Hägersten 1959

Efter avslutad ingenjörsutbildning och fullgjord värnplikt vid Marinens Kustartilleri i Göteborg trodde jag att min beröring med militärerna och allt vad därtill hörde var slut, men i själva verket skulle det just börja - och det på flera plan. Jag sökte mig arbete på Västkusten, men där fanns inte särskilt många varianter att välja på, bara hos LM Eriksson. När betygen och meritförteckningarna hade vandrat på olika firmor, fastnade jag för ett företag i Stockholm, hos Nordiska Instrument (en filial till Bührli-Örlikon i Zürich med huvudsaklig inriktning på att tillverka styranordningar till 40 och 57 mm luftvärnskanoner)

Det fanns ytterligare ett alternativ, också i Stockholm, på Vattenfalls laboratorium. Anledningen att jag valde Nordiska Instrument kommer jag inte ihåg. Omgivningen kanske påverkade mig, Nordiska Instrument ligger intill Mälaren och har Hägerstens båtklubb som granne. Så här efteråt undrar man hur det skulle ha varit om jag hade tagit anställning hos Vattenfall, men det kan man ju bara undra…..Jag hyrde ett rum i en villa hos familjen Sigge på Båtsmanskroken 10 i Mälarhöjden, medan Ann-Marie med Tomas skulle i brist på familjebostad tills vidare stanna kvar i Borås. Hyresrummen skulle kunna karakteriseras med Nils Ferlins dikt: Jag är en inneboende, jag hyr ett möblerat rum…..

Arbetet bestod i att trimma luftvärnssikten för leverans till KATF (Kungl. Armétygförvaltningen). Eftersom det ursprungligen var en schweizisk firma så bestod den av närmare 40% schweizare och vi kom att bli sysselsatta just med det som jag inte fick hålla på i KA, bl.a. med montering av P12 radaranläggningar på luftvärnssikten.

När jag hade arbetat och bott några veckor i Stockholm och blivit en smula hemmastadd, kom jag att tänka på min förste rumskamrat i Borås, Robert Felszegi. Jag visste att han hade flyttat till Stockholm, på sina besök hos familjen Eklund i Borås träffades vi ibland helt apropå. Han var flykting, liksom jag, och att få tag på honom var inte alldeles enkelt. Jag ringde till dåvarande motsvarigheten till Invandrarverket och fick beskedet att de inte visste om han var kvar i landet. Det är fortfarande så att Invandrarverket inte ger något direkt besked. Man lovade dock att se ifall Robert fortfarande var kvar i landet och då skulle de meddela honom min adress och han själv kunde eventuellt ta kontakt med mig.

Efter några dagar ringde Robert och vi strålade samman på ett kafé på Herkulesgatan. Det var ett ställe där många utlänningar möttes, Robert var utåtriktad och vistades mycket ute på stan. Under kvällen framgick det att han hade en lägenhet på två rum och kök och om jag ville så skulle jag få hyra det ena rummet av honom, han var ju ändå sällan hemma. Här hade jag det betydligt trevligare, ett eget rum med tillgång till kök och badrum. Nu hade jag åtminstone någon att umgås med, även om det inte blev så ofta. Robert var mycket ute.

Under det att jag bodde på Båtsmanskroken 10 skrev jag till en fotofirma i England och ville ha närmare uppgifter om ett blixtaggregat. Det gick flera veckor utan att jag hörde någonting från firman, men en dag ringde en dam och sade att de hade fått ett brev adresserat till mig. De bodde också i Mälarhöjden och det hade blivit adressförväxling. Damen bodde på Båtsmansklevet 10. Hon sade att det skulle stå Afanesjeff på dörren.

När jag kom dit visade det sig att familjen var av blandad härkomst: Mannen var ryss och hustrun svenska - bördig från Borås. Eftersom jag hade bott i Borås kom vi naturligtvis att diskutera staden och jag blev kvar där en lång stund. Så småningom kom även hennes man, han hade en "Ljudbutik" på Gröna Lund - i butiken kunde man tala in sin egen röst på en skiva. I slutet av 50-talet hade bandspelarna ännu inte blivit så talrika och det var populärt med egna inspelningar. Företaget hade av allt att döma gått riktigt bra, de hade eget hus och (enligt hustrun) även ett antal tomter i Mälarhöjden.

Mannen hette Georg och senare, när jag kom med i Militärtolkarna, lärde jag känna honom något mera. Han var god vän med Andrej Daragan och en stor bilentusiast. Han ägde en Horsche, en öppen bil av tysk tillverkning, (Hitlers och partipamparnas favorit) som han satsade stora pengar på att renovera. Hustrun Inger var inte alls lika intresserad, hon tyckte mest att det var kallt och obekvämt att åka i bilen (speciellt på sommaren när suffletten var nerfälld) och hade gärna sett att mannen skulle ha skaffat familjen en "riktig" bil. Nu kan man dra en parallell med Viktor Eriksson, han kostar också så mycket på sina Dyna Panhards, av vilka de flesta inte är kördugliga, men har ingen bil att åka i och är tvungen att hyra en vid behov. För närvarande (2004-11-17) är Viktor sjuk, han fick en hjärnstroke och vistas på ett rehabiliteringshem i Hammarby Hamnstad.

Georg insjuknade i cancer och dog några år efter det att vi hade blivit bekanta. Hustrun Inger, som var trött på mannens bilintresse gjorde sig fortast möjligt av med bilen. Köparen gjorde säkert en bra affär för Inger var allt annan än affärsman. Bilmärket är sällsynt och högt skattat bland entusiasterna för veteranbilar.

Oavsett min något förbättrade situation, beträffande boendet, var det ändå ganska trist att vistas i Stockholm alldeles ensam, jag längtade efter Ann-Mari och barnen. Vid det här laget hade familjen utökats med ytterligare ett barn - en flicka som i dopet fick namnet Maria Helena. På grund av mitt arbete i Stockholm kunde jag inte vara med på förlossningen, det var inte så vanligt heller ännu. Det första mötet med henne var något chockartad, förlossningen hade varit rätt svår och flickan hade ett ganska deformerat, päronformat huvud. Hon såg inte mycket ut för världen, svarthårig, mörk i hyn, med mycket tunna och sirliga armar och fingrar. Ann-Marie var ganska tagen av förlossningen och vistades hela sommaren hos sina föräldrar i Falkenberg. 

Att få en bostad i Stockholm var nog ännu svårare än i Borås och jag började förtvivla. Några bekanta av rang hade jag inte heller och pengar att köpa en bostad för var inte att tänka på.

Lite tur måste man dock ha och i detta fall visade sig turen komma från ett ganska nära håll. Efter att ha arbetat en tid på Nordiska Instrument blev jag bekant med herr Ulfward, ägaren till både fabrikstomten och byggnaden. Det var en äldre, jovialisk änkling som med sin enda dotter bodde i en tvåvåningsvilla intill fabriksområdet.

Det påstods att han skulle ha varit en ganska hård affärsman under sin aktiva tid, nu hade han emellertid mildrats avsevärt och mot mig och min familj visade han sig från sin allra bästa sida. Han var änkling sedan flera år tillbaka och hade vissa bekymmer med sin dotter Inga. Hon var enda barnet och som en sådan en rik arvtagerska. Dottern ansågs vara ganska bortskämd (inte så underligt eftersom hon var enda barnet) och Ulfward var orolig för hennes framtid. En gång var han tvungen att sända henne iväg ända till Amerika för att bli kvitt en alltför ivrig, men tydligen olämplig friare. Som före detta affärsman tog Ulfward naturligtvis reda på vad friaren var för typ och räddade därmed Inga från att bli ett ekonomiskt byte. Det ordnade sig dock för henne, hon gifte sig med en polisman och fick två barn. För ett par år sedan hittade jag några bilder från Hägersten-tiden, en av dessa var på Inga och hennes nyfödde son, jag sände bilden till henne och fick ett sorgligt budskap tillbaka. Sonen hade omkommit vid en trafikolycka - 20 år gammal.

Vid närmare samtal med Ulfward kom det fram att han behövde någon som kunde se till hans oljeeldningspanna och utföra några mindre arbeten, eventuellt köra honom någon gång till Södersjukhuset - en form av gårdskarl och privatchaufför. En lägenhet skulle också kunna ordnas, en mycket liten och belägen på fabriksområdet men ändå.... Nu skulle Ann-Marie och barnen kunna flytta till Hägersten och vi kunde äntligen få bo tillsammans. Vid det här laget hade vi varit gifta i ett tiotal år utan att ha fått bo ihop någon längre tid.

I början på februari 1959 gick flyttlasset från Borås till Hägersten med de saker som vi vid det här laget hade hunnit anskaffa. När flyttbussen från Borås Express stannade framför Kyrkogårdsgatan 5 i Borås och bakdörrarna öppnades, såg det inte ut som om våra få saker skulle få plats, bussen föreföll redan fullastad. Hur det nu var så gick våra få tillbehör in i flyttbussen och nästa dag var vi i Stockholm. Ann-Marie var förargad på bärarlaget för att de vid urlastningen i Hägersten råkade tappa hennes alldeles nyanskaffade Husqvarna symaskin. Maskinen klarade sig, och trots att jag har sytt ryggsäckar på den så fungerar den ännu idag (fast inte lika tyst som förr). På ett gammalt kvitto ser jag att den kostade 850 kronor – det var mycket pengar då.

Nu hade jag familjen boende på praktiskt taget arbetsplatsen i Hägersten och kunde gå hem till Ann-Marie och barnen för att dricka 11-kaffe. Med lägenheten följde vissa förpliktelser, jag fick då och då köra ägaren, direktören Ulfward till sjukhuset. Han ägde tomtmarken, lägenheten, en Fordbil 54-års modell (med stora vingar bak) och själva fabriksbyggnaden, som hyrdes ut till Nordiska Instrument. Sysslan blev inte alltför betungande, det var en äldre välvillig herre och ibland fick vi låna hans bil mot att jag då och då såg till hans oljeeldning. Oljeeldningsaggregatet var av mycket gammal modell, det lär ha varit ett av de första från Amerika efter kriget importerade utrustningar.

Lägenheten var inte stor, men vi var inte heller mer än 4 familjemedlemmar på den tiden, varav två ännu ganska små. Tomas var 10 år och Maria knappt två. I lägenheten fanns det en toalett, också den i miniatyr-format. Toalettmåtten var verkligen minimala, storvuxna personer (som Gertrud Damberg) fick backa in i den och då gick dörren inte att stänga och vi fick inte under tiden komma ut till farstun där toaletten var belägen. Om lägenheten var liten så var inte hyran heller direkt betungande. Den skulle betalas med 100 kronor/månad - ett år i efterskott. Vi bodde där ca ett och ett halvt år innan flyttningen till Nyköping blev av och när jag gick in till direktör Ulfward för att betala hyran, tog han den ena tusenlappen och sade:

- Behåll resten, ni kommer att behöva pengarna till gardiner och sådant nu när ni flyttar till Nyköping. Dottern Inga var kanske inte helt med på noterna, men Ulfward hade sista ordet. Jag har hyreskontraktet kvar såsom ett minne om en trivsam period i livet.

Tiden i Hägersten har lämnat enbart trevliga minnen. Visserligen var lönen liten och bostaden kunde inte heller sägas vara helt modern, men trivseln var det just inte något fel på. Speciellt på våren och sommaren var det en mycket bra bostad. På vintern fick vi elda i spispannan, den gav både värme och varmvatten. Under min tid på Nordiska Instrument utvidgades firman med en kontrollhall och för att få plats till byggnaden fälldes ett antal stora ekar på intilliggande tomt. Veden fick jag ta hand om och den värmde verkligen flera gånger. Det var 3-4 månghundraåriga ekar med en imponerande omfång och jag hade stora svårigheter med att få ned dem till en storlek, som det gick att stoppa in i spispannan. Stammarna var tjockare än vad jag kunde komma igenom med en vanlig bågsåg, jag fick vända på stammen och såga från flera håll. Inte ens det hjälpte, det blev alltid kvar en bit inne i stammen som inte blev avsågad och jag var tvungen att klyva stammen innan jag kunde såga mig helt igenom.

Det blev ved för hela vintern, och en del fick vi lämna kvar när vi flyttade till Nyköping på hösten 1960. Norstedts förlag hade sina lokaler alldeles intill Nordiska Instrument och därifrån fick vi också en del virke, packlådor och övrig förpackningsmaterial.

Telefnsamtal med mormor Lilly på Mors dag 1959

Hösten 1959 blev jag inkallad till repmånad i Dalaskogarna, samtidigt skedde det ett mord på en taxichaufför i Huddinge och Ann-Marie hade vissa betänkligheter när hon skulle bo i Hägersten ensam med Tomas och Maria under tiden. Då fick Tomas vara uppe hur länge som helst, Ann-Marie är en stadsflicka och inte van vid mörkret.

Mörkt och tyst blev det runtomkring bostaden under vinterhalvåret. Fabriksbyggnaderna låg i mörker och de få gatlyktor, som lyste upp vägen ut mot Hägerstens Allé, stod en bit från bostaden och bidrog föga till upplysningen. Tomas kunde läsa och jagade upp sig ibland med att läsa spökhistorier om tomtar och troll, men inte värre än att han för en krona i belöning kunde gå runt fabriksbyggnaden och Nordsteds-förlagshuset efter mörkrets inbrott.

 Direktör Ulfwards ägde hela området ända upp till Klubbacken och för Tomas var det ett utmärkt ställe att börja odla sina nyligen vaknade naturintressen. För Maria del var det lite sämre. Hon var bara två år och eftersom bostaden låg över ett garage utgjorde den långa trappan ned till marknivån ett visst faromoment. Ann-Marie fick passa henne så hon inte störtade utför trappan i utövandet av sina nyvunna gångfärdigheter. Maria var bra på att klättra och har ramlat ur sin spjälsäng två gånger. Första gången hade vi inte botten i sängen helt nere, hon lyckades kravla sig över kanten och ramla ned. När vi sänkte botten till nedersta läget använde hon sig av sin nallebjörn som trappsteg, på det vis kom hon något högre och kunde klättra upp på kanten. Det blev en ordentlig bula den gången i pannan.

De delar av fabriksbyggnaden som inte hyrdes av Nordiska Instrument eller av svagdricksbryggaren disponerades av Nordstedts Förlag. Det tidigare garaget (som låg under vår lägenhet) utgjorde nu en målarverkstad för skoltavlor. Målaren var inte den som höll sig nykter alla arbetsdagar och ibland brukade han komma upp till lägenheten och beklaga sig över sin hustru. Vid ett tillfälle, när han var bra rund under fotsulorna, gick det inte bättre än att han ramlade nedför trappan. Trappan var brant och höjden bortåt fyra meter. När vi hörde oväsendet trodde vi att han hade slagit sig fördärvad, men Gud är med dårar och fyllon, han ruskade bara på huvudet och steg upp som om ingenting hade hänt.

Tomas gick i tredje klass i Mälarhöjdens skola. En dag kom han rusande hem och sade att nu skulle de kunna börja spela något instrument. Musikläraren hade varit där och tre barn i frökens klass hade kommit in.

- Men hon kände ju musikläraren, tillade han.

Ett par dagar senare kom han hem med en låda innehållande en halvfiol. De pojkar som inte skulle spela gjorde sig naturligtvis lustiga över musikeleverna.

- Tar det lång tid att såga sig igenom? retade de Tomas.

Ett gäng småpojkar från Mälarhöjden antastade honom ibland när han var på väg genom villasamhället och jag beslöt att göra slut på det. Vi kom överens om tid och plats. Jag ställde mig bakom en häck och när Tomas kom gående väntade både pojkarna och jag. Pojkarna visste dock inte att jag var med i spelet. När så de omringade Tomas och började reta honom steg jag fram och tog ett par av slynglarna i hampan och hotade med att gå till deras föräldrar om de skulle fortsätta att antasta Tomas. De lovade att sluta med det och efter det fick Tomas gå ifred.

Bostaden i Hägersten låg strax nedanför ett hem för vanartiga pojkar - Eolshäll. Där hände det ibland saker och ting som man skrev om i tidningen, men vi hade inte något större obehag av dem. De antastade aldrig Tomas på skolvägen. Bara vid ett tillfälle hade de varit inne i Ulfwards villa och stulit en plånbok. Ann-Mari hade mött en mycket artig gosse på väg uppför vår trappa, han hade bockat och hälsat, sedan fortsatte han springande genom skogsdungen mot pojkhemmet.

Då och då hittade pojkarna naturligtvis på olovliga saker. En dag ringde handlanden Jordan, ägaren till livsmedelsbutiken på Hägerstensvägen, till svagdrickbryggaren som hade ett bryggeri inne på fabriksområdet och undrade om denne skulle upphöra med verksamheten. När bryggaren ställde sig helt oförstående till frågan förklarade handlanden att det var några pojkar inne i hans affär och ville sälja ett antal 5 och 10 liters svagdricksflaskor. Enligt pojkarnas uppgift skulle bryggeriet upphöra och de fick ta flaskorna och sälja dem. De var mycket "tjänstvilliga" ungar. En ledare på hemmet hade beklagat sig över att hans Volkswagen hade ett mycket dåligt batteri. Några dagar senare hade han ett nytt batteri, den stod där bara intill bilen och ingen ägare anmälde sig. Ledaren tog vara på batteriet och låtsades ovetande om hur den hade kommit dit. Något senare kom dock saken till ledningens kännedom, samtidigt som det uppdagades även andra oegentligheter från samme ungdomsledare, vilket resulterade i att han fick sparken från sitt arbete.

Tomten i riktning mot Klubbacken var ganska risig, övervuxen med sly och högt gräs. Direktör Ulfward bad mig våren 1960 att rensa upp i slyet och elda upp det. Det skulle passa bra till Påsken. Jag arbetade några kvällar med att hugga ned slyet och dra ihop det till en plätt en bit ovanför trappan. Efter några dagar hade högen blivit ganska stor, nu var det bara att vänta på Påsken, det skulle bli en bra påskeld detta år.

Vi förberedde eldningen ganska bra, tyckte vi själva, men tillfälligheterna skulle spela ett oväntat spratt. På Påskaftonens eftermiddag var alla förberedelser klara, jag hade fyllt Marias badbalja och ett antal andra större kärl med vatten, ifall elden skulle bli för häftig och behövde dämpas. Till hjälp hade jag Tomas och Ulrika Damberg (föräldrarna hade skickat henne med flyg till Arlanda, där vi hade hämtat henne) hon skulle vara hos oss i ett par veckor omkring Påskhelgen.

Förväntningarna hos Tomas och Ulrika var stora. Som alla barn så tyckte de att det skulle bli roligt att elda. Det stora ögonblicket var inne och vi tände på. Först ville brasan inte ta sig, slyet var fortfarande något surt, men när den tog sig så blev det med besked. När elden hade spritt sig runt hela slyhögen blev det ordentlig drag och elden flammade upp som en fackla av flera meters höjd och de omkringstående granarna löpte risken att bli svedda. Jag tömde vattenbaljorna på elden och sände Ann-Marie med de tomma kärlen att i köket fylla på mera vatten, för elden dämpades inte särskilt mycket. Hon kom rusande tillbaka och meddelade att inget vatten kom från kranen.

Det blev en ordentlig uppståndelse kring elden för nu hade den tagit sig riktigt ordentligt och sticklågan upp till himmelen nådde till avsevärd höjd. Någon större risk för att branden skulle sprida sig fanns i och för sig inte, men alltför häftig eldning skapar alltid en viss oroskänsla - det kan gå fel och elden kan sprida sig. Ett par granar stod ganska nära och det började knastra i barren. Det gällde nu att begränsa eldens spridning och jag hade ett ganska svettigt jobb i mina försök att dra ut en del av slyet ur brasan. Vi bevakade elden så att den inte kunde sprida sig i markskiktet. Tomas och Ulrika fattade inte riktigt situationens allvar, de sprang runt och lekte brandkår med alla de ljud i form och tutanden och sirener, som en brandkår kan åstadkomma, och det minskade ju inte effekten. Ann-Marie blev mycket orolig, hon hade i sin barndom upplevt en stor eldsvåda och tyckte att det som pågick nu var rätt obehagligt.

Det kom fortfarande inget vatten så det var bara att avvakta tills högen hade brunnit ned. En viss minskning kunde jag åstadkomma genom att dra ut en del sly ur högen, men hettan var stor och jag kom inte tillräckligt nära. Så sakteliga dämpades brasan, men ett par närstående granar hade fått ordentliga märken på de mot elden riktade grenarna.

Förklaringen till det uteblivna vattnet fick vi något senare. Fabriksområdet bestod av flera byggnader och en av dessa var uthyrd till svagdrycksbryggaren. Just på Påskaftonen skulle han rengöra tankarna och hade stängt av huvudkranen till de övriga på området. Nordiska Instrument fabriken var inte igång med anledning av Påskledigheten och han tyckte att då passade det bra med att stänga av vattnet till oss övriga för att han skulle ha ordentligt tryck på sin ledning och kunna spola av sina bryggkärl.

När Påsken var över hade elden ingalunda slocknat. Marken under brasan var något mossig och i den pyrde det sedan en liten eld under flera veckor framåt. När det mörknade på kvällen kunde vi se hur den glimmade och pyrde under stubben och varje kväll i ett par veckors tid öste vi några baljor vatten i stubben där elden hade varit, men det tog ändå åtskillig tid innan branden var släckt helt och hållet.

Tomas och Ulrika trivdes bra i Hägersten, problemet var att få dem i säng i rimlig tid på kvällen så att även vi kunde vara en smula lediga. Att bara be dem att lägga sig var inte särskilt populärt, befalla gick inte heller, så uppspelta som de var på kvällarna kunde de inte somna och det var ett ständigt tjat än om det ena eller andra. Ibland ville de ha vatten, ibland mjölk och det fanns inga gränser på deras fantasi när det gällde att få stanna uppe.

Efter en tid kom jag på knepet. Det skulle bli tävlingar i att lägga sig. Tävlingsmomenten var av något varierande slag med gick ut på att vissa uppgifter skulle utföras på tid. Vi ställde upp ett antal taburetter och andra hinder, som skulle övervinnas, de skulle klättra igenom stolen med en apelsin på en sked, eller utföra något annat moment, innan dess skulle avklädningen ske - också på tid.

Ulrika var alltid kvick och förslagen, snar till att hitta genvägar medan Tomas var ärligheten själv och för det mesta kom han sist. När startskottet för kvällens tävling gick hade Ulrika i smyg redan lossat på alla knappar både för strumporna och livstycket och var på väg till nästa moment medan Tomas fortfarande fumlade med sina byxknappar.

Samma var det när de skulle klättra genom taburetten med en apelsin på en sked. Ulrika klämde för det mesta till apelsinen med tummen så att den blev kvar i skeden men Tomas hade ideliga svårigheter när apelsinen i stridens hetta ramlade av och han var tvungen att börja om från början.

Naturligtvis vann Ulrika nästan alltid, men eftersom det inte fanns andra än första priser (som på alla av mig ledda barntävlingar både i Hägersten och senare även på Källviken) så blev alla nöjda och istället för att tjata om sängläggningen började nu barnen framemot kvällen fråga när tävlingarna skulle börja. Den sista veckan av Ulrikas vistelse hos oss hade Ann-Marie och jag det riktigt lugnt på kvällarna. Det var på nästan så att de ibland kom alldeles för tidigt i säng. Maria var ännu så liten att med henne var det inga större besvär vid sängdags. Hon tyckte om vatten och det gick alldeles utmärkt att tvätta henne i diskhon, där satt hon och plaskade för glatta livet när hon lämnades ensam en stund. Henne var det inte svårt att lägga i säng.

Maria var ett mycket snällt och tåligt barn. När Tomas var liten gnällde han ganska mycket, det tog inte slut förrän närmare 10-årsåldern, men från Maria hörde vi nästan aldrig något sådant. Men hon visste ändå ganska bestämt vad hon ville. Tomas hade lärt sig läsa rätt tidigt och gjorde även försök att skriva så vid ett tillfälle fick vi en lapp där det stod:

Nyårslyftet. Jag lovar att inte gnäla.

En gång var vi till Sätra Fritidsområde, som ligger på lagom gångavstånd från Mälarhöjden och jag hade henne i ryggsäcken för bekvämlighets skull, hon satt med fötterna i kors och bara huvudet stack fram ur säcken. Någon bärmes av den typ som vi hade till Katarina (som Björn Grönroos svetsade ihop på Studsvik) fanns inte och vi använde ryggsäcken för ändamålet. Det gick bra på kortare sträckor, men att sitta med benen i kors blev väl tröttsamt i längden och på hemvägen vägrade Maria att sätta sig i säcken. Det hjälpte inte att vi lovade gå fort så att hon inte blev trött av sittandet, jag fick ha henne på axlarna med jämna mellanrum, avståndet var väl några kilometer. Hon var ett tåligt barn och stod ut med det mesta och tålde det mesta, men bara till en viss gräns.

Arbetet på Nordiska instrument krävde ibland att vi provade våra sikten och räkneinstrument i både värme och kyla, förutom att vi åkte till LV- skjutfältet på Värmdön och sköt på en ”korv” som hängde efter ett flygplan. Träffsäkerheten var bortåt 30% under gynsamma förhållanden. Siktet fick följa målet under 5-7 sekunder, tiden som behövdes för att beräkna framförhållningen, sedan small det i Bofors-kanonerna.

Värmen och fukten åstadkoms i ett tält, men för kylan fick vi hyra ett hörn i Enskede fryshus.. Ute var det bortåt 25 grader varmt och inne höll fryshuset med –30 grader. När fläktarna var på för infrysning kunde det bli bortåt - 40 grader inne i huset.

I regel körde vi in apparaterna i fryshuset på fredageftermiddagen och arbetade på dem under den kommande veckan. Instrumenten skulle hålla sig inom vissa toleranser både vid värme och kyla. När några värden inte stämde fick man ta på sig ordentligt med kläder, varma skor och motsvarande vantar. Vid omställningen av rattar och pillande med skruvmejseln på vissa inställningspunkter var man tvungen att ta av sig vantar och inställningen fick gå mycket fort.

Instrumentkonstruktionen var i form av utdragbara lådor, ungefär som på i byrå, och de elektriska överföringarna bestod av en bred gummikabel med inbakade ledningar som löpte på ena sidan av utdragslådan. Under ett försök att rationalisera och förbilliga utrustningen hade någon kommit på att ersätta det dyra gummit med en motsvarande plastledning, men det blev ett ordentligt fiasko.

Det var en måndag och det nedkylda räkneinstrumentet för siktet kördes igång. Som vanligt behövdes det vissa justeringar och det var min tur att gå in och vrida på potentiometrar och kondensatorer. Jag skruvade ut lådans mekaniska säkringsbyglar, tog fatt i handtagen och drog ut lådan.

Det slog ut flera blixtar ur överföringskabeln samtidigt som det hördes ett visst rassel när de hårtfrusna bitarna av plastkabeln ramlade ned på betonggolvet allt eftersom lådan drogs ut och kabelflätan böjdes. Det blev ett snabbt slut för provningen den dagen och vi fick transportera instrumentet tillbaka till firman för reparation. Det blev inga flera experiment med plasten.

När allting fungerade var det en trevlig omväxling att komma från fabrikslokalerna ut till Enskede. Vi hade ett eget elverk och dess kablar drogs in i fryshuset genom en liten lucka i väggen. Fryshuset var fyllt med djurkroppar och glass. Kabelluckan var så pass vid att det gick att ta ut en del glass genom den och vi konsumerade en hel del glass på plats, men det blev också över för att ta hem till barnen.

Föreskrifterna för fältförhållanden var ganska knapphändiga, men tydligen tillräckliga för att utrustningen skulle fungera. Emellertid kom servicechefen Nilheim på iden att instruktionerna var alldeles för korta och det skrev en nu fältinstruktion på flera sidor – sedan började det komma felrapporter. Ingen i fält orkar läsa mer än en halv sida, om instruktionen är längre ställer man in instrumenten ”på känn” och det går åt skogen. Nilheim fick återgå till de tidigare anvisningarna.

Efter överföringen till Militärtolkarna och höstmanövern i Dalaskogarna gick det några månader utan att jag tänkte närmare på några ändringar i arbetssituationen. Under min första tolkkurs på Källviks-lägret 1959 blev jag bekant med Gunnar Berggren, en Estland-svensk, vars far före andra världskriget hade varit direktör för AGA i Baltikum. Gunnar arbetade i Stockholm och vi höll kontakt med varandra. Han talade om att han arbetade på AB Atomenergi, och frågade mig om jag var intresserad att börja där också. Vi skiljdes åt efter kursen och på ett tag hörde jag ingenting från Gunnar, men strax efter nyår 1960 kom det ett telefonsamtal. Gunnar hade gjort förfrågningar hos gruppchefen Ulf Kuylenstjärna angående min ev. anställning. Efter någon vecka ringde han igen och sade att om jag ville, skulle jag få börja på Atomenergis Plutoniumlaboratoriet i Stockholm, med senare förflyttning till Studsvik. Atomenergi skulle ordna bostad i Nyköping, Trosa eller Tystberga. Lönen skulle bli 1300 kronor – en avsevärd löneförhöjning i förhållande till de nuvarande 1000:--..Strax därefter fick jag ett telefonsamtal från hans gruppchef Ulf Kyulenstierna och Ulf upprepade Gunnars fråga. Jag svarade jakande och den 1 mars 1960 startade jag mitt liv i kärnkraftens tjänst. Företaget hade startats 1957 och levt ett något undanskymt liv, dock med en ständig tillväxt av personal och lokaler runt om i Stockholm och med ett embryo i Studsvik, på en landtunga mellan Nyköping och Trosa. Arbetsplatsen låg för tillfället i Huvudsta, ca 10 km från Hägersten där vi bodde, och dit tog jag mig på en gammal cykel ombyggd till moped av en modell som drevs med en karborundumskiva på framhjulet. Under de relativt få månader som jag arbetade i Huvudsta slet jag ut flera cykeldäck än vad jag hade gjort hittills under hela mitt tidigare cyklande.

Jag sade upp mig från Nordiska Instrument och började mitt nya liv med kärnkraften. Arbetsplatsen var belägen på Framnäsbacken, Norra delen av Stockholm, och när jag tidigare kunde gå utan överkläder till arbetet, fick nu en ganska lång väg till arbetet. Det var tidsödande att ta sig med de allmänna kommunikationerna från Hägersten till Framnäsbacken och för att göra det bekvämare för sig skaffade jag en moped. Moped är kanske för mycket sagt, det var en vanlig cykel med en påhängsmotor över framhjulet och det gick åt en hel del däck under det trefjärdedels år som jag pendlade mellan Hägersten och Framnäsbacken.

Med Ulf Kuylenstjärna som chef och arbetskamraterna Gunnar Berggren, Stig Henriksson, Lennart Ström, Lennart Jakobsson gick det bra att komma igång och börja tillverka handskboxar för Pu-experiment. Arbetsplatsen var belägen på källarvåningen till ett vanligt bostadshus.

Flyttningen till Nyköping var aviserad att ske under samma år och vi lånade Ulwfards bil för att åka till Nyköping och titta på lägenheterna. På förslaget stod en lägenhet på Järnvägsgatan, mitt emot TGOJ-banan – 4 rum och kök. Ann-Marie tyckte dock att lägenheten hade lite för utsatt läge med tanke på barnen och sade till Bo Håkansson (som agerade förmedlare) att vi ville se något annat. Han tog oss till Jupitervägen 12, där det på 4-e våningen fanns i ett nybyggt hus en lägenhet med 4 rum och kök på 80 kvadratmeter. Några av de blivande hyresgästerna hade redan hunnit flytta in. När vi väl hade bestämt oss för lägenheten var det dags att få i oss lite mat och till den ändan åkte vi till en matsal, som jag tror var på Bagargatan. Vid bordet intill oss satt en person med något eget beteende. När han hade ätit färdigt fortsatte han med att skrapa av tallriken så ihärdigt att vi trodde dekoren skulle åka med.. När han äntligen var färdig med et gick han ut, stannade framför spegel intill entrédörren och gjorde miner åt sig själv ett tag. Just då tyckte vi nog att Nyköping var något egendomligt, men hoppades att inte alla invånarna skulle vara sådana.

Att invånarna visade sig vara något sura på ”atomare” fick vi erfara flera gånger. De fattade inte att det var genom dessa som staden fick nya bostäder och även ett viss nytt liv. Invånarna i Nyköping (och södermanlänningar i allmänhet) lider av ett mindervärdeskomplex. Detta komplex beror på att de alltför länge har fått stå som statare med mössan i handen och bocka för grevar och baroner. Södermanland är översållat av stora slott och gods och de är många överheter som sörmlänningarna har varit tvungna att bocka för. Wachtmeistrarna, Trolle-Löven, Bonde, von Post, von Rosen mm. Ingen av de självständiga bönderna norr om Dalälven skulle nedlåta sig till ett sådant underdånigt beteende. Sörmlänningarna har fortfarande, efter många år, inte kunnat komma över sitt komplex, förhållandet har inte ändrats särskilt mycket på alla dessa år som det förefaller.

Efter ett par ytterligare rekognoseringar i Nyköping bestämde vi oss för lägenheten på Jupitervägen och började förbereda flyttningen. Det skulle ske i slutet av november år 1960. Huset låg i den östra utkanten av staden, på väg mot Studsvik, men någon direkt väg dit fanns det ännu inte, den skulle komma först några år senare.

Nu skulle jag bli medarbetare i kärnkraften och hjälpa till med att koka recept och syssla med plutoniumbränsle till kärnkraftanläggningar.

Lägenhetsbesiktning i Nyköping

Tomas spelar fiol

Tummeliten

Telefonsamtal med mormor

På hösten 2009 gjorde vi ett besök på Henriksberg I Hägersten. Jag hade ett antal bilder och skulle överlämna dessa till Inga och Pål Vi var uppför trappan till ”Holken” som byggnaden ovanför garaget kallades och som vi bodde under den tid då jag arbetade på Nordiska Instrument Contraves. Bostaden var ombyggd, men det var inte någon som bodde där. Vi träffade en man från Hansons byggfirma, som tydligen hade övertagit både bryggeriet och fabriksfastigheten, och han berättade att både Inga och Pål var borta. Pål hade (som mannen antydde) dött av att han rökte för mycket, och Inga hade följt med några år senare.

Då ”Holken” var tom och vi sökte en ny bostad sedan några månader tillbaka kom jag på tanken att vi kanske skulle kunna hyra ”Holken” en gång till, men en närmare eftertanke sade att det nog skulle bli svårt att bo där. Trappan upp mot ”Holken” var bortåt 20 steg och vägen upp till Hägerstens Allé är mycket brant. Vi skulle inte kunna bo där länge innan vi blev fångar av omständigheterna – ålderdomen och svårigheten av att röra oss. Men tanken var lockande. Det var mycket nostalgi med den bostaden, den var vår första gemensamma lägenhet där vi kunde leva familjeliv..