Fjällvandring med Tomas och Ann-Marie Katterjokk – Singi – Alesjaure – Vistasjokk - Tarfala –Kaskasavagge – Kebnekajse. 1964 Foton

Första dagen Katterjokk-Jerbele.

Efter inköp av en påse havregryn och en del vykort startade vi vår vandring, vars första mål var vindskyddet i Jerbele. Stigen slingrade sig uppför, åtföljd av den forsande Katterjokk, och redan efter ett par hundra meter började man känna av ryggsäcken lite här och där.

Et första hindret träffade vi på strax före Katterjaure, där måste vi ta oss över Katterjokk. Med pappas hjälp klarade mamma och jag oss över torrskodda, annars hade vi nog fått klä oss av rätt högt upp. Vi var ovana så här i början av vandringen och et tog rätt lång tid att komma över. När vi äntligen var över jokken, var vi framme vid sjön Katterjaure, där vi lagade lite mat och gjorde vissa försök att fiska, dock utan att få någonting på kroken.

Färden fortsatte genom den storslagna naturen även om molnigheten och en lätt dis hindrade oss från att se naturen i hela sin mäktighet. I en liten sjö fick vi syn på en ren som simmade omkring i vattnet och eftersom renar ogärna går i vattnet blev vi en aning fundersamma och villa titta närmare på varför renen höll sig i vattnet. Vi upptäckte också spår av något rovdjur, antagligen lo, för spåren var alldeles runda, men et kunde likaväl ha varit något annat rovdjur. Vi var inte så bra på spårstämplar. Då vi inte kunde låta renstackaren stanna kvar i et iskalla vattnet, lyckades vi efter en del hojtande och springande få renen upp ur vattnet. Et visade sig vara en renkalv. Antagligen hade den kommit bort från renhjorden och sedan blivit skrämt av rovdjuren.

Vår färd gick vidare genom en ganska ödslig trakt, det dimmigt och disiga vädret bidrog också till att göra färden något dyster. När inget vindskydd syntes, bara stora stenar och blockmark, började mamma se ut som om hon ångrade hela utflykten, men et fanns inget återvändo. Enligt kartan kunde inte stugan vara så långt borta. Att komma fram till vindskyddet tog längre tid än vad som vi hade tänkt oss, så småningom var vi dock framme och kunde trötta och lyckliga över att ha nått första dagsetappens mål laga vår kvällsmat och krypa in i sovsäckarna.

Andra dagen. Söndagen den 2 augusti 1964

Jerbele – Unna Alakats.

När vi vaknade på morgonen och tittade ut genom et lilla fönstret till Vindskyddet, så vi hur morbankarna vällde fram utefter marken. Et såg ju inte så värst roligt ut, men vi störtade oss ändå modigt ut i regnvädret för att så småningom gå till Unna Alakats. Första sträckan var inte så värst märkvärdig. Et regnade lite och vi såg nästan ingenting av naturen. Såg vi något, så var et mest sten och här och där lite jord emellan, men där et fanns jord fanns också isranunkel. Utmed leden såg vi en del mycket vackra, blågröna issjöar och vi gick också väldigt mycket på snön. En gång gick vi t o m på en snöbrygga över en brusande jokk, et var rätt spännande ett tag, lugnade blev vi först sedan alla lyckligt hade kommit över. För säkerhets skull hade vi en vadlina mellan oss.

Den sista biten var ganska tröttsam att gå och vi provade våra druvsockertabletter för första gången. Et kändes åtminstone som om et skulle hjälpa, de psykologiska faktorerna har ju också en viss inverkan. Det framkastades ett förslag att vi skulle tälta, men då regnbyarna hängde i luften och när stugan var så nära (som vi trodde) tyckte vi et var bäst att gå ända fram till den. Et visade sig snart att ögat bedrog oss – som vanligt när man är trött – och i själva verket var et rätt lång bit kvar till stugan. På vägen ner stötte vi ytterligare på en jokk, där vi blev tvungna att fira våra ryggsäckar över med en lina. Et gick faktiskt ganska fint och sedan dröjde et inte länge förrän vi var framme vid Unna Alakats-stugan (Unna Alakats betyder vackrast bland bergen). I stugan åt vi ris med köttsås et smakade jättehärligt efter dagens strapatser.

Tredje dagen

Unna Alakats – Alesjaure

Vi väcktes på morgonen av en strålande sol, et föreföll åtminstone strålande efter de första dagarnas lätta regnande och vandring i dis och dimma. Vi skyndade oss att göra oss i ordning för att komma iväg så fort som möjligt.

Färden gick först uppför en blommande fjällhed. Det var själva Unna Alakats fjället. Uppe på fjället hade vi turen att få se lite rendrivning. Man måste nog ha rätt mycket kondition för att vara renskötare, vem som helst skulle nog inte kunna klara av et, åtminstone om man började med et helt plötsligt.

Vi hade inte haft så mycket besvär med myggen hitintills, men när vi kommit ner i Snarpavagge, över Snarpajokk och började klättra uppför den svaga stigningen mot Allespuolta, började de små krypen att sjunga i öronen, men trodde et fastnat små jetmotorer i öronen. Et hjälpte inte att vi sökte upp snöfläckar, myggen hängde med i alla fall. Det var visserligen många som blev kvar i snön, men vad gjorde et när et fanns minsta hundra kvar. ”ingen idé att slå ihjäl en mygga, då kommer bara hans släktingar och hämnas på oss, säger lapparna själva.”

Terrängen var lättgången och et dröjde inte länge förrän vi hade kommit upp på Allelspuolta och i strålande solsken kunde titta mot Alesjaure och Alesjaurestugan. Färden gick brant ner mot Alesjaure och knäna fick känna på en hel del under nedfärden. Myggen hängde tappert med och varför skulle de ge upp nu när de fick förstärkning från dalen. Väl nere vid Alesjaurestugan stannade vi inte där, utan vi fortsatte och passerade ett litet vadställe. Inte alls någonting mot vad vii skulle få uppleva senare. På de flesta ställen kunde vi gå med gummistövlar och där et inte gick, bar pappa mig och mamma över på axlarna. På andra sidan ”vadet” slog vi läger vid en mycket liten fjällsjö.

För att med vindens hjälp hålla myggen på avstånd. Vi åt middag i lugn och ro, sedan skyndade vi oss att lägga oss och premiärinviga vårt nya tält.

Fjärde dagen. Tisdagen den 4 augusti 1964.

Alesjaure – Vistasstugan.

Vi vaknade mycket tidigt på morgonen av att regnet piskade mot tältduken. Et hade då regnat utan uppehåll nästan hela natten. Hos pappa hade et börjat läcka in en aning så han gick först upp och gjorde sig i ordning. Et var inte så värst trevligt att krypa ur den varma sköna sovsäcken ut i et kalla regnet, men et var inget annat att göra. Vi åt lite grön, som serverades utan mjölk, vi ville inte börja böka med mjölkpulver i et häftiga regnandet – förresten fick vi så mycket vatten på tallrikarna att et gick bra ändå. Regnet skyndade på oss och snart var vi på väg mot Nallostugan – åtminstone trodde vi det. Så småningom fick vi syn på några sjöar som inte fanns i den dalgången vi trodde att vi befann oss i. Vi trodde därför att vi gått fel (vilket vi också hade gjort) och vände om för att kompasskursen mot Alesjaure-stugan och på så vis kontrollera var vi befann oss. Et visade sig då att enligt kompassen skulle vi vara i rätt dalgång så vi vände en gång till och fortsatte in i dalen. Medan vi gick blev vi i alla fall allt mer och mer övertygade om att vi gått fel, och när vi gått en rätt bra bit och kommit upp på en kulle, där vi kokade mat, så tvivlade jag i alla fall inte på att vi gått fel. Näja, det gjorde ingenting, i Vistasvagge fanns et björkskog och et kunde vara roligt att få se lite sådant.

Tomas berättar:

- Vi fortsatte genom ett svårforserat blockmarksområde, där mamma ibland satte sig ned och såg förtvivlad ut, men när vi kommit ur det och rundat Unna vistasjokk fick vi lön för mödan. Framför oss utbredde sig Vistasvagge som i ett panorama. På bägge sidor om dalen höjde sig fjälltopparna och i mitten slingrade sig Vistasjokk fram i ringlande serpentiner. Över den jokken skulle vi och när vi tittat i kikaren och funnit, som vi tyckte såg bra ut för vadning, beslöt vi att gå över där istället för att gå över på ett markerat ställe, som låg längre neråt jokken. Men först åt vi vår middagsmat och beundrade den vackra utsikten.

När vi kommit ner till Vistasjokk, uppstod et genast en del svårigheter. Vattnet gick till midjan på pappa och den allra sista metern ändå högre upp. Som vanligt vid slingrande jokken så är vattendraget starkast där vattnet är djupast. Et skulle inte bli lätt att få över både mig, mamma och ryggsäckarna. Vi kunde dock inte hitta något bättre ställe inom rimligt avstånd och beslöt att försöka ta oss över här.

- Först tog pappa mig på axlarna och lastade av mig på en björk, som släpade i vattnet. När jag ställde mig på stammen, sjönk den rätt ordentligt ner i strömmen, där jag stod och darrade, men på något vis lyckades jag balansera mig i land till andra sidan. Sedan stod jag och tog emot ryggsäckarna, när pappa kastade dem över till mig. Sist tog han över mamma, då hade vi hittat ett relativt bra ställe och mamma slapp balansera på björkstammen. När vi alla var ordentligt över, fortsatte vi och kom snart (Snart? Jag gick och gick och gick, mammas anmärkning) fram till Vistasstugan.

Femte dagen. Onsdagen den 5 augusti 1964.

Vistasstugan – Kaskasavagge

Vädret var fint, när vi vaknade på morgonen. Vi hade ingen särskild brådska för att komma iväg, vi skulle inte så långt idag. Det värsta var att vi skulle börja dagen med ett vad. Den här gången bar inte pappa mig över utan jag fick själv gå med ryggsäcken. Nu fanns det emellertid en vadlina på ett ställe så et var inte så svårt att ta sig över. På andra sidan om jokken kom vi underfund med att vi gått över lite för tidigt. Et betydde att vi var tvungna att gå över en jokk till. Om vi hade gått så högt uppför jokken hade vi kommit nedanför den andra jokkens utflöde och sluppit att vada över två jokkar, som vi nu blev tvungna till. Vid et andra vadet över Staureitajokk (den stora jokken var Vistasjokk) hade vadlinan gått sönder så där blev et genast svårare att ta sig över. Vi lyckade med det också. Färden fortsatte nu mot Kaskasavagge.

I början kom vi inte in på stigen meddetsamma så vi blev tvungna att forsera båda vide och sumpmark innan vi hittade stigen igen och kunde så sakteliga komma fram till Unna Räitajokk. Där blev vi också tvungna att vada, eller rättare sagt fick vi både hoppa på stenar och vada. Det var bara pappa som bytte om till gymnastikskor, sedan hjälpte han oss över till andra sidan. Väl över åt vi och vilade oss sedan en stund.

Färden gick vidare, brant uppför fjällväggen. Innan vi var uppe på krönet hade klockan blivit tre. Et hade alltså tagit väldigt lång tid att komma den lilla sträckan från Vistasstugan och hit, men så hade vi också haft tre vad och en mycket brant stigning på den sträckan. En del renar såg vi också, och pappa hittade en spade (militärmodell) som han släpade med sig ända fram till Kaskasavagge-vindskyddet.

Utsikten från krönet var överväldigande. Solen lyste lite grann på ett fjäll, som jag tror var Tubmartjokko. Hade solen lyst över hela området skulle vi ha kunnat stanna här länge. När vi passerat högsta punkten försvann snart den vackra Vistasvagge och vi kom på en liten fjällhed. Till vänster om oss låg två spegelblanka fjällsjöar och åt samma håll kunde man se fjällen blåna i fjärran.

Hittills hade vägen varit lättgången, men nu började den oländiga blockterrängen, som skulle följa oss ändå fram till Kebnekajse.

När vi kommit ner till Kaskasavagge fick vi se att i stället för kåtan, som hade rasat ihop, hade Svenska Turistföreningen byggt ett dubbelt vindskydd. När vi kom dit var där redan tre tyskar och så småningom kom det även ett trevligt danskt par så et blev alldeles fullt i vindskyddet. Jag fick emellertid låna ett renfäll att sova på och det gick bra, et också.

Et danska paret kom från Kebnekajse-hållet och var tvungna att ta sig över Kaskasajokk med hjälp av två – med 1½ meters avstånd över varandra liggande stållinor. Detta höll på att kosta den gode dansken livet. Sådana övergångar kan vara ganska lömska, om man inte behärskar den rätta tekniken: d v s man måste gå hela tiden så att kroppstyngden lutas framåt och inta en starkt lutande ställning. Dansken hade av någon anledning inte iakttagit denna ställning, kanhända beroende att hans ryggsäck var nyss fylld, han hade provianterat i Kebnekajse, och strax åkte hans fötter undan och han hängde där i bara armarna med ryggsäcken som en extra tyngd över axlarna. Han hade goda lungor och dem använde han för att påkalla hjälp (och snar hjälp – man hänger inte så värst länge i armarna med en 20-kilos packning). Kaskasajokk är en brusande och djupt i fåran liggande jokk, hade han ramlat in där så hade det inte funnits stora möjligheter att rädda honom till livet. Nu hade han emellertid tur, två av tyskarna var i närheten och provade fiskelyckan. De sprang honom till hjälp och drog honom i land, annars hade han blivit ett ”lapplandsoffer”. Det omkommer årligen en och annan vandrare.

Sjätte dagen. Torsdagen den 6 augusti 1964.

Kaskasavagge – Kebnekajse.

Dimma, snö is…. Igår hade vi fått av danskarna reda på att vägen till Kebnekajse var mycket svår. Fullt med sten hela vägen. De hade själva kommit från Kebnekajse-hållet och sade att helst borde man gå någon annanstans. Vi steg därför upp tidigt och åt ingen frukost i vindskyddet för att inte störa de andra. Alldeles nedanför vindskyddet fick vi passera den ”bro” som dansken höll på att ramla ifrån. Mamma var rätt skraj när hon skulle gå över, men vi stöttade i linan och allting gick bra, vi kom alla lyckligt över. När vi kommit en bit upp var vindskyddet borta ur vår synfält och vi satte oss för att äta frukost.

Resten av vägen är et inte så mycket att säga om. Det var dimma snö och is – vi såg nästan ingenting och var tvungna att gå hela vägen på kompassen ända ner till Tarfalajokk. Vägen bestod hela tiden av blockmark. Långa sträckor fick vi gå på snö och is. För att inte tappa bort oss höll vi hela tiden rakt sydlig kurs. Så småningom kom vi trötta och hungriga ner till Tarfalajokk. Där vi åt champignongsoppa och havregrynsblandning. Vägen fortsatte utmed Tarfalajokk ändå tills vi kom till en bro där vi gick över jokken. Därifrån är et bara en kilometer kvar till Kebnekajse Turiststation. Vi hade lite otur när vi kom fram till stationen. De sista platserna i kåtorna var upptagna och vi fick sova i ett byggtält för et pågick en ombyggnad av stationen. För min och pappas del gjorde det inte så mycket, men mamma frös hela natten och behövde flera filtar för att hålla sig som hon sa – vid liv.

Det var kallt i tältet och mamma klagade efteråt att hon hade frusit om ansiktet så att hon en längre tid inte kunde öppna käkarna.

Åttonde dagen. Lördagen den 8 augusti.

Kebnekajse – Kaitumjaure.

Vi startade rätt tidigt på morgonen. Et var 27 km till Kaitumjaure, dit viskulle försöka ta oss idag. Vädret var alldeles strålande, vi kunde inte se att endaste moln på himmelen och ett tag funderade vi på att gå upp till Kebnekajse-toppen, men mamma ville fortsätta och när inte alla var med på förslaget, fortsatte vi vår vandring till Kebnekajse. Efter vadet vid Signetjokko, där pappa och mamma blev våta om fötterna, torkade vi skorna och åt frukost. Färden gick nu genom Ladjovagge. Vid Liddopakte – ett majestätiskt fjäll med mycket branta sidor och en knivskap rygg, tog vi av från leden och klättrade upp på en utlöpare till Liddopakte. Vi tänkte nämligen stanna där och sola oss samt hade det skönt. Nu fanns där emellertid inget vatten på kullarna, därför var vi tvungna att gå ned till Järtajaure, där vi badade och vilade oss. Medan vi satt där kom et en fjällflygare och gjorde en sväng över sjön. Han vinkade till oss.

Färden fortsatte ned till Tjaktjajokk, som vi sedan följde hela tiden. Vi passerade en lappkåta på vägen. Den var riktigt fin och åtskilligt bättre än en del turistkåtor man kan få se. Alldeles efter lappkåtan öppnade sig Kaukasvagge, en vacker liten dal.

När vi kommit ner till trädgränsen gick pappa före och letade upp en lägerplats. Han hittade också en alldeles utmärkt plats nere vid stranden Tjäkttjajokk. Efter att ha rest tältet och ätit, hade vi et lugnt och skönt. Vi fiskade och beundrade forsen som brusade nedanför oss. När elden slocknat och et började bli lite kyligt i luften kröp vi in i tältet och lade oss. Så trötta som vi var dröjde et inte länge förrän alla föll i den tröttes sömn – till ackompanjemang från forsens dån.

Nionde dagen söndagen den 9 augusti1964.

Kaitumjaure – Teusajaure

Den här gången hade vi mer tur med vår tältning än förra gången. När vi vaknade var et alldeles molnfritt och et verkade som om et varit så hela natten. Det var riktigt skönt att krypa upp ur sovsäcken och sticka ut näsan i den friska luften innan vi steg upp och klädde på oss. Frukosten smakade fint och allt var som det skulle. När vi slagit ihop tältet, (et hade blivit lite fuktigt under natten av vattendropparna från forsen) och gjort oss i ordning, begav vi oss iväg igen. Färden gick högt ovanför den brusande jokken ända tills vi kom till en bro där vi gick över den. Därifrån var et inte långt kvar till Kaitumjaure-stugorna. Vi stannade där för att vila oss och för att leta efter lämpliga björkvrilar till kåsor att dricka ur. Vi hittade emellertid inge så efter att ha prata lite med stugvärden begav vi oss vidare mot Teusajaure.

Leden gick utmed Kaitumjokk. (Tjäktjajokk och Kaitumjokk har sina utflöden på nästan samma ställe). Vi stannade då och då för att beundra det blågröna vattnet och för att försöka få någon fisk. Våra försök var kanske inte riktigt helhjärtade så det blev inget att steka. När vi gått över ännu en bro och fortsatt utmed fjällheden fick vi syn på ett vattenfall i Kaitumjokk och då et var ganska gassande beslöt vi att gå till vattenfallet för att äta och bada (i omvänt ordning). Vi hade blivit rätt svettiga i värmen och tog ett bad med detsamma. Vattnet var isande kallt, men et var bara skönt, även om et var svårt att förbli i vattnet någon längre stund. Pappa ville ha ett kort av oss när vi stod ute i forsen och badade, men innan han ställt in kameran ordentligt hade fötterna nästan domnat bort.

När vi hade ätit och vilat oss fortsatte vi färden över en lättgången fjällhed. Vi travade på rätt raskt för vi ville komma före några tyskar ner till båtarna vid Teusajaure. Alldeles innan den besvärliga nedgången till Teusajaure-stugorna började, hade vi en härlig utsikt över Teusajaure och Stora Sjöfallets nationalpark på andra sidan. När vi kom ner till sjön visade et sig att et fanns bara en båt på vår sida. Vi blev tvungna att ro över tre gånger fram och tillbaka, et var dock rätt lätt för sjön låg alldeles blank Et var annat när pappa och jag rodde här förra gången: då var et rätt blåsigt, tungt att ro men den gången behövde vi ro bara en gång. Mamma hade vi satt iland på andra sidan sjön redan första turen, hon skulle börja förbereda matlagning.

Pappa och jag hade inga skor på oss när vi gick från förtöjningsplatsen till lägerplatsen, vilket medförde att vi fick känna på hur kallt vattnet i en fjällsjö är, även om et, som nu, bara var grunda pölar som vi gick i. När vi trampade fast mark emellanåt, tyckte vi att marken var riktigt varm.

Efter att vi slagit upp tältet, tog vi oss en liten lur i sovsäckarna. Et var väldigt skönt att ligga i säcken och titta upp på de snöklädda fjällen, som reste sig mot den klarblå himmelen. Et var så tyst att en humla som brummade förbi lät som ett flygplan över huvudet. Jag råkade viss somna för när jag vaknade var mamma och pappa borta. De kom strax tillbaka igen, pappa letade, som vanligt, efter virke att göra dryckeskåsor av och hade också hittat några, men de var så pass stora att vår bågfil inte räckte till att få loss dem. Vi tröstade oss med att nästa gång skulle vi låna en såg så att vi kunde få loss utväxterna.

Under matlagningen gjorde vi upp en liten eld, som skydd mot myggen och till att torka en del våta kläder vid. När vi skulle äta var smöret så mjukt av värmen att vi blev tvungna att sätta ut det i vattnet där det blev nästan för hårt i det isiga vattnet.

Kvällen var så vacker att vi inte hade någon lust att lägga oss, vi satt och värmde oss vid elden och hade et skönt, ändå tills et blev så kyligt att vii ansåg et bäst att krypa till kojs. När vi lade oss visste vi att et var den sista natten i fjällen – för denna gång.

Tionde dagen. Måndagen den 10 augusti

Teusajaure – Vakkottavaare

Redan igår kom vi överens om att vi skulle starta tidigt nästa morgon och fortsätta till Vakkottavaare för att ta båten direkt samma dag. Vi steg därför upp redan klockan halv fem och startade utan att äta någon frukost.

Leden gick nu i Stora Sjöfallets nationalpark. Det var rätt jobbigt innan vi kom upp från sjön till skogsgränsen. Sedan gick et emellertid raskt undan. Framför oss utbredde sig en mycket lättgången fjällhed. Till vänster sluttade et sakta uppåt, och till höger fanns en liten dal med en jokk på botten. Jokken hette Kautpajokk och bortom dalen höjde sig några små fjäll.

Rätt fram däremot reste sig Sareks snöklädda storslagna fjäll i fjärran. Lite till höger om dem låg Akka i ensam majestät. Akka är berömt som ett av Sveriges vackraste fjäll och det håller man gärna med om när man ser den härifrån. Snön på toppen gnistrade i solskenet och Akka gjorde sig väldigt fin mot den blå himmelen.

Vi hade inte ätit någon frukost vid uppbrottet från Teusajaure för et var meningen att vi skulle äta på vägen. Et visade sig dock att, beroende på den senaste tidens värme och solsken, hade alla småjokkar och vattendrag torkat upp så att vi fick gå ändå till d s k ”första vadstället” innan vi kunde få något vatten till vår torkade och pulveriserade mat. Vid ”vadstället”, som vi kunde gå över torrskodda, lagade vi till en ordentlig portion gröt. Vi var ganska hungriga i väntan på maten så gröten gick fort åt.

Resten av fjällheden är inte så mycket att säga om. De så kallade ”vadställena”, som var utsatta på kartan, innehäll inte mer vatten än att man nätt och jämnt kunde släcka törsten i dem.

Så småningom nådde vi björkskogen och där började nerfarten mot Lulejaure och Vakkottaavare-stugorna. Et gick så brant ner att et gjorde ont i knäna för vernda steg man tog. Bråttom hade vi också, vi skulle ju hinna med båten, som kom 0950. Precis när vi kom ner till kåtorna, var båten på ingående. Et värsta var att et var ungefär 5 minuters väg att gå till förtöjningsplatsen. Mamma hade då ännu inte kommit ner till kåtorna så pappa blev lite orolig. Jag fick gå före och se till att inte båten skulle gå ifrån oss. När nästan alla människor gått ombord kom mamma och pappa springande.

Vi hade tur med båten fastän äntringen blev i sista stund. I och med att vi stigit in i båten var vår vandring för denna gång slut. Jag hoppas det inte blir den sista.