Värnplikten i Göteborg 1957

Varje land har en armé, en egen eller andras.

Ingenjörsutbildningen var klar, men under vintern hade det kommit papper från de militära myndigheterna att jag skulle in­ställa mig på I 15 för att inskrivas till militärtjänst. Jag var svensk medborgare sedan ett par år tillbaka och med den värdig­heten följde det också några mindre angenäma skyldigheter. Jag hade sökt anstånd och fått det beviljat så länge skolgången varade, men nu gick det inte längre. Det hade kanske funnits vissa möjlig­heter att förhala ärendet i ett par år, efter 30-år­såldern hade jag bara blivit inkallad till repövningar­na, men jag tyckte att det var lika så bra att kämpa ett tag till och bli s a s en fullvärdig medlem av det svenska samhället.

Vid inskrivningen på I 15 ville inskriv­ningsmajoren placera mig som pansarsol­dat. Jag påpekade att det inte passade mig så bra om man skulle gå efter den devis som försvarsmakten hade börjat göra reklam för. "Rätt man på rätt plats". Möjligtvis skulle jag kunna börja på Försvarets Tolkskola, sade man till mig, sedan de militära myndigheterna hade tittat igenom mina papper och konstate­rat att jag förutom en svensk skola även hade gått i både sovjetisk och finsk skola. Den Militära Tolkskolan skulle starta sin verksamhet samma år i Upp­sala, men jag tyckte att jag hade varit borta alltför länge från familjen och hade ingen lust att tillbringa ytterligare 15 månader (tolkut­bildningen var förlängd) i Uppsala, där Tolkskolan skulle logera i Ast/Und:s lokaler på Ham­marskjölds väg. Det kalla kriget pågick för fullt, allt ryskt var föga populärt och jag var "upp­tänd" på tekniken, TV:n och allt det nya och in­tressanta inom området. Någon större dragning till att studera ryska på heltid hade jag då rakt inte i det läget. Som situationen var, föreföll det vara av föga värde att intressera sig för ryska språket. Att jag senare ändå fick mycket att göra med ryskan och Arméns Tolkskola: ibland som lärare i rysk marinterminologi och ibland som allmän språklärare, är en annan historia.

Nu tyckte jag att jag hade käm­pat igenom den tekniska utbildningen under de sträv­samma tre åren och ville få åtminsto­ne något nyttigt ut ur militärtjän­sten. Att ränna efter pansarvagnarna i kupe­rat terräng hade jag inte någon lust till, jag var också äldre än de andra och tyckte att även jag kunde ställa vissa krav på försvaret. Jag anhöll om att få komma till Radarskolan på Käring­berget i Göteborg, men det beviljades inte. En för­flyttning fick jag dock och det blev Kustartil­leriet KA 4 i Göteborg. KA hör or­ganisato­riskt under Marinen och där sker inryckn­ing i början på året - den 7 januari. Jag tog arbete som prak­tikant på Statens Järn­vägars Tele­grafingen­jörs­kontor i Borås och praktiserade den reste­rande delen av året 1956 där.

Ar­betet var inte betungande, jag fick syssla med alla sidor av järnvägskommu­nika­tion och ibland blev det ut­flyk­ter till mera avlägsna banavs­nitt. Väx­jö hörde dit och jag var på besök där med Harald Wretmalm, 1:e teleingenjören. Växjö hade på sin tid hela tre olika spårvid­der: den normala med 1435, en något smalare med ca 800 mm och ytterligare en riktig smalspårig järn­väg. Elsa Rytter­ström, en av de trevliga serverings­flickorna på Odenryds i Köping, hade gift sig och flyttat till Växjö och jag hälsade på hos paret. Det var en riktig sammetsögd schejk som Elsa hade fått fatt på och familjen hade utökats med en son. Hon såg ut att trivas ganska bra med sin roll som hemmafru. I Köping hade hon något vidlyftigt rykte om sig, huruvida det stämde i verkligheten vet jag inte, hon var glad och pigg - folk pratar så mycket.

I början av januari 1957 åkte jag till inställelseorten Käringberget, KA4 i Göteborg. Nu skulle jag bli kustartillerist och lära mig att skjuta med de riktigt stora kanonerna. De ”Stora Kanonerna” bland befälen var batch kn Engwall, plutch fänrik Jan Callerström. I utbildningspersonalen ingick sergeanterna Twedmark, Svensson, Svedmark, Olsson och furirerna Mårling och Martinsson, samt flaggjunkare Dellheden, Utbildningen handlade om 155 mm fasta kustbatterier utplacerade lite här och där på öarna i Göteborgs- och Bohus skärgård. Även där försökte jag trycka på att bli uttagen till någon mera elektronisk syssla, men det blev nej. Det hjälpte inte att jag gick upp till regements­chefen, över­ste Lange, och talade med ho­nom. Varken han eller ut­bildningsmajo­ren hade någon förståelse för mitt läge. När jag frågade om de inte behövde i elektro­niken insatt folk svarade de något undvi­kande och efter en stunds pala­verande kom jag under­fund med att det var min utländska här­komst, som var hind­ret. Jag ställde en direkt fråga till dem huruvida det var så och herr­ar­na såg något generade ut. Jag blev uttagen till eld­ledn­ings- och strålkas­tartjänst.

1957 hade man fortfar­ande en del strål­kas­tare kvar, försilvrade paraboler med 1,5 m i diameter och en kolbåge med åtskilli­ga kilowatts ef­fekt. Hela anläggningen drevs av ett mobilt kraftag­gregat och betjänades av en tropp. Den enda gången vi använde dessa strålkastare någon längre tid var under För­svar­sut­ställ­ning­en på Heden i Gö­teborg hösten 1957. Tyvärr regnade det och eftersom strål­kastarna var gamla och packningarna otäta rann det vat­ten in i den ena av dem och spegeln sprack. Jag fick skriva en rap­port om det till regementet.

KA4-regementet låg åt kusten till, 9:ns spårvagn gick från Järntorget till Långedrag och under tiden som vi var förlagda på KA4-för­läggning­en, hoppade man av vid hållplat­sen Käring­berget, senare (när vi låg på Styrsö) blev ändstatio­nen Långedrag. Den läng­sta väntan var alltid på Järntorget, men å andra sidan fanns där alltid något att titta på: A-lagare, langare och lättsinniga flick­or. Brun­nen på Järntorget var ett känt langarnäste, ville man få tag på en flaska ”något” var det bara att ställa den ena foten på brunn­skanten så dök det upp en försäljare. De som inte var till­räckligt bevandrade i torgets och speciellt i brunnens funktion och kunniga i dess ryckte kunde ibland ställa sig och titta i brunnen med foten på dess kant. Försäljaren dyker upp och frågar:

- Vad skall du ha för sort?

- Va? Jag skall inte ha någon­ting, kunde den okunni­ge svara.

- Va fan står du då vid disken för?

Grundutbildningen gick rätt fort. Vi höll på med det under furir Mårlings och sergeanterna Svenssons och Ols­sons led­ning.

Hemresorna gick för det mesta med tåg, men på somma­ren lycka­des jag ibland lifta. Det var en boråsfru ur socie­tetsklass I som ofta åkte förbi med sin egen ”Folka” på väg hem från Askim-badet. Vid flera till­fällen kunde jag åka med henne och komma fram till Borås på ett något snabbare sätt. Frun skulle vara hemma före 1800 och laga mat åt sin man. Oftast skedde dock resorna med tåg. I någon av göte­borgs­rege­men­tena tjänstgjorde det pojkar ur det "resande folket" och i början på 1957 fanns det under hela vintern ett par tält uppställda strax före infarten till Borås, vid Aplared. Att tälten var bebodda kunde man se av att det lyste inne i dem. Ett par gånger blev det stopp i höjd med tälten, någon eller några hade dragit i nödbromsen och strax efteråt kunde ett par yngre värnpliktiga ses på väg mot tälten. De tyckte att det var för långt att gå tillbaka från Borås Centralstation till tält­platsen.

Jag hade "vänt klack" redan i den Finska armén vid 2:a Jägarregementet i Fjärr-Karelen så det var ingenting som var direkt nytt för mig beträffande den militära exercisen med "höger och vänster om marsch". Något enstaka vapen (KG) var jag inte bekant med, men å andra sidan skulle ingen vilja gå ut frivilligt i krig med ett svenskt KG av den gamla modellen. Den hade en del finurli­ga gaskana­ler och var ett rent "vackert-väder–vapen”. Första gången man skulle ta skydd och kasta sig med KG:n i lerig terräng skulle den upphöra att fungera. Den kom också bort ur arsenalen redan på min tid.

Den första delen av utbildningen ägde rum på Käringberget, men i början av april skulle vi ut till havsbandet och 2:a batte­riet (dit jag hörde) seglade under ledning av kapten Engström ut till Styrsö, där det fanns fasta kustbefästningar som vi skulle be­tjäna. Tjänst­göringen på Styrsö var trivsam, vi övade att skjuta med 155 mm kanonen (med 40 mm insatsrör). Jag var äldre än de skånska och bohuslänska värnpliktskamrater, stod bra till hos befälet och fick ofta en del udda syssel­sätt­ningar. Då vi var kvar i kasernerna på fastlandet deltog jag mycket flitigt i militära femkamper och hade kronans fribiljett till Valhallabadet, som just hade blivit färdigt och tagen i bruk.

Idrottsofficeren Kn Olsson ombesörjde en fribiljett för mig, han gillade att jag kämpade för KA4 i de olika tävlingarna. Vi var ett ganska starkt lag från regementet och vann KA-mästerskapet på I1 i Stockholm i tävlan med andra regementen det året. Själv vann jag det individuella mästerskapet och fick några dagars extra permission som belöning.

När vi hade flyttat ut till ”sommarbetet” på Styrsö blev träningsmöjligheterna flera, men samtidigt besvärligare. Ön är en enda stor stenhög och banan, som vi fick springa, hade inte många meter slätt terräng. Den närmast jämförbara terrängen träffade jag på Källvikslägret i Bohuslän. Det var bergknallar, raviner och branter – upp och ned.

Min argaste motståndare var kadett-sergeant Billing. När han talade om den blivande tävlingen så föreföll det som om det inte var någon idé för oss övriga att tänka på att komma på pris­plats. Hans starkaste gren var hindersimning och jag beslöt att han inte skulle få sin eventuella seger alltför lätt. Det gick som det gick. Han vann simningen, men jag var bättre på skytte, handgranatkastning och hinderbana. Kampen blev hård och det kosta­de på. Efter att ha kämpat igenom hinderbanan med dess tjugotal mer eller mindre konstiga hinder kräktes jag av överansträngning för första gången i min idrottsutövning. Dessutom knäckte repstegsmo­mentet ett eller ett par revben, i flera år efteråt hade jag svårigheter att vända mig i sängen. Man får alltid betala ett visst pris när man skall göra hinderbanan strax över 3 minuter.

På Styrsö höll jag ett tag på att ”leka” simlärare. Jag hade gått en kurs i ämnet under min vistelse på Katrinbergs Folkhög­skola i Halland åren 1948-50 och nu kom de kunskaperna väl till pass. Samtidigt simmade jag färdigt "Simmagistern". Det var några ynglingar, som ville ta värvning vid KA, men de kunde inte simma. En av förut­sättningarna för att bli an­tagen till stambe­fälstjänsten var simkunnighet. Jag var kommende­rad att försöka lära dem konsten. Tre av fem lärde sig, de två andra kunde simma, men bara så länge jag hade öglan om dem. Så fort jag tog bort stödet började deras armar gå som lärkvingar, resulta­tet blev att de höll på att drunk­na. De kom aldrig över sin skräck för djupt vatten.

Då och då fick vi sjökommendering. Den bestod i att vi seglade ut från Nya Varvet med en gammal valfångare, "V5" ombyggd till mål­bogse­ringsfartyg. "V5"-an var ett av de otrevligare skepp man kan vara ute på. Det var en rundbottnad skuta och det var inte långtifrån att den rulla­de redan i hamnbassängen på Nya Varvet, för att inte tala om när vi kom utanför Vinga. Vi var ett vant gäng och trivdes bra, men ibland sände man ut en reservofficer med oss som tropp­chef, och alltför ofta hände det att denne stackare inte hade varit ute på sjön förut. Jag minns särskilt en reservlöjtnant, som steg ombord i akt och mening att föra befäl över målangivningstroppen. Det gick bra fram till Vinga, han var riktigt karsk och kom­men­de­ra­de oss hit och dit, men utanför Vinga växte sjön ganska grov och båten började rulla starkt. Vädret var på gränsen till att det inte lönade sig att gå ut med målet (det försvann ibland i våg­dalarna). Rätt snart började den arme mannen må illa och kunde inte föra befäl. Efter att ha hängt över re­lingen ett tag och spytt upp innehållet i mag­säck­en, blev det bara galla kvar. Hans fortsatta öde på den seg­lingen var att lägga sig under brygg­vingen och till­bringa resten av sjökommende­ring­en där. Han var ju vårt befäl så vi försökte vara snälla mot honom, men be­sätt­ningen på bogser­båten jäklades med land­krab­borna. Då och då kom det någon ur besätt­ningen fram till löjt­nanten och sade med låtsad vänlig­het:

- Vill löjtnanten ha lite mat, vi har bruna bönor med fläsk idag. Mycket gott och fett!

Med gångtid ut och in samt intagning av bogseringskabeln kunde det bli bortåt 10 timmars sjötjänst. Hans minnen från KA-tjänst­göringen som troppledare till sjöss torde inte vara de allra ljusa­ste.

Det ordnades även andra tävlin­gar än militära femkamper. I utbildningen ingick att varje batteri skulle ställa upp ett lag för en roddtävling med kro­nans 10-huggare. Det är en ganska sjösä­ker, men tung och trög barkass.

Starten skedde vid Nya Varvet, vi skulle ro ut till Vinga, byta båt och ro tillbaka. Någon större träning på att ro hade vi inte i pjäs- och eldledningsplutonerna, i starten trass­lade vi till årorna och till en början såg det ut som en stormvriden skog intill båtre­lingen. När vi hade hunnit ordna årtagen och började kunna ro, hade minör­er­na dragit ifrån oss mer än en båt­längd. De höll sig ute dagarna i ända, sys­selsatta med minut­lägg­ning som de var, och hade naturligtvis mycket mera träning än vi. Dessutom var de flesta av dem fiskar­grabbar från Skåne, Bohuslän och Halland, redan från barndomen vana vid sjön. Vårt båtlag kom i alla fall som en god tvåa, men framme vid mål­linjen kändes det som om hand­lederna ville gå av. Skevringen ingick i tävlingen och gjorde att det blev extra job­bigt för oss som inte var vana att ro annat än inlands­sjöbåtar med fasta årtul­lar.

Någon gång då och då råkade vi ut för att stanna kvar på Styrsö under helgen och gå vakt. I uppgiften ingick även en viss städning av den lilla officersmässen, som var inrymd i en egen barack. Jag hade vakten till­sam­mans med tullaren och spelmannen, dragspe­laren Nilsson från Helsingborg. Vi kunde fördriva tiden med att musicera och sjunga. Nilsson var glad vid att ta sig en sup och när vi kom till offi­cers­mässen gick han fram till barskåpet och började studera liggaren, i vilken man införde markeringar för det antalet snapsar, som vederböran­de officer hade tagit. Han studerade boken noga och konstaterade:

- Vår plutonchef fänrik Callerström har inte tagit någon snaps hittills, men det skall strax åtgärda. Nilsson hällde upp en redig snaps, sedan en till, torkade sig om munnen och sade:

- Nu har han äntligen blivit en riktig karl och fått ett par snapsar innanför uniformen - och ritade in två streck i ligga­ren mitt för plutonchefens namn.

Mot slutet av utbildningstiden, d v s från första dagarna i oktober och fram till den 25 i samma månad, skulle vi ha s k tillämpningsövningar. Djungeltelegrafen hade redan omtalat att det skulle bli vissa överraskningsmoment inlagda i övningarna. Det skulle exempelvis kunna hända att våra baracker blev utbombade och att vi skulle bli nödgade att flytta ut i tält. Så kom då dagen ”D”. Väderlekstjänsten hade spått ökande vindstyrka, det skulle blåsa upp till storm och redan på morgonen var vindstyrkan uppe i 15 sekundmeter, allt eftersom tiden gick började det tjuta värre och värre i knutarna på kasernen.

På morgonuppställningen fördelades de olika sysslornas och vi, som hade hand om strålkastarna, fick veta att Måvholmen (ett litet skär) skulle bli orten för vår militära verksamhet under tillämpningsövningen. Vi hade med andra ord lycka med oss, utom Silver (431 Gunnar Nilsson) han hade oturen att bli kommenderad till kökshandräckning just den dagen. Det bästa som kan ske på en manöver, är att komma ut på en enslig holme, helst utan något som helst befäl som i detta fall. Gruppchefen Vk Gundehag hade kommandot över oss. ”Oss” – det var 523-Andersson, 555-Johansso, …Theander, ”Lillen” och jag 2090. Vi var glada över att komma ut till Måvholmen, där skulle vi få vara i stort sett i fred från ”kriget”. Medan de andra kanske så småningom skulle få flytta ut i tälten, skulle vi ligga i vår sköna, varma barack och det lugnt och trivsamt.

På morgonen gick vi ut med fiskebåten ”Elvy”, det blåste hårt och enligt förnyade rapporter skulle vindstyrkan öka ytterligare – till 25-30 sekundmeter. Första vistelsen skulle inte bli långvarig, vi skulle bara göra vissa förberedelser och sedan ta oss tillbaka till förläggningen på Styrsö för att äta lunch.

- Nu åker ni ut och förbereder er för närstrid, sade fänrik Callerström med ett undertryckt leende, han visste alltför väl att vi inte skulle göra stort mer än att ordna i baracken.

Framme på Måvholmen fördelade vi sängarna och hade en hel del besvär med att få fyr i kaminen. I baracken fanns det också ett kök, men spisen i den var inte i ett sådant skick att det gick ha fyr i, det mesta var så upprostat och någon eldning inte kunde komma ifråga. Innan vi återvände tillbaka till Styrsö stoppade vi kaminen full med ved och hoppades att den fortfarande skulle vara någorlunda varm vid vår återkomst efter lunchen. Vinden ökade, men vi fraktades trots den annalkande stormen tillbaka till Måvholmen, kriget skulle inte avbrytas bara på grund av dåligt väder.

Före avfärden från Styrsö försåg vi oss ordentligt med proviant; bröd, ost smör, socker och mycket annat smått och gott. Allt detta skulle vara en komplettering till den reservproviant, bestående av konserver och annan burkmat, som fanns utplacerat på Måvholmen i ett plomberat förråd. Vi fick en kopia av reservproviantlistan så att vi kunde studera de olika rätterna som Öf Sundberg hade tänkt att traktera oss med. Det var pannbiff, köttbullar, blåbärssoppa och mycket annat i den stilen – någon hungersnöd skulle vi tydligen inte behöva drabbas av under de närmaste dagarna. Eftermiddagen på Måvholnen tillbringades med kortspel, läsning, lösning av korsord, sömn och ett fullständigt struntande i ”kriget”.

Före kvällen skulle strålkastarna göras i ordning och det var snabbt avklarat, det mesta var redan i ordning från kvällen innan, då vi skulle ha haft kvällstjänst. Av det blev det dock ingenting, vädret var för hårt för att de bogserade målen skulle inte kunna gå ut till sjöss. Vågorna gick höga och målen försvann i vågdalarna. Tillbaka till baracken igen, till värmen och lugnet, som då och då stördes av att plutonchefen fänrik Callerström höll en liten orientering om läget på Styrsö.

- A-bomb har exploderat på Styrsö och på grund av den höga radioaktiviteten – 250 Röntgen – måste all verksamhet inställas, personalen får ej lämna skyddsrummet under 24 timmar.

Meddelandet togs emot med jubel:

- Fint, ropade alla i korus, då slipper vi stå post ute och bekymra oss om anfallet.

Glädjen varade dock inte så länge, efter en stund kom det ett nytt meddelande med följande innehåll:

- Tiden är teoretiskt framflyttad ett dygn och all verksamhet återupptas i vanlig ordning och enligt tidigare meddelade instruktioner.

- Vi struntar i deras ”krig”, låt oss äta istället, föreslog Lillen som brukade bli både hungrig och sömnig först av alla. Förslaget mottogs utan protester och tevattnet sattes på. Någon konservöppnare hade vi inte för att nå pannbiffarna, men en bra yxa gör ungefär samma tjänst vid sådana tillfällen och snart hade vi ett dukat bord ute i det rum som högtidligen kallades för matsal.

Det började skymma. Ett tag gick vi ut på berget för att avspana horisonten, men allting var lugnt utom havet. Vindstyrkan hade ökat till bortåt 20 sekundmeter och skummet yrde högt över strandklipporna, det smakade salt i munnen när man svalde. Vinden piskade klipporna och det var förenat med stor möda att stå upprätt på klipporna. Ljusen började tändas vid Donsö, 523-Andersson gick ut för att lägga lämmarna på fönstren, det skulle vara total mörkläggning och inte en enda ljusstrimma fick synas från baracken. Sedan besvärades vi inte av varken telefonsamtal eller radioanrop.

De andra grabbarna höll fortfarande på att spela kort, jag gick och lade mig eftersom vi skulle i tur och ordning vakta kaminen och det var bäst att vara någorlunda utsövd för att inte somna under de långsamma nattimmarna som eldvakt vid kaminen. Eldvakten brukar ha tendensen att somna, i brist på annan sysselsättning under vakttimman brukar man fylla kaminen till bristningsgränsen med ved, den glöder och sprider för mycket värme så att eldvakten blir sömnig. De övriga sovande vaknar också, det är alldeles för varmt i baracken och sömnen blir inte långvarig. Man tar av de tre översta ylletröjorna, men efteråt vill inte sömnen komma tillbaka, det är i och för sig inte konstigt, de flesta hade sovit en hel del på eftermiddagen och inte ens en soldat kan sova hur mycket som helst.

- Lägg dig, säger jag till Malte Gundehag, som har suttit uppe och vaktat elden, jag kan sitta här en timme! Han satt redan på sängkanten och behövde bara lägga upp benen och landa på sidan, sedan var han i sin nirvana.

Allting var tyst och lugnt. Det enda störande var, om man kan säga så, vindtjutet i skorstensröret och vågornas brus nedanför barackfönstret. Jag gick ut på farstutrappan ett tag och försökte genomtränga mörkret med blicken. Först såg jag ingenting, men efter en stund, när ögonen hade vant sig vid mörkret, kunde jag skönja svagt konturerna av Sjumansholmen och Rävholmen samt gatubelysningen från Donsö och fyren vid Donsö Huvud. Så vitt jag kunde se så var det inte några båtar eller annan fara i annalkande som skulle kunna störa vår lugn. Man hör för det mesta en annalkande båt långt innan man ser den, men nu blåste det och motorbullret försvinner i stormen. Jag gick tillbaka in i baracken, fyllde på mera ved i kaminen, som vid det här laget hade börjat svalna, och satte på en panna med vatten på fältköket för att som tidsfördriv koka lite blåbärssoppa. Vedkaminen är inte konstruerad med tanke på att man på den skulle kunna laga mat, köksspisen var inte heller användbar och då återstod bara att plocka fram ”Esbit-köket”. Värmetabletterna ligger prydligt i själva ”köket” som är utformad som en plåtlåda, man behöver bara vika upp sidorna så står köket där färdigt. Man lägger i fyra-fem tabletter, tänder på och efter en liten stund börjar blåbärssoppan koka. Man slår en ordentlig portion av soppan i den tjocka porslinsmuggen, blåser på soppan och försöker sörpla den i sig. Det bränns på tungan, dels av värmen och dels av sötman eftersom soppan är starkt sötad, men den smakar utomordentligt gott.

Tiden går trots allt rätt fort, snart är timman till ända och jag förbereder mig till en ny sömnperiod. Innan dess väcker jag dock 555-Johansson, som skall överta vakten. Han vaknar utan alltför stora ansträngningar. För min del låter inte sömnen vänta länge – efter en stund är man både blind och döv för omvärlden.

På morgonkröken vaknade jag av att det kändes kallt i baracken, men orkade inte bry mig om vem som hade felat med eldningen – somnat under vakten. Jag tittade på klockan och den visade på 0400. Efter att ha kastat av alla kläderna när det var för varmt, fick man nu leta reda på soldatkappan i fotändan på britsen och dra den över. Efter en stund tröttnar 523-Andersson på kylan, går upp och tänder i kaminen, strax efter är det åter varmt och gott i baracken. Så sakteliga vaknar alla andra också och det uppstår diskussion om vem som hade slarvat med eldningen. Förhöret visade att det var ”Lillen”. Han skulle ha passat kaminen från 0300 till 0400, men inte brytt sig om detta och somnat på sin post. ”Lillen” hade alltför ofta en tråkig böjelse att strunta i saker och ting.

- Du fick väl inte dina 10 timmars sömn per dygn eftersom du inte orkade vaka en timma, grälar de andra grabbarna på ”Lillen”. Han är känd att vara i behov av minst tio timmars sömn per dygn, annars är han odräglig, grälsjuk och påstridig. ”Lillen” är, trots sin fysiskt något oansenliga format, i besittning av stor ettrighet och påstridighet. Att de flesta småväxta människor är påstridiga, sägs bero på att de är för små att slåss med sina till växten betydligt större motståndare och för långsamma att springa ifrån dem. Därför tar de ta till andra stridsmetoder och gör som bollfisken. När fienden hotar den så blåser den upp sig och blir så stor att inte ens hajen förmår gapa tillräckligt stort att svälja den.

Klockan 0600 ringde telefonen. Det var plutonchef fänrik Callerström som ville meddela att stridigheterna är avblåsta och att hela batteriet har fått förmiddagen ledigt för att kunna vila upp sig. Vi skulle få stanna kvar på Måvholmen och vänta till klockan elva, då fisketrålaren ”Elvy”, skulle komma och hämta oss, meddelade han.

Av återresan blev det dock ingenting. Stormen ökade och senare på dagen kom det ett nytt meddelande från ledningen. Fisketrålaren kunde inte gå ut för stormen och Måvholmen har inte någon brygga att lägga till. Skäret är litet och ger inte något skydd ens på läsidan för att man skulle kunna lägga till under ogynsamma väderleksförhållanden.

Det tillstötte även andra komplikationer. I land gick det ”asiaten” en svår influensa och vi hade tydligen drabbats av den. Inkubationstiden var över och flera av oss började känna sig krassliga. Vi meddelade detta till ledningen, men svaret var att de inte kunde göra någonting åt det just nu, vädret var för svårt, båten kunde inte gå ut och helikopter flyger inte i 25-meters vindstyrka.

Vi fick till­bringa några extra dagar ute på skäret, asiaten gjorde inte vistelsen där mycket bättre. Hade vi varit helt friska, skulle det ha varit bara trevligt, efter några dagar hade vi fått tillstånd att bryta upp förrådet med reservprovianten och äta av alla de goda rätterna som fanns där. Nu ville ingen ens höra talas om mat, vilket i vanliga fall utgör ett stort konversation­sämne och intresseområ­de för en soldat. I den finska armén sade man "En soldat mår inte bra förrän han har ätit så att han har mått illa". Över telefon och radio­nä­t sporde öv­nings­led­ningen ibland om vår hälsa, men efter­som ingen var direkt döen­de, bara illamå­ende och febrig, fick vi stanna kvar på skäret tills stor­men hade be­darrat. När vinden hade mojnat till­räckligt och vågorna avtagit ringde plutonchefen och meddelade att det kommer en båt och hämtar oss. För säkerhets skull blev vi inlagda på Nya Var­vets sjukstuga för observation och fick däri­genom göra en värnplikt som var 4 dagar längre än de stipule­rade 308 dagarna, men slutet gott - allting gott.

Efter värn­plikt­stjänst­göring­en var jag för första gången under en längre tid hos familjen. Jag sände ut ett antal meritför­teckning­ar: till Vat­tenfall, Tele­verket och Nordiska In­strument, alla i Stock­holm­strakten. Varken i Borås eller i Göteborg fanns det något större utbud inom elektronikområdet.

På ett av de stora varven i Göteborg jobbade ställningsbyggaren Konrad. Som arbetskamrat hade han en neger från Miami som kompisarna kallade Jim.

Under en vilopaus frågade Konrad negern Jim.

- Hur kommer det sig att negrer har sådan tur hos våra svenska flickor?

Jim grinade förnöjd, och hans tänder glänste som pärlor i hans svarta ansikte.

- Jo boy. Svarade han, vi inte annorlunda skapta än vita män. När vi träffa

flicka, vi kyssa hon först nacken, sedan munnen och åter nacken. Då de bliva som bananen – ätbar.

När Konrad kom hem, tvättat sig, ätit och läst dagens tidning knäppte det till i Konrads huvud. Jims recept skulle prövas. Konrad smög sig bakom sin fru, som stod och diskade, kysste henne i nacken, sedan på munnen och återigen i nacken. Efteråt tittade frugan på sin man, och utbrast:

Du har då riktiga negerfasoner Konrad!

Konrad är numera ordkarg och grubblande.