Den första fjällvandringen i Lappland

Första dagen, fredagen den 1963-08-23

Abisko Turiststation - Abiskojarestugan.

Den ursprungliga meningen var att vi skulle ha besökt både Narvik och Kiruna, men på väg upp ändrade vi våra resplaner. Då vi reste upp huvudsakligen för att vandra, tyckte Tomas att vi också skulle göra det och lämna Narvik och gruvorna till en annan gång.

Därför klev vi av tåget i Abisko och startade vår lilla promenad redan samma eftermiddag. Avståndet till stugan i Abiskojaure var bara 15 km och vi räknade med att hinna fram dit före mörkrets inbrott. Efter diverse förfrågningar på Abisko Turiststation angående färdvägar och båtlägenheter på Stora Lulevatten var vi så ute på Kungsleden. Färdvägen var mycket vacker och omväxlande till att börja med. Ibland kanske alldeles för fin och lättgången, det fick vi nog erfara senare. Över de värsta ställena var det spänger utlagda, vilket ingalunda var fallet i fortsättningen.

- Bara de har lyckats locka ut de stackars turisterna långt ut i ödemarken så lämnas de helt åt sitt eget öde, sade Tomas vi ett senare tillfälle på ett vaddställe, när vi väl hade behövt en ordentlig spång att gå över.

Färden gick först utmed den forsande Abiskojokken vara två tillflöden Nissanjokk och Pallenjokk man går över på broar och senare går färden utmed Abiskojaure-sjön.

Vid framkomsten till sjön satte vi oss ned och åt vårt första mål mat i det fria. Så mycket blev det inte, vi skulle ju laga riktig soppa vid framkomsten, men lite choklad piggade upp oss och färden kunde fortsätta. Det kom något duggregn och vi hade en regnbåge bakom oss en lång stund, kvällssolen som tittade fram över molnkanten bröts i duggregnet och diset med en praktfull regnbåge som resultat. Terrängen var tämligen fin och jämn, en riktig turistterräng och färden gick raskt undan.

Ca 2 km innan man når Abiskojaure, stöter stigen samman med en traktorväg, Abisko-Sjangeli, vilken man följer delvis utmed sankmark på östra stranden av Abiskojaure fram till sydändan av sjön. Över Kamajokk, Abiskojaures tillflöde, går man på en hängbro och har därefter endast 200 m kvar till stugan, där vi var vid sjutiden. Hela leden går igenom Abisko nationalpark.

Turistsäsongen nalkades mot slutet och förutom stugvärden fanns där bara ett medelålders tyskt par från Hannover. I stugan fanns det primuskök och vi behövde inte plocka fram vårt fältkök, rödspriten skulle sparas till senare tillfällen.

Vi lagade blåbärssoppa. Den smakade alldeles utmärkt, därefter var det dags att intaga britsarna och vila ut efter den första dagens lilla etapp för att i morgon med förnyade krafter kunna angripa Kungsleden på vår vandring genom den storslagna fjällnaturen.

Andra dagen, lördagen den 1963-08-24

Abiskojaure - Alesjaure (21 km)

Från Abiskojaure gick färden vidare, första sträckan är ganska bre, relativt slät mark, men redan efter några kilometer, efter att ha gått över den snabbt rinnande och skummande Siellajokken på hängbro, börjar stigningen. Omedelbart efter hängbron är det en mycket brant stigning, den tog nästan andan ur oss, men upp kom vi till 700 m nivå, pustande och andfådda av den ovana ansträngningen.

Till vänster om färdvägen ligger Keronstugorna och i närheten av dem betade en renhjord så fjällidyllen var fullständig. Här lämnade vi björkskogen, som vi inte skulle få se på flera dagar, först i Ladtjodalen skulle vi träffa på träd igen.

Från 700 m nivån hade vi en fin utsikt mot norr och björkskogen. Färden gick vidare över Tjåmohas och mot söder hade vi ett visträckt perspektiv över Alesvatten med sjöarna och Kåtotjåkko i förgrunden. Från passet bär det nedåt på lättgången hed, snart öppnar sig åt öster bortom Apparjaure Alesätnos breda dalgång, som leder fram till Rautasjaure i öster. Därifrån fortsätter man längs Mesakjaures och Alesjaures (Vuolle och Paijeb Allesjaure) sandstränder, delvis bevuxna med låga videbuskar. Öster om sjöarna reser sig utlöpare från Kåtotjåkkomassivet med glaciärer, inramade i djupa nischer. Vid sydändan av sjön, där Alesjokk rinner in, ligger Alesjaurestugorna. Vi hade Tjålemtåkko-ryggen på höger sida och därifrån rann det ett oändligt antal jokkar, efter några dagars regnande bestod hela bergsluttningen mot Vuolle Alesjaure och Pajeb Alesjaure av ett enda stort träskmark, som vi skull forcera.

Redan efter några hundra meter blev Tomas blöt om fötterna och pjäxorna började skava. Vi fick stanna så att han kunde byta sina pjäxor mot gymnastikskor och torra strumpor. Efter det gick vi litet högre upp på sluttningen, där inte bäckarna hade hunnit breda ut sig och där vi kunde hoppa över dem.

Strax efter att vi hade passerat en ganska svårgången och tung myr, upptäckte Tomas att han hade tappat sin stickade mössa. Den hade suttit fastsurrat i ryggsäcken.

- Ja den kan inte vara längre bort än där, sade han, och pekade på en liten höjd ca 500 m från oss. Den hade vi passerat för en stund sedan.

Vad skulle jag göra? Jag hade god lust att skicka honom själv att leta efter mössan, men insåg dock att då skulle vi inte komma fram till Alesjaure under dagens lopp. Jag tog av min ryggsäck och gjorde en snabbmarsch tillbaka. Ungefär halvvägs kullen hittade jag mössan och färden kunde gå vidare. Vid middagstiden slog vi oss ned vid en bäck. Det regnade smått så vi kunde inte bli alltför långvariga, utsikten lockade inte heller till några större upplevelser, dis och dimma låg över hela dalen. Marken var blöt och vi fick utnyttja plastskynkena för att inte bli våta nerifrån då vi satte oss. Det var inte så regnigt att vi hade behov att plocka fram hela regnstället.

Efter vår ”snabbmiddag” bestående av champignonsoppa, kunde vi fortsätta vår färd i fjällvärlden. Vid fyra-tiden var vi framme i Alesjaurestugorna. Stugorna var ännu tomma, inte heller här fanns där något ved upphugget eller städning utfört av föregående gäster. Dessa hade varit slarviga med gästfriheten och de självklara plikterna att inte gå ifrån stugan förrän vedlåren är fylld och stugan städad. Nu blev det för oss att gå ut i duggregnet och sätta igång med vedhuggningen. Vid sådana tillfällen är det inte några vackra tankar man tänker om sina medmänniskor och speciellt fjällvandrare.

Framemot kvällen fylldes stugan till bristningsgränsen. Det kom folk från både Vistas, Sälka och Abiskojaure, genomblöta, trötta och hungriga var de allesammans och säkert var det några som tänkte att det skulle inte bli några flera fjällresor hädanefter, bara man kom fram till civilisationen. Allt efter som kläderna torkade och magarna mättades lättade stämningen och till slut blev det riktigt gemytligt i stugan. Man diskuterar olika färdvägar, deras för- och nackdelar, svårighetsgrader o s v.

Så småningom tystnar dock samtalen och gästerna troppar av en efter en för att lägga sig och vila ut till följande dagens strapatser.

Tredje dagen. Söndag den 1963-08-25.

Alesjaure - Sälka (22 km)

Från stugorna i Alesjaure gick färden mot Sälka - en sträcka på 22 km. Stigen går utmed den breda Alesvagge med sina branta fjäll med många glaciärer av vilka man särskilt kommer ihåg Påsråtjokkojöklarna (1982 m ö h). Efter några kilometer möter man den första svårigheten på denna delsträcka, vadet över Allesjokk. Först trodde vi att vi skulle klara oss någorlunda torrskodda över, jag kanske kunde bära över Tomas så att han slapp bli våt om fötterna. Jag gick något uppför jokken i förhoppning om att finna ett lättare övergångsställe, men trots mina bemödanden kunde jag inte hitta något bättre. Jokken blev allt stridare och stridare, det var bara att vända tillbaka till det av STF utstakade övergångsstället och börja vad. Jag gick först och klarade nästan av hela vadet, men den sista biten lät sig icke betvingas, jag fick vatten över stövelskaften. På andra stranden lade jag min ryggsäck, gick tillbaka för att hämna Tomas och bar honom över.

Väl över vadstället var det bara att dra av stövlarna, hålla ut vattnet (minst 1 liter/stövel) och ta på mig torra fotlappar. Jag hade inte några gummistövlar utan gick i mina gamla militärstövlar från Finska Armén, de som alla soldater fick behålla vid demobiliseringen. I samband med vadet passade vi på att ta vår första rast och äta frukost.

Vi hittade en bra sten, bakom den kunde vi göra upp eld i vårt spritkök. Efter en kort rast i lä för stenen - det behövs ibland stora stenar ty vinden är oftast ganska kall - var det dags att fortsätta vår färd.

På östra sidan om Alesjokk börjar långsamt uppstigningen mot passet mellan Alesvagge och Tjäktjavagge. Sträckvis går stigen över lättgången myrmark. Vi passerade ett renstängsel där en del renar trängdes och blängde på oss en stund innan de satte av i trav med hornkronorna stolt över huvuden. Efter stängslet börjar en ganska svår terräng.

Rätt sent på eftermiddagen var vi framme vid vindskyddet och den sista biten är brant och ansträngande. Vi gick över ett par små snödrivor och var uppe i passet. Äntligen! Från passet har man en hänförande utsikt: i norr den märkliga Alesvagge, i söder djupt under fötterna Tjäktjavagge, som man sedan skall följa i fler mil, ända fram till Singi-stugorna och Unna Järta. I vindskyddet lagade vi till champignonsoppa och vilade oss en halvtimme. Vi kände oss ganska trötta och funderade ett tag allvarligt på att stanna kvar i vindskyddet över natten. Där fanns dock ingen ved att elda med och även om det fanns filtar så att inte hade behövt frysa undernatten så beslöt vi, mycket motvilligt, att trots allt ge oss iväg till nästa stuga. I annat fall skulle vi bli tvungna att stiga upp mycket tidigt påföljande dag och det skulle kanske bli alltför långt att gå till Kebnekaise på samma dag.

Det värkte i ryggen och i benen så fort vi hade kommit utanför dörrarna börjad det regna också, vi fick dra regnställena på oss med detsamma. Nedfarten från vindskyddet är brant på ett par hundra meters avstånd, stenig och slirig var marken efter all regn och nog hade man alltid känning av sina knän. Vindskyddet ligger i norra delen av Tjäktjavagge-dalen, på den vägg som i norr begränsar dalen.

Väl nere i Tjäktjavagge har man framför sig en lättgången fjällhed, där vide och dvärgbjörk förekommer sparsamt. Man vandrar förbi Suortjåkko och närmar sig Sälkatjåkko med dess glaciär. På vandring genom dalen ser man länge passet, de 8 km fram till Sälka-stugorna kunde vi hela tiden se vindskyddet om man vände sig om och tittade.

Vi gick och gick. Dalen verkade oändlig, enligt kartan var den dock bara ca 8 km lång. Det var först i mörkningen som vi äntligen såg Sälka-stugorna, men vi hade ännu mer än 1 km kvar till dem. Stugorna ligger mellan de två armar, genom vilka Räitajokk mynnar uti Tjäktjajokk.

I stugorna var det redan mycket folk. Den stuga, som vi blev hänvisade till av stugvärden, hade två lediga bäddar och värmen i övervåningen var (som vanligt) olidlig. En av vandrarna låg sjuk, han hade legat hela dagen med feber, huvudvärk och brist på matlust. Nu spordes dock att han skulle vara något bättre, han sov. Hans kamrat var inte heller riktigt bra, liten och tjock man med minst 20 kg övervikt redan i kroppen och resten upplagd på britsen. En sådan packning! Hur mycket det var i hoppackat skick vet jag inte, men i ”lös vikt” upptog packningen hela britsen. Behövde man verkligen allt det han hade med sig i fjällen? Hela britsen var fylld med skor (minst 2 par extra) pyjamas, elektriska rakapparat med reservbatterier och en stor mängd konserver. Det syntes på honom att han älskade mat och något spartanskt liv på vakuumtorkade livsmedel var det inte frågan om här. Senare hörde jag att denna enorma packning tog knäcken på honom, han blev utmattad efter några dagsetapper och transporterades till Kebnekajse-stationen med helikopter.

De flesta förstagångsvandrare tar alldeles för mycket saker med sig. Efter några fjällvandringar kommer man underfund att egentligen är det ganska lite som man behöver. Ryggsäcksvikten minskar avsevärt och vandringen blir mycket behagligare när ryggsäckens bärremmar inte trycker så hårt på axlarna. Ryggsäckarna har också blivit bättre med åren, mera anpassade till människokroppen.

Fjärde dagen, måndag den 1963-08-26.

Sälkästugorna - Kebnekaise (27 km)

För att inte komma för sent igång, som fallet var på söndagen, startade vi någon tidigare idag. Klockan 4:45 lämnade vi stugorna i Sälka och riktade kosan mot söder. Vädret var någorlunda torrt, men inte hel riskfritt för regn. På förmiddagen hade vi sol på sina ställen, den långa sugande stigningen mot höjd 1010 m, som rundar Singitjåkko; hade vi sol nästan hela tiden. På passet blev det molnigt och en kall vind började blåsa. Leden fortsätter åt öster genom den ödsliga vackra Ladjovagge, som i syd begränsas av Liddopakte, på vars lodräta, mörka, räfflade fjällväggar dagrarna alltid spelar och ofta följes av väldiga rasbranter. Ladtjodalen är i sin övre del mycket stenig, men trots detta lättgången.

Genom Tjäktjavagge går stigen till största delen i lättgången terräng. På sträckan närmast söder om Sälkastugorna ser man i nord-östlig riktning Påssestjåkko- och Selmatjåkkomassiven. Nallo däremot skymdes av Knivkammens utlöpare. Sedan man vadat över Kaskasjokk, framträder Sälkatjåkkos toppar i nord-västlig riktning, och i nord-öst ligger det taggiga Nipals i fonden av Kaskasavagge.

Den raka Tjäktjavagge tvärar genom några av våra mäktigaste fjäll. Talrika dalar mynnar ut i den, alla med forsande bäckar matade av glaciärer från högfjällen. De flesta bäckarna är såpass delade att man med lätthet kan vada över dem. De vackraste dalarna kommer från öster, från Räitatjåkko, Kaskasatjåkko och Kebnekaise.

Tredje och fjärde dagens muskelvärk började sätta in och Tomas klagade rätt mycket över att inte ryggsäcken satt bre: remmarna drog och det fanns ingenting som stämde. Alla mina försök till förklaring att det kunde vara kroppens reaktion mot tröttheten, strandade på hans bergfasta påståenden om att allting var ryggsäcken fel och ingenting annat.,

Med snigelfart kom vi dock upp på passet och hade turen att även hitta ett skyddat ställe där vi kunde koka vår middagssoppa och vila oss en smula. Bakom en klippa kunde vi göra upp eld i spritköket, men trots skydd av block och ryggsäckar kom det ändå vindpustar då och då, vi fick fylla köket tre gånger innan soppan blev kokt. Till middagsgäst hade vi en lämmel, en riktig ”turistlämmel”, han verkade inte vara rädd av sig och man skulle nästan kunna tro att han var tam. Han kom fram flera gånger och tiggde en och annan makaron- och korvbit.

Molnen gick lågt så vi fick inte hela tiden njuta av den mäktiga Signetjåkko-vyn, den låg nordost om leden. Färden genom Ladtjovagge gick inte särdeles fort, det hade börjat regna igen och stigen var hal och slirig. Hur vi än spanade så kunde vi inte se turiststationen. Den smågrenade bäcken från Singivagge kunde vi lätt vada över liksom Kittelbäcken. Rösningen gick vidare och snart var vi framme vd Jökelbäcken. Nu återstod blott den branta, men korta sluttning av en från Kebnetjåkko framskjutande bergås, sedan skymtade vi fjällstationen och var framme där efter några minuter.

Titt som tätt hörde vi helikopterljud och såg helikoptern flyga mellan fjällbranterna. Jägarskolan hade sin höstmarsch förlagd i trakterna och bataljonen skulle ha sitt korum på Kebnekaises sydtopp på måndagsförmiddagen. På turiststationen fick vi oss en kåta anvisad och efter att ha packat upp prylarna så beställde vi en middag. Tomas ville inte alls höra talas om att vi själva skulle laga till någon soppa, dessa var han redan trött på.

Turisthotellet bjöd på saltat renkött med potatismos till. Vi lade i oss väl dubbla portioner (om inte mer) av såväl det ena som det andra, vi orkade knappt gå från bordet efteråt. Efter kaffet och lite prat med några andra vandrare gick vi till vår kåta. Det var en sexbäddars kåta och i den fanns före oss ett ungt danskt par, studerande från Köpenhamn och ett par svenska pojkar från Stockholm.

Det hade regnat en hel del på eftermiddagen och det regnade fortfarande. Kåtan började läcka och min sömn blev inte lång, jag drömde om att vi fortfarande höll på att vada över Alesjokk när jag vaknade i att fötterna kändes blöta. Det droppade från taket, men lyckligtvis så att vi kunde vika undan madrasserna något så att dropparna föll på golvet. Britsarna var inte särskilt bra, i stil med gamla turistsängar, därför var det ett knirkande så fort någon vände sig i sömnen, men en kåta är inte heller ett lyxhotell så vi kunde inte klaga hos direktören. Å andra sidan var inte heller priset - 2 kronor - något att klaga över, man uppskattar en gammal lappkåta trots allt när man vill sova inomhus.

Sjätte dagen, onsdagen den 1963-08-28.

Kebnekajse - Kaitumjaure. 26 km

Vädret blev inte sådant att vi kunde gå upp på Kebnekajses topp. Vi beslöt att istället fortsätta vår färd vidare till Kaitumjaure. Vädret var inte särdeles mulet, men vi fick en regnskur på oss i alla fall, under nedfarten från Unna Järta (lapska och betyder Unga hjärtan) var vi tvungna att dra regnställ på oss. Vadet över den vittförgrenade bäcken från Singivagge hade svällt över så vi kunde inte springa över den på samma sätt som på ditvägen. I stället gick vi något högre upp där jokken delade sig i flera fåror, och av dessa var de flesta inte bredare än att vi kunde hoppa över dem. Tomas slant visserligen på ett ställe och fick den ena foten i vattnet, men det gick såpass fort att han inte blev genomblöt i pjäxan. Efter strumpbyte kunde vi fortsätta som om ingenting hade hänt.

Från passet ner till stranden av den stämningsfulla, vackra Järtajaure, varifrån man har en strålande utsikt ner över den mäktiga högfjällsdalen Tjäktjavagge, stannade vi några gånger för att beundra panoramat.

Tjaktjavagge sänker sin i form av en stor fjällgata ner mot Kaitumjaure, och Tjäktjajokken bildar några hundra meter ovanför Kaitumjaure-stugan ett vattenfall. Nerfarten blev en av de besvärligaste, det värkte i knäna och varje steg var en självövervinnelse. Terrängen var en av de svårare på sträckan Abisko-Vakkottavaara. Vi gick över jokken på en hängbro och fortsatte utmed stranden genom björkskogen till stugan, som ligger utomordentligt vackert i en stor kitteldal. Framför stugan har man ett riktigt fjordlandskap: den grönskimrande Pajen Kaitumjaure, som smal och lång som flodfåra sträcker ut sig i ett väldigt perspektiv med branta fjällväggar stupande ned i vattenspegeln. Tyvärr var vi lite sena så några bättre bilder kunde vi inte ta från denna utomordentligt vackra fjälldal. Vi skymtade stugan, men ännu återstod det en bit att gå innan vin kunde träda in. Det ena rummet var fullsatt, en del av sällskapet såg ut som vilsegångna raggare, stökiga och långhåriga, och vi sökte oss till det andra rummet, där fanns det en brits ledig på ”mitthyllan”. Det var ett sällskap om tiotal personer, STF-vandringsgrupp med bl.a. en japanska i sällskapet. Till att börja med så tyckte de att vi skulle ha lite kaffe, kaffepannan råkade just stå på, för Tomas blev det choklad. Sällskapet hade ordentligt med mat, bl.a. en ost stor som ett människohuvud.

I stugan var det olidligt hett, och värre blev det när vi skulle koka vår kvällsmat. Gröten blev riktigt bra, eller också var det hungern som kryddade den.

Efter en ordentlig vädring av stugan var det dags att lägga sig, britsen var inte särskilt bra här heller, vi fick det ganska trångt och någon vidare sömn blev det egentligen inte. En av damerna i sällskapet hade ont i huvudet och vandrade halva natten mellan sin brits och fönstret.

Sjunde dagen den 1963-08-29

Kaiutmjaure - Vakkottavaara 26 km

Klockan halvsex sov ännu hela sällskapet, men då vår brits inte var av bekvämaste slaget villa jag inte ligga kvar utan gick upp och började elda i spisen för att koka vår morgongröt. En lång vandring låg framför oss, vi skulle vandra ända till ”slutstationen” - Vakkottavara - före kvällen. Dagen därpå skulle vi äntra båten för vidare färd på Stora Lulevattnet till Luspebryggan och därifrån vidare till Gällivare. Turistsäsongen var till ända och båtarna skulle sluta sina turer på lördag. Trots alla våra bemödanden så blev klockan ändå nästan åtta innan vi kom iväg.

STF-sällskapet bjöd på morgonkaffe och med så många gäster kring bordet blev det ganska trångt och stökigt men utomordentligt gemytligt. Från Kaitumjaure går leden över små grusåsar och -kullar fram till bron över Kaitumjokk och fortsätter genom mycket gles björkskog - stenig och småkullig terräng - i svag stigning upp mot kalfjället. Uppe på vattendelaren mellan Kaitum och Teusaälvarna, varifrån man i Nnö-lig rikning kan se Kebnekaises sydtopp och i syd och sydväst hela den märkiga Sarekkedjan (utom Stuor och Unna Nijak). Stigen fortsätter i svagt medlut över lättgången mark till björkskogen.

Vädret var lätt molnigt och det blåste svag vind, vi tog god tid på oss , fotograferade forsarna på väg upp ur dalen och njöt av utsikten, morgonen och vandringen. Någon större marschfart gjorde vi inte och klockan hann bli nästan tolv innan det började bära brant neråt genom skogen till Teusajaurestugan, som ligger vackert vi sjöstranden nära en brusande bäck.

Nedfarten var (som vanligt i fjällen) både brant och besvärlig - stötig frö knäna. Då det inte fanns någon båt på vår sida och blåsten hade ökat något beslöt vi att ta middagsrast och vänta på att någon skulle komma från södra sidan, då skulle vi slippa ro tre gånger över sjön.

Middagen var färdig och tallrikarna avdiskade, men ingen båt i sikte. Vi började redan sätta in vår båt i sjön och då äntligen upptäckte jag att en av båtarna på andra sidan hade kastat loss. Efter en stund återvände den tillbaka till stranden igen, det kom ytterligare två mån springande nerför sluttningen.

Vi avbröt ögonblickligen våra försök med båten och satte os istället att vila i lä för båtskjulet, vinden var kylig.

Efter en kvart eller så lade båten till vid bryggan och det blev vår tur att börja ro. Över det öppna vattnet drog stark vinden och jag fick hälla ordentligt i årorna för att inte driva av för mycket.

Efter Teusajaure går stigen till en början genom björskogsterräng, först på plan och lättgången mark, därefter en kort sträcka rätt brant uppåt, vilket så småningom sakta övergår i kalfjäll. På fjädrande hed vandrar man vidare över vattendelaren mellan Teusajaure och Akkajaure. I söder har man en praktfull utsikt mot Sarekmassivet med dess västliga utlöpare, det vackra Akka.

Efter någon kilometer börjar det åter luta neråt och efter åtskilliga timmar nådde vi kåtorna vid Vakkottavaara. Den ena kåtan var upptagen av ett STF-sällskap, men i den andra fanns plats för oss. Där var bara ett sällskap om 56 personer från Osby, en med filmkameran, en 16 mm Paillard. Vi blev bjudna på kaffe och satte igång med matlagning. I Kebnekaise hade vi inköpt en burk kalops och några påsar potatismos, nu blev det en riktig avslutningsfest. Det doftade så gott att vi knappt kunde bärga oss tills allting blev klart.

- Jag skall inte klaga mera på maten hemma, sade Tomas.

Före sängdags diskuterade vi vår vandring och gjorde bokslut. I stort sett var resan väl planerad, vi hade inte några onödiga saker med oss. Möjligen hade jag kunna lämna anorackarna hemma. Stora ylletröjan är alldeles utmärkt för sådana färder, lätt och luftig. Vid regnigt väder drog man på sig regnstället, det höll regnet ute men en del kondens bildades på insidan om jackan. I Saltåluokta såg vi ett par som hade vind- och regnjackor av någon slags nylonväv, fantastiskt lätta och enligt uppgift fullständig vattentäta, försedda med en slits i ryggen för ventilationen. Tyvärr var priset högt - närmare 90 kronor – och vi hade ont om pengar.

Det blev inte mycket över av det som vi hade med oss, lite för mycket te och likaså något mer socker än vad som strängt taget var nödvändig. Det blev inte så mycket tedrickande som vi hade tänkt oss. Tomas tycker mest om choklad. En av orsakerna var även att det gick något för fort, Ann-Marie skulle ha varit med så hade vi nog tagit det något lugnare.

När vi skulle resa tillbaka upptäckte vi att det rådde en viss pengabrist. Returbiljetter hade vi, men provianten var slut och det skulle anskaffas nytt. Tiden för tågets avgång var dock knapp och vi hann inte handla utan fick sätta oss på tåget utan man. På något sätt skulle dock frågan lösas och det gick till på följande sätt.

Efter ett par timmar gjorde tåget ett uppehåll som skulle var i ca 10 minuter och jag rusade iväg till Postkontoret för att få ut lite kapital från Postbanken. Et stod några människor i kö och jag skulle inte ha hunnit köa så jag förklarade min prekära situation och de vänliga norrlänningarna lät mig gå för i kön. Jag fick ut ett antal kronor, men tiden räckte inte till att göra några inköp, det gällde att rusa tillbaka till stationen och äntra tåget. Nästa uppehåll var inte förrän ett par timmar senare och då upprepades proceduren igen. Jag köpte bröd, smör ost och mjölk – inte bara åt Tomas och mig utan även med tanke på et unga danska paret som vi hade delat förläggningskåta med i Kebnekajse. Han studerade till läkare och fästmön var redan sjuksköterska. Nu var också de på väg hem till Danmark. För sina sista slantar hade de köpt ett jättelikt renhorn, hornet gick nästan inte in genom dörrarna och fick surras fast extra på hyllan för att inte ramla ned.

Under resterande resan delade vi broderligt provianten med dem och när vi skiljdes i Stockholm fick de all överbliven mat med sig, de skulle resa ytterligare ett antal timmar.

Hemma i Nyköping fick jag lämna Tomas i pant hos taxichauffören och hämta pengar från Ann-Marie. Man tror att det inte kostar så mycket i fjällen, men det är en illusion, en del varor kostar med än i den södra delen av landet, transporterna uppe i norr är långa och dyra.