Yvette Burgat

Hedwig Erb

Therese Holliger

Werner Muelli

Dominique Reinmann

Tomas Kronberg

Ernst Gysin

Mina vandrare detta år kom med tåget från Narvik till Gällivare och föreföll vara i gott skick efter ett besök till Nordkap. En man var dock något trött och sömnig, han satt halvsovande i ett kupéhörn och hade en fältflaska med vatten i famnen. Vid närmare bekantskap med honom visade det sig att han hette Werner Mülli och hade ont lite varstans, bl. a. i njurarna och därför skulle han dricka mycket vatten.

Lapplandsturismen under 60-talet var fortfarande relativt outvecklad och det fanns inte så många större turistgrupper på Kungsleden. STF var dock mycket intresserad av utländska turister och man kunde beställa övernattningsplatser för större grupper. Stugvärdarna blev informerade i god tid och hade i regel ett helt rum reserverat för oss. Det gemensamma rummet väckte i början vissa farhågor hos den kvinnliga delen av deltagare, men efter ett par nätter var all skygghet borta och när vi så småningom nådde Abisko och blev uppdelade på var sitt rum löd frågan:

- Könnten wir auch hier ein gemeinsames Zimmer haben?

- Leider, leider! Jag var tvungen att göra dem besvikna, på turiststationerna var det civilisationen som rådde och där gällde andra lagar - inga flickor på rummen.

Från Gällivare åkte vi till Porjus där vi äntrade en liten båt som tog oss upp till Stora Sjöfallet. Vi beskådade sevärdheterna och fortsatte vidare till "km 57". Våra ryggsäckar lastades på en liten smalspårig järnvägstralla och vi själva vandrade de 1,5 km upp mot nästa båtlänning. Vi hann även att både äta den medhavda lunchen och beskåda Stora Sjöfallet. Därifrån gick Akka-båten ända fram till Saltoluokta Turiststation på Akkajaure-sjöns södra strand.

Vi hade en stund kvar till kvällsmaten så jag föreslog Werner; Jürg och ett par andra deltagare att vi skulle ta oss ett bastubad i en bastu som fanns alldeles intill vattnet. När vi kom in i bastun blev vi en aning konfunderade om et skulle kunna bli något bad. En del brädor i den nedre delen var borta och et såg inte som om vi skulle kunna få upp någon ånga. Men stenarna var heta och efter att ha kastat ett par rejäla skopor vatten på stenhällen steg ångan upp och et blev ordentligt varmt. Det blev en lyckad manöver, bastun var het och vattnet i Stora Akkajaure-sjön kallt, när vi hoppade i sjön blev temperaturväxlingen som en chock, vilket sannolikt skrämde iväg Werners onda. Senare hade vi också flera tillfällen att fortsätta med våra bastuövningar i Abisko och med åren har Werner blivit en riktig ”bastubaddare”. Han har t o m köpt en bastubyggsats från Finland och monterat in den i sin källare. Ann-Marie och jag har haft flera tillfällen att bada hos honom. Nuförtiden samlar han in sitt Zollikon-gäng på söndagseftermiddagen och de tar sig ett bad tillsammans.

Året därpå (1967) kom Werner igen och denna gång gjorde vi en vandring i egen regi med ett antal schweizare, en del från föregående år och en del nya. Färden gick från Kebnekajse över Kaskasavagge-vindskyddet – Vistas-stugan och vidare till slutstationen i Nikkaluokta. Det blev en av de mera minnesvärda vandringar, blöt och ansträngande.

Med tiden uppstod det ett mycket gott förhållande mellan Werner och mig. 1968 hade han en flicka med sig och de förlovade sig hos oss, innan de gav sig iväg till en Lapplandsvandring. För det mesta brukar fjällfararna skildra alltför mycket de besvär och prestationer de har gjort och glömmer ofta bort de stunder av trevliga upplevelser och positiva incidenter. 1968 ledde jag tillsammans med Tomas gruppen "Narvik" - från Kvikkjokk till Saltoluokta och därifrån vidare mot Abisko Fjällstation

Vandringarna på 60-talet var inte lika intensiva och utrustningen inte lika strömlinjeformad som det har blivit idag. Det hade börjat komma ryggsäckar med mes och vi köpte var sin – Tomas och jag. Senare har jag tillverkat ryggsäckar själv. Ramarna fick jag hjälp med på Studsviks Aktiva Verkstad. Lennart Ekholm och Sven Uggla har varit behjälpliga. Det blev flera ryggsäckar: bl a en liten säck passande till Maria när hon 1969 som 12-åring följde med på en vandring från Kvikkjokk till Skjombotten i Norge.

Schweizarna hade sin egen modell. Deras ryggsäckar var ganska smala, men höga, väl anpassade för vandring i branta berg och trånga passage där det gällde att inte breda ut sig alltför mycket vid möten på de smala alpstigarna. Bergsvandringarna sker mest på torr mark medan i Lappland är det mycket jokkar, sänkor och lågland som skall passeras. I broschyrerna var det utsagt stövlar, men det hände att några kom med vandringskängor och et ställde till ett visst besvär.

På vandringen var ett par damer från den franska delen av Schweiz med: Yvette Burgat och Dominique Rheinmann. Rökpropagandan var inte lika intensiv då som nu och både Werner och Dominique var rökare. Dominique nöjde sig med cigaretter medan Werner rökte cigarrcigarretter och det föreföll som om han aldrig hade några tändstickor. När han plockade fram sina stinkpinnar hörde man: Dominique, le feu, s´il vous plait! Yvette rökte inte, men var ivrig fotograf och hade trots detta den minsta packningen. Hon föreföll vara en mycket van vandrerska.

Vandringen gick utan några större svårigheter, vi hade tur med vädret.