Källviken och färderna österut

Militärtolkföreningens marsch av Björn Collinder med musik av dir. mus.dir. Janosc Sandor

”Militärtolkpoesi”

Tillvaron på Tolkskolan är kanske inte alltid så munter och SFÖ och frivilligkurser kan väl också ha sina dystra sidor. Trots det finns det något som heter UTRYCKNING, svårmodet släpper och frigör ett icke sällan spirituellt skämtlynne, som också avslöjar en och annan poetisk ådra. De alster som sålunda växer fram presenteras då gärna t.ex. på utryckarfesten Det finns naturligtvis även andra tillfällen, exempelvis bemärkelsedagar eller jubileer, då poesin tillåts flöda. Ja, ibland tröttnar även en lärare på allting och sätter sig ner och skriver en dikt i stället för att fundera ut kluriga meningar till nästa fredags översättningsprov. Här ett axplock.

  Militärtolkarnas marsch

Detta är veterligen det äldsta alstret i genren. Ordet "ädelpekoral ligger säkert på lut. Men man bör kanske ända erinra sig att texten, skriven av ingen mindre än Bjorn Collinder, på sin tid framstående professor i fnsk-ugriska språk vid Uppsala universitet och engagerad "gammeltolk", säkert var avsedd att tas på fullt allvar - och det gjorde den nog i början på 50-talet, när det världspolitiska läget inte var särskilt stabilt och "gammeltolkarna" visste vad patriotisk pliktuppfyllelse ville säga Det bör tilläggas att det famns en originalmelodi till marschen, skriven av likaledes gammeltolken Georg Sandor. Den kan vi dock inte återges här

Vi tolkar med hela vår levande tross, Envar i vår flock må likt pingsundrets män

som lägrets baracker befolkar bli krönt med en brinnande tunga

Ni skall aldrig få skåda att någon av oss Kanske du blir tungan på vågen, min vän

ger tappt eller sviker och skolkar Som blixten må tolkarna ljunga

Oss räknar man inte i dussin och gross Din tunga blir öga och öra åt den

och ingen är hejduk och ingen är boss som vaktar vårt rike med bågen på spänn

Vi är alla soldater och tolkar Må vi därför i enighet sjunga

Om det krävs utav oss är vi redo att slåss Vi är snart här igen, man behöver nog än

Med svärd men inte med dolkar Oss alla, gamla och unga

Vi tolkar med hela vår levande tross Envar i vår flock må likt pingsundrets män

som lägrets baracker befolkar Bli krönt med en brinnande tunga

  Efter att ha fullgjort värnplikten under året 1957 och flyttat till Stockholm, kom det 1959-02-19 ett brev från För­svarssta­bens Ut­rikesavdelning, där man sade sig ha observerat att jag hade ”för landet värdefulla kunska­per i ut­ländska språk”, d v s i ryska, estniska och finska. Brevet var undertecknat av Kn Christer Westin på Attaché­byrån, under vilket tolkarna sorterade på den tiden. Det före­föll intressant och jag svarade jakande, man kunde ju alltid se vad det kunde ge i förlän­gningen.

Maria var bara ett par år och Ann-Marie ville helst till­bringa somrarna hos sina föräldrar i Falkenberg. Jag själv trivdes däremot inte särskilt bra med overksam­heten där, jag hade inte ro att bara ligga på stranden och hålla Ann-Marie sällskap så vi beslöt att jag skulle åka till Bo­huslän och prova på militära läger­livet. K1 i Stockholm skulle bistå med uniformen och skulle jag klara av proven skulle det bli överföring till en annan tjänst än den som jag var utbildad för under värnplikten. Tåget mellan Göte­borg och Ström­stad slog inga hastig­hets­rekord, det var ett riktigt "mjölk­pallståg" det stannade vid varje håll­plats och det var ganska sent på kvällen som jag anlände till Strömstad.

En militärbuss väntade på oss, vid ratten satt Astrid Holm, en bilkårist från Stockholm, en baddare på att köra bil (särskilt stora, tunga fordon) och en av Sveriges få kvinnliga bilbesiktnings­män. Det var några andra personer också med, och färden gick norrut mot FBU-lägret Källvi­ken, som visade sig bestå av fyra-fem baracker, en matsal, en lektionssal samt hygienutrym­men med en rad rostfria tvätthoar i en mindre byggnad och utedass. Lägret låg naturskönt vid kusten, som grannar hade vi ett fritidsområde med det romantiska namnet Capri, men dess invånare betedde sig ibland ganska oroman­tiskt, några mera besvärande störningar var det dock aldrig frågan om, men små incidenter inträffade desto oftare. Lägret klassades som ett militärområde och obehöriga avvisades obönhörligen. Insprängd mellan berg­knallarna nere vid den till lägret hörande badstranden låg en mycket bra bastu, vid första påseendet föreföll vistelsen att kunna bli ganska trivsam.

Professor Björn Collinder sjunger en egenhändigt skrivna och komponerade låt på Militärtolkföreninens 25-årsjubileum 1975 på FBU-lägret i Källviken, Strömstad.

Ur MT-cirkuläret nr 4/1959.

"1. sommarkursen i Kjellviken" genomfördes program­enligt under två ljuvliga sommarveckor i anslutning till årets tidiga midsom­mar. Då vi avslutade fjolårets kurs, sade vi varandra, att en sådan kurs aldrig kommer åter; trevliga kamrater, bra utbildning, fin stäm­ning "i och utom tjänsten" och hela tiden ett underbart väder. Efter den här kursen vet vi inte, vad vi skall tänka. Vi hade samma goda tur med vädret. Första veckan var så fin, att Sandor trodde att han var på semester och låg och badade varje ledig stund. Först på måndagen i 2. veckan, då alla papper för krigs­spelet kom som en mindre flod över honom upptäckte han sitt misstag."

Lägervistelsen pågick i två veckor och bestod i stort sett av två delar. Under den första veckan övade vi upp ryskan, för många av oss hade den blivit ganska rostig, under den andra veckan skulle det bli ett krigsspel i form av för­hörsöv­ningar. Lottorna serverade frukos­ten kl. 0700 och uppställning med flagg­hissning skedde kl. 0800. Efter frukosten brukade en del av de äldre tolkarna samlas på "lju­garbänken" under tallarna på gården och det be­rättades histo­rier. Det var en utvald skara udda typer från östra Europas alla hörn, och stödjande på sin rika erfarenhet och upplevelser fanns det mycket att berätta: anekdoter, skrönor och händelser ur det verkliga livet. Fruarna klagade ibland på att de inte kunde hänga med. Nästan alltid började berättelserna på svenska, när de svensktalande fruarna kom i närheten och berättelserna blev något opassande för kvinnoör­on övergick man till finskan. När även de finsktalande fruarna anlände kunde det hända att språket blev ryska. Det fanns inte så många (bara de äktingerman­ländska) fruar som behärskande det språket. Ida Nordberg brukade vara den sista av fruarna som var kvar på bänken.

Insprängt i andra veckans program hade vi en militärfält­tävlan. Några av de ordinarie grenarna var utbytta med hänsyn till utbildningens art och vi hade ett par tävlingsgrenar av mera in­tellektuell karaktär. Det handlade naturligtvis om Ryssland, dess språk och om ryska förhållanden. Eftersom jag behärskade ryska relativt väl (trots mångårig träda) kunde jag i många fall hämta hem bra placeringar. De synliga bevisen på detta är van­dringspri­serna i form av en silvervas och en fashin-kniv. I silvervasen, som har skänkts av CFST/Sekt 2, har även en del av mina militär­tolkkolleger andelar (A. Potocki 1967 och 1971, Antti Nordberg 1969 och 1970, I Rodhe 1968 samt A. Hedlund 1972). Jag vann tre segrar på rakan (1973, 1974 och 1975) och blev ägare till silver­vasen. I den vas som hamnade hemma hos Antti Nordberg har jag också två inteckningar och fashin-kniven från Ch för Armén vanns i fälttävlingar åren 1980, 1981 och 1983. Skytte, oriente­ring och ryska har väl varit de star­kaste ämnen. Av de fyra vandringspriser sedan 1959 har jag tagit hem 2 stycken: en silvervas och en faskinkniv, samt ett antal priser för hyfsade placeringar.

Helt gratis har det naturligtvis inte skett. Vid täv­lingen 1968 bar det sig inte bättre åt än att jag råkade ut för en mindre incident i form av ont i det högra knäet. Upphovet till det onda var årets tävling. Skadan uppkom under orienteringen och an­led­ningen är en brist på tankeverksamhet, som tyvärr ibland in­träffar under tävlingshetsen. Den bohuslänska terrängen är stundtals ganska bergig, här var det en djup ravin med en bredd av 3-4 meter i vägen och som jag skulle över. Jag ville inte klättra ned och förlora höjd, jag tog sats och hoppade över, men landade något oförsiktigt på praktiskt taget bara ett ben med en sträckning i knäleden som resul­tat. Sedan hade jag svårigheter på den färdledartur, som jag skulle anträda med fransk-schweiziska lärare från Reisebüro Kuoni i Zürich..

 När jag skulle göra värnplikten ville inskriv­ningsmajoren att jag skulle göra min värnplikt på Tolkskolan, men den gången passade det inte mig.

Jag slapp dock inte Tolkskolan, men det blev en blandning mellan elev och lärare. Jag blev mili­tär­tolk och var i ganska stor ut­sträck­ning ute på olika tolkupp­drag. Detta resulterade i att kommen­dör­kapten Erik Stenberg under sommaren 1973 ringde och frågade om jag kunde ta en dag i veckan och agera lärare för Marinlinjen, de hade ingen som behär­skade rysk marinter­mi­nologi i tillräcklig stor utsträckning. Det gjorde inte jag heller, men bland de blinda är den enögde en konung, och i brist på bröd tar man en limpa. Jag hade varit på varenda marinbe­sök till Sovjet från 1960 och kunde en hel del speci­al­ryska, men steget från en bra tolk till en bra lärare verkade en aning skrämman­de. Förvisso hade jag under­visat på TBV i "Svenska för Er" för utlän­ningarna, ryska för teknikerna på Studsvik och finska för arbets­ledarna på Volvo-Bolinder i Eskilsltu­na, men med en aning själv­kritik inser man snabbt att det är skill­nad på under­visning och under­visning. Två timmar per dag går väl an, men en heldagsunder­vis­ning?

AB Atomenergi och Hans Hindbeck (min dåvarande chef) gick dock med på att avvara mig efter ett par skrivelser från Marinsta­ben som Kk Erik Stenberg hade tillställt företaget. Vintern 1973-74 var jag i Uppsala en dag i veckan - på ons­dagar­na. Det var en an­strängan­de tid, elever­na på Tolkskolan var i regel klassens ljus, ingen hade mindre än "a" i medelbetyg och de hade hjärnor som svam­par, allt som sades fastnade hos dem, För läraren gällde det verkli­gen att komma ihåg vad han hade sagt en vecka tidigare, annars kom det:

- I förra veckan sade kapten si och så .......

För mig var situationen ibland en smula prekär, jag var rädd att någon försigkommen elev skulle fråga mig om sidan 32 när jag själv bara hade hunnit till sidan 28 i läroboken. Jag fick förbereda mig mycket noga för att inte blamera mig. Det föreföll dock som om det mesta hade gått bra och jag hörde inte något speciellt klander beträffande min undervisning.

Kk Sven Rydström var ibland där och kontrollerade under­visningen. En gång gick vi tillsammans in på officersmässen vid AUS (Arméns Underrättelse- och Stabsskola). Mässen i Uppsala är en anrik inrättning med alla militära insignier på väggar, och från taket hängde det ned en ljuskrona bestående av bajonetter från gevär m96. Möble­manget bestod av stora skinnfåtöljer med höga ryggar, som dolde helt de sittande och dämpade ljudet. När vi kom in såg vi därför ingen och trodde att mässen var tom. De flesta lokaler, där det vistas mycket folk får en alldeles karakteris­tisk egen lukt, vaktlokalerna luktar mest. Mässen här utgjorde inte något undantag. Sven Rydström var marinare och van vid frisk luft och havsvin­dar, han stannade på tröskeln till mässen och sade högt:

- Fy fan vad det luktar knekt här!

Det hördes skrapande av stövlar mot golvet och från den ena soffgruppen reste sig ett par överstelöjtnanter och tittade med grymma ögon på oss. Vi valde att inte sätta oss i närheten av dem utan bildade en egen grupp så långt som möjligt från "knektar­na".­

Föreningen Militärtolkar hade bildats någon gång i början av 1950-talen, sorterade under Attachébyrån och hade Öl Tore Lundberg som chef.

I början av 60-talet fanns det många intressanta och fascinerande "dårfinkar" i denna förening, det var ju folk från många olika platser av det stora Ryssland, Finland, Baltikum mm - några namn förtjänar att nämnas. Bland de äldsta och mest högljudda var Boris Pala­soff, en före detta kosackkornett från södra delen av den gamla Tsar­ryssland. Till mångas förargelse poängterade han alltid natio­na­liteternas vikt vid förhör och menade att en ryss skall förhöras på ett helt annat sätt än en bergsbo från ex. Kaukasus. Många hade svårt med hans teorier om att det existerar en ömsesi­dig aversion mellan dessa folkslag, Den sovjetiska propagandamaskinen hade lyckats bib­ringa omvärlden uppfattningen att allting var frid och fröjd och att inga motsättningar förekom mellan de olika fol­ken, men allt som oftast uppstod det rätt häftiga dis­kussio­ner över detta ämne, och senare tidens händelser skulle mer än väl bekräfta Boris' teorier om de olika nationaliteter­nas aversion mot varan­dra. Skrattar bäst som skrattar sist. Med facit i hand ser man att Boris Palasoff hade rätt. Jag hade själv vissa från Boris' teorier diver­gerande upp­fattningar och Jan-Åke Bergh brukar erinra sig sitt första möte med militärtol­kar­na i Flygsta­bens källare, där Boris och jag lär ha stått för en ganska animerad diskussion.

Efter en tolkning i Frunze-akademin i Leningrad 730612 fick jag en present i form av en bok med titeln Акмия Советская – Sovjetarmén och på sidan 434 kan man läsa följande passus:

Благодаря ленинской национальной политики Советская страна предстваляет собой настоящее братское сотрудничество народов в системе единого государства. Советский строй навсегда уничтоживший наациональную вражду, соединил узами братской дружбы все нации и народности нашей страны.

Фашистские захватчики стремились расколоть дружую семью советских народов. Но они плохо знали советских людей, и все их коварные планы были спрокинуты самой жизнью, всей советской действительностью

Советская Армия всегда олицетворила собой великую дружбу всех национальностей страны

Tack vare den leninistiska nationella sovjetiska politiken sker nu ett verkligt broderligt samarbete mellan folken i det enade statsystemet.

De fascistiska erövrarna strävade att slå in en kil i den broderliga sovjetiska folkfamiljen. Men de kände dåligt till sovjetmänniskan och alla deras lömska planer var omkullkastade av själva livet, med hela den sovjetiska verkligheten.

Sovjetarmén har personifierat den grandiosa vänskapen mellan nationaliteterna i hela landet.

”Sic transit gloria mundi”, säger latinare. Så förgår värdslig ära

Boris var bullrig och synnerligen dominant, men hade mycket humor och erkände vid ett tillfälle att han hade vissa likheten med TV-figuren Fred Flintstone (en av de första TV-serier på 60-talet). Han mullrade utåt men hemma var han from som ett lamm och det var fru Helvi som bestämde var skåpet skulle stå.

Den alltid korrekte och kunnige Andrej Daragan, var i viss mån en motpol till Boris. En ganska pedantisk och noggrann person, som till Jan-Åke berg har sagt att han var alldeles för lat för att vara slarvig. Andrej hade, till­sammans med Bill Belaeff, upplevt andra världs­kriget som förhörsledare i Finska Armén på Svir- och Rukajärvi-fronterna. Han ansågs allmänt vara den auktoritet som kunde stödja sig på den största erfarenhet och som bäst visste hur ett framgångsrikt fångförhör skulle bedrivas. Han var civilekonom, men försörjde sig i Sverige på översättarverksam­het i sin D-byrå i Nockeby. I Finland hörde han till dem, som ryssarna efter kriget fordrade tillbaka och han skulle ha repatri­erats till Sovjet till­sammans med många andra. Hans bror kidnappa­des under den sovjetstödda kommunistperioden i Finland (helt olagligt enligt Finsk lag) till­sammans med 19 andra personer, dessa fick tillbringa åtskilliga år i sovjetiska fängelser innan befrielsens dag kom. Dock inte för alla, några hade redan hunnit lämna denna värld beroende på de svåra förhållanden som rådde i sovjetiska fångläger. Andrej hade träffat sin bror, som efter befrielsen arbetade i en firma som handlade med ryssarna. Brodern hade då berättat för honom att i fängelset höll de på med att multiplicera flersiffriga tal i minnet och lösa ekvationer i huvudet. Allt för att inte förlora den intellektuella kraften.

Andrej var av baltisk godsägarsläkt och det lär ha funnit en hållplats på järnvägen mellan St Petersburg och Warschava med namnet ”Daragan”, där tåget stannade när godsherren behövde åka tåg.

 Bill Belaeff, en vapenbroder till Andrej, tillhörde Viborg-ryssarna. Fader hade varit ägare till en trävaruindustri i Suojärvi, gränslandet mellan Finland och Ryssland, och man kunde åren 1943-44 vid passage av Suojärvi-stationen på vägen mellan Petrozavodsk och Fin­land, fortfarande se den något bleknade namnet på en av fabriksbyggnaderna. Bill var en fin karl, alltid korrekt, prudentligt och något snobbigt klädd, men hustrurna (han var gift tre gånger) klagade på att så var han klädd även när han reparerade bilar eller kopierade färgbilder i fotolabo­ra­toriet - i vit skjorta med slips. Något vidare för sporter och "svettiga" övningar var inte Bill.

Springer, det gör bara hästar, hundar och drängar, brukade Bill säga.

Och Bill, en gudasänd posör,.men ock en verklig gåta,

bland flygets termer elegant flanörlär på fritid golflbollar påta.

För kvinnorna charmant charmör

som lär få dem (det skall rimma på gåta) bitterligt gråta

Du kommer i dimma och svinner i smyg. (Ur ”Med orden som vapen)

- JTR800817 Prof. Trepucko sjunger om den ”Vansinnige positivspelaren” (en emigrantvisa)

Under en av professor Josef Trepuckos många intressanta före­läsningar angående folkförflyttningar inom Sovjetunionen kom Sulo Korpelainen in just när Josef hade uttalat något liknande som "folkdemografiska" fördelningen av den sovjetiska befolkningen. Sulo hade bara hört hälften och upphöjde nu sin röst i protest. Han hade fattat att Josef hade talat om "folkdemokratiska" mm i Sovjet och det gick inte in i Sulo. Sulo var prästson, fadern hade fängslats redan i slutet och 30-talet 1 (1937 i augusti) och gått ett okänt öde till mötes, familjen hörde aldrig någonting från honom. Sulo kom till Finland (och senare till Sverige) tillsammans med sin mor och mormor. En tid i Borås bodde vi grannar med dem, min hustru Ann-Marie hade en lägenhet på Kyrkogårds­gatan och Korpelainens bodde mot Åkerigatan. Det var en gård mellan husen och Sulo Korpelainens fru Terttu sprang då och då upp till Ann-Mari för en pratstund.

Josef Trepucko var en mycket timid och kunnig man, professor på Slaviska institutio­nen vid Uppsala Universitet, men i familjen regerade frun Helena, en polsk adels­dam med en röst som kunde skära glas - hög och genomträng­ande. Bara när hon skulle tala med famil­jens cockel-spaniel (eller Alex Po­tocki, som var det polska adelskapets huvudman i Sverige) sänkte hon både volymen och läget. Hon ha­de gamla adel­stak­ter kvar i be­te­en­det och på Källvi­ken kallade man henne för "Prinsessa". Hon körde bi­len och hun­den satt jäm­te hen­ne i fram­sätet me­dan Jo­sef nöjde sig med baksätet, där kunde han vara i fred med sina böcker.

Jim Beláew, min vapen­broder från 2:a Jägarrege­mentets musikkår i Finland och bror till Bill Be­laeff, ham­nade ock­så hos Mili­tär­tol­kar­na. Jim var ryss och ta­lade ryska bättre än de flesta av oss. Före kri­get ha­de han stu­de­rat mu­sik vid Vi­borgs kon­ser­va­to­rium och blev med ti­den en myck­et skick­lig vio­linist, men någon­stans på vägen upp­stod det en diskrepans mellan honom och musiken, varvid den senare övergavs till förmån för banken. Han flyttade till Sverige något år före mig och det skulle antagligen inte ha varit svårt för honom att bli yrkesmusi­ker, men vissa om­ständig­heter gjorde tydligen att han bytte levnads­bana.

Mot slutet av kriget, när vi var förlagda till Kuopio, spelade Jim tillsammans med Erkki Inkinen på Kuopio Hotell och det var många damer som fick något underligt i blicken när Jim stämde upp "Hungaria" på sin fiol. Jim var alltid mycket omsorgsfull i sitt klädesval, välkammad, välvårdad och prydlig – en verklig Adonis. Kvinnorna hade svårt att slita blickarna från honom. Jim var i gott sällskap, Erkki Inkinen var av samma skrot och korn, frånsett att han inte såg ut som en Adonis, vilket Jim gjorde i sin ungdom. När vi låg förlagda i Tammerfors för be­grav­ningar i Messukyla var Iris (senare hans första hustru) en ständig gäst från sin fotoateljé i St. Mickel. När vi inte hade någon be­gravning, där vi skulle spela på eftermiddagen, var vi lediga och kunde bada i Pyhäjärvi-sjön som låg strax nedanför staden.

Som bankman var Jim inte så väl insatt i det tekniska, men han klarade i alla fall av att bli flygtolk, (uniformen var mycket snygga­re) även om det ibland kunde ha sina sidor.

På en av festerna råkade Harriet (hans tredje hustru) slå omkull en vinflaska och Jim grälade på henne. Jag kunde inte låta bli att ta Harriets parti (Harriet är ganska lång och vissa rörelser blir något kalviga). Detta ogillades på det högsta av Jim – en sådan inblandning i familjeangelägenheten!. Han blev synnerligen purken på mig och talade inte till mig på flera dagar.

Arthur Haar var för tillfället kurschef och tyckte det var illa att två gamla vänner skulle se snett på varandra. Både Jim och jag ingick i flyggruppen och Arthur sade att han skall se till att vi blir sams igen.

- På nästa övningsuppgift skall Jim bli gruppchef i den grupp som du kommer att ingå i. Upp­giften blir för svår för en icke tekniker och då blir han tvungen att vän­da sig till dig, sade Arthur. Det gick som Arthur hade tänkt och sedan dess har vi inte haft några större kontrover­ser. Mitt för­hållande till Jim är väl det närmaste man kan komma utan att vara blodsbröder.

Arthur Haar, tillhörande Viborg-ryssarna, var en förebild av den sanne gentleman­nen: korrekt, artig och tillmötesgående - älskad av både kvinnor och män - en sällsynt kombination. Han var av "blan­dad här­komst", om jag inte minns fel - engelsktschweiziskt. Tyvärr gick han bort alldeles för tidigt.

Den 19 april 1980 fira­de vi hans 50-års­dag och i sep­tem­ber sam­ma år var vi på hans be­gravning. Han fick en hjärntumör. Först hade man tänkt operera tumören genom det ena ögat, men tillväxt­för­loppet fortgick så hastigt att operationen aldrig kom till stånd. Hans normalt mycket korrekta och stringenta sätt försvann under sjuk­domen, enligt hustrun Gunvor blev han elak, ful i mun och svår­hanterlig under sjuk­domens sista skede

 Min mångårige kollega på Studsvik, Viktor Eriksson, har också ett rykte såsom varande en stor bilentusiast, men har sällan eller aldrig något fordon värt namnet att åka i. Han är stor Dyna-Panhard beundrare (aluminiumkaross - det är som en förälskelse som bara ser till benen), men de flesta av dessa franska bilar är i såpass misera­belt skick att de inte skulle ha gått att göra i ord­ning. I alla fall inte med den energin, som Viktor besitter (eller snarare är i avsaknad av). Innan Hans-Uno Eng, en av kollegorna på Studsvik, hade köpt sin Volvo Ama­zon, skulle han en gång åka till Stockholm i en av Viktors "likkis­tor", en Fiat 600. En kall höstdag skulle de företa resan i en av dessa helt tillfälligt fungerande bilar (som natur­ligtvis saknade allt vad värmesystem hette, eller också fungerade de inte). För att hålla fötterna varma, hade Hans-Uno lindat om ett antal exemplar av Svenska Dagbladet om benen. I Vagnhärad skulle Viktor gå ut och köpa varm korv i kiosken., Hans-Uno följde efter och väckte naturligt­vis en viss, berättigat uppmärksamhet med sin originel­la fotbekläd­nad, vilket höggradigt förargade Viktor. Som de flesta "jungfrur" (oavsett om de är manliga eller kvinnliga) är Viktor också mycket lättstött. Han tog illa vid sig och tyckte att Hans-Unos yttringar av humor kunde hålla sig inom något snävare gränser.

Under den mesta tiden av min tjänstgöring vid Militärtol­karna hade vi Nils Öberg som tolkofficer. Det råder olika upp­fatt­ningar om honom som tolkofficer, ex. talade inte Nils någon ryska, men det var i och för sig inget hinder att inneha tjänsten. Nisse kunde organisera - och det mera än de flesta. Av allt att döma hade han goda kontakter på "höjden" och under hans chefskap har Militärtolk­föreningen sanno­likt haft sina bästa dagar. Nils var entusiast och visste alltid varifrån pengar till övningar kunde hämtas, det var inte heller någon brist på övningstillfäl­len för dem som ville bättra sin ryska eller delta i någon ma­növer. Ibland hade jag en känsla av att jag var favorit hos Nils. Det var nog inte bara tack vare mina kunska­per i ryska och att jag oftast kunde göra mig fri från arbetet som jag har varit på alla marin- och flygbesök både här i landet och delvis även i Sovjet. Dessutom stod jag högt i gunst hos hans fru Bibbi, hon gillade mina ryska sånger. Bibbi spelar själv dragspel, men fick inte göra det, enligt upp­gift, annat än i garaget. Nils är utexamine­rad organist, men hamnade i Flygvapnet. Det är så med våra öden, man vet aldrig vart man hamnar.

Jag trodde Nisse Öberg var spelkortsfabrikant

men flygkaptenen kom i en Capri helt galant

Och du gjort allt så klart begåvat.

En man som bjuder till,

en man som vill vad han har lovat

och lovar var han vill (Ur ”Med orden som Vapen”)

Av lägercheferna kommer många att minnas "Kipp Salaman­der" - Sven Hallgren från I17 och hans lilla Stina med sina två små "lamp­borstar" till hundar. Med dem fick hon gå ut mycket tidigt på morg­narna eftersom det var förbjudet att ha hundar på lägret. (En del andra bröt också mot förbudet, bl.a. Helena Trepucko).

Stina höll efter Sven, utom en gång när hon inte var med. Det blev för många vin- och ölklunkar. Vi hade haft en räkfest i vanlig ord­ning, suttit på berget och dansat efteråt i Lektionsbaracken.

- Vid 23-tiden brukade marketen­tarna öppna butiken och alla dansande samlades där för att dricka öl och bedriva sällskapsliv. Nu när Sven var ensam herre på täppan var det många som ville bjuda honom på öl, i vanliga fall brukade Stina med mild hand avstyra de erbjudanden, som hon tyckte låg över en måttlig konsumtion. Sven var väl­villig, han ville inte såra någon med att avböja erbjudandet, han drack och blev rätt på­verkad. Jag råkade sitta bredvid honom där han satt vid bords­än­dan. Av den rådande värmen, ölet och ett allmänt oväsen med musik och sång blev Sven så dåsig att han började se ostabil ut. Kerstin Lång, bilkåris­san, råkade sitta mitt emot mig på andra sidan om Sven och vi båda bytte blickar samt insåg i viss mån situationens allvar. Någonting skulle före­tas för att rädda Sven från nesan att bli sedd berusad så jag sade till Sven:

- Kom och ta en promenad med Kerstin och mig, vi kan behöva lite frisk luft!

Sven protesterade inte. Vi tog Sven under var sin arm och gick ut i den friska luften som om ingenting hade hänt. Det verkade inte som om någon hade lagt märke till något speci­ellt. Från markan fortsatte vi till Drifts­barack­en där Sven hade sitt rum. Han sade inte emot när vi skulle hjälpa honom in till rummet utan lät sig villigt ledas ända fram till säng­en, men ville inte ha någon hjälp med att klä av sig. Läget var under kon­troll och vi kunde återgå till markan och senare till danse n.

På kurser med så många olika människor finns det alltid en hel del förmågor, som kan roa oss andra med sina uppträdan­den. En av dessa var Hans Kimberg, bördig från Baltikum en verkande som läroverksadjunkt i Visby. Han hade tyskt påbrå och uppträdde ofta med att läsa "Sov du lilla videung...." som de olika nationalite­terna skulle ha gjort på sina respektive språk. Ingen blev oberörd av Kims deklama­tio­ner, han var duktig på fonetik och träffade de olika språkljuden på spiken. Ingen förblev svävande i tvivelsmål att en ryss, en fransman, en tysk eller en finne skulle ha läst just på det viset.

Då och då bytte han ut "Lilla videung" mot en imitation av Hitler, det var inte sämre det.

Vi hade Vjatjeslav Netjaeff, en ryss som spelade utmärkt inte bara balalajka utan även teater. Han var en duktig skåde­spelare och hade riktiga teateruppvisningar när han skulle agera krigsfånge. I det civila arbetade Vjatjeslav som skinnuppköpare, han var från Sibirien och duktig på pälsdjur. Det var nästan alltid så att de äldsta och mest språkkun­niga fick agera fångar i dessa krigsspel

En mångårig kämpe på barrikaderna var Fred Oddner, han brukade vara nere vid stranden redan tidigt på morgonen, han och Antti Nordberg var de verkliga badarna, både i bastun och ute i havet. Fred var en duktig skytt och hade för det mesta turen att vinna skyttetäv­lingarna till de övrigas förargelse.

Besservissern Mordarsky var en duktig elektriker men för övrigt en typ för sig. Varande av polsk härkomst kunde han till och med ge sig i kast med att diskutera språkliga frågor med professor Trepucko, men kom naturligtvis till korta i argumente­ringen. Han kunde förklara allting (och gjorde det också). Frågade man honom vad klockan var så började han med "ur"-historia och först efter ett par påstötningar kunde han komma fram till det begärda ärendet.

 Lars Arvidsson, juristen och hyresrådet, var politiskt mörkblå och hade mycket strikt marke­rad gräns mot vänstern. En av de något vänster­vridna militärtol­karna (sådana fanns det också, även om de inte var så många och brukade rätt fort försvinna ur våra rullor) bjöd upp hans hustru Barbro till dans. Lars gick fram till paret, ryckte bort Barbro och sade att hon inte skulle nedlåta sig till att dansa med "bolsjevikerna".

Alex Potocki, greve och reservofficer var en av mina stora medtävlare i f älttävlan och talade en utmärkt ryska. Hur det kommer sig att han är huvudman för det polska adelssläktet vet jag ej? Hans första hustru Irja, som hade varit flygvärdinna på Finnair, träffade Alex under en flygning från Helsingfors till Stockholm. Hon sade en gång att han var den snyg­gaste karln som hon hade sett dittills och hade bestämt sig på fläcken att ta hand om honom. Alex var tydligen inte sen att haka på och de blev gifta, fastän inte hela tiden. Efter några års äktenskap och fyra barn, när barnen blev halvvuxna, blev det skilsmässa och nyförtiden är de sambor eller omgifta på var sitt håll. Kärleken är beständig, det är bara objektet som växlar.

En av de tidigare lägerintendenterna Ingvar Olsson var inte riktigt van att folk inte alltid lydde honom. Han var en riktig "knekt" och kom naturligtvis till korta i denna illustra samling av synnerligen självständiga, erfarna och viljestarka typer. Det var ju inte samma sak som att kommendera bassar. Han hade antagligen närt en viss aversion mot tolkkursen, som han inte hade lyckats bekämpa på det vanliga knektmaneret. Tillfället att ta itu med oss kom när Kn Berndt Eriksson från I17 kom till Källviken för att tjänstgöra som lägerchef. Olsson hade lyckats övertyga Berndt Eriksson om hur illa sakerna stod till på Källviken och Eriksson, som av allt att döma var alltför naiv och lättrogen, gick in för att rätta till förhållandena.

Till en början märkte vi ingenting, allting verkade som vanligt. Vi hade våra räkfester och andra nöjen - precis som alla föregående åren. "Bomben" sprängdes på den avslutande genomgång lördagen innan vi skulle lämna kursen och åka hem. Då drog Berndt fram en anteckningsbok med svarta pärmar och räknade upp alla våra synder, som han hade antecknat däri. Vi hade betett oss illa, inte hjälpt till vid bordsdukning till festerna (som inte sköttes av lottorna), mm. Det var ingen hejd på alla försyndelser som vi hade begått.

Det var inte riktigt sant. Jag var klubbmästare och begärde ordet. Jag påpekade att vi visst hade erbjudit både honom och hans hustru att hjälpa till med både det ena och det andra vid förberedelser till festen, precis som vi hade gjort de föregående åren, men att erbjudandena avböjdes. Eriksson avbröt emellertid mötet, lämnade lokalen och där stod vi, om inte som fallna från skyarna, så dock mäkta förvånade.

Jag hade på känn att här var en verkligen "räv" begraven och sprang ut för att leta reda på Olsson, som vi ansåg vara anstiftaren till meningsskiljaktigheterna. Eriksson ansåg vi inte vara skuld till detta, han hade bara varit alltför naiv och medgörlig och råkade bli hant­langare till lägerintendenten Olsson, men Olsson var ingenstans att finna.

Kurscheferna med Nis Öberg kopplade in "högre makter" och Olsson försvann för alltid från Källvikens horisont. Med Berndt Eriksson hade jag sedan ett bra förhållande, flickorna (vår Maria och hans Eva) hade det trevligt ihop på somrarna. De skrev till varandra och även jag bytte några brev med Berndt, han agerade någon slags korrespondent till "Bohuslänningen" och brukade sända mig artiklar från Källviken-händelserna.

I en sådan disparat samling av människor finns alltid några som blir mera framträdande, speciellt om dessa kan hantera något in­strument. På 60-talen hade vi norrlänningen Välivaara från Umeå och ungerskfödde director musici vid Bromma Läroverk Janosc Sandor. Välivaara spelade dragspel och Sandor kunde spela flera instrument, dock ingick dragspel i bådas hantering så att vi kunde dansa till levande musik i Lektions­baracken. Sandor spelade även fiol och jag minns fortfarande hur han till ett tidigare på band­spelaren inspelat ackompanjemang utförde ett mycket virtuost stycke med namnet "Violin­makaren från Cremona". Jag har varken förr eller senare hört det stycket. Kunde det ha varit hans egen komposition?

Stig-Åby Eriksson, en av lärarna på Underrättelseskolan i Skövde, logerade under flera år i "verandarum­met" i Drift­värns­baracken. Verandan blev ett riktigt "tillhåll" för glada typer, där samlades man till en drink både före och efter maten. Stig kom från S3 och var en "hästkarl". Vid några föredrag som jag på Öl Hammar­bergs önskan höll i Skövde för inkallade underrättelseoffi­cerare hade vi en gång en fest i de forna stallarna, där Stig-Åbys hästspil­ta nu tjänstgjorde som barservering. Där drack vi "Hästens skål", stående på stolen med den ena foten och på bordet med det andra, tillsammans med honom och major Uno Boman. Före föreläsningen bjöd Uno alla under­rättelseoffi­cerarna på en "kulturbegivenhet", vi åkte runt i Västergötland och tittade både på kyrkor och på fattigmanskvarter. Kungslena kyrka har en remarkabel målning, man ser den Onde röra i en gryta där fem män befinner sig. Elden brinner under grytan och männens ansikten är något förvridna, men mycket väl igenkännbara.

Uno berättade bildens historia:

En kyrkomålare under något av de förra århundradet, hade fått i uppdrag att utföra vissa målningsarbeten i kyrkan. När arbetet var klart ville emellertid inte kyrkorådet betala det begärda priset och som hämnd målade konstnären den ovannämnda bilden. Personerna som be­tjänades av den onde var medlemmar ur kyrkorådet. Bilden hade varit övermålad och togs fram vid restaureringen för några år sedan. Västergötland och trakten omkring Ekorrne Tå har varit platsen för många strider i forna dagar och majoren Uno talade om dessa "yverborna män" från Västergötland som hade deltagit i drabbningar­na. I Ekorrne Tå kunde man också se de sista resterna av forna tiders (fram till 40-tal) fattigvård. Där stod några små hyddlik­nande hus, som långt efter andra världskriget hade hyst hyresgäster. Det var innan "folkhemmet" började ta form och förhållandena blev bättre. 1970 tändes en ny stjärna på musikens himmel, då kom Jan-Åke Bergh som kurschef för Flygtolkarna. Tillsammans med Arthur Haar hade han studerat ryska för Andrej Daragan på För­svarets Läroverk i Uppsala och tyckte att nu var det dags att prova språket i praktiken. Jåke (som han allmänt kallades) var en på flera plan begåvad person. Inte nog med att han förde med sig ett dragspel och hanterade den med stor skicklig­het, han var också duktig på att rita och lektionerna i flygkännedom blev aldrig långsamma. En del av formalismen försvann för Jåke hade som devis:

- Reglerna är till för idioter och i viss mån till stöd för de övriga.

Nu blev det en ordentlig in­jektion i nöjeslivet, vi till­bringade många trevliga stunder på Driftbarackens (senare omdöpt till Rossö) veranda. Rummet bakom verandan, där Stig Åby-Eriksson hade logerat i flera år, övertogs av Jåke och hans hustru Marga­reta och livet fort­satte i samma glada och otvungna tempo.

Både Jåke och Arthur blev så småningom placerade vid staben i Stockholm, men som gamla F11-divisionschefer genomförde de sina obligatoriska flygningar i Nyköping. Ofta var de hos Ann-Marie och mig på kvällen och vi tog oss ett par supar och något annat gott som Ann-Marie hade lagat till.

  Tolkskolans ledning var för det mesta med på lägret och under senare år tog de med sig även en del praktiskt undervis­nings­material (ett språklaboratorium) där eleverna fick hålla på att öva sig i ryskan. I slutet av 60-talet när idén om anskaffning av ett språklaboratorium blev aktuell var (enligt uppgift) Sigurd "Sigge" Lindqvist mycket emot det. Sigge var duktig språkman (en riktig språkgigant med ca 10 språk på lager )och började läsa farsi vid mogen ålder, Han var dock en elev av den föråldrade undervisningsmetoden, där man lade ned mycket möda på att lära sig det skriftliga, men ägnade mindre uppmärksamhet på uttalet. Man betonade muljeringen för mycket och det kunde skapa något egendomliga effekter vid uttal av en del svåra ord. För övrigt är Sigge en av de språkligen mest begåvade och intresserade personer. Han var slagfärdig och kunnig som få, under åren har eleverna på Tolkskolan samlat en rad "siggis­mer", uttryck som har uppfattats som någonting utöver det vanliga. Vid språkprovens genomgång under sommarkursen var det ingen som ville missa den dissekering av elevernas behandling av ryskan, som Sigge brukade företa, och där man oftast hade mycket svårt att hålla sig för skratt. Ibland inträffade det att han berättade om sina resor och den som har hört hur det gick till på en resa från Belgrad till München där Sigge skulle agera barnvakt åt en jugoslavisk gäst­arbetar­hustru med barn och bohag på väg till sin "Gastarbeiter" till man, glömmer det inte. En annan av Sigges berättelser var "Plankan", den berättade han på en Finland-svensk dialekt och ingen behövde somna in under den föreställningen.

Från sitt underläge var det säkert en och annan som hatade och fruktade Sigge Lindqvist och såg i honom en sarkastisk slavdrivare. De som kände sig säkrare i sadeln kunde kanske bättre uppskatta Sigges suveräna människokännedom, underbara humör, sprudlande berättarförmåga och eminenta sällskapstalanger. Helt visst kom dessa egenskaper bäst till synes i privatlivet, på mässen och i lärarrummet, men de filtrerades ingalunda bort av lektionssalsdörren. Lektionssalen var annars främst platsen för att utveckla den speciella Sgge-pedagogiken, för vars utövande alla andra tekniska hjälpmedel än svarta tavlan och krita var överflödiga. Sigge syntes hysa ett sublimt förakt för överdrivna audio-visuella metoder och vägrade förstå att man ”för att lära sig att ko heter korova behöver inte bara se en bild av en ko utan dessutom höra den råma!” Säkert har Sigge idag accepterar förekomsten av språklabb på Tolkskolan men det skulle förvåna mig mycket om han själv befattade sig med det. Kritor torde fortfarande levereras till Tolkskolan.

När frågan om att skalla ett språklaboratorium till Tolkskolan blev aktuell, var Öl Berg (chef för Flygets Und) och Nils Öberg nere hos mig i Nyköping och fick titta på TBV-språkla­borato­rium. Nils Öberg var alltid intresserad av allt nytt och ville se hur ett språklaboratorium fungerar. Jag hade undervisning i "Svenska för Er" för flyk­tingarna och kunde demonstrera utrustningen och tillvägagångssättet vid inlärning av språk. Språklaboratoriet anskaffades och sedan dess lär ingen veterligen ha protesterat mot det. Språklaboratoriet är ett ut­märkt medel både för att snabba upp inlärandet och förbättra uttalet. Efter det att eleverna på Tolkskolan hade haft ett ganska miserabelt uttal av ryskan, förbättrades detta högst avsevärt redan under de närmast följande kurserna och idag finns det en hel del utexaminerade elever som talar en utmärkt ryska, inom ramen för den undervisning, som de har åtnjutit.

Men, Sigge, du lever, bland glosor och lärd, stram står du med skrynklade pannan.

Du leder igenom det mänskligas värld, Ja, tolken ar evig: han talar som smord

Den andre riktigt store språkmannen var professor i finsk-ugriska språk vid Uppsala Universitet – Björn Collinder. Han var den förste ordföranden i Militärtolkföreningen och i likhet med Sigge Lindquist mycket språkligt intresserad. När han gick i pension började även han med ett nytt språk – kinesiskan. Under rasterna på FBU-lägret i Källviken i början på 60-talet, kunde man se honom promenera längs vägen mot Seläter med en liten tavla och en bläckbehållare samt en pensel framför sig; där han ritade kinesiska skrivtecken under promenaden. Björn Collinder har översatt det finska folkeposet Kalevala och behärskade, inte bara en del av de europeiska språken, utan även ryska. I sin ungdom hade han varit på studieresor till de sibiriska folken av finsk-ugrisk härkomst: nentser, olener mm. En mycket lärd man och en stor humorist, hans föredrag var utomordentligt intressanta och välformulerade.

Av den kvinnliga personalen under de första åren i Käll­viken framstår två damer i ett klart sken: Astrid Holm - bilkårist samt Stina Stafström - Nils Öbergs mångåriga sekreterare på Fst/u­nd. Stina fick en värdig efterträdare i Gulli Jacobsson medan Astrid Holm ersattes av flera bilkårissor ur Fo 34 i Vänersborg. Där tyckte man att det inte var helt rätt att när det övriga försörjningen av lägret skedde från Vänersborg så hade man bilkå­rissor från Stockholm. Från Vänersborg kom också två andra, tolk­kursen mycket trogna flickor: Kerstin Lång och Gun-Britt Karlsson. Det utspelades rena familje­sce­ner framför expeditions­baracken när kursen skulle börja och deltagar­na skulle hälsa på varandra. Återseendet var minst sagt hjärtligt. Avskeden var inte mindre dramatiska -

Partir - c'est mourir un peu....

С´est mourir à ce qu´on aime.

On laisse un peu de soi-méme

En toute heure et dans tout lieu.

Kerstin Lång var en stor motionsentusiast. Jag bedrev också vissa idrottsliga övningar, jag sprang dagligen en eller för det mesta två gånger 2,5 km "bergbanan". Första omgången skedde i regel klockan 6 på morgonen och allt som oftast hade jag sällskap med Kerstin, dock inte på "bergsbanan", då tog vi mera normala vägar mot skjutbana. De andra kursdeltagarna var inte lika morgonpig­ga, förutom Lunda-bon Holmqvist, men han var av yngre årgång och sprang lite för fort för mig. Som jag redan tidigare har nämnt var "krigarskaran" av synnerligen varierande sammansättning, det var någon slags halv­militär sammanslutning med intellektuella inslag, men utan några större begrepp om den militära disciplinen och beteendet.

  Den fanns ingen morgonupp­ställning som man kunde beteckna som standa­rdiserad, vad som helst kunde hända - och hände också för det mesta.

Många av de äldre tolkarna kommer säkert ihåg ungraren och musikdirektören Sandors avlämning. Han var något av en bohem och uppträdde ofta i en blandad klädsel och med bara sandaler, utan strumpor, på fötterna. Han skulle lämna av tolkkur­sen till ÖL Tore Lundberg:

Överstelöjtnant! Tolkkursen …

Sedan kom han inte längre, blev det en generalpaus. Han stod där framför truppen med handen vid mösskärmen och hade glömt av hur resten av avlämnings­fraseologin löd. När tystnaden efter en lång väntan blev alltför påtaglig gjorde han en helomvändning och kommenderade:

- Alle man! Lediga!

De flesta ledare insåg den bristande "militaria" på ett ganska tidigt stadium och gjorde inte några större an­strängningar att ändra på för­hållandet, men undantag före­kom.

ÖL Hammarberg från Underrättelseskolan i Skövde gjorde vid ett tillfälle en oöverlagd handling i form av att kommendera avmarsch från vapenförrådet till skjutbanan i sluten formering. Det hade ingen av befälen gjort i "mannaminne". Vi skulle skjuta med k-pist och han utmanade oss på tävling. Det skulle väl gå bra, om vi fick bestämma segerpriset, för ingen gjorde sig någon föreställning om att ha en rimlig chans mot honom. Han var en av officerarna (som enligt ryktet) hade gått igenom St. Cyr i Fran­krike och hade varit en av de få svenska officerare vid Främ­lingslegionen, sådana finns det inte många av. En riktig ”stridis” med andra ord, för att inte ta till ett uttryck ur militärjargongen – stridsk...k.

Naturligtvis vann han, med god marginal och efter skjut­ningen satte vi oss i markan för att fundera ut ett lämpligt seger­pris. Vi visste att han genom mångårig vistelse i Frankrike hade blivit finsmakare på de ädla drycken, men en belöning i form av något sådant som en flaska gott vin kunde ju inte komma ifråga här, han hade ju "förolämpat" gänget genom att kommendera sluten formering.

- Nej! här skulle det hittas på något annat.

På kvällen skulle en räkfest äga rum uppe på berget och då skulle priset överlämnas. Eleven David Ivarsson fick i uppdrag att överläm­na segerbeviset. Efter ett något krystat tal med högtidliga vändningar om skjutningens ädla konst överräcktes priset. Det var en flaska pilsner, klass I, uppvärmt till lämplig kroppstempera­tur i Davids innerficka. Vi kände till hans ogillande för alltför svaga drycker, han grimaserade ordentligt, men här gällde det att hålla en god min i elakt spel och han drack upp hela flaskan under allmänt jubel.

På frågan om han ville ha ytterligare en flaska blev svaren nej.

Insprängt i andra veckans program hade vi en militärfält­tävlan. Några av de ordinarie grenarna var utbytta med hänsyn till utbildningens art och vi hade ett par tävlingsgrenar av mera in­tellektuell karaktär. Det handlade naturligtvis om Ryssland, dess språk och om ryska förhållanden. Eftersom jag behärskade ryska relativt väl (trots mångårig träda) och var duktig i vissa tävlingsgrenar, kunde jag i många fall hämta hem bra placeringar. De synliga bevisen på detta är van­dringspri­serna i form av en silvervas och en fashin-kniv. I silvervasen, som har skänkts av CFST/Sekt 2, har även en del av mina militär­tolkkolleger andelar (A. Potocki 1967 och 1971, Antti Nordberg 1969 och 1970, I. Rodhe 1968 samt A. Hedlund 1972). Jag vann tre segrar på rakan (1973, 1974 och 1975) och blev ägare till silver­vasen. I den vas som hamnade hemma hos Antti Nordberg har jag också två inteckningar och fashin-kniven från Ch för Armén vanns i fälttävlingar åren 1980, 1981 och 1983. Skytte, oriente­ring och ryska har väl varit de star­kaste ämnen. Av de fyra vandringspriser sedan 1959 har jag tagit hem 2 stycken: en silvervas och en faskinkniv.

Som bankman var Jim Belaéw inte så väl insatt i det tekniska, men han klarade i alla fall av att bli flygtolk, (uniformen var mycket snygga­re) även om det ibland kunde ha sina sidor.

På en av festerna råkade Harriet (hans tredje hustru) slå omkull en vinflaska och Jim grälade på henne i de övriga gästernas närvaro. Harriet är ganska lång och vissa rörelser blir något ”kalviga”. Jag kunde inte låta bli att ta Harriets parti. Detta ogillades på det högsta av Jim. Han blev synnerligen purken på mig och varken talade eller hälsade på mig under flera dagar.

Arthur Haar var för tillfället kurschef och tyckte det var illa att två gamla vänner skulle se snett på varandra. Både Jim och jag ingick i flyggruppen och Arthur sade att han skall se till att vi blir sams igen.

- På nästa övningsuppgift skall Jim bli gruppchef i den grupp som du kommer att ingå i. Upp­giften blir för svår för en icke tekniker och då blir han tvungen att vän­da sig till dig, sade Arthur. Det gick som Arthur hade tänkt och sedan dess har vi inte haft några större kontrover­ser. Mitt för­hållande till Jim är väl det närmaste man kan komma utan att vara blodsbröder.

De flesta kursdeltagare var relativt normala människor, men en och annan ramlade utanför de vedertagna ramarna och ställde ut sig till allmänt beskådande. Ett par fall kan beskrivas något mera ingående.

I Ånn hade jag en gång hand om en skidgrupp, som skulle upp till Blåhammaren. Det var fritt fram att skida till Blåhamma­ren i egen takt och eftersom Percy var urstark försvann han från oss i första backen och vi återsåg honom först framme vid statio­nen. Då hade han redan hunnit dricka kaffe och skulle skriva vykort. Percys beteendemönster avvek för de mesta från våra, han handlade aldrig som vi andra. Han hade skrivit färdigt sina manuskript redan på förläggningen i Ånn och höll nu på att kopiera dessa alster på vykort. Det var de inte några vykort med texter i stil med att "här är vi...."

Nej, han skrev regelrätta brev, men med en så liten piktur att hela brevet fick plats på det lilla utrymmet som stod till förfogande på vykortet. Han hade lagt beslag på det stora bordet mitt i rummet helt för egen räkning, där hade han brett ut sina papper och manus så att ingen annan ens kom i närheten. Vi skulle vara tillbaka i Storulvån vid 17.00-tiden för att hinna till middagen och jag gav order om att starta kl.16.00, en timme skulle räcka för att nå Storulvåns Turiststation räknade jag med. Avståndet är 12 km och Storulvån ligger flera hundra meter lägre i nivå så det skulle inte bli någon tidsbrist.

Percy skulle starta något senare, han var ännu inte färdig med alla sina "romaner" på vykort. Det tyckte vi var helt i sin ordning, han var stark och skulle säkert hinna ikapp oss efter en stund och vara framme i tid, men ingen hade räknat med hans egenheter i beteendet. När vi andra hade samlats nere vid Storul­vån såg vi emellertid inte till någon Percy och inställde oss på att vänta en stund. Tiden gick men ingen Percy syntes till och vi började bli otåliga. Ett tag hade jag lust att ge mig av med resten av kontingen­ten och lämna Percy utan transport, han skulle få kämpa 17 km till Ånn, men med tanke på att det var vinter med köld och andra faror tordes jag inte göra det. Hans orienterings­förmåga var inte lika bra som hans minne, han skulle säkert komma på idén att gina rätt över Ånn-sjön och sedan visste ingen vart han skulle hamna. Skulle det blåsa upp till storm på fjället fanns det risk att han skulle komma bort och jag ville inte bli ansvarig för hans liv. Långt om länge kom han, det verkade inte som om han hade alls tänkt på att vi andra fick vänta på honom. Ibland var han liksom borta ur sinnevärlden - och värre blev det med åren.

  Det gick många historier om honom, inte minst om hans kvinnoaffä­rer. För när Percy uppvaktade en dam så var det verkligen en uppvaktning, kanske ibland i hårdaste laget. En av somrarna cyklade han sex mil dagligen för att hälsa på en käresta, som hade sitt sommarläger längre söderut om Strömstad, något år senare hade han en dam med sig till Källviken. Damen hade ett halvvuxet barn och det innebar att Percy inte fick sova i samma rum. Den sommaren till­bringade han nätterna i lägrets tvättrum, i dagrum och på diverse andra gemensamma utrymmen. Så småningom tog sig galen­skapen alltmer på­tagliga former, ett tag figurerade han i tidningen "Vår bostad" som en av de sämsta hyresvärdar på Karlavägen. Han hade ärvt ett hus med 14 lägenheter och hyresgästerna klagade över att värden nattetid lyssnade på utländska stationen med radion på hög volym och jagade sina klagande hyresgäster med en sabel på dagarna.

Den andra konstiga figuren var "den krigsgalne prästen", en Finland-svensk präst från Brännkyrkoförsamlingen utanför Stockholm. Vad man tycker om prästerna överhuvudtaget må vara osagt i detta sammanhang, denne hade nog förläst sig på "Fänrik Ståls Sägner" eller någon annan liknande krigsepos och istället för att hålla sig till Bibeln och dess kristliga budskap var han värre krigare än alla andra. Nils Öberg kunde av allt att döma inte hindra honom från att komma till sommarkursen. Det blev lite underliga dis­kussioner med honom. Först påstod han att han hade varit med i finska kriget, men det stämde inte med åldern, överhuvudtaget förstod vi inte hans beteende. Han var ingen fredsängel (hur många präster är det förresten?). Eftersom han inte behär­skade annat än finska och finskan blev med tiden rätt inaktuell, försvann han efter ett pars somrars "gästspel"­ från vår hori­sont.

Elevernas gästspel under fritiden sträckte sig ofta till Långön på andra sidan sundet. På 60-talet regerade där en svensk-amerikansk dam. Hon hade ett pensionat och sin fritid tillbringade hon med att bygga ut stenanläggningarna omkring huset. Det fanns många cementerade kullerstensstigar och bryggor. På väg tillbaka hände det vissa intermezzon: bl.a. berättades det att den nuvarande huvudläraren vid Tolkskolan Jan-Erik Walter ramlade ned i vattnet och kom upp till förläggningen våt som en katt - i vit ridkostym och stövlar med sporrar på.

För barnen ordnas det också med jämna mellanrum fester och begivenheter. Ett tag på 70-talet var jag klubbmästare och hade hand om barnfesterna. Barnen behöver ju inte så mycket för att bli roade, lite säcklöpning, bollspel och diverse liknande underhållning. Vår dåvarande lägerchef Berndt E­riksson hade ibland uppvisningar i livräddning för oss. Han var ordförande för Sim- och Liv­räddningssällskapet och hade haft flera gånger hand om olympiasim­mare. En sommar hade vi lite av sådana upptåg. Vi rodde ut med en överlastad eka, välte den i sjön till barnens stora förtjusning under tiden som Berndt be­rättade hur man skulle bete sig om man ofrivilligt kom i vattnet och vad man absolut inte skulle göra. Senare försåg vi Jim Beláew med flytväst och knuffade ned honom från bryggan till barnens stora jubel. På de av mig ordnade barnfesterna fick alla barn första priset vid täv­lingar, tyvärr blev det så att en del mammor ansåg även sina nästan vuxna tonå­ringar som barn och det blev vissa dis­kussioner hur långt upp i åldern ett barn skulle be­traktas som en legitim deltagare.

De alltid närvarande Röda-Kors-systrarna (och bröderna) stod till tjänst med sjukvårdsöv­ningar och flitigast bland dem var "syster Tore". Under flera sommarkurser hade han "dockan Anne" med sig och vi fick lära oss mun-mot-mun-metoden. Ofta fick även sjukvårdsut­bildade bilkårissor tjänstgöra som Röda-kors-systrar.

Genom Nils Öbergs försorg överfördes jag till Flygvap­net 1961 och blev flitigt anlitad av Marinen under "vän­skaps­besöken" till sovjetiska hamnstäder: Leningrad, Tallin och Riga. Av någon underlig anledning har Marinen haft rätt lite tolkar ur de egna leden, det var för det mesta Antti Nordberg (armétolk), jag samt Bill Belaieff från Flygvapnet, som har fått göra de flesta resor i samband med marinbesöken. Vid ett senare tillfälle påtalade jag detta för­hållan­de för amira­len Rud­berg, men någon större ändring synes inte ha skett. Från 1962 och fram till U-båtsintermezzot har jag varit med på alla marinbe­söken till Sovjet. 1980 hade vi skaffat oss ett torp och pengarna räckte inte till en telefon och Gulli (Nils Öbergs sekreterare) kunde inte anropa mig för att tolka vid U-båtsintermezzot. Det började med jagaren "Öland". Egentligen skulle det ha varit jagarna "Halland", "Södermanland" och "Hälsingland", men "Hälsingland" gick på grund strax före besöket, fick pro­pellerax­eln krökt och var ur leken ett tag. Dess befälhavare Kk Reutersvärd följde dock med. Han hade varit marinattaché i Moskva och berättade i gunrummet om "kurragöm­ma"-lek som han hade be­drivit med ryska över­vakare under sin attachétid. Det var en viss bevakning av de högre militärerna fram till slutet av 70-talet.

Under mitt första besök till Leningrad skulle vi inte lägga till vid kaj utan hängde vid bojarna mellan Slotts- och Löjtnant Schmidts-broarna mitt för Vinterpalatset och bröllopspa­latset. Transporten till och från fartygen skedde med en stor bogserbåt och det var naturligt­vis i syfte att hålla reda på den främmande makten. Till en början var det inte fråga om några nattpermissioner, "alle man" skulle vara ombord före midnatt. De första marinbesöken var ganska stela och formella till­ställningar. Misstron mot den andra parten var mycket stor från båda hållen och någon hjärtligare stämning uppstod det sällan. När ruset var över, var också vänskapen över. Jag kan inte be­kräfta det, men det påstods från vissa håll att när den Svenska Marinen hade gett sig av, omhändertogs alla de människor som hade stått på kajen och vinkat adjö till oss. Nattpermission blev det först under den påföljande resan, två år senare. Då slapp vi också hänga vid bojarna, men det skedde inte utan förvecklingar. På diplomatisk väg hade man kommit överens om att denna gång skulle fartygen ligga vid kaj, men när vi seglade in mellan de vid det här läget välkända broarna blev det till synes samma sak som vid föregående besök. I två timmar hade vi maskinerna igång och ingen visste riktigt varför. Med en viss fördröjning kom vi slutligen till kajen, förtöjde oss och började med visiterna. Senare fick vi reda på att de lokala ryssarna inte hade velat släppa oss till kajen, men då hade amiral Blidberg surnat till och sagt att i så fall vänder vi fören nedströms och seglar tillbaka till Sverige.

Nu hade även vissa andra lättnader inträtt. Officerarna hade nattpermission och behövde inte känna sig som bassarna under första värnpliktsveckorna. Nattlivet florerade och det inträffade vissa incidenter, men inga av allvarligare art.

Ett officiellt besök följer en mycket detaljerad procedur. När fartygen anländer till en viss stad så gör kontingentchefen minst tre besök: till den högste marinchefen i området, till den ansvarige för militärområdet och även till stadens borgmästare. Ceremonierna är mycket noggrant reglerade och är i regel av 20-minuters längd. Den lokale kommendanten ställer ett fordon till förfogande och amiralen, flaggadjutanten samt tolken körs till de olika mottagningsställena. Man hälsas välkommen, sedan föreslår den svenske amiralen en skål till den formelle sovjetiske ledaren - under min tid mest till partiledaren och generalsekreteraren för det kommunistiska partiet – Leonid Iljich Brezhnev. Ryssarna i sin tur föreslog en skål för hans majestät den svenske konungen. Efter ett par visiter tyckte jag att bara översätta Brezhnevs namn verkade något fattigt. Hans officiella titel var ungefär: Generalsekreteraren och ledaren för Sovjetunionens Kommunistiska parti kamrat Leonid Iljich Brezhnev. Ibland lade någon av militärerna till även: Sovjetunionens hjälte. Det blev en ganska lång harang att översätta, men jag gjorde mig mödan att dra hela titulaturen. När det föreslogs en skål för kungen blev det bara: för Hans Majestät Karl XVI Gustav. Adjutantens uppgift var (som han själv uttryckte det) se till att amiralen infann sig på rätt plats, i rätt tid och vara föresedd med de rätt dokumenten och talen. Ett par minuter innan den stipulerade tiden löpte ut viskade adjutanten i amiralens öra att nu var det dags att förbereda avskedsfraserna och ge sig iväg.

Samma förfarande upprepades ytterligare två gånger: hos den högste armébefälhavaren på platsen och hos stadens borgmästare (kommunalordföranden). Ett par timmar senare upprepades samma procedur med återvisiter av ryssarna till fartyget. Sedan började sightseeings- och museibesöken för officerare och manskap. Vi gjorde små provokationer som att få tala med någon överlevande från kryssaren ”Aurora”, väl medvetna om de historiska händelser som hade ägt rum 1922. Matroserna gjorde ett nytt uppror, men blev till största delen nedskjutna på Finska Vikens is under försöken att undkomma.

Min första marinvisit 1962 blev för "Ölands" del mycket minne­svärd. På återresan inträffade en incident som hade kunnat sluta illa, men tack vare att manskapet var välövat och vädret bra fick händelsen ett lyckligt slut.

Jag befann mig i min hytt och fartyget var i höjd med Helsingfors när det hördes skrik och oväsen från däck. Jag gick upp på däck och såg en matros från maskin, han stod med en relingsstötta i handen och föreföll något obeslutsam. Däcksvakten stod i beredskapsställning och lite längre bort såg jag seconden. På alla militära enheter finns det en beväpnad däcksvakt och han brukar befinna sig för det mesta på akterdäck, där det finns mest utrymme. Nu skulle hans närvaro eventuellt tas i anspråk av sekonden. Plötsligt ropar denne:

- Släpp stöttan och ge dig, annars kommenderar jag eld!

Vid det här laget hade flera personer hört oväsendet och många hade hunnit komma upp på däck. Mannen tittade ömsom på den ansamlade skaran ömsom på havet och det syntes tydligt att han var mycket tveksam om vad han skulle göra. Plötsligt svängde han med armen och vi såg hur relingsstöttan flög iväg och hamnade i vattnet varefter han själv tog ordentlig sats, sprang i riktning mot styr­bårds låring och med ett elegant svanhopp dök ned från fartyget. När han efter dykningen återigen kom upp till ytan vinkade han till oss.

- Man över bord! skrek däcksvakten, allt i enlighet med sin instruktion, rusade fram till frälsarkransen och kastade ned både den och bojen med flaggan, som är fästad vid kransen.

Efter det att ropet om man över bord förklingar händer det en hel del på fartyget - och med fartyget. Alla som inte är berörda av den direkta handlingen spanar efter frälsarkransen med flaggbojen. Ett människohuvud försvinner mycket snabbt ur sikte redan vid en måttlig våghöjd och skulle i de flesta fall vara omöjligt att upp­täcka utan den i närheten flytande frälsarkransen, som den nöd­ställde skall försöka få fatt i. Fartygskursen läggs om för full gir och livbåtsbesättningen i vakten rusar fram till livbåten och börjar göra den i ordning för att sättas i sjön. I krigstid sätter man livbåten i sjön under en viss fart, men i fred vill man inte ta sådana risker, livbåten och dess besättning kan lätt komma till skada. Man väntar tills farten är praktiskt taget noll innan dävert­maskineriet startas för nedhalning av båten. Rorsmannen lade jagarens roder dikt styrbord, vilket innebar att fartyget kom att kränga ordentligt. Eftersom fartyget inte var berett på en så brant gir, hade man inte alla luckorna stängda. Längst bak på babords sida logerade min- och artilleriof­ficerarna, deras hytter fylldes med vatten till de förhöjda trösklarna och en hel del papper och andra lättflytande föremål spolades ned i vattnet och därifrån ut till gången, eftersom även dörrarna stod öppna på grund av värmen.

Under tiden hade vi gått runt och befann oss i närheten av livbojen. Barkassen bemannades och sattes i sjön, vi såg sjöman­nen, han hade krängt frälsarkransen på sig och vinkade glatt åt manskapet i räddningsbåten. Efter en stund hade de nått honom och tog upp honom i båten. När livräddningsbåten återkom till fartygs­sidan halades torpedbärgningskroken ned, man satte en sele omkring mannen och drog upp honom. När kranen svängdes in stod fartygslä­ka­ren påpassligt i närheten och stack en spruta i ändan på honom. Vid det laget var sjömannen ganska nedkyld, temperaturen i vattnet höll sig omkring 10 - 12 grader C och räddnings­aktionen hade tagit ca en kvart.

- Nu blir han lugn tills vi kommer till Hårsfjärden, sade fartygsläkaren. Sjömannen sattes i arrest i sjukhytten och fick inte komma ut mera, vi hade ca 12 timmars gångtid kvar till hamnen.

När det mesta av upprördheten hade lagt sig fick vi höra förhistorien till händelsen.

Sjömannen kom från maskin och var en överliggare i 28-30-årsåldern. Han hade seglat utomlands och inte gjort värnplik­ten. När han så kom till Sverige tog värnpliktsmyndig­heterna hand om honom och han fick i likhet med andra göra militärtjänst och placerades i Marinen. Överårig som han var, dessutom seglat på utlandet, hade han skaffat sig vissa (o)vanor. Manskapet är förbjudet att ha sprit ombord, men han hade lyckats trots VO (vakthavande officers) "mud­dring", smuggla med sig ett par liter. Detta hade konsumerats i manskapsförläggningen och i påverkat tillstånd hade en del groll mot befäl kommit upp i dagen. Upp­muntrad av kamraterna hade han grabbat tag i en Mora-kniv och skulle göra upp med högbåtsman NN, som vid något tillfälle hade förolämpat honom.

Väl uppe på däck hade han mött självaste båtsmannen, denne var en person med en viss auktoritet och tydligen van att hantera sitt manskap, han hade lyckats övertala sjömannen att inte bry sig om högbåtsmannen utan lämna honom i fred. Historien hade kunnat sluta här, men väl tillbaka i manskapsmässen hade kam­raterna börjat tråka sjömannen och han hade ilsknat till på nytt. Han hade återigen gått upp på däck och då han inte längre hade någon kniv tog han det första bästa tillhygget och det råkade vara en landgångs­stötta. Dessa förvarades under torpedtuberna på huvuddäcket på ett fartyg av "Ölands" typ.

Denna gång hade sekonden råkat befinna sig på däck och historien avlöpte annorlunda än vad sjömannen hade tänkt sig.

Det hände alltid något - även om det inte alltid kunde betecknas som oförutsedda. Besöken till dessa minst sagt "bränn­vinsbeskänkta" orter Leningrad, Tallin och Riga medförde ofta en del extraarbete för tolkar och militärpolisen. Alkoholen var fri och mycket billig enligt svenska normer, det dracks också flitigt, men samtidigt var normerna ganska liberala - tillfälligt.

När amiralen Blidberg samlade sina mannar i Berga-skolor­nas aula före avgången brukade han säga:

- Vi skall inte vara för småaktiga. Varje man som kan ta sig till fartyget och komma ombord för egen maskin skall betraktas såsom nykter.

Den rikliga tillgången på billig sprit förde med sig en del problem inte bara ombord utan kanske mest i land. En jour­havande tolk skulle alltid finnas ombord, denne kunde då få assistera vid de mest skiftande uppdrag.

En gång i Tallinn blev tolken anropad från den ryska kommen­daturen. Någon hade ringt dit och meddelat att en i armen nedblodad sjöman - antagligen svensk. Mannen hade ingen mössa och talade inte något begripligt språk (enligt ryssarna) och han befann sig någonstans i utkanterna av staden. Kommenda­tu­ren hade alltid en bil stående på kajen och nu åkte tolken med ett par ryska militärpoliser till den uppgivna adressen - och mycket riktigt! Det var en svensk matros och han såg konstig ut. Den högra armen var helt nedblodad och han hade blod även i ansiktet. Vid närmare besiktning visade det sig att med ansiktet var det inte så farligt, han hade torkat sig i ansiktet med den blodiga handen och smetat ned sig ordentligt. Handen däremot var det värre med, det var långa skärsår och skinnet hängde avskuret på flera ställen.

Först trodde man att han hade varit i ett slagsmål, men under omplåstringen i sjuk­hytten kom det fram att han själv hade förorsakat alla dessa skador. Efter att ha druckit något för mycket vodka hade han gått vilse och råkade passera ett växthus på lämpligt avstånd från trottoaren. Han var arg för att inte hitta till hamnen och i förbifarten slog han in några glas­rutor med bara handen. När blodet hade börjat strömma ilsknade han till och slog in ytterli­gare några.

I Riga var jag själv med om ett intermezzo efter ett slags­mål. När vi skulle hämta slagskämpen visade det sig att det hade gått ganska illa åt honom, hans käke stod på vid gavel och han gapade som en torsk på torran land. I slagsmålet hade han fått en smäll och fått käken ur led. Det såg ganska komiskt ut och vi kunde inte låta bli att skratta åt eländet. Vi tog honom till militärsjukhuset i Julgava, militärläkaren tittade på honom en stund och måttade sedan ett slag till på käken. Den hoppade tillbaka i sina leder och mannen var återställd. Operationen lyckades och mannen återfick sin talförmåga, sade bara att käken ömmade en smula. Det var ju i sitt slag en raffinerad operation, utan alltför mycket sofistikerat teknik in­blandat. Militärläkaren skrattade:

- Det där får vi göra allt som oftast, man slåss rätt mycket i den sovjetiska marinen. I den sovjetiska marinens permissionsuniform för manskapet ingår ett rätt brett bälte med ett stort mässingsspänne. Vid råkurr användes bältet som ett vapen med rätt förödande verkan.

Baltiska Marinens Sjukhus i Julgava var en stor anlägg­ning. Enligt uppgift kunde det hysa omkring 400 patienter och hade 315 personer som betjäning - allt från tandläkare till fysiotera­peuter. Jag frågade om man även använde sjukhuset som alkoholkli­nik blev svaret nej. För detta ändamål fanns det ytterligare an­stalter. Sjukhu­set hade en stor dietist-avdelning och den behövdes sannerli­gen. Den vanlige ryssen är en ganska kort och satt person, som militär har han ett enahanda och tråkigt liv, ofta långt ute i rikets periferi. Detta kompen­seras med ordentliga fester, när tillfälle därtill gavs. De traditio­nella ryska festerna, med mycket mat och ännu mera dryck, leder till en betydande övergödning, officerskåren "sväller" betänkligt efter några få år i tjänsten. Hit till Julgava blev de kommendera­de för att bli av med sina extra kilon och få upp den fysiska konditio­nen.

Under vår vistelse i Riga skulle vi dels närvara vid en jazzkonsert med Baltiska Marinens Musikkår, dels åse en fotbollsmatch mellan den Sovjetiska och Svenska Marinerna.

Konserten var en plågsam historia. Som hedersgäster satt vi längst framme under jättelika högtalare. Både ljudnivån och distorsionen på anläggningen var besvärande hög, stod jag inte ut med eländet utan rev helt oartigt sönder min näsduk och stoppade en del av den i öronen, därefter det gick lättare att uthärda till­ställningen. Jazz är inte min favorit­musik och i rysk marin tappning med en blåsorkester blir det inte mera njutbar.

Efter konserten skulle vi åse fotbollsmatchen och dit transporterades officerarna i ryska marinens bilar. Jag satt i framsätet i den ryske befälhavarens stora limousin tillsammans med amiral Blidberg, befälhavaren och hans hustru med deras 7-årige son, famil­jens statusbarn (sladdbarn). Amiralen var en bit över 50 och hustrun några år yngre. Det framgick av samtalet att paret hade ett par barn till, den ene av sönerna gick på kadettskolan någonstans i det stora Ryssland och skulle bli officer. Den ryska soldathu­morn är inte av någon mera sofistike­rad art och amiralen följde den vanliga mallen. Han berättade den ena föga pikanta anek­doten efter den andra och hustrun, som höll händerna över sonens öron, försökte avbryta honom då och då med påpekanden om att sonen inte borde höra sådana historier ännu.

- Lika bra han vänjer sig från början, han skall bli soldat, löd den ryske amiralens ord. Både amiral Blidberg och jag hade velat hålla för öronen, också, historierna var mycket plumpa.

Chefen för Leningrads Marindistrikt året 1978, amiralen Michai­lovskij, var ett typexempel på en övergödd sjöman. Han var fyrkan­tig, bokstavligen talat. Hade man kapat av honom armar och ben, vänt kroppen 90 grader och sedan på nytt applicerat extremite­terna, skulle man knappt märka någon förändring. Under besöket stod jag tillsammans med den ryske förbindelseofficeren och min kolle­ga, den ryske tolken Kk Lanzev samt några andra svenska officera­re på Visborgs däck och följde mottagnings­ceremonierna nere på kajen. Lanzev själv var en mycket rundnätt person för sin ålder. Plöt­sligt vänder sig den ryske förbindelseofficeren mot mig och frågar:

- Hur kommer det sig att era sjömän är långa, välväxta och har riktiga proportioner? Titta bara därnere, sade han och pekade på ett gäng högre ryska officerare som stod nere på kajen, våra ser ut som en samling grodor!

- Vad skall vi säga till honom, frågade jag i min tur den svenske följeofficeren, som råkade stå jämte mig.

- Säg att Kungen inte betalar oss tillräckligt för att vi skall äta lika mycket som ryssarna. Vi är ju ett kapitalistiskt land.

Kk Lanzev var ryssarnas tolk och hade ett par-tre rader med utmärkelseband på uniformsrocken. Jag kunde inte stävja min nyfiken­het och i ett försök att låta lustig frågade jag honom:

- Säg mig kk Lanzev, hur kommer det sig att ni som är mycket yngre och sannolikt inte har haft tillfälle att deltaga i kriget har hunnit med att få så många medaljer? Jag är 10 år äldre, har tjänst­gjort i finska armén (det dolde jag aldrig) och har bara två futtiga minnesmedaljer från finnarna och en enda från svenskarna? Vad har Ni gjort er förtjänt av exempelvis denna medalj sade jag, och pekade på ett av de otaliga banden på hans uniformsrock.

- Det är 30-årsmedaljen för befrielse av Prag, svarade Lanzev.

- Men ni var ju aldrig i Prag, eller hur?

- Nej, men jag var i närheten när medaljerna utdelades.

Breshnev och Göring lär ha varit de genom tiderna mest beprydda medaljbärare, men de övriga ryska officerare stod inte långt efter. Om Breshnev gick det en vits som jag fick berättat för mig vid ett senare tillfälle, när vi hade tagit några supar och fällt upp visirluckorna:

En ryss frågar en annan.

- Säg mig Ivan, var håller kamrat Bresnjev hus, man har inte sett hon i TV på flera veckor?

- Men Pjotr? Vet du det inte? Han är på sjukhuset och man håller på att förlänga revbenen på honom för att han skall få plats med ytterligare en "Hjälten av Sovjetunionen" medalj. Dessa anses vara jämbördiga och skall bäras i en rad. Bresnjev hade redan 4 stycken och det var tydliga svårigheter, även med avseende på de relativt gynnsamma omständigheterna beträffande kropps­bredden, att få plats med en till jämte de andra.

Amiralen av Sovjetunionen S. Gorsjkov, som besökte Sverige 1978 hade en präktig uppsättning av lull-lull på den vänstra sidan av bröstet. Bara tack vare att han var en ganska tjock person med stor bringa och ännu större fortsättning i form av en synnerligen stor mage, fick han plats med all grannlåten. Utmärkelsebanden tog upp en yta av A4 storlek och täckte hela den vänstra bröst- och halva buksidan. Under sitt besök i Sverige var de inkvarterade på hotell Stockholm, i dess bästa och dyraste svit, likaväl kom hans adju­tant kapten-löjtnanten Kotikov en morgon och ville ha hett vatten - i en termos.

Jag framförde begäran till amiralen Bengt Rasin, som var den svenske värden, och han bad mig fråga om de inte var nöjda med betjäningen på hotellet, i så fall skulle de säga det till honom så skulle han föra det vidare till hotelledningen.

- Nej, nej, svarade Kotikov, när jag hade framfört budskapet, och jag såg på honom att han inte ville ge sig in i vidare diskussio­ner. Jag pressade dock på och efter en stund kom det fram att vattnet behövdes för att göra rent amiralens vapenrock.

Amiral Gorsjkov hade ett väl tilltaget midje­mått. Armarna hade dock inte följt med i tillväxten, de hade blivit för korta i för­hållande till magen och han hade vissa svårigheter att få maten i sig utan att spilla alltför mycket. .­ När "spillet" hamnade på den vänstra sidan om bröstet, där alla banden satt, gjorde det inte så mycket. Där fanns det redan så mycket färg att en eller annan färgklick från någon färggrann sås gjorde varken från eller till på färgskalan. Problemet var mest på den högra sidan, där det såg lite naket ut i förhållande till den vänstra sidan, och allting som hamnade där missfärgade tyget på uniformsrocken. Nåja, Kotikov fick sitt vatten, det var inte be­tjäningen som felade.

De ryska amiralerna kan vara ganska roliga. Några av de prominenta herrarna kan nämnas här. I oktober 1972 hade Sverige besök av en delegation ur Baltiska Dykeri- och ubåtsräddnings­tjänsten med konterami­ral P.P. Eromenko i spetsen. Han var en stor historiebe­rättare och vi fick skratta mycket och hjärtligt under det besöket. Historierna handlade inte heller enbart om utrymmen mellan naveln och knäna, även om de flesta var sådana. Vi gjorde en resa till Karlskrona Dykericentrum och tog en tur med ubåtsrädd­ningsfartyget "Belos". Besöket ägde rum i oktober och under "Belos"-utflykten tyckte vi att en bastu skulle passa. Det finns en sådan på fartyget - och värmen sattes på. Det var inte många som rymdes samti­digt i bastun - en 5-6 personer och jag var med som tolk åt ör­logskapten Jan Sundlöf, dåvarande chefen på fartyget. I nakenheten uppstår det en mycket uppsluppen stämning och man börjar berätta något vågade historier. De ryska officerar­nas anekdotförråd kan förvisso vara ganska omfångsrik, men enahanda. För det mesta är handlingen förlagd mellan naveln och knäna – ”om det och sån't”, som Ola i skola sade. En av amiralens historier, som jag kommer ihåg, var följande:

Amiralen hade kommit in på en kadettförläggning där mannarna höll på med att tävla i vem som var starkast i staken. Vinnaren skröt med att han på sin stake kunde bära en vattenfylld hink upp till andra våningen.

- Det är väl ingenting att skryta med, sade amiralen, det kan även jag göra, trots min ålder.

Mannarna höll på att skratta på sig, men jag visade dem att det var sant, sade amiralen.

- Hur gjorde amiralen?

- Mycket enkelt. Jag knöt snoppen om hinkhandtaget och gick upp med hinken på andra våningen, därefter vågade ingen skratta.

När man ändå talar om amiraler minns jag en Tallinn-resa med tre jagare: ”Halland”, ”Södermanland” och ”Uppland”. Bill Belaeff var med som tolk på jagaren Södermanland och på en till­ställning på jagaren Hallands däck blev amiralskan Smirnova (hustrun till amiralen i intendentur-truppen) förtjust i Bill. Bill var ju elegansen själv, avmätt charmig, artig och en duktig konversatör på ryska, såsom varande ryskfödd. Amiral­skan kände väl av en doft från den fina världen och under festens och alkoholens gynsamma bidrag till uppsluppenheten, ville hon dricka ”du-skål” med Bill. I Ryssland umgås man per ni, ”du” var fortfarande nästan helt otänkbart i umgänget med främmande personer. De fyllde sina glas, krökte armarna i varandra och drack ur varefter Bill, enligt gammal rysk sed, kastade sitt glas över bord, och amiralskan följde efter med sitt. Det skulle Bill inte ha gjort. Bland dem som hade åsett händelsen fanns också fartygets intendent och han var snart framme hos Bill. Jag stod ganska nära du-skåldrickarna och hörde vad intendenten hade att framföra till Bill.

- Jag vill bara påpeka för kapten Belaeff att förlusten av glasen kommer att påföras er mässräkning med kronor ....

Det var inte vanliga släta supglas, Marinens ankare och en del andra insignier var ingraverade i glaset.

Den ryska gästfriheten är välkänd, bland vissa besökare blev den ökänd, det hände att värdarna försökte servera deltagarna ur flaskor med olika alkoholstyrka. Detta minskade dock med tiden och upphörde helt när även ryssarna fick svårigheter med represen­tation­speng­arna. I regel var det botten upp och det ansågs oartigt att "bita av" snapsarna, som kunde bli både många och stora under dagens och kvällens lopp. Det skålades flitigt för gott grannskap, fred i världen och en gång under vårt besök i Riga, när den nuvaran­de lettiske utrikesministern Neiland (som då var chefpropagandist och redaktör för de svenskspråkiga sänd­ningarna i Riga-radion) hade varit extra "röd" i sin iver att betona det kommunistiska övertaget på alla områden, föreslog kapten NN. Nilsson (underrättelse­offi­ceren från Marinstaben) en skål för Den Sovjetiska Flottan med det något för detta tillfälle tvetydiga till­ägget "Botten Upp!".

Jag funderade en kort sekund hur jag skulle göra, skålen föreföll något kontroversiell, men en tolk står under sin ed och skall tolka allting ”efter bästa förmåga, ingenting förändra, tillägga eller utelämna o.s.v”, som när man får svära tolkeden vid exempelvis en rättegångstolkning. Jag översatte frasen och väntade på reaktionen.

 

Nyköping AD 2010

Albert Kronberg

1Jouko Sihvo, ”Inkerin kansan 60 kohtalon vuotta” sida 49.