Fjällvandring 1965

Porjus-Stora Sjöfallet-Vakkottavaare-Teusajaure-Kaitumjaure-Singi-Kebnekajse

Heidi Brack

Lisa Schellenberg

Margrit Hefti

Verena Heusser

Annemarie Holenstein

Margrit Hauri

Heidi Keller

Juerg Spörri

Nelly Trüb

Regina Vogeli

Hans Wärtli

Frau Margret Wärtli

Tomas Kronberg

Iörjan på 60 talet hade Tomas växt till och fått intresse för naturen, nu började det en period av uteliv och fjällvandringar. Maria var liten och Ann-Marie var tvungen att ta hand om henne. Det gjorde hon gärna och brukade resa till sina föräldrar i Falkenberg. Tomas och jag ville ut i naturen och därför blev en fjällvandring aktuell sommaren 1963.

Vi gick den klassiska Kungsledssträckan: Saltoluokta – Vakkottavaare - Teusajaure - Kaitumjaure Sälka –Alesjaure – Singi - Kebnekajse, en vandring på ca en vecka. Det finns en separat dagbok om våra vedermödor under denna vandring, vilka i och för sig inte var så stora, men det gav en blodad tand.

På Nordiska Instrument arbetade ytterligare en fjällentusiast, schweizaren Hans Wehrli, och någon gång på vårsidan 1965 kom vi i samspråk om fjällen. Wehrli visste att jag var intresserad av fjällvandringar och hade en viss erfarenhet genom att ha vandrat en sommar med delar familjen. Han frågade mig om jag ville bli färdledare för några schweiziska lärare och lärarinnor på en vandring. Reisebüro Kuoni i Schweiz ordnade varje år ett antal resor, bl. a. till Lappland, och de behövde färdledare. Wehrli själv hade varit flera gånger engagerad i detta, men nu skulle han till hemtrakterna på semestern och hade inte tid att ta uppdraget själv. Han frågade mig om jag var villig att ta an en grupp och gå med dem från Saltoluokta till Kebnekajse. Ann-Marie ville vara hos sina föräldrar och syskon i Falkenberg så det passade utmärkt att jag gjorde något annat. Tomas var nu så stor att även han kunde följa med mig så jag antog erbjudandet. Lönen skulle betalas i schweizerfranc - skattefritt.

Vi mötte våra vandrare i Gällivare och fortsatte till Porjus. I en av kupéerna satt det en man med en fältflaska i famnen och halvsov. Han sade sig ha ont i njurarna och behövde dricka mycket. Hans namn var Werner Mülli.

I Porjus äntrade vi en liten båt som tog oss upp till Stora Sjöfallet. Vi beskådade sevärdheterna och fortsatte vidare till ”km 57”. Våra ryggsäckar lastades på en liten smalspårig järnvägstralla och vi själva vandrade de 1,5 km upp mot nästa båtlänning. Vi hann även att både äta den medhavda lunchen och beskåda Stora Sjöfallet. Färden fortsatte med båten Akka utmed Akkajaure-sjön fram till Saltoluokta Turiststation på Akkajaure-sjöns södra strand.

Måndagen den 26 Juli 1965 startade Tomas och jag vandringen tillsammans med ett antal schweizare och schweiziskor inom gruppen "Kebnekajse B" från Saltoluokta. Medan gruppen "A" gick vidare stannade vi kvar och gjorde en liten provvandring till Lulep Kerkau, ett berg söder om Saltoluokta - 1172 m ö h. Det var ett sällskap på 12 damer och 3 herrar varav den äldste var en bit över 60-år. Jag blev lite betänksam över åldersfördelningen, stigningen från Vakkottavaare är ganska brant och jag undrade hur jag skulle klara alla gruppens alla medlemmar med någorlunda bibehållen sammanhållning. Det löste sig ganska bra. Det äldre paret, herr och fru Professor Wärtli, fick ge sig av med en tidigare båtlägenhet, så att de i egen takt kunde gå uppför Vakkotavare-stigningen, medan resten av sällskapet diskade och gjorde i ordning stugorna. Vi skulle träffas uppe på platån, där skulle de vänta på att den resterande delen av gruppen skulle komma ikapp. Det visade sig vara en bra lösning för alla och när vi åter träffades bjöd professorn var och en på en liten sup kirsch (schweiziskt brännvin) ur sitt lilla förråd av "medikamenter".

Gruppen ”Kebnekajse A” leddes av en arbetskamrat till mig, ingenjören Lars Erik Johansson. På det första övernattningsstället övergav han gruppen för en vandrerska och det blev vissa besvär för den gruppen på övernattningsställena, de flesta schweizare vid den tiden var inte särskilt kunniga i engelska.

I Vakkottavaare fick vi reda på att det skulle bli renskiljning i Teusajaure-trakten och en av deltagarna i min grupp, Lisa Schellenberg – ville gärna vara med för att få bilder på något så sällsynt för henne. Hon var en ivrig fotograf med många bilder i de schweiziska tidningar och turistbroschyrer. Hon hade bara en Rolleiflex med fast objektiv och nu fick hon ta med min Hasselbladare med 150 mm objektiv. Jag sände Tomas med henna som tolk och vägvisare, den andra gruppen gick en dag före oss och vi kunde inte fortsätta till Teusajaure med hela gruppen, det skulle bli alltför trångt i den lilla stugan.

Nästa dag träffade vi Tomas och Lisa Schellenberg. Tyvärr blev det inte någon renskiljning – renarna är oberäkneliga varelser och låter sig inte alltid styras av människor. Samerna hade helt enkelt inte fått ihop alla renar för att kunna genomföra arbetet.

Om sträckorna Teusajaure-Kaitumjaure-Singi-Kebnekajse finns inte så mycket att berätta. Väl framme i Kebnekajse tog vi en vilodag och sedan hade valda delar av gruppen en möjlighet att bestiga Kebnekajsetoppen. Vi hade tur och kunde se en 11-del av landet från toppen. Det är ett område lika stort som hela Schweiz, kunde jag påpeka åt mina medvandrare. Jag har varit uppe på toppen 4 gånger, men denna var den enda gången som jag har haft tur med utsikten.

För grupp ”Kebnekajse B” blev en mycket lyckad vandring, vi hade tur med vädrets makter och även de övriga arrangemangen gick väl i lås under hela vandringen. Det kom inte några klagomål som man kanske hade kunnat vänta - schweizarna är rätt kräsna - istället fick jag en mycket fin schweizisk klocka i julklapp från deltagarna - en självuppdragande "Tissot" med ingraverad dedikation - (Kebnekaise B). Den klockan tjänade mig i många år framöver, ända till det blev dags att gå in för moderniteterna och köpa en digital City-klocka med analoga visare.