och vävaren hade inte en sekund ledigt. Då gällde det att snabbt som ögat knyta ihop varptrådarna, annars blev förtjänsten dålig, arbetet var ackordsatt och det gällde att ha igång maskinerna. På grund av oväsendet gick det inte att tala med normal röst, bara om man skrek direkt i örat på sin konversationspart­ner kunde det bli ett visst - om inte tankeut­byte - så dock meningsutbyte, i det mån man hann prata överhuvudtaget. De 24 vävstolarna höll vävaren syssel­satt hela skiftet och längre pauser under arbetet var det aldrig frågan om.

Efter några veckor flyttade jag till syningen. Varför, kommer jag inte ihåg, förmodligen hade jag sagt upp mig på grund av detta oväsen och istället för att låta mig gå erbjöd fabriken ett annat arbete. Man visste ingenting om hörselskydd, men jag hade en instinktiv känsla av att detta inte var bra för mig.

På syningen arbetade det mest äldre damer, före detta väverskor och spinnerskor och jag kom bra överens med dem. Alla ville ge mig goda råd och nu kändes det som om jag hade flera mödrar, utan att tidigare inte ha haft någon som skulle ha sett efter mig.

Arbetet bestod i att syna tygen och markera alla eventu­el­la fel, såväl i mönstret som i varpskarvar. Det skulle inte vara några långa trådar, tvistar, fel i mönstret eller liknade brister i pro­dukten. Av allt att döma hade jag ganska god fallenhet för arbetet, det var inte några anmärkningar på mitt arbete och ackordslönen gjorde att det blev hyfsat betalt. "Spaningen" efter felaktigheter gjorde att jag senare, på militära övningar, för det mesta vann när det gällde spaningsmomentet. Jag hade lätt att upptäcka oegentligheter i terrängen.

Det var dock ganska långt till Fal­ken­berg och jag längtade efter Ann-Marie och Tomas, därför funde­rade jag på om jag ändå inte skulle skaffa mig något arbete nere i Halland, så att jag hade kunnat vara närmare dem.

Under denna period bodde jag återigen hos fru Ida Holmqwist på Norrby Långgata 27, i samma rum som jag tidigare hade delat med Robert Felszegi våren 1947 då jag flyttade från Olofström till Borås och började arbeta på Algots Syfabrik. ”Säg Algots, det räcker!”, som slogan löd från reklamsidorna i Borås tidning. Algots hyrde under sin glansperiod en hel del rum i Borås för att hysa in sina arbetare. Då betalade jag 9 kronor i veckan till fru Holmqwist för rummet.

Helfrids man och Idas svärson Uno Lindberg hade en gammal 500 cc Ariel motorcykel med sidventilmotor som jag fick överta. Året innan hade jag i Falkenberg tagit körkortet i Karlssons kombinerade bilskola och taxirörelse i Vessigebro och kunde nu göra sträckan Borås-Falkenberg på egen hand. Det var en mycket gammal Ariel, årsbarn med mig själv, (1928) och kompres­sionen var det inte mycket med. Den tog något över en liter per mil och då tanken rymde bara 8 liter var det vissa svårigheter med bränslet. Någon större fart gjorde den inte heller, det tog över två timmar från Borås (128 km) till Falkenberg. På 50-talet låg inte bensinstatio­ner­na alltför tätt. För att vara säker på att nå fram till Falkenberg hade jag för det mesta ett par liter bensin extra i ett par flaskor i fickor­na på lottapälsen. En gång blev motor­cykeln stulen och återfanns efter ett par dagar i Varberg, jag brukade ställa den inne på gården Holgers­gatan 16 och när jag skulle tillbaka till Borås fanns ingen cykel där. Den återfanns i Varberg och jag kunde fortsätta mina färder.

Så försiktig som Ann-Marie än var, ville hon ändå i någon slags övermod prova på att köra motor­cykel. Något körkort hade hon förstås inte, därför skulle öv­ningen företas ute på landsbygden, någonstans åt Skrea-hållet till. Hon satte sig vid styret, vi startade motor­cykeln och jag satte mig på bönpallen, med en stilla förhoppning om att måtte det gå bra. På raksträckan var det inte något pro­blem, men när vi kom till en kur­va och skulle luta cykeln ville inte Ann-Marie vara med på sam­ma sida i lut­ningen. Hon var just in­gen spätta och hade av allt att döma inte suttit tidigare på bönpallen, hon hade inte någon övning i att följa med i kurvor­na. Nu tyckte hon att motor­cykeln lutade betänkligt och skulle rätta till balansen med resul­tatet att vi strax efter befann oss i en potatisåker. Motorcykeln var inte något fartvidunder och pota­tislandet mjukt så vi tog inte någon skada av det, men bonden måste ha undrat över att någon hade försökt stjäla potatis ur hans åker. Sedan dess har hon inte varit in­tresserad av motorcykelfärder.

Motorcykelåkandet pågick ett helt år, men att bo för sig själv i Borås blev ganska trist och jag började se mig efter ett arbete i Falkenberg.

Pingsten 1951 skulle vi fira i Göteborg hos Ann-Maries syskon Sonja och Ruth. Tomas, som hade lidit av förkylningar, blev under besöket allvarligt sjuk. Han var ömtålig i halsen och bittre blev det inte av att vi åkte till Västkusten. Under helgen fick han andnöd och vi visste inte vad vi skulle göra med honom.

Ett besök hos en privatpraktiserande barnläkare gjorde ingen nytta. Läkaren var en socie­tetskvacka­re och visste av allt att döma ingenting om barnsjuk­domar, som det senare skulle visa sig. Streptomysi­net hade kom­mit ut strax innan och han sade att vi kunde ju köpa det - "om vi tyckte det". Det skulle samlas flera släktingar i Göteborg; bl.a. skulle mor Lilly och Ann-Maries väninna Gertrud komma upp från Falkenberg och det blev Tomas smala lycka. Damerna hade ett samråd och mor Lilly hade stor erfarenhet av barn, de kom un­der­fund om att någonting inte stod rätt till - även om de inte kunde definiera det direkt. Gertrud ringde till Sahlgrenska Sjuk­huset och bad att få tala med någon sak­kun­nig barnlä­kare. Hon hade tur och träffade på rätt person. Efter att ha be­skrivit symptomen fick hon besked att vi ögonblickligen skulle komma upp med barnet. Sjuk­domen var sanno­likt krupp och läget var allvar­ligt.

- Det kan ni inte sköta själva, sade läkaren, om läget försämras hinner ni inte till sjukhuset förrän det är för sent.

Det var lördagskväll och ganska mycket trafik, alla var en smula uppskärrade och Ann-Marie berättade att Gertrud, som, några månader tidigare hade skaffat sig en bil, en Hillman, hade kört myck­et fort och brutit mot flera trafikregler, kört mot enkelrik­tad trafik, gjort olämpliga omkörningar mm. Vi det här laget hade klockan blivit nästan 11 på kvällen.

Sonja arbetade på Sahlgrenska, hon gick på morgonen till bar­navdelningen och fick veta att redan samma natt (vid 0200-tiden) hade de varit tvungna att operera Tomas och sätta en kanyl i halsen på honom. Då hade andningsvägarna blivit så svullna att han höll på att kvävas. När Ann-Marie och jag gick på besök till Tomas följande dag möttes vi av en sorglig syn. Han andades genom kanylen och när han grät hördes ingen­ting. Man såg bara tårarna rinna utan att det för övrigt kom något annat ljud från honom än gurglandet från kanylröret. Ann-Marie fick as­sistera vid slemsug­ningen och jag skulle också vara i närheten, men det gick inte så bra. Jag hade ju ingen egentlig up­pgift, jag började må illa och var tvungen att sätta mig på en stol till en början. Det hjälpte inte, mitt illamående bara ökade och jag var tvungen att lämna lokalen helt och hållet för att inte vara i vägen för den övriga verksam­heten och för­orsaka mera arbete för personalen, som redan hade tillräckligt att göra.

Kruppen skulle i fortsättningen för­orsaka oss stora bekym­mer, mest för Ann-Marie eftersom det var mest hon som var hemma och skötte om Tomas,. Varje gång det blev blåsigt, kallt och fuktigt, återkom besvären och höll på under många år. Först vid 10-årsåldern min­skade besvären och vi kunde sova någorlunda lugnt på nätterna. För övrigt har alla barnen en bra hälsa, ingen har behövt ligga inne för några som helst allvarligare sjukdomar.

Ann-Marie har senare berättat om sina känslor under den tid som Tomas låg på sjukhuset. Det tog två veckor innan han kunde komma ut och Ann-Marie hade gott om tid att fördriva tiden med promenader i Slottsparken.

- Jag gick och tittade på alla mammor som gick där med sina barn och tänkte hela tiden på Tomas. Skulle vi kunna behålla honom eller inte? Nu gick det ändå lyckligt, tack vare Sahlgrenskas skickliga och erfarna barnläkare. De privatpraktiserande societetsläkarna föll ganska långt ned på värdeskalan.

Under tiden på Katrinebergs hade jag övat upp mig på att skriva maskin (Touch) och nu skulle jag prova på ett rik­tigt "manschettyrke".(Bli manschettproletär, som personal­chefen fru Hörstadius (den skatan!) på Borås Wäfveri ut­tryckte det något nedlåtande den gången jag meddelade henne att jag tänkte börja på folkhögskolan i Vessigebro). Jag hade genomgått en 70 timmars kurs i handelskor­respon­dens och maskinskriv­ning, behärskade svenska hyggligt och tyckte att det var dags att prova på annat än grovarbete.

På nyåret 1951 började jag som kontorist på AB Ätranverken, en metall­fabrik i Fal­kenberg med huvud­saklig verksamhet inriktad på till­verkning av cykel­sadlar och vat­tenspri­da­re för gräsmattor. Det gick ganska bra ett halvår, men arbetet blev snart mycket enahan­da, det bestod till största delen i utskrifter av affärsbrev, fakturor och krav­brev. Bilarna hade ännu inte slagit ut alla cyklar och cykelsadlar var en stor artikel. Det fanns inte många konkurren­ter i landet kvar. Kontorschefen herr Thörn var emellertid en ganska tråkig person (och det var inte bara min åsikt), han förgyllde inte tillvaron för någon och stämningen på kontoret var inte särskilt ljus, det var mycket tråkigt och trist. Verkmästare var en invand­rad tysk - Hans Harms - en mycket kunnig yrkesman - av honom fick vi ett hamrat brödfat i bröllopspresent. Där fanns också en mycket trev­lig kvinnlig kollega i bokföringen så det gick ändå ganska bra. Det sämsta var, som vanligt, lönen.

Fo­toin­tres­set höll i sig och när jag såg en annons om att en foto­firma i Skåne sökte en kopist, anmälde jag mig som sökande, fick platsen och hoppade ur askan i elden. Den 25 juli 1951 skulle jag börja som fotokopist i pappers- och fotoaffär i Skurup, Skåne. ­ Jag packade mina väskor med lite böcker, kläder och andra nödvändighetsvaror, sade adjö till Ann-Mari, tog tåget till Malmö och vidare därifrån till Skurup. Banan Malmö - Ystad var fortfarande inte elektrifierad och jag kommer ihåg att det stod ett lokomotiv och pustade i väntan på att tåget skulle avgå. Avståndet från Centralstatio­nen till Ys­tadsbanans sta­tion var inte särskilt långt, men väskorna var myck­et tunga, jag fick stanna flera gånger och vila mig på vägen mot tåget till Ystad.