Norge-resa 1964

Vandringarna pågick under resten av 60- och en bit in i 70-talet. Ann-Marie var hemma med barnen och vår ekonomi var fortfarande skral. Vi drygade ut den dels genom att jag tog tjänst som färdledare för fransk-schweiziska lärargrupper för Reisebüro Kuoni i Zürich, dels genom att som extra chaufför köra buss till Studsvik (det var Thor-buss på den tiden) samt att då och då göra några översättningar från ryska till svenska. I stort sett gick det ihop, men inte mycket mera. Märkligt nog så kunde vi ändå göra ett antal resor både till västkusten och något senare även till Schweiz och Tjeckoslovakien. 1964 köpte jag även en Hasselblads-kamera (C500 med 150 mm objektiv till ett pris av 1800:-- Studsvik-fotografen Olle Eriksson kunde förmedla det genom sin svärfar, som var fotohandlare) och så här efteråt frågar jag mig ibland hur det egentligen fungerade ekonomiskt. Ann-Marie har varit en bra ekonomichef och vi klarade det trots allt ganska bra, även om det inte var något överflöd. Något socialbidrag var det aldrig frågan om, den enda gången vi har fått bidrag från staten var när jag 1957 gjorde värnplikt. Då fick Ann-Marie 50 öre om dagen i bidrag till Tomas. Emellertid kom staten underfund med att hon hade en hygglig lön och ville ha tillbaka pengarna - dock inte efter det brev de fick från mig och vari jag påpekade vissa saker. Det var väl nära ärekränkning, men gick hem och vi behövde inte betala tillbaka någonting. Summan i och för sig var löjligt liten, jag kommer inte ihåg den, men det gällde principerna.

En av trefikledarna på Thor-buss, Glenn Pettersson, hade blivit chef för bussbolaget när den tidigare chefen Rolf Frej köpte in sig i ett annat bussbolag, och Glenn erbjöd mig en resa som chaufför på en Norge-tur. Föga anade jag då vad jag gav mig in på. Det var ett gäng stockholmare, som skulle resa Norge runt med mig som chaufför och med en judisk flicka Eva Falk från Solna som guide. Eva skulle lotsa oss genom alla svårigheter på vägen. På väg mot Oslo tog vi för lång tid på oss och fick vid framkomsten till hotellet en reprimand, de hade fått vänta med maten alldeles för länge. Den chocken klarade vi av, men det blev värre ju längre resan gick.

Så fort vi kom in i Norge förändrades vägstandarden markant, landskapet blev mera bergigt, dalarna djupare och bergen högre. Vägarna smalnade betänkligt. Norge är ett besvärligt land ur trafiksynpunkt och vägarna var inte något vidare utbyggda. Flera gånger när, vägen smalnade av och såg mest ut som en kostig, undrade vi om vi hade tagit av fel någonstans. Vyerna var dock magnifika, men som chaufför hann jag inte njuta så mycket av det, det var ganska mödosamt att hålla kvar bussen på vägen och skava sig förbi de andra fordonen på mötesplatserna. Vi for förbi Rjukan, där tyskarna under kriget hade en fabrik för framställning av tungt vatten när Norge var ockuperat. Norge har gott om vattenfall, inte så stora men desto flera. I Rjukan kunde vi se 7 rörledningar på bergets sluttning varifrån vattnet leddes ned till turbinerna för elproduktion. Det går mycket energi åt vid framställning av tungt vatten.

Vi hade lunchmat från Stockholm med oss och den första dagen stannade vi på en parkeringsplats, satte upp fotogenköket och hämtade vatten till kaffe från en intill rinnande jokk. Det var uppe på fjället och det fanns inte mycket skydd till fotogenköket så kaffekokningen tog avsevärt längre tid än vi hade tänkt oss. Dessutom hade de flesta aldrig varit i Norge och fascinerades av alla vyer. Allt beskådande tog tid med resultatet att vi inte var framme i Oslo förrän långt in på kvällen - till hotellpersonalens stora förargelse och en del undran vart vi hade tagit vägen. De följande dagarna försökte vi hålla oss så nära tidsschemat som möjligt för att inte ställa till alltför besvär för våra nattvärdar.

Ibland var vägarna som getstigar, smala och krokiga och det fanns också ganska gott om getter vid vägarna. Norrmännen älskar sin mesost, ju sötare desto bättre och getskötseln är en väl utvecklad binäring i vissa delar av landet. Det finns många olika sorter mesost, påstår norrmän, men för oss oinvigda verkade det vara en och samma sort, men i olika förpackningar och något varierande färger. På flera rastställen gick det inte att sätta sig ned och äta den från hotellet medsända lunchen. Getterna är ganska aggressiva och äter allt som de kan nå eller stånga sig till. Passagerarna kunde inte sitta och äta sina smörgåsar, de fick stå och hålla smörgåsarna på uppsträckta armar, inte ens då hjälpte det helt och hållet. Getterna är duktiga på att balansera på bakbenen och småväxta passagerare hade det stundtals besvärligt. En del räddade sig in i bussen, stängde dörrarna och först då kunde inta sin lunch i lugn och ro.

På ett sådant rastställe höll vi på att bli kreaturstjuvar. Vi hade rastat och bussdörrarna hade stått öppna. När jag startade bussen så tittade jag i backspegeln för att se att allting var i ordning och då tyckte jag mig skönja något obekant längst bak i bussen. Jag stannade, gick bakåt i bussen för att närmare skåda vad det var för något och upptäckte att en killing hade obemärkt smugit sig in i bussen. Där låg den under ett av de bakersta säten (det fanns några lediga) och det var bara hornen som stack fram. Dessa kände jag inte igen som tillhörigheter till någon passagerare. Det var ett ettårskid och den var inte helt villig att lämna bussen, den låg på golvet ovanför avgasröret och hade det riktigt skönt. Vi fick dra ordentligt i hornen innan vi lyckades bli kvitt vår "fripassagerare".

Det var en arbetsam och något äventyrlig resa. När vi skulle ta oss över Hardangerfjorden fick bussen knappt plats på färjan. Vi lyckades klämma oss in på båten, med bakhjulen stod nätt och jämnt på däcket, överhäng var rätt långt och en del av det hängde utanför akterkastellet. Sjön inne i fjorden var lugn och vi kom över utan större svårigheter, fjorden är lång och inne i den råder för det mesta ett ganska stort lugn. Vårt mål var hotell Leirvangen och dit var det några mil från fjordens botten. Vi kom upp på fjället, där hade det regnat och marken var uppblött, vägen likaså. På ett ställe kom jag något utanför den smala fjällvägen och bussens vänstra hjul kom för långt ut. Marken var mossig och hjulet fick dåligt med fäste, de bara spann runt när jag gasade i försöken att komma upp. Jag bad passagerarna flytta sig över till den sidan där hjulet hade fäste och hur det nu var lyckades jag få lite grus under hjulet och vi kom loss. Någon nöjeskörning var det förvisso inte, varje kväll kände jag en viss lättnad samt en viss förvåning att ha kommit fram till övernattningsstället.

Särskilt vid Odda-Stalheim och Trollstigen var färden besvärlig. De svenska bussarna är 250 cm på bredden och har fyra sittplatser i rad, medan de norska vägarna är mest anpassade till de norska busstyperna med bara 3 sittplatser och båtformade i fören samt avrundade bak. Vägarna hängde liksom på bergssluttningen och på dalsidan såg man bara stup.

Jag lyckades skrapa av bussen i en tunnel, vägkröken var nästan 90 grader och jag vågade inte hålla tillräckligt långt ut (där det var djup ravin). Trollstigen är en serpentinväg och kurvorna så tvära att i många fall fick jag manövrera fram-bak en sex-sju gånger för att komma runt i hårnålskurvan. Man fick verkligen öva på rattande och dessutom gällde det att lägga i rätt växel redan från början, antingen det bar upp eller ned.

På väg ned mot Odda, som uppifrån berget såg ut som en leksaksby, fick vi göra ett extra uppehåll på vägen. När vi var nästan nere i dalen stod det helt plötsligt en ung svarthårig kvinna i en av de sista kurvorna och viftade frenetisk med händerna, markerande att vi skulle stanna. Lutningen var så brant att handbromsen inte höll och jag var tvungen att parkera bussen med kofångaren mot vägräcket. På en blandning av italienska och franska klargjorde hon att deras bil med husvagn stod bakom nästa hårnålskurva och att de väntade på hjälp. Vi promenerade till nästa kurva och mycket riktigt - där stod en Ford Anglia av den "halvfärdiga" modellen (med bakrutan lutande utåt) förspänd framför en husvagn med den stolta på­skriften "Roma - Cercle Polare". Vägen var, som nästan alla norska vägar vid den tiden, grusbe­lagd och antagli­gen hade hela ekipaget startat på för låg växel, när de sedan skulle växla till en högre sjönk farten i den mycket branta backen så fort att de inte hade någon fart kvar. Nerifrån dalen hördes motorljud, en bonde med traktor var på väg för att hjälpa italienarna uppför branten. Det var en typisk italiensk familj med många barn och vi förundrades över hur de alla fick rum i den relativt lilla bilen.

En vällastad svensk buss med passagerarnas alla kappsäckar ligger ganska lågt och kattögonen var de första som rakades av i en sådan kurva. För passagerarna var det inte särskilt upplyftande heller alla gånger, ett par av damerna lade sig på golvet i förskräckelsen. De kunde inte se någon mark på den sidan som vette åt dalen och vid back­ningarna hängde halva bussen utanför stupet.

Resan gick dock utan alltför stora malörer, återvägen gick på svensk sida via Härjeda­len-Jämtland och framme i Stockholm var alla glada och nöjda, med många nya upplevelser och något att tala om för sina vänner.

Någon vecka senare samlades vi hos färdledaren Eva Falk och gick igenom resan en gång till, med bilder och berättelser.

”Der eine Reise gemacht hat, hat etwas zu ersählen”, som tyskarna säger.