Släktbesök i glädje och sorg

Om resor per bil till Ryssland och Europa kan du läsa i avsnitt ”65Bilar”

Waldemar Kronberg och Karls hustru Maria berättar

Jag anlände ensam till Sverige och med hänsyn till de släktingar, som fortfarande var kvar i Sovjet, gjorde jag under den första tiden inga ansträngningar för att komma i kontakt med dem. I början på 60-talet var dock det värsta tiden över, ”kamrat” Stalin var död sedan tio år och jag började fundera på att ta kontakt med mina anhöriga, men visste inte riktigt hur jag skulle gå tillväga. Det hade gått så många år sedan vi skildes och sannolikheten av att mina föräldrar skulle vara i livet var mycket små. Syskonen möjligtvis, men var skulle jag söka dem? Sovjetunionen var inte lätt att göra med, inte i något som helst avseende.

I och för sig är det ett sorgligt kapitel vad som angår familjesammankomsterna. I över 20-års tid levde jag skild från min mor och mina syskon, men slutet gott allting gott. Det har blivit lite mera träffar nu när Estland är fritt. Det behövs inte längre några andra papper än pass och pengar. Nu (1996) har jag bara Karl kvar från min familj, syskonbarnen tillhör en annan generation och har man inte haft tillfälle att umgås med dem som barn, är risken stor att de till en del förblir främlingar. Det är tant Minnas (mors systerdotter och Svetas, Bellas och Anatolis mor) förtjänst att vi överhuvud­taget träffades. Visserligen hade jag vissa fundering­ar på att försöka nå mina släktingar i Sov­jetunio­nen, men under Stalin-tiden var det inte särskilt lämpligt, läget förbättrades ändå något under Khrustjev‑tiden. De som har släk­tingar utomlands kommer en lång tid framåt att framstå som poten­tiellt suspekta individer i Sovjetunionen och löper risken att utsättas för obehagliga förhör.

Tant Minna, min gudmor, (Anatolijs, Svetas och Bellas mor) hade då och då anmodat min mor att skriva till Internationella Röda Korset och göra efterforskningar, men som Karl berättade, så trodde de inte att jag var kvar i Finland utan att ryssarna skulle ha fått fatt på mig och straffat mig med att förvisa mig till Kamtchatkas tvångsarbetsläger. I slutet av 1962 hade hon dock avsänt ett brev till Röda Korset. Det var ungefär samtidigt som jag började fundera på att göra något liknande beträffande Lida och Karl. Mor skulle vid det här läget vara i 80-årsåldern och knappas i livet med tanke på alla upplevelser i förvisningar mm. Jag skrev en eftersökning och hade knappt hunnit iväg med mitt brev förrän det kom ett RK-brev från Geneve. Meddelandet löd:

"Från Internationella rödakorskommitténs efterforsknings­byrå i Geneve har vi nyligen mottagit en begäran om efterforskning av Er, gjord av Er mor, Emely Kronberg, Uus tn. 18-1, TAPA, Estland, Sov­jetunionen. Vi hade påbörjat en efterforskning av Er med utgångspunkt från Er tidigare adress i Borås, när Ert brev med begäran om efter­forskning av Er syster idag kom oss tillhanda. Stockholm den 20 juni 1963".

Någon månad senare hade jag alla papperen klara för en resa till Leningrad, resorna till Estland var ännu inte aktuella då. Gränserna var stängda för utlänningar. Det tog lite tid att bearbeta den ryska ambassaden, men så småningom gav det resultat och jag tog en charterresa per buss från Helsingfors till Leningrad.

Bussresan gick över Vaalimaa och kontrollen vid gränsen var mycket noggrann, vi fick bära ut varenda pryl ur bussen och tullarna rotade noggrant igenom varje väska och paket. Det tog ett par timmar innan vi kunde fortsätta resan mot Viborg. Där fick vi en Inturist-guide med oss och denne berättade om ”sevärdheter” utmed vägen mot Leningrad. Vägen gick fortfarande genom de forna finska områden och bl. a. passerade vi ett minnesmärke i form av en soldat med gevär, stående på en stor stenbumling och guiden läste upp sin läxa, som han hade lärt sig i Inturist-skolan:

- Om ni tittar till vänster så ser ni ett monument över de i första världskriget fallna rödgardisterna som stred mot baronen Mannerheims Vita Garde!

”Jaha, hördes det en röst från någon på de bakre raderna. Var är minnesmärket

över de fallna vitgardisterna?”

Det blev en längre tystnad i den fortsatta propagandan om rödgardisternas insatser under de gångna tiderna.

Vid framkomsten till Leningrad träffades vi framför hotell ”Leningradskaja” på Nevskij Prospekt. Där stod mor, Karl, Lida och Lidas son Valdemar. De hade inte varit i Leningrad på bra länge och hade ingenstans att bo. Det lyckades mig att ordna ett rum för dem också, till det facila priset av 5 rubel per natt. Som turister fick vi betala bra mycket mera - och det i västvalu­ta.

Det blev inte några hjärtskärande scener, det ställer man inte till i vår familj, varken ihär­digt kramande eller pussande. För en utomstående skulle mötet ha tett sig närmast som ett möte avtalat ett par veckor tidigare. Ingen åskådare hade kunnat gissa att här i alla tysthet utspelades en del av ett familjedrama, ett åter­seende efter 20 år. Mor fällde sällan några tårar, en sådan känslosamhet passade inte en självmedveten före detta estnisk bondmora.

Nu kunde vi berätta för varandra om allt som hade passerat under de åren. Kvällen blev lång och det var dags att inta sängarna. Så många släktingar hade vi inte kvar, Karl sade att han hade för flera år sedan varit och hälsat på vår fostersyster och kusin Vera och han trodde sig komma ihåg adressen där hon bodde. Han och Lida gav sig iväg och återkom först vid lunchtiden tillsammans med en dam som visade sig vara Vera (Elvira Petrovna) en av de få kusinerna som var kvar i livet. Nu var bekantskapen etablerad och på kvällen gav vi oss iväg till Gavanskaja 24, i närheten av passagerarhamnen. Hennes man hade dött några månader tidigare och lämnat henne kvar med två barn: 16-åriga Margarita och 13-åriga Tatjana. De hade en sann sovjetisk bostad, ett rum och del i köket i en trerumslägenhet på 5 våningen i ett hus, som såg ut att vara från förra seklet, men var i själva verket byggt 1953.

För mina svenska familjemedlemmar blev det också en del nya upplevelser. Det var mycket nytt. En del av det nya var bara besvärligt, men samtidigt lärde de sig vad Sovjetunionen och dess kommunister gick för: trög administration, köer och andra besvär, inte minst med toaletterna. Det är någon som har sagt att ett lands civilisationstillstånd kan bedömas efter tillståndet hos des toaletter. I det fall var ryssarnas land ett synnerligen primitivt samhälle, långt ifrån det samhälle där Lenin lovade att efter revolutionen klä toaletterna med guld. Toilettapper fanns det nästan aldrig, de gånger de fanns bestod ”toilettpapperet” av gamla nummer av ”Pravda” eller ”Izvestija”. Efter bakdelens avtorkning skulle dessa ”toilettpapper” ingalunda läggas i toalettstolen utan i en bredvidstående korg. Efter det första försöket att få in flickorna på campingplatsens toaletter tog besöken där totalt slut. Som tur var kunde vi sköta våra bestyr hos släktingarna – såväl i Leningrad som i Tallinn.

När vi var till Ryssland med familjen, gjorde vi en hel del utflykter: till museer och andra sevärdheter i Leningrad. Under besöket till Eremitaget råkade Maria (då i 12-årsåldern) tappa bort örat på sitt älsklingsdjur ”Ludde” och katastrofen var nära. Vid det här laget var ”Ludde” så sliten och nästan förbrukad att ärat hängde kvar på en skör tråd – och nu var örat borta. Hon kom ihåg att hon fortfarande hade örat kvar strax innan vi skulle gå ut och det var tydligt att örat hade ramlat av i trängseln genom utgångspassagen. Vi visste hur olycklig hon skulle bli om örat inte kom tillbaka så jag bestämde att vi skulle göra ett försök att hitta det. Vi hade nästan kommit ut ur den stora strömmen människor och jag sade till Maria:

- Nu talar du svenska, högt och tydligt så ryssarna hör att du är en turist!

Vi vände och trängde oss fram i den mötande strömmen i spaning efter ”Luddes”

öra och - turen stod oss bi. Halvvägs in till Eremitaget upptäckte vi örat, men då hade säkert några hundra ryssar trampat på det och vid framkomsten till släktingarna fick vi tvätta och desinficera det. Ann-Marie och de övriga släktingarna hade gått ut och när vi kom fram till dem så sade Ann-Marie:

- Jag såg med detsamma att ni hade hittat örat, Maria strålade med hela ansiktet.

Man säger att det är bra kunna språk, men i vissa fall (åtminstone i Ryssland) skall man inte använda sig av sina kunskaper utan låtsas vara en ”dum” turist, okunnig om det sovjetiska förhållandet. Följande händelse kan illustrera detta.

Vi skulle bese Peter den Stores sommarställe Peterhov (Петродворец) och tog en ”Meteor”, en bärplansbåt på morgonen från avgångsplatsen framför Peter den Stores staty i närheten av Vinterpalatset. Efter att ha vistats några timmar där och sett alla de fina fontänerna, klockan började luta mot kvällen, var det dags att bege sig tillbaka till släktingarna i Leningrad. Jag hade en föraning om (efter att ha lyssnat på några samtal i kön till biljettkassan) att användningen av ryskan skulle leda bara till svårigheter. När jag då kom till kassan så talade jag engelska till den ”babuskan” som satt i biljettkassan och bad att få köpa 4 biljetter för återresan till stadens centrum med nästa båtlägenhet. Hon förklarade för mig på ryska att kön till båtarna var lång och att vi kunde få biljetter först till en resa om tre-fyra timmar. Jag fortsatte med min engelska, men i stort sett utan resultat ända tills en ung studentska, som hade hört vårt samtal, kom fram till biljettkassan. Hon förklarade för ”babushkan” (en äldre dam) att de här var utlänningar som ville se så mycket som möjligt av Rysslands sevärdheter och inte förstod våra regler och att hon borde ge oss biljetter till en tidigare båtlägenhet. Efter en viss betänketid gick gumman med på studentskans förslag och vi kunde några minuter senare ta båten, som låg vid kajen färdig för återfärd.

En annan liknande händelse inträffade 1985 när Ann-Marie och jag reste till Leningrad i finnen Heikki Rätys bil.

Mellan gränsen och Viborg kom vi fram till en uppförsbacke med en svag sväng. Det var två filer i backen och nästan framme vid krönet gick det en avtagsväg till höger. Uppe på krönet stod det en bevakningskur med några ”miliser”, d v s ryska poliser. Vi blev stoppade och de bad mig komma med in i kuren där de ville se mitt körkort.

Jag visade körkortet och då tog de fram en tavla med en bild ur vilken det framgick att jag skulle ha använt vänster blink vid passage av avtagsvägen. ”Försyndelsen” skulle kosta mig 3 rubel.

- No, no! Sade jag på engelska och fortsatte med påpekandet att man inte blinkar när man kör en filmarkerad väg.

Det var i augusti och kurens fönster stod öppna. Jag hörde hur en ”kaftantjik”, en halvasiatisk ryss sade:

- Kräv honom på 10 rubel!.

Det var nära att jag skulle vara tvungen att avslöja mina språkkunskaper och säga:

- Nu följer ni med till Viborg och förklarar för er chef om det kostar 3 eller 10 rubel och varför ni missbrukar er tjänsteställning, men lyckade avhålla mig från tilltaget och sade:

-All right! I´m going to pay 3 rubels if I kan take a picture of your cartoon, sade jag och pekade på skylten enligt vilken jag skulle ha blinkat.

-Njet, njet! Det gick inte för sig.

Det låg lite papper framme och jag började rita. Det blev torget framför Vinterpalatset där det finns massor med streckade filer. Jag frågade poliserna, med användning av ett antal ryska ord uttalade med stark brytning, om man blinkade varje gång som man svängde inne i filen och de blev synnerligen tveksamma.

- You call your natchalnik! (chef), sade jag och pekade på telefonen. Efter en viss tvekan tog han upp luren, slog ett nummer och berättade att det var en utlänning som inte ville betala straffet.

Jag sträckte handen mot luren och sade:

- May I talk to your boss?

Detta resulterade i att han hastigt kastade på luren, lämnade tillbaka körkortet och vi fick köra vidare. Förmodligen fanns det ingen samtalspartner i den andra ändan. Den, som inte har lika ingående kunskaper om Ryssland och ryska förhållanden, hade säkert betalat sina tre rubel för att kunna fortsätta.(Det handlade om knappt 30 kronor, så summan var inte något problem). Att tala med ”dubbla tungor” var förutsättningen att överleva i Sovjet och det gäller i viss utsträckning även i den nya Ryssland. Att jag ändå fick betala 3 rubel i straff är en annan historia. Man gör inte en U-sväng på Nevskij Prospekt utan att någon tjänstvillig milis dyker upp och stoppar en.

Ryssarna själva är mycket väl medvetna om GAJ:s arbetsmetoder och ingen reagerar, det går en hel del vitsar om dem.

En milisman har hört att hans hustru inte skulle vara helt trogen och han beslutar att undersöka hur det är.

Han kommer överraskande – och mycket riktigt – hustrun har en annan hos sig som hon hastigt lyckas gömma under sängen i sovrummet. Milisen går runt och tittar in i garderoben, i badrummet och säger

Ingenting här, ingenting här…..

Så småningom kommer han till sängkammaren och ser att det är en hand som sticker fram under sängen och handen håller en 100-rubelsel. Milisen böjer sig ned, tar sedeln och säger:

- Ingenting här heller.

För våra familjemedlemmar var det en hel del nytt också. På väg in i Viborg fick flickorna se ett glasstånd och ville naturligtvis ha glass. Vi stannade och köpte till dem var sig glass för 15 kopek styck. Vi märkte dock efter en stund att det var någonting som inte passade in i bilden av glassätande ungar. Det visade sig att glassen var gjorda av riktigt grädde med alldeles för fet smak våra västerländska barn som är vana vid något mera magrare variant. Vi behövde aldrig mera stanna vid glassbarer eller kiosker.

Våra flickor väckte mycket uppmärksamhet med sina kläder, inte för modets skulle, utan att de (enligt rysk uppfattning) var bokstavligen lätt klädda. De hade kortstrumpor samtidigt som de ryska barnen vid mulet väder var påpälsade som små tomtar. En viss munterhet väckte också de ryska småbarnen, de var inpaketerade som julklappar, oftast med en rosett i rosa eller blått runt paketet indikerande huruvida det var en flicka eller en pojke.

Trots de något överambitiösa programmen under de sovjetiska besöken (för att västerlänningar inte skulle ha tid över för närmare studier av det verkliga Sovjet) fanns det ändå många tillfällen för mig att besöka släkting­arna i både Leningrad och Tallin. Med åren blev det ganska många träffar. Så länge mor Emely levde brukade hon vara med, även i Leningrad Vid dylika marinbesök har tolkarna alltid mycket att göra, men någon kväll brukade bli fri och då passade jag på att vara hos släkten. Tapa-borna: mor, Karl och Alida skulle också komma till Leningrad.När jag fick reda på när Kustflottan skulle besöka Sovjet, skrev jag till släkten och då samlades vi och hade en släktträff med mat, dryck, musik och sång. När Waldemar (min systerson) var med kunde han dra en låt på dragspelet, ibland spelade Karl några valser på fiol och Alida ackompanjerade på gitarr.

Karl hade bott under flera år i Kaukasus, nu var han emel­lertid tillbaka och hade en kvinna med sig. Det var en dam från ett estniskt fruktkollektiv beläget på Kaukasus sluttningar. Hon hette Leida och i Kaukasus försörjde hon sig huvudsakligen på hembränning, även om hon formellt var anställd i kollektivets tegelbruk. I början på seklet hade några tyska godsherrar planterat stora aprikoslundar, dessa hade nu till stor del förvildats och - som Leida sade - råvaror fattades det inte. På min fråga om inte hon var rädd att åka fast för hembränning svarade hon att därmed var det ingen som helst fara. Den lokale milischefen och hela hans anhang var en av hennes stadigaste kunder. Leida var ett mycket företagsamt fruntimmer, bra på att koka vodka, laga mat samt spela gitarr och sjunga. Uppväxt som hon var i ett blandat sällskap som till en stor del bestod av Krym-tatarer, behärskade hon detta språk och kunde sjunga tataris­ka visor, vilka Karl betecknade som fårbräkande.

- Österlandet börjar där kvinnorna sjunger på detta vis, brukade han säga. Tyvärr stöp Leida på sitt eget grepp. Efter ett visst antal år i Estland reste hon tillbaka till Kaukasus och, enligt Karl, söp ihjäl sig på sin brygd. Leida var inte bara en duktig spritbrännare, hon var också en riktig matlagerska, det syntes både på henne och på Karl. Det är enda gången jag har sett Karl någorlunda vid gott hull, annars tillhör han den magra och seniga typen.

Med åren blev det ganska många träffar, så länge mor Emely levde brukade hon komma med, även till Leningrad.

Ibland bjöd jag även någon från fartyget med mig och båtsman Möller från Karlskrona glömmer nog inte i första taget kvällen i kusinen Veras lilla lägenhet. Kar höll ihop med Leida, de hade kommit till Leningrad med några flaskor hembränt, ett par 5-liters ”putäller” och det var svårt att avgöra vilken som var den statliga spriten och vilken hon hade kokat själv

Leida var inte någonting som gick i myggvikt, stor och kraf­tig, båtsmannen Möller gick inte heller av för hackor vad vikten angick. Upplivade av mat och dryck skulle de nu dansa i Veras lilla lägenhet, två mindre elefanter i en - om inte en porslins­butik - så dock en trång liten sovjetisk lägenhet och det bar sig inte bättre än att de snavade och ramlade i Veras soffa. Den knakade betänkligt, men höll, som tur var. De ryska möblerna är rätt stabila, man lever i viss mån kvar i den gamla, borgerliga möbel­stilen, å andra sidan är trångbodd­heten stor och de möbler, som finns kommer till användning mycket oftare än i väst. Med hänsyn till det är de också mycket stabilare. För övrigt är möbler svåra att skaffa i Sov­jetunionen. Den något sena timman, feststäm­ningen och en viss tidigare konsumtion kan ha bidragit till svårigheterna med balansen.

Efter all ätande och drickande hade jag blivit rätt onykter, låg i soffan och mådde inte särskilt bra. Min mor Emely satt i andra ändan av sängen och skakade deltagande på huvudet. Oj, oj, oj, det var tider!

Trots sin förbjudna sysselsättning och dragning till den egna alko­holproduktionen var Leida en lyckokast för Karl. Första gången jag träffade min familj på 60-talet, efter ca 20-års skilsmässa, var Karl i ganska usel kondition, nedgången både av brist på mat och på ett överflöd av sprit. Strax efter åkte han till det estniska kollektivet vid Krasnodar och Gulkevichi och nästa gång jag mötte honom var han en helt annan människa. Leida kunde inte bara koka sprit, hon var också en utomordent­lig matlagerska, det syntes både på henne och på Karl.

Med tanke på omständigheterna hann jag ändå vara ganska mycket ihop med min släkt. Mor levde ytterligare i 17 år sedan vi hade träffats (hon dog 1979-12-13), Lida i 25 år (hon dog 1989-12-13) och Karl (1998) är ännu med sina snart 82 år ännu i livet och ganska pigg för sin ålder, med tanke på hur mycket han har fått genomlida under sin jordiska vandring. Jag har hjälpt honom till en egen bostad på två rum och kök, han har aldrig bott så bra, men då och då slarvar han med hyran och påstår att hans pension inte räcker till för alla utgifter.

Hembränningen är ett "populärt" nöje lite varstans i världen, särskilt om hanteringen är förbjuden och den statliga spriten dyr. Vi ett besök hos Majas "fästman" Herman bjöd han på hembränt, som dock inte var särskilt gott. Segt och fett, men vi hade badat bastu och behövde lite vätskepåfyllning 1982 var mina syskon för första gången på en treveckors besök hos oss i Sverige och blev högeligen förvånade hur verkligheten i den kapitalistiska världen ser ut. Rymliga bostäder, sommarstugor med ansade gräsmattor och bra vägar, det var något alldeles nytt för dem som hade bott i ”arbetarparadiset”. Vi bodde omväxlande i Nyköping och på torpet i Helgesta, gjorde utflykter till släkten i Göteborg och Falkenberg och vänner i Uppsala. Sedan dröjde det flera år med deras besök, beroende på att sovjetmyndigheterna inte beviljade något utresetillstånd. När jag talade med mina syskon om det så sade Karl att det var ”Njet” varje gång som de gick till den lokala OVIR-passmyndigheten i staden Rakvere och försökte få tillstånd att resa till Sverige.

1987, när Bresjnev hade gått ur tiden och Gorbatjev tagit vid tyckte jag att nu var det återigen dags att få ett besök från Karl och Lida. Jag skrev ett brev till Michail Gorbatjev och bifogade en kopia på inbjudan för mina syskon. Det tog skruv nästan ögonblickligen (med de sovjetiska myndigheters mått mätt). Karl berättade att när de hade rest med min inbjudan till passmyndigheten i Rakvere, blev de meddetsamma inkallade och följande samtal lär ha utspelats enligt min bror Karl:

- Det är bra att ni kom, det finns en inbjudan till er att besöka Sverige.

-

Men vi har inte några fotografier med oss, invände Karl.

- Det behövs inte, vi tar fotografierna ur de icke beviljade ansökningarna

Nu tog det bara någon vecka innan formaliteterna blev klara och jag kunde hämta mina syskon från färjan i Frihamnen i Stockholm.

. Sedan Estland blev självständig har Karl varit här ett par gånger, bl. a. med min namne, sin son Albert. De hade önskan om att förvärva sig en bil och vi besökte några skrotupplag för att skaffa en Lada, Albert var specialist på att reparera sådana. I Mariefred hittade vi ett hyfsat exemplar för 1500 kronor och den bogserade vi till Frihamnen för vidare befordran till Estland. Vi har även haft besök av kusinbarnet Bella med maken Rein samt Karls sondotter Alena med sin Andrej. Waldemar med hustru samt Margaretha med Slava besökte oss flera gånger på 80-talet. Trots besvärligheterna med inbjudan mm var det billigare för dem att resa då än vad det är efter "perestrojkan". Nu har de inte några pengar för sådana utflykter.

På hösten 1996 skulle jag resa till Tapa och hälsa på min bror Karl. Avresedagen skulle vara en torsdag i slutet av september, jag reste vanligtvis på torsdags-fredagsnatten och återvände med tisdags-onsdagsfärjan. Vistelsen över lördag-söndag gav en möjlighet att träffa även sådana släktmedlemmar som fortfarande arbetade.

På onsdagskvällen före avresan på torsdagen ringde Maria och meddelade att nu ville hon göra en familjekryssning till Finland, hon hade fått fatt på billiga biljetter och avresan skulle ske på fredagskvällen.

- Ni kan ändå inte bestämma er så nu är det dags, sade hon. Katarina kunde komma med men inte Tomas.

Jag försköt min resa till Estland och vi gjorde en familjekryssning över veckoslutet till Finland istället. Följande onsdagsmorgon hörde vi om ”Estonia”-katastrofen.

Under resten av veckan var det ganska tyst i telefonen, det var många vänner och bekanta som inte vågade ringa till oss. De kände till min intention om att resa och var rädda för att jag kanske aldrig skulle komma tillbaka. Först några dagar senare började vi få telefonsamtal.