Om familjens bilar.

Varje familj har en bilhistoria, med en eller flera varianter. När Ann-Marie och jag var bara en liten familj bestående av oss två och Tomas, studerade jag i Köpings Tekniska Institut och försörjde mig med att kuska runt i Västmanland och fotografera folk på danstillställningarna.

Det första egna motordrivna fordonet var en ”Ariel”-motorcykel av 1928-års modell. Den fick jag av fru Holmqvists svärson Uno Lindberg, en avsutten sjöman som arbetade som förman på Svenskt Konstsilke i Borås. Med den gjorde jag en hel del resor mellan Borås och Falkenberg när jag arbetade på Borås mejeri och Ann-Mari var kvar i Falkenberg.

Senare, när typografen Uno Svensson och jag började med ”blixtfotografering” på olika dansställen, till en början i Halland och senare i Närke och Västmanland, blev jag ägare till en Monark motorcykel och körde på den från år 1951 till hösten 1955. Vintrarna var fortfarande ganska kalla och snöiga i Köping och jag tyckte att nu var det dags att köpa mig en bil. Så mycket pengar hade jag inte, men en och en annan krona hade jag skramlat ihop med mitt sommararbete och genom fotografering att jag ansåg mig kunna klara av ett bilköp. Det hela initierades av att jag kände en man som hade en förkrigs-Opel Kadett till salu och han var villig att överlåta bilen till mig i utbyte mot min Monark och 1000 kronor.

Samma dag skulle John Thueland, min förre rumskamrat hos fru Malmqvist och jag, ta oss en tur med bilen. Redan vid utfarten från staden började det höras konstiga ljud och efter en några minuter såg det ut som om vi åkte i en ångdriven vagn. Det stod en ångpelare ut ur motorn och vi var tvungna att stanna och börja reparera bilen. Det var en kylslang som hade brustit och vi fick uppbringa hela vår uppfinningsrikedom för att kunna laga slangen och ta oss tillbaka till parkeringsplatsen inne på gården till huset Esplanden 5. Efter ett par liknande turer med fel här och där körde jag visserligen ett antal turer under hösten 1955, men färden var oftast alldeles för osäker, då och då blev jag stående med resultaten att min kassa minskade katastrofalt. Då fotograferingarna alltid pågick lördag-söndag blev det mycket dyrt att jaga upp någon reparatör för att få igång bilen för en färd tillbaka till parkeringsplatsen, någon fotografering hann jag s om regel inte med. Det började också bli mycket arbetsamt med studierna och därmed fick både bilåkandet och fotograferandet mer eller mindre läggas åt sidan, varken tiden eller pengarna räckte till.

Studierna tog slut de sista dagarna i maj 1956 och det blev dags att packa ihop de få saker som jag ägde i Köping, bl.a. bilen, och ge sig iväg till Borås. Jag hade städat källaren, återfört all "skrot" (värmebatterier, fläkt samt diverse rör och ledningar) tillbaka till skrotupplaget och var tillsammans med Ann-Marie (som hade kommit till Köping för att delta i vår avslutningsmiddag på hotellet) färdig att ge oss av och lämna Köping som en besvärlig och arbetsam parentes i livet.

Motorn förde mycket oväsen, mera än vad den egentligen borde även med hänsyn till den höga åldern och när vi började närma oss Mariestad ökade ljudvolymen till en betänklig nivå. Det verkade som om någon satt inne i motorn och knackade rytmiskt med en hammare på en metalldel. Vi stannade vid en bensinmack och inhämtade expertråd.

- Det är vevaxellager som har gått, sade mannen och frågade oss om vi skulle långt. När jag sade att jag skulle ända till Borås skakade han på huvudet och sade att det blir inte lätt men om vi körde i någorlunda maklig tempo så skulle vi kanske kunna ta oss fram ända dit.

Den fortsatta färden gick i 30-40 km, vilket inte var alltför sakta med tanke på att den ordinarie hastigheten hade varit ca 60 km/tim. tidigare. Det tog åtskilliga timmar att komma fram till Borås, men fram kom vi. Nu behövde jag inte bilen längre och lyckades sälja den till en uppköpare från Stockholm för 600 kronor så att förlusten trots allt inte blev alltför stor.

Det dröjde länge innan det blev tid och råd till nästa bil. Vi bodde i Stockholm i ett par-tre år och sista dagarna i november 1960 flyttade vi till Nyköping för att börja arbeta på AB Atomenergi i Studsvik. Flyttningen innebar samtidigt en viss löneökning och efter några år ansåg vi oss ha råd att försöka skaffa bil nr 2. Familjen hade också växt och det blev alltför besvärligt att resa till Falkenberg med tre barn. Man skrev året 1965.

Valet föll på en mörkblå Ford Taunus 17 i Kindvalls Bil AB i Stockholm till ett pris av 7.000:--. Vi hade haft bilen i ett par år innan det blev dags att byta.

För att förbättra familjens ekonomi körde jag buss mellan Nyköping och Studsvik, tog även körningar till utlandet som Norge och Danmark, gjorde översättningar och hade för en gångs skull en ganska hyfsad ekonomi. Thor Buss, som var det största bussbolaget i Södermanland, hade samtidigt en bilförsäljning och försäljaren Rylander föreslog att jag skulle byta mig upp. Han hade en Ford Taunus 20M, med nummer D67891, en sexcylindrig bil i mycket gott skick. Senare byttes nummerplåtarna ut och då hette bilen GB 741. Jag skulle få betala 11.000:-- för den och han skulle ta min gamla Ford i utbyte för 6.000:--. Det blev ett bra byte, trots att dess 6-volts elsystem förorsakade mig startbekymmer då och då. Speciellt inträffade detta när det var temperaturer om kring 0oC. För övrigt var det en bra och snabb bil, vi körde ca 270.000 km med den både i Europa, Finland, Sovjet och Estland. Katarina var lite ledsen över att bilarna var tvådörrars, hon hade inte någon egen dörr att hantera, men de var barnsäkra.

Under M20:s tid fyllde Tomas 18 år och vi övade flitigt för att han skulle kunna ta körkortet utan att behöva gå i någon körskola. När det blev dags för uppkörning följde jag med och satte mig i baksätet. Vädret var regnigt och sikten mycket dålig, fläkten orkade inte hålla fönstren rena från kondens och jag såg inte så mycket av var vi körde. I baksätet förefaller farten alltid vara mycket högre än när man sitter framme och jag hade inte mycket hopp om att Tomas skulle ha klarat sig redan vid första uppkörningen, men faktiskt gjorde han det. Den enda anmärkningen för besiktningsmannen var att han bytte filer något för långsamt. Däremot lär det ha gott ordentligt undan när Tomas och hans skolkamrat Göran Holte skulle sätta hastighetsrekord för bilen på den nyligen färdigställda motorvägen Nyköping-Oxelösund. Enda gången jag har varit tvungen köra fort var när vi hade haft en trafikstockning i Tyskland på väg hem ifrån Schweiz. För att hinna till färjan fick jag hålla en hastighet på 150-160 km och det kändes inte alls tryggt. Vi hann till färjan i Travemünde med mycket liten marginal och hamnade på fel färja, men även den gick till Trelleborg.

Några år senare ville jag att även Maria skulle ta körkortet, men efter det att vi i halt väglag kolliderade lite lätt med en el-stolpe vid Odals anläggning på Hamnvägen vägrade hon att fortsätta. På en av sina ”självständiga” bilutfärder hade Tomas flickor med sig i bilen och bad dessa se om det fanns någonting i vägen när han skulle backa. Resultatet blev en krock med det enda träd som fanns på Östra folkskolans gård och 300 kronor i reparation. Det var en någon ledsen yngling som kom hem och var tvungen att berätta om incidenten. På sätt och vis är det bra med en mindre krock utan fysiska skador på föraren i början av en bilförarbana, den ger en nyttig påminnelse om de faror, som lurar på vägarna.

1964 hade jag återfått kontakt med min mor och mina syskon, de bodde i Estland och det blev åtskilliga färder dit under somrarna, med mer eller mindre besvär. Det har aldrig varit enkelt att resa i Sovjet. Det fanns många hinder på vägen, inte bara de fysiska utan fastmer av administrativ art. På varje 50-de kilometer fanns en kontrollstationer (GAJ = Statlig Bilinspektion) som skulle se till att statens övervakning fungerade. På en resa mellan Leningrad och Tallinn stannade vi något längre för lunch och körde bilen undan bakom ett antal buskar. När vi inte kom fram till nästa kontrollstation under den stipulerade tiden blev de av allt att döma oroliga och sände ut en motorcykelpatrull. Den såg oss inte förrän vi gav oss tillkänna för dem. När turisttrafiken per bil till Estland utvecklades mera skärpte man bevakningen på de första, i utkanten av Leningrad liggande kontrollpunkterna.

Vi blev stoppade vid en sådan station strax utanför Pulkovo och milisen som tydligen var ganska ny kunde inte det västerländska alfabetet. Jag talade engelska med honom och hörde hur han försökte förklara bilnumret D67891 med att bokstaven såg ut som en "O" med magen utbuktande mest till höger. Medan han talade smygläste jag i hans loggbok och upptäckte att en inspektör hade varit där dagen innan och skrivit att "speciell uppmärksamhet bör ägnas åt utländska turistbilar".

I mitten av 60-talet, då vårt resande började mera regelbundet, fanns det 13 kontrollstationer på sträckan Leningrad-Tallinn - en sträcka på 375 km - i praktiken på var 30:de kilometer. Med två miliser per treskift, lördagar-söndagar och semestrar blir det en avsevärd mängd arbetslöshet som kan bindas till, ca 4000 mandagar. Nitiska milismän tvingade oss att stanna vid varje station och vi hade svårigheter att göra sträckan på någorlunda hyfsad tid. Senare kom jag på knepet. När vi hade blivit stoppade vid första kontrollen sade jag till miliserna att nu skall de ringa till nästa, och nästa o s v. Enligt reglerna fick inte utländska bilar färdas under mörkret och om vi inte kommer fram före mörkret så kommer vi att skylla på miliserna. Det fungerade faktiskt ganska bra, för det mesta slapp vi stoppen mellan stationerna. Förbudet att inte utländska bilar fick färdas på nätterna hade sina grunder. Vägarna var i uselt skick och med den sovjetiska (och ryska) ”nitshevo”-attityden kunde det mycket väl inträffa att vägen inte var farbar - utan att några varningsmärken var utsatta. På en av resorna höll vi på att köra in i en sandhög. Den låg där utan några varningar och det var bara för att kvällen var ljus som vi inte åkte in i högen. Djupa diken utanför vägrenen kunde ibland vara märkta med tjärbloss - i 20-e århundradet. Det var långt från Lenins ord: ”Kommunismen det är elektrifiering…….”. Som för det mesta i Sovjet, de stolta fraserna hade inte mycket samband med verkligheten.

Den ryske generalen Alexander Lebed säger:

- Om någon betvivlar att Ryssland har en egen väg så låt honom köra på våra vägar.

Utan att vara speciellt ”statusminded” har jag haft två bilar med metallic lack. En del bilägare förefaller vara mer än lovligt bundna till de yttre attributen: metallic, massor med extraprylar o s v. Det är lite svårt att förstå att bilisten på detta sätt kan höja sin status, den sitter ju inte i bilen utan i människan själv och hans förhållande till omgivningen. M20 var en silvermetallic och gav ett visst anseende. Detta kom väl till pass i Ryssland ett par gånger. Vi var på väg genom Leningrad i riktning mot Pushkino för att komma ut till Tallin-vägen och såg en lång rad med stora svarta bilar passera.

- Nu måste vi dra fördel av det, tyckte jag och hakade på i slutet av kortegen eftersom den gick i samma riktning. Vi hängde på och kom genom Leningrad med ca 100 km fart där det normalt är tillåtet bara med 50-60. Någon chans för milisen att stoppa oss fanns det inte, förresten skulle de aldrig våga stoppa någon bil med utländska skyltar i en sådan situation. Vi har aldrig kommit så fort genom en rysk stad. En av de få gångerna som metallicen med sin status och sportiga utseende kom till pass i ett sådant sammanhang. Med en Lada eller Volkswagen hade man knappast haft samma chans.

Den bilen fick se mycket av både Ryssland och Europa. I ett par omgångar var vi till Schweiz och därifrån till Italien - till Livigno. Hela familjen kommer ihåg en resa till Tjckoslovakien och Schweiz under en Påskhelg. Den inföll tidigt det året och på småländska höglandet och halvvägs i Skåne hade vi all svårighet att hålla oss på vägen, det var snöslask nästan hela vägen ned till Trelleborg. Vid framkomsten till Sassniz möttes vi av en hel pluton med gevär beväpnade vakter i hamnen och vid tulldeklarationen fick tullaren se att jag hade papper med AB Atomenergi's logo på. Han blev mycket intresserad och frågade om han fick titta närmare på dem.

- Vad händer om ni inte får? frågade jag, och tullaren såg lite generad ut. Det var inga kontroversiella papper, bara en beställning på hydraulventiler som jag skulle hämta i Tuttlingen i Västtyskland på gränsen mot Tjeckoslovakien. Vägen över Rügen och genom Greifswald var ett öststatselände. Någon plogning hade inte förekommit och beroende på en viss snösmältning hade vägbanan antagit en V-form med en smältvattenränna på mitten. Först körde man på vägens ena sida och när det började göra ont i revbenen av trycket mot dörren flyttade man över till den andra vägbanan. Trafiken var rätt gles och det var inga svårigheter att ta hela vägbredden i anspråk. I Greifswald var gatorna (om man nu skall använda en sådan benämning för en yta som såg ut som en åker) fulla med hål och M20 hade även vid normalbelastning en frigång från marken på knappt 10 cm. Nu var vi lastade och för att inte skada underredet körde jag både höger- och vänstertrafik. En Volkspolizei stoppade oss och påpekade detta faktum, varpå jag svarade att han inte skulle tråka fredliga bilister utan skulle se till att vägarna kunde komma upp i västerländsk standard så att man inte behövde köra med stridsvagnar och terränggående fordon inom staden. Han teg och vi åkte vidare.

Vi behöll bilen till 1980. Ann-Marie tog upp bilbytesämnet lite då och då, men det blev inte aktuellt förrän min systerson Waldemar från Tallinn skulle besöka oss för första gången i Sverige. Han hade förirrat sig till Jan-Åke och Margaretha Berg-Fors, istället för att åka med Viking-line från Helsingfors hade han träffat en bekant och kom med Silja-line. Vi bodde på landet och han kunde inte nå Ann-Marie per telefon, den enda kontakten han hade var Jåke och så småningom lyckades jag spåra honom dit. Bensinen började tryta på våg till Stockholm och jag skulle tanka på Huddingevägen. Jag stoppade i mina tre tior i tankningsautomaten och skulle ta ut tankningsslangen, då upptäckte jag en lapp på slangen:

- Ur funktion.

Någon hade försökt tanka före mig och hade hängt upp denna lapp. Jag hade inga fler tior och hundralapparnas tid hade ännu inte kommit. Där stod jag nu och macken på Huddingevägen låg ganska ensligt. Vad skulle jag göra? Jag beslöt att fortsätta till Jåke och Margareta med risken att bli stående på vägen. Det gick bra, men sista biten till Akvarievägen, där de bodde, fick bilen rulla. Jag nådde nästan fram, det fattades ett femtital meter. Margaretha hade en extra 20 liters bensintank och den fick jag låna för att klara hemfärden.

På återfärden ville Waldemar köra för att prova hur västerländska bilar gick. Han hade bara kört Lador och Volgor. I höjd med Vagnhärad hände det något, fotbromsen tog inte, men vi fortsatte färden och kom till Nyköping för övernattning eftersom Ann-Marie inte villa vara ensam på torpet. När vi undersökte bilen visade det sig att vakuumförstärkaren hade fått "punktering", varje gång som man använde fotbromsen slocknade motorn. Felet var snabbt avhjälpt, från skrotet på Björshult köpte vi en begagnad detalj och kunde köra som vanligt igen.

Waldemar var bilintresserad och undrade om man verkligen kunde bara gå in i en affär och köpa en bil. Så där utan vidare. Jag nämnde hans undringar till Ann-Marie och då tyckte hon att nu skulle vi passa på och visa honom att detta verkligen var fallet. Ett par dagar före Midsommar 1980 åkte vi till Källanders bilfirma på Hemgårdsområdet i Nyköping och skulle titta på en Ford Taunus som de hade annonserat ut. Källanders var Opel-försäljare och denna Ford hade de fått in som en "skilsmässobil", den hade enligt uppgift stått parkerad i deras tält nästan i ett års tid. Vi tittade på bilen med nummerplåten JET 990 och kunde inte se något fel, det fanns inga yttre skador på den. Priset var 23.000:--, vilket inte kunde anses vara alltför dyrt. Under provturen kunde vi inte upptäcka några egenheter heller och beslöt oss att köpa den. Källanders skulle emellertid åtgärda vissa saker och vi kunde hämta bilen nästa dag - dagen före Midsommar.

Angående M20 hade jag tänkt att eventuellt så småningom sätta den i gott skicka, men tiden räckte aldrig till annat än att förbättra torpet och så år 1988 sålde jag den till en bonde, Lennart Nestor i Lästringe. (tel. 0156-30025) Livet med GPB 741 tog slut efter en färd på 280.000 kilometer.

I början på året hade vi förvärvat ett torp i närheten av Sparreholm och skulle nu bege oss dit för ett Midsommarfirande. Vi hämtade den "nya" bilen, packade in allt för Midsommarfirandet och gav oss iväg. Jag föreslog Ann-Marie att vi skulle åka med två bilar, vi hade en hel del att transportera till torpet, men hon slog ifrån - hon tyckte inte att det var nödvändigt.

Vi gav oss iväg ganska sent med Waldemar vid ratten och allting föreföll frid och fröjd ända fram till ungefär gården Skälby, några kilometer före Oxbron. Plötsligt slog det ut ett ångmoln från motorhuven och när vi tittade på instrumenten så var nålen nästan krökt ovanför det röda, inte tillåtna delen av temperaturskalan. Vi hade varit invecklade i diskussioner och observerade inte instrumenten, bilen var ju nu och man väntar sig inte att den skall säcka ihop redan efter 20 km färd.

När det mesta av vattnet hade kokat bort och vi kunde öppna motorhuven visade det sig att fläktremmen hade gått av, men inte helt och hållet, utan hängde fortfarande ihop med några trådar. Vid närmare undersökning visade det sig att kilrepet var felmonterat. Istället för att den skulle ligga i sin skåra på vattenpumpens axel, låg den direkt på axeln och vreds åtskilliga tusen gånger per minut, ända tills kilrepet var utslitet. Någon reservrem hade vi inte och var tvungna att hitta på något råd. För det mesta går det att göra ett reservrep av en damstrumpa, men nu var det midsommartid och Ann-Marie hade inte några strumpor på sig. Lösningen blev bogserrepet. Vi kapade av en bit, splitsade ihop ändarna och försökte få igång bilen, men den var helt död. Vi lyckades stoppa ett yngre par och trots att de hade bråttom bogserade de oss till torpet. Jag lovade dem 100 kronor för besväret, pengarna skulle jag ta ut av Källanders, det var det minsta de kunde göra.

På lördagsmorgonen gjorde vi en närmare undersökning av bilen och hittade felet. Kabelskon till batteriet var dåligt åtdragen och gjorde inte tillräckligt bra kontakt, bilen hade ju stått ganska länge oanvänd. Vi drog åt kabelskon och begav oss till Flen för att anskaffa nya kilrep. Nu är inte ett vanligt rep särskilt bra som fläktrem, efter några kilometer gav den efter, vi var tvungna att stanna och spänna repet med generatorn. När vi väl hade kommit fram och bytt kilrep fungerade bilen återigen och fortsatte med smärre incidenter med det ända fram till Midsommaren 1986.

Taunus 20M ställdes undan i ladan på landet, i förhoppning om att jag eventuellt skulle börja intressera mig för att renovera den, när de andra bristerna med vatten mm skulle vara åtgärdade på torpet. Nu blev det inte så. Mitt intresse väcktes aldrig och några år senare, när vi skulle bygga till ett kök i uthuset, flyttades Forden ut på gården och såldes efter några månader till en ladugårdskarl från Lästringe. Han behövde en bil att åka mellan hemmet och ladugården för att den ordinarie bilen inte skulle lukta ett kostall när han var ute bland folk. M20 hade varit en riktig trotjänare, körd i över 10 år och 280.000 kilometer. Den var relativt ny när vi köpte den och jag försåg den med ett rostfritt avgassystem, den behövde aldrig bytas, men eftersom bilen var mycket låg hade vi besvär med in- och avfarter från färjorna. Ibland hände det att styrmannen fick manövrera ilandkörningslämmen och då var det vi som kom sist av färjan.

Sommaren 1978 blev bilen stulen. Vi hade just kommit tillbaka från semestern i Joutsa, Finland, där vi tillbringade två härliga veckor hos lärarinnan Olga Naukkarinen. Vid hemkomsten låg det i posten ett vykort från kusinbarnet Rita och hennes man Slava, där de meddelade att de skulle komma med båten ”Michail Kalinin” – en dag före vår ankomst till Sverige!!!! Jag visste att sovjetmedborgarna inte hade några nämnvärda mängder pengar med sig och var orolig för deras skull. Var skulle de övernatta?

Nu visade det sig att båten hade gått på grund och var inte alls framme, den skulle anlöpa Stockholm först nästa dag. Jag parkerade bilen på Dalagatan och övernattade hos en bekant. På morgonen var bilen borta. Stulen. Eftersom avfärden från Nyköping blev något brådstörtad hade jag inte tömt bagageutrymmet helt och hållet, där fanns kvar barnens tält, sovsäckar och en del halvfärdiga sniderier att fördriva tiden med i Finland, bl.a. en kniv med mycket bra skärpa.

På eftermiddagen hittades bilen i Tensta med uppbrutet rattlås, skadad baklucka och all utrustning borta. Det smärtade mig att min bästa sniderikniv också försvann. Jag hade hållit på och karvat ut några knivskaft – med björnhuvud – och de försvann tillsammans med ett par skålar ur björkvrilar. Nu började en lång brevväxling med försäkringsbolaget Folks(k)am. Linköpingskontoret erbjöd mig en ”likvärdig bil av samma årsmodell” och jag parerade med att det skall säkert gå bra om bilen inte har haft några anmärkningar från Bilbesiktningen, var tektylad och hade ett rostfritt avgassystem. Nej, men så kan man inte resonera, tyckte Folksam. Efter ett par månaders korrespondens ilskande jag till och åkte till Folksams huvudkontor i Stockholm och sade att jag ville tala med VD:n, direktör Bark - Tyvärr är han inte inne, blev svaret.. - Jag kan vänta på honom, svarade jag, eller göra upp om ett sammanträde nästa dag. ”Tjänsteanden” försökte förklara att direktören kanske inte skulle kunna ta emot mig på flera dagar, men jag gav mig inte. Jag sade att jag ville fråga direktören vad jag hade betalat helförsäkring för under de 10 åren som bilen var i min ägo och varför man inte ville gå med på mina rättmätiga krav. När jag inte gav med mig lovade tjänstemannen att en av avdelningsdirektörerna skulle komma ut och tala med mig. Det kom en liten krumnäst person med tydliga semitiska tecken och försökte övertala mig att gå med på deras villkor. När vi inte kunde komma överens lovade personen att tala med VD. De skulle omedelbart ta upp mitt ärende nästa dag. Jag reste tillbaka till Nyköping och när posten kom så låg där ett rev från försäkringsbolaget där de frågade om jag skulle kunna nöja mig med 3000:-- kronor, behålla bilen och reparera den i egen regi. Det blev ju en bättre affär för mig, efter reparationen körde vi bilen i ytterligare två år, till det blev dags att byta till en orange Taunus – JET990.

Nu var Katarina i "körkortsålder" och vi började övningarna. Det blev många rundor i utkanter av Nyköping och flitigast besökte vi gatorna omkring vattentornet och villakvarteren där. Katarina fick en mycket allsidig träning: start i backen både fram- och baklänges, vändning på gatan, backning runt hörnan, men trots detta ville inte besiktningsmannen släppa henne igenom. Han påstod att hon inte tittade tillräckligt mycket i bakspegeln. Det var inte riktigt sant, hon vred inte huvudet hela tiden som de får göra i bilskolan, utan följde med bara ögonen, jag hade noggrant inpräntat i henne vikten av att bevaka den bakomvarande trafiken. Under nästa uppkörning följde jag med och det blev en lång körning. Hon höll på i ca 40 minuter i staden och bara mot slutet blev det en sväng ut på gamla E4:an fram till Kungsladugården. Enda mera sofistikerade manövern skedde vid Åkarnas Hus, där färden slutade. Hon skulle baklängesparkera och när detta var gjort överräckte besiktningsmannen körkortet till henne. Inga av de andra manövrarna behövde hon utföra, men det kan vara nyttigt att ha utfört manövrarna ifall det skulle bli nödvändigt.

JET 990 slutade sin färd på skrotet. Katarina skulle närvara på Susanne Johanssons bröllop dagen före Midsommar 1986 och gav sig iväg från torpet till Tuna kyrka, där bröllopet skulle stå. På kvällen satt vi inne i stugan och det knackade på dörren. Där stod Katarina tillsammans med Anna Billings föräldrar och de såg något konfunderade ut. Det visade sig att bröllopet ingalunda skulle vara i Tuna utan i Tunabergs kyrka, ett par mil längre bort. När Katarina hade kommit underfund med detta blev det lite bråttom och olyckan var ett faktum. Av Katarinas berättelse framgår det att hon troligen kom för långt ut på grussträngen, gjorde en för snabb rattrörelse för att återföra bilen till vägbanan och vurpade av farten. Hon rullade runt ett varv med bilen men lyckligtvis fanns det inga hinder i vägen eller utanför den, hon blev stående på rätt köl och tog inte någon större skada förutom förskräckelsen och några blåmärken i ryggen. Jag hade alltid inpräntat i henne vikten av att ha bilbältet på och detta blev hennes räddning. Bilen hade fått taket ordentligt intryckt och det lönade sig inte att reparera den. Den var helförsäkrad och vi fick ut 13.000:-- kronor från försäkringsbolaget.

Nu var vi för ögonblicket billösa. När Midsommarhelgerna var över fick vi låna Tonys och Gunillas gamla Volvo 245 och begav oss till Nyköping för att besöka bilfirmorna. Resan blev något komplicerad. Vi besökte Björn och Aili Grönroos som då bodde på torpet Stensborg på väg mot Nävekvarn. När vi skulle ge oss av därifrån ville inte Volvon starta och Björn fick hjälpa till med startkablarna. Vi kom en bit på vägen, men nästa stopp blev strax efter avtagsvägen mot Tista Slott. Där höll Vägverket på med att bygga en ny väg mot Eskilstuna och jag fick återigen hjälp med att starta bilen. Efter ytterligare en halvmil blev det stopp igen och nu fanns det ingen som kunde ge oss hjälp, dessutom var vi ganska utleda på att behöva starta bilen med kablarna. Vi puttade undan bilen till en sidoväg och ringde Tony, han fick komma och släpa oss till Fredrikslund. På måndagen släpades den gamla Volvon till Sparreholms bensinmack där man konstaterade att laddningsreläet inte fungerade. Tändningen fungerade så länge batteriet gav lite ström.

På Nyköpings Bilfirma, som sålde Fordar, fanns det ett par Taunusar men priset (19.000:--) var enligt min uppfattning alldeles för högt med tanke på bilen tillstånd. Det blev inget bilköp i Nyköping den gången. Vid återkomsten till torpet samtalade jag med Tony och han sade att Eskilstuna hade gott rykte om sig beträffande bilar. Vi åkte dit och besökte Motorkompaniet, där det fanns flera både Fordar och Oplar att välja på. Efter moget övervägande fastnade vi för en olivgrön Ford Taunus mörkgrön metallic av 1983-årsmodell - med dragkrok, för det skall ju en torpare ha. EMR061 Priset 30.000:-- Den hade gått ca 3.000 mil, vi körde med den till april 1994 och mätaren stod då på 24.000 mil.

Det visade sig vara ett bra köp, men även den var något behäftad med ett typiskt Ford-fel. När temperaturen låg omkring 0-strecket uppstod det av allt att döma isbildning någonstans i förgasaren, vilket gjorde att motorn förlorade i dragkraft och stannade - om man fortsatte med att trycka på gaspedalen. Det var inget allvarligt fel. Om man stannade i ett par minuter med frånslagen motor smalt isproppen och sedan var det inte några svårigheter i fortsättningen.

Bilarna fram till mitten av 80-talet var av relativt konventionella och något gammalmodiga i konstruktion och det gick fortfarande att hålla dem igång om man var i besittning av lite kunskap, händighet och vilja att sköta bilen. Med den gröna Taunusen blev vi stående bara en endaste gång, men då kunde inte Ford-verkstaden lösa problemet heller - i alla fall inte med detsamma. När någonting går galet får det oftast följdverkningar - precis som det hände oss.

Katarina hade tagit arbete som kosmetolog på kryssningsfartyget "Funchal" och skulle vara i Göteborg en fredagskväll klockan 1800. Jag hade dagen innan varit på landet och haft vissa besvär med bilen på hemvägen. Efter tändstiftsbyte och lite ändringar i tändinställning tog jag en tur med bilen runt kvarteret och allting verkade vara i sin ordning.

På morgonen satte vi på takräcket (Katarina hade mycket krämer och parfymer med sig), klev i bilen och startade resan. Det gick bra ändå till Nyköpings slott, men sedan blev det stopp. Motor hostade och morrade, gjorde vissa försök att gå men orkade inte hålla sig i gång och nu var goda råd dyra. Mittemot slottet fanns en bilverkstad och jag gick in dit för att få hjälp, men där fanns ingen hjälp att få. Mekanikern var (som han själv sade) specialist på Saab'ar. Jag ringde Räddningskåren och vi blev släpade till Ford-verkstaden på Idbackens industriområde. Det var fredag förmiddag nu och verkstaden var inte särskilt villig att hjälpa, de skyllde på att de hade många bilar som skulle ställas i ordning till helgen, men gick så småningom med på att hjälpa när de fick höra i vilken belägenhet vi var. Under ca tre timmar höll två verkmästare och ett par mekaniker på med att byta delar, men ingenting hjälpte. Timmarna gick och vi insåg att bilen inte skulle kunna bli färdig. Det blev till att hyra en japansk "riskokare" en "Bluebird" till den nätta summan av 900:-- + bensin, lasta om allt vid hade både i bagageutrymmet och på taket till japanen och ge oss äntligen iväg mot Göteborg. Maria var också med och det blev lite trångt i bilen då den saknade tackräck, men det gick och vi angjorde Göteborg lagom till båtens avgång.

När jag på måndagen gick till Ford-verkstaden och frågade hur det hade gått med reparationen och vad det var för fel, blev svaren något svävande. Det visade sig att verkstaden var tvungen att tillkalla en gammal, pensionerad mekaniker och att det hade varit flera fel, men exakt vilka visste inte ens verksmästaren. Reparationen kostade dock 1800:-- men sedan fungerade bilen utan några avbrott.

Efter pensioneringen fick jag en hel del uppdrag hos polisen, SKI, SSI och Invandrarverket och behövde en ganska säker bil. På våren 1994 började den bli något ovårdad och när Ann-Maries syster Sonja besökte oss i mars började hon tala om bilen. Ann-Marie och flickorna hade varit till Göteborg medan jag hade en veckas tolkning i Stockholm och bilen hade väl inte blivit särskilt väl mottagen hos de välbärgade släktingarna. De sade inte direkt att bilen skulle parkeras ett par kvarter från deras bostad, men......

Vi åkte ut till Bilforum, som säljer Fordar, och tittade på de utbjudna begagnade bilarna. Det fanns ett par som vi tittade lite närmare på: en Ford Taunus 1989 med automatväxel samt en Ford Orion 1991 JET 190 med taklucka och dragkrok. Taunusen kostade 60.000 kronor och Orion 85.000 tusen. Vi bestämde oss för Orion och ett pris av 80.000. Den hade gått något över 3.000 mil och hade inte några skavanker. Motorn är på 1,6 liter och ur denna lilla motor klämmer Ford fram 105 hästkrafter, vilket innebär att bilen är något mera bullrig än vad de gamla Taunusarna var. Tystast av dem var 20 M, när motorn i den var varm kunde man på tomgång knappt höra att den var igång. Orion fortsätter att morra rätt starkt även sedan den har varit igång ett bra tag.

Orion har fungerat bra. Efter ca ett år visade batterier svaghetstecken och det blev dags att skaffa ett nytt, ingenting varar ju för evigt. Vår andra störning med Orion inträffade för några veckor (1995‑09‑17) sedan.

Vi hade varit och firat min vän Robert Felszegis 65-årsdag på söndagen, stannade kvar hos Maria över natten och skulle vara tillbaka i Nyköping på måndagen. Jag hade en tolkning på BOP (Barn- och Ungdomspsykiatri) på Tullportsgatan 8. På måndagförmiddagen hade jag varit på SKI och fått några dataprogram, det blev lite diskussioner där och vi var något försenade. Ca en mil från Nyköping stannade bilen - och det till synes utan någon som helst anledning. Den hade visserligen gjort vissa ryck under några veckor, men nu blev det helt stopp. Eftersom vi var sena stannade jag en bil med radiotelefon och ringde in till fru György på Tolkförmedlingen och bad henne vidarebefordra ett meddelande om min försening. Jag kunde inte säga hur länge det skulle dröja innan jag kunde vara i Nyköping. Någonstans måste man börja och jag startade som vanligt med att öppna motorhuven och se om det kunde synas något som direkt kunde hänföras till felet. Under motorhuven föreföll allting vara i ordning och jag gjorde en förnyad start. Motorn hostade lite och det verkade som om den ville starta, men nej.......Bilen förblev tyst.

När inget annat hjälpte blev jag tvungen att börja titta i instruktionsboken och kom till sidan 91, som handlade om bränslesystemet. Det visade sig att på denna typ av insprutningsmotorer finns det en liten mekanisk stötsäkring, som skall utlösas vid en kollision för att inte den el-drivna bränslepumpen skall fortsätta pumpa ut bränsle ur ett eventuellt skadat bränslerör. Det var bara att trycka in en knapp i vänstra sidostolpen intill golvet och vi kunde fortsätta vår färd med ca 20 minuters försening. Vi körde direkt till Tullportsgatan och Ann-Marie fick gå hem till fots.

Den gamla Taunusen registrerades av och en månad efter förvärvet av Orion, lastades den full med däck och övrig utrustning både inne och på taket för vidare transport till min brorson Albert i Tapa. När jag i slutet av året besökte min bror mötte han mig tillsammans med hans son Albert och svärdottern Faina kördes vi i den gamla Taunusen som nu var helt genomgången, omlackerad och motorn spann som en belåten katt i solskenet.

Meningen var att Albert, min bror Karls yngste son, skulle göra bilen i ordning och sälja den, men av detta blev det tydligen ingenting.

- Han vill inte skiljas från den, sade Faina, han tycker det är den bästa bil han har haft hittills. Jag kan förstå honom, hittills hade han bara haft Lador och även om en Ford Taunus inte är någon vidare statusbil, så är det ett snäpp vassare än vilken Lada som helst.

Vid ett senare besök kom det dock fram att Taunusen var såld - för 14.000 estniska kronor. (10.000SEK).

Orion har haft vissa egenheter, bl.a. förefaller elektroniken vara något svag, åtminstone kontakterna. Första gången den började hacka var 1996, sedan har den gått rätt bra, nu 1999-10 -15 har vi fått byta koppling och bromsskivor fram. Strax efter började den hacka igen och Åke Karlssons Ford-verkstad i Sparreholm kunde inte hitta felet. Jag var hos dem ett par gånger och mot slutet förefaller det som om det återigen har varit kontakterna, främst mellan tänddonet och högspänningsspolen. Jag bockade till de små stiften och Åke Karlsson gav dem en rengöringsspruta, nu förefaller det som om allting återigen skulle vara frid och fröjd.

Nu skriver vi år 2000-11-16 och Maria har beslutat att ta körkort. Hon hade samma erbjudande som andra barnen att få en 18-års present från far och mor i form att ett körkort, men av det blev det ingenting den gången.

Vi var ute och övade ett tag, men så råkade vi göra en liten intryckning i gallret vid Bilprovningen, där vi övade, och på något sätt så försvann Marias intresse för bilkörningen.

Nu har hon blivit ”egen” i översättningsbranschen och inser väl att hon så småningom kan komma att behöva kunna köra. Bestämmelserna för körkortet har emellertid blivit någon strängare (och ”flummigare” enligt somliga), senast jag hörde om statistiken så kuggas över 60% av aspiranterna och en privat person får inte övningsköra med någon utan vidare (som fallet var tidigare) utan nu måste man skaffa ett övningstillstånd från Länsstyrelsen. Maria har ombesörjt detta och, men vi har redan varit ute ett antal gånger, i somras när jag skulle hämta henne i Sparreholm på väg till torpet passade vi på att företa övningar vid Sparreholms Snickerifabrik.

Under år 2000 har vi fått byta både koppling och bränsletank. Jag hade kontrollerat att allting var i ordning före besiktningen i november, men besiktningsmannen upptäckte ett visst läckage under bilen och det visade sig att tanken var så pass rostig att det inte gick att svetsa. Sparreholms Bilverkstad skulle byta ut tanken, men det var lättare sagt än gjort. Modellen visade sig vara en övergångsmodell och det var först tredje försöket som lyckades. De föregående två tankarna passade inte.

Idag (2001-10-24) har Orion gått över 22.000 mil och vi började fundera på att byta ut den. Vid besök hos Ford på Hemgårdsområdet kom vi dock underfund att det skulle vara en dålig affär, det sa t o m försäljaren Kogner, han som sålde bilen till oss i april 1994. Den gången var svägerskan Sonja Sandqvist med och eldade på. Den gamla, gröna Taunusen hade börjat rosta rätt ordentligt och eftersom jag ändå inte skulle få någonting för den så hade jag tänkt mig att ta den till Estland och ge till brorsonen Albert. Året var 1994.

Kogner sade att han skämdes ge mig något pris på Orion: möjligtvis 5-6 tusen kronor och tyckte själv att vi skulle behålla bilen. Den går fortfarande under 0,8 liter milen vid en blandad körning, jag har tektylat den även i år och skall iväg och köpa nya vinterdäck.

Meningen var att jag skulle till Estland, låta Albert sätta bilen i skick, få bort rosten och behålla den ytterligare några år. Jag har ingen statustänkande och att äga en gammal bil stör mig inte på något sätt, bara den fungerar någorlunda. Efter vissa funderingar fann jag dock det bäst att låta Albert överta bilen, vi kunde skaffa oss något nyare.

20030724 Ford Mondeo GLX

Resan till Ryssland och Estland fick vissa konsekvenser. Besöket till Vera gick bra, även om det tog flera timmar vid gränsen mellan Estland och Ryssland. Jag tillbringade ett par dagar hos Vera, hennes dotter Tanja och kusinerna Sveta och Bella samt Tanjas son Alexej. Et mesta tiden gick åt att äta och dricka, jag var också till Strugi Krasnye i ett fåfängt försök att få ut mina 8450 rubel, men et gick naturligtvis inte för sig så nu skall jag återigen börja korrespondera med Ryska Federationens Åklagarämbete. Enligt ”Kommissionen för rehabilitering av kollektiviseringens offer” har summan stigit till 10.000 rubel. Jag arbetar på att få summan utbetald till min kusin (som felaktigt har blivit antecknad som min syster) Elvira Petrovna. Hon bor i St Petersburg.

På återresan från Ryssland hade jag systrarna/kusinbarnen Bella, Sveta och Svetas dotterdotter Christina med mig. Till skillnad från ditresan så var vädret nu heltorrt och soligt. På eftermiddagen den 15 juli kom vi fram till Albert och Faina i Tapa, Albert hade bastun varm, men damerna var inte säkra på att de ville bada. Vid framkomsten ringde Bella till sin man Rein och han skulle ögonblickligen starta resan från Tallin till Tapa för att hämta hem Bella, Sveta och Christina. Jag badade med Albert, et var skönt att skölja av sig Rysslandsdammet, sedan satte vi oss till bords i Alberts och Fainas fina bastu, i dess förrum. Rein anlände och deltog i festandet, sedan gav de sig iväg tillbaka till Tallinn.

Nästa dag tog vi itu med att få över Ford Orion till Albert. Vi åkte till residensstaden Rakvere och registrerade om bilen, Vi besökte tullen och bilbesiktningen, fick bilen avregistrerad och överförd till Estland.. Jag begärde 5.000 estniska kronor av honom för bilen och när han skulle betala fick han tillbaka 1000:--, jag tyckte att han kunde behöva dessa för att köpa reparationsmaterial. Albert fick betala ytterligare ca 4.000:-- estniska kronor till tull och inregistrering

På eftermiddagen körde Albert och Faina mig till Tallinn. Trafiken inne i Tallinn var intensiv och medelhastigheten bara några kilometer i timmen. På vät in till färjeterminalen puffade det ut ett ångmoln ur Alberts Saab, en närmare undersökning visade att temperaturgivaren till kylfläkten hade korroderat och när fartvinden inte längre svepte genom kylaren blev motorn för varm. Trots att jag hade verktygen från Orion med mig så fanns det inte någon tråd att kunna koppla fläkten direkt till batteriet. Efter en stunds letande hittade vi ett par tampar som nätt och jämnt räckte från batteriet till fläkten och Albert kunde ge sig iväg tillbaka till Tapa.

Jag tog min väska och en kärra, väskan kändes väldigt tung och efteråt kom jag underfund med att jag hade packat sakerna fel. Vädret var fortfarande varmt och fuktigt. Halvvägs i terminalkorridorerna till färjan tog mina krafter slut. Med uppbjudande av all förmåga drog jag mig fram till färjan, men då var jag genomsvett och vid framkomsten till sittsalongen lade jag mig i ett hörn på golvet. Den vänstra armen började värka och jag gick till fartygsläkaren för att få ett par värktabletter. Dem fick jag och återvände till min liggplats, men värken gick inte över och jag återvände till sjukhytten. Jag påpekade för honom att jag tyckte mig känna igen hjärtinfarktsymptomen. Han lyssnade på hjärtat och lungorna, gav mig en nitroglycerintablett att lägga under tungan samt några andra tabletter också. Jag gick tillbaka till min plats och lade mig, men kunde inte sova på hela natten, et värkte starkt i vänster arm ned till armbågen och vid framkomsten till Stockholm hade jag all möda att ta mig i land.

Björn Grönroos skulle till Göteborg på eftermiddagen och han lovade att möta mig vid färjan och ge mig skjuts till Nyköping. Vi åkte först till Alby, jag tog en dusch och vilade mig ett tag, sedan gav vi oss iväg till Nyköping. Efter en hastig kaffepaus hos oss gav sig Grönroos iväg och körde mig till Akuten på Nyköpings Lasarett. Där konstaterade man att jag hade stor hjärtinfarkt och fick ligga kvar på lasarettet i 8 dygn.

När jag efter tre dagar förflyttades till avdelning 12 startade jag ärendet med att skaffa en ny bil. Meningen var att jag skulle överta Jon Hellbergs Mercedes 250, den har stått i garagen i flera år. Hans hustru Ingegerd är svårt sjuk i cancer och hade avregistrerat sin Ford Mondeo av 1994 års modell. Nu skulle jag förhöra mig om huruvida jag efter friskskrivningen skulle kunna komma och se närmare på Mercedesen.

Du kan köpa min bil istället, jag har avregistrerat den, sade Ingegerd.

Det var en smula överraskande och jag sade att jag ville tänka på saken. Ingegerd är så sjuk att hon inte kan köra bil och då tyckte hon att det var lika bra att sälja den, en bil som är 10 år gammal faller väldigt snabbt i värde trots att den är i gott skick. Efter ett par dagars betänketid kom vi överens om 45.000:-- kronor. Vi sände in alla papperen; både avregistrering av KEA061 Orion och inregistrering av Mondeo PUR189. Inregistreringen gick utan bekymmer och nu är Ann-Marie och jag ägare till en något nyare bil, med automatväxel, luftkonditionering och en bra radio. Bilen har gått bara 10.000 mil och är nästan helt fri från rost. Bilen har körts av två kvinnor, en stockholmska och Ingegerd. Småskavanker finns det, bakare kofångaren som är av plast är något spräckt, men det har inte någon betydelse. För övrigt är bilen i mycket gott skick, ren och välhållen och det syns att den har tillbringat den mesta tiden i garaget. Jag har sprutat Tectyl på underredet och fick berömmande erkännanden från besiktningsmannen på svensk Bilbesiktning. Den bakre kofångaren har dock tagit en viss skada, den är av helt annan hållfasthet än vad Orion hade. Kofångarens plast är mycket skör och så fort jag kommer lite för långt vid parkeringen under betongtaket så hörs det rassel när några bitar av kofångaren ramlar ned på marken.

Strax efter köpet skulle vi besöka Tomas och på vägen mitt emot Erikssons komplex – strax före infarten till Liljeholmen hördes det ett rasslande och jag anade att det måste vara avgasröret. Turligt nog så gick det att svänga in till en arbetsplats (man höll på med att bygga ytterligare en fil) och där kunde vi stanna och undersöka varför det skramlade. Det visade sig att den bakre delen av ljuddämparen hade gått av och släpade mot marken. Turligt nog så hade det varit en bra asfalt just på den sträckan annars hade den nedfallna delen kunnat haka i en ojämnhet med oanade påföljder för bensintanken och underredet.

Ljuddämparen hängde i sin bakersta gummilänk och nu gällde det att hitta på en lämplig reparationsmetod. Jag tittade mig omkring och upptäckte att man höll på att lägga även några rör i marken – det låg en hög med rör vid sidan om vägen. Vid närmare undersökning visade det sig att skarven för hopkoppling av rör, passade precis över avgasröret. Med bandet, som högen av rör var bunden med, gick det att skapligt snurra ihop och fästa ändarna på avgasröret och saken var klar. Den enda skadan som uppstod var att jag inte hade någon overall med mig, jag fick ta av kavajen, kavla upp skjortärmarna, men eftersom bilen var tektylad bara någon vecka tidigare blev det vissa svarta fläckar på den rena vita skjorta. Ann-Marie hade en hel del besvär att rädda den. Som tur var fanns det en liten matta i bagageutrymmet och jag inte behövde ligga på barmark – det var fortfarande ganska kallt.

När batteriet, avgasröret, bromsarna och bakre ”kofångare” blev bytta (den senare i maj –05) har bilen fungerat utan några som helst undantag. För ett par veckor sedan (2005-08-06) passade jag på att tectyla underredet så nu skall den inte rosta alltför fort.

Mondeo Helcombi PSB….

Tolkningen som aldrig blev utförd.

PUR 189 slutade sina dagar i ett dike i närheten av Johannisdal på väg 53 mellan Nyköping och Eskilstuna.

Den 29 oktober skulle jag tolka i Eskilstuna. Det var tidigt på morgonen och vi startade redan klockan 0700. När vi kom ut gå gården såg vi att det hade varit frost på natten, men tyvärr hade jag inte tänkt på att byta till vinterdäck förrän i påföljande veckan.

Det gick bra ända till strax efter Oxbron. Jag var medveten om att vägen kunde vara hal i närheten av sjön och körde rätt försiktigt. Det gick bra ända till jag kom upp i det svaga motlutet strax före Johannisdal. Plötsligt började bilen ”sväva” och jag fick svårigheter att hålla mig på vägen. I sista sekunden lyckades jag dock parera en frontalkollision. Farten hade i och för sig gått ned rätt avsevärt, men bilen fortsatte ändå att vara ostyrbar och efter ett par girar till gick bilen i ett dike på vägen högra sida. Det var en sluttning mot åkern och bilen gled ned i diket, fronten tuschade marken och framhjulsfjädringen lättade framdelen så att framhjulen kom ut ur diket, men nu var farten så låg att bakhjulen fastnade i ett dike – ca 20 cm djupt. Inte ens airbagen löste och vi kände bara en lätt dragning i säkerhetsselarna. Bilen stod på åkern med bakhjulen i diket på den högra sidan av vägen, knappt ett par meter in på fältet. Vi försökte komma upp själva, men marken var lerig och 20 cm grop är tillräcklig för att man skall misslyckas. Vi gick ur bilen och kom ut på vägen, den var så pass hal att vi hade vissa svårigheter att röra oss.

Ett par bilar körde förbi, men så kom det en tysk firmabil med två karlar i, de stannade och hjälpte oss upp ur diket, det behövdes bara en smula mankraft till det. Strax intill sträckan där vi hamnade fanns en påkörningsramp till fältet och där kunde jag köra upp bilen till vägen. Medan vi sysslade med vår bil hörde vi ett oväsen och när vi titade upp så höll en blå bil på att rulla runt på vägen vänstra sida. Vi skulle rusa till den havererade bilen, men hann inte ta många steg förrän föraren, en man, kravlade ut ur ruinerna av sin bil, vinkade till oss att allt var i ordning och tog upp mobilen.

När jag hade huggit bort delar av den främre ”kofångaren”, som hade skadats i kontakt med marken, tackade vi tyskarna och satte av mot Eskilstuna, men efter en kortare sträcka började bilen bete sig något egendomligt, den drog enbart med högt varvtal på motorn, och jag bestämde att åka till Åke Karlssons verkstad i Sparreholm för att eventuellt få någon hjälp. Det visade sig emellertid att både kylaren och oljetråget till automatväxellådan hade skadats – de läckte ordentligt ur båda två och någon vidare färd mot Eskilstuna var inte att tänka på. Vi lämnade bilen för ev. reparation hos bilfirman och Åke Karlsson körde oss till korsningen mellan vägarna 57 och 53 eftersom bussen hade hunnit ge sig iväg. Nästa buss gick först efter ett par timmar så vi beslöt att försöka få lift till Nyköping.

Till en början såg det inte så lovande ut, flera bilar med bara en person passerade utan att ta någon notis om oss, men en bil med en tjänsteman från Landstinget stannade och vi kunde åka med honom. Han var datatekniker och skulle till Bryngilstorp till någon äldre person för att montera in ett stortextprogram i vederbörandes dator. Han hette Mikael Eliasson och har telefonnummer 016 -10 35 73. Under färden diskuterade vi mitt speciella program och han gav vissa råd och hänvisningar om program som eventuellt skulle kunna lösa mitt problem med ljudet till min dokumentation.

Nu är det ett problem att skaffa sig en annan bil. Åke Karlsson har en Mondeo för 10.000 kronor till salu så jag skall titta närmare på den. Annars finns det en Mondeo av något senare datum hos Skobes i Katrineholm, men den är privatimporterad,.

I morgon, måndagen 081103 skall vi flyga till Paris för att träffa Katarina och Pierre, sedan skall vi tillsammans med dem ta en resa till Werner och Felice i Zollikon , Zuerich.

När vi hade återkommit från vår resa ringde jag till Åke Karlsson och fru Viola svarade. Hon sade att Åke hade drabbats av urinvägsinfektion och låg på sjukhus dit hon var på väg, men om jag ville så skulle hon lägga nycklarna verkstadens brevlåda och skulle kunna hämta bilen för provkörning.

Nu har vi kört bilen i några mil, varit på ett par tolkningar till Eskilstuna, besökt Tomas och Anders för att gratulera Anders på hans 24-årsda. Bilen har vissa mindre felaktigheter som skall åtgärdas, men så länge Åke är sjuk så händer ingenting – bollen är hos honom. Han skall ge signal när han kan justera blinken på airbagen, låset till den vänstra sidan så att det går att även låsa upp där (nu kan man bara låsa bilen på den sidan) samt några andra oväsentliga justeringar av dörrar. Bilen är något större än vår föregående, har 2 liters motor och drar ca 1 l/milen, men har samtidigt en farthållare och elektriskt uppvärmda och elektriskt inställbara backspeglar samt en radio med CD-spelare av mycket hög kvalitet. Bilen var nog på sin tid en ”paradbil” när den var ny – ca 14 år sedan. Synd bara att jag hade fått kosta på närmare 5.000 på PUR 189 någon månad innan olyckan var framme. Jag hade nästan tänkt mig att ”avgå” med den bilen – det var inte några som helst fel på den vid den sista besiktningen.

För ett par veckor sedan var vi på väg från Eskilstuna jag råkade slå ut växelspaken samtidigt som farthållaren var på. Motorn rusade högt upp i varv och när jag hade slagit av farthållaren så gick bilen på bara tvåan. Ingenting hjälpte. Jag åkte in till Åke Karlsson i Sparreholm och vi gjorde en underökning. Det visade sig att vindrutetorkarna inte gick, men de hade en automatsäkring och skulle väl komma tillbaka när säkringen kallnad. Några andra avbrända säkringar hittade vi inte och vi begav oss mot Nyköping p bara tvåans växel. Det går på ca 2500 var och hastigheten blir ca 60 kilometer.

I torsdags åkte jag in till Lennerstigs Bil på Husarvägen för att eventuellt få något gjort. Mekanikern gjorde ett par prov och provet visade att det fattades matning till någonting. Han hade emellertid mycket andra bilar och bad mig att lämna bilen på verkstaden, han skulle ta ytterligare titt om han fick tid. Jag berättade då att jag måste ha bilen på fredagen och skulle hämta den antingen han hade fått någon ordning på det eller inte.

Bilen stod där den hade stått hela natten och ingenting hade hänt. Vi tog bilen och satte av mot Torshälla, där jag hade en tolkning. Vi hade kånkat förbi Sparreholm och jag tyckte att jag skull ändå prova farthållaren, slog på den och …. Simsalabim … växeln gick in i trean och har inte (peppar, peppar… ) sedan dess krånglat någonting. Jag var nära att köra i diket av pur förvåning. Det är ett mysterium, man kanske kan säga att det är den högsta graden av automatik.

Den 1 mars 2010 skulle jag åka med Ann-Marie till Universitssjukhuset i Örebro eftersom i Nyköping misstänkte man att det var något konstigt med hennes hälsa. Hon hade haft blödningar i underlivet. Vädret var nog årets sämsta, snö, snödrev, dimma och halt i största allmänhet. På infarten till Örebro hittade vi inte några skyltar till sjukhuset och jag spanade förtvivlat efter sådana för tiden började rinna undan. Det dök upp en hög med snö, jag trodde det var en kurva och bromsade inte tillräckligt med resultatet att när jag kom i höjd med snöhögen visade det sig vara en rondell. Min fart var alldeles för hög, bromsningen hjälpte inte utan jag stötte ihop med en skåpvagn. Skåpvagnen fick inte någon störres skada, men vår främre stötdämpare gick i bitar. Idag (2010-03-04) har vi lämnat in bilen hos Åke Karslsson i Sparreholm och fått låna en liten Ford Fiesta för att kunna ta oss tillbaka till Nyköping.