Borås

Under tiden som jag arbetade i Falkenberg med att spränga och gräva brunnar med Ann-Maries farbror Sten Kristi­ansson, blev jag bekant med en yngre tryckare på Hallands Nyhe­ter – en viss Uno Svens­son. Det var en före­tagsam ung man, fotointresserad och ägare till några kameror och en Monark-motor­cykel. Han hade nyligen varit ute på allmän dans och sett att de nya elektroniska fotoblix­tarna användes till att fotografera folk på dansställe­na. Enligt honom föreföll det vara en bra idé. Han sade att de flesta gick med på att både bli foto­graferade, uppge sina namn och adres­ser och (enligt uppgift) också nästan alltid lösa ut fotog­rafier­na, som sändes mot postför­skott. Uno föreslog att jag skulle hjäl­pa ho­nom med detta. Han var ivrig amatörfotograf och ägde redan en Super Color blixtaggregat (en stor nyhet på den tiden), väl ägnad att bedriva en sådan verksam­het med. Jag ägde en Kodak småbildskamera, vi slog oss i lag och starta­de verksam­heten med att åka till Åkulla Folk­park i Halland.

Fotograferingen gick bra. De följande veckorna hade vi mycket att göra med att åka runt på dansställena i Halland. På söndagarna blev det fram­kallning, kopiering och utskrift av avier till postförskott. Pengarna rann in i en strid ström och snart kände vi oss nästan rika. Efter några må­naders ordinarie arbete med Sten Kristians­son och extra arbete med blixtfoto­grafe­ringen kom Uno och jag underfund med att marknaden i Halland inte räckte för två personer och jag flyttade återigen till Borås.

Rummet på Norrby Långgatan 27 var ledigt och jag fick flytta in dit. Fru Holmqvist tyckte det skulle vara roligt att ha mig där, nu led hon ännu mera av orörligheten och jag skulle hjälpa till med de vanliga sysslorna, hämta ved, gå ut med slask­hinken mm. Affärer­na i Falkenberg hade gått hyggligt, men eftersom jag var "andre man" blev min förtjänst trots allt inte så stor. Nu tänkte jag slå mig fram på egen hand, men hade inte tillräckligt med pengar för att införskaffa ett aggregat. Blix­taggregaten var en helt ny upp­finning och kostade mycket pengar. Jag hade några hundra kronor och med dessa gick jag till Larssons foto på Östra Lång­gatan. Jag kände sedan länge föreståndaren där, en man med namnet Larsson, det var en bra karl och jag å min sida var väl en ofta sedd kund i affären. Larsson gick med på att sälja ett blix­taggregat på avbe­talning till mig. Något arbete hade jag ännu inte, men angav Ståls bygg­nadsfirma som referent, det var inte helt sant, med arbete fanns det gott om och ingen satte min uppgift i tvivels­mål. Priset för blix­taggregatet var 1064 kronor in­kluderan­de en laddnings­del. Det var en apparat som drevs av en 6 volts blyackumu­lator och väl uppladdad räckte blixtarna för hela kväl­len. Vikten rörde sig om 3,5 kg, vilket inte ansågs vara särskilt tungt på den tiden. Jag började fotografera i folkparkerna om­kring Borås till en början, så småningom utsträckte jag min verk­samhet utmed hela Västergöt­land.

Verksamheten gick bra, jag tjänade en hel del pengar, men sysslan fyllde inte helt ut min tid och framtidsutsikterna för en fortsatt verksamhet var väl inte heller säkra så jag beslöt att söka mig ett ordinarie arbete också. Eftersom Ann-Marie och Tomas bodde i Falkenberg kunde jag sköta fotografe­ringen på lediga stunder, lördagar och söndagar.

Mörkrummet var ett litet pro­blem, jag fick inrätta mig i Ida Holmqvists hyresrum, där fanns det en tvättvask att skölja bilder i. Jag hade köpt mig en Opemus II för­storingsapparat med utbytbart objektiv och sedan tidigare hade jag en Kodak Retina II kamera med en ramsökare. Någon torkapparat förfogade jag inte över, bilderna torkades på ett utbrett lakan och eftersom det var ganska om­ständligt att skölja bilderna i det lilla tvättfatet på rummet, läm­nade de fläckar efter sig. Ann-Marie har tadlat mig flera gånger för det och för några år sedan färgade hon om de lakanen till samma färg som fläckarna från framkallaren, svagt bruna, och nu - 40 år senare - har de äntligen kom­mit till an­vändning efter att ha legat i linne­skåpet under alla dessa år. Det var bra tyg, jag hade själv vävt det på Borås Wäfveri. Tygerna har sin egen historia. När vi gifte oss köpte jag alla våra lakan, handdukar och övriga textilier från bolagets butik. Det var rejäla lakan, oblekta och starka. En del av lakanen höll i nästan trettio år. Som ungkarl hade jag köpt några meter fint bomullstyg att ha till näsdukar, jag hann inte börja använda dem förrän Tomas föddes och sedan använde Ann-Marie min fina näsduksväv som blöjor till honom.

I Borås hade jag en bekant ingerman­ländare från tiden på torvmossen i Länghem, han arbetade på Borås Mejeri och genom hans rekommen­da­tion fick även jag arbete där. Den 7 juli 1952 ställde jag mig vid mjölkpå­fyllningen. Just då var detta mejeri ett av landets modernaste och be­arbetade något över 200.000 kilo mjölk per dag. Den huvud­sakliga sysslan (till en början) var att langa mjölkflaskor in i träbackar för distribution till konsumenter­na. Det var två man som stod i ändan på tappnings­maskinen och fyllde en 16-flaskors back allt eftersom flaskorna kom från tappningsmaski­nen. Det fanns två tappningslinjer och var tredje halvtimme fick man sitta som kontrol­lör vid flasktvät­ten bakom tappnings­maskinen och se till att inga gamla kapsyler, orenlig­heter eller något annat olämpligt skulle passera med eller i flaskan fram till tappstället.

Det arbetade en hel del utlänningar på mejeriet och för det mesta fungerade samarbetet mellan svenskarna och utlänningarna utan kontroverser, något enstaka undantag kan jag dock erinra mig.

En av mina tidigare kollegor från Borås Wafveri, där han fortfarande arbetade under sina ordinarie arbetstid, brukade komma till mejeriet på söndagarna för att tjäna en extra hacka. Jag kommer ihåg honom från min tid som spinnare på Borås Wäfveri, en mycket stridbar man på fackförenings­mötena, starkt vänsterorienterad kommunist i dis­kussionerna med företagsled­ningen, vilket resulte­ra­de i att ­ledningen tog hand om honom, neutraliserade honom och gjorde honom till tids­studieman. Han hade ett notoriskt rykte om sig att kvinnorna inte fick vara i fred för honom och nu som tids­studieman hade han vissa påtrycknings­medel - ifall att damerna var oemottagliga för hans charm. Det gick många rykten om hans förehavanden i spinn och vävsalarna, och hur en del spinnerskor och väverskor fick bra ackord och andra inte. De flesta var missnöjda med honom och nämn­de ofta att han var orättvis, favoriserade en del och var avigt stämd mot en del andra. Kvinnob­ra­vaderna hade dock till följd att hans hustru inte ville vara med i leken och det ledde till skilsmässa. Han tjänade väl något mera som tids­studieman än som vävare, men under­hållet till barnen och lusten att då och då ta sig en rejäl bläcka ledde till en viss brist på penningmedel.

För att bättra på ekonomin arbetade han extra på söndagarna och allt som oftast kom det till mycket animerade diskussioner i lunch- och om­klädningsrummet. Han gillade naturligtvis inte utlänningar, mest beroende på att vi störde hans kommunistiska propaganda, och mig var han särskilt förargad på. Jag brukade inte skräda orden, jag visste hur verkligheten såg ut medan han hade bara propaganda och teorier i huvudet. Vid det här laget kunde jag svenska riktigt bra och var inte sen att ge svar på tal, vilket ledde till en för­höjd aggression. Argumen­te­ring­en gick ungefär i samma spår som det i viss mån går fort­farande. Vi hade ordentliga diskussioner och jag var inte sen att berätta om sakens verkliga förhållande. Efter en livlig diskussion under en matrast när var jag klar med min lunch och skulle just gå ut till tappningsmaskinerna yttrade han:

- Jävla utlänningar! (Ett gängse tilltal från somliga vänsterflummare på den tiden före svartskalle, chokladtomte och blatte som benämningarna blev senare). Skall ni komma hit och ta brödet ur munnen på oss hederliga svenskar?

För en gångs skull kom jag på en bra replik:

- Det skall vara du som säger det!. Först ger du dåliga ackord på Wäfveribolaget åt arbeterskorna, som inte vill ligga med dig, och tar brödet ur munnen för arbetarna, precis som de andra kommunisterna alltid har gjort, sedan kommer du hit och för­söker göra samma sak med oss. Sådana som du platsar inte här och du borde hålla dig till dina nuvarande kompisar - fabriks­ledningen på Wäfveribolaget med fru Hörstadius i spetsen för personalavdelningen!

Det blev en allmän munterhet bland de övriga lunchande och mannen blev röd i ansiktet.. Han fick fatt i en taburett och kastade den på mig där jag stod intill dörren, jag hann dock slinka ut genom den och taburetten träffade dörren med en smäll. Nu öppnade jag dörren på nytt och klämde in med en ny salva:

- Typiskt kommunistiskt beteende! När argumenteringen tryter så försöker man slå ihjäl motståndaren.

Det blev riktigt muntert i lunchrummet, ännu flera skrattsalvor ekade och arbetskamraterna pikade honom ordentligt. Han försvann från mejeriet och ingen saknade honom. Hans rykte som arbetskarl stod inte särskilt högt heller, de flesta ville inte langa mjölkflaskor i samma lag som han, han var inte särskilt populär, oftast ganska slö och loj i sitt arbete. I många fall berodde detta på att han hade festat dagen innan.

När jag hade arbetat några månader med mjölktappningen förflyttades jag till distributionen för konsu­mentm­jölk. Till­sammans med en chaufför åkte vi runt till butikerna och läm­nade det antal backar och 25 eller 50 liters kannor som butiksägarna hade beställt. I början på 50-talet såldes det fortfarande mjölk i lösvikt och många kom med sina små mjölkkan­nor till affären. Det var ju lättare än att bära hem flaskor.. Arbetet började mycket tidigt på morgonen och det gällde att lägga sig i tid, vilket inte var så lätt alla gånger. Ofta kändes det mycket grusigt i ögonen, speciellt då jag hade gjort Niko Aatolainen och hans syster Maija sällskaps till Borås Folkets Park fram till stäng­nings­dags. Då bruka­de det inte bli många timmars sömn och arbets­passet kändes lång. Jag slet ut ett par skosulor till Leif Kronlunds orkester

Fördelen med arbetet var att det var ganska fritt, vi hade långa, sköna efter­middagar och kunde driva på stan eller vara ute på cykel- och badturer. Det fanns ett stadigt gäng av in­ger­manlän­dare och några ryssar och vi höll ihop så långt som det var möjligt. Ofta badade vi i Kyperedsjön. På vintrarna brukade även Helge Johnson, min förre rums- och arbetskamrat vara med där när vi badade bastu och tog oss ett dopp i vaken.

Nu bodde jag återigen hos fru Ida Holm­qvist, hon hade ridit ut de värsta ekonomiska stor­marna efter mannens självmord och hyrde inte ut rummen till andra än bekanta. Hon började bli gammal och tyckte att det var lite förtjänst och mycket besvär att vara hyresvär­din­na. Hon hade vissa besvär med fötterna och jag hjälpte henne med att hämta kol och sågspån från källaren till hennes spisar samt gå ut med askan och slaskhinken. Vi kom mycket bra överens och jag blev mestadels bjuden på söndagsmiddag hos henne, tillsammans med dottern Helfrid och svärsonen Uno Lindberg, som bodde i våningen ovanför.

Helfrid lagade maten och Ida skulle sätta på potatisen när Helfrid bankade i golvet. Ibland var det tvärtom. ­ Uno Lindberg hade seglat för om masten och ville gärna ha en sup till middagen, medan Ida hade varit en nykterhetskämpe i hela sitt liv. Hennes man hade varit byggmästare och gjort konkurs, druckit och begått självmord lämnandes henne ensam med alla barnen - 5 flickor - och med ett hus intecknat upp till skorstenen. Ida hade dock klarat av skulderna och ägde nu huset Norrby Långgata 27, där vi bodde. Med hänsyn till Unos alkoholvanor hade hon gjort ett mindre avkall på sin nykterhetsideologi och hade för det mesta en flaska brännvin i huset. Flaskan förvarades högt uppe i ett skåp, Uno fick klättra upp och hämta flaskan varje gång och den skulle tillbaka i skåpet igen så fort suparna var tagna. Huset var gammalt och det var närmare 4 meter till taket.

Ann-Marie och Tomas bodde kvar i Falkenberg och de helger som jag var ledig åkte jag dit. Av Uno Lindberg hade jag ärvt en Ariel modell 1928 motorcykel på 500 cc och med den gick färden mot västkusten. Motorcykeln var en sidventilare och så sliten i cy­lindrarna att bensintanken på 8 liter inte räckte till att köra mellan Borås och Falkenberg, en sträcka på 128 km. Bensinstationerna låg inte lika tätt som de gör idag och jag fick ha ett par liter extra bensin i ett par mjölkflaskor, som jag hade i lottapälsens ytterfickor. På väg till Falkenberg brukade jag också ha en hel del vispgrädde och eftersom motorcykeln inte hade någon bagagehållare fick jag ha allt detta i både inner- och ytterfickor.

En regnig dag slirade jag på Allégatan och körde omkull på dess kullerstenar, krossade gräddflaskorna och det såg ut som om jag hade fått hjärnan utspilld, men helt så illa var det inte. För det mesta gick det bra, men en morgon när jag skulle ge mig iväg från Falkenberg, Holgersgatan 16, där Ann-Marie och Tomas bodde, stod det inte någon motorcykel kvar inne på gården. Jag fick ta tåget och senare på eftermiddagen meddelade polisen att motorcykeln hade hittats i Varberg.

Uno Svensson i Falkenberg hade tjänat bra med pengar på sin fotografering och när han bytte upp sig, köpte jag hans Monark 150 cc, sedan behövde jag inte ha någon bensin­reserv i mjölkflaskor med mig.

Våren 1953 hade Ann-Marie sett en annons att man på Borås Stadsplanekontor behövde en kartriterska. Hon svarade på an­nonsen och fick arbetet, lämnade Tomas hos mor Lilly i Falkenberg och kom till Borås. Nu fick vi samsas i rummet i den smala turist­stängen, som dessutom var ganska nedlegad, och i vilken man inte sov bekvämt ens när man var ensam. Vi samsa­des dock rätt bra i sängen, men ibland blev det väl varmt eftersom man inte kunde ligga isär, här låg man verkligen ihop på säng­botten.

Så här kunde vi ju inte bo i längd­en så jag började se efter en bostad. ­ Bristen på bostäder ­var stor och jag hade inte särskilt stora förhoppningar om att få en lägenhet så att vi skulle kunna ta Tomas till oss och lätta lite på mor Lillys be­kymmer med honom.

Han trivdes bra hos mormor - alldeles för bra. När vi hade varit där över helgen och skulle resa iväg brukade han med illa dold förtjus­ning utbrista:

- Nu blir jag ensam med mor­mor i köket!

På bostadsförmedlingen kunde inte föreståndaren (en liten rundnätt och röd­kindad man) lova särskilt myck­et, möj­ligt­vis skulle det kunna bli några lägen­heter i ett nybyg­ge, men det verkade vara ganska vaga löften. Eftersom vi ändå på vår dis­tribution­stur åkte dagligen utmed Allégatan, där bo­stads­förmedling­en låg, så tittade jag in till den lille, något fetlagde föreståndaren ett par gånger i veckan. Svaret blev under den tiden för det mesta:

- Nej, det finns ingen lägenhet ledig ännu.

Efter ett par månader ökade jag besöksfrekvensen, mot slutet av sommaren var jag inne hos honom nästan dagligen och en dag gav det resultat.

- Det finns en lägenhet på ett rum och kök, det är en bostadsrätt och insatsen är 800:-- Adressen är Kyrkogårdsgatan 5 i stadsdelen Göta, mitt för kyrkogården. Den blir inflyttningsklar den 1 oktober.

Arbetet på mejeriet var inget fel på men nu när Ann-Marie hade både arbete och bostad var det dags för mig att börja fullfö­lja studierna, som jag hela tiden hade haft i sikte. Det var naturligtvis tråkigt att återigen behöva ge sig iväg på ytterligare tre år, det fanns ingen teleteknisk linje på gymnasiet i Borås. Ann-Marie och Tomas var försörjda och det var bäst att komma igen med studierna. Jag hade spanat in Köping som en lämplig ort och den 30 augusti 1953 gav jag mig iväg dit på min nyanskaffade Monark-motorcykel. Jag hade gjort ganska bra förtjänster med fotografe­ringen och bytt ut den gamla Arieln mot en modernare hoj. På en bild från denna händelse ser jag att Jali Ahola och hans bror var med och tog avsked. Jali skulle så småningom flytta tillbaka till Finland och för brodern var det bara ett mellanspel på några månader.

Jag började min utbildning till ingenjör inom teletekniken på Köpings Tekniska Institut under rektor Lilliehööks ledning 1953-09-01. Redan efter tre veckor var jag tvungen att återvända till Borås och hjälpa Ann-Marie med flyttningen av våra få möbler från Falkenberg till Borås, där den nya lägenheten skulle tas i besittning. Familjen Aatolainen hade etablerat sig i textilbranschen och hade en mindre syfirma - samt en större paketbil. Niko erbjöd sig att hjälpa till med flyttningen, våra få saker skulle väl rym­mas i paketbilen. Jag hade rest direkt ned till Fal­kenberg och på lördagsförmiddagen kom Niko samt hans fästmö Rauha med paketbilen. Under efter­middagens lopp lastade vi in allt vi hade, åt middag och skulle starta flytt­ningen till Borås på söndags­morgonen. Paket­bilen var en förkrigsamerikanare och inte i sitt allra bästa skick, vi hade en hel del be­kymmer innan vi nådde Borås. Redan på utfarten från Mölle­gatan i Falken­berg, där Ann-Maries föräldrar bodde, blev det punkte­ring och reserv­däcket fick tas i anspråk. När däcket var bytt fortsatte färden till Horred, där nästa incident med däcken inträffade strax utanför samhäl­let. Nu fanns det emellertid inte något reservdäck längre och det såg be­kymmersamt ut. Det var söndag och alla affärer­na stängda, men vi lyckades få hjälp på Horreds bensinstation. Mannen som arbetade där hade god erfarenhet av att laga gamla däck och han hjälpte oss. Både reservdäcket och däcket som det blev punktering på var mycket slitna och kunde inte lagas på vanligt sätt, dessutom var det för europeiska förhållanden av udda dimension och inte lätta att anskaffa. Stationsman­nen visste dock råd, han slipade ned ett annat gammalt däck och satte den innanför det ordinarie däcket och vi kunde fortsätta färden ett tag till. Sådana lagningar är dock bara nödåtgärder och har vissa konsekven­ser, beroende på friktionen mellan de olika skikten. Nästa punktering inträffade strax efter Kinna och nu blev det kritiskt. Söndagen var långt framskriden och jag skulle vara i Köping på måndagsmor­gonen. Nu fanns det inte någon möjlighet till lagning, Niko liftade in till Borås och återvände med familjens personbil..

Vi stuvade in det allra nödvändigaste i personbilen: Tomas säng, en madrass, lämnade paketbilen på vägrenen och körde iväg. Niko skulle hämta paketbilen med flyttsakerna nästa dag. Vi hann nätt och jämnt till Borås, lasta av sakerna förrän det var dags för mig att ta nattåget 22.50 till Köping. Sedan dess väcker denna tid alltid något blandade känslor. Resan var inte särskilt bekväm trots att det oftast fanns rätt gott om plats. Det var något obekväma träbänkar som man fick sova på, men å andra sidan fanns det inte så mycket folk på tåget så att det gick trots allt ganska bra. Vi var på besök hos Niko Aatolainen och plötsligt rusade deras lilla valp in i rummet. Tomas var inte särskilt van vid djur och blev mycket rädd, rusade in i mammas famn för att ta skydd. Efter några minuter blev han dock god vän med valpen och det gick i fortsättning bra att leka med honom.

Tomas gick på Göta barnkrubba och förestånderskan där hade goda kontakter med stadens reklambyråer. Dessa var ofta till barnkrubban och hämtade ungar till att fotograferas för klädesreklam i de olika konfektionsfirmornas broschyrer. Borås på 50-talet var en betydande textilstad och hade många företag i branschen: både linne-, bomull- och ylleväverier samt konstsilke.

Tomas agerade flera gånger mannekäng, ibland ensam och ibland tillsammans med andra barn från daghemmet i Göta. Skenbart (på morgnarna) ville han låssas att han inte ville vara på daghemmet, men i själva verket föreföll han att trivas där ganska bra. Han var rätt lillgammal i sina yngsta år och brukade komma väl överens med äldre människor.