Profiler

Några ord om tolkar och andra ting.

Om man för ett par år sedan skulle ha ställt frågan, vilket landskap som är bäst representerat i vår militära tolkorganisation, skulle det rätta svaret paradoxalt nog ha varit Ingermanland. Nu frågar sig förmodligen läsaren: Hur kan detta vara möjligt? Eller om han är den mera ignoranta typen: Var tusan ligger Ingermanland?

Låt oss börja med svaret på den senare frågan. Ingermanland är det historiska namnet på det gamla hemvist för finsk-ugriska stammar, som sträcker sig på ömse sidor om Leningrad, från Karelska näset i norr till Lugaflodens mellersta lopp i söder, från Narva i väster till Ladogas sydspets i öst. Det var en gång ingrernas land, men en massiv inflyttning av företrädesvis karelare gjorde det till ett finskspråkigt område. Så förblev det i huvudsak ända fram till oktoberrevolutionen, trots trycket från det ryskspråkiga Petersburg, vars gårdskarlar för övrigt vid det senaste sekelskiftet till stor del var finsktalande. Över den ingermanländska landsbygden utbredde sig ett nät av mer eller mindre välbärgade byar, en del med äktfinska namn som Valkeasaari, Puttila, Kukkola, Kullankylä och Järvisaari, andra slaviskklingande som Koprina, Volosova, Toksova, Spankova och Begunitsa, ett talande vittnesbörd om bygdens karaktär av mötesplats för två nationer. Och det märkliga är, att en lång rad av dessa byar lämnat inte bara ett utan flera bidrag till vår tolkförenings medlemsmatrikel. Ja, jag skulle vilja påstå, att det vore svårt att tänka sig vår tolkorganisation utan dessa söner av Ingermanland.

Hur de hamnat hos oss är en dramatisk berättelse, som man helst bör höra ur deras egen mun. Det är berättelsen om 30-italets förföljelser i samband med jordbrukets kollektivisering, då en femtedel av den till drygt 200 000 man uppgående ingermanländska folkgruppen deporterades till Vitahavsområdet, Sibirien och Turkestan. Det är berättelsen om andra världskrigets tyska ockupation, då frontlinjen utanför det inneslutna Leningrad gick rakt igenom ingermanländska byar. Det är berättelsen om ingermanländares strid i finska armen på några av de mest utsatta frontavsnitten. Det är berättelsen om en nästan alltid dramatisk och ibland mirakulös flykt till Sverige undan den hotande utlämningen till det gamla hemlandet, som bistert återkrävde sina förlorade söner. Och det är till sist men inte minst berättelsen om en vansklig anpassning till det nya fosterlandet och en återgång till normalt liv. Att klara av allt detta och ändå ha kraft över att engagera sig aktivt i en ny och för de flesta främmande uppgift, militärtolkens, vittnar vältaligt nog om ingermanländarnas livskraft och sisu

Det är faktiskt en så märklig historia, att jag anser, att det borde vara en hederssak för försvarsmakten och tolkföreningen att teckna ned den på grundval av ögonvittnesskildringar. Jag anser också, att rätta tidpunkten för ett sådant verk är inne nu, då våra ingermanländska kamrater börjar lämna våra led och då ämnet mist det mesta av sin politiska laddning. Mer än en episod i en sådan skildring skulle få en lyskraft, som ingen lärobok äger.

Vad kan t ex bättre belysa deportationernas meningslösa brutalitet än Albert Kronbergs berättelse om hur han som ung pojke deporterades till apatitgruvorna på Kolahalvön. Man anlände dit i vinterkyla. Det fanns knappast några baracker färdigställda, bara en bräda med namnet Apatity antydde, att detta var ett samhälle. Så småningom växte förstås ett samhälle upp, men det pris som betalades framgår bäst av den jättelika barnkyrkogården i samhällets utkant. Albert själv räddade sig därifrån till Ukraina och livet. Men de flesta blev kvar. Och vilken krigshistorisk redogörelse kan bättre åskådliggöra domedagen vid Tali under sovjetarmens avgörande offensiv på Karelska näset än Antti Nordbergs skildring av hur han begravdes i ett grustag under det massiva flyganfallet, då flygplan flög så tätt, att solen bara fick tillfälle att blixtra fram mellan anfallsvågorna, och hur han sedan krypande och sårad tog sig tillbaka till de finska linjerna.

Men låt oss inte för våra ingermanlänningars märkliga livsöden och stora förtjänster glömma bort, att det i gammeltolkarnas led också finnas andra manstarka grupper med en nästan lika dramatisk bakgrund och lika stor vilja att göra en insats. De färgstarkaste av dem är väl exilryssarna av äldre årgång, som av naturliga skäl gärna iklädde sig rollen av det ryska språkets storsigillbevarare och den rena ryskans riddare par preference, vilket inte hindrade dem eller rent av stimulerade dem till att titt och tätt råka i luven på varandra i mera intrikata lingvistiska frågor. Framför allt minns vi dem som en rad färgstarka och ibland något bångstyriga personligheter.

Hur många av oss har inte i god och tacksam hågkomst den numera pensionerade "kosacken" Boris Palasoffs dynamiska agerande som tillfångatagen general eller överste eller rent av, dock under ogillande mummel, överstelöjtnant. Om man så vill, kan man se något symboliskt även i detta. I motsats till våra ingermanländare, som ju har sina rötter i bondemiljö, är ett påfallande stort antal av våra äldre exilryssar hemma i högreståndsmiljö och härstammar från tsarryska officers- och ämbetsmannafamiljer. Särskilt kraftig har väl denna mera aristokratiska gren på tolkstammen aldrig varit. Men det är ändå synd, att den snart nog tycks helt förtvina trots ett så ungt och framför allt savrikt skott som Alex Potocki.

En efter en försvinner också ur bilden de gamla ”rysslandsvenskarna”, söner till svenska affärsmän och ingenjörer, som förlagt sin verksamhet till Tsarryssland. Några av dem var i temperament och livsstil nästan mer ryska än ryssarna själva. Fortfarande erinrar sig kanske en och annan Rurik Thermaenius´ virtuosa uppvisningar i matersjtjina (svordomskonst). Som ung grabb hade han på Bakus bakgator lärt sig alla ryskan gängse ”runda” ord och några till. Och av alla runda ord är som bekant ryskans rundast. Det var festligt som språklig prestation, men nog blev det rätt glest mellan militärtermerna i detta friska flöde från rännstenen.

I utdöende är också den baltiska exilgenerationen, även om Hans Kimbergs imitationskonst ännu är som "vide ung". Men glädjande nog finns det en inte ringa återväxt av unga ester och letter bland tolkskoleårgångarna. En av dem, Andres Küng, har till och med haft modet att aktivt ta upp kampen mot det styrande och det skrivande Sveriges skrämmande likgiltighet för de baltiska folkens öde.

Även den äldre generationen av våra polacker med sin blide och lärde nestor Josef Trypucko i spetsen är på väg att glida ur organisationen. Men också här svarar Tolkskolan för en glädjande nyrekrytering. Och i år hölls i Ånn för första gången en polsk militär tolkövning, en märklig händelse i vårt tolkväsens historia och ett talande vittnesbörd om att vi fortfarande engagerar oss i Polens affärer trots de varnande orden i Fredmans Epistlar.

Allt större blir också luckorna i de led av sprakintresserade svenska akademiker, som en gång var med om att bygga upp den nya organisationen. Borta ut aktiv tolktjänst är lärdomsgiganten Björn Collinder och med honom en rad befryndade själar, som i tolkbefattningen såg en kärkommen möjlighet att ge utlopp åt sina lingvistiska passioner även i uniform.

Vilka skall då överta arvet? Ja, svaret på den frågan gav ju försvarsledningen redan 1957, då Armens Tolkskola grundades och började sin verksamhet. Redan några år senare dök de första "ungtolkarna" upp på frivilligkurser, följda av misstrogna och, det kan inte förnekas, ofta lite ringaktande blickar från det gamla gardet. En del av kritiken var väl mera känslomättad än förnuftsstyrd som när man hävdade, att de här nya aldrig skulle kunna lär sig tömma vodkaglaset i kapp med Ivan, att de nog kände bra till satsdelarna, men inte kunde skilja mellan khuj och pizda, andra viktiga insikter att förtiga. I själva verket upplevde Tolkskolans elever sin egentliga examen i dessa första möten på "slagfältet" mellan titaniska aktörer av typ Palasoff eller ärrade frontveteraner som Antti Nordberg å ena sidan och halvt ur vettet skrämda tolkskoleelever som förhörsledare å den andra. När alla ordfyrverkerier slocknat och alla verbala bataljer tystnat och det var dags att redovisa resultat visade det sig, att gröngölingarna trots allt hade fått fram en rätt vettig bild trots sprakliga brister och ett allt annat än auktoritärt uppträdande. Bara några år senare var de allmänt accepterade och idag läggs också mycket ansvarsfulla uppgifter på deras axlar utan att någon av de gamle protesterar.

Därmed inte sagt att "tolkskoleryssarna" skulle vara utan vank och lyte. Att det är möjligt att lära sig även ett så relativt svårt språk som ryska inom ramen för ett års militärtjänst anser jag vara till full evidens bevisat. Men lika uppenbart är det, att denna forcerade inlärningsprocess inte förmå ge samma naturliga känsla för språket, som en längre tids vistelse i den främmande språkmiljön med ständigt utnyttjande av språket för praktiska syften. För den, som lärt in språket på rent intellektuell väg, ligger alltjämt blamageguden på lur.

Det skulle vara lätt att belysa detta med en lång rad mer eller mindre tragiska exempel. Låt mig inskränka mig till ett mer än vanligt drastiskt! Förhörsledaren, i detta fall undoff själv, frågar om fi fått några förstärkningar. Tolken översätter obetänksamt nog

"Har ni fatt några färska lik (svezhie trupy)? "

Fången, som är en spjuver, accepterar tacksamt sin nekrofila roll och svarar:

"Nej, vi har ju gamla lik för två veckor till ".

Tolken: "Nej, de har gamla trupper för ytterligare två veckor".

Förhörsledaren: "Hur är de grupperade?"

Tolken översätter korrekt och fången svarar: "De är nergrävda i tre rader på fälten på bägge sidor om vägen".

Tolken: "De har grävt ner sig i tre försvarslinjer på fälten vid vägen. "

Förhörsledaren: "Det var intressant. Det måste vi genast lägga in på kartan." Varefter han och tolken började plotta en begravd fi, alltmedan ett förnöjt leende spred sig över den ondskefulle fangens anlete.

Annars är just militärterminologin naturligt nog tolkskoleelevernas främsta trumfkort, inte minst mot deras trätobröder gammaltolkarna, som titt och tätt tar sin tillflykt till gamla hederliga uttryck från anno dazumal. Jag kan därför förstå och sympatisera med den stackars ungtolk, som efter ett litteraturhistorieprov på slaviska institutionen i Uppsala fick utstå mycket smälek för att han översatte Dostjevsküs Brott och straff med "Nastuplenie i prikazanije" i stället för "Prestuplenije i nakazanie". Det må vara att han inte var någon större Dostojevskijtolkare. Men hans strävan att ge det taktiska tänkandet tillträde även till Parnassens högsta höjder måste väcka en gammal militärterminologipedagogs fulla gillande.

Man må tycka vad man vill om våra ungtolkar, men det är uppenbart att det kommer på deras lott att föra tolkverksamheten vidare. Det är en dramatisk generationsväxling, eftersom den i många fall innebär, att i fjärran födda tolkar med ofta bristfällig skolutbildning, men i gengäld kunskap grundad på självsyn och lång stridserfarenhet ersätts av svenska akademiker. Att detta kommer att innebära stora förändringar är oundvikligt. Den mest förödande lär drabba sällskapslivet på våra utbildningsläger, som kommer att mista många av sina färgstarkaste inslag. Det svenska välfärdssamhället i all ära, men någon Palasoff eller Korpelainen lär det inte mäkta framföda. Aldrig kommer väl i framtiden sången att klinga lika fulltonig över hällarna vid västerhavet som när den steg ur ingermanländska strupar som något av en hyllning till hembyn där borta i öster. Cirkus Källviken med alla sina attraktioner och exotiska varelser är snart en saga blott. Vi får nöja oss med att för en förundrad omgivning visa upp vår egen "grymme Elling", men tolkarna kommer trots allt att bli kvar och, framför allt, grammatiken kommer att bestå, trots alla tappra försök av tolkar och Skolöverstyrelsen att rasera densama.

Sigge Lindqvist

Med Orden Som Vapen. Utdrag ur Försvarets ”Tolkskola i fyrtio år 1957 –1997”