Källviken och färderna österut. (Fortsättning)

Det uppstod en liten förstämning i den församlade officer­skaran, i vanliga fall accepte­rar man skålen och skyndar sig för att tömma den, men nu blev det en ganska lång paus efter "väl­gångs­önsk­ningen" sedan jag hade översatt det. Det hela löste sig dock i en skratt­salva, Nejland såg ganska bister ut men fick svälja den bittra kalken och spela med i den elaka leken.

Kaptenen Nilsson och Nej­land blev inte goda vänner. Nej!,verkligen inte! Nästa dag var det en kulturbegi­venhet för officerare i Rigas nyrenoverade Domkyr­ka, vilket inkluderade även demonstration av den nyligen renoverade orgeln. Senare på kvällen skulle det bli orgelkon­sert och amiralen Blid­berg gladde sig åt att tillsammans med en svensktalande dam kunna besöka konserten och njuta av musiken. Nu lyssnade vi till Nejland, han berättade om domkyr­kan, dess historia och påängterade att Riga byggdes ungefär samtidigt som Stockholm, Tallinn och Visby för (som han sade), då Balti­kum hade varit ockuperat av svenskarna.

- Jasså, sade kapten Nilsson högt och tydligt, av oss också!

Nejland var alltför slipad talare för att komma av sig, men en del av hans presentation försvann i de fnissningar, som uppstod efter Nilssons uttalande. Nu har emellertid opportunis­ten och poli­tiske räven vänt kappan efter vinden och uppträder som det nya Lettlands ut­rikesminister. Några år efter Baltikums befrielse ville han besöka Sverige, men fick inget visum. En rätt ovanlig handling från svenska UD.

Amiralen E. Blidberg skulle gå på konsert och jag skulle vara ledig för kvällen. På mottagningen i Rigas Officershus tog jag mig någon extra sup och kände mig "i form", som man brukar säga. Tillsammans med några andra office­rare skulle vi gå ut och dansa. Av det blev dock ingenting. Strax innan mottagningen var slut kom amiral Aistovs adjutant och sade glädjestrålande att nu skulle vi gå ut "bara vi fyra" - amiralerna, han och jag.

- Vi skall till en mycket trevlig restaurang, sade han. Amiral Blidberg blev inte särskilt glad, men han hade inget val. Vi satte oss i en bil och gav oss iväg. Färden tog omkring tjugu minuter och under tiden började alkoholen, som jag hade inmundi­gat, verka. Meningen var ju inte att jag skulle sätta mig i en bil, av overksam­heten blir jag bara sömnig och illamående. Vägen var dessutom mycket dålig, med djupa gropar – en sorts berg- och dalbana. När vi passerade en av dessa gropar tappade amiralen mössan och fick i fortsättningen ha den i handen. När vi kom fram visade det sig att det verkligen var en fin restaurang, "Zhemchuzhina­", (pärla) byggd av finnarna i form av en mussla, som ligger förankrad i berget med roten och sträcker sig över bad­stranden Julgava - fönstren sym­boliserar musslans öppning. Nu mådde jag inte alls bra, vägen hade inte varit den allra bästa och inälvorna var i oordning. När vi satte oss till bords var det första och enda gången som jag inte kunde agera som tolk. Jag hade alla fraserna i huvudet, översatta och färdiga, men fick dem inte ur mig och den ryske amiralens tolk talade inget utländskt språk. Läget började bli kritiskt, amiralerna ville diskutera men hade ingen mellanhand. Jag bad om ursäkt, gick ut till toalet­ten och stoppade fingrarna i halsen, spydde upp allt som fanns i magen och drack vatten på det. Det kändes strax mycket bättre och jag kunde återgå till tjänst. Alkoholen hade inte hunnit verka helt och hållet ännu. Framme vid bordet åt jag choklad och frukt, ryssarna måste ha trott att jag inte sett något sådant i hela mitt tidigare liv. Efter en stund började jag känna mig bättre och kunde fullfölja mina åtaganden.

Under min första resa med jagaren "Öland" hade det inträffat ett intermezzo "högre upp" i rangordningen. Jagaren "Halland" var flagg­skep­p och där hölls alla högtidliga mottagningar. Efter en sådan mottagning såg vid från "Ölands" däck hur en rysk överstemössa flöt förbi oss med strömmen. Det visade sig att ett av de notoriska fyllona, chefen för Leningradsvarvet översten Baikov, hade ramlat ur barkassen då han skulle lämna "Halland" och fått sig ett dopp i Nevans chokladbruna vatten. Leningrad hade i praktiken inget reningsverk och alla avlopp mynnade ut i floden. Floden Neva har med jämna mellanrum ställt till besvär för stadens invånare. När vissa parametrar sammanfaller utsätts staden Leningrad för översvämningen. Detta inträffar ungefär vart hundrade år och den senaste händelsen var 1924. Staden ligger i ett tidigare träskområde, är låglänt och vattennivån kan stiga till avsevärda höjder. Intill officerarnas hus på Stenön (Каменный Остров) fanns det ett märke med en höjd av ca 2,4 meter över den nuvarande nivån. Vid västanvind, lågtryck och mycket regn över Onega och Ladoga-sjöarna är det risk för översvämning.

För några år sedan började ryssarna bygga en fördämning i Finska Viken. Tanken var att på det vis hindra att översvämningen drabbar Leningrad. Nu visade det sig att Finska Viken är alldeles för grund, vattengenomströmningen obetydlig och allt avloppsvatten stannar mer eller mindre i Neva-deltat. Det lär ha börjat lukta ganska ordentligt och fördämningsbygget har upphört.

På de första resorna, när fartygen låg vid bojarna skedde alla transporterna av prominenta personer till och från det med en barkass, det hela gick till mycket ceremoni­ellt. Framme vid fören står en matros med båtsha­ken och dirigerar, motormannen styr och ger gas. Barkasserna är representations­båtar och har för det mesta dubbla motorer med stort antal hästkrafter. Samtidigt har de en ganska låg bordläggning akterut och när matrosen framme hade gett signal om att sätta fart drog motorman­nen på orden­ligt med resultatet att Baikov miste balansen och trillade i Nevan över den låga relingen. Motormannen sitter en bit fram, hopp-i-land-Kalle står på fördäcket och paraderar med båtshaken, ingen av dem ser bakåt förrän ropen från "Halland" väcker deras uppmärksamhet och de blir varse om vad som har skett.

På kvällen skulle vi fortsätta vår samvaro och hela be­sättningen fick stränga order om att inte med ett ord nämna inter­mezzot. Baikov infann sig iklädd paraduniform, det såg ut som om han hade stigit ut ur en operettföreställning. Den manliga pråligheten hos det högre ryska befälet var påfallande. Detta märktes speciellt vid de tillfällen då de svenska och ryska officerarna möttes på ”kulturbegivenheter” eller på officersmässarna. När svenska marinofficerare har gradbeteckningar enbart antingen på ärmarna (då kavaj bäres) eller i form av holkar på axelklaffarna, så har de ryska officerare beteckningar både på ärmar, axlar och vissa tecken även på kragspeglarna.

Vid nästa besök, ett par år senare, skedde vissa ändringar, men inte utan intermezzon från ryssarnas sida och protester från svenskarna. Vi anlände i vanlig ordning och blev upphängda vid bojarna mellan broarna, men man stoppade inte maskineriet utan det stod och malde i ett par timmar. Alla undrade vad det var frågan om och för­klaringen kom så småningom, när vi fick lägga till vid kaj, även nu mellan de nämnda broarna.

På diplomatisk väg hade man kommit överens om att vi denna gång skulle ligga vid kaj. När vi väl var framme, började ryssar­na skylla på att kajkanterna inte var tillräckligt starka och att vi även denna gång skulle hänga kvar vid bojarna. Amiralen Blidberg hade så småningom ilsknat till och sagt att då kastar vi loss och seglar tillbaka till Sverige, varefter ryssarna gav med sig och vi kunde förtöja oss vid kajen.

Alltefter som tiden gick blev det lättnader i "trafiken". Efter en tid fick officerarna nattpermission, sedan blev det tillåtet för stambefäl och officerare att gå i civila kläder o s v. I mitten av 70-talet blev den nya passagerarhamnen på Vasi­ljevskij Ostrov färdig och besöken fick något annorlunda karaktär. Men övervakningen fungerade fortfarande, inte minst för släkting­arna, som jag alltid hade samman­träffanden med under besöken. Vid ett tillfälle hade jag en del broschy­rer från radio- och tv-affären till kusinbarnets man Slava och överlämnade detta till min kusin och Slavas svärmor Elvira Petrovna för vidarebefordran. Elvira berättade nästa dag att en milisof­ficer hade stoppat henne bakom ett gathörn och begärt att se vad hon hade fått av mig.

En annan gång, när vi gästade Riga med "Belos" inträffa­de något liknande. Tre svenska dykare hade fått napp på lika många servitriser från Officershuset och förde en dis­kussion med teck­enspråk med dessa på kajen i akt och mening att göra sällskap till någon restaurang med damerna. Språksvårigheterna gjorde sig gällande och när de såg mig bad de om hjälp. När vi så stod där och dykarna försökte komma överens med flickorna om besöket, dök det en milis­löjtnant upp och började varna flickorna för de utländska sjömännen. Han hade inte hört att jag talade med flick­orna. Varningen gick ut på att sjömännen kanske inte var helt friska o s v. Nu kunde jag inte tiga utan vände mig till löjt­nanten och sade:

- Det här är kungens män och dykare dessutom, deras hälsa kontrolleras minutiöst och det finns ingen risk för några allvar­ligare sjukdomar.

Då vände milisen på kakan och gav antydan om att flickorna kanske inte var friska, Jag replikerade att det skall bli intressant för amiralen Aistov (marinch för Rigas marindistrikt) få reda på att flickorna, som serverar i Rigas officershus, inte är så friska som de bör vara.

Under vår diskussion körde det fram en liten Moskvich och stannade alldeles framför milisen, det såg nästan ut som om den hade tänkt köra på honom. Passageraren såg ut att sova, men det visade sig att han var redlöst berusad. Föraren var inte nykter han heller och det uppstod en lite sorglustig situation. Föraren ville inte komma ut ur bilen och när milisen började dra i honom han höll fast i både ratten och växelspa­ken, milisen kom ingenvart med honom. Då vände han sig till oss och bad om hjälp varpå jag svarade att kan han antasta oskyldigt folk med moralpredikningar så får han också sköta sitt skitgöra själv.

Den andra våningen i Rigas hamnbyggnad är försedd med spegelrutor bakom vilka det satt flera andra miliser, dessa måste ha sett vad som försiggick uppe på kajen och kom till undsättning. De tog hand om de berusade och deras bil, men föraren kämpade ärofullt in i det sista, miliserna hittade aldrig någon bilnyckel, den hade föraren hunnit smuggla undan någonstans.

På sådana resor inträffar det ett och annat intermezzo, oftast i samband med den fria och billiga spriten. Det finns alltid en jourhavande tolk ombord och denne får med jämna mellan­rum anrop från den ryska kommendaturen om att komma och assistera omhändertagande av berusade sjömän. Med Nykterheten var det naturligtvis problem, trots att reglerna var ganska liberala. Jag minns hur amiralen Blidberg för­manade sjömännen i Bergas stora samlingssal före avresan till Le­ningrad:

- Jag skall inte predika någon nykterhet, sade amiralen, varje man som kan ta sig ombord och över landgången för egen maskin kommer att anses såsom varande nykter.

Det gick hyfsat på de fartyg som hade däcket högre än kajen. Något framåtböjda kunde de onyktra sjömännen stanna till, hälsa flaggan och med en viss tillkämpad värdighet, trots situationen, komma ombord. Värre var det vid de tillfällen då det var lågvatten eller då kajen låg högre än fartygsdäcket. Uppbromsningsmomentet, för att hälsa flaggan, blev inte alltid av och ofta inträffade det att sjömannen kom rusande nedför landgången, hamnade i armarna på VO (vakthavande officeren), som förvisso var väl förberedd för sitt värv, räddade delinkventen från att ramla ned och drog honom bakom kanontornen, bort från den populasens åsyn, som stod på kajen och beskådade de "deprave­rade" västerlänningars framfart.

I sann sovjetisk anda försökte man ofta hitta några kritiska anmärkningar. Jag stod på kajen när en äldre ryss kom fram till mig, pekade på en tryckluftcylinder ombord och sade att utrustningen var illa skött, det var ju rost på cylindern. Jag bad honom att skaffa sig nya glasögon så att han i fortsättningen skulle kunna skilja mellan rosten och smörjfettet. Cylindern var ordentligt infettad på de blanka delarna. Fettet var något mörkt och detta var anledningen till att ryssen tog det för rost.

En annan gång frågade en rysk officer hur ofta vi hade gudstjänster i flottan och om vi hade någon präst ombord.

- Nej, svarade jag. I Sverige är det religionsfrihet och var och en får tro som han eller hon vill. Ni i Sovjetunionen däremot är religiösa – av tvång.

Han ställde sig helt oförstående till mitt påstående och jag var tvungen att förklara för honom att kommunismen inte var något annat än en blind tro.

- Är det inte så att ni varje vecka måste delta i politiska möten ett par timmar? frågade jag.

Det kunde han inte förneka.

1970 var jag med familjen på resa till Estland och när vi passerade Gatchina på väg till Tallinn, och vi kunde se en lång rad plakat utmed väggarna med Leninbilder på. Texterna upplyste oss om att för etthundra år sedan föddes Vladimir Iljitj Lenin. Undertexterna lyste med röda bokstäver:

Lenin lever för evigt!

- Om Sovjetstaten inte hade fallit sönder, skulle kommunismen säkerligen utvecklats till en ny religion. Alla förutsättningar fanns där: gammalprofeten Karl Marx, aposteln Friedrich Engels, till och med Judas i form av Leo Trotzkij. Det fanns en ”Bibel” i form av Marx´s ”Das Kapital” (Gamla Testamentet) och Lenins samlade skrifter (Nya Testamentet) samt en viss förberedelse till helgondyrkan i form av att i varje officiell sovjetisk byggnad fanns en modern ”ikon” i en ”röd hörna”. I hörnan stod ett Leninportrett omgiven av ett par röda flaggor och delar av hans samlade skrifter. Det var inget annat än en ny form av den gamla ortodoxa seden att ha en helgonbild på väggen. I alla ryska hem fanns det före revolutionen en helgonbild, en ikon. När en troende ryss kom in i stugan var hans första åtgärd att leta reda på i vilket hörn ikonen stod, göra korstecken och buga mot den. Först sedan kunde han ägna sig åt besöket. På den sovjetiska ambassaden fanns det en ”röd hörna” med Lenin byst på och något dammig (på senare tid) samling av Lenins verk. .

1980 tjänstgjorde jag på Olympiska regattan som besättningsman hos Jan-Erik Jonsson på hans Flipper 820. Ryssarna hade inte några egna båtar så det lånades från Sverige och Finland ett tjugotal mindre nöjesbåtar för att köra ut med potentaterna till seglingsarenorna. Vi hade både Fidels bror Raoul och den franske kommunistpartiledaren med oss ombord. Tullformaliteterna och kontrollen var noga, men man kan alltid reta myndigheterna något – när tillfälle därtill gives. Strax innan tullformaliteterna skulle genomgås hade jag lagt fram ledarsidan ur "Svenska Dagbladet" med Brezjnev som fredsängel på salongsbordet, och den ville tullaren ögonblickligen lägga beslag på. Jag påpekade dock för honom att det var en officiell svensk tidning och att han inte hade rätt att konfiskera den och tullaren var tvungen att ge med sig. Naturligtvis var det en provokation från min sida, men något skall man ju roa sig med. Redan efter ett par timmar blev vi klara att segla in till "VIP-kajen", som skulle bli vår "hemmahamn" för två veckor framåt.

Ryssarnas benägenhet att idolisera sina ledare har inte försvunnit, men det har blivit tillåtet att gissla dem. I de oberoende tidningarna finns ofta mycket intressanta karikatyrer av ledarna.. För ett tag sedan visades ett finskt reportage om Vladimir Putin. Där kunde man se hur en rysk gumma, stående framför Putins målade porträtt, gjorde korstecken och bugade sig flera gånger, precis som framför en helgonbild, en ikon, eller en Kristusbild. (2003-12-21).

Ryssarna är inte särskilt förtjusta i judarna efter det som skedde under åren 1917-21, då judarna härskade i Sovjetunionen. Lenins morfar var en judisk handlare Moische Block, hans mor judinna och fadern kalmyk. Stalin är också av judisk härkomst. Namnet Djugaschvili lär på georgiska betyda ”judisk son”. Sönerna Block blev osams med sin fader och övergick till ortodox tro, bytte namn och blev ryssar. Lening farfar, Nikolai Uljanov, gifte sig med sin egen 24 år yngre dotter och fick med henne 4 barn i 8äktenskapet.(Källa:V.A.Istarkho,,Ett hugg ava ryska gudar”- »Удар руссклх богов” ed.”Ryska sanningen” Moskva. 2004)

In i den ryska administrationen har också smugit sig in en hel del judar: Tjubajs, Khodorkovskij m fl. Den senare gjorde dock ett försök att tävla med Putin och utnämna sig till presidentkandidat, men det gick inte så bra. Han blev dömd för ekonomiska brott och kommer nog inte ut på ett bra tag.

Ryssarna har gått tillbaka till diktaturstadiet. Ingen kan med något anspråk på sanningshalten påstå att Putin har blivit vald. I vanlig ordning utsåg man i Ryssland en ledare, men en ledare som är en f.d. polisofficer är inte van att befalla utan bara lyda. Tidigare kunde propagandan till ungdomarna gå över pionjärerna och de kommunistiska ungdomsförbunden, men dem kan man inte använda längre och då har man bildat något nytt. Till förstärkning av Putins ”image” har man skapat en ny ungdomsorganisation, ”Putintsy”, en ganska ren parallell till Hitlerjugend i rysk variant. Man har också startat en ytterligare ungdomsorganisation – Nashi (Наши – de våra). Dessa ungdomar deltog i trakasserier av utlänningar (bl.a. den svenske ambassadören) när Estland flyttade den sovjetiska soldatstatyn och folkhumorn har dömt organisationen till ”Naschister”. Putin har blivit den nye diktatorn. D. Medvedev, som kommer efter honom är inte vald. Han är (naznatjen - utsedd) Putin och hans anhang har lyckats stänga nästan alla fristående TV-kanaler, utövar hård censur över den fria pressen och situationen börjar mer och mer påminna om Sovjettiden. Journalisterna med avvikande åsikter lever farligt. Tidigare spärrade man in de i GULAG-lägren, nu tar man livet av dem. Det senaste fallet med A. Politkovskaja kommer sannolikt aldrig att redas ut. Stalin lär ha haft en nominell lön av 200 rubel under sin tid som diktator, Putin har säkerligen lagt beslag på ett antal oljemiljoner och håller på att bygga ett (enligt schweizarnas åsikt) överdådigt lyxigt hus i de schweiziska alperna, i Vevey, i närheten av Geneve-sjön.

 Under marinvisiterna hade jag ofta möjlighet att träffa mina släktingar. Vi kom överens om tid och plats och när jag inte hade vakten, kunde vi mötas. I och för sig är det ett sorgligt kapitel beträffande familjesammankom­sterna. I 20-års tid levde jag skild från min mor och mina syskon, men slutet gott allting gott. Det har blivit lite mera träffar nu när Estland är fritt. Det behövs inte längre några andra papper än pass och pengar. Nu har jag bara Karl kvar från min familj, syskonbarnen tillhör en annan generation och har man inte haft tillfälle att umgås med dem som barn, är risken stor att de till en del förblir främlingar. Det är tant Minnas (mors systerdotter och Svetas, Bellas och Anatolis mor) förtjänst att vi överhuvud­taget träffades. Visserligen hade jag vissa fundering­ar på att försöka nå mina släktingar i Sov­jetunio­nen, men under Stalin-tiden var det inte särskilt lämpligt, läget förbättrades ändå något under Khrustejev-tiden. De som har släk­tingar utomlands kommer en lång tid framåt att framstå som poten­tiellt suspekta individer i Sovjetunionen och löper risken att utsättas för obehagliga förhör.

Tant Minna hade då och då anmodat min mor att skriva till Internationella Röda Korset och göra efterforskningar och i slutet av 1962 hade hon avsänt ett brev. Det var ungefär samtidigt som jag började fundera på att göra något liknande angående Lida och Karl. Mor var såpass gammal att jag inte trodde henne vara mera bland de levande. Jag hade knappt hunnit iväg med mitt brev förrän det kom ett RK-brev från Genève. Meddelandet löd:

"Från Internationella rödakorskommitténs efterforsknings­byrå i Genève har vi nyligen mottagit en begäran om efterforskning av Er, gjord av Er mor, Emely Kronberg, Uus tn. 18-1, TAPA, Estland, Sov­jetunionen. Vi hade påbörjat en efterforskning av Er med utgångspunkt från Er tidigare adress i Borås, när Ert brev med begäran om efter­forskning av Er syster idag kom oss tillhanda. Stockholm den 20 juni 1963".

Någon månad senare hade jag alla papperen klara för en resa till Leningarad, resorna till Estland var ännu icke aktuella då. Gränserna var stängda för utlänningar. Det tog lite tid att bearbeta den ryska ambassaden, men så småningom gav det resultat och jag tog en charterresa från Helsingfors till Leningrad. Det blev den första privat­resan till Leningrad, där jag även träffade en av mina sista levande kusiner, Elvira (Vera) Petrovna Bach­lanova. Hennes man hann jag däremot inte träffa, han hade avlidit några månader tidigare

Vi träffades framför hotell Leningradskaja, där stod mor, Karl, Lida och Lidas son Woledemar. De hade inte varit i Leningrad på bra länge och hade ingenstans att bo, men det lyckades mig att ordna ett rum för dem också, till det facila priset av 5 rubel per natt. Som turister fick vi betala bra mycket mera - och det i västvalu­ta.

Det blev inte några hjärtskärande scener, sådana ställer man inte till i vår familj. För en utomstående skulle det ha tett sig närmast som ett möte avtalat ett par veckor tidigare, varken ihär­digt kramande eller pussande. Ingen åskådare hade kunnat gissa att här, i alla tysthet, utspelades en del av ett familjedrama - ett åter­seende efter 20 år.

Med åren blev det ganska många träffar, så länge mor Emely levde brukade hon komma med, även till Leningrad. Med Marinen var det bara städerna Leningrad, Tallin och Riga som vi besökte.

Karl hade bott under flera år i Kaukasus, nu var han emel­lertid tillbaka och hade en kvinna med sig. Det var en dam från ett estniskt fruktkollektiv beläget på Kaukasus sluttningar. Hon hette Leida och försörjde sig mest på hembränning. I början på seklet hade några tyska godsherrar planterat stora aprikoslundar, dessa hade nu till stor del förvildats och - som Leida sade - råvaror fattades det inte. På min fråga om inte hon var rädd att åka fast för hembränning svarade hon att därvid var det ingen som helst fara. Den lokale milischefen och hela hans anhang var en av hennes stadigaste kunder. Leida var ett mycket företagsamt fruntimmer, bra på att koka vodka, laga mat samt spela gitarr och sjunga. Uppväxt som hon var i ett blandat sällskap som till en stor del bestod av Krym-tatarer, behärskade hon detta språk och kunde sjunga tataris­ka visor, vilka Karl betecknade som fårbräkande. Östern börjar där kvinnorna sjunger på detta vis, brukade han säga. Tyvärr stöp Leida på sitt eget grepp. Efter ett visst antal år i Estland reste hon tillbaka till Kaukasus och, enligt Karl, söp ihjäl sig.

Trots de ofta något överambitiösa programmen under de sovjetiska besöken fanns det ändå många tillfällen för mig att besöka släkting­arna i både Leningrad och Tallin. Kusinen Elvira Petrovna Bakh­lanova och hennes döttrar Margaritha och Tatjana bodde ganska nära hamnen, gatan hette Gavan­skaja (Hamngatan) och åtminstone vid senare besöken, när vi fick ligga i passagerarhamnen, var det bara ett stenkast till Veras lägenhet på Gavanskaja 24. När jag fick reda på besökstiderna skrev jag till släkten och då samlades vi åtminstone en kväll och hade en släktträff med mat, dryck, musik och sång. När Waldemar (min systerson) var med och kunde dra en låt på dragspelet, ibland spelade Alida några valser och Karl ackompanjerade på fiol. Ibland bjöd jag även någon från fartyget med mig och båtsman Möller glömmer nog inte i första taget ett sådant besök. Besöket var när Karl hade det ihop med Leida, en estniska som han blev bekant med nere i Kaukasus-trakterna, och de hade kommit upp till Leningrad med några flaskor hembränt.

Leida var inte någonting som gick i myggvikt, stor och kraf­tig, båtsmannen Möller gick inte heller av för hackor. Upplivade av mat och dryck skulle de nu dansa i Veras lilla lägenhet, två mindre elefanter i en - om inte porslins­butik - så dock en trång liten sovjetisk lägenhet. Det bar sig inte bättre åt än att de snavade och ramlade i Veras soffa. Den knakade betänkligt, men höll, som tur var. De ryska möblerna är rätt stabila, man lever i viss mån kvar i den gamla, borgerliga möbel­stilen, å andra sidan är trångbodd­heten stor och de möbler, som finns används mycket frekventare än i väst. Med hänsyn till det är de också mycket stabilare. För övrigt är möbler svåra att skaffa Sov­jetunionen.

Leida hade ett par 5-liters flaskor med sig och det var svårt att avgöra vilket som var den statliga spriten och vilken hon hade kokat själv. Den något sena timman, feststäm­ningen och en viss tidigare konsumtion kan ha bidragit till svårigheterna vid be­dömningen.

Med lite skicklighet lyckades det resterande sällska­pet rädda maten, tallrikarna och allt som fanns på bordet. Som väl var satt just för ögonblicken ingen i soffan, tillsammans vägde detta danspar närmare 200 kg och hade de ramlat på någon så skulle följder­na kunnat bli fatala. Soffan knakade betänkligt men höll. Det var också tur. Möblerna i Sovjet är både dyra och svåra att anskaffa så med lite otur hade vi kunnat åstadkomma något liknande en katastrof för Vera. Nu gick allting väl och vi hade trevligt långt in på morgo­nen.

Jag hade blivit rätt onykter, låg i soffan och mådde inte särskilt bra. Min mor Emely satt i andra ändan av sängen och skakade deltagande på huvudet. Oj, oj, oj, det var tider!

Trots sin förbjudna sysselsättning och dragning till den egna alko­holproduktionen var Leida en lyckokast för Karl. Första gången jag träffade min familj på 60-talet, efter ca 20-års skilsmässa, var Karl i ganska usel kondition, nedgången både av brist på mat och överflöd av sprit. Strax efter åkte han till det estniska kollektivet vid Krasnodar och Gulkevichi och nästa gång jag mötte honom var han en helt annan människa. Leida kunde inte bara koka sprit, hon var också en utomordent­lig kokerska, det syntes både på henne och på Karl. Vid ett tillfälle hade Karl och Leida en 5-liters kagge med sig av hemkokt sprit från Kaukasus, det gjordes vissa jämförelser mellan de hembrända och statliga sorterna, men någon skillnad kunde inte upptäckas.

Med tanke på omständigheterna hann jag ändå vara ganska mycket ihop med min släkt. Mor levde ytterligare i 17 år sedan vi hade träffats. (Hon dog 1979-12-13), Lida i 25 år (hon dog 1989-12-13) och Karl är ännu med sina snart 86- år både i livet och ganska pigg för sin ålder, med tanke på hur mycket han har fått genomlida under sin jordiska vandring. Han har berättat om sina vedermödor under kriget och det är inte någon behaglig läsning, den är full av hunger och lidande.

1978 hade vi besök av Storamiralen Sergej G. Gorshkov och under en animerad kväll i Karlskrona hos ”landshövdingskan” Camilla Odnoff. Hon föreslog, med tanke på den instundande olympiaden och 300-årsfirandet av staden Karlskronas grundläggande, att visiterna borde utsträckas till de båda örlogsstäderna, Karlskrona i Sverige (under Olympiaden) och Kaliningrad (Königsberg) i Sovjet. Först såg amira­len Gorshkov något dyster ut. Nu skulle alla hans hemligheter om de gamla "skrothögarna" (kryssarna av Suvorov- och Kashin-klassen mm) i Kaliningrad avslöjas för västerlandet. Nej, han såg inte hågad ut för det besöket, man såg tydligt att här fattades det entusiasm. Hur det nu än var så mjuknade han efter en stund och herrar amiraler blev ense om en vidare utsträckning av de "vän­skapliga förbindelser". De tog varandra i hand och lovade arbeta för att dessa nya mål skulle förverkligas, men tyvärr blev det varken det ena eller det andra besöket av, i alla fall inte officiellt. Amiralen Gorsjkov hade skrivit en bok "Sjömakten", enligt in­itierade läsare en mycket utförlig bok, men bottenkartor mm (dock ingen karta från Murmansk-området) och det var många officerare som hade köpt den och ville ha amiralens dedikation. Jag fick då och då träda fram med begäran och lägga fram boken till honom. Det "inofficiella" besöket av den ryska U-båten U-137 hösten 1981 satte effektivt stopp för allt vidare umgänge på den militära sidan. De få ryska besöken av officiella personer, som har varit sedan dess, har i regel gått till UD. Bland dessa fanns den sovjetiske överbefäl­havaran Jazov, som deltog i den miss­lyckade militärkuppen i augusti 1991.

Det är förvånansvärt hur dåligt även personer på en så hög nivå som amiralerna var orienterade i demokratins spelregler. När vi var till Karlskrona och Svängsta blev det vissa demonstra­tioner och amiralen Putintsev, som var en av medlemmarna i delega­tio­nen avslöja­de sin monumentala okunnighet.

Svängsta-besöket var ett s k "kulturbesök", herrarna skulle fiska lax i Mörrums-ån. Kvällen innan hade Marinen bjudit på en fest i Karlskrona och det var en hel del demonstrationer på vår väg in till festlokalen, med plakat som "Ingen bal för krigets amiral" och liknande. I Svängsta hade polisen vidtagit stränga åtgärder för att inte demonstranterna skulle kunna komma i när­heten av fiskeplatsen och alla vägar dit var av­spärrade. Det hindra­de dock inte att strax före ankomsten till stranden rusade två personer fram på vägen med en brinnande sovjetflagga. Demonstran­terna hade fått gå en lång omväg genom skogarna för att kringgå polisens avspärrningskedjor.

Jag satt i den främre bilen tillsammans med amiralerna Gorsjkov, hans följeamiral Putintsev och den svenske följeofficeren amiralen B. Rasin.

- Hur kan man få lov att demonstrera mot oss, vi har ju blivit officiellt inbjudna hit av den Svenska Marinen?, löd det en fråga från den ryske följeamiralen.

Gorshkov var mera insatt i demokratin och började, en aning generad, förklara för sin närmaste man hur läget var och att en officiell inbjudan inte hindrade demonstration i de kapitalis­tiska länderna.

Amiralen hade fått en "Diplomat"-fiskerulle i present av Marinen kvällen innan, och hade sin sportkostym på sig under fisketuren, men någon vidare fiskelycka blev det inte, den sovjetiske generalkonsuln fick upp en mindre lax, de andra blev utan.

 Återresan till Stockholm skulle ske med Vertol-helikop­tern och vi kom till Sturup för att därifrån börja vår färd. Det var flera än fru Gorsjkova som var rädda att flyga. Den dåvarande sovjetiske ambassadören Michail Jakovlev sade att han skulle bila tillbaka.

- Vi flyger, allesammans! var Gorshkovs svar och am­bassadör­en fick foga sig i beslutet.

Fru Gorshkova var orolig för flygturen och för att göra det lättare för henne berättade jag vitsen om damen som också var rädd att flyga men var tvungen att göra det.

- Jag vill inte sitta intill vingarna, sade hon, det flaxar för mycket, jag vill ha en plats långt bak istället.

När vi hade klivit in i helikoptern och fått hörselskyd­den på oss (Vertolen bullrar ganska kraftigt) såg fru Gorshkova ganska medtagen ut. Jag påkallade hennes uppmärksamhet och efter­som vi inte kunde tala så viftade jag bara på armarna, simulerande vingrörelse och hon såg snart något lättad ut.

1974 var jag med om en hjälpsändning till Pakistan. Resan gick med flygvapnet Herkules "Swedish Air Force nr 7". Som last hade vi ca 22 ton förnödenheter: Finnarna hade skänkt en ambulans, sven­skarna medikamenter och normännen hade köpt ett stor antal filtar från ryssarna. Färden gick över Moskva, Tasjkent, Kabul.

Vi mellanlandade i Moskva och så fort planet hade stannat och mekani­kern öppnat dörren stod en rysk major där och begärde att få se passet. Jag hade hand om vissa i Ryssland nödvändiga papperen - bl. a. visum­handlingarna, där det stod antecknat att på återresan skulle vi landa i Tashkent. Majoren ville ögonblickligen ta hand om visumet och riva bort den första tredjedelen, men eftersom även återresan skulle ske över Ryssland kunde jag inte gå med på det. Han envisades dock in i det sista med det. Hur vi skulle förklara att vi inte hade något visum på återresan hade han inte någon idé om, han skulle ha sin del och basta!

När inga andra förnuftiga argument hjälpte tog jag till en "ultima ratio", den fungerade nästan alltid hos sovjetmänni­skorna.

- OK, sade jag till majoren. Ni får gärna ta visumet, men innan dess skall ni skriva på ett papper att ni har gjort det. Vi måste ha någonting att visa era kolleger i Tashkent på återresan, hur skulle vi göra för att bevisa vårt tillstånd att passera Sovjetunionen?

Det hade sin verkan. Är det någonting de sovjetiska tjänstemännen hade skräck för så var det att underteckna några papper. Efter att ha varit utomordentligt angelägen blev han plötsligt nästan helt ointresserad av vår tidigare dis­kussion och lommade iväg utan att vidare antasta oss.

I Moskva prackade man på oss vi en rysk flygofficer, som en extra, extra styrman. Min närvaro på planet var ju motiverat med att vi skulle kunna prata med de sovjetiska flygövervak­nings­stationerna nere på marken, men det räckte inte, ryssarna skulle ha ytterligare bevakning. Även om man kunde ryska så var det i de flesta fall nästan omöjligt att föra någon konversation med markstationerna. Ut­rust­ningarna var mycket dåliga och passage från ett övervakningsom­råde till ett annat kunde gå till ungefär så här.

Navigatören Lasse Metsatalo meddelar att nu är vi på väg in i ett annat område och den ryska stationen nere på marken skall anropas. Jag tar mikrofonen och anropar ryssarna:

- Tjernaja Grjäz, Tjernaja Grjäz.! Detta är Svenska flygvap­nets trans­port­plan F7 Hercules på väg mot Karachi. Vi ber om till­stånd att passera över ert över­vakningsområde.

I högtalarna hördes någonting som med god fantasi kunde uppfattas som en mänsklig röst, men oftast gick det inte att uppfatta om tillståndet gavs eller inte. Det var inte heller någonting att bry sig om - huvudsaken var att formerna följdes.

- Tjernaja Grjäz! Tjernaja Grjäz! vi uppfattar att vi har tillståndet. Spasibo! Do svidanja! Tack! Adjö.

Ett transportplan av Hercules-typ är ganska bullrig och bara styrhytten är någorlunda isolerad. Ryssen var en trevlig typ och vi hade ganska långa samtal under de timmar som flygningen pågick. Efter att ha lämnat Moskva och passerat Volga kom vi ut till den ryska stäppen sydost om Centralryssland. I flera timmar flög vi över praktiskt taget obebyggda områden, man såg bara ett antal små byar och bilspår på marken - mil efter mil.

Under samtalen med ryssen kom vi in på ryssarnas för­hållande till de afrikanska länderna. Jag frågade honom hur han ser på det. Först svarade han ingenting, men efter en viss be­tänketid berättade han följande anekdot, med tanke på att vi var ute på en flygtur.

- Det var ett ryskt transportplan som störtade i det mörkas­te Afrika, men besättningen bestående av fyra man överlevde kraschen. Efter någon tid uppenbarade sig den lokale hövdingen iklädd i enbart ett höftskynke och hade ett par av sina krigare med sig. Efter att ha tagit en närmare titt på ryssarna utspann det mellan hövdingen och hans sällskap följande samtal:

- Hur skall vi disponera dem, frågade en av de mindre hövdingarna?

- Den fete steker vi, sade hövdingen. Den andre kan vi koka soppa på och den tredje kan vi frysa ned och ha som reserv.

- Vad skall vi göra med den fjärde?

- Den fjärde, sade hövdingen, han skall få leva, vi är studiekamrater från Lumumba-universitetet i Moskva.

Vid flygningen österut försvinner dagen mycket fort och det var sent på kvällen som vi anlände till Tashkent. Innan det blev alldeles mörkt ville vi se staden och lyckades ordna med en minibuss och en guide. Vi bad guiden köra oss till den äldsta delen av staden, men trots flera påstötningar så kom vi inte dit.

Efter att ha visat oss en massa fula betongkolosser och diverse andra helt ointressanta byggnader frågade vi henne för tredje gången om vi inte skulle kunna åka till gamla staden. Slutligen var hon tvungen bekänna att hon inte hade tillstånd att visa det för utlänningar. Hon skyllde på att den hade blivit illa åtgången av en jordbävning, som hade ägt rum någon år tidigare. Mellan skål och vägg berättade hon för mig att där fanns det fortfarande kvinnor som efter giftermålet aldrig hade varit utanför sitt hus. Islam hade start förankring i randstaterna.

Övernattningen skulle ske i hotell Tashkent, ett ganska nedgånget hotell, men maten var god. Vid grannbordet i matsalen satt ett antal uzbeker och såg ut som en illustration till mongol­hövdingen Dzjngis Kahn - med långa, något glesa hängande mustascher och smala ögons­pringor. Lars Metsätalo, som var en ivrig fotograf, frågade mig om han skulle töras ta en bild av sällskapet. Jag inledde ett samtal med uzbekerna och uttryckte Lars' önskan. Jodå, det skulle gå alldeles utmärkt. Förresten, ville vi inte flytta över till deras bord så skulle vi tillsammans med styrelsen i kolchosen "Den röde uzbeken" fira att risskörden hade blivit lyckligt bärgad och överskriden med 25%

Vi lät oss inte trugas två gånger, efter en stund hade alla trängt ihop sig kring bordet och resten av kvällen försvann under mycket vänskaplig tillvaro med stora mängder av det lokala vinet. Ingen vodka här, inte! Men desto mera vin.

- Det är bara ryssar som dricker vodka här!, sade Dzingis Kahn-kopian.

Nästa dag skulle vi tillryggalägga sträckan Tashkent-Kara­chi. Färden gick över Himalayas utlöpare - Pamir-bergen.

- Hoppas ingenting händer, sade navigatören Lasse Mä­kitalo, den närmaste landningsplatsen ligger på ca två timmars avstånd. Herkules har fyra motorer och kan hålla sig i luften med två, men här flög vi på en höjd av 5.500 meter och hade de närmas­te taggiga topparna på knappt några hundra meters avstånd under oss. Revolu­tionen i Afganistan hade pågått ett tag och vi fick inte landa där. Att stiga ur planet på Karachis flygfält var som att öppna en ugn­slucka, fuktigt och hett. Fältet såg också helt förbränt ut och ingenstans kunde vi se något grönt. Våra ovana kroppar reagerade ögonblickligen och vi kände hur svetten började strömma ut ur alla porer i huden. Efter att ha lastat ur planet, låst det och gått igenom passformaliteterna tog vi på oss "utegångs­uniformerna" (mörka Flyg­vapenuniformer m/41) och begav oss till "Luxury Beach Hotell" någonstans i stan´. Det var ett myller av folk på gatorna, det luktade stekolja, damm och Orient. "Luxory Beach Hotell" gjorde kanske inte skäl för namnet, men det beror naturligtvis på vad man jämför med. För Karachis många tiggare med en bambusäng i ena handen och resten av egendomen i ett knyte i den andra handen skulle hotellet säkerligen kännas som högsta lyx. Å andra sidan behövde de inte ta sig till något hotell, när de kände att det var dags att ta en middags­slummer satte de ned sängen med två ben på trottoarkanten och stöttade upp de andra två med ett par stenar för att sängen skulle ligga plant, lade sig och glömde sina bekymmer.

Luftkonditioneringen fungerade någorlunda, vilket man inte kunde säga om badet. Det kom lite rostbrunt vatten ur du­schkranen och man blev möjligtvis blöt men inte ren. Dagen var långt skriden och mörkret föll som en rullgardin, på bara några minuter blev det helt mörkt. Eftersom det inte fanns särskilt många gatulampor kunde man inte gå hur som helst. Röda-Kors­representanten bjöd hela flyg­plans­besättningen på välkomstsupé, han påstod att det inte kostade mera än ca 7 kronor per person, men pilsnern (i engångs­flaskor tillverkade i Lidköping) kostade lika mycket, det skulle vi själva betala. Menyvalet var fritt och bestod till mycket stor del av skaldjur. Humrarna simmade i en stor bassäng och varje deltagare skulle välja ut sitt offer, peka ut sin hummer som betjäningen skulle steka.

Frukosten blev en högtidlig ceremoni. Vi satt vid 4-manna­bord och hade i praktiken en betjänt var. Hovmästaren - en liten man med mycket stor värdighet - dirigerade kyparstaben med några få, mycket avmätta handrörelser. Han kom fram till bordet, tog upp beställnings­blocket och det föreföll som om han i nåder skulle göra oss en tjänst. Efter att ha skrivit upp våra önskemål vände han sig långsamt mot köksdörren (där kyparna stod) och strax sprang det en man fram till vårt bord. Beställningen effek­tuerades ca 30 sekunder senare. Det är alltid risk att äta grönsa­ker (speciellt i de södra länderna), men vi kunde inte motstå alla de goda salladerna.. För att i viss mån förebygga magsjukdomar hade vi för säkerhets skull tagit ett par supar ur det i Moskva inköpta vodkaförrådet, med resultatet att hela besättningen klarade sig utan några större besvär.

På de två lediga dagarna i Karachi skulle vi bese staden. Tillsammans med navigatören Lasse Mäkitalo var jag till stadens saluhall. Det var en stor byggnad med rejäla öppningar under takkanten för luftväxlingens skull. Att det behövdes kom vi underfund med när vi närmade oss hallen. Ända in i hallen vågade ingen av oss gå, lukterna av halv­ruttet kött var så starka att vi kom bara i närheten av hallen. Utanför saluhallen fanns också en rad stånd, de stod där i solske­net och försäljarna utbjöd sina varor: frukt och kött. Vi skulle köpa dadlar och närmade oss ett stånd. För­säljaren var kvickt framme och började lovorda sina produkter. För att visa hur bra dessa var viftade han till med handen över en mörk hög och en armada av flugor lyfte från "dadelfältet", vår lust till inköp försvann ganska raskt och sedan dess har jag inte varit särskilt förtjust i dadlar och fiken i Sverige heller.

Vi gjorde ett försök att komma in i saluhallen, men när vi närmade oss ståndet med fårhuvuden blev det stopp, lukterna var alldeles för starka för våra ovana luktorgan. Vår förståelse för att sydlän­ningarna kryddar sina rätter fick en annan dimension.

Lasse Mäkitalo och jag var de flitigaste sightseeingsyturisterna skul­le se mera av staden och dess sevärdheter och för detta ändamål hade vi an­skaffat vissa broschyrer. När vi kom ut ur hotellet satt det en kobratjusare med en orm framför hotellporten och blåste på sin tvåpipiga flöjt. Ormen var inte villig att vagga i musikantens takt och denne fick med jämna mellanrum ge ormen en örfil för att han skulle röra på sig.

 Taxipriserna varierade högst avsevärt, beroende dels hur nära hotellet de stod och dels vad det var för typ av taxi. Det fanns ett brett urval - från ordinära London-taxin, där man kunde stiga in med en hög hatt på till trehjuliga scootertax­in och rikshas. Vi tog en trehjulig scooter (för erfarenhetens skull för priserna var obetydliga även för riktiga taxin), visade föraren vår broschyr och ville bli körda dit. Han drog på gasen så vi nästan ramlade av (man sitter inte särskilt bekvämt med knäna nästan i ögonhöjd) och satte av. Enligt navigatören Lars körde vi alldeles för mycket åt NO, men eftersom föraren inte kunde någon engelska var det inte mycket att göra annat än hänga med och bida tiden. Efter någon kvart kom vi ut till något som såg ut som en moské. Det kom fram ett par yngre män i västerländska kostymer och erbjöd oss sina tjänster. Det blev en riktig övning i pidgin-engelska, vi gick med på deras förslag att bli guidade genom moskén. Denna låg högt uppe på en kulle och nere vid trappan fick vi lämna våra skor (mot kvitto, här litade man inte helt och hållet på Allahs vakande öga). I bara strumpläs­ten vandrade vi uppför trappan, som var belagd med finfint stoff och blomsterblad. Väl inne i moskén var det fullt med folk, vi till­delades var sin liten stråhätta att sätta på huvudet, några vita, kladdiga sötsa­ker, (jag provade inte smaken, de verkade vara i stil med "sega gubbar") och när de började kännas kladdiga av värmen lät jag dem ramla på marken. I den rådande trängseln var det inte någon fara för upptäckt, annars kunde det kanske betraktas som en förolämp­ning av profeterna. Vi stod ett tag i trängslet och när vi klar­gjorde för våra guider att vi ville ut, fick vi backa - man vänder inte profeterna (som låg begravda där) ryggen. Våra ivriga guider drog oss igenom flera rum och efteråt kändes det som om vi hade gått hela vägen baklänges. I ett av rummen visade de oss sin heliga bok - Koranen - och när jag ville ta i den så ryckte den ene guiden hastigt boken åt sig. En kristen hund (det sade han visserligen inte direkt) fick inte beröra den heliga skriften med sina händer, det skulle ta ca 7 dagar och en massa böner och bugningar mot Mekka för att rena Koranen från denna "kontamination" (för att tala kärnkraftspråket) på grund av de otrognas beröring.

På vägen tillbaka åkte vi förbi någonting som kanske hade en avlägsen likhet med ett tivoli. I skuggan av anläggningar låg det flera tiggare, magra krakar med revbenen synliga under huden.

Vi råkade vara i Pakistan på nationaldagen, men med an­ledning av översvämningen och en nationell katastrof blev det inte någon parad. De prominenta pakistanare vandrade istället till ett mausoleum av italiensk marmor, byggt till den förste presidentens ära. Byggnaden hade formen av en duk, med fyra hörn stående på marken och kupolen svingande mot himmelen. Vi besökte stället, tog av oss både skor och strumpor men fick på strumporna ganska fort för marmorn var glödande het där solen stekte på. Under själva kupolen var det däremot svalt och skönt, där gick en pakistansk hedersvakt och utförde engelsk exercis ”nr 1” (enligt Lasse). Det lät lustigt när han stampade med sina bara fötter mot marmorgol­vet, det lät som en applåd.

Helt utan helgkänsla var emellertid staden inte. Perso­nerna ur det högre samhällsskiktet gjorde promenader till monumen­tet, som utgjorde någon slags parkområde, om man inte har för höga anspråk. Mausoleet ligger på en förhöjning och därifrån går det ett vatten­spel med ett antal trösklar över vilka vattnet strömmar ned. Utmed vattenspelet stod det ett antal dammiga palmer, det hade inte regnat på ett tag efter översvämningen. På vägen upp mot mausoleet gick det en ström av helgdagsklädda pakistanare. Där är det fortfarande tillåtet med flera hustrur och här kunde vi beskåda rangord­ningen i familjen. Först gick familjefadern med älsklingssonen vid sin sida, därefter följde favorithustrun och hennes släktingar, därefter de andra barnen och de övriga hustrurna i rang och ord­ning med sina respektive barn och släktingar. Både de manliga och kvinnliga delta­gare i denna procession var väl­närda, för att inte säga feta. I dessa länder är fetman ett bevis på välmåga och en del mådde nog mer än väl. Tiggarna däremot var så magra att man inte vågade nysa i deras närhet. Så fort de fick se en utlänning kastade de sig mot honom och sträckte fram handen. En del tiggerskor satt i gat­hörnen med miss­bildade barn (kan missbildningen ha varit medveten miss­handel?) - missbild­ningarna gick i regel ut på snedställ­da armar och ben, oförmåga att gå o s v.

Pakistan är ett muslimskt land och någon alkoholservering förekommer inte. I teorin. Muhammed förbjöd muslimerna att dricka vin (han måste ha upptäckt alkoholens fördärvliga påverkan), men whisky kunde tas in som medicin och många gjorde det också ganska rejält på hotell­barerna. Verkan var precis samma som på oss övriga - de blev högljudda och påståeliga.

På återresan landade vi i Tashkent, övernattade där och gick ut på salutorget för att göra några inköp av sydfrukter. Där syntes det ingenting av den frukt- och grönsaksbrist som man vanligen kunde uppleva i de andra sovjetiska städerna. Torget var översållat med alla möjliga frukter och grönsaker; berg med vattenmeloner, fikon, dadlar och tomater av alla de slag varav många helt okända för oss. Jag köpte två kilo av stora saftiga tomater, lade dem i en plastpåse (som väl var) och vid framkomsten till Nyköping hade tomaterna förvandlats till tomat­puré. Barnen talar fortfarande om hur goda dessa välmogna tomater var.

På återresan hade vi ingen last. En Röda-Kors-sjuk­sköter­ska följde tillbaka till Sverige. Hon hade arbetat hårt och sov nästan hela vägen tillbaka. Vi startade återresan från Karachi klockan 0200 (svensk tid) och efter ca 12-14 timmar var vi lyck­ligt hemma i Sverige igen och landade på Bromma flygfält.

För det mesta har tolkningen gått bra, ibland riktigt bra enligt någras åsikt, men ett par gånger har det klickat. Det var ändå inte värre än att jag klarade det med en viss bibehållen värdig­het med knappast med hedern.

1981 gästades Sverige och Kungliga Kallinge Flygflottilj av 6 ryska MIG-23 plan och jag var kommenderad som tolk till överste Sven-Olof Olsson, sedermera Flygvapenchef, men då chef för Södra Milo. I väntan på att ryssarna skulle landa kallade över­sten in mig och vi gick igenom hans hälsningstal till de ryska gästerna. Översten läste sitt relativt korta tal mening för mening och jag tolkade till ryska, memorerade några viktiga punkter och vi skiljdes för att återigen mötas på plattan när ryssarna hade kommit.

Jag minns uppställningen ganska tydligt ännu idag. Ute på plattan stod vi i en fyrkant: den ryska An-12 besätt­ning till väns­ter, de ryska flygarna rätt fram och de svenska deltagarna till höger. Jag stod tillsammans med överste Sven-Olof Olsson framme vid mikro­fonerna och hälsningsceremonin började. Överste Olsson höll sitt tal och jag tolkade, allting föreföll att vara i sin ordning.

Helt plötsligt blir jag varse om att översten tittar på mig och jag märker att jag har varit borta, okoncentre­rad. Jag hade ingen aning om vad han egentligen hade sagt när han märkte att jag inte följde upp och stod där bara och vi såg på varandra. Mikrofonen för hög­talaranlägg­ningen var på, och skulle jag börja fråga översten om vad han hade sagt, skulle det ha gått ut över hela fältet. Nu var goda råd dyra. Jag hade liksom en aning om att han hade gått igenom nästan hela talet, men bara en aning, vad skulle jag göra? Att be honom repetera frasen var inte att tänka på, på den högra flygeln stod 10 andra militärtolkar och de hade säkert följd med mycket stort intresse mina förehavanden. Det blev en något för lång paus och när dröjsmålet började kännas be­svärande fattade jag mitt beslut. Jag tyckte fortfarande att han hade sagt det mesta av det som vi hade repeterat igenom och konstruera­de själv en avslut­ningsfras:

- Och så ber jag i slutligen att å Svenska Flygvapnets vägnar hälsa våra ryska vänner och kolleger hjärtligt välkomna till Sverige och Kungliga Blekinge Flygflottilj, F 17!

Nu gällde det att jag hade anat rätt, hur skulle jag bete mig om detta inte var den sista frasen? Jag hade tur, det var den sista frasen, men kamraterna frågade efteråt hur det egentligen var med mig för att frasen inte motsvarade riktigt den som översten hade uttalat. Tur måste man ha. Resten av besöket höll jag mig mera alert och allting avlöpte väl för tolkarna, för ryssarna var det däremot något be­svärligare.

Vi hade sagt adjö åt våra nyförvärvade vänner med över­sten Andreenko i spetsen, MIG-arna hade lyft och gett sig iväg mot Veintspils. Vi skulle just skingras när ordern om att alla svenska deltagare skulle stanna kvar på fältet, löd ur högtalarna. Ryssarna skulle komma tillbaka.

Ett av flygplanen hade fått fel, någon av bränsleventi­lerna fungerade inte och då kan inte flygplanet flyga normalt, tankarna måste tömmas i balanserad ordning för att stabiliteten skall be­hållas. Ryssarna landade och eftersom AN-12 fortfarande stod på marken så var all servicepersonal kvar och de började sitt arbete. De visste vilken ventil det var frågan om, men istället för att öppna luckan och reparera ventilen tog de en stor hammare och började hamra på babordssi­dan, ganska långt bak. Vi föreslog något mera civiliserade metoder för att ta ut ventilen varpå ryssarna svarade att det inte gick för sig, ventilen var plomberad - fabriks­garanti. Tablå! Svenskarna skakade på huvudet, när tolkarna översatte. Efter en stunds bankande på plåten före­föll allting vara i ordning, planen lyfte och denna gång gick det bra. När även AN-12 hade lyft och försvunnit österut kunde vi äntligen med ett par timmars försening lämna flygfältet och anse besöket avslutat.

???? ”Blandad” unison sång om Stenka Rasin. Populärt kallad ”Stengaraget”

Somrarna på Källviken är som ett antal pärlor på ett band, man kan liksom inte skilja den ena från den andra förrän man tittar närmare på någon. Till den allra största delen har somrarna lämnat ett soligt minne, men 1963 var något i hästväg regnigt. Det regnade i två veckor och många fruar svor på att aldrig mera Källviken. Ut­rymmena var små, och dagrummen togs i anspråk som lektionssalar av eleverna så att mödrarna fick i stort sett sitta i sina små kyffen med barnen. Vi hade ingen värme i barackerna och efter några regnda­gar blev det rätt fuktigt. När situationen började bli ohållbar och flera fruar hotade med att åka hem med barnen, lyckades lägerled­ningen med intendenten Olsson i spetsen skaffa ett antal värmeelement till dem som hade småbarn. (Som­margästerna i Bohuslän hade handlat upp de flesta värmeelement). Jag minns att vi bodde i Koster-baracken, ingången mot matsalen. Ann-Marie fick sitta i fönstret och titta på vattenpö­larna på gården den mesta tiden och försöka hitta på någonting åt Maria att göra. Följande år hade jag vissa svårig­heter att övertala henne att följa med.

De flesta somrar var dock helt i sin ordning. Det var rena semesterhemmet för fruarna, utan några större bekymmer för varken mat eller hushåll. Lottorna lagade maten, det var bara att komma upp från stranden och sätta sig till bords. Barnen fick så många lekkam­rater att med dem vad det inte heller något bekymmer. De höll på med sina strandlekar och mödrarna kunde ägna sig helt och hållet åt sol­badandet, kaffedrickandet och allmänt säll­skapsliv.

Ibland kunde förstås några barn vara busigare än de andra. En del bekymmer för Harriet Beláew förorsakades av sonen Mikael, han kunde hitta på både det ena och det andra. Tillsammans med Stellan Ar­ningens Peter åkte de 1968 kana på verkstadstältets tak och ställde till med ett visst rabalder. Att jag kommer ihåg årtalet exakt beror på att den sommaren lämnade ett bestående intryck i minnet hos de flesta. Saken var den att Mallorca-resorna hade börjat och de som hade varit om hasadan (gris­grillningen) där nere, blev inspirerade att fortsätta med detta även i Sverige. I vanliga fall nöjde vi oss med räkor och vin uppe på berget, men nu var det någon som kom med ett förslag att vi skulle ställa till med en grillfest, precis som i Spanien.

Harriet Beláew arbetar på Veckotidningen Land och hon känner en del folk ute på landsbygden, speciellt några som skulle bestå oss med såväl grisar som grillutrustning.

Efter många och långa diskussioner kom vi fram att ett antal grisar, förpreparerade, skulle anskaffas. Det var mycket diskussion om antalet men slutligen enades man om 3 stycken, ingen visste egentligen någonting om grillning i större skala.

En torsdagseftermiddag sattes verket igång och en "grill­station" upprättades mellan Koster- och matsalsbarackerna. Från slakteriet hade vi fått grillutrustning och en hel hink med grillo­lja, här skulle det bli fest! Nisse Öberg skulle ta hand om grill­ningen med benägen hjälp av Viktor Eriksson och Mordarsky, mannen som visste allt. Det pågick grisstek­ning hela efter­middagen och doften av både bränt och grillat griskött lade sig som en matta över lägerområdet och hos våra grannar på Capri-campingen.

Många förståsigpåare var framme med goda råd, alla vet ju hur någon annan skall göra, mest visste, som vanligt Mordarsky. Han kunde förklara allting och frågade man honom efter hur mycket klockan skulle vara så började han med för­klaringen att en mekanisk klocka har så och så många rörliga delar.

 Efter kvällsmaten skulle festen börja. Nu var det dock en smula otur med att vi redan hade haft ärter och fläsk, det blev liksom kaka på kaka och ingen var särskilt hungrig när anrätt­ningen skulle börja konsumeras. Först trugade vi det grillade köttet på kurs­deltagare med barn och fruar, när inte dessa hade ätit upp mer än knappt en gris, annonserade vi på Capri och det kom folk därifrån som fick köpa sig en rejäl portion för 7:--, men grisarna var några riktiga Särimnar.

Hur vi än försökte bli av med köttet så blev det nästan två hela grisar kvar i alla fall. Dessa togs till matsalen och överlämnades till lottorna, sedan fick vi äta griskött morgon, middag och kväll fram till kur­savslutningen. Det blev inte särskilt populärt, speciellt med tanke på att på ett sommarläger med minimala kläder avslöjas våra fysiska brister på ett mycket påtagligt sätt och det pågår en ständig bantningshysteri. Man skall ju se snygg och smal ut i sin baddräkt, stranden avslöjar alltför mycket av de nöjen som vederbörande har haft vid matbordet. Någon mera hasada har vi inte haft sedan.

Mot slutet av 70-talet började är de yngre förmågorna bli män i staten började återvända till lägret. Det blev liksom lite mera liv även på berget. Under några år hade Källviken varit praktiskt taget "barnlöst", men nu började det vimla av småungar. Ett år hade vi haft barnfest nere på planen, med tävlingar och utdelning av godispåsar, därefter skulle festen fortsätta tillsammans med barnen uppe på berget.

Jag bodde ovanför gamla matsalen och var på väg upp till festplatsen utmed stigen bakom hygienhuset. Lilla Natalie Egli, (4 år) tultade fram över tallrötterna på sina korta rultiga ben och viftade glatt med sin godispåse där hon ensam utan för­äldrar kämpade i den för henne ganska branta backen strax ovanför uthusen. Jag tänkte skoja med henne och ropade:

- Jasså Natalie, du har godis! Då skall jag råna dig för jag tycker så mycket om godiset!

Det stackars barnet blev skrämt, kastade sig i buskarna och började hojta allt vad hon orkade. Jag rusade till hjälp, men det förvärrade bara situationen, hon hade redan blivit skrämt och uppfattat allvar i min hotelse om rånet. Mamman satt uppe på berget och hörde oväsendet, hon kom ned och såg sin dotters predikament och räddade henne ur den förmente rånarens våld. Lilla Natalie hade i förskräck­elsen vätt ned byxorna och som straff fick jag nästa dag muta både henne och hennes tre syskon med glass.

När frukosten var aväten gick vi till markententeriet och jag infriade mitt löfte. Efter att glassen var uppäten lekte jag med dem före morgonuppställningen och sedan var min lycka gjord. I fortsättningen hann inte Natalie upp förrän hon sprang till matsa­len. Där letade hon upp mig och ställde sig vid mitt bord (utan att säga ett ord) i akt och mening att jag, (så fort som jag blev färdig med frukosten), skulle komma ut och leka med henne. För­äldrarna tyckte att Natalie var för påträngan­de och försökte hindra henne, men hon lät sig inte bevekas. Vi hade det riktigt trevligt ihop, men risken är ju alltid att omgivningen uppfattar det på fel sätt om man leker för mycket med små flickor. En lek med stora flickor uppfattas helt rätt. Barn tycker om livliga och något våldsam­ma lekar, men de flesta fäder tycks inte vara medvetna om det eller också inte orkar med det. Det uppstår något slags vakuum som sedan skall fyllas på en gång när barnet får fatt på en lämplig person. Jag har alltid lekt både med mina egna och ofta även andras barn på det vis, och det gillas av barnen.

När mina var små tog jag dem och hystade upp i luften så att de kiknade - av skräckblandad lustkänsla. Det gällde att alltid ha ett stadigt grepp antingen om en arm eller om ett ben, aldrig släppa taget helt och hållet. Den andra varianten var att snurra runt ungen medan man höll antingen i armarna, benen eller en arm och ett ben. Det gick riktigt bra när de var små, när de växte till i storlek och framför allt i tyngd blev det rätt job­bigt att hålla på med sådana lekar. Av mina egna barn var Maria den mest oförvägna, hon påstår sig ha haft ett fullständigt för­troende för mig vid sådana lekar. An­tagligen är det rätt, jag höll henne ibland över en hög avsats i bara ett ben, till hennes mors stora förskräckelse.

För min del tog lägervistelsen slut 1988, då var det bara Antti Nordberg, Viktor Eriksson och jag kvar av de "gamla". Det började kännas lite tomt och jag identifierade mig en smula med "den siste mohikanen", (jag var yngst i gammeltolkarnas skara) och tyckte inte att det var roligt längre. Jan-Åke Berg hade blivit militärattaché i Polen och med honom försvann en mycket stor del av trevnaden.

Med Jåke (som han kallades för det mesta) behövde det inte bli tråkigt. Han är en duktig spelman och har alltid dragspe­let i beredskap, på verandan i Driftsvärnsbaracken har vi till­bringat många angenäma stunden i sällskap med både Stig Åby och de övriga i det glada gänget.

Under generationsskiftet mellan "gammal"- och "ung"-tolkar­na blev det något tomt i lägret. ”De gamlas” barn hade vuxit upp och de unga hade ännu inte fått några, det var alltför lugnt periodvis, men i mitten av 80-talet började de unga komma till­baka, efter att ha klättrat några steg på karriärstegen och det blev återigen ganska livligt på gården.

Ungtolkarna är säkert både mera intelligenta och kan bättre organisationen, men ännu är de så lika varandra! De har alla gått ungefär samma väg; genom folkskolan, gymnasiet, hög­skolan och Tolk­skolan, de har nästan ingenting att berätta ännu, därför står ljugar­bänken tom. Men deras tid kommer också så småningom.

Förvisso har en del av dem "blivit män i staten", (de forna pojkarne) mest kanske på den journalistiska banan: Malcolm Dixelius, Olle Sten­berg, Harald Hamrin och Stig Fredriksson, Anders Åslund. Den sistnämnde har under omvälvningstiden varit rådgivare till Boris Jeltsin i Ryssland. Genom ryskan har de haft möjlig­het att komma till Moskva och vara i "händelsernas centrum" på ett ganska påtagligt sätt. När de har uppnått en viss ålder kommer de att ha en hel del att berätta och kommer kanske i sinom tid att sitta på "ljugarbänken" i Källviken och beklaga sig över det yngre släktet (om det kommer att finnas kvar något av Tolksko­lan, det ser inte så ut med alla ned­dragningar i armén, Marinen och Flygvapnet).

A lltefter som åren gick förbättrades förhållandena på lägret och mot slutet av 80-talet var lägret närmast att jämföras med ett bättre hotell. Under det något primitiva "stenålders"- perioden hade lottor­na stått för utspisningen, men efter ett antal år började hotellfack­en protestera och det blev det vanlig civilan­ställd personal som skötte om matsalen, fackföreningen hade fått igenom sina krav. Strax efter övertagandet försämrades förhållan­dena avsevärt, men undan för undan infördes det ändringar, byggdes till nya baracker, lektionssa­lar, en ny matsal och därmed steg standarden raskt. Idag tjänstgör Källviks-lägret s

om förläggning åt flyktingarna under vintertiden och AMS har lagt en hel del pengar ned i anläggningen.

Av "gammeltolkarna" är det bara några personer kvar, det är Viktor Eriksson och Antti Nordberg förutom mig, som har varit lägret trogna under alla år. Själv kämpade jag i ganska många år och hann med bortåt 25 somrar på Källviken, men efter inköp av sommarstugan 1980 ville inte semestern och ledigheterna riktigt räcka till. Nu när jag har blivit pensionerad skulle jag i och för sig göra någon sommarkurs igen, men Ann-Marie tycker att det inte finns tillräckligt många "tanter" i hennes ålder kvar och hon skulle känna sig ganska ensam på lägret.

För min del har översättnings- och tolkövningar flyttat mera till det tekniska och agrikulturella planet. Då och då tolkar jag för kärnkraftverken, Studsvik, SKI och KSU. I fjol höstas var det en delegation från Rostov-kärnkraftverket till Ringhals där Viktor Eriksson och jag agerade tolkar. Senare har jag varit med en kom­binerad delegation från RLF-Halland och Ringhalsverket på återbesök till Volgodonsk och för ett tag sedan tolkade jag en hel vecka för RLF-Halland.

Det var en rätt intressant vecka under vilken jag skaffade mig en del kunskaper inom det agrikulturella området. Just nu (1991) när det pågår en omstrukturering av jordbruket i Sverige, är bönderna extra aktiva. Inom 5 år skall de komma ned i konkur­renskraftiga priser och de övriga skattebetalare skall inte behöva bidra med sub­ventioner till jordbruket, som man har fått göra i mycket stor utsträckning hit­tills.

Efter avslutad tolkning fick ryssarna en hel del presen­ter - och jag med - undras om RLF betraktar mig som en ryss också? Det var en mycket fin väska med löstagbar ficka, en koskälla, en overall från Arla med inskriptionen "Mjölk är livet" samt en del ost, korv och fläsk och två badlakan med "HALLANDS LANTMÄN" på. Jag hade det ena med mig till Finland under den finska tolkkursen vid Kouvola sommaruniversitet lyckades under en badtur lura en finsk lantbrukare i nästan en halvtimme, sedan upp­täckte han att jag egentligen inte var någon riktig bonde.

Situationen i Ryssland är prekär och många ryssar, ukrainare och judar söker asyl i Sverige. Jag har haft ganska mycket arbete som tolk på SIV (Statens Invandrarverk), var och varannan vecka är jag till Flen och tolkar. Inte bara ryssar kommer, bland asylsökande är en hel del unga balter, såväl från Estland, Lettland och Litauen. Dessa får som regel stanna kvar medan läget för ryssarna är sämre, nu på hösten 1993 får över 60% ge sig av tillbaka till Ryssland direkt. Många anses inte längre som poli­tiska flyktingar i ordets egentliga mening, åtskilliga får dock stanna av humanitära skäl. Ibland kan det dock råda en viss tveksamhet huruvida vederbörande borde ha fått asyl, alltför många reser orimligt stora krav på det svenska samhället och tyvärr ger svenskarna efter i en alltför stor utsträckning. En armeniska ville inte ha en begagnad barnvagn till låns, någon annan hade ju legat i det. Barnvagnen var det inte något fel på, assis­tenten var på vippen att skriva ut en rekvisition för en ny, men här gjorde jag våld på min tolketik och lyckades förhindra till­taget. Somliga gäster har sina pretentioner.

Ryskan har blivit populär, speciellt inom kärnkrafttekniken. Sedan jag slutade mitt arbete på Studsvik har jag varit mycket engagerad i såväl SKI:s som SSI:s verksamhet. Dessa institutioner har besökts av både litauiska, lettiska och estniska delegationer. Litauen hade Ignalina på tapeten, Lettland har bekymmer med mycket stora radarstationer och Estland har en avfallsanläggning i Sillamäe - 5 ggr så stor som Ranstad och med 100 ggr högre strål­ningsnivå. För Ignalinas del har det bildats ett projekt "Barselina", med deltagare från både institutionerna och Barsebäcks Kärnkraftverk.

Tolk­ningen har gått bra, Jan-Olof Snihs har tackat för "pro­fes­sio­nellt arbete", men ibland är det ganska svettigt. Kärnkraftens arbetsspråk är i mycket stor utsträckning engelska och det behärskar jag inte till­räckligt bra. Tre år med Allan Brown på Studsvik och arbeten med röntgen­undersök­ningar har dock bibringat såpass mycket kunskap att jag klarar av - kanske inte med heder men med bibehållen värdighet. Nu börjar även ryssarna kunna något mera engelska, åtminstone de som bor västerut, med folk från Sibirien är det fortfarande samma problem. Anita Nilsson och Paul Ek på SKI har fått dela ut läromaterial i form av studiepaket med TV och CD-skivor till både Kazachstan-folket och ukrainare. För en gångs skull har jag kunnat be­stämma priset själv eftersom det inte finns så många konkurren­ter. En del av pengarna har investerats i en nyare dator, en 486:a med 50 Mhz klock­frekvens. Det börjar komma riktiga "multilinguala" program och det har underrättat arbetet för mig. Svårigheten består i att kasta sig från det ena alfabetet till det andra. Fingersättningen är helt olika, men efter en viss träning har jag uppnått rått bra resultat i att skriva "touch" även i det kyrilliska alfabetet. Nu är det inte lika "knöligt" att skriva blandad text med latinska och kyrilliska bokstäver, även om det fortfarande inträffar feltryckningar. Än så länge (1996‑04‑13) har jag inte fått fatt på något ryskt rättstavningsprogram, men för övrigt går det ganska bra. Det är bara att trycka på ett par knappar så byts både tangentbordet och alfabetet. Med en skanner kan man t o m få in bilder i texten och en laserskrivare kan skriva ut allting med rätt bra kvalitet.

 På hösten 1993 kom det från Finland ett brev med "Hemmafrontens minnesmedalj" samt ett papper på vilket det stod ungefär följande:

"Som ett minne och till ett yttre märke på deltagandet inom hemmafronten o s v

Under mina sammanträffanden i Oxelösund med finska veteraner från andra världskriget berättade många av dem att de hade fått en "krigspension" och anmodade mig att jag skulle söka det också. Visserligen har jag inte varit frontsoldat, för det var jag för ung, men beteckningen "hemmafronten" (som det stod i meddelandet) stämde inte heller. Petrozavodsk (Äänislinna på finska) var inte någon hemmafront, det mesta av tiden var vi faktiskt förlagda där och fronten gick utmed Syväri-floden och tvärs genom Onega-sjön och några större krigshandlingar förekom inte i staden eller dess närhet. Jag hade tjänat Finland i tre års tid och spelat på hjältebegrav­ningar, blåst morgonväckning och agerat tolk i fånglägret i Petrozavodsk, Fjärr-Karelen. Dessutom bröt finnarna mitt musikerkontrakt och det skulle jag ju ha någon kompensation för. Jag sände in lite papper och på ett bra tag hörde jag ingenting från finnarna. Något senare skrev jag till den Finska Krigsmakten och sände in min "merit- och klagoskrift" över den begångna orättvisan och häromdagen kom det ett papper från Försvarsmaktens Krigsarkiv med beviljande av "Front­mannatecken för Utlänningar". I brevet låg det en minnesmedalj med ett eklövstecken och ett åtföljande papper där det stod

Ärade veteran

Som innehavare av frontmannatecknet för utlänning har Ni f. o .m. 1.1.1993 möjlighet att ansöka om valbara förmåner enligt följande:

1) En rehabiliteringsperiod på 2 veckor i en rehabiliteringscenter i Finland och frontpenning på 100 finska mark eller

2) frontpenning på 2000 finska mark

Brev från finska försvarsmakten

Någon fysisk rehabilitering känner jag mig inte vara i behov av ännu, men en frontmannapeng må gå för sig. Strax efter nyår kom det en postanvisning från Finland med den ovan angivna summan. Som ett minne av den finska tiden köpte ag vid mitt senaste besök till Helsingfors med HSB och SIAB en "dog-tag", en ID-bricka (dödsbricka) av finsk armémodell i guld (den riktiga var av aluminium och flera gånger större till formatet).

Jag har låtit gravera in mitt finska soldatnummer i brickan, jag minns det fortfarande - 619 782. Finnarna har under senare år bistått de förutvarande estniska och ingermanländska före detta frontsoldaterna i finska armén med hjälp till fysisk rehabilitering på några finska anstalter. Det har rört sig om rekonditionering på en bra hälsoanstalt under läkarövervakning. Vid mina tolkningar på Nyköpigs Lasarett har jag träffat några gamla krigsveteraner som har var föremål för rehabilitering. I Oxelösund finns det en förening för gamla finska frontsoldater, jag ämnar besöka dem en dag. Alltså kommer jag från och med och med nu att datera alla mina handlingar med utgångspunkt från före och efter "Året då jag fick medaljen". (2007-02 sände jag ett brev till finnarna om att ev. få komma till rehabilitering, men hanteringen hade upphört 1997 och det blev inte någon resa för mig.)

År 1969 skulle försvaret spela in en film och fångförhör och en del medlemmar ur MT och Tolkskolan togs till en gammalt rätt förfallen huslänga på P10:s övningsområde i Strängnäs. Vi klädde oss i fantasiuniformer och jag agerade förhörsledare vid Flygvapnet, som skulle förhöra fångar ur fi:s flygvapen. Bland de andra deltagarna minns jag Leo Petrov, Alex Potocki, Antti Nordberg och Andrej Daragan. Vi andra gick väl an att bli förhörda av, tyckte eleverna på Tolkskolan, som fick agera fångar, men den lille svart fan vill vi helst inte ha att göra med. Den ”lille, svarte fan” var Andrej Daragan. Han var rätt liten till växten och hade smala, kaukasiska drag. När han antog förhörsledarens roll kunde han vara riktig d……lig, kunnig som han var från Andra Världskrigets övningar på Svir-fronten i Finland. Han hade ingått i en förhörsgrupp tillsammans med Jim Beláews bror Bill. De hade haft rikliga tillfällen att öva sig på ”riktiga” förhör av krigsfångart.

För ett tag sedan ringde en av de tidigare lärarna på kurserna i Källviken (Bertil Nelson) och ville få några bilder från våra sommarläger. Han skulle skriva någonting och behövde bilder till sin bok. Jag plockade ut åtskilliga fotografier ur min rikhaltiga "fotoproduktion" och har fått en av bilderna publicerad i boken "Regementen och vapenbröder".

Under åren 1969 till slutet av 80-talet har 30.000 värnpliktiga plågats med denna film under sin värnpliktstjänstgöring.

Under detta tolkningsuppdrag på Frunze-akademin i Leningrad 730612 fick jag en present i form av en bok med titeln Sovjetarment (Армия советская) och på sidan 434 kan man läsa följande bombastiska passus:

Благодаря ленинской национальной политики Сщветская страна представляет собой настоящее братское сотрудничество народов в системе единного государства. Сщветский строй навсегда уничтоживший национальную вражду, соеднил узами братсой дружбы все нации и народности нашей страны.

Фашистские захватчики стремились расколоть дружную семью советских народов. Но они плохо знали советских людей, и все их коварныые планы были спрокинуты самой жизьню, всей советской действительностью.

Советскпя Армия всегда олицетворила собой великую дружбу всех национальностей страны.

Tack vare den leninistiska nationella sovjetiska politiken sker nu ett verkligt broderligt samarbete mellan folken i det enade statsystemet.

De fascistiska erövrarna strävade att slå in en kil i den broderliga sovjetiska folkfamiljen. Men de kände dåligt till sovjetmänniskan och alla deras lömska planer var omkullkastade av själva livet, med hela den sovjetiska verkligheten.

Sovjetarmén personifierar den grandiosa vänskapen mellan nationerna i hela landet.

”Sic transin gloria mundi”, Så förgår värdslig ära

Fotot från besöket använde jag vid mina senare, privata besök till Ryssland. Jag brukade lägga den överst i kappsäcken och när tullarna öppnade den blev de med detsamma något mera hövliga och frågade lite om bilden. Ett ”sesam öppna dig”. Vid samma tillfälle hade jag också fått en ”gardestecken” från Inspektören för stridsvagnsenheterna i Sovjet, generalöverste Tankaev. Den monterade jag på min axelväska och på det viset tilldrog den ögonblicklig uppmärksamhet hos tullarna.

- Det där får ni inte ha, meddelade en tullare med dryg uppsyn och antydde att

han skulle konfiskera den. Jag replikerade att i så fall ville jag ha hans namn och tjänstenummer så att jag skulle kunna ringa till generalöversten Tankaev, inspektören för pansarvapnet och fråga om hans uppfattning. Är det något de sovjetiska tjänstemännen var rädda för så var det att uppge sitt namn och ännu värre om man begär ett skriftligt dokument om deras handling.

Njet! Utan polonium dricker jag inte

Förhör av en flygare: Förhörsledare Albert Kronberg

fämge: Andrej Daragan

Sånger och "dikter" som behandlar chefer och lärare hör väl till de mest populära. Har kan ”poeterna" raljera i vetskap om att atmosfären vid presentationsögonblicket inte ger utrymme för några ilskna reaktioner. Allt andas ju idel välvilja och sympati. Här exempel på "Vandaliserande verser ur witterheten" av Jan Olof Lönnquist, framförda f.f.g. vid TolkS hogtidssammankomst (förmodligen utryckningsfest) 28 maj 1969.

Kapten, vår tuffe hjälte, med oleat i hand,

gjort sjuk vår svaga mjälte nar tolkning skett på band.

"Hur Schvea garde biter ska ni få pröva på!

Ur vägen tolkskoliter, hur kan ni tolka så?"

Jag trodde Nisse Öberg var spelkortsfabrikant

men flygkaptenen kom i en Capri helt galant

Och du gjort allt så klart begåvat.

En man som bjuder till,

en man som vill vad han har lovat

och lovar var han vill

Men, Sigge, du lever, bland glosor och lärd, stram står du med skrynklade pannan.

Du leder igenom det mänskligas värld, Ja, tolken ar evig: han talar som smord

Och Bill, en gudasänd posör, men ock en verklig gåta,

bland flygets termer elegant flanör lär på fritid golflbollar påta.

För kvinnorna charmant charmör

som lär få dem (det skall rimma på gåta) bitterligt gråta

Du kommer i dimma och svinner i smyg

Giv akt, giv akt, ty Sveriges krigsgud nalkas. Se mannen färdig stå till strid och storm!

Jag tror den visa hjärnan aldrig kalkas och kroppen trivs i välfylld uniform.

Han mönstrat håret och skäggvassa kinden, och fickor och knappar från topp till tå,

hans lungor ryter som rungande vinden. Vi alla vuxit vid väldige Lindhen

Hur han klara skivan kan ingen forstå!

Red.: Den tuffe kaptenen var Ingvar Nilsson (Svea livgarde), som var lärare och CTolkS vid olika tillfällen

Nisse Öberg var, som framgår av andra inlägg, tolkofficer vid Arméstaben. Han var dock flygare och under den kurs som ovan avses var han chef för skolans flyglinje, veterligen den första flyglinjen vid skolan.

Bill hette Beljaew i efternamn. Han var av rysk härkomst, men uppvuxen delvis i England (varav det engelskklingande Bill). Bill var lärare i flygterminologi. Bill har tyvärr lämnat oss, men hans bror Jim är fortfarande medlem i MT. (2003-03-10).

Filminspelning 1968

För att ytterligare understryka MT:s och dess medlemmars mångsidighet och användbarhet i olika sammanhang kan avslutningsvis omnämnas filminspelning. Visserligen gjordes filmen med svenskt tal, men den berörde MT:s verksamhetsområde.

Arméns filmdetalj beställde hos AB Suecia-Film en instruktionsfilm med namnet ”Om du blir krigsfånge”, avsedd att visas för värnpliktiga inom samtliga försvarsgrenar. Manuskriptet var författat av chefen för AB Suecia-Film i samråd med företrädare för försvaret. För regin engagerades filmregissören Torgny Anderberg och fotograf var Gunnar Westfeldt.

Däremot var det svårare at få tag på ”fångar” och ”förhörsledare”. Det ansågs olämpligt att anlita yrkesskådespelare, eftersom deras från filmen, scenen och TV-rutan kända ansikten skulle kunna distrahera åskådarna. Inspelningsledningen fick emellertid via tolkofficeren Nils Öberg, som för övrigt varit en drivande kraft bakom filmens tillkomst, kontakt med MT, och därmed var skådespelarfrågan löst. Genom många och långa förhörsövningar på lägerkurser och under fälttjänstövningar har MT:s medlemmar skaffat sig en icke obetydlig rutin att ”spela”. Till fångrollerna utsågs yngre, svenskfödda MT:are, till ”fiendens” förhörsledare äldre MT-medlemmar med en viss brytning i talet.

Inspelningen ägde rum sommaren och hösten 1969 i ett ”fångläger” i Husby Östra gårds ladugård på P10:s övningsområde utanför Strängnäs. Resultatet blev en instruktionsfilm i tre delar på vardera 20 minuter. Delarnas namn är: ”Tillfångatagandet”, flykten”, ”Fångförhöret” och ”Fånglägret”.

Regissören Torgny Anderberg sade efter avslutat inspelningsarbete.

”Kontakten med MT-gänget var en kolossalt positiv överraskning, som jag är mycket glad åt. Det var säkerhet i spelscenerna – de var fina aktörer. En strong kategori – lätt att samarbeta med, lekfulla men disciplinerade. Det blev en rolig inspelning.”

Filmerna anses vara av hög klass, både instruktionsmässigt och konstnärligt. Förutom att de för första gånget på allvar ger svenska värnpliktiga klart besked om att även de, i händelse av krig, kan bli krigsfångar, ger filmerna en del anvisningar om hur krigsfångar skall och bör handla och uppträda. Filmerna bidrar också till att sprida en välbehövlig kunskap om den verksamhet för vilken det numera finns en utbyggd organisation inom den svenska krigsmakten och för vars vidareutveckling och förbättring bl. a. vi arbetar inom Befälsföreningen Militrtolkar.