Köping 1953

Nu skulle det studeras till in­gen­jör! Jag har alltid haft intresse för elektriciteten och redan under tjänstgöringen i den finska armén lyckades jag bränna ett antal säkringar med mina experiment. Trots att jag sedan mycket långt till­baka visste vad jag ville så föreföll ändå hela före­taget något lite obestämt beträffande försörj­ningen, men förlitande på min goda tur och en viss fata­lism trodde jag mig kunna klara av det på något sätt. Ann-Marie hade nybör­jarlön på Borås Stads­planekontor och dess­utom Tomas att försörja så från henne kunde jag inte vänta någon större ekono­misk hjälp. Jag litade på att fotograferingen skulle kunna ge så mycket att jag kunde försörja mig, betala hyra och termin­sav­gift. Att gå i en privat skola kostar alltid något mera, men vad skulle jag göra? Något gymnasium med undervisning i ellära och elektronik fanns inte på något annat lämpligt ställe. Jag var tvungen att välja en ort med vissa bestämda förutsättningar.

Den skulle först och främst ligga på ett visst avstånd från storstäderna, där var konkur­rensen inom mitt speciella fotoområde för stort för mig, för det andra skulle inte orten ligga för nära Borås så att jag inte fresta­des att åka alltför ofta till Ann-Marie och Tomas. Det skulle ta alltför mycket tid i anspråk, jag var väl medveten om att mina skolkunskaper var något bristfälliga inom vissa områden och att det skulle bli ganska tufft att klara både skolan och försörjningen. Av dessa anlednin­gar blev det Köping i Västmanland.

Den första terminen gick ganska bra på gamla kunskaper, men matematiken hade jag vissa besvär med. Min skolgång hade varit mycket sönder­hackad och det visade sig nu. Det började i Kirovsk på Kola-halvön med modersmålet estniskan 1935, ett läsår och ryskan som andra språk, redan följande år blev det bara ryska och ingent­ing annat. 1940 fortsatte skolgången i Sheltozero-byn, i Matveeva Selga ända tills finnar­na erövrade Fjärr-Karelen och alla skolpliktiga barn av icke rysk härkomst sattes i den finska folkskolan. 1948 blev det den svenska folkhögskolan - och ytterligare ett nytt språk. Nu fick jag verkli­gen ligga i för att hänga med, gå före var inte tal om. I de sovjetis­ka och finska skolor­na hade jag varit en ganska duktig elev med goda betyg i de flesta ämnen. I den ryska skolan var jag jämbördig med de andra deporterade av etniska minoriteter, de flesta var inte särskilt duktiga i ryska. Det var en mycket blandad elevskara i den ryska skolan i Kirovsk, i mångt och mycket påminde den om dagens svenska skola, utom beträffande disciplinen och lärarens auktoritet. Antalet elever av icke rysk härkomst var på­fallande, men lärare var rena ryssar och undervis­ningen ingenting att klaga på. Det var synnerligen god ordning i skolorna och trots den något auktoritära undervisningen gjordes det bra framsteg i lärandet. Jag har alltid haft bra betyg, i alla fal från de ryska skolorna. I 5:e klassen var jag en etta, med ”utmärkt” på den 5-gradiga skalan, bara aritmetiken var en 3.a – godkänd. Bland tvångsför­flyttade fanns det många av inte ryskt härkomst; uk­raina­re, vitryssar, tatarer och elever av asiatisk härkomst. Det talades många olika språk under rasterna i skolan. De etniska minoriteterna höll ihop, i viss mån även utanför rent språkliga gränser.

Ester är en liten folkspillra, jag hade inte mer än ett par rent estniska skolkamrater i de högre klasserna och i Kirovsk fick jag hålla mig till de andra "tjukh­nas" - finnar och in­german­län­dare.

I Köping hyrde jag rum hos fru Malmqvist på Esplana­den 5 till­sammans med nor­rmannen Johan Thue­land. Han hade varit officer, fänrik i den norska hären, men tröttnat på det och ville studera till ingenjör. Johan var mycket skicklig inte bara i tyska utan även i matematik och han hjälpte mig vid flera till­fällen, när pro­blemen började hopa sig och tiden inte räckte till. De övriga ämnen hade jag inte någ­ra svårigheter med, i alla fall inte under det första läsåret.

Huset Espla­na­den 5 var ett sekel­skifts­hus, stort och solitt. Den del av källa­ren, som fru Malm­qvist dis­ponerade, visade sig vara förberett till skydds­rum och jag fick överta det för en blyg­sam kostnad att användas som mörkrum, jag skulle ju för­sörja mig med "blixt­foto­grafering" på de olika dans­ställena runt omkring i Västmanland. I källaren låg det gamla packlårar och annat skräp, (fru Malmqvist var i 70-årsål­dern och hade bott ganska länge i huset). När jag hade tömt ut allting hade jag 80 kvadratmeter yta att röra mig på. Mörkrummet fungerade bra, det enda lilla fönstret var lätt att täcka. Värmeled­nigs­rören från pannrummet gick turligt nog ge­nom skydds­rummet, på ett par ställen fanns det t o m uttagsstudsar förbe­redda och jag var inte sen att från skrotet skaffa ett par värmee­lement och koppla dem in i värmesystemet. Likadant blev det med elek­triciteten. Säkr­ing- och mätarskåpet satt allde­les utanför skydds­rumsingång­en och det var det inte särskilt svårt att koppla in sig på nätet. Jag fick arbeta i ljuset av en ficklampa, eftersom det inte fanns någon belysning just i den delen av källaren. Efter en rejäl kortslut­ning, som släckte hela huset, var jag tvungen att hastigt plocka bort mina tillfäl­liga anslutningar för att inte serviceper­sonalen från Köpings Elverk skulle upptäcka manipule­ringen. Någon större elförbrukare var jag inte, det fanns bara ett par lampor, den ena över bordet och den andra lite längre bort över mörk­rumsut­rust­ningen. Skärmen till lampan över bordet hittade jag också på skrotet, det var en riktig snygg, något grönaktig, ”skomakarskärm”, tyvärr läm­nade jag kvar den i Köping när källaren skulle tömmas efter avslutad skolgång.

Nu fungerade mörkrummet riktigt bra, det fanns visserligen inget vatten i källaren, men problemet löstes genom att det fanns en damejeanne i källaren och i den fyllde jag vatten allteftersom det behövdes för framkallnings- och kopieringsarbetet. Nu kunde jag ägna mig åt studier.

Första terminen gick ganska bra, de kunskaper som jag hade från de ryska och finska skolorna samt från folkhögskolan i Vessigebro kom väl till pass. Med försörjningen var läget naturligtvis ansträngt. Trots att hyran var rätt blygsam och de övriga utgifterna ganska små, var terminsavgiften något betungande och jag hade stora svårigheter att hålla jämna steg i ekonomin, min kassa började sina betänkligt. Under följande termin skulle jag vara tvungen att företa något radikalt, ör sköljning. Under ferierna skulle jag hjälpa till med tvätten, men det blev bara en gång. När jag hade tvättat kläderna och alla plagg hade antagit samma något burriga och odefinierbara kulör, tyckte Ann-Marie att det var bäst hon tvättade själv. Det ser lite egendomligt och enformigt ut med alla kläde­rna i samma färg.

Min källare i Köping fungerade riktigt bra, både som bostad och som mörkrum. Där kunde jag hålla på när jag ville utan att jag störde någon, ganska ofta kom även kamrater dit, när de inte hade någon annanstans att ta vägen. Där nere var det verkligen störningsfritt i ordets fulla bemärkelse. Den pensionerade rektorn, som bodde på bottenvåningen ovanför, var gammal, hade dålig hörsel och hade inget emot att jag hade mörkrummet där nere.

Jag var lite ängslig över att mitt bostadförhållande skulle komma fram till de sociala myndig­heterna, eller till någon som skulle ha haft ont av det. De som bodde i husen runtomkring kan rimligen inte ha undgått lägga märke till att de hade en extra hyresgäst i källaren. I det rika Sverige fick man ju inte bo hur som helst. Inget anmärk­nings­värt hände dock under de fem terminer, två och ett halvt år, som boendet i källaren pågick och jag slapp att bli föremål för socialvården. Köpingsborna är ändå ganska hyggliga.

antingen hitta en försörjnings­möjlighet eller också sluta skolan. Första året klarades dock av och jag kunde med bibehållen värdighet bege mig till familjen i Borås och sommarferierna.

Läsåret 54-55 skulle börja och jag återvände till Köping för att gå andra året. Under sommaren hade jag fotograferat i trakterna omkring Borås, men förtjänsten blev inte särskilt stor och jag hade brist på pengar inför det andra läsåret. Feriearbetet på Borås stads Elverk gav inte så mycket. När terminsav­giften (400 kronor terminen) och hyran för den tredje terminen var betalda, krympte min studiekassa betänkligt och jag var tvungen att börja se mig om hur jag skulle försörja mig i fortsättningen. Meningen var ju att jag skulle fotografera vid sidan om mina studier och på så anskaffa de till försörjning nödvändiga medel, men nu gick inte "affärerna" som jag hade tänkt mig och det började se kritiskt ut ur ekonomisk synpunkt. Studierna krävde ordentliga insatser och jag var tvungen att ägna mycket tid åt dem. Nöden är dock upp­finningarnas moder och försynen hjälper till ibland. "Audientes fortuna iuvat" (lyckan står dem djärvom bi). I detta fall kan jag med fog påstå att jag hade tur. Mörkrummet blev räddningen.

Jag gick till fru Malmqvist och sade som det var - att jag inte hade pengar nog att betala för rummet, men om fru Malm­qvist inte hade något emot så skulle jag hyra mörkrumskäl­la­ren och eventu­ellt bo där.

- Du har hyrt det som ett mörkrum, jag vet inte mera, svarade fru Malm­qvist, och vill inte veta något mera heller, tillade hon efter en stund.

Nu samlade jag mina få pinaler och bar ned dem till mörkrummet. Hittills hade jag inte haft några andra "möbler" än en bordskiva på två bockar, där jag hade förstoringsapparaten stående. Köping föreföll dock ha ett bra skrotupplag och därifrån gick det att skaffa det mesta. Redan året innan hade jag försett mig med värmeelement och belysning, nu följde ett något bättre begagnat bord, som jag kunde använda som skrivbord och någonting som med lite god vilja skulle kunna kallas för en säng. I själva verket var det bara ett antal brädor från en mycket stor låda, det såg kanske mera ut som en likkista än en säng, men jag hade inga mattor och ville inte att täcket eller sängkläderna skulle ramla ned på cementgolvet och spikade upp ett "fribords" plank på varje sida.

Med toalettbesöken blev det ett litet problem, men där det finns problem finns det för det mesta även lösningar. Jag ville inte tilldra alltför stor uppmärksamhet genom att springa för ofta ut och in genom källardörren, det blev mera ett smygande. Problemet löste sig på ett till­fredsställande sätt. Det visade sig att i en annan trappuppgång ytterligare till vänster om min källaringång fanns en toalett med tvättvask. Varför toaletten fanns där kunde jag inte förstå? Huset var byggt i början av 1900-talet och det föreföll inte finnas någon anledning att ha en toalett just där. Det verkade nästan som om byggarna anade i förväg att någon, åtskilliga år senare, skulle komma att behöva det. Med ordentlig disciplin ifråga om dryck på kvällen gick det lätt att reglera antalet toalettbesök.

Med hänsyn till de bristande möjligheterna att tvätta sig regelbundet, blev kanske hygienen i form av morgontvätt ibland försummad. Jag ville inte väcka alltför stor up­pmärksamhet genom att springa över gården och in på toaletten. Jag hade en handduk och tvål i skolväskan och tvättade mig i skolans toalett innan lektionerna började. (Skalden Nils Ferlin lär ha haft sina hygiensaker utspridda på diverse krogar i Klara). Någon större fara för hygienen i stort var det inte frågan om, jag var en av de flitigaste besökarna i Köpings Badhus - oftast tre gånger per vecka - så någon större risk att gro igen av smuts fanns inte. Kläderna tvättades upp under besöken hos Ann-Marie. I det nya HSB-huset i Borås, där hon fick en lägenhet, fanns det en tvättstuga med en tvättmaskin. På den tiden var det en helmodern tvättinrättning, maskinen var visserligen inte helautomatisk utan tvättaren fick själv fylla på tvättmedel och vatten. Sedan gällde det att tappa av tvättvattnet och fylla på maskinen igen f De finansiella svårigheterna hängde hela tiden med. Jag hade hyrt Herrljunga Sporthall - ett mycket stort och populärt dansstäl­le - samt Eskilstuna Folkpark. Årsabon­nemangen rörde sig om flera hundra kronor per år, vilket var en ganska stor summa med hänsyn till omstän­digheterna (Findus Köttsoppa i halvlitersburk, som jag mest levde på, kostade 1:50 per halvliter, bara när kassan så tillät gick jag till baren) men då hade jag ensamrätt, skötte mig och blev väl­villigt mottagen av dan­spubliken och kunde behålla mitt och de ärliga fotografer­nas rykte. Det började dyka upp folk som reste runt, låtsades fotografera, tog betalt, men sände aldrig några fotografier. Ibland fick också jag betalt för fotografier, som jag inte behövde sända, oftast handlade det om att någon - efter en viss betänketid - kom underfund med att moatjén på fotografiet inte var den rätta och det var bäst att skippa fotot.

- Du får 10 kronor om du låter bli att sända fotot!

Tyvärr blev det med tiden svårt att hålla marknaden, intresset för den typen av fotografier började minska, det dök upp flera konkurrenter, av vilka många förstörde marknaden, nu gällde det att se efter några andra födkrokar. Jag hade ett par i reserv. Jag körde tårtor åt Odenryds konditori och fotograferade på Pensionat Esplanaden, belägen i samma hus där jag bodde, två våningar ovanför.

Västmanland är ett rikt jordbruksdistrikt och det var brukligt med mycket stora bondkalas. Många av kalasen firades på Esplanadens Pensionat och vid firandet av bröllop och födelsedagar gick det bra att komma upp, ta bilder, springa ned till källaren, framkalla bilderna och göra några våtkopior. Upp igen och ta upp be­ställningarna innan gästerna hann nyktra till och återigen började tänka på pengar. Värdinnan visste att jag bodde i husets källare, men inte heller hon förrådde mig. Ibland hjälpte jag till med vissa småsaker där och man kan säga att vi levde i någon slags symbios.

För att vara en liten stad (10.000 invånare) hade Köping ett mycket modernt badhus (det lär ha varit en donation från en av stadens söner) med 16 m sim­bassäng och en mycket bra bastu. Där tillbringade jag mycket av min lediga tid, i den mån man kan säga att jag hade någon sådan. En av Köpings-Postens redaktörer var också en flitig bastubadare och vi hade långa och ingående diskussioner uppe på bastulavarna. Det var en i ordets fulla mening en bra bastu, temperaturen kunde vara en bra bit över 100o C, vilket är sällsynt i svenska bastun. Finnarna klagar i allmänhet att svenskarna har ”brödrostar och kupévärmare” till bastuaggregat. De riktiga finnarna finner inte någon modern bastu nåd, det skall vara en rökbastu. Jag blev god vän med biljettförsäljerskan och hennes dotter – flickan var 15 år och henne skulle jag möta även senare i livet. Hon hette Marianne Erlandsson och jag hade nöjet att träffa henne som underrättelsebiträde, när jag blev överförd till Flygvapnet, hon var med på några manövrar samtidigt med mig, Viktor Eriksson och Andrej Daragan – bl.a. i Barkarby. Hon hade en väninna Anita och jag tillsammans med Viktor Eriksson fick låna Anitas lägenhet i Hägersten under manövern, medan hon själv skulle logera hos sin mamma. Vi fick en sträng tillsägelse att inte rota vare sig i skåp eller i garderober. Jag kunde låta bli, men Viktor kunde inte stävja sin nyfikenhet och öppnade en garderob med resultatet att en stor hög kläder ramlade ur. Viktor fick mycket sysselsättning att plocka tillbaka kläderna och be mig att kvickt stänga dörren under tiden som han höll stånd mot ett antal plagg, som inte ville bli kvar. Anita var rolig, men något slarvig och oordningsam. Åtminstone privat.

Den andra årskursen på Köpings Tekniska Institut minns jag inte många särdrag av, jag var sysselsatt dygnet runt med studier och försörjning. De flesta andra eleverna brukade samlas på Widells kafé, men några "överåriga" i stil med mig hade vårt fasta vattenhål på Odenryds. På lör­dagarna var det att studera tidningsan­nonserna och se var det fanns dans, åka dit och fotografera. För övrigt rörde sig mitt liv i Kö­ping huvud­sakligen mellan tre-fyra punkter. Den viktigas­te anhalten efter skolan på Glasgatan var min källar­bos­tad, sedan kom bad­huset och kafé Oden­ryds. Där blev jag rätt snart bekant med alla serve­rings­damerna och när de hörde hur jag hade det så visade de en viss misskund med min situation. Jag försökte å min sida hjälpa till med sådant som jag förmådde. En av damerna på Oden­ryds hette Vivian och hade två barn med sin man. När de skulle ut och roa sig satt jag ibland barnvakt hos ungarna. En Valborgs­mässoaf­ton erbjöd jag mig att gå ut med barnen (en flicka och en pojke) och titta på Val­borgs­mässo­bålet medan för­äldrarna var på en bjudning. Med mig fick jag 20 kronor, det var en rätt stor summa pengar när korvarna inte kostade mer än 50 öre styck. För dessa pengar skulle jag förse mig och barnen med korv och glass under kvällens lopp. Alla pengarna gick verkligen åt utan att jag själv åt mer än ett par korvar - ibland förvånas man över hur mycket småbarnsma­garna tål, det var omväxlande korv, spunnet socker och glass.

När den fjärde terminen var slut på våren 1955 åkte jag tillbaka till famil­jen i Borås, där hade jag anmält mitt intresse för att återigen praktisera på Borås Stads Elverk, dess elmätarverkstad. Halva sommarlovet höll jag på med mätare, sedan blev det arbete ute på fältet - serviceskåp och kabelarbeten. Sommaren var mycket torr och markens ledningsförmåga mycket dålig. Detta ledde till oväntade konsekvenser. Efter flera veckor med en sådan torka blev de äldre montörerna något slarviga, så och min arbetskam­rat.

Uppmärksam­heten slappnar något och då är en olycka nära. Arbetet skedde ofta med spänningen på. De strömförande skenorna i ett serviceskåp i gatuplanet ligger på ett avstånd av 5-6 cm från den bakre väggen och när de nya kablarna skall fästas till skenorna så borrar man med en förkortad kvartstums borr för att det inte skall göra kortslut­ning till jord när borren går igenom skenan. Min arbetskam­rats för­kortade borr hade gått av och utan att tänka på konsekvenser­na tog han en standardborr (som är något längre). När så borren gick genom kopparskenan nådde den till bottenplåten med kortslutning till följd. Det blev en rejäl eldflamma, det går något ampere genom en 6,3 mm borr innan den smälter och en kraftig gnista, liknande en mindre blixt, blir följden. Han kom utfarande från arbets­tältet baklänges, svart i synen som en neger och det blev transport till lasarettet. Efter att ha blivit insmord med en vit salva i ansiktet såg han ännu lustigare ut, fortfarande som en neger, men nu utklädd till en clown - solbränd som han var för övrigt. Nuförtiden får man över­huvud­taget inte arbeta med spänning på, men då var det inte så noga med det, eller också struntade han i det, jag vet inte vilket.

Under veckosluten var vi ute, cyklade omkring i Borås-trakten, badade i Viaredsjön och hälsade på bekanta. Vi umgicks flitigt med familjen Aatolai­nen och Helge Johnson. På sin arbetsplats i Borås Stads Ingen­jörskontor hade Ann-Marie blivit bekant med Elin Rånge, hon och hennes man hade en vacker villa i stadsdelen Hedvigsborg, alldeles intill det hus, på Hedvigs­borg­s­gatan 36, där Aatolainens hade sin första bostad i Borås och där jag övernattade under några nätter när jag första gången kom till Borås. Vi hade då och då beundrat villan från fönster och undrat vad det var för krösusar som kunde bo så fint.

Villan låg snyggt placerad i den bergiga terrängen och var byggd i sydeuropeisk, österrikisk stil. Nu fick vi komma in till Elin och Kalle Rånge och upptäcka att interiören var lika intressant och välplanerad som exteriören var vacker. Elins man Kalle ägde en garn- och sängklädesaffär intill Stora Torget i Borås och affärerna hade tydligen gått riktigt bra. (Kalle var också en ganska sparsam man). Vi var ofta på besök hos dem, Kalle var en ivrig bastubadare och hade en bastu i sin källare, där till­bringade vi många trevliga stunder. Senare, när jag praktiserade på Statens Järnvägars Telegrafingen­jörsex­peditionen sjöng jag tillsammans med Kalle i KFUM-kören.

Elin hade fattat tycke för Tomas och erbjöd sig att sitta barnvakt de få gånger som vi skulle ut på kvällen. För det mesta rörde det sig om att sjunga i KFUM-kören. När det inte var någon körsång ville Tomas ändå att vi skulle gå ut ibland:

- Vill ni inte gå på bio? brukade han fråga ibland allt i akt och mening att då skulle tant Elin komma och sitta barnvakt hos honom.

Tomas var mycket umgängesvänlig, tyckte om äldre männi­skor och hade inte några svårig­heter att komma överens med dem. På sommaren 1955 praktiserade jag på Borås Elverk och hade en belgisk praktikant, Edmond van Meenen som arbets­kamrat. När jag var hemma mellan skolterminer­na och vi skulle någonstans, satt även han barnvakt hos Tomas. Edmond talade någor­lunda engel­ska, men det kunde inte Tomas, trots det kom de av allt att döma ganska bra överens. När jag frågade Edmond vad de hade sysslat med så berättade han att Tomas hade läst sagor för honom. Han förstod ingenting, men kom ihåg att en av sagorna började med:

- Det var en gång en gammal räv....... Tomas hade nyligen lärt sig att läsa i Kalle Anka och praktiserade nu sina nyvunna kunskaper på alla som ville höra på. Efter sago­läsningen gick han ut i köket och de hjälptes åt att koka kaffe.

­ Belgaren hade blivit bekant med en kvinna i Borås och efter en till flyt­tade han in till henne. Det gick bra ett tag, men så råkade han svara i hennes telefon när inte kvinnan var hemma och då hördes det:

- Vem fan är du?

Det visade sig att kvinnan var gift, mannen var sjöman och kom hem bara lite då och då. van Meenen fick hastigt och lustigt söka sig en ny bostad.

Sommaren 1954 var över och ett nytt läsår med hårt arbete väntade på mig i Köping. Det var bara att återigen ta avsked av familjen och lägga sig i selen. Redan 1951 hade jag ansökt om att bli vensk medborgare, det skulle eventuellt gå under vissa premisser, jag var gift med en svenska, men svaret den gången blev:

” Kungl. Maj:t finner icke skäl att bevilja ansök­ningen", löd det något lakoniska svaret från Justiti­ede­partementet. Nu, 1954, då jag hade vistats sju år i landet gjorde jag en förnyad anhållan och möttes med något större förståelse från myndigheternas sida. Den 23 Juli 1954 kom det ett flott papper med stora Statsvapnet på och undertecknat av dåvarande justitieministern Herman Zetterberg på vilket det stod:

" K U N G L. M A J : T har genom beslut denna dag upptagit sökanden till svensk med­borga­re". Inte bara jag själv, även Tomas beviljades svenskt med­borgarskap. Stämpelavgift - 40:--. Idag får de nya medborgarna bara ett kopierat A4-blad.

Till ansökan fick jag bifoga en lista på alla mina arbetsplatser och bostadsadresser. Jag hade flyttat ganska flitigt och det tog nästan ett helt år innan kontrollen av listan blev klar och jag kunde få det åtråvärda dokumentet.

Till ansökningen hörde också ett intyg om kunskaper i språket och magister Berndth Bergling i Köpings Tekniska Institut utfärdade följande:

Härmed intygas att herr Albert Kronberg, född i augusti 1928, äger god förmåga att tala och läsa svenska språket samt har dessutom mycket god färdighet i språkets skriftliga behandling.

Sommaren 1955 gick i ungefär samma spår som den före­gående. Även under det gångna sommarlovet arbetade jag på Borås Stads Elverk, denna gång med kabeldragning och på understatio­ner. Sommaren var ytterst torr och regnfattig, mycket av växtligheten hade torkat bort och bönder­na hade svårigheter med vatten till kreaturen. För alla sommarlediga däremot var det en idealsommar med varma vindar och skönt bad­väder. Vi utnyttjade vädret rätt mycket, cyklade runt i omgivningarna och badade i Viaredsjön. Ofta blev det även resor till Falkenberg, Gertrud Dam­berg hade skaffat sig en något större badstuga där det gick att över­natta och vi utnyttjade flitigt denna möjlighet. Ann-Marie gillade inte Viaredsjön något vidare, hon är en västkustflicka och skall ha klart vatten och Tomas kunde ännu inte simma, trots våra ihärdiga bemödanden att lära honom den ädla konsten.

De två föregående läsåren hade gått någorlunda väl, nu skulle de sista ansträng­ningarna göras. Hittills hade jag inte haft några större svårig­heter förutom med matten, där hade jag ganska dålig grund och det började visa sig i slutet av det andra året. Med försörjningen hade det inte heller varit alltför stora bekymmer, än så länge fungerade fotograferingen ganska bra, men det började dyka upp alltför många oärliga fotografer och det förstörde marknaden. Jag hade mina föran­kringar i Herrljunga och Eskilstuna, där kände folk till mig och visste att om jag tog några bilder så kunde de vara säkra på att dessa även kom i sinom tid - mot postför­skott.

Det blev ett arbetsamt år både beträffande studier som försörjning. Jag var tvungen att ägna mycket tid åt mina bristan­de matematikkunska­per, men turligt nog var Johan Thueland mycket skicklig och hjälpte mig över de största svårigheterna. Han hade genomgott norska arméns officersskola och kunde mycket matematik. I slutet av läsåren fick jag i alla fall betyget godkänd. De andra ämnena tyckte jag inte förbe­redde mig några större svårigheter, fysik och kemi bestod till stor del av praktiska beräkningar och dem klarade jag med sunt förnuft samt tabeller och räknestickan. Det språkliga utgjorde inte något större hinder, vid det här laget be­härskade jag svenska om inte fullständigt så dock relativt väl och hade bra betyg på uppsatsskriv­ningarna. Men det var ekonomiska bekymmer. Ann-Marie hade Tomas att försörja, hon var ganska ny på ritkonto­ret och kunde inte avstå några större summor ur sin nybörjarlön. Därtill kom det ytterligare ett bekymmer.

Det var kallt att kuska omkring på motorcykeln på vintern. Efter några mil blev jag för det mesta tvungen att hoppa av cykeln och springa jämte den några hundra meter för att inte frysa ihjäl. Man blir ganska dåsig av kylan och vid ett par tillfällen höll det på att ta ände med förskräck­else.

Jag hade varit på en fotografe­ringsrunda i Herrljunga Sport­palats och efter­som det bara var 5 mil kvar till Borås tyckte jag att det skulle passa sig att hälsa på Ann-Ma­rie och To­mas. Jag hade då kört från Köping, fotografe­rat under ca 5 timmar i Herrljunga och var gan­ska trött, men längtan till familjen tog överhanden. Vägen mellan Borås och Herrljunga hade inte många raksträckor, det var snöigt och kallt. Plötsligt smäller det till, jag liksom vaknar upp och ser träd komma rusande mot mig, vart hade vägen försvunnit? Det ryckte i motorcykeln och sedan blev det stopp. Jag hade av allt att döma somnat ochkört av vägen men haft ängla­vakt med mig. Motorcykeln hade gått av vägen och in i en björkskog, passerat mellan två björ­kar, som stod så nära varandra att styret inte gick helt fritt igenom och det var denna stöt som väckte mig. Helt oskadd, men ganska omskakad, ledde jag upp motor­cykeln på vägen och hade inga problem att hålla mig vaken under den resterande kör­sträckan.

En liknande episod inträffade på bron över järnvägen vid Dingle i Västmanland. Brobe­läggningen bestod av brädor och det var ganska halt. Jag slirade av vägen och störtade nedför en slänt. Slänten var såpass brant att jag landade ungefär som en hoppare i skidbacken, fick rygg­säcken med fotout­rust­ningen samt motorcykeln över mig, men klara­de även detta äventyr utan annat än små blessy­rer och blåmärken. Lottapälsen, finsk armémössa och ett par finnstövlar skyddar ganska bra mot blessy­rer.

Ibland inträffade det även andra haverier med motorcykeln, som när jag en mörk höstnatt på återväg efter ett besök till en dansbana någonstans i trakten av Vingåker, fick punktering på bakhjulet. Det fanns fortfarande en hel del hästar i trakten och när jag fick stopp på motorcykeln och började leta efter felet, så satt det en bit av en hästskosöm i bakhjulets däck. Jag hade lämnat de bebyggda trakterna och det fanns inte några hus i närheten, ett tag var jag rätt rådvill om vad jag skulle företa mig. När jag i ficklampans sken hade studerat kartan en stund, fann jag att det fanns en mindre by på ett par kilometers avstånd. Jag tog av hjulet och började min vandring i riktning mot byn. När jag hade hunnit fram såg jag att det fortfarande lyste i ett av husen och jag knackade på, trots den sena timmen. Mannen som öppnade var mycket förstående, han tog mig till ett annat hus och jag fick hjälp med att lappa ihop innerslangen på hjulet.

Att hitta tillbaka till motorcykeln visade sig vara ett problem. Byn låg i en vägkorsning med flera vägar åt olika håll och efter min vandring i mörker kunde jag inte med bestämdhet säga vilken av vägarna jag hade kommit från. Den vänlige mannen erbjöd mig nattlogi i väntan på gryningen, men jag var tvungen att vara i Köping för att hinna med att producera bilderna och kände inte för att stanna. På ett ungefär kunde jag säga varifrån jag kom, men vi fick ändå göra ett par avstickare i hans T-ford till de olika vägarna innan vi hittade den vid en parkeingsplats lämnade motorcykeln.

Allt åkande på motorcykeln under den kalla årstiden gjorde sig påmind, jag började känna av det i min vänstra höft. Motorcykelåkning på vintern är ett tvivelaktigt nöje. Även under relativt korta sträckor fryser man som en hund efter några mil och här var det i regel frågan om av­sevärda sträckor på hala vintervägar. Lottapäl­sen och kragstövlarna värmde inte särskilt bra, efter några kilometer trängde kylan in till märg och ben. Jag började titta efter en bil. Det dök upp ett tillfälle att göra en byteshandel mot motor­cykeln och betala 1000 kronor emellan.

Bilen var en förkrigs Opel Rekord och såg naturligtvis inte särskilt mycket ut för världen, även för min bilistiskt otränade blick, men jag beslöt att fullfölja affären och en dag på senhösten 1955 var jag helt plötsligt bilägare. En del bekymmer slutade och en del nya började. Tillsammans med Johan Thueland skulle vi göra en tur till en dansbana, men hann inte längre än till Köpings västra utfart förrän det blev stopp. Svårig­heterna startade med kylningen. Slangarna var dåliga, vi lyckades laga felet, men som det är med gamla bilar - så fort ett fel är åtgärdat dyker det upp ett eller flera nya. Resultatet blev att jag inte kunde utnyttja bilen i den utsträck­ning som jag hade tänkt mig och det ledde till svårigheter i försörjningen. Nu var goda råd åter­igen dyra.

Jag drog mig någorlunda fram till årsskiftet, men sedan var jag tvungen att vidta åtgärder för att ordna ekonomin och det ganska snabbt.

Terminsavgiften skulle betalas och jag hade inte många kronor kvar. Nödhjälpen kom i form av ett lån från Skandinaviska Enskilda Banken, men då var det inte lika enkelt att låna pengar som det blev senare. Å andra sidan var inte räntan heller lika ruinerande som den är nu. Gertrud Damberg fick skriva på en skuldför­ Terminsavgiften skulle betalas och jag hade inte många kronor kvar. Nödhjälpen kom i form av ett lån från Skandinaviska Enskilda Banken, men då var det inte lika enkelt att låna pengar som det blev senare. Å andra sidan var inte räntan heller lika ruinerande som den är nu. Gertrud Damberg fick skriva på en skuldför­bindelse för att jag skulle få ut pengarna. Bankerna var väldigt snåla och jag hade all möda att med Gertrud och hennes blomsterhandel i Falkenberg samt Gertruds syster Gerda som säkerhet få ut 3.000:-- från Skandinaviska Banken. Det tog lång tid att betala tillbaka det.

Nu var allt frid och fröjd för tillfället, jag behövde inte längre åka runt utan kunde ägna mig helt och hållet åt studi­erna under den sista termi­nen. Jag lät bilen stå på gården och arbetade hårt med skoluppgifterna. När då äntligen vår­terminen var slut och jag hade fått ut papper på att jag hade avlagt ingenjörsteknisk examen på telelinjen, firade vi detta på Stadshotellet till­sammans med fruar, fästmör och andra berörda familjemedlemmar. Ann-Marie hade kommit upp till Köping för att få vara med på festen, jag tog adjö av studiekamraterna och förbe­redde mig på att åter­vända till Borås. Källaren var uppstädad, alla vittnes­mål om att någon hade bott där i mera än två och ett halvt år var utplånade, tjuvkopp­lingarna från elskåpen borttagna och radiatorerna tillbaka på skrotet, det var bara att sätta sig i bilen med de nyförvärvade kunskaperna, överblivna sakerna och starta resan hemåt.

Fram till Mariestad gick det ganska bra, sedan började det knacka betänk­ligt i motorn och vid konsultation av förståsig­påare på en bensinmack konstaterades det att vevlagret hade gått. I sakta mak drog vi oss i genom hela Västergötland och kom fram till Borås, men det tog en avsevärd tid. Efter så myck­et be­kym­mer med bilen bör­jade mitt in­tresse för den att svalna av­sevärt och jag sål­de den för 600 kronor till en bil­hand­lare från Stockholm. Nu hade jag inte längre någon direkt användning för bilen heller och försäljningen föreföll att vara det enda raka. Sedan dröjde det ända till 1965 innan in­köp av en ny bil blev aktu­ell.

PS. Idag (2005-12-16) lyssnar jag på radio och ser på TV och det enda programmen handlar om hur stressigt det är. Bland annat visade de studenterna som behövde avslappningsrum för att avstressa sig och jag börjar fundera. Jag arbetade nästan dygnet runt under min Köpings-tid, men stressen var ännu inte uppfunnen och jag tänkte aldrig på något sådant. Visst var det bråttom ibland, men inte värre än att man hann med saker och ting när man jobbade på. Man frågar sig hur det kommer sig att dessa studenter, som får bidrag från staten för sina studier, får låna pengar utan några säkerheten, är funtade. Har det genetiska materialet blivit så mycket sämre och svagare att deras mentala styrka inte orkar hålla tillbaka det minsta lilla motgång. De har dock gått i ordinarie skolor, haft gott om tid att förkovra sig i skolämnen, ändå verkar de inte klara med sina åtaganden.

Studierna har ju inte blivit svårare, vi skrev våra uppsatser för hand eller på en skraltig skrivmaskin utan korrigeringsmöjligheter, nu har man datorer som plockar fram uppgifterna på ett enkelt sätt. Vi hade inte några avancerade räknedosor utan ekvationerna skulle räknas fram för hand med hjälp av en räknesticka. Det verkar inte som uppfostran går ut på att träna styrkan i det mentala tillståndet, går någonting snett så skyller man på stress och ropar på kuratorer. Hur skulle dessa människor reagera ifall de utsatts för en verklig stressig situation? Antagligen skulle de flesta lägga sig platt till marken, eller också vakna till medvetandet om att man kan och hinner mera, bara man tar sig en smula i kragen. Samhället är som en kycklingmamma, ”curlar” in individerna i bomull och man ropar på kurator eller präst så fort man får en sticka i fingret. Många ”curlingföräldrar” sopar vägen för barnen så att de inte klarar av den minsta snödrivan, som kan uppstå på vägen längre fram. Dessa barn blir mentala invalider i sin förmåga att stå emot motgångar. En människa är som en viss typ av motorer, de brinner upp om de inte har motkoppling för att hålla dem vid ett visst varvtal.

2007-07-18

För två veckor sedan gjorde vi en liten ”nostalgitripp” till Västkusten. Vi besökte FBU-lägret Källviken och deltog i ”inryckningsfesten” hos den årskurs som är inne nu. Mycket har ändrats och stämningen är helt annan. Det verkar ganska kommersiellt. När jag kom in i matsalen tillsammans med Ann-Marie för att festa och äta räkor visade det sig att man inte fick ha någon egen dricka med sig och det kändes en smula egendomligt. Här hade vi ätit räkor och druckit i 25 års tid, nu skulle vi köpa restaurangssprit till skyhöga priser. Vi (som en del andra) gick ut på berget och upplevde gamla minnen och känslor på det ”gamla viset”, trots att vädret inte var det bästa för ändamålet..

Från Källviken begav vi oss till Norge, till Kongsvinger, för att träffa min kurskamrat på Köpings Tekniska institut – Johan Thueland. Jag hade pratat med honom per telefon och han berättade att han hade varit sjuk och legat flera veckor på lasarettet. Vi hade inte träffats sedan AB Atomenergi 1960 flyttat ned sin verksamhet till Nyköping – Studsvik och jag var nyfiken på att höra hur han hade haft de under de gångna åren.

Norge skall ju vara vackert, men vi fick köra 160 km utmed ett vägbygge, det byggs våldsamt och snart är E6:an från Malmö till Oslo en motorväg, men innan dess fick vi kryssa mellan betongbockar, vägskyltar och på gropiga vägar. Efter ett par timmar och något irrande i Oslo kom vi fram till Smörbukkevejen 19 i Kongsvinger. Det var ett hus bland många andra på en sluttning och vi kom upp till 3:je våningen. Johan hade svårigheter att gå, utomhus fick han använda en rullator.

Det var något som inte stämde hos Johan. Han har varit högst ”teknisk” person med intresse för elektroniken, men nu hade han inte ens någon dator. Han var skild från Ursula, hans första fru, och den nya verkade på något sätt en smula egendomlig. Johan påpekade hela tiden att de inte kunde bjuda på någonting. Redan i Källviken, när jag ringde till honom, sade han att de inte hade någon möjlighet att låta oss övernatta hos honom och jag sade att vi kunde ligga på ett hotell. Frun bjöd oss på kaffe och ett par små smörgåsar, som vi fick förtära i vardagsrummet, själva gick de in i köket och drack te. Situationen blev rätt ohållbar och trist, efter ett par timmars lidande sade vi adjö och gav oss iväg mot Karlstad – för att eventuellt träffa Lennart och Liljan Pettersson. På vägen ringde jag till dem, men det visade sig att Lilian hade gett sig i väg till något av barnen och då beslöt vi att fortsätta direkt till Nyköping.

Vi stannade till vid en pizzeria i Åmotsfors och drack kaffe vid Pålsboda.