MARINBESÖKEN 1962-1979

Genom tolkofficeren vid Försvarsstaben kn Nils Öbergs försorg överfördes jag till Flygvap­net 1961, utnämndes till löjtnant och anlitades flitigt av Marinen under "vän­skaps­besöken" till sovjetiska hamnstäder: Leningrad, Tallin och Riga. Av någon anledning har Marinen haft rätt lite tolkar ur de egna leden, det var för det mesta Antti Nordberg (armétolk), jag samt Bill Belaieff från Flygvapnet, samt jag själv som har fått göra de flesta resor i samband med marinbesöken. Vid ett tillfälle påtalade jag detta för­hållan­de för amira­len Rud­berg, men någon större ändring synes inte ha skett. Från 1962 och fram till U-båtsintermezzot har jag varit med på alla marinbe­söken till Sovjet. 1980 hade vi skaffat oss ett torp och pengarna räckte inte till en telefon och Gulli (Nils Öbergs sekreterare) kunde inte anropa mig.

Marinbesöken började 1962 började med jagaren "Ölands" besök till Leningrad. Egentligen skulle det ha varit jagarna "Halland", "Södermanland" och "Hälsingland", men "Hälsingland" gick på grund strax före besöket, fick sin pro­pellerax­el krökt och var ur leken ett tag och ”Öland” fick följa som dess ersättare. Befälhavaren för ”Hälsingland”, Kk Reutersvärd följde dock med. Han hade varit marinattaché i Moskva och berättade i gunrummet om "kurragöm­ma"-lek som han hade be­drivit med ryska över­vakare under sin attachétid. Det var en viss bevakning av de högre militärerna till slutet av 70-talet. Under mitt första besök till Leningrad skulle vi inte lägga till vid kaj utan hängde vid bojarna mellan Slotts- och Löjtnant Schmidts-broarna mitt för Vinterpalatset och bröllopspa­latset. Transporten till och från fartygen skedde med en stor bogserbåt och det var naturligt­vis i syfte att hålla reda på den främmande makten. Till en början var det inte fråga om några nattpermissioner, "alle man" skulle vara ombord före midnatt.

De första marinbesöken var ganska stela och formella till­ställningar. Misstron mot den andra parten var mycket stor från båda hållen och någon hjärtligare stämning uppstod det sällan. När ruset var över, var också vänskapen över. Jag kan inte be­kräfta det, men det påstods från vissa håll att när den Svenska Marinen hade gett sig av, omhändertogs alla de människor som hade stått på kajen och vinkat adjö till oss.

Nattpermission blev det först under den påföljande resan, två år senare. Då slapp vi också hänga vid bojarna, men det skedde inte utan förvecklingar. På diplomatisk väg hade man kommit överens om att denna gång skulle fartygen ligga vid kaj, men när vi seglade in mellan de vid det här läget välkända broarna blev det till synes samma sak som vid föregående besök. I två timmar hade vi maskinerna igång och ingen visste riktigt varför. Med en viss fördröjning kom vi slutligen till kajen, förtöjde oss och började med visiterna. Senare fick vi reda på att de lokala ryssarna inte hade velat släppa oss till kajen, men då hade amiral Blidberg surnat till och sagt att i så fall vänder vi fören nedströms och seglar tillbaka till Sverige.

Nu hade även vissa andra lättnader inträtt. Officerarna hade nattpermission och behövde inte känna sig som bassarna under första värnpliktsveckorna. Nattlivet florerade och det inträffade vissa incidenter, men inga av allvarligare art.

Det första marinvisiten 1962 blev för "Ölands" del mycket minne­svärd. På återresan inträffade en incident som hade kunnat sluta illa, men tack vare att manskapet var välövat och vädret bra fick händelsen ett lyckligt slut.

Jag befann mig i min hytt och fartyget var i höjd med Helsingfors på vår återresa från Leningrad, när jag hörde skrik och oväsen från däck. Jag gick upp och såg en matros från maskin, han stod med en relingsstötta i handen och föreföll något obeslutsam. Däcksvakten hade sin k-pist i beredskapsställning och lite längre bort såg jag sekonden. Plötsligt ropar seconden:

- Släpp stöttan och ge dig, annars kommenderar jag eld!

På marina enheter är alltid en av däcksvakterna beväpnad och brukar befinna sig för det mesta på akterdäck där det finns mest utrymme. Nu skulle hans närvaro eventuellt tas i tjänst av sekonden.

Vid det här laget hade flera personer hört oväsendet och många hade hunnit komma upp på däck. Mannen tittade omsöm på den ansamlade skaran omsöm på havet och det syntes tydligt att han var mycket tveksam om vad han skulle göra. Plötsligt svängde han med armen och vi såg hur relingsstöttan flög iväg och hamnade i vattnet varefter han själv tog ordentlig sats, sprang i riktning mot styr­bårds låring och med ett elegant svanhopp dök ned från fartyget. När han efter dykningen återigen kom till ytan vinkade han till oss.

- Man över bord! skrek däcksvakten, allt i enlighet med sin instruktion, rusade fram till frälsarkransen och kastade ned både den och bojen med flaggan, som är fästad vid kransen.

Efter det att ropet om man över bord förklingar händer det en hel del på fartyget - och med fartyget. Alla som inte är berörda av den direkta handlingen spanar efter frälsarkransen med flaggbojen. Ett människohuvud försvinner mycket snabbt ur sikte redan vid en måttlig våghöjd och skulle i de flesta fall vara omöjligt att upp­täcka utan den i närheten flytande frälsarkransen, som den nöd­ställde skall försöka få fatt i. Fartygskursen läggs om för full gir och livbåtsbesättningen i vakten rusar fram till livbåten och börjar göra den i ordning för att sättas i sjön. I krigstid sätter man livbåten i sjön under en viss fart, men i fred vill man inte ta sådana risker, livbåten och dess besättning kan lätt komma till skada. Man väntar tills farten är praktiskt taget noll innan dävert­maskineriet startas för nedhalning av båten.

Rorsmannen lade jagarens roder dikt styrbord, vilket innebar att fartyget kom att kränga ordentligt. Eftersom fartyget inte var berett på en så brant gir, hade man inte alla luckorna stängda. Längst bak på babords sida logerade min- och artilleriof­ficerarna, deras hytter fylldes med vatten till de förhöjda trösklarna och en hel del papper och andra lättflytande föremål spolades ned i vattnet och därifrån ut till gången, eftersom även dörrarna stod öppna på grund av värmen.

Under tiden hade vi gått runt och befann oss i närheten av livbojen. Barkassen bemannades och sattes i sjön, vi såg sjöman­nen, han hade krängt frälsarkransen på sig och vinkade glatt åt manskapet i räddningsbåten. Efter en stund hade de nått honom och tog upp honom i båten. När livräddningsbåten återkom till fartygs­sidan halades torpedbärgningskroken ned, man satte en sele omkring mannen och drog upp honom. När kranen svängdes in stod fartygslä­ka­ren påpassligt i närheten och stack en spruta i ändan på honom. Vid det laget var sjömannen ganska nedkyld, temperaturen i vattnet höll sig omkring 10 - 12 grader C och räddnings­aktionen hade tagit ca en kvart.

- Nu blir han lugn tills vi kommer till Hårsfjärden, sade fartygsläkaren. Sjömannen sattes i arrest i sjukhytten och fick inte komma ut mera, vi hade ca 12 timmars gångtid kvar till hamnen.

När det mesta av upprördheten hade lagt sig fick vi höra förhistorien till händelsen.

Sjömannen kom från maskin och var en överliggare i 28-30-årsåldern. Han hade seglat utomlands och inte gjort värnplik­ten. När han så kom till Sverige tog värnpliktsmyndig­heterna hand om honom och han fick i likhet med andra göra militärtjänst och placerades i Marinen. Överårig som han var, dessutom seglat på utlandet, hade han skaffat sig vissa (o)vanor. Manskapet är förbjudet att ha sprit ombord, men han hade lyckats trots VO (vakthavande officers) "mud­dring", smuggla med sig ett par liter. Detta hade konsumerats i manskapsförläggningen och i påverkat tillstånd hade en del groll mot befäl kommit upp i dagen. Upp­muntrad av kamraterna hade han grabbat tag i en Mora-kniv och skulle göra upp med högbåtsman NN, som vid något tillfälle hade förolämpat honom.

Väl uppe på däck hade han mött självaste båtsmannen, denne var en person med en viss auktoritet och tydligen van att hantera sitt manskap, han hade lyckats övertala sjömannen att inte bry sig om högbåtsmannen utan lämna honom i fred. Historien hade kunnat sluta här, men väl tillbaka i manskapsmässen hade kam­raterna börjat tråka sjömannen och han hade ilsknat till på nytt. Han hade återigen gått upp på däck och då han inte längre hade någon kniv tog han det första bästa tillhygget och det råkade vara en landgångs­stötta. På ett fartyg av "Ölands" typ. förvaras dessa under torpedtuberna på huvuddäcket

Denna gång hade sekonden råkat befinna sig på däck och historien avlöpte annorlunda än vad sjömannen hade tänkt sig.

Det hände alltid något - även om det inte alltid kunde betecknas som oförutsedda. Besöken till dessa minst sagt "bränn­vinsbeskänkta" orter Leningrad, Tallin och Riga medförde ofta en del extraarbete för tolkar och militärpolisen. Alkoholen var fri och mycket billig enligt svenska normer, det dracks också flitigt, men samtidigt var normerna ganska liberala - tillfälligt.

När amiralen Blidberg samlade sina mannar i Berga-skolor­nas aula före avgången brukade han säga:

- Vi skall inte vara för småaktiga. Varje man som kan ta sig till fartyget för egen maskin och komma ombord skall betraktas såsom nykter.

Den rikliga tillgången på billig sprit förde med sig en del problem inte bara ombord utan kanske mest i land. En jour­havande tolk skulle alltid finnas ombord, denne kunde då få assistera vid de mest skiftande uppdrag.

En gång i Tallin blev tolken anropad från den ryska kommen­daturen. Någon hade ringt dit och meddelat att en i armen nedblodad sjöman - antagligen svensk, han hade ingen mössa och talade inte begripligt - befann sig någonstans i utkanterna av staden. Kommenda­tu­ren hade alltid en bil stående på kajen och nu åkte tolken med ett par ryska militärpoliser till den uppgivna adressen - och mycket riktigt! Det var en svensk matros och han såg konstig ut. Den högra armen var helt nedblodad och han hade blod även i ansiktet. Vid närmare besiktning visade det sig att med ansiktet var det inte så farligt, han hade torkat sig i ansiktet med den blodiga handen och smetat ned sig ordentligt. Handen däremot var det värre med, det var långa skärsår och skinnet hängde avskuret på flera ställen.

Först trodde man att han hade varit i ett slagsmål, men under omplåstringen i sjuk­hytten kom det fram att han själv hade förorsakat alla dessa skador. Efter att ha druckit något för mycket vodka hade han gått vilse och råkade passera ett växthus på lämpligt avstånd från trottoaren. Han var arg för att inte hitta till hamnen och i förbifarten slog han in några glas­rutor med bara handen. När blodet hade börjat strömma ilsknade han till och slog in ytterli­gare några.

I Riga var jag själv med om ett intermezzo efter ett slags­mål. När vi skulle hämta slagskämpen visade det sig att det hade gått ganska illa åt honom, hans käke stod på vid gavel och han gapade som en torsk på torran land. I slagsmålet hade han fått en smäll och fått käken ur led. Det såg ganska komiskt ut och vi kunde inte låta bli att skratta åt eländet. Vi tog honom till militärsjukhuset i Julgava, militärläkaren tittade på honom en stund och måttade sedan ett slag till på käken. Den hoppade tillbaka i sina leder och mannen var återställd. Operationen lyckades och mannen återfick sin talförmåga, sade bara att käken ömmade en smula. Det var ju i sitt slag en raffinerad operation, utan alltför mycket sofistikerat teknik in­blandat. Militärläkaren skrattade.

- Det där får vi göra allt som oftast, man slåss rätt mycket i den sovjetiska marinen. Det är någon slags tradition från gamla tider. Ryska sjömän har ett brett bälte, tidigare hade spännet en dubbelörn instämplat i spännet, nu har de en stjärna och ett ankare. Spännen används i slagsmål och kan åstadkomma ganska fula sår, spännet är av metall och ganska tungt.

Ibland fick man som tolk vara en mellanhand i någon påtänkt affär mellan en svensk sjöman och en ”infödingsflicka”. Under ett besök i Riga var vi på rundtur i staden och skulle även besöka ett ställe där tyskarna hade haft ett koncentrationsläger. Medan vi gick runt och tittade på de olika föremålen, den eviga lågan på en sprucken marmorhäll, hade en svensk löjtnant trätt i kontakt med en flicka, som befann sig bland de lokala besökarna. De hade språksvårigheter och jag hjälpte till så de kunde komma överens var i staden de skulle träffas efter tjänstens slut. Sovjetiska officerare i vårt följe måste dock ha observerat tilltaget, eller också ångrade flickan sig. När jag nästa dag frågade löjtnanten om mötet berättade han att det inte kom någon till den avtalade platsen.

Baltiska Marinens Sjukhus i Julgava var en stor anlägg­ning. Enligt uppgift kunde det hysa omkring 400 patienter och hade 315 personer som betjäning - allt från tandläkare till fysiotera­peuter. Jag frågade om man även använde sjukhuset som alkoholkli­nik blev svaret nej. För detta ändamål fanns det ytterligare an­stalter. Sjukhu­set hade en stor dietist-avdelning och den behövdes sannerli­gen. Den vanlige ryssen är en ganska kort och satt person, som militär har han ett ganska enformigt och tråkigt liv, detta kompen­seras med ordentliga fester, när tillfälle därtill gives. De traditio­nella ryska festerna, med mycket mat och ännu mera dryck gör att det sker en betydande övergödning, personalen "sväller" betänkligt efter några få år i tjänsten. Hit till Julgava blev de kommendera­de för att bli av med sina extra kilon och få upp den fysiska konditio­nen.

Chefen för Leningrads Marindistrikt året 1978, amiralen Michai­lovskij var ett typexempel på en i övermåttan övergödd, skrivbordsseglande sjöman. Han var fyrkan­tig, bokstavligen talat. Hade man kapat av honom armar och ben, vänt kroppen 90 grader och sedan på nytt applicerat extremite­terna, skulle man knappt märka förändringen. Under det besöket stod jag tillsammans med den ryske förbindelseofficeren och min kolle­ga, den ryske tolken kk Lanzev, samt några andra svenska officera­re på Visborgs däck och följde mottagnings­ceremonierna nere på kajen. Lanzev själv var en mycket rundnätt person för sin ålder. Plötsligt vänder sig den ryske förbindelseofficeren mot mig och frågar:

- Hur kommer det sig att era sjömän är långa, välväxta och har riktiga proportioner? Titta bara därnere, sade han och pekade på ett gäng högre ryska officerare som stod nere på kajen, våra ser ut som en samling grodor!

- Vad skall vi säga till honom, frågade jag i min tur den svenske officeren.

- Säg att Kungen inte betalar oss tillräckligt för att vi skall äta lika mycket som ryssarna. Vi är ju ett kapitalistiskt land.

Kk Lanzev var ryssarnas tolk, han var lik de andra ryska sjömännen vad utseendet och kroppsform angår. Jag kände honom sedan ett tidigare besök av Baltiska Flottans U-båtsräddningstjänst under ledning av amiralen Eremenko. Tillsammans med delegationen och Viktor Eriksson besökte vi dykarbassängen i Karlskorna. Lanzev var en glad fyr och hade ett par-tre rader med utmärkelseband på uniformsrocken. jag kunde inte stävja min nyfikenhet och i ett försök att låta lustig frågade jag honom:

- Säg mig kk Lanzev, hur kommer det sig att ni som är mycket yngre och sannolikt inte har haft tillfälle att deltaga i kriget har hunnit med att få så många medaljer? Jag är 10 år äldre, har tjänstgjort i finska armén (det dolde jag aldrig) och har bara två futtiga minnesmedaljer från finnarna och en enda från svenskarna. Vad har Ni gjort er förtjänt av exempelvis denna medalj, sade jag, och pekade på ett av de otaliga banden på hans rock.

- Det är 30-årsmedaljen för befrielse av Prag, svarade Lanzev.

- Men ni var ju aldrig i Prag, eller hur?

- Nej, men jag var i närheten när medaljerna utdelades.

Bresnjev och Göring lär ha varit de genom tiderna mest beprydda medaljbärare, men de övriga ryska officerare stod inte långt efter. Om Breshnev gick det en vits som jag fick berättat för mig vid ett senare tillfälle, när vi hade tagit några supar och fällt upp visirluckorna.

En ryss frågar en annan:

Säg mig kamrat Ivanov, var håller kamrat Bresjnev hus, vi har inte sett

honom på ett tag?

- Men kamrat Petrov! Vet du inte att han är på sjukhuset för att få några

revebn förlängda.

- Förlängda? Varför det?

- Ja, för att han skall få plats med ytterligare en ”Sovjetunionens hjälte”-medalj.

Denna medalj ansågs vara så viktig att den skulle bäras i rad efter varandra. Under vår vistelse i Riga skulle vi dels närvara vid en jazzkonsert med Baltiska Marinens Musikkår, dels åse en fotbollsmatch mellan den Sovjetiska och Svenska Marinerna. Konserten var en plågsam historia. Som hedersgäster satt vi längst framme under jättelika högtalare och eftersom både ljudnivån och distorsionen på anläggningen var besvärande hög, stod jag inte ut med eländet utan rev helt oartigt sönder min näsduk och stoppade en del av den i öronen, därefter det gick lättare att uthärda till­ställningen. Jazz är inte min favorit­musik och i rysk marin tappning med en blåsorkester blir det inte mera njutbart.

Efter konserten skulle vi åse fotbollsmatchen och dit transporterades officerarna i ryska marinens bilar. Jag satt i framsätet i den ryske befälhavarens stora limousin tillsammans med amiral Blidberg, befälhavaren och hans hustru med deras 7-årige son, famil­jens statusbarn (sladdbarn). Amiralen var en bit över 50 och hustrun några år yngre. Det framgick av samtalet att paret hade ett par barn till, den ene av sönerna gick på kadettskolan någonstans i det stora Ryssland och skulle bli officer. Den ryska soldathu­morn är inte av någon mera sofistike­rad art och amiralen följde den vanliga mallen. Han berättade den ena föga pikanta anek­doten efter den andra och hustrun, som höll händerna över sonens öron, försökte avbryta honom då och då med påpekanden om att sonen inte borde höra sådana historier ännu.

- Lika bra han vänjer sig från början, han skall bli soldat, löd den ryske amiralens ord. Både amiral Blidberg och jag hade velat hålla för öronen, också, historierna var mycket plumpa.

Ch för Rigas Marindistrikt, amiralen Aistov, var en trevlig karl, en riktig sjöman och hade gått den långa vägen. När han var ombord för att ta adjö av oss överlämnade han ett antal presenter (jag fick en kristallvas) och sade:

- När ni har kastat loss från kajen i Riga så är jag före detta amiral. Han gick i pension 1975.

Ryssarna är kvicka att hitta på vitsar både om sina ledare och om de rådande förhållandena. Under Sovjet-tiden kunde man i viss mån läsa sig till hur landet låg. Redan på 70-talet kunde man höra buanden i biografsalongen när Breshnev bild visades på den vita duken och historierna om honom var legio. De flesta var föga smickrande. Man kunde avläsa ledarnas popularitet genom att lyssna på vad som sades om dem. Om Michail Gorbatjov gick det inte så många elaka vitsar, men Raisa var inte alltid särskilt populär. Hon var ju den första ryska kvinnan som (undantagandes mjölkerskor i kolchoserna och bomullsplockerskorna på de Uzbekiska bomullsfälten) visades officiellt jämte en sovjetledare. Följande anekdot kan belysa situationen:

Paret Gorbatjov var i Amerika på ett officiellt besök och under besökets gång kom det ett besked från CIA att deras plan var bombhotat.

- Vi byter plan, sade Reagan, vi har just nu en transport på väg till Moskvas Zoo med en sällsynt apa, en färgad man skall flyga med apan. Ni kan ta deras plan och så sänder vi ert plan med djurskötaren och apan.

Man hade emellertid glömt att meddela Moskva om bytet så när planet med skötaren och apan landade i Moskva stod hela den sovjetiska nomenklaturen längs den röda mattan för att möta sin ledare. Skötaren steg ur planet ledande apan vid handen, gick nedför flygplanstrappan och såg något förvånad ut över mottagandet. Den främste av de närvarande ryssarna i mottagningskommittén steg fram till skötaren och sade:

- Välkommen tillbaka käre Michail Sergeevitj! Ni ser frisk och solbränd ut och hade ni inte haft Raisa med er så hade vi rakt av inte känt igen er!

Ladoga.......Att segla är nödvändigt

Ryssarna bevakade oss, men bevakningen kan inte trots allt ha varit särskilt effektiv utan att vi kunde göra vissa avstickare utanför det fastlagda schemat. Följande uppdrag begicks av tre man inkluderande mig för att få reda på hur läget var på sjön Ladoga. I princip var det ett förbjudet område för utlänningar, vi skulle inte få avlägsna oss utanför de stipulerade 3 milen, vi gjorde dock några tappra besök. Jag startade med ett försöka köpa biljetterna hos försäljerskan i kiosken intill Vinterpalatset. Det gjorde jag helt öppet, i uniform med långkavaj med många ränder på ärmen. Generellt är kvinnorna inte särskilt väl insatta i de militära graderna, men här reagerade försäljerskan mycket snabbt.

- Ni är inte någon av de våra, sade hon och klättrade med blicken utmed mina gradbeteckningsränder på uniformsrocken.

- Ni måste gå till Herzengatan och hämta ett tillstånd för att komma till "Schlüsselburg" (den av svenskarna på 1600-talet byggda fästningen "Nöteborg") i floden Nevas utlopp från sjön Ladoga!

Vi gav inte upp och vidtog nästa steg. Marinattaché Odins fru talade hyfsad ryska och i ett andra försök sände vi henne till kiosken för att köpa tre biljetter. Även denna gång blev det avslag. Nu gällde det att hitta på något annat sätt.

Båtarna till Nöteborg avgick från torget nedanför Vinterpalatset, framför Peter den Stores staty. Efter en mindre spaning vid båten föreföll inte vara någon större bevakning eller kontroll av dem som skulle stiga ombord och vi beslöt att göra en kupp.

Vi anpassade vår ankomst till landgången ett par sekunder innan båten skulle avgå, för säkerhets skulle med regnrockarna på, vädret var något molnigt men det regnade inte. Den svenska marinens regnrockar har inte några gradbeteckningar, det var bara på mössan som ett tränat öga kunde upptäcka att vi inte tillhörde landets egen försvarsmakt.

- Schlüsselburg? frågade jag för formens skull den kvinnliga "hopp-i-land-kalle" som just skulle dra in landgången.

- Da, da, sade hon, kom kvickt ombord för vi skall kasta loss meddetsamma.

Väl ombord, fortfarande med regnrockarna på, betalade vi våra biljetter och fortsatte sedan in i salongen. Antagligen blir vi avhämtade vid nästa brygga någon kilometer högre upp på floden, tänkte vi, och satt i en spänd väntan på detta. Båten lade till vid ytterligare några bryggor, men det var ingen som störde oss och efter den tredje tilläggningen började vi känna oss säkra och slappnade av.

Efter ett par timmars gång var vi uppe vid den lilla forsen, som bildas där Ladoga faller ut i Neva. Båten lade till och vi steg iland för att titta på omgivningarna. Naturligtvis ville vi vara riktiga turister och se fästningen "Nöteborg", grundat av Novgorod-folket i 1400 århundradet och i svensk ägo fram till l702. Av fästningen var det inte mycket kvar, de på vissa ställen hade de nästan fyra meter tjocka tegelmurarna skjutits sönder av tyskarna under det andra världskriget, då de låg på bara några kilometers avstånd och kunde beskjuta fästningen med sitt artilleri. Det mesta var i ruiner och enbart fängelset var restaurerat. I all övrig bråte intill fängelset hängde sär på väggen en skylt som meddelade att här avrättades en av medlemmarna i "Folkets Vilja", Alexander Uljanov, Lenins äldste bror.

Han var delaktig i förberedelsen av terrordåd mot tsaren Alexander III i mars 1887 och hängdes i detta fängelse.

Peter-Paulfästningen i Sankt Petersburg har också tjänat som ett fängelse och vid ett guidat besök där kunde vi på celldörrarna se skyltar med namn på revolutionärer, som hade suttit där under tsartiden. En gång frågade jag en officiell guide var satt de, som var i opposition mot Sovjetunionen, men på det fick jag inget svar. Ibland var det lätt att få tyst på de sovjetiska guiderna. Under ett av besöken i Leningrad färdades vi runt staden på sightseeing och kom så småningom fram till torget, där Peter den Store står staty sittandes på en häst. Guiden, en svensktalande sovjetisk officer, pekade på statyn och sade:

- Statyn föreställer Peter den store, han som byggde Leningrad!

Han var så full av entusiasm och sovjetanda att jag inte kunde låta bli att ta mikrofonen och tillägga.

- Och ormen, som hästen försöker trampa ihjäl föreställer Sverige.

Guiden kom av sig och kunde inte få fram något vettigt förrän vi anlände till Vinterpalatset, först då kunde han köra sin propagandaskiva igen..

Något liknande hände även under ett besök till Riga i Lettland. Vi besökte Rigas Domkyrka, den östligaste protestantiska domkyrkan i Baltikum och hade som guide speakern för Riga-radions svenskspråkiga sändningar, N. Nejland. Han vände kappan efter vinden och blev efter befrielsen Lettlands utrikesminister, men fick inte visum till Sverige beroende på gamla synder. Under det här besöket var han emellertid som fisken i vattnet, en sann kommunist och medlöpare, han broderade vitt och brett om Sovjetväldets företräden och om de gångna svensktiderna i Baltikum och Livland.

- Som ni vet så har Baltikum varit ockuperat av svenskarna under ett antal år, berättade han säga vid ett tillfälle när han tjänstgjorde som guide och skulle visa oss den nyrenoverade Rigadomen. Kaptenen Nilsson, en av underrättelseofficerarna vid Marinen, kunde inte stillatigande åhöra detta och utbrast högt och tydligt så att hela sällskapet skulle höra:

- Jasså, av oss också! Nejland teg en bra stund innan han kunde fortsätta.

Medan vi promenerade i den lilla staden på Orekhovo-ön (Nöteborg) och såg ut som riktiga turister, kom det fram en ”babushka” och sade att det avgick en utflyktsbåt om några minuter med mål att segla på Ladoga under ca fyra timmar. Om vi ville komma med så fick vi skynda oss. Ladoga-bryggan låg bakom en liten kulle och vi hade inte sett den. Den snälla babushkan satte av i trav och vi lunkade efter. När hon kom upp på kullens topp ropade hon till besättningen på fartyget, ett utflyktsfartyg av något större Waxholm modell, att det skulle vänta med att kasta loss för här kom det ytterligare några passagerare. Vi skyndade ombord, tog av oss våra regnrockar och väckte med detsamma en viss uppmärksamhet med våra uniformer. Det kom fram ett par man och frågade oss på en knackig engelska om vi ville följa med dem till deras hytt. Nu skulle det bli slut på vår resa tänkte vi, men.....

Männen presenterade sig som läkare och ingenjör, två bröder på utflykt med sina fruar. Vi blev visserligen utfrågade något, de hade ju sett de svenska jagarna på Nevan och kände till besöket.

Nu var de bara nyfikna i största allmänhet och ville göra sällskap med oss. Att komma utlänningarna nära var inte alltid så enkelt i Sovjet, där fanns hinder både ifråga om språket och om restriktioner. Vi blev rikligt trakterade av deras medhavda varor, både mat och dryck. Jag stod för det mesta för konversationen medan mina skeppskamrater passade på att gå ut på däck och titta på "omgivningarna" och in i salongen för att dansa.

De fyra timmarna gick mycket snabbt, sedan hade vi sällskap tillbaka till Leningrad och väntade på att bli hämtade av miliserna, men inget sådant hände. För säkerhets skull steg vi av tillsammans med våra nyvunna bekanta ett par hållplatser före den slutliga tilläggsplatsen mittemot Eremitaget, framför Peter den Stores staty, och skildes under ömsesidiga önskningar om en god fortsättning på visiten.

CM sekreterare 1978-09-07

Preliminär plan för biltransporter vid besök av Sovjetunionens marinchef i Sverige 12 - 16 september 1978

Flottamiral Gorsjkov Fru Gorsjkova Konteramiral Putintsev Kommendör Fedunkin Överste Malygin Örlogskapten Kosjkin. Kommendör Konovalov Fru Konovalova

Kapten AstakhoN,

Gor Fru G Pu

Fe ,

Mal

Adj Kon

Fru Kon Ast

V

CM

Fru L Rhe Hell Åk Kron CM adj iceamiral Lundvall

Fru Lundvall

Konteramiral-Rheborg

Kommendör-Hellström Kommendörkapten Åkerhielm

Kommendörkapten Kronberg Fru Ginsburg

Kapten Fischerström

Utnyttjade bilar

1

ur Fo 44/KörC vpl Sjöstedt

ur Fo 44/KörC ur Fo 44/KörC vpl Spång

ur Fo 44/KörC ur Fo 44/Körc ur Fo 44/KörC

Mercedes (7-sitsig)

2 Mercedes nr 17600

3 Mercedes(7-sitsig)

4

5 Volvo nr'40330

6 x)

7

8 Buss (10 pers)

D irektiv till bilförare

Bil skall vara framkörd senast 10 min före i planen angiven avgång stid.

Vid tveksamhet, incident, svårighet att hålla tid etc - ta kontakt med

)

CM sekr (Fru Nelson)

CM adj (Kn Fischerström)

Följeoff (Kam Rheborg)

tel 67 95 60bostad 62 72 96

tel 6795 60 bostad 773 31 18

tel 2210 20 (Grand Hotel)

Under alla dessa flott- och flygbesök arbetade den kommunistiska propagandan mot informationsutbyte och publicerade med jämna mellanrum en del artiklar som väckte en viss munterhet och även förargelse. Alltför många var rena lögner och oblyga försök att diskreditera västerlandet.

PROPAGANDASTORM MOT BALTER.

Officiella svenska kretsar angrips i Sovjetpressen

Den sovjetiska flottbesöket i Stockholm i mitten av juni har fått bilda bakgrunden till ett nytt märkligt angrepp i rysk press mod de baltiska flyktingarna i Sverige. I en synnerligen frän artikel i regeringsorganet Izvestija, rubricerad ”50 minuter i ormboet”, anklagas ”officiella svenska kretsar” frö ”bistånd åt detta avskum*”. Artikeln har signerats av tidningens ”specielle korrespondenten” i Stockholm, V. Golijtsev.

På svenska UD förklarar man för Dagens Nyheter att mannen är fullständigt okänd där. Izvestija har en permanent Stockholmskorrespondent, vars namn dock inte figurerar i sammanhanget.

Skildringen börjar i Blå hallens i Stockholms stadshus, där ryska östersjöflottan s sång- och dansensemble uppträdde under flottbesöket vid en sammankomst, anordnad av Förbundet Sverige-Sovjetunionen. Golijtsev uppger att föreställningen stördes av en ”fräck baltisk provokatör”, som uppmanade Sovjetflottister av lettisk härkomst att ”hoppa av”. De skulle få all hjälp de behövde härför om de besökte huset Västmannagatan 27, där ”dras lettiska bröder” stod beredda att ta hand om dem.

”Provokationsförsöket” avstyrdes, enligt Izvestijaskribenten, snabbt av några ”förgrymmade svenskar” bland publiken, av vilka en presenteras som ”byggnadsarbetaren Sven Lind”. Svenskarn blev indignerade över baltens uppförande och stod beredda att gå handgripligt till väga mot honom. Han fann det i denna situation vara bäst att rymma fältet, heter det.

”Sven Lind” förklaras härvid ha uttryckt sin sinnesstämning med orden: ”Dessa smutsiga typer missbrukar vårt lands gästfrihet, Det stinker om dem till och med under denna underbara konsert.”

”Ondskefulla emigranter”.

Stockholm har med bistånd från Sveriges borgerliga högerpartier fåtalig men synnerligen ondskefulla emigrantorganisationer grävt ned sig, fortsätter Goljtsev. De består av avhoppare och förrädare som flytt från Sovjet-Baltikum. Dessa politiska li, som förlorat varje samband med hembygden, har fräckheten att utge sig vara ”befullmäktigade representanter” för estniska, lettiska och litauiska folken. De håller på och bildar egna ”regeringar”., ”parlament”, varjehanda kommittéer, de ordnar val, skickar omkring noter, utfärdar protester och krav, väsnas i pressen, skapar intryck av aktiv verksamhet och höjer därigenom sitt värde för den skandinaviska reaktionen, som lätt nappar på antikommunism.

I slutet av 1950 bildade dessa Sovjetfientliga organisationer ”Balternas samarbetskommitté” för att ”konsolidera” k rafterna och ”samordna” sin undermineringsverksamhet. Där anges tonen av lettiska företrädare, skriver Izvestijamedarbetaren.

Visit på Västmannagatan

Vägledd av min önskan att få klarhet i vad det är för ett byke som kallar sig ”Balternas samarbetskommitté”, beslöt jag mig för att avlägga en visit på *”Västmannagatan 27”, där avhopparna inrett sitt ”ormbo” deklarerar Goljtsev.

För ”visiten” redogör Goljjtsev på följande sätt:

- ”Jag begav mig i väg till Västmannagatan 27 i sällskap med en av mina svenska vänner. Efter att ha gått in genom porten befann vi oss i e4n bred korridor. Till vänster om porten var en förteckning över hyresgästernas upphäng. I slutet på denna stod; ”Lettiska centralrådet i Sverige”, ”Lettiska nationella fonden”. Bredvid fanns en liten karta över Stockholm uppsatt. Ingen tvekan, vi hade kommit till rätt adress.

Sedan vi sett oss omkring gick vi till den våni8ng som upptas av fonden. På dess dörr satt två patentlås – ett litet av vanlig typ med samma utseende som på alla de övriga dörrarna, och ett av osedvanliga dimensioner, specialmonterad.

Vi tryckte på ringledningsknappen. En öronbedövande ringsignal av samma styrka som annars används för brandlarm blev resultatet. Den lät höra sig och dog ult. Vi tryckte på knappen en gång till. Innanför dörren hördes steg och en ”kvinnoröst frågade:

- Polisen?

”Detta är en svensk”

- Nej, sade min vän på svenska. Detta är en svensk. Dörren öppnades. En

Medelålders dam bar oss stiga. In. Vi befann oss inne i en lägenhet som gjorts om till tjänstelokal.

Genom en mörk korridor fördes vi av kvinnan, som presenterat som som föreståndarinna för fondens byrå, till ett stort rum vars fönster vette mot gatan. Jalusierna var dock helt fördragna. I rummet stod några små bord. De var nedskräpade med av

emigranterna utgivna tryckalster – tidningar, tidskrifter, några ömkliga små böcker.

Medan min vän samtalade med damen tog jag rummet i betraktande. Den estetiska delen av väggen till höger om ingången upptogs av en sstor karta över Sovjetunionen, påmålat med röd färg. På den löpte från Stockholm ett knippe vita pilar som slutade någonstans bortom Ural.

Vi frågade vad pilarna betydde.

De är riktningen för vår propaganda i det förslavade hemlandet, svarade

föreståndarinna inte utan skryt i rösten.

I rummet fanns en tablå över resdovisningssiffror för de s k ”julhjälpen” med en lista över influtna bidrag. Under hela vintern hade ledarna utan några samvetskval fiskat kronor ur fickorna på gemene man bland emigranterna. Men insamlingen gav bara 2 968 kronor.

På en av väggarna hängde en transparang. På den fanns denna appell till unga letter:

- ”Tro inte på kommunistpropagandan, återvänd inte till Sovjetunionen.”

Damen visade oss även ett annat rum, där det låg paket av något slag.

Detta är propagandalitteratur. Vi sänder över den till Baltikum med

sjömän och turister. Tyvärr är det inte många som vill ha den.

Mina herrar, ni har kommit på en föga lämplig dag, ursäktade sig damen.

Helgen står för dörren, våra ledare har rest bort för att rekreera sig.

Och hur kommer det sig att ni själv stannar kvar i Stockholm?

”Lyx att åka ut på landet”

Lyxen att vila ut i skärgården eller ute i landsorten kan bara förmöget folk kosta på sig

Ledarna för emigrantgången är rika människor. De tog

med sig massor med värdeföremål från Sovjet-Balticum, i Sverige har de köpt sig hus, villor, lyxyachter och bilar. Utan att sätta allt för stort hopp till att deras

”befrielseplaner” skall förverkligas fortsätter de med att lägga pengar på

hög. Vad gemene man bland emigranterna beträffar, så är de tvungna att försörja sig genom arbete av tyngsta slag. En del av dem söker, trots emigrantledarnas skrämseltaktik och provokationer, rycka sig loss ur det borgerliga ”paradiset” och återvända till hemlandet. Andra av dem har tagit avstånd från medverkan i emirgrantorganisationernas skumma verksamhet, de litauiska cellerna har exempelvis fallit sönder och upphört att existera.

”Professionella spioner”

Ytterligare en del av dem, den tredje, de mest förbittrade,

vrande polise, straffkommendomedlemmar, nazihantlangare fortsätter med sitt invanda ”arbete”. De är professionella spioner och gangsters som utför de smutsigaste uppdragen från främmande länders underrättelseväsen.

Vi tillbringade 50 minuter i deras näste. Under denna tid var det ingen som kom på besök, ingen som ringde. Det stod klart, att balternas s k centrum kort och gott utgör ett förbrytartillhåll för politiker som för länge sedan blivit bankrutt och som håller å att förlora forfästet till och med i emigrantmiljön. Det framkallar undran varför man på officiellt svenskt håll ger det avskum sitt stöd, slutar Goljtsev sin berättelse.

Vid ett besök som Dagens Nyheter medarbetare gjorde på måndagskvällen i fastigheten Västmannagatan 27 konstaterades bl a:

Namnskylten i porten upptar inte Lettiska centralrådets som hyresgäst.

”stockholmskartan” är en utrymningsplans för fastigheten.

Låsen på dörren till fondens lägenhet är båda av ordinär typ utan uppseendeväckande dimensioner.

Ringklockan avger en signar med normal ljudnivå – som ”brandlarm”, är den helt oduglig.

Inte någon av fondens rum har några ”små bord”.

Kartan över Sovjetunionen visar inga ”vägar för från Stockholm utgående emigrantpropaganda”. Däremot illustrerar den, med utgångspunkt från Riga, orter i ryska Centralasien dit lettiska ungdomar deporterats.

Fönstren i lägenheten saknar jalusier vilka följaktligen inte kunde ha varit ”helt fördragna”, etc.

Av ett samtal med generalsekreteraren i Lettiska nationella fonden i Skandinavien framgår att fonden under de 15 år den existerat inte haft en enda kvinnlig anställd med d undantag av en städerska.

Några ”tablåer” över insamlingsresultat” har inte funnits uppsatta i lokalerna och siffran 2948 kronor var helt obekant. Inte heller har man haft någon transparang upphängd på väggarna.

Inom fonden har en undersökning gjorts och dennas resultat blev att något besök av det slag som skildrats i Izvestija över huvud taget inte ägt rum inom fondens lokaler, tillade det. L:S. (Dagens Nyheter 3 juli 1967)

Ryssens uppfattning diffus om den svenska demokratin.

F.d. boråsare i Ryssland: (Sten. Damberg Hallands Nyheter 620728)

Ryssarna i allmänhet har ett mycket diffust begrepp om Sverige och svensk demokrati. Berättade ingenjör Albert Kronberg, före detta boråsare, numera verksam vid Atomenrgis anläggningar i Studsvik. Han var för en tid sedan med vid det svenska flottbesöket i Leningrad och eftersom han tjänstgjorde som tolk, kom han i nära kontakt med ryssar av båda könen. De är vänliga, glada och hjälpsamma, berättar ingenjör Kronberg, och åtminstone i Leningrad såg de ut att ha det bra. De var välklädda och det var faktiskt inte mycket som skiljer dem från västerlänningar i gemen. Det svenska flottbesöket väckte stor uppmärksamhet och jag tror att det tjänade i positiv riktning, när det gäller att skapa god vill på den andra sidan Östersjön.

Just nu njuter ingenjör Kronberg tillsammans med sin familj en välbehövlig semester vid Skrea strand i Falkenberg. Men den klädsamma solbränna, som han visar upp, är inget minne från Leningrad, utan en äkta ”skreaprodukt”, om man nu kan tala om ”produkt” i detta sammanhang.

Ingenjör Kronberg, som kom till Sverige

1946, närmast från Finland, har varit verksam i såväl Falkenberg som Borås innan han tog ingenjörsexamen. Efter anställning vid en instrumentfabrik i Hägersten flyttade han för några år sedan till AB Atomenergi i Stockholm och följde sedan med till företagets anläggning i Studsvik och är bosatt i Nyköping. Efter erhållet medborgarskap gjorde han sin värnplikt vis kustartilleriet, blev sedermera uttagen till tolk och är som sådan löjtnant och placerad vid försvarsstaben. Under rysslandsbesöket, hade han kaptens rang.

Det var de tre jägarna Halland, Öland och Östergötland som gjorde visit i Leningrad. Chef var amiral C.E. Blidberg och flaggskepp var Halland, berättar hr Kronberg.

Efter en mycket behaglig färd över Östersjön kom vi till Leningrad, där vi ankrade upp i stadens centrum mellan Palatsbron och Löjtnant Schmidts bro, omtalar ingenjör Kronberg. Redan från början fick vi ett mycket hjärtligt mottagande av leningradsborna.

Sammanlagt var vi 650 svenskar på de tre jagarna och under permissionerna fick manskapet ströva omkring var de ville. Några inskränkningar var det aldrig tal om och man fick fotografera hur mycket man ville och var man ville. Pojkarna passade naturligtvis också på att fraternisera med de vackra flickorna i Leningrad. Språksvårigheterna var förstås påfallande, men i stort sett redde allt upp sig bra.

Vi bjöds också på rundresa i den stora staden. Bland annat fick vi studera den förnämliga tunnelbanan, en verklig sevärdhet, som på sina håll ligger ändå till 40 meter under marknivån. Stationerna utmed tunnelbanan var utformade på ett helt annat sätt än vad vi är vana vid, bl.a. kunde man inte undgå att lägga märke till att stationerna var utrustade med en hel del av vad vi kallar 2snickarglädje”.

Renligheten på gator och allmänna platser är känd som typisk för städerna i Ryssland. Leningrad utgjorde härvidlag inget undantag. Folk lägger papper och skräp där det skall ligga och vi har faktiskt en hel del att lära i den vägen. Man har också rätt mycket grönområden i Leningrad och det är påfallande hur folk söker sig till dessa områden för vila och avkoppling.

Under rundresan besöktes också Eremitaget och ryska museet, båda sevärdheter, som man gärna bevarar i minnet. En del av personalen fick också tillfälle att se fotboll på Kirov-stadion, som rymmer nära 100.000 människor.

Under två dagar hade leningradsborna tillfälle att besöka de svenska jagarna, och detta tillfälle tog de i akt, Säkert ett, p0ar tusen sjöintresserade ryssar trängdes ombord på jagarna, som tydligen imponerade så smått.

Ryssarna är mycket utåtriktade, något som man nogsamt fick erfara under de frågestunder, som var ordnade ombord. Särskilt intresserade var de av den svenska standarden, om lönenivån för de svenska arbetarna och om livsmedelskostnader. Man kunde inte undgå lägga märke till at de hade mycket diffusa begrepp om svensk demokrati.

Gång efter annan fick man frågan, huruvida inte kommunistpartiet var förbjudet i Sverige. Det väckte också förvåning när man talade om, hur få kommunister det egentligen finns i vårt land.

En annan sak som förvånade leningradsborna mycket var att vi bara har 12 månaders militärtjänstgöring. Och det, kanske inte är så underligt om man tar i betraktande, att ryssarna just nu har 3 1/5 – 4 år. I rättvisans namn skall emellertid framhållas, att i denna utbildning också ingår en viss yrkesutbildning.

Besöket i Leningrad blev i alla avseenden lyckat. Programmet var mycket vältecknat, mottagningar, rundresor och visiter avlöste varandra. Och för åtskilliga var det bara att konstatera att ryssarna skiljer sig mycket litet från oss västerlänningar.

Enbart det en värdefull upptäckt, att lägga på minnet

Med flottan i österled

(Karlskrona tidning juli 1967)

Flaggstyrman Möller berättar om Kustflottans Leningradsbesök och om en kväll hos min kusin Vera Petrovna Bakhlanova på Gavanskajagatan i hennes enrumslägenhet.

De svenska jagarna Södermanland och Uppland har varit på ett fem dagars flottbesök i Leningrad. Besättningarna fick då tillfälle att närmare studera den sovjetiska storstaden vid floden Nevas mynning. Flaggstyrman Sture Möller på Södermanland berättar här intryck från besöket

Syrenerna blommade i alla Leningrads parker. På huvudgatan Nevskij Prospekt var folk sommarklädda. Vid badstränderna var bikinin i majoritet. Den svenska kustflottan brukar en gång på sommarhalvåret besöka någon av de närmaste utländska städerna och i år ställdes kursen mot öster, mot en del enheter till Finland och jagarna Södermanland och Uppland mot Sovjet och Leningrad.

Avfärden skedde den 14 juni och över en alldeles spegelblank Östersjö kunde de sista uppsnyggningarna göras. Vädret var så fint att fartygschefen kommendörkapten Stig Strömbäck kunde stoppa maskinerna varefter besättningen samlades på backen till en trevlig skeppsafton. Det var fartygets egna förmågor som underhöll kamraterna med sång, spel och skeppshistorier.

Salut och parader.

Fredagen inföll med ett strålande väder och ute till sjöss kom sambandsofficerare, lotsar och den svenska marinattachén. Vid Kronstads fästning avgavs salut för den sovjetiske nationen. Inne i Kronstads hamn låg bland annat den sovjetiska kryssaren Kirov, som snart skall besöka Stockholm. På samtliga fartyg paraderades folk och på kajen stod parradtrupp med musikkår. Färden gick nu i floden Nevas inte så värst klara vatten och de småningom dök Leningrad upp med Isaakskatedralen stora utmärkande silhuett. Vid tilläggsplatsen väntade ånya ett hederskompani med musikkår. Så fort landgången var utlagd försvann flottiljchefen kommendör Gunnar Grandin åtföljd av tolk och sambandsofficer för att avlägga visiter, vilka sedan besvarades med återvisiter.

Efter detta var det fritt fram för besättningen med utfärder och permission. Själv hade jag på kvallen nöjet att bli bjuden på middag hos äldste marina chefen i Leningrad. Man har förut hört beskrivningar på det överdåd av mat och dryck som brukar förekomma vid ryska fester, men det är betydligt överdrivet. Visserligen är rysk kaviar en sensation, men i övrigt var det ett ordinärt, svenskt smörgåsbord som serverades med åtföljande varmrätt. Kaffet var det bästa jag fått hittills. Två timmar exakt höll middagen p och där efter hade jag nöjet att följa med en av tolkarna när han besökte barndomsbekanta. Huset de bodde i var av vanlig svensk och 1890-tlas typ med högt i tak och en hel del stuckatur högst upp på väggarna. Lägenheterna var i relativt gott skick med parkettgolv, gasspis och wc men varje familj hade bara ett rum kök och övriga utrymmen var gemensamma.

Möblerna var lite blandade men det fanns en del av modernt snitt och såväl radio som TV.

Historiska byggnader kvar.

Lördagen kom med lika strålande väder som dagen innan. Besättningen hade fördelats till en massa utfärder på olika håll i staden. Tyvärr hade jag inte turen att komma med på någon utan fick göra Leningrad på egen hand med en karta i handen. Man har hört många historie om vad som skedde vid revolutionen men de stora palatsen och andra historiska byggnaderna har ryssarna bevarat med ganska stor pietet. Visserligen kanske några användes till lagerbyggnader men i de flesta har man inrymt museer, skolor, statliga och kommunala förvaltningar. Vid vårt besök höll flera av dessa byggnader att få en utvändig uppsnyggning för att komma fram i sin rätta glans till 50-årsminnen av revolutionen som firas i höst. Jag besökte tillsammans med några kamrater i första hand Isaakskatedralen, vilken är den praktfullaste kyrka som jag har set under alla mina besök utomland. Den kan inte beskrivas utan måste ses och det skulle behövas dagar för att i detalj studera. Lägger man sedan till Vinterpalatset och Sommarpalatset, det första med sina enorma samlingar av konst, det andra med sin park, fontäner och statyer så är en145-dagars vistelse för dem som är kulturellt intresserad i minsta laget.

De för övriga Ryssland så karakteristiska lökformade kupolerna är mycket lite företrädda i Leningrad. När man studerar dessa stora byggnader så förstår man varför ryssarna såväl 1905 som 1947 gjorde uppror. I hale Nevas deltaland finns ingen sten utan den har fått forslas fram från andra delar av Ryssland. Vissa pelare bl. a. vid Isaakskatedralen, är hela granitpelare som är polerade och väger cirka 110 ton.

När man sedan ser alla flodarmarnas sidor som är stensatta med granitblock samt fästningsanläggningar av sten och vet att de som har gjort arbetet var tvångskommenderade, visserligen ibland med förskönade omskrivningar, men dock i praktiken slavar då förstår man att de ville kasta av sig oket.

För dagens betraktare består ju skönhetsvärdet, men när man sedan betänker priset så förstår man att de härskande åp den tiden inte hade så mycket till vöers för gemene man.

Nordiskt mönster.

Staden är uppbyggd i nordisk mönster och när man vet att staden grundades som ett värn mot de krigiska svenskarna är 1803 så är det många likheter med Karlskrona som kan spåras. Fästningen vid Kronstadt har mycket gemensamt med Kungshomsfort och där finns nästan en kopia av fyren God natt. Gatorna är mycket breda och ofta försedda med trädplanteringar i mitten eller vid sidorna. Då förekomsten av bilar enligt svenskt mått är minimalt så verkar gatorna mycket breda. Vi brukar säga att Stortorget i Karskrona är stort, men slottsplatsen utanför Vinterpalatset kunde säkerligen rymma fem av våra torg. Bilar fanns det lite av, men däremot ett rikt förgrenat nät av bussar, trådbussar och spårvägar. Jag förstår att så nära det ryska folket kommer man aldrig som i ett av dessa transportmedel. Det svenska ärlighet talas det om ibland, men i de ryska bussarna och spårvagnarna fanns det inga konduktörer utan endast en kassa, där var och en lade ner avgiften. Jag såg vid flera tillfället att någon längst bak sände fram avgiften genom passagerarnas förmedling och så småningom kom det tillbaka en biljett. Ett annat exempel är att en av mina kamrater glömde sin kamera, på en parksoffa. När han hade avlägsnat sig ett par hundra meter kom en pojke springande med den.

Dämpat nöjesliv

På lördagskvällen skulle vi se på nöjeslivet. Det var endast på två hotell, avsedda för turister med skattefria affärer. Europa och Astoria, som jag såg med dans och servering. Däremot i alla parker var det små politiska diskussionsklubbar eller schackklubbar i gång med sin verksamhet. Vide en park vid Nevskij Prospekt var det entréavgift på 20 kopek (cirka 1 kr). Där inne förekom teater och musik och vi satt där inne i tre timmar. Det var en upplevelse att se det intresse som visades för alla de begivenheter som fanns. I Ryssland betraktas de som ett skällsord att inte var kulturellt intresserad. Sp gott som alla som satt i kommunikationsmedlen hade en bok och läst. Folks som vandrade omkring hade en bok under armen eller i väskan och i hemmen fanns det rikligt med böcker. Det enda jag kunde stava mig fram till var Tolstoj, men det fanns givetvis flera författare representerade. Denna kväll tog vi tunnelbanan och dess konstnärliga utsmyckning är värt ett kapitel för sig. På söndagen hade jag vakt vilket innebar att man lugnt fick hålla sig ombord och ta emot flottiljchefens partygäster och i övrigt se kamraterna gå iland. Flera av dem var på en balettafton på teatern och de sade efteråt att det var et minne för livet. De trodde att en sådan trupp inte kunde får fram i Sverige om man rätt slog ihop alla våra balettkårer.

Fabriksbesök.

Måndag kom med lika fint väder och ryssarna sade att det är tydligen svenskarna som har det fina vädet med sig som kompensation för gamla oförrätter. Detnna dag var jag med på ett besök på en elektrisk industri som gjorde turbiner och generatorer. Fabriken hette Elektrosila och var grundad 1898 som en sammansättningsfabrik för den tyska firman Siemens och Halske. Vi mottogs av områdespartisekreteraren och komsomolsekreteraren. De var båda anställda av firman men var nu förtroendevalda och friställda med lön från firman för att ta hand om partiarbetet bland arbetarna respektive ungdomen. De informerade oss om firmans historia som t. ex. produktionen, Vi fick också tillfälle att ställa frågor om olika saker. Det framgick att firman hade cirka 10,000 anställda med särskilda barndaghem och skolor för såväl ungdom som äldre, vilka ville vidare utbilda sig inom yrket eller allmänt. I fackföreningen var så gott som alla med men de betonade att anslutningen var fullkomligt frivillig. Dock medförde fackföreningsanslutningen vissa ekonomiska fördelar. Inom ungdomsrörelsen var det bara de bästa som fick komma med så där skedde ett visst urval. Vid denna fabrik var cirka 1800 anslutna till komsomol. I ungdomsrörelsen var de med som var i åldern 18-28 år. Hur stor anslutning till partiet var gick inte att få fram.

Medelförtjänsten låg vid denna fabrik på cirka 225 rubel per månad (1 rubel: 5:75 ). Jag hörde i andra sammanhang att en skicklig arbetare kunde komma upp i 150 rubel inom metallindustrin och i sällsynta fall 160 rubel. De som tjänade under 80 rubel per månad var befriade från skatt, medan över detta belopp fanns en progressiv skala från 7 till 12%. Med viss förhöjning för ungkarlar och viss lindring för barnfamiljer. Pension utgick med cirka 50-60 procent beroende på anställningstiden. Jag hörde också att en pensionär som fortsatte att arbeta miste halva pensionen, men fick behålla lönen. Pensionsådern var för kvinnor 50 år och män 60 år. Inom vissa tunga yrken kunde åldern gå ner till 40 resp. 50 år. Likalönprincipen var full genomförd. Sjuklönen för olycksfall i arbete var 100%. Vid vanlig sjukdom fanns en kvalifikationsgräns att man skulle arbetat tre år inom företaget. Då fick de 50% av lönen. Därefter steg det beroende på anställningstiden, så det högsta som utgick var 90 %. Semestern var 22 arbetsdagar men steg sedan lite efter tjänsteåren. Företaget hade eget semesterhem. Enligt partisekreteraren hade hälflten tidlön och hälften ackord. Det fanns sex olika avlöningsklasser där eleven började klass (och den skickligaste i klass 6.

Sjlkva fabriken skilde sig i stort inte från en liknande svensk, utom kanske att vissa skyddsanordningar saknades. Turbinerna som tillverkades när vi gick runt var på 350.000-500.000 kilowatt men hde höll på att projektera turbiner på 800.000 - 1.000.00 kilowatt. Förutom till den inhemska marknaden producerades för export till 28 olika länder. Man försöker t.o m. komma in på den amerikanska marknaden.

Familjefest.

På måndagskvällen var jag inbjuden på en familjefest. Det var lite av småländskt kalas över det hela. Man blev trugad till det oändliga och värdinna vill helst att man skulle äta sig proppmätt av varje rätt. Stämningen var glad och otvungen och det kan aldrig bli för många gäster. På natten när avi vandrade hem till vårt fartyg hade man fullt med ryska folksånger i huvudet för när det är fest så skall det spelas och sjungas. I övrigt kan man väl säga att folk är lidelsefullt intresserade av utvecklingen i Främre orienten fast sympatierna tycks ligga på arabländernas sida. Utvecklingen i Kina har också satt sina spår. Man är för att ta ett milt och mycket ledsen på kineserna. Det har man från ryskt håll pumpat in stora belopp i Kina, dels har man en tid haft så mycket kinesiska studerande så att de ryska ungdomarna inte har haft möjlighet att studera bara för att skolorna fylldes av kineser. Det tack man nu har fått från Kina synes gemene man upplever mycket bittert. Vidare har man väl vid de högre skolorna vissa rasproblem, då det som regel är bättre mans barn som kommer till Ryssland från 7-länderna. Man har fått uppleva att det demonstreras i Ryssland mot Ryssland och det förbättrar säkerligen inte situationen. Det har ju gått så långt att för någon tid sedan en neger blev knivskuren till döds.

Ryssen har det väl med vårt sätt att se det knapert med en svår bostadsbrist, låga löner, och med i många fall lika stora kostnader som vi har. Exempelvis så kostar kött omkring 2 rubel (11.50) en kostym cirka 400 kr. Däremot är hyrorna billiga och brödet, som inom parentes är förträffligt. våra svenska brödtillverkare rekommenderas ett studiebesök.

På tisdagen var det tid att ta avsked av Sovjet och Leningrad. Det hade varit ett intressant besök åtminstone för mig som för första gången sett det stora landet i öster. Strax före kl.12 marscherade hederskompaniet upp med musik och befälhavande amiralen gjorde en sista visit ombord. På de svenska fartygen beordras paradstationer och programenligt kl. 12 kastade Södermanland och Uppland loss medan kajen var full av vinkande människor. Några timmar senare gjorde vi paradstationer igen när vi passerade Kronstadts fästning och se när vi gjorde avtropp från stationerna då började regna och nu ligger vi i Karlskrona igen och så här på onsdag kvällen kommer många att vända hem med balalajkor och andra utrikespinaler.