Nyköping 1960

Det var med ett visst vemod som vi flyttade från Hägersten, men flyttningen var bestämd redan vid anställningen på AB Atomenergi och i Nyköping fick vi en helmodern bostad bestående av 4 rum och kök på Jupitervägen 12, där vi sedan bodde från den 30 november 1960 till den 23 juni 1968. Antalet rum blev inte flera, men lägenheten var nästan dubbelt så stor som vår hittilsvarande och det kändes utomordentligt lyxigt, speciellt som vi var de första hyresgästerna i den lägenheten. Nu hade vi äntligen en helt egen lägenhet. Insatsen var på 8.000:-- och hälften av detta skulle Atomenergi betala om jag stannade kvar i företaget de närmaste 5 åren. Likaså betalade bolaget flyttningen och en dag stod Ryds Express ute på gårdsplanen. Jag tog avsked av Nordiska Instrument, mina år där och alla arbetskamrater, Friberg, Österman, Hans Wehrli och servicechefen Eisenberg. Det var också att ta avsked av herr Ulfward och hans dotter Inga. Flyttnigen gick bra utom att en liten kinesisk skål, som vi hade fått i present av Gertrud, försvann. Den måste ha försvunnit i flyttningen och när vi kom underfund med det hade ett halvt år förflutit och det lönade sig inte att anropa Ryds Express-byrå och kräva ersättning.

Stadsdelen Stenkulla i Nyköping, som vi flyttade till, var ett nybyggt område och när vi hade installerat oss trivdes vi mycket bra. Området var ännu inte helt bebyggd och den nuvarande Trosa-vägen var inte ens påtänkt så Tomas och de andra barnen i husen hade rätt gott om utrymme runtomkring i skogen.

Vår start i Nyköping blev lite strulig. Vi hade nätt och jämnt hunnit installera oss förrän Ann-Marie blev häftigt sjuk och fick tas in på lasarettet. Till en början misstänkte läkarna magsår och gav henne blodtransfusioner, eftersom hon såg något blek ut (hon har aldrig sett så rosig ut som efter den blodpåfyllningen), men efter några dagar kom läkarna underfund med att det i själva verket var gallan som krånglade. Redan tidigare hade gallan gjort sig påmind, hon kunde exempelvis inte äta räkor (däremot gick det bra med dyrare skaldjur som hummer och krabba). Hösten 1960 var Stenkulla-området fortfarande delvis obebyggd, det fanns bara husen Jupitervägen 10, 12 och 14 samt villorna i slutet på gatan. Snön kom tidigt och när Ann-Marie hamnade på lasarettet blev jag kvar med barnen. Tomas gick i Östra skolan och var inget bekymmer, men Maria var bara lite över 2 år och skulle omhändertas på något sätt. På den tiden hade föräldrarna inte några "barnsjukedagar" och jag kunde följaktligen inte stanna hemma för vård av ett sjukt barn, som man kan göra nu.

Med hänsyn till min något prekära belägenhet beviljade dåvarande gruppchefen Ulf Kuylenstjärna mig en dag ledigt och jag försökte ordna upp mina tillfälliga bekymmer, ringde upp Socialbyrån och frågade om jag skulle kunna lämna in barnet för ett par dagar tills svärmor Lilly kunde kunna komma och ta hand om barnet under moderns sjukdom. På byrån var de fullständigt oförstående när jag föreslog att jag skulle kunna lämna in Maria till barndaghemmet på Hospitalsgatan i ett par dagar.

- Nej! Det går inte. Vi tar bara emot barn som är inskrivna här och just nu har vi inte några lediga platser, svarade socialassistenten.

Jag ilsknade till. Det kan inte vara möjligt att man inte kan inhysa ett barn under ett par dagar så jag svarade socialtanten:

- Nu är det bara så att i morgon bitti kommer jag med dottern och ifall dörren till barndaghemmet inte öppnas skall jag ställa henne av ute på trappan och då blir ni ansvariga ifall hon far illa.

Under natten hade det snöat kraftigt, vägarna var inte plogade och snön nådde till anklarna, några bussar gick det inte heller så på morgonen den 11 decemberr tog jag Maria i famnen och begav mig till stadens barndaghem. Det var en rätt mödosam vandring, även om en tvååring inte väger så mycket. Framme vid daghemmet på Hospitalsgatan steg jag in, dörren var öppen och ingen protesterade, verkade nästan som om Maria hade varit där tidigare. Allting gick lugnt tillväga, jag förklarade min situation för daghemsföreståndarinnan och hon hade inga invändningar mot att jag skulle lämna in barnet. Maria protesterade inte särskilt mycket heller, när jag lämnade av henne.

Andra dagen var hon inte lika villig att stanna, hon höll fast sig i mitt byxben och det var med milt våld som jag drog henne loss, men tapper som hon var skrek hon inte, såg bara ledsen ut. Den tredje dagen, Lucia-dagen, gick det inte lika lätt att lämna henne. Då höll hon sig fast i byxbenet med båda händerna och det var inte längre frågan om milt våld, här fick jag ta i ordentligt för att få henne loss. Kokerskan, fru Lundström bodde granne med oss och hon hjälpte till att trösta Maria, de kände varandra lite och det gick att lämna in henne, men under högljudda protester. På Luciadagens kväll hade situationen kommit till en kritisk nivå. När jag kom för att hämta Maria såg jag inte henne bland de lekande barnen. Förestånderskan pekade då på ett hörn och där satt Maria.

- Så har hon suttit hela dagen. Hon har varken ätit eller druckit, inte har hon varit på toaletten heller, meddelade föreståndarinnan något beklagand..

När Maria fick syn på mig rusade hon upp och högg tag i mig. Förestånderskan bjöd på lussekatter men Maria tog inte. När även jag blev bjuden och tog en bulle så snappade Maria den åt sig och började tugga på den. Förestånderskan ville ge henne en egen bulle, men Maria tog inte emot den.

Nu tyckte jag att det började kännas svårt att lämna henne. Studsvik var under uppbyggnad och några flera lediga dagar kunde jag inte få så det gällde att hitta på råd. Jag omtalade min nöd för Stig Henriksson, en av kollegerna på Studsvik, och frågade honom om han kände någon som skulle kunna ta hand om flickan ett par dagar. Mor Lilly skulle kunna komma inom kort.

-Ju, sade Stig, försök få fatt på Espings, de har en flicka i samma ålder och frun är hemma med henne. De bor i närheten av Stenkulla. Jag fick Espings adress (de bodde på Pilos väg), gick dit och talade med fru Esping. Det skulle gå bra, sade hon och nästa dag kunde jag lämna in Maria hos henne. De hade en flicka i samma ålder att leka med och de tre dagarna fram till mor Lillys ankomst gick utan svårigheter.

Lucia-dagen 1960 var mycket kall och efter dagens alla vedermödor tyckte jag att ett hett bad skulle vara på sin plats. Tomas var på scouternas fackeltåg och skulle komma hem lite senare. Jag tappade badkaret fullt och kröp tillsammans med Maria in i badet, men hann inte njuta av värmen många minuter förrän det började höras ljud och gnyenden från ytterdörren, som om någon försökte få in en nyckel in i låset .

- Vem är det? ropade jag.

Först hörde jag ingenting, men sedan kom det med en ynklig stämma som jag kände igen som Tomas':

- Det är jag, jag kan inte få upp dörrlåset för jag fryser förskräckligt om händerna.

Det var bara att kliva upp, öppna dörren, dra av honom en del kläder och doppa händerna i det varma badet. Det blev lite skrik och hojtanden, när det nedkylda blodet återigen började pulsera i fingrarna, men nöden har ingen lag, varm skulle han bli.

Efter några dagar kom mor Lilly, Ann-Marie återvände hem från sin sjukhusvistelse och jag fick bära henne upp fyra trappor till lägenheten, hon orkade inte med det själv. Livet började löpa i sin vanliga bana. Maria fick en annan klänning på sig, jag hade visst haft samma kläder på henne i nästan en vecka, ja, underkläder hade jag naturligtvis bytt, men klänningen fick duga i flera dagar. Ann-Maries sår var inte läkt och hon kunde inte delta helt och hållet i våra förehavanden. När Maria gjorde sig lustig var Ann-Marie tvungen att vända sig bort eftersom såret inte tillät några större skrattsalvor.

1958, under Stockholmsvistelsen, hade jag köpt en Tandberg bandspelare och spelade in en hel del av familjens och barnens förehavanden. Under julhelgen 1960 skulle vi öva in ”Stilla natt, heliga natt” och Maria hjälpte till med glada hojtanden, det blev lite störning i harmonierna.

Stilla natt, heliga natt sjungs av Albert, Ann-Marie och Tomas med inslag av Maria.

Husen på Jupitervägen hade byggts av Erikssons Byggnadsfirma i Eskilstuna, de hade bildat en bostadsrättsförening i egen regi men nu skulle de boende få överta husen. Garantibesiktningen skulle ske i byggfirmans regi, men vi upptäckte att det var nog bäst om vi själva övertog föreningen och gjorde garantibesiktningen i vår egen regi. Ingen av oss hade någon större erfarenhet av bostadsrättsföreningar. Visserligen hade Ann-Marie bott i en sådan på Kyrkogårdsgatan 5 i Borås, men hon var inte på något sätt inblandad i styrelsearbete och jag var sällan hemma. Grannarna på Kyrkogårdsgatan trodde att hon var ogift och kallade henne för "fröken Kronberg".

Vi fick ihop en interimsstyrelse där jag valdes till vicevärd och det blev en hel del arbete med att få lite ordning på det tilltänkta överlåtandet. Byggnadsfirman hade bildat en formell bostadsrättsförening där firmans chef var ordförande, hustrun vice och så vidare. Om de hade fått överlämna bostäderna till oss i egen regi skulle garantibesiktningen (2 år efter iordningställandet av föreningens lägenheter) ha skett på ett ur medlemmarnas synpunkt mycket lättvindigt och kostsamt sätt, nu satte emellertid den nyvalda styrelsen stopp för det.

Det blev ganska mycket arbete för mig som vicevärd. Nästan dagligen hade jag samtal med byggfirman och försökte hävda föreningens rättigheter, men de var mera erfarna och det var svårt ibland att komma fram med tillräckligt starka argument. I ett skede upptäckte jag att det inte fanns några toaletter i husen Jupitervägen 10 och 14, bara i hus nr 12. Istället fanns det två städrum: nr 1 och nr 2. Toaletterna i källarna är avsedda för husmödrar med små barn, här hade man dock fuskat bort dessa. Jag tittade på byggnadsritningarna och där fanns inga ändringar i förhållande till det mittersta huset. Jag påpekade detta till byggnadsfirman och sade att antingen skulle de komma in med av Länsbostadsnämnden godkända ritningar, där dessa toaletter inte var inritade, eller också skulle de sätta dem dit.

Byggnadsfirman försökte komma med olika bortförklaringar, jag stod dock på mig och sade att vi inte skulle godkänna husen om inte fallet med toaletterna blev åtgärdat. Det dröjde ett par veckor, sedan kom det ett arbetslag och de fick en hel del besvär med att spetta fram avloppsstammarna i de övergjutna golven. Det blev rätt dyra ombyggnader.

Efter sådana intermezzon fick vi svårigheter i samarbetet, det gick inte att enas om en besiktningsman så vi valde var sin och dessa fick i sin tur enas om en tredje, som då skulle vara så neutral som möjligt. Våra ansträngningar kröntes med framgång och vi fick en hel del efterreparationer utförda både inom- och utomhus. Vinsten blev av storleksordningen 50-75 tusen kronor och för en nystartad förening betyder det en hel del.

Familjeekonomin var det emellertid fortfarande ganska skralt med. Ann-Marie var hemma hos barnen och min lön, även om den var något bättre nu än tidigare, gav inte utrymme för några större utsvävningar i utgifter. Jag hade emellertid en del biinkomster i form av översättningar till Studsviks-biblioteket, tolkningar och att vara chaufför på linjen Nyköping-Studsvik .

I 60-talets högkonjunktur rådde det brist på arbetskraft och Thor-bolaget, som stod för busstransporterna mellan Nyköping och Studsvik, behövde några extra chaufförer. Genom trafikledarna "Erik" och "Gustaf" fick jag en möjlighet att öva busskörning och efter några turer tillsammans med dem fick jag "låna" bussen själv och köra runt i Nyköping för att öva upp mina förarfärdigheter. Egentligen hade jag relativt lite övning på att köra bil, erfarenheter kom mest från motorcykeln under Borås- och Köping-tiden, och den första uppkörningen stöp i uppfarten från Kvarnbron till Östra Kvarngatan. Högersvängen i riktning mot Allhelgonakyrkan är både brant och tvär, jag klarade inte av att hantera både ratten (det fanns inga servon på bussarna ännu) och växlingen, fick motorstopp och inspektören sade att jag skulle återkomma efter något mera träning. Någon vecka senare gjorde jag om uppkörningen och nu gick det vägen. Sedan körde jag buss i bortåt sju år mellan Nyköping och Studsvik, ända tills busstationen flyttades till Harg och det blev alldeles för långt och besvärligt på morgnar och kvällar. I början var det mycket bekvämt, speciellt under sommartid. Jag hade i flera somrar bussen stående antingen på Jupitervägen eller senare i en byggrop ungefär där Nyköp-butiken ligger nu. Vi var några ingenjörer och mekaniker från Studsvik; Stig Henriksson, Ruben Eriksson, Sjöblom mm som tjänade 4 timmar extra per dag och var halvtidsmedlemmar i LO.

Innan väg 219 utmed kusten mot Trosa kom till i mitten på 60-talet, gick transporten utmed gamla riksettan, sedan till Sjösa Gård och därifrån vidare till Studsvik. Allén vid Sjösa Gård var besvärlig även efter det att den ena raden träd blev borthuggen. Där förlorades flera busspeglar när ovana förare körde alltför nära varandra mellan järnvägsövergången och gården. Bussarna var tunga att köra och extrachaufförerna hade alltid de äldsta och sämsta bussarna. D336 ville inte alltid starta och flera gånger var jag tvungen att jaga ut passagerarna vid avfärden från Ängstugevägens slut mot nuvarande Nyköp-butik. Bussen var så gammal att det inte behövdes mycket kraft, bara en liten puff av passagerarna förrän dieseln startade och vi kunde anträda vår färd mot Studsvik.

Viking-Line hade startat färjetrafiken mellan Sverige och Finland, varje dag gick det turer från Kappelskär till Åland och vidare mot Åbo. Linjerna blev populära och trafiken ökade snabbt. Färjorna gick ut på internationellt vatten och kunde sälja sprithaltiga drycker skattefritt. Det ökade linjernas popularitet enormt och det var alltid mycket folk på turerna. Inte bara stockholmare kunde använda sig av trafiken, även landsbygden deltog flitigt med resor och till detta behövdes det bussar. Thor-buss var inte sen att haka på och jag blev tillfrågad om jag ville köra buss på lördag-söndag – Nyköping (ibland Norrköping) ToR Familjeekonomin hade visserligen förbättrats något, men pengar behövdes det alltid och jag startade min ”fyllebuss-verksamhet” på sensommaren 1961.

Viking-Line-bolaget var i sin linda och hade bara ett endaste färja, ett gammalt före detta amerikanskt lasarettsfartyg ”Viking I”, en ångdriven båt som hade varit med vid invasionen på Sicilien.Det framgick av skylten på huvuddäcket. Den gjorde inte lika många knop som de nuvarande färjorna, men gången var mjuk, fartyget gled på vågorna istället för att skakas fram. När bolaget skaffade nya färjor var det inte alltid så lyckat. ”Viking I” var ett vanligt fartyg med en endaste ramp i akterna, bilarna körde in på styrbordssida, kom fram till en vändskiva i fören där 4 starka sjöman vände på bilen och den fick fortsätta åkteröver på babordssidan. Ilastningen tog lite längre tid, men man hade inte så bråttom ännu. Affärerna gick så bra att bolaget bara efter något år skaffade en modernare färja med ramper både i för och akter, dieseldrivna ”Diana II”, som hade en mycket hård gång – tallrikarna i matsalen och spritflaskorna i butiken vibrerade starkt och höll en ganska hög ljudnivå. Emellertid försvann den rätt snart ur trafiken och ersattes med färjor, där vibrationerna från maskineriet var avsevärt lägre och inte lika störande.

När färjan ”Vellamo” kom ville Sjöfartsverket öva livräddning och på jungfruturen var jag inkallad som tolk att hålla radiokontakt med Sverige, Finland och Ryssland. Övningen började, vi i radiorummet skulle anropa om hjälp, men ingenting hände. Varken Finland eller Ryssland svarade och hade det varit ett verkligt läge skulle 400 man och bortåt 800 passagerare ha omkommit. Nu var det, som tur var, enbart en övning.

Nu hade vi etablerat oss riktigt ordentligt: ett bra arbete och en alldeles egen bostad. Tomas gick i Östra folkskolan och hade fru Zetterberg till lärarinna, en dam av den äldre lärarinnegenerationen. Det var brist på allting, även på lärare och lärarinnor. Fru Zetterberg var pensionär, men i likhet med Dolly Axén arbetade hon flera skolterminer efter sin pensionering. För att slippa skrika till barnen, när hon ville påkalla uppmärksamhet, använde hon en visselpipa, klassen var nästan som ett fotbollslag.

Marianne Cederbom, en före detta lärarinna, kollega till fru Zetterberg och granne till oss på Erikslundsvägen berättade om fru Zetterberg att hon hade, med undantag av tiden på lärarseminariet, tillbringat hela sitt liv i på Östra Folkskolan - i ett och samma klassrum. Hon hade börjat i första klassen i detta klassrum och vid återkomsten till Nyköping fått samma klassrum som lärarinna där. Vid något tillfälle omorganiserades skolans verksamhet och det skulle bli vissa omändringar, bl. a. byte av klassrum så att fru Zetterberg skulle ha ett annat klassrum, men det gick inte, hon ville fortsätta som förut.

Stenkullaområdet hade undan för undan byggts upp, förutom husen utmed Jupitervägen fanns det efter några år ett helt block av 3-våningshus och med några höghus i samma område. Ann-Marie skötte hemsysslorna och nu var det fullt upp att göra. Vintern 1963 hade familjen fått tillökning, denna gång en flicka som döptes till Katarina. Hon var lite ovillig att födas och Ann-Marie gick över tiden. Vintern var snörik, men vi kom inte särskilt långt eftersom vi inte hade något eget fordon att åka i. En söndag ringde Stig Henriksson, som hade en bil men ännu inga barn, och sade att han med frun skulle åka till Ryssbergen för att prova skidorna och om vi ville kunde vi få följa med.

Idag är Ryssbergen ett väl utbyggd fritidsområde, men de milda och snöfattiga vintrarna har gjort att besöksfrekvensen trots alla finesser är mycket lägre än på 60-talet. Parkeringsplatsen i Ryssbergen var en bit från NBK-klubbstugan och vi fick pulsa fram till stugan i rätt djup snö. Det var en smula besvärligt för Ann-Marie, men hon kämpade tappert fram. Någon skidåkning för oss var det ju inte frågan om - förresten ägde vi inga skidor

Nästa dag - på måndagskvällen - började Ann-Marie känna av värkarna och vid 21-tiden var det dags att ge sig av till BB. Snöpulsningen hade väl oroat barnet och det tyckte antagligen att nu går det för långt - dags att uppenbara sig i världen. Jag åkte med till sjukhuset. De allra närmaste timmarna hände just ingenting och jag uppmanades att åka till bostaden och vara beredd på att bli inkallad när situationen skulle förändras.

Strax före midnatt ringde barnmorskan och sade att nu var det dags för fadern att komma och assistera. Förlossningsprocessen hade börjat och Katarina föddes (enligt hälsokortet) kl. 23.47 måndagen den 4 februari 1963. Under förlossningsförloppet mådde jag inte riktigt bra av hetsen och lukterna och barnmorskan sade till mig att jag skulle sätta mig vid fönstret ute i korridoren och andas lite frisk luft. När det blev riktigt dags ropades jag in och såg hur ett huvud började synas. När huvudet var framme hör vi hur barnmorskan säger:

- Oj, det var väl synd!

Ann-Marie blev skrämd och var färdig att hoppa upp för att se vad det var frågan om, men hindrades av barnmorskorna och den som hade yttrat sig upptäckte att hon hade skrämd de blivande föräldrarna:

- Det är ingen fara, hon har bara fått navelsträngen om axeln och kommer kanske att bli en smula blek till en början, det är ingenting att vara rädd för! Det blev en välskapt flicka och hon hade inte ett hår på huvudet, först vid ettårsåldern började det komma några ljusa fjun på huvudet

Både på Studsvik och i den övriga Nyköpingstrakten fanns det gott om invandrare och jag engagerades i undervisningen av "Svenska för Er". Det var många olika nationaliteter i studiecirkeln: jugoslaver, tyskar och finnar. I en kurs hade jag 11 deltagare och 9 nationaliteter i min "klass" - bl.a. några japanskor, fruar till gästforskare i Studsvik,

De små "körsbärsblommorna" hade svårigheter med vissa språkljud - de asiatiska språken tycks inte innehålla vokalerna "ö”, ”ä”, ”u”, och i vissa fall inte heller bokstaven "r”. Uttalsövningarna med dem väckte vissa minnen från Kirovsk-tiden på Kola-halvön. Där fanns också en hel del asiatiska barn som inte kunde skilja på "r" och "l" och vi skrattade hjärtligt åt dem.

Ann-Marie var hemma med barnen och ekonomin var skral, jag tog alla möjliga extraarbeten för att förbättra penningsflödet till familjeförsörjningen. Förutom undervisning av utlänningar hade jag kurser i ryska för forskarna på Studsvik och finska för förmännen på Bolinder-Munktell i Eskilstuna, dessutom körde jag buss mellan Nyköping och Studsvik under arbetsdagarna och bussturer med turister till Åland på helgerna. Resorna till Åland med den billiga spriten hade startats i början på 60-talet och det var till en början en mycket livlig trafik. Det fanns bara en enda båt till att börja med - ett ombyggt lasarettsfartyg från andra världskriget och omdöpt till att passa i Norden - Viking I. Den kunde ta ett 100-tal bilar, två rader på varje bord och hade bara en ramp i aktern. Bilisterna körde utmed styrbordssidan upp på en vändskiva i fören, fyra starka sjömän högg tag i bilen, vände den i riktning mot aktern och fortsatte till en uppställningsplats på babord ssidan för att vid framkomsten köra av över samma ramp i aktern.

Finskundervisningen för förmän på Bolinder-Munktell i Eskilstuna var lite speciell. Under den stora arbetskraftinvandringen från Finland till Sverige uppstod det på vissa företag kommunikationssvarigheter mellan arbetsledarna och de finska anställda. Min gode vän Heikki Räty, som var verksamhetsledare för TBV under de åren, lyckades övertala Volvo-Bolinders personalchefen och studieledare Lennart Eriksson om nödvändigheten av att arbetsledarna på de avdelningar, där det var mycket finnar, skulle bibringas lite kunskaper i finska språket och den finska kulturen, en kultur som omfattar 0.037 promille av jordens invånare..

Det blev en två-veckors intensivkurs. Under den första veckan skedde all undervisning i Eskilstuna. En finsk lärarinna gick igenom de grammatikaliska finesserna i finska språket och jag hade hand om den praktiska uttalsträningen. När veckan var slut och deltagarna åkte hem hade de med sig några av mig intalade kassettband för att under två veckors tid öva på uttalet hemma. Efter två veckor samlades vi återigen och åkte till Åbo för praktisk träning med eleverna från den högsta gymnasieklassen i Åbos svenskspråkiga lyceum för flickor. Det var en mycket trivsam undervisningsform. Finskan är som en multiplikationstabell, man måste lära sig vissa kasusändelser istället för pronomina, sedan är det bara att ösa på. Ett par deltagare lärde sig faktiskt såpass mycket att de kunde klara sig på egen hand i Finland i mycket enkla ärenden. Mot slutet av den andra hemmaveckan hade jag ett tjänsteuppdrag på Chalmers i Göteborg och skulle göra ett besök hos en av kursdeltagarna, förmannen på lastbilsfabriken Lars Gustafsson. Jag ringde upp hans hemmanummer och en kvinna svarade:

- God dag! Jag heter si och så, undras om Gustafsson är hemma.

- Ni hade inte behövt presentera er, svarade kvinnan, jag vem ni är. Jag har lyssnat till er röst från min mans kassettspelare de senaste två veckorna. Min man har övat flitigt.

- Välkommen att hälsa på oss!

Under Åbo-vistelsen skulle vi naturligtvis besöka en riktig finsk bastu och valet föll på Forum - en bastu i närheten av Salutorget. Den finska bastun är inte bara en reningsprocedur, snarare är det en ritual näst intill en religiös kult. Forum-badet var en riktig finsk anläggning, med tvätterskor och allt vad därtill hörde.

- Nu skall vi skoja med Lennart, sade Heikki. Vi skall ta honom med oss till baderskan och låta henne skrubba av honom ordentligt. Sagt och gjort. Vi själva skulle bli skrubbade först, sedan blev det Lennart Erikssons tur.

- Den här mannen gillar att bli skrubbad ordentligt, sade Heikki till baderskan på finska - ett språk som Lennart inte förstod - ta en riktigt grov borste!

Stackars Lennart anade intet av det lömska uppsåtet, utan lade sig snällt och villigt på bänken medan vi snabbt försvann från rummet och gick ut i duschen.

När Lennart kom ut från baderskan var han rent ut sagt för.....ad. Baderskan hade av allt att döma lytt vårt råd och använde sig av piassavaborste, Lennart var glödande röd på ryggen, nästan skinnflådd och ville inte bada mera flera gånger vare sig med Heikki eller mig.

Förutom finska för svenskarna, svenska för finnarna och andra utlänningar, hade jag undervisning av ryska till forskarna på Studsvik. Ryssland började bli intressant ur vetenskaplig synpunkt och många började intressera sig för språket, speciellt som det kom allt flera forskarbesök österifrån till Sverige.

På Studsvik har det alltid varit många utländska besökare och forskare, både från öst och från väst. De östliga kontakterna förmedlades till en stor del genom mig.

Det allra första besöket där jag och Viktor Eriksson var anlitade som tolkar gick av stapeln 1962, då professorn tillika akademiledamoten i Sovjets Vetenskapliga Akademi, N.N. Millionchikov anlände till Arlanda tillsammans med sina kolleger. Alla deltagare såg väldigt bistra och allvarsamma ut, mest professorn själv, där han kom in i mottagningshallen. Han höll den högra handen tryckt med handflatan mot bröstfickan och det såg lite lustigt ut. När han skulle hälsa på oss var han tvungen att flytta handen och då visade det sig att han hade en stor svart fläck i höjd med bröstfickan. Vi undrade hur det var fatt och då berättade han att hans reservoarpenna hade läckt, de ryska flygplanen hade inte tryckkabin och när planet kom tillräckligt högt upp i luften sög undertrycket bläcket ut ur pennan och spred det på hans kavaj. Vid framkomsten till Studsvik sändes hans kavaj till kemisk tvätt och han fick ett tillfälligt lån från direktör Harry Brynielsson.

Delegationen bestod av 5 man, förutom Millionsjikov (den lille miljönären), 4 vetenskapsmän + ”ett lik i lasten” - politruken. Övervakningen av delegationer var fortfarande sträng och man litade inte på någon, därför ingick det i varje delegation en politisk övervakare. Leonid Leibov, ägare till Sparreholms Snickerifabrik AB under några år på 9+-talet där jag arbetade i två år efter pensioneringen, berättade att när han för första gången 1974 skulle besöka Tjeckoslovakien (ett socialistiskt land), var han så skrämd att han inte vågade tilltala någon. Han hade blivit indoktrinerad av myndigheterna att alla utlänningar var spioner och sabotörer. Dessutom hade hans fackförening, partiledning mm myndigheter, fått lämna sitt godkännande (samt hustrun) för att han skulle få resa utomlands.

Politruken i Millinosjikovs delegation hade mycket att säga till om, det upptäckte vi snart. Han hade ju ingen annan uppgift förutom övervakningen, för det mesta satt han alldeles tyst, förstod sannolikt ingenting av det som diskuterades och hade svårt att hålla sig vaken. Det hände faktisk att några av dessa politruker somnade under föredragen.

Under en av dagarna gjorde delegationen en tur till sjöss med en båt, som Atomenergi hyrde av en fiskare. Avsikten var att gästerna skulle få se hur man tog prov ute till havs, strax utanför mynningen för kylvattenutsläppet från forskningsreaktorn R2 i Studsvik. Besöket gick av stapeln på hösten och vädret var något kyligt. Det blåste ute på Tvären och alla kände sig lite ruggiga. Jag föreslog då att vi skulle bada bastu vid återkomsten och förslaget möttes av allmänt gillande. Det var bara politruken som inte reagerade. Fiskaren ringde upp vakten på Studsvik och dessa skulle sätta på bastuaggregatet. Allt föreföll vara frid och fröjd, men det stördes strax av politruken så fort vi kom in till Studsviksmässen och han fick tillgång till kommunikation med ambassaden. Han kastade sig över telefonen och kom tillbaka efter en stund med meddelandet om att hans grupp skulle ha ett skyndsamt möte och kunde inte delta i bastubadandet. Ryssarna, som är lika flitiga bastubadare som finnarna, såg besvikna ut, men kunde inte göra någonting, det var politruken som hade det högsta befälet.

Liknande fall i övervakningsverksamheten upplevde vi några år senare. En delegation av reaktortekniker skulle delas i två delar: den ena skulle till Västerås och den andra till Degerfors för att se på tillverkning av reaktorkärl. Dåvarande 2:e sekreteraren vid den sovjetiska legationen, ”kamrat” Popov, samme man som senare assisterade vid flygbesöken, var ”det högsta hönset” för tillfället. Sent på kvällen hade man bestämt att min kollega Viktor Eriksson skulle till Västerås med huvuddelen av delegationen och jag skulle ta hand om två man och med min egen bil åka med dem till Degerfors. Popov fick reda på detta klockan 23.00 och kastade sig över telefonen. Han skulle skaffa en övervakare till min grupp, själv skulle han med Viktor Eriksson och de övriga delegaterna till Västerås. Han höll på en bra lång stund, slutligen föreföll det som allting skulle ordna sig för honom.

Morgonen därpå gav jag mig iväg till Degerfors. Enligt instruktionerna från Popov skulle vi hämta ”hans man” på järnvägsstationen där. När vi kom fram till Degerfors och till stationen, låg det en man på en bänk i väntsalen. Han hade fått resa nattåg utan sovvagn och var vid det här laget ganska trött. Han somnade vid flera gånger under dagens föredrag om reaktorkärl. När han började snarka alltför ljudligt väckte vi honom och bjöd på kaffe för att hans skulle piggna till.

Ofta var någon av delegationsmedlemmarna i (i regel den duktigaste) av judisk börd och då var politruken extra uppmärksam. Under ett besök av en delegation med reaktorkärl som specialitet hade vi en liten judisk man som expert. R2:n i Ringhals höll just på att bli färdigt och den judiske mannen ville se kondensationskamrarna i reaktorn. Säkerhetsingenjören ville inte ha alltför många personer med sig ned i reaktorn och sade att bara experten och tolken fick komma med. Politruken blev mycket orolig där vi stod högst uppe på byggnadens tak och frågade huruvida det fanns andra utgångar ur reaktorn. Säkerhetsingenjören bedyrade att så inte var fallet, vilket hade en lugnande inverkan på politruken. Synd att det inte fanns andra dörrar, då hade vi kunnat låta politruken stå där och vänta och svettas. När vi hade återvänt till Stockholm och medlemmarna i delegationen blev av direktör Harry Brynielsson inbjudna till supé, hämtades den judiske mannen till ambassaden för ”konsultationer”. Allteftersom åren gick och antalet besök ökade blev det något mindre övervakning tills det upphörde helt och hållet i början av 80-talet.

I 10-årsåldern var Tomas mycket fågel- och naturintresserad. Sommarmorgnarna kunde han gå ut i ottan och "väcka småfåglarna" och på kvällarna brukade han stå på balkongen och titta på stjärnorna, han var också intresserad av astronomi och lärde sig en hel del om stjärnor och planeter.

Ann-Marie var hemmafru och hade hand om oss ch hushållet. Tomas fick avlösa henne ibland med att gå med Maria till lekparken, och snäll som han var, gjorde han det utan alltför starka protester. Det har dock kommit fram senare att det inte var bara ett nöje. Tomas har fört dagbok sedan barndomen och för en tid sedan läste vi ungefär följande:

- "Idag har jag varit med Maria till lekparken. Det är inte roligt, särskilt inte med Maria".

Tomas var ändå en snäll och idealisk storebror, han gick ut med sina småsyskon: Maria vid handen och Katarina i en bärmes på ryggen. Vi befarade att han skulle ha vissa svårigheter vid passage förbi de andra ungdomar, som stod i entrén till Jupitervägen 12, men våra farhågor visade sig vara obefogade.

- Tråkar inte barnen dig när du går ut med dina småsyskon? frågade vi honom vid ett tillfälle.

- Nej, de gör de inte för jag är starkast i klassen.

Det är ju inte så vanligt med en sådan tillgivenhet mot sina yngre syskon och detta gick ingalunda obemärkt förbi hos omgivningen. En dam kom en dag fram till Ann-Marie och sade:

- Vilken storebror! Jag har sett hur tålig och snäll han är mot sina småsyskon! Det fanns gott om barn på Jupitervägen i Stenkulla och en del småflickor ville gå ut med Katarina i barnvagnen. Ann-Marie var lite försiktig och lät aldrig något barn ta ensam hand om Katarina. Farhågorna visade sig besannade. En dag upptäckte hon hur ett gäng småflickor höll på att bädda om i en barnvagn, som de var ute med, och själva barnet låg och sprattlade på trottoaren under ombäddningen.

Maria hade ett litet födelsemärke strax bakom det vänstra örat och vi hade varit med henne till St. Görans Barnsjukhus på Fleminggatan i Stockholm när vi bodde där. Vi skulle återkomma något senare, sade läkarna på sjukhuset. En dag beslöt vi att nu skulle det vara dags, vi ringde till sjukhuset och fick en tid angiven. Som omväxling i föräldrarollen skulle jag åka med henne till sjukhuset. Det var vinter och väl påpälsade tog vi tåget till huvudstaden. Maria var två år på det tredje och började få en egen vilja efter att ha varit ett ganska medgörligt barn hittills. Jag pratade med henne lite under färden och försökte förbereda henne för en eventuell slipning och hon bara nickade utan att säga något mera. När vi kom till sjukhuset blev det något annat. Det var vinter och hon hade en öronlappsmössa på sig. När jag ville ta av den för att läkaren skulle få se på fläcken släppte hon inte taget och till yttermera visso satte igång med att skrika. Både jag och de närvarande sköterskorna gjorde flera försök med att få av henne mössan, men våra ansträngningar var förgäves och inga löften om att det inte skulle göra ont hjälpte. Hon höll i mössan med båda händerna. Vi åkte tillbaka till Nyköping med oförrättat ärende. Först många år senare fick hon fläcken bortslipad, men då var inte jag närvarande.

Efter åtta år och tre barn började lägenheten på Jupitervägen 12 kännas liten, den bestod av fyra ganska små rum och dispositionen var inte den alla bästa så vi började se oss efter något större. Jag var också rätt trött på att vara vicevärd i fastigheten och ta emot alla klagomål samt ombesörja att driften löpte någorlunda väl. Den nye vaktmästaren Öberg (som vi fick efter Reutermo) var inte över sig intresserad av fastighetsskötseln och hade antagligen tagit detta arbete bara för att få fatt på en bostad. Han hade varit till sjöss och där skaffat sig vissa (o)vanor med alkohol, vilket också bidrog till att förhållandet oss emellan inte fungerade som det borde. På Studsvik hade forskningen kommit igång ordentligt och jag hade inte lika mycket tid till att sköta om mitt vicevärdskap. Ringbergs hade flyttat till Erikslundsvägen 7 och när Viola ringde och sade att det fanns ytterligare en lägenhet som skulle bli ledig, beslöt också vi att flytta. Det blev en ganska bra utökning av bostadsytan - från 90 kvadratmeter till 115.

Flyttningen från Jupitervägen till Erikslundsvägen skedde under årets varmaste dag - dagen före Midsommar 1968. Varken förr eller senare har jag kunnat komma ens i närheten av mitt rekord i pilsnerdrickande - 12 flaskor på en dag!

- Det påminner mig om de två lodarna i Åbos pissoar på Salutorget.

- Du, sade den ene lodaren till den andre medan de såg vätskan strila ut i avloppet:

- Öl, det köper man inte, det hyr man bara.

När all flyttgods väl var transporterat över till Erikslundsvägen 7 packade vi bilen, stuvade in barnen och åkte till Finland för att tillbringa ett par lugna veckor hos lärarinnan och musikdirektören Olga Naukkarinen i hennes stuga i Joutsa.

Olga tjänstgjorde i Sheltozero (Fjärr-Karelen) under finnarnas tid och har alltid varit ett av mina stöd. Jag uppehöll kontakten med henne under hela Finland-vistelsen, (på samma sätt som med Aune Laine och hennes syster Aili) brevväxlade med dem från Sverige och vid ett tillfälle, när Olga hade varit till kontinenten på en semesterresa och passerade Stockholm på hemvägen, kom vi överens om att vi skulle hälsa på henne i Finland.

Under flera år vistades vi någon vecka på Ollis sommarställe. Själva hade vi det fortfarande ganska knalt med ekonomin, barnen var små och Ann-Marie var hemma hos dem. Någon direkt nöd gick det inte på oss, jag gjorde alla möjliga extraarbeten och det gick någorlunda ihop ekonomiskt.

Vid återkomsten från Finland-semestern 1968 var det dags att börja ställa den nya lägenheten i ordning. Sådant tar tid, men nu fanns det lite mera utrymme, Tomas logerade nu i ett rum innanför köket - med egen ingång direkt från entré-planet. Maria och Katarina fick samsas om ett rum. Det blev lite kiv då och då, men sådan är bara nyttigt. Det skulle vara mindre kotteribildningar om kvinnorna också var tvungna göra någon slags värn- eller socialplikt och lära sig att samsas med 10 - 16 personer i samma rum.

Ensamstående människor blir alltför ofta för självständiga. Äktenskapet eller samboendet är något som kan jämföras med en kuggväxel. Kuggmodulen är visserligen tänkt att vara samma, men avslipningarna kan vara mycket olika. Är kuggarna nya och inte helt härdade blir det visserligen lite gnissel i början, men efter en tid har kuggarna slipats i varandra och växeln kommer att fungera nästan ljudlöst. Ligger kuggarna alltför länge för sig själv och härdas av omgivningen och ett långvarigt ensamboende, kommer inte två sådana kuggar att fungera - eller också fungera med ett ständigt gnissel för ytorna är härdade och det finns ingenting som kan ge efter. Med människorna är det likadant. Lever de för länge som självständiga personer, kommer anpassningen till en samlevnad att näst intill omöjliggöras

I början av 70-talet pågick det en livlig diskussion om hemmafruarna och även Ann-Marie drabbades av det. Yngsta barnet Katarina var över 10 år och Ann-Marie hade inte så mycket att göra hemma. Hon började känna av trycket från "rödstrumpornas" (rödrumpornas) propaganda om hemmafruarna som "drunknar i diskbaljan" och vantrivdes hemma. I mina åligganden hade ingått att tvätta barnen vid hemkomsten efter arbetet så länge de var små, men nu kunde de göra det själva och jag fick mera tid för mig själv. Ann-Marie började söka arbete och sände in en ansökan till K-konsult, men det blev ingen anställning där. Något senare såg hon en annons i Södermanland Nyheter, där Stadsarkitektkontoret i Nyköping sökte en vikarierande kartriterska. Hon sände in sina papper och redan följande dag ringde dåvarande stadsarkitekten Karl-Otto Hellman och bad henne komma upp till stadshuset. Det visade sig att stadsarkitektkontoret hade två kartriterskor, som strax efter att de hade blivit ordinarie också blev med barn, och tog föräldraledigt. Ann-Marie kom i rätt fas, Karl-Otto tyckte väl att vår familj hade fått de barn vi önskade och något mera var inte på gång.

Efter en tid blev Ann-Marie ordinarie och fortsatte sitt arbete ända tills Nyköpings kommun skulle delas i sina ursprungliga delar: Trosa-Vagnhärad, Gnesta-Daga. Ann-Marie hade börjat sitt arbete med att samla och sortera kartorna från dessa kommuner, när de skulle anslutas till Nyköpings Kommun, och slutade med att återigen skilja dem åt och dela kartorna tillbaka till respektive ort..

Hon fortsatte i två års tid efter den ordinarie pensioneringen och slutade när kommunen delades. Det passade riktigt bra i tiden. Jag skulle gå i avtalspension med 80% av lönen och slutade mitt arbete på Studsvik Radwaste vid årsskiftet 1991-92. Någon hel ATP fick hon inte, men nyförtiden klarar vi oss riktigt bra: hälsan är inte att klaga på och inkomster fattas inte heller. Nu, när vi inte gör av med några större summor, nu har vi pengar. När vi verkligen behövde dem, under barnens uppväxttid, då blev det inte många korvören över av lönen och de andra förtjänsterna.

Vi bor kvar (1995-04-15) på Erikslundsvägen och trivs rätt bra. Redan 1972 blev jag ordförande för bostadsrättsföreningen Morkullan, som omfattar två fastigheter på Erikslundsvägen (den andra är Stormfågeln) och eftersom ingen annan har velat överta värdigheten så kämpar jag vidare. Sysslan är inte särskilt betungande, om det är en bra vicevärd som sköter det mesta. Vi köper våra servicetjänster från HSB och det har fungerat utmärkt hittills.

Bostadsrättsföreningens 6 punkthus på 6 våningar kostade omkring 10 miljoner kronor i uppbyggnad 1963. Under min ordförandetid har vi restaurerat för lika stor summa: nya fasader, nytt tak, nya fönster och nya hissar. Nu (1995‑09‑24) står vi i begrepp att göra ytterligare investeringar i form av att byta ut vatten- och avloppsstammarna för ca 12 miljoner kronor. Det är kanske något för tidigt, men byggkostnaderna är mycket låga för närvarande och dessutom ger staten en rabatt på 15% för alla sådana ombyggnaden. För ett par dagar sedan hade vi en extra föreningsstämma angående ärendet och tog ett preliminärt beslut angående ombyggnaden. Under vintern 1999 renoverade föreningen tvättstugorna för 500.000:-- och inköpte nya, helt moderna, tvättmaskiner. Golvet i tvättstugan har fått klinkers och väggarna kakel. Ser verkligen rent och lyxigt ut.

Nu (2000-01-24) ligger föreningen i förhandling om att förbättra balkongerna och nästa steg blir att byta ut låssystemet. Vi har fortfarande kvar system med huvudnyckel och har haft turen med att inga oegentligheter har skett. Förutom HSB är det bara jag som har en huvudnyckel och får titt som tätt hjälpa mina grannar att komma in i lägenheten när de har låst sig ute. Nyköpingshem hade oturen med att huvudnyckeln kom på drift och det blev flera inbrott innan mannen blev fast och fick 3,5 år för sina bedrifter och innehav av ”en mindre” mängd narkotika.

Under sommaren har vi bytt låssystem, det gamla började bli alltför otillförlitligt: vid nybeställning av cylindrar och lås fungerade ofta inte de gamla nycklarna med de nya cylindrarna. Det blev 360.000:-- för föreningen. Besiktningen är fortfarande (2002-09-14) inte gjord, jag har ringt flera gånger till NUV och bett den ansvarige att utnämna ett datum, men det har inte fungerat. Det är vissa brister i de gemensamma utrymmena.

På våren ordnade vi våra mellanhavanden med kommunen beträffande sopsorteringen. Det har fungerat riktigt bra, inga större klagomål vare sig från kommunen eller medlemmarna.

På årsmötet bestämdes det att en del träd skulle tas bort, det var bortåt 20 personer som var med när vi gick igenom vilka stammar som skulle avlägsnas. Jag var fortfarande svag efter lugninflammationen när fällningen skulle börja och beställde Mannis Trädfällningsfirma från Flen att göra fällningen. Sedan satte jag upp annonser om att vi behövde hjälp med att skaffa bort grenarna. På den utsatta dagen kom det en fyra-fem personer. Slutresultatet blev att jag själv, viceordf. Lennart Andersson och ytterligare ett par personer hjälpte till. Det blev 18 stammar och jag kvistade, sågade i lämpliga längder och portionerade ut dem till olika personer (även till mig själv). Rune Lundqvists och min förre arbetskamrat Lars Öberg hade gått i pension och flyttat helt och hållet till Gotland, han var på ett tillfälligt besök och de körde 6 släpkärrelass till Peter Tarkpea. Hans villatomt i Petersberg blev något trång och han hade vissa svårigheter att komma in i huset. Jag körde 4 lass till Lilla Fredrikslund och resten fick släktingar till Porjebäck ta hand om mot löftet att hjälpa till med bortforslingen av ris. Det blev nästan 10 fyllda containrar. Lasse Öberg föreslog Peter att han skulle komma med sin hydraulyxa från Gotland och se till att veden blev kluven. Det tog två dagar för Rune och Lars att avverka Peters 6 lass, sedan flyttade de till Lilla Fredrikslund och vi höll på i en och en halv dag hos oss. Nu har vi ved till dödsdagar och ännu längre, åtminstone så länge vi behåller torpet behöver inte Ann-Marie tänka på att spara bränsle.

Under min sjukdom lät jag en besiktningsman från Föreningsbankens mäklare titta på torpet och föreslå ett försäljningspris. Vi höll på där i ett par timmar och han värderade hela anläggningen till ca 450.000:-- vid auktion kanske upp till en halv miljon. På våra arbeten begrep han sig inte särskilt mycket, men blev mäkta imponerad när han kom ned till bastukällaren och såg Ann-Maries syltburkar - de tar upp hela den ena gaveln och sträcker sig även ut på långsidorna.

Idag (2003-05-11) har vi fortfarande torpet kvar, men börjar mer och mer fundera på att göra oss av med den.

Nu (2003-08-29) när jag har haft hjärtinfarkt (2003-08-29) har tankegångarna för avyttring av torpet tagit starkare uttryck och när hösten kommer och jag får ordning på Internet så skall jag sätta in en annons. Björn Grönroos har lovat komma och fotografera med sin digitalkamera ett antal bilder till underlag för annonseringen.

I början på år 2004 har jag avsagt mig ordförandeskapet i Brf Morkullan. Ingen ville bli ordförande, men efter en viss övertalning tog vice ordförande Lennart Andersson på sig uppgiften. På avslutningen av årsmötet fick jag som tack en fin klocka och vid en senare sammankomst med Södermanlands HSB-förbund förlänades jag en fin kristallskål och en mycket vacker blombukett.

33 år som ordförande i en förening är en lång tid. Fastigheterna Morkullan och Stormfågeln kostade ca 10 miljoner kronor när de byggdes 1963-64. Efter alla ombyggnader, reparationer och övrigt visar det sig att vi har satsat 20 miljoner på förbättringar och moderniseringar. Då har det mesta förnyats: nya tak, nya hissar, tillsatsisolering av husen, nya fönster med aluminiumskydd kring karmarna, förnyelse av rörledningsstammarna, förbättring av området och nya lås. Föreningen har god ekonomi och ett par miljoner kronor i på banken för oförutsedda utgifter. Frånsett vissa mindre incidenter så har ordförandeskapet varit rätt lugn. Föreningen bebos idag till större delen av pensionärer och de flesta orkar inte bråka längre. Idag liknar föreningen mera ett äldreboende, ungdomarna är väldigt få. Bostadsrätterna har stigit till astronomiska värden, för ett par år flyttade Petterssons in två våningar under oss och de betalade 700.000 kronor för sin femma liknande vår. Fyrorna har gått för 500.000 tusen och t o m för ettorna har några fått betala bortåt 50.000 kronor.

Föreningen har en underhållsplan som är upprättad 1998, reviderad 2006 och sträcker sig till 2025.

Under mitt ordförandeskap har följande periodiskt u8nderhåll genomförts:

1984 Takombyggnad och fasadrenovering

1992 Fönsterbyte

1996 Stambyte och renovering av badrum

2000 Balkongrenovering

2001 Byte av lås i fastigheten

2002 Förbättring av den yttre miljön

Vårt liv flyter så sakteliga mot hemmahamnen, den slutliga destinationen och färden går ganska bra, vi åker i stort sett i första klass, har tillräckligt med pengar och knappt några bekymmer förutom den sviktande hälsan. Vi har haft glädjen att vara relativt friska: jag har visserligen drabbats av både lunginflammation och hjärtinfarkt, men för ögonblicket (2005-08-14) känner jag inte något besvär från vare sig det ena eller andra. Ann-Marie förefaller också vara helt frisk, minnet börjar svikta en aning och ibland frågar hon om samma saker med en kort mellanrum, men vem undkommer åldersbesvär? Den senaste varianten är att jag ramlade vid Kvarnbron, slog mig så illa att det uppstod 5 sprickor i revbenen och skulderbladet, men även det har jag överlevt och har inte mycket känning av.

Vi umgås med vår vän Rune Lundquist, några andra har vi inte – man får inte några vänner när man blir gammal. I bästa fall kan man få några bekanta att då och då umgås med. Med Rune blev vi bekanta i vuxen ålder och vi har inte några större gemensamma upplevelser förutom åren på AB Atomenergi i Studsvik. Riktiga vänner får man bara i barndomen, sådana med vilka man har mycket tidiga upplevelser, om vilka men sedan på ålderns höst kan prata och minnas. Sedan den 10 maj 2006 har Rune inte velat träffa oss och vi vet inte varför, mig veterligt har jag inte på något sätt sårat honom eller varit otrevlig. Ungkarlarna får ibland så konstiga idéer, man vet aldrig vad de sedan gör med dem.

De språkliga kunskaperna har i vissa fall lett till del mera ovanliga uppgifter. I flera år var jag tolk för gamla finnar, ester och för de flyktingarna från f.d. Sovjetunionen. Finnarna kom till Sverige på 60-talet och aldrig kom in i det svenska samhället språkligen. Jag blev ofta anropad som språklig hjälp åt herr och fru Aulis och Hilja Knopp. De kom till Sverige 1969 och Aulis hade varit skogsarbetare i många år hos Mälarskog, men blev sjuk vilket resulterade i att han så småningom blev nästan helt förlamad i den ena kroppshalvan. Handen hade kroknat och fick ligga intill kroppen. Hustrun Hilja kämpade länge och väl, hon skötte om honom och om sig själv även när hon i början på 2000-talet hade brutit den högra handleden på väg till affären. Efter en viss tid orkade inte Hilja längre och Aulis blev intagen på Mariebergsgården. När Aulis dog uppstod det vissa problem. Han var grekisk-ortodox och kunde inte begravas enligt den svenska ritualen. Dessutom var han finsktalande och det var extra besvärligt. Det finns en ortodox församling i Stockholm där han var inskriven, men Hilja ville att det skulle vara en finsktalande ”pop” (präst) vid begravningen och jag hade en hel del möda att skaffa fram en sådan. Det blev en präst från Finland

Aulis´ släktingar bodde långt uppe i Norra Finland, de var gamla och kunde inte vara med. Ett antal personer ur den finska kolonin var med, men ingen som ville säga något vid kistan så jag fick i uppdrag att hålla en parentation över den avlidne. Hilja var i ganska dålig kondition och meddelade att hon inte tänkte (inte orkade) vara med på begravningen. Jag insisterade dock och sade att jag ringer före begravningen och kommer att hämta henne till lasarettets bönerum, där begravningen skulle äga rum. När jag ringde så meddelade hon att hon fortfarande inte ville vara med och jag åkte ensam till lasarettet för att möta prästen och se till att begravningen skulle bli av.

Det var ett tiotal personer gamla bekanta och arbetskamrater till Aulis, som hade samlats i bönerummet, där Aulis´ kista stod under en finsk flagga (som jag hade lånat från den Finska Föreningen) samt ett antal blommor och kransar. Egentligen skall det vara två officianter vid en ortodox begravning: en präst och en diakon, men diakonen kunde inte komma med och prästen själv var förkyld. Nu fick han kämpa med både texten och sången (som diakonen skulle stå för) jag själv fick träda i funktion som en ”hjälppräst”. Det innebar att jag fick hantera rökelsekaret och vifta då och då med den. Röken var något besvärande för den stackars prästen, han hade ont i halsen och en rök från rökelsekaret är rätt stickande.

Begravningsritualen tog bortåt en timme och efteråt samlades vi på Mariebergsgården, där ett kaffebord var ordnat för de närmast sörjande. När kaffet var urdrucket tog jag prästen med mig och vi åkte till Hilja. Hon tadlade mig för att jag inte hade hämtat henne, men nu var det för sent. Hon satt på soffan i en svart klänning.

Hilja kämpade ensam i ett par år, men hon blev sämre och sämre. Jag försökte få in henne på ett ålderdomshem, men till en början protesterade hon kraftigt. Den första hjärnblödningen klarade hon av, ett par dagar senare var hon tillbaka i sin lägenhet och fortsatte med att åka in till stan´ och spela bingo. Nu hade hon dåligt med pengar och jag fick nästan ingenting för mina bemödanden. Tidigare stack hon då och då några hundra kronor till mig för mina besvär. Den andra stroken klarade hon inte, hon blev liggande på sjukhuset och samma dag som hon dog fick jag från kommunen meddelande att hon skulle bli intagen för äldrevård och från tingsrätten att jag hade blivit utsedd till hennes ”god man”. Hilja dog i mars för ett par år sedan och jag fick återigen agera begravningsentreprenör. Jag ringde upp dottern Tuula Nuutinen i St Mickel och meddelande om dödsfallet. Hon kom ett par dager senare med sonen och sambon, städade upp lägenheten och det uppstod frågan när och hur begravningen skulle ske och om de tänkte komma tillbaka till ceremonin eller inte.

Hur fort kan vi ordna det? frågade dottern.

Jag vet inte, svarade jag, jag skall ta reda på det.

Jag ringde till Östra församlingen i Nyköping och gjorde förfrågningar angående begravningen, men därifrån fick jag meddelandet att Hilja inte var inskriven i församlingen, inte någon annanstans heller. För att rådgöra om begravningen tog jag kontakt med Susanna Engberg på Arfwidssons Begravningsbyrån och gjorde läget klart för henne. Någon hjälp från kyrkan skulle vi inte få. Det var en torsdag och dottern med sitt sällskap ville av allt att döma bli av med ärendet så fort som möjligt. När jag återigen ringde Susanna på begravningsbyrån angående hur fort det skulle kunna ordnas svarade hon att hon skulle kunna ordna det till följande dag klockan 11.00.

Du kan begrava henne själv, du höll ju en bra parentation på hennes mans

begravning. Det behövs ingen utomstående.

Vi samlades i bönerummet, jag höll parentationen och det var bara begravningsentreprenören Susanna, jag samt dottern med sonen och sambon närvarande så det tog inte lång tid att få ceremonin klar. Nu blev det inte någon samling efteråt, dottern hade bråttom att ge sig iväg till färjan, den skulle gå kl 17.00 från Stockholm. De hade tagit med sig det lilla som var värt någonting, resten låg uppstaplat på golvet och jag skulle försöka bli av med det. Nu var dock det mesta så slitet och värdelöst att inte ens Frälsningsarmé ville ha annat än en bokhylla. Med Peeter Tarkpeas och Rune Lundquists hjälp körde vi de resterande möblerna till återvinningen.

Dottern med sitt sällskap begav sig till Finland och jag hade kvar lägenheten. Det gick mot sommaren och möjligheterna att sälja 2-rummeren såg inte särskilt lovande ut. Dessutom var Hilja skyldig Kommunen en hel del pengar, hon hade inte betalat Aulis´ vistelse på lasarettet och vårdhemmet. Det dröjde ända till augusti innan en köpare uppenbarade sig. Han var i behov av en lägenhet efter en skiljsmässa från sin sambo och köpte 2-rummaren för 125.000 kronor, ett ganska bra pris trots att lägenheten ligger på Brandkärrsvägen, ett område som inte har det högsta status.

När jag hade klarat av bouppteckningen och alla skulderna, tog jag 10.000 kronor för besväret och dottern fick närmare 70.000 SEK som arv. Med Hilja och Aulis slutade mina åtaganden hos den delen av finnarna, som inte behärskade svenskan i officiella sammanhang, och nu har jag inte några som helst bekymmer, förutom mina och Ann-Maris egna. Det känns ganska befriande.

Bouppteckning Av Ivar Röstlund

Far och mor är borta. Nu skall boet delas,

boet, som de strävat hop i mera än femti år.

Händer, kanske främmande, ser till att intet felas.

Allt blir räknat, allt en närsynt granskning får.

Enkla, kära gamla prydnadsting och minnen,

Möbler, som har fyllt sin uppgift, plockas fram.

Mer och mindre ömma anförvanters sinnen

räkna och bevaka, svartklädd allvarsam.

Här har likväl varje föremål sin vardagssaga

ifrån gångna tiders mödor, strid och tro.

Sagan om hur tvenne mänskor strävsamt kunnat draga

var och en på bästa sätt till ett gemensamt bo.

Tänk om tingen kunde allt de sett berätta,

kunde säga dessa människor vad de en gång betytt.

Kanske skulle de dem vördnadsfullt då sätta

Men, var finns et blygsamhetens sinne

Inför ting som pengars makt och värde har?

Släkt- och blodsband skoningslöst försvinne,

Om et märks att en mer än den andre tar.

Hellre krossa, riva och förstöra

än et blir et andres fördel eller vinst.

Kvittar vad de säga, kvittar hur de göra,

bara att de själva utav arvet ej får minst.

Tänk om de, som strävat hop det hela,

anat vilka tvistefrön de lämnat kvar,

sått bland dem, som arvet skall fördela,

minnena som sparats efter mor och far.

Har vi då så svårt fördra varandra

Att för världsligt gods vi offrar allt?

Undra ej om främlingar varann de landra!

Undra ej om det i världen blåser kallt!

Katarina sjunger julen 1978 ”Pappa kom hem”. På gitarr Albert Kronberg

Katarina spelar.

Resumé

Ann-Marie och jag börjar bli gamla. Det märks mer och mer. Ann-Marie håller på att få svårigheter med minnet, det började märkas hos omgivningen i början på detta år.(2006-05-29). Jag för min egen del har börjat känna av en viss stelhet och kroppen orkar inte med några vidare fysiska ansträngningar. I lördags var vi till torpet för att slå gräset, det hade blivit alldeles för långt eftersom vi inte har varit där på en bra stund. Jag fick låna grannens motordrivna och självgående maskin, men den är ganska tung och det märkte jag på söndagen. Jag hade en ordentlig kännig i ryggen och idag, några dagar efter, är det fortfarande märkbart. Inte bara muskelvärk utan även en rejäl stelhetskänsla i ryggen. Det märks mest när jag skall stiga upp ur TV-soffan, då tar det ordentligt emot.

Vi har dock inte mycket att klaga över. Åldern tar ut sin rätt och det är ingenting att göra åt det, bara kämpa på för att förändringen inte skall bli alltför abrupt. Vi gör våra promenader och därvid är det inte några som helst svårigheter – ännu. Vi håller fast vid våra lördagspromenader till centrum och det blir en sträcka på ca en halvmil.

Våra liv har förflutit i en ganska lugn tempo, sjukhusbesöken har varit få och de få besvär, som jag har beskrivit, är ingenting att tala om när man tänker hur en del andra människor har det med sina sjukdomar. Förutom hjärtinfarkten så har jag legat på sjukhuset bara två gånger: en under militärtjänstgöringen i Fjärr-Karelen (1943-09-16) på fältsjukhus nr 36 bakom den finske kommunisten Viljö Kuusinens palats i Petrozavodsk. Andra gången blev det en vistelse på grund av asiaten, under den svenska värnplikten hösten 1957 vid KA4 I Göteborg. Asiaten härjade och när vi kom i land efter fyra dagars isolering på Måvholmen vid Vinga, tyckte militärläkaren att han skulle ha oss under observation i några dagar på Nya Varvets Sjukstuga.

Alberts dokument

2008-02-12

Tolkningarna börjar minska ordentligt. Det har gått ett par veckor sedan jag hade en tolkning och för min del börjar väl verksamheten avverkas. Jag har inte ens köpt någon dagbok för att kunna anteckna uppdragen. För några dagar sedan var jag upp till förrådet, där jag har förvarat alla ordersedlar, tog ned dem och vi räknade dem. Det blev bortåt 4.800 uppdrag från det att jag gick i pension 1990-11-30.. De flesta tolkningarna var rysk-svenska, men en hel del finska och under senare tid även på estniska. När det var som intensivast för en fyra-fem år tillbaka kunde det bli 8-9 uppdrag per dag. Förutom dessa uppdrag har jag haft en del tolkningar till SSI, SKI samt TRC, Kriminalvården och en del andra institutioner. Varaktigheten har varierat från några dagar till en vecka.

Idag (2008-05-03) har antalet tolkningar plötsligt ökat beroende på att Södermanlands Landsting har antagit TolkJouren som leverantör av tolktjänster. För min del innebär det att jag då och då får ta mig en tur till Eskilstuna för att tolka på Mälarsjukhuset. Det är i och för sig inte särskilt lönande att åka dit för en timme, men jag får betalt för resa och spilltid så det blir alltid något över – samtidigt som jag hyser förhoppningen om att på så vis kunna hålla ”övervåningen” i någorlunda skick och kunna eventuellt skiljas från detta liv ”med stövlarna på”.

I slutet av året 2009 började lägenheten på Erikslundsvägen kännas något för stor och ödslig. Ann-Marie satt i vardagsrummet och jag höll på med min dokumentation i rummet bakom köket och ibland gick det flera timmar utan att vi sågs. Vi hade till och från talat om att flytta och gjort anmälan både hos Nyköpingshem, Slottsbostäder och HSB. Tillfället kom i november när Madeleine Franzon, en förvaltare på HSB (som förvaltar en del hyresbostäder) ringde och berättade att det fanns en ledig bostad på St Anna-området i centrala Nyköping. Vi var inte sena att bestämma oss och under december månad skrevs kontraktet på den nya bostaden. Den var ledig redan då och jag blev flitig kund hos livsmedelsfirmorna som sålde bananer. Banankartongerna är alldeles utmärkta flyttkartonger. Jag hade väl ca 30 stycken och transporterade under december månad det mesta till den nya bostaden på Forsgränd 5 – alldeles intill St Annas restaurang. Ford Mondeo Helcombi kom väl till pass, den rymmer bortåt 8-10 kartonger. Att flytta från en 5-rummare till en 2-rummare har naturligtvis sina sidor, men vi hade bott 43 år på Erikslundsvägen och många av sakerna var gamla och slitna, utan att vara antika. Me Ann-Marie benägna hjälp fick vi det mesta till den nya bostaden, det var bara sängen, lädersoffan som jag fick hjälp av Rolf Lindh och HSB:s släpvagn för flyttningen. Pianot fick transportfirman Foria ta, det kostade 2000 kronor, men jag kunde inte vanhedra Georg Bohlin och skicka bort det till ”någonting” ännu. Nu är det lite trångt hos oss, men jag hoppas att någon nappar på försäljningsannonsen om en ”rödaktig skinnsoffa med 2 fåtöljer”.

Borstadsrättslägenheten annonserades ut i början på året och efter att rätt många hade varit och tittat på den bestämde sig familjen Stefan och Eva Carman (med benägen hjälp av Stefans far) att köpa den. Vi kom överens om 880.000 kronor (inköp 1948 12.000 kr) och den 17-de mars skrevs undertecknades köpekontraktet. Försäljningen gick kanske inte så fort för det är inte särskilt stor efterfrågan på 5-rummare, lägenheten var också nedsliten efter 43 år. Jag hade tapetserat och målat taken i några av rummen under andra adventveckan 1972, sedan dess blev det inte mycket gjort. När annonsen kom ut var det flera mäklare som ville sälja lägenheten åt mig, men jag tyckte att det fanns ingen anledning att förlora 4-4,5% på affären, dessutom hade jag sålt själv både Oscar Margus´ och Hilja Knopps lägenhet utan att behöva anlita mäklare.

Bostadsrättslägenhet: 115 kvm, 5 r o k med syd-västläge på 5:e våningen med utsikt över Stadsfjärden, i en lugn stadsdel med närhet till naturen. 1 rum med egen ingång.1 badrum, 1 tvättrum, stambyte, tak-, isolering, nya hissar mm. Stambyte och tilläggsisolering utfört. Nya hissar, nytt låssystem, treglasfönster, ny tvättstuga. Månadsavgift 4986:--, bilplats under tak.

Utgångspris 1.000.000:--, 30.00 finns i reparationsfonden. Tillgänglig 2010-01-01

. Just nu (2010-03-25) är det lite för mycket saker på vinden, men när värmen tillbaka till återvinningen, del våra gamla saker och dels även det som jag har hämtat där under årens lopp.

Nyköpings historik på ryska.

Нючепинг остается в истории Швеции как место проведения злополучного Нючёпингского банкета, на который король Биргер пригласил двух своих братьев, Вальдемара и Эрика. После трапезы братья отправились отдохнуть, но были разбужены слугами короля и брошены в темницу замка. Ключ от каземата король выбросил в реку, обрекая братьев на голодную смерть, однако его коварство вызвало народное восстание, и в итоге Биргер был изгнан. Новая жизнь замка началсь в XV в. когда король Карл IX перестроил его в замечательном ренессанском стиле. В 1665 г. Значительная часть сооружения была уничтожена огнем. Годовщина знаменательного банкета ежегодно отмечается парадом, а на берегу реки появляется цветочное изображение судьбоносного ключа. Внутри замка располагаются две экспозиции, расскаывающие о двух наиболее заметных периодах в истории замка.