KÄNSÖ, IDYLL I SÖDRA SKÄRGÅRDEN

FÖRR SJÖFOLKETS SKRÄCK.

Långt ute i havsbandet ligger Känsö, klippan som för omkring 150 år sedan blev karantänanstalt och sedan under närmare 70 år var en både känd och fruktad hamn för allt vad sjöfolk hette. Pest, kolera och gula febern var mänsklighetens gissel i forna dagar och det gällde att mota sådana farsoter redan vid landets gränser. Och så kom det sig att myndigheterna redan 1770 beslöt att förlägga en karantän till det avlägsna Känsö, eller Wargö håla, som ön kallades på det tiden.

I dag är väl ön närmast att betrakta som ett kulturminnesmärke av högst betagande slag. En besökare tycker sig ha hamnat i en övergiven stad, när han landstiger på denna fjärran ö, vars bebyggelse och växtlighet är som exotiska främlingar i detta kala skärgårdsrike. Den nuvarande anstalten stod färdig 1818, men dess tillkomst hade vållat myndigheterna svåra bekymmer. Förgäves hade landshövdingen i Göteborg vänt sig till stadens läkarkår för att ordna karantänen, men ingen lyssnade till det lockandet anbudet, sysslan var nämligen bra betald, och förklaringen var väl att söka i skräcken för de hemlighetsfulla sjukdomarna. Man vände sig då till Collegium Medicium, som beordrade en läkare med en fältskär som biträde samt en karantänsmästare till ön. En Quarantäns Commission bildades, vars krävande kraft var amiralitetemedicus Pehr Dubb, som för sina insatser av K- Maj:t tilldelades 500 riksdaler banco, en gratifikation som skulle förvandlas till en gåva, lämpligen en (snus) dosa av motsvarande värde! Kronan ställde vidare 120 man ur Bohus regemente till förfogande, och så satte man i gång på allvar. Man gjorde utfyllningar i det grunda vattnet, och så kom varje hus att utgöra en liten ö, som förbands med de övriga genom välvda vindbryggor.

Byggnaderna uppfördes i svenskt herrgårdsstil, men f. Ö. Hade man tagit karantänen i Marseille som förebild. På öns högsta punkt byggdes ett torn, som än i dag är ett känt sjömärke i dessa farvatten. Arbetsledare och militärbefälhavare på Känsö var majoren Jacob Forsell, farfar till operachefen John F., och även om han år 1838 måste rapportera att ”av brist på pengar inte heller i år något byggnadsarbete”, så stod dock den nya anstalten färdig fem år senare med pesthus, observationsbyggnad och konvalescentlokal, mönsterhus, bostäder och magasin.

Dubb och Forsell var tydligen föregångsmän, inte bara i den bemärkelsen att de byggde vackert och gediget, de lät ven inreda sådana bekvämligheter som lufttrummor och wc i lokalerna. Att rädslan för smitta var stor framgår inte minst av bestämmelserna för tillträde till kommunikationsrummet, det enda som hade förbindelse med pesthuset.

Så här lyder instruktionen enligt Dubb:

” Då t.ex. karantänsmästaren var em. dit går för att avlämna provianten för påföljande dag, öppnar han fönstret för att utvädra vad av syraångor ännu kan vara kvar uti rummet, sedan bäras proviantpersedlar in och avlämnas. Då sådant är verkställt inhämtar han uti en blecklåda de rapporter och rekvisitioner, som läkaren där avlämnat, väl genomblötta med vinättika, upphängda över snören till avdrypning, samt avlämnar efter sig de brev och förhållningsordres, som äro ämnade Pesthusläkaren eller andra uti lasarettet. Därefter, innan han utgår och väl låser dörren, framsätter han de rökverksmaterialier, vilka Pesthusläkaren skall blanda tillsammans, när denna är sinnad att gå därifrån. Sedan karantänsmästaren detta verkställt, låter han nedsläppa vindbryggan mellan lasarettet och observationssjukhuset samt med klockringning giver dem uti pesthuset tecken att avhämta varorna. När Pesthusläkaren låtit avhämta vad som ut detta rum var inlagt, igenstängt fönsteren…… sammanblandar han rökningsmaterialierna och tillåser dörren efter sig samt ringer för att påkalla vindbryggans upphissande och tillåsning.”

Kontrollen var tydligen noggrann, vilket även gällde den yttre bevakningen, som sköttes av kronans fartyg, av vilka ett var placerat mellan Skagen och svenska kusten, ett vid Koster och ännu ett vid Vinga. Ett batteri om tolv sexpundiga kanoner svarade för ordningen i hamnen. Behandlingen av såväl patienter som andra var inte alltid av mildaste slag. Lotsarna ombord på misstänkta fartyg kastades helt enkelt i sjön, drogs upp igen och ansågs därefter smittofria. Enligt 1807 års karantänsreglemente skulle transporten av den sjuke ske på följande sätt ”….skola håren tätt vid huvudet avklippas samt huvud och ansikte tvättas i ättika eller havsvatten, innan han liggande i sin koj nedsläpptes ut båten, som sedan lägger till uti öppningen under sjukhuset, varefter han med hissmaschin ur båten upphissas uti badrummet och där, utan att med händerna vidröras, nedsänkes med koj och kläder uti badkaren; under badningen lossas med krokar och skärande verktyg kläderna från kroppen, så att den sjuke kan därutur upptagas, torkas och gnidas med ättika samt vidare förflyttas till det för honom avsedda sjukrummet.”

Begravningsbestämmelserna var även de omständliga. De döda skulle på en särskild bår forslas utom hamnen, ”varest liket med tillräcklig vidfäst tyngd på ett av Militär-Chfen anvisat ställe i havet nedsänkes,” varvid personalen i en bogserande båt med minst fem famnars tross skulle hålla sig ovan vinden, dvs. ” I lovart för liket.”

Ja, så gick det till på Känsö förr i världen. I dag händer här föga, ty den gamla sjukhusstaden sover sin Törnrosasömn. Av förfall mörks dock intet, ty kronans folk, dvs KA4 i Göteborg, har med stor pietet vårdat sig om underhållet av de sällsynt vackra byggnaderna. Synd bara att dessas väggar ej kan tala, ty då skulle de säkert haft åtskilligt att förtälja om den myndige majoren och riddaren Jacob Forsells regemente, men även om annat känt folk, om postmannen Olof Erikcsson (född 1774 och död 1818), fader till de namnkunniga bröderna John och Nils, vilken ligger begraven på denna ö.

Och kanske hade vi även fått höra talas om Victor Rydberg, under en tid informator åt karantänsmästarens barn, då han mellan plugg och förhör även ägnade sig åt författarskap, som enligt traditionen var förlagd till Känsö krog, där åtminstone romanen Singoalla kom till. De tragedier, som utspelades i ”Parloirens” inre, där de pestsmittade och andra sjuka fick träffa sina anhöriga, dock skilda åt genom galler och en vägg av stickande tjär- och svavelrök, hade väl över de haft ett visst intresse för senare tiders barn.

Floran på Känsö skiljer sig från det karga grannskapet. Här finns rara örter, och här har lövskogen vuxit sig vild till en djungel, antagligen utan motsvarighet här i landet. Det var Jacob Forsell som lät plantera träd och buskar, vars växtkraft dessvärre numera inkräktat även på öns vackra kyrkogård, som råkat i svårt förfall. Skulden härtill är inte Kronans men väl vederbörande sockenpampas inom Styrsö, dit Känsö hör. Missförhållandet borde nog snarast rättas till, ty om så ej sker har snart buskar och träd helt erövrat de bortgångnas sista viloplats på denna kulturens svenska utpost i tid och rum. Kanske har domkapitlet i Göteborg möjlighet att ingripa.

Pestens svarta duk och den gula koleraflaggan, som förr så ofta hissats på Känsö, har numera hamnat på museum. Men även Känsö karantän är ett kulturminne, som tarvar vård och tillsyn.