Skurup 1951

Jag flyttade till mitt nya arbete som fotokopist i Skurup den 1 augusti 1951 och fick en bostad på vindsvåningen i ägarens hus på Kyrkogårdsgatan 46. Ägaren till fotoaffären var en f d underofficer i Skånska Dragoner. Efter "regementsdöden" omkring 1925 fick han avsked från armén och hade därefter haft diverse sysselsätt­ningar innan han gifte sig med dottern till en välbärgad skomakare (som hade flera affärer runt om i Skåne). Nuvarande kaptenen Östen Lindelöw var en sällsynt stroppig uppkomling och vi kom inte särskilt bra överens. På flera punkter gick våra åsikter isär och eftersom han var kapten, ville han alltför ofta påskina att han visste bäst hur det militära skulle fungera. Visserligen var jag åtskilligt yngre än han, hade tjänstgjort tre år i Finska armén och avancerat till korpral efter tre års tjänst, (alla stora män har börjat som korpraler, Napoleon, Hitler och den finske presidenten Svinhufwud). Därmed hade jag, om inte någon stor så dock en viss erfa­renhet av ett "riktigt" krig. Byn Sheltozero låg i krigszonen och vi fick lyssna till kanonmuller från Svir-fronten på några mils avstånd från oss. Också ett helt år i Petrozavodsk fyllt med finska militärer, civilmilitärer och ryska krigsfångar, men det tyckte han inte var värt att nämnas., Nu var han hemvärnschef för området och som en svensk visste han naturligtvis allting bäst.

Han led av ett visst militärt dille, som ibland antog något egendomliga former och samtidigt förstörde de riktiga militärernas rykte. I sitt ägandes hus (eller kanske var det hustrun som ägde det), på Kyrkogårdsgatan i Skurup, var mellanväggarna i husets nedre del rivna för att få våningen att se ut som en officers­mäss. Rummet liknade mest en kasern med en del militära insignier på väggarna. En gång bjöds Ann-Mari och jag på kaffe och där drack vi alkohol ur de minsta glas jag någonsin hade skådat. Jag trodde först att det var glas ur ett leksaksskåp. Alkoholen kände man knappt av, den rann ned i ett tandhål och gjorde ingen verkan.

När Korea-kriget började kom Lindelöw till affären iklädd kaptensuniform och stövlar. Jag kunde bara inte låta bli att säga:

- Jasså, herr Lindelöw skall ut i kriget.

- Nej! Vad fan har jag där att göra?

- Inte kan väl herr Lindelöw stå i pappershandeln och sälja dasspapper och blyertspennor iklädd en flott uniform, replikerade jag, och kaptenen muttrade något ohörbart, föga militärsikt.

I våningen, där jag bodde, saknades det en hel del detaljer, bl a fanns det inte något takfönster i köket för att Ann-Marie skulle kunna flytta dit. Snickaren Nilsson hade mycket arbete och tyckte väl att ett enda fönster inte var så viktigt. Han hade mycket bekymmer med sina två barn, de led av benskörhet och var sällan kuranta samtidigt, något av barnen gick alltid gipsad.

Jag bodde mer än ett halvt år ensam i Skurup. Det var trist. I en by av Skurups storlek finns det inte mycket att göra efter arbetstidens slut. Dåligt med pengar var det också, som vanligt, och jag åt i stort sett bara ett mål mat om dagen, men på ett mycket bra pensionat. Man bodde inte för inte i Skåne. Det var ett riktigt skånskt matställe med utomordentligt god mat, alltid flera rätter och till det flera olika efterrätter, men eftersom det för det mesta bara blev ett mål om dagen så kändes det en aning tomt i magen på för­middagarna. Jag höll på att förkovra mig i engelska och plöjde igenom alla Somerseth Maughams böcker; både de om Söderhavet och de som handlade om England. Jag snidade också en hel del, bl a en lampfot och en brödskål som fortfarande är i bruk. Efter det att våningen blev beboelig för familjen våren 1952, flyttade Ann-Marie och Tomas också dit, det blev mycket trevligare ur familjesynpunkt, men vi led fort­farande av ekonomiska bekymmer.

När familjen hade flyttat till Skurup och våren kom, gjorde vi en del utflykter i omgivningen, bl a till Svaneholms slott, en anrikt fyrlängad renässansborg i tegel uppförd i tre våningar i början av 1500-talet. Enligt uppslagsboken höjdes huvudlängan till fem våningar i slutet av 1600-talet och har mycket av invändiga stucktak från renässans och barock. Under vissa tider hade slottet bebotts av framsynta och kulturellt intresserade personer. Scotten Rutger Maclean var från 1782 ägare till Svaneholms slott och gods och genomförde här jordreformer, som gav upphov till enskiftet i Sverige. Slottet var ganska väl bevarat och hade varit något slags bildningscentrum för den omgivande landsbygden. Uppe på vinden hade man haft en skola för barn till arbetare på slottet, långt innan den allmänna skolplikten från 1842 trädde i kraft. Där stod fortfarande några små pulpeter i ett rum under det lutande taket.

När Ann-Marie äntligen flyttade ned till Skurup blev vi genom Tomas bekanta med en fru Nilsson, en äldre dam som bodde i nästa uppgång. Hon var ensamstående och vi umgicks sedan en hel del med henne, även brevledes så länge hon levde.

Vi bodde på tredje våningen med utsikt mot Kyrkogatan och hade en egen balkong. En tidig vårdag skulle Ann-Marie tvätta balkongfönstret och gick ut med tvättfatet och trasan. Dörren gick inåt och Tomas var inte sen att stänga den. Han var i en ålder då allting skulle bokstavligen skjutas fram. Alla våra böcker var inskjutna långt in i bokhyllan och nu passade han på att skjuta på dörren. Den gick i baklås och där stod Ann-Marie utan ytterkläder och kunde inte göra någonting. Tomas gick inne i rummet och med jämna mellanrum kom han och tittade till henne. Han var för liten för att förstå sin gärning och Ann-Marie började frysa. Som väl var vette balkongen åt Kyrkogatan, en granne på andra sidan gatan såg hennes belägenhet och kom till hjälp. Han visste hur huset såg ut och kunde gå in genom en annan ingång. Rummen låg i en rad och hade tidigare varit uthyrda, men nu delade vi den stora lägenheten med Lindelöws barn, de bodde i ett par av rummen och dörren var i vanliga fall låst från deras sida. Nu råkade ingångsdörren till deras lägenhetsdel vara olåst och grannen kunde gå in till våra rum genom en dörr i barnens rum. I fortsättningen såg Ann-Mari noga till att dörren inte kunde gå i baklås när Tomas var i närheten.

Östen Lindelöw var en sällsynt tråkig typ och det var inte bara min åsikt. Många omnämnde honom som en man med mycket starka nazisympatier (hans far var av tyskt härkomst) och flera personer påstod att han nog inte hade hindrat tyskarna från att stiga i land på det avsnitt av Skånekusten, där han var inkallad som befäl under kriget, utan han skulle ha stått på stranden och visat var det var bäst att stiga i land. Hans far hade varit musikfanjunkare och bodde också i Skurup, men barnbarnen med skomakardottern ansågs inte fina nog att få vistas i farföräldrarnas hus längre ned på Kyrkogatan. Däremot gick det bra för andra barnbarn, vars mor var gift med en dansk. Det var fru Lindelöw som stod både i affären och för affären. Linde­löw själv var en "fin" herre, han hade mest hand om fotoateljén.

Serieporträtten var mycket populära på 50-talet, det gick att få allt från 4 till 46 bilder på en och samma plåt och min huvudsakliga uppgift var (förutom amatörbildkopieringen) att kopiera dessa seriebilder. Vid ett tillfälle, när vi hade bytt åsikter (och min var naturligtvis starkt avvikande från hans), skulle jag kopiera ett antal seriebilder.

- De är ju åt h…….e för ljusa, sade Lindelöw när bilderna blev torra, det här duger inte! Han gjorde själv nya kopior och jag tyckte inte att skillnaden var något att tala om. När de nya bilderna var torkade bad jag honom att komma in och välja ut "sina" kopior. Jag hade märkt mina kopior och efter torkningen ställde jag upp alla porträtten:

- Var så god herr Lindelöw, välj, men välj rätt, sade jag till honom. Han hade oturen att anse mina kopior såsom de bästa. Nu var det kokta fläsket stekt, detta förbättrade inte förhållandet oss emellan och efter 3/4 år var min bana som professionell kopist slut, vi flyttade tillbaka till Falkenberg. Skurup har inte lämnat några alltför ljusa minnen efter sig från arbetsplatsen, men i fortsättningen hade jag inte några som helst svårigheter att förstå skånskan, så någon nytta var det med vistelsen "söder om landsvägen" i alla fall.

Ur varje situation finns det möjligheter att hämta något nyttigt för framtiden.

Vid något tillfälle ville han göra gällande att jag gifte mig med en svenska för att inte bli utvisad ur landet. Nu tillhörde jag inte Brodersapsbataljonen och Balt-utvisningen var ett passerat stadium, men Lindelöws militära tupphjärna kunde naturligtvis inte rymma någon tanke om att man kunde gifta sig av kärlek. Han själv gifte sig med en kvinna vars far ägde flera skoaffärer i Skåne och trodde naturligtvis att alla andra var lika beräknande.