Lumpen – ett nödvändigt ont

En nyinryckts syn på saken.

Inryckningsdagen var ett datum, som för de vid olika förband placerade värnpliktiga betydde slutet på ett liv i frihet – (åtminstone i relativ frihet, ty även det civila livet har sina förpliktelser mot oss fast de inte märks lika påtagligt som i lumpen) ett liv, som man först efter denna dag lärde sig tillfullo uppskatta. Nu, ett par dryga – och, så dryga – månader efter inryckningen är det en njutning att klä sig i civila kläder, att få gå omkring med hur oborstade skor som helst och att ha ett helt rum alldeles för sig själv. De första dagarna gick givetvis i den totala förvirringens tecken, alltifrån de pressat lustiga kommentarerna om linnebyxornas storlek.

-”Är det meningen jag skall vara ensam i dom här? Och ”Det är någon som har haft dessa byxor före mig”.

– Oroa er inte för det, det är åtskilliga som har slitit på samma byxa före dig . Till de oroliga spekulationerna kring vad som skulle kunna tänkas hända, om vi inte hälsade på vicekorpralerna – att något fruktansvärt skulle ske, i stil med straffskubbning runt området eller arrest på vatten och bröd i ovisst antal dagar, var vi fullständig övertygade om. De militära förkortningarna var också föremål för små Gösta Knutsson-stunder av ivrigt frågande, mtrl, bat, battfu, kn och liknande kryptiska uttryck.

De i umgängeskretsen som hade sin tribut till fosterlandet avklarad, hälsade oss med glada leenden när de mötte oss på stan, därmed bekräftande den gamla satsen att skadeglädjen är den form av förnöjelse, som människan har lättast för, och de spädde på med hårresande historier om griniga befäl, manövrar i 40 graders kyla och full snöstorm, sjuksystrar med vaccinationssprutor av cykelpumpsformat m fl liknade små trevligheter. Luckkompisarna, kläderna, sängen – ja, ni vet -, vapnen, allt var tämligen nytt, okänt, en aning skrämmande.

Men – så småningom började man känna sig en liten aning hemma, man kom underfund med att en hel del klädespersedlar var synnerligen lämpliga för ändamålet (det är väl inte många tygsorter som står emot så mycket smuts, väta mm som kommmistyget gör) men tyvärr även att en hel del detaljer skulle kunna lämna mycket övrigt att önska. Ur högen kan vi plocka fram ett par av de mest beryktade damasker och linnehalsduken – den s. K. ”idioten”. Damaskerna kanske kan försvaras med en smula god vilja, men halsduken strider mot alla sunda konstruktionsprinciper, där det behövs en smula tyg för att skydda halsen, där finns ingenting, men däremot finns det mycket tyg på ställen där intet behövs. En sådan halsduk skyddar lika litet halsen mot skavsår som hängslen skyddar oss mot kyla. Man undrar bara hur länge soldaterna har plågats med dessa persedlar och vem som är uppfinnaren. Lyckligtvis äro dessa saker på en hel del förband helt avskaffade och håller även på att avvecklas på de förband, där de fortfarande förmörkar tillvaron för menige man.

Som f d soldat i den finska armén saknade jag fotlappar och näsdukar. Det hjälpte inte att gå till regch, fotlapparna klarade man sig utan, men med näsduken var det värre. Det kunde jag aldrig förlika mig med, var t o m uppe hos regementschefen och snöt mig genom att snörvla i uniformsärmen. Ingenting hjälpte.

Maten är både god och närande, de som klagar på maten har egentligen sällan anledning att göra det, speciellt om man går till de äldre soldatinstruktionerna från 1769 där man kan läsa: Varannan eller var tredje dag varm mat, inte mer än en sup brännvin, men i stället litet gott dricka.

Om profossen (idag motsvarande ung. fältväbeln, flaggjunkaren) sägs det att han bör vara:

Handfast, dristig och se hiskelig ut.

Dock – befälet visade sig vara vanliga människor på gott och ont och en så pass viktig del av livet som mat, mycket mat och mat i rättan tid har väl ingen hittills haft större anledning att klaga på. Och utom dessa och många andra rent ytliga erfarenheter fick vi litet till mans tillfälle att se över vår personliga inställning till det illa beryktade fenomenet lumpen.

Idén bakom all militär utbildning i fredstid måste med nödvändighet vara den, att den så mycket som möjligt skall ha en avbild av förhållandena och beteendesätten under ett krig. Hur nära som helst de verkliga förhållandena kan man ju inte komma i fredstid, i ett demokratiskt land är den enskilde medborgares liv mer eller mindre heligt och får ej riskeras i onödan.

Krig är – och gudskelov att ingen människa nu för tiden förfäktar motsatsen – ett abnormt onormalt tillstånd. Alltså måste också fredstjänstgöringen för den enskilde individen föra med sig ett ganska stort mått av de onaturliga förhållanden som kännetecknar krigen –lydnadsplikt, avkall på kravet om personlig frihet och mycket annat. Det måste vara så, ty ingen trupp blir i alla hast väldisciplinerad och kunnig för att krig förklaras. Många driver dock motsatsen till det yttersta och driver olydnaden såsom en sport och huvudsakliga sysselsättning. Tyvärr är det så att de sämre exemplen smittar mera än de bättre och man får kanske ibland uppfattningen att hela församlingen står på synnerligen låg lydnadsnivå – så är ingalunda fallet. De flesta ungdomar nyförtiden är dock synnerligen sakliga och klarseende – de fogar sig i nödvändigheten. Senare tiders utveckling har fört mycket nytt med sig, värnpliktsrådet, regementsnämnderna mm.

Detta är inte något nytt. Likaväl har vi så väldigt lätt att glömma det när vi gnyr över terrängtjänst och kondisträning. Går man tillbaka till denna enkla logik, så kan man finna en förklaring till det allra mesta av det, som vi ofta anser onödigt, tidsödande och dumt. Och trots att man inser detta, så väller det upp en olustkänsla inom en – varför skall just jag öda bort nästan ett år av mitt liv under dessa onaturliga omständigheter? Jag passar ju inte alls här, låt mig vara ifred så får de som är roade av att kriga hålla på med lumpen.

Och när man slutat se rött för den gången, så förstår man med litet god vilja varför. Trots allt skäll på välfärdsstaten, på de höga skatterna, på bostadsbrist och regering, så representerar fosterlandet – om uttrycket får användas utan att det verkar patriotiska brösttoner – i alla fall vissa värden för oss, alltför självklara för att vi överhuvudtaget skall lägga märke till dem när allting fungerar normalt. Vi får röra oss hur vi vill, vi får hysa och framföra vilken politisk eller religiös övertygelse vi vill, vi är skyddade från vissa katastrofer, sjukdom, brand och hemsökelse, genom våra gemensamma inrättningar. Vi får skriva vad vi vill i våra tidningar – om Du skriver i ett blad att förhållandena på ett förband är olidliga, att rakvattnet är iskallt och befälen snorkiga, så kan inte självaste ÖB sätta Dig i burken för det, eller ens få reda på att det är Du, som har skrivit det. Du kan också gå upp till regch eller regnämnden och påpeka vissa oegentligheter utan att drabbas av bannbullan eller förföljelse från befälets sida. Vi har med andra ord lagar, som vi själva har fastställt och som garanterar oss skydd mot övergrepp av olika slag. Vi har rättigheter, som vi anser självklara, men som i många andra länder är fullkomligt otänkbara – den ungerska revolutionen visar i all sin blodiga desperation hur mycket ett folk är villigt att offra, för att få dessa för oss helt naturliga förmåner – som naturligtvis också motsvaras av plikter av olika slag mot landet, gemenskapen, medmänniskor. Bara den som själv har upplevt diktaturen och ofriheten har förmågan att tillfullo uppskatta vad ett demokratiskt (demokratiskt i ordets verkliga betydelse inte såsom ordet missbrukar på sina håll) styrelseskick betyder – och framför allt hur mycket det är värd att försvaras.

Alltså, vad du får i utbyte för rovet av 10 månaders frihet och de miljarder, som du tillsammans med 7 miljoner andra svenskar lägger ned på försvaret - det är en viss garanti mot ett frihetsberövande, som säkerligen skulle bli outhärdligt kännbart och längre än 10 månader. Du betalar detta bl.a. för att få behålla din frihet och tro på att jorden är rund, att människor inte är gudar och att – ja, faktiskt – att vapenmakt och rå, brutal styrka inte skall vara det utslagsgivande i mellanfolkliga konflikter. Ingen begär att Du skall tycka om det. Ta det som en hård, men nödvändig, prövning, den är dock övergående.

Kanske är detta nyttigt att tänka på ibland – men ta det för allt i världen inte som ett försvarstal, vare sig för krig som princip eller för att små detaljer i vårt dagliga kasernliv. At tycka om och trivas i det militära, är åtminstone för undertecknad, något högst otänkbart – att acceptera det däremot, är att fatta vad som rör sig om och vilka värden som står på spel.

Någon har gjort en parafras över Winston Churchills yttrande:

Aldrig har så många lärt så litet på så lång tid, vilket i och för sig kan i viss mån vara med sanningen överensstämmande, men som också en annan, mycket erfaren man har sagt:

”Varje land har en armé – sin egen eller andras.”