Hos Olli Naukkarinen i Joutsa, Finland.

Under finnarnas ockupation av Fjärr-Karelen åren 1941-44 startade finnarna folkskolor för de karelska barnen, men bara för de karelska. Inga ryska barn fick delta i undervisningen, det fanns en hel del sådana - förvisade familjer som hade drabbats av samma oblida öde som ester och ingermanländare. Lärarna var som regel mycket entusiastiska för Stor-Finlandsbyggande och gick in med hull och hår för sina uppgifter.

En av dessa entusiaster var lärarinna i finska och musik - Olga Naukkarinen från Parainen, ett samhälle i finska Karelen nära den ”nya” ryska gränser. Olga var en stor musikentusiast och musikverksamheten nådde oanade höjder i jämförelse med det, som vi hade åtnjutit under den sovjetiska tiden. Visserligen sjöngs det mycket även under sovjettiden, men det skedde mera spontant och oorganiserat. I kapiteln om Sheltozero 1940 har jag beskrivit om tiden och undervisningen i den finska skolan. Jag hade gått ut den 10 klassen i finska skolan och visste inte vad jag skulle syssla med i fortsättningen, någon fortsatt utbildning fanns det inte, inte något arbete heller. Jag hade varit en flitig elev och på grund av min pojksopran-röst haft en nära nog privilegierad ställning hos Olli, vi hade turnerat vid de olika frontavsnitten och nu ordnade Olli en musikelevplats för mig i 2-a Jägarregementets musikkår under musikkapten Onni Palomäkis ledning. Med denna hade jag strax före Jul 1942 turnerat under tre veckor i Finland så helt obekanta var vi inte. Våra vägar skiljdes, men vi höll kontakt brevledes, särskilt efter det att finnarna hade fått lämna Fjärr-Karelen och jag tillsammans med musikkåren återdbördats till Finland. Jag hade inga anhöriga på västsidan och Olli, samt familjen Ansas och Erkki Inkinen, var de fasta punkterna i den nya tillvaron. Efter flykten till Sverige blev det bara sporadiska brevkontakter, men det fungerade fortfarande någorlunda, vi höll i alla fall reda på varandras adresser.

1960, när vi bodde i Hägersten fick jag ett vykort från Olli. I det skrev hon att på sin väg från semester i något varmare land skulle hon passera Stockholm på vägen till Finland och ville gärna träffa mig och min familj. Vi hade inte sett varandra sedan hösten 1944. Hon hade varit på semestern någonstans i södern och skulle nu återvända till den kalla norden, där hon nyförtiden hade sin gärning. Av kortet framgick det att hon var musikdirektör och rektor för folkskoleseminariet i Kemi i norra Finland. Jag åkte ut till Bromma, där hon skulle mellanlanda för ett besök hos oss. Hon övernattade hos oss och vi talade länge och väl om gamla minnen. Hon hade varit lärarinna i Sheltozero (Soutjärvi på finska) och hade bibringat mig och en del andra barn de första kunskaperna i finska språket. Före kriget hade hon studerat vid Musikkonservatoriet i Viborg, men vid krigets utbrott blev studierna avbrutna och hon reste ut till krigsskådeplatsen för att undervisa barn på de av finnarna ockuperade områden. När kriget tog slut och Finland fick avträda både de ockuperade delarna av Fjärr-Karelen samt även delar av sin egen Karelen, de som ryssarna hade ockuperat under kriget 39-40, blev besvikelsen och frustrationen naturligtvis stor hos de flesta finnar. Mest kanske hos de soldater och lottor som på nära håll hade sett livet och förhållandena i Fjärr-Karelen. Olli var väl mera besviken än de flesta: hennes barndomshem fanns i Parikkala och det låg alldeles för nära den sovjetiska gränsen. För att komma över besvikelsen hade hon kastat sig i nya uppgifter, upptagit sina musikaliska studier och så småningom avlagt examen som musikdirektör och hade nu till uppgift att bibringa nya folkskollärare musikkunskaper.

Efter besöket fortsatte vi brevväxla. I ett av breven ett par år senare, skrev hon att nu hade hon blivit ägare till en sommarstuga vid sjön Päijänne i närheten av Joutsa och ville att vi skulle komma dit för att tillbringa några veckor hos henne i den nya sommarstugan. Olli var ensam nu och hade bara en väninna, en posttjänsteman - en ”postfröken” som hade tjänstgjort i Sheltozero under kriget - Elna Liesto. Vi var ingalunda nödbedda, barnen var små och vår ekonomi var inte något att tala om, det kunde inte bli några utsvävningar i Europa med dyra resor och hyrda stugor eller hotellrum. 1965 hade vi köpt en bil vilket skulle underlätta resan. Dessutom ville jag återse Finland.

På vägen till Olli skulle vi också hälsa på familjerna Kiiski: mor Katrin med sönerna Väinö, Toivo, Ville och dottern Iris. Toivo hade jag träffat i Göteborg några gånger tidigare, de andra hade jag inte sett sedan krigslutet. De låg också under utvisningshotet efter kriget, men genom en del finska lärares försorg (som hade tjänstgjort i Fjärr-Karelen under kriget) gömdes de i trakten av Anjala och levde i skymundan några år tills det blev lämpligt att komma upp i ”ljuset”.

I Soutjärvi fanns det ingermanländska familjer som hade blivit deporterade först från Ingnermanland till Sibiriet, därifrån till Khibinogorsk på Kola-halvön och vidare till Fjärr-Karelen, till byn Soutjärvi. Retireringn från Soutjärvi sommaren 1944 började hastigt och dessa familjer hyste en stor oro. Arvo Lehtinen, bilförare för den i Soutjärvi befintlita administrationen) samlade tre familjer i sin lastbil: familjerna Pajunen, Kiiski och Lemetti. Som en av de sista bilarna körde de ut från Soutjärvi-byn. Arvo körde familjerna till tåget i Petrozavodsk och sade att de skulle resa till Inkeroinen-stationen och därifrån till Anjala herrgård. Så skedde också och där blev de sedan kvar.

Familjen Kiiski var från Ingermanland och de blev deporterade till Kola-halvön, till en stad Khibinogorsk (senare omdöpt till Kirovsk). Fader Kiiski blev 1937 deporterad till Sibirien och resten av familjen till Kola-halvön och efter det Finska Vinterkriget, på sommaren 1939 till Fjärr-Karelen, till byn Soutjärvi. Mor Kiiski blev vaktmästare och städerska i skolan och de bodde alla 6 personer i ett litet rum: mormor, mor Katrin, sönerna Toivo, Väinö och dottern Irja.

Fortsättningskriget pågick, ryssarna retirerade och finnarna anlände till Soutjärvi. Förhållandena för familjerna förbättrades också avsevärt, soldaterna kom med mat och talade samma språk. Samlevnaden mellan soldaterna och ingermanländarna samt lokalbefolkningenförlöpte väl.

I Soutjärvi bodde det till den största delen vepsiskä åldringar, de unga hade gett sig iväg från krigszonen. De finska soldaterna kom väl överens med den lokala vepsiskä befolkningen, de hjälpte folket med både mat och annat.

Från år1943 fungerade Väinö Kiiski som en springpojke och hjälp i byggnadsarbetet åt Arvo. Han talade språket och såg när Arvo behövde hjälp. Arvo gillade att bygga och blev inte nervös eller kastade hammaren eller svor när någonting gick som det inte skulle. Då vände han sig till Väinö och tyckte att: vad skall vi göra nu?

Väinö Kiiskis skolgång avbröts, i mars 1944 slutade skolan och Väinö började arbeta i staben som ordonnans. Han träffade varje dag folk i staben, åt med dem och lärde känna dem. Han var ordonnans i tre månader, ända till slutet till på sommaren 1944, före midsommaren finnarna fick lämna Soutjärvi.

Under retireringsskedet fick Väinö order av staabsschefen om att alla post skall hämtas och avlämnas direkt till staben. Soldaterna i staben bredde ut tidningarna på bordet, läste om de tyska truppernas sammanbrott och om den begynnande retireringen. Stabsscheferna sade att nu blir det nog snart vår tur att retirera och så blev det också. Innan midsommaren var över bröts Syvari-fronten.

Folket började fly från Svir-området och flykten gick genom Soutjärvi. Varje kväll var det folk i bilar, med hästkärror och sina saker på väg genom byn. Läraren Heimo Heikkinen sade till familjerna Kiiski, Lemetti och Pajunen att in de vill ge sig iväg härifrån så får de ge sig iväg med oss, finnar. Familjerna var beredda för avresan och i staben planerade man tillsammans med Arvo, Heikki och Lauri Orispää varthän i Finland familjerna skulle sändas. Då sade Arvo att sänd dem till Anjala, där finns det nog utrymme. Familjerna fick resetillstånd, soldaterna hjälpte med gratisbiljetter för tåget och destinationen blev Inkeroinen-stationen i Östra Finland.

Familjen fick ett par timmar på sig att samla ihop sina saker och ge sig iväg från Soutjärvi. Staben, lärarna och ingermanländarna var de sista som lämnade byn. Arvo körde fort med tre familjer på flaket och mormor Liisi i förarhytten. Ryssarna hade landstigit och gjort en motti (innestängning) vid byn Soksu och alla trodde att Arvo med sin last råkat i ryssarnas omringning och hamnat i ryssarnas klor, men de hann ut strax innan motti slöt sig.

Arvo körde familjen till järnvägsstationen i Petrozavodsk. De skulle ha tagit ett visst tåg, nu var det bara så att tåget redan var överfullt och familjerna rymdes inte i det. De övernattade i Petrozavodsk järnvägsstation med bevakande i tur och ordning av sina saker. Knytena innehäll mest kläder och några småsaker. Följande morgon kunde familjerna komma med tåget som tog dem till Kouvola i Finland. Det var en vanlig passagerarvagn och den var överfyllt. Barnen stoppades under bänkarna och knytena i vagnens förrum. Resan tog ett helt dygn, de reste över Pieksämäki och resan fördröjdes av bombningarna. I Kouvola familjerna bytte tåg och anlände till Inkeroinen.

På Inkeroinen-stationen undrade familjerna hur de skulle kunna ta sig till andra stranden av Kymi-älv, till Anjala herrgård och familjen Lehtinen. Stationspersonalen å sin sida undrade var de var för konstigt folk och vart hän de är på väg. Stationspersonalen kände familjen Lehtinen, de av Lehtinen ägda bilar körde på den tiden ofta med varor till stationen. Frän stationen ringde man till familjen Lehtinen och därifrån sändes det en bil för att hämta dem.

En del av familjerna blev kvar på stationen för att bevaka sina knyten och en del begav sig till mataffären vid Kymenranta för att skaffa livsmedel, maten var knapp. Då såg de bilen som skulle hämta dem. På bilen sidor kunde man läsa ”Arvo Lehtinen” och med den kunde de komma till familjen Lehtinen´s gård.

De kom till Lehtinen´s gård och såg. Arvo hade skrivit till sin fru Märta att hon skulle ta kontakt med läraren Emil Honkalinna, vilken då var ordförande i Anjala kommunstyrelse och en bekant till Arvo. Honkalinna hade ordnat en del arbete för Arvos sågverk och besökte ofta familjen. Han gav order om att köra familjen till ett pensionat, som fanns på Anjala Herrgård, där det fanns även en restaurang. När de körde genom allén, som ledde till herrgården, konstaterade Lemettis mor att: nu är vi på väg till paradiset. Den finska sommarnaturen var i det ögonblicket som vackrast.

Familjerna tillbringade några dagar på pensionatet, varefter de flyttade in i sitt nya hem. Familjen Kiiski blev kvar i Anjala herrgård och de fick en bostad på gården, i närheten av forsen, och fick också arbete där.

Väinö arbetade på gården och mor Katrin blev deja i ladugården. Senare byggde de sig ett eget hus i Ruokosuo. Man kallade dem till kommunalhuset och de blev tillfrågade om de ville stanna kvar i Finland. Familjen Kiiski svarade jakande på frågan och de har aldrig blivit föremål för några obehag, oavsett att alla ingermanländare fick en inbjudan att efter kriget återvända till Ingermanland i Sovjetunionen. Arvo förbjöd dem att återvända och alla blev kvar i Finland.

Familjen Pajunen flyttade till Ahvio, i närheten av Ahvion herrgård. Deras yngsta barn Eeva föddes i Ahvio och fick till gudföräldrar Arvo och Märta Lehtinen. Familjen flyttade senare till Anjala. Familjens andra dotter Lilja är mycket vig och bra i gymnastik. Terttu var grundare av Anjalas Kvinnliga gymnastikgrupp, dess första ordförande och fungerade även som gymnastikledare. Senare ansvarade Lilja framgångsrikt för dess verksamhet och uppträdde även vid de Olympiska Spelen i Helsingfors 1952, i dess uppvisningsgrupp vid Olympiadens öppning.

Familjen Lemetti placerades i Junkkari, i Marta herrgården. De flyttade från Junkkari när fadern Lemetti fick ett arbete i Karhula glaslfabrik. Med familjen Lehtinen behöll de ingermanländska familjerna kontakterna och vänskapen under alla år.

Arvos brev till hustrun Märta

Hör på! Härifrån har det rest flyktingar och till Anjala kommer åtminstone tre familjer: Lemettis, Pajunen och Kiiski, alla ingermanländare. Lemetti har fungerat här som arbetsledare, Pajunen har varit en hjälphand till chaufförer och de är vanligt hyggligt folk och flitiga karlar. Kiiskis gumma har arbetat här på skolan. Jag framlägger inte detta såsom om du skulle förse de med arbete, men om det behövs kan du ta hand om dem en kortare tid, de kommer säkert för att hälsa på dig. Men bostadsfrågan lär nog vara svår denna gång. Hej då, nu måste jag återigen ut och köra, trots att klockan är redan halv två på natten. På återseende och allt gott.

1964 begav vi oss mer båt och tåg till Joutsa i Finland och möttes av Olli på Joutsa busstation. Vi åkte med bussen till båtbryggan där vi lastade in våra resväskor i hennes eka och hon drog igång utombordaren för en resa på en kvart till hennes stuga. Någon körväg dit fanns ännu inte och Olli hade inte heller någon bil. Ett par år senare köpte hon en bil och lät samtidigt dra fram en väg till stugan och det blev enklare att komma fram. Vi hade också skaffat oss en bil, en Ford Taunus av 63-årsmodell, men hade vissa svårigheter att ta oss fram med bilen. I början var vägen inte alldeles slät och den med stor möda påsprutade tektylen under bilen slipade bort.

Stugan låg naturligtvis vid en sjö och det var idealisk för alla parter. Ibland kom även Ellu (väninnan Elna Liesto) dit på besök, men då blev det rätt trångt. Stugan hade bara ett rum och en liten farstu, som även tjänstgjorde som matsal och under natten upptogs golvytan av liggplatser. Med en grannes, Ollis brorsons och min hjälp uppfördes det efter några år en sovalkov, vilket i högsta grad underlättade bäddbestyren. Följande sommar hjälptes vi åt att rensa och fördjupa hennes brunn. Den bestod av 5 betongringar, men Olli hade talat flera gånger om att den skulle behöva fördjupas. När vi kom följande sommar hade hon en betongring liggandes och meningen var att en firma skulle komma och utföra arbetet. När jag föreslog att vi skulle kunna göra det själva såg hon lite misstänksam ut, men gick med på förslaget och vi satte igång med arbetet. För att kunna utföra fördjupningen och få en bättre filtrering av vattnet grävde jag rent runt den översta ringen, fyllde hålet med ren sand från sjön (det blev ganska många skottkärror).

Barnen utnyttjade returen för att åka i skottkärran och bli stjälpta i sjön. Med Ollis, Ellus och Ann-Maries hjälp satte jag den nya betongringen på plats. Sedan var det bara att gå ner i brunnen och börja gräva. När det inte finns någon sten i marken är det ganska enkelt att fördjupa en brunn bestående av betongringar. Man gräver bort jorden under den nedersta ringen och betongringarna sjunker ned av egen tyngd. Hos Olli bestod grunden av mjuk lera, det var riktigt kallt för fötterna under grävningen. Jag fick gräva i ett par dagar för att få brunnen färdig och att Olli skulle bli nöjd. Det kändes tillfredsställande att ha gjort någon nytta och inte bara ”parasiterat” på hennes välvilja.

För övrigt förflöt dagarna hos Olli med att sola sig, fiska, bada i bastun, därefter hoppa i sjön och grilla fisk och korv på kvällarna. För barnen var det en idealtillvaro. De trivdes bra och lekte med Ollis hund Vekku - om Vekku ansåg att han hade tid, vilket inträffade då och då. För det mesta sprang han utmed bryggan eller stranden och skällde på småfirrarna som simmade i sjön. Någon gång dristade han till och med att hoppa efter fisken, men vi såg aldrig att han lyckades fånga några. Vekku var en fin ”herre”. Han åt inte vad som helst och Olli hade ett visst besvär med honom. Han var mycket elegant, svansen låg som en kringla på honom och Olli tyckte väl att han var något för mager. Ibland gjorde hon försök att ge honom lite extra mat, men Vekku var sällan intresserad. När Olli försökte truga på honom extra mat såg han liksom nedlåtande på henne och man nästan kunde se att han tänkte:

- ”Jag får väl ta en tugga när du tjatar så!” Sedan åt han en smula, men bara för att liksom markera sin goda vilja och tittade då och då på Olli för att se huruvida hon skulle vara nöjd. Spetsarna är inte några knähundar, det var inte Vekku heller utom när Olli satte sig framför brasan, då hoppade han i famnen på henne och lät sig omhändertas. Olli själv var inte heller lätt att omhändertas. Hon är en amper dam med eget temperament och ibland något lättstött. Nu hade hon tillbringat en stor del av sitt liv som rektor på Kemijärvi Lärarseminarium, och lärarinnorna blir ju ganska egensinniga med tiden. Schweizarna säger: ”Der Herrn Gott weiss alles aber der Lehrer weiss noch mehr”. 1983 var jag tillsammans med Ann-Marie på besök hos henne i Savonlinna, dit hon hade flyttat efter att ha avslutat sin lärargärning långt uppe i norra Finland. Savonlinna blev Finlands musikcentrum, med operauppföranden på det gamla slottets borggård. Olli kunde naturligtvis inte leva utan musik och hade flera körer igång även efter sin pensionering. Var skulle sleven vara om inte i grytan. I slutet av 1970-talet tillbringade Olli och hennes väninna Ellu julen hos oss och Olli försökte spela på vårt piano. Det gick inte så bra och jag skojade:

- Ta du ”Gubben Noak” med ett finger, då kanske det låter något! Hon hade haft svårigheter med sina leder och kunde knappt spela någonting alls på pianot. Fingrarna och de övriga lederna var svullna och hon hade mycket ont. På biblioteket i Savonlinna hade hon hittat en bok om vegetabilisk mat och började experimentera med att äta 1/3 av maten i vegetabilisk form. Det blev en märkbar förbättring och hon fortsatte med att hälften av födan blev grönsaker. Efter en tid övergick hon till helvegetarisk kost och återfick sakta men säkert sin tidigare ganska slanka form. Ofta går dock kureringsprocessen till vissa överdrifter, så blev det också för Olli. Nu skulle hon kurera sig ytterligare och till den ändan hade hon låtit sig förledas till att ta en blodanalys. Den visade att hon hade för lite koppar i blodet och det skulle åtgärdas.

Under vårt besök hos henne i Savonlinna var vi till apoteket där hon skulle hämta 12 liter hälsodryck - koppar- ”någonting” Olli levde som vegetarian och trodde på naturmediciner. På vägen gjorde vi ett uppehåll vid en kiosk, och medan vi stod där råkade Olli i kön stöta till en liten man med tydliga A-lag kännetecken. Olli tittade argt på honom, men han plirade så vänligt och något lurigt på henne och sedan kom det:

- Kärlekskrank?Va...? (Rakkauskipea, vai..?)

Olli fnyste till och blev förargad, men mannen log ett så milt och intagande leende att det var svårt att förarga sig på honom och vara allvarlig.

Vi vistades hos Olli i många somrar - till ömsesidig trevnad. Barnen hade det idealiskt, det fanns möjligheter till fiske, bad och bastu. Det blev också många fisketurer i omgivande sjöarna. Fisket skedde mest med ”katiska”, en metallbur. För det mesta blev det några abborrar som gav anledning till en bastu- och grillafton. Maria var en riktig ”baddare”, vid något tillfälle sprang hon 10-tal gånger mellan bastulaven och sjön. Bastun är ju en naturlig och älskad del av det finska livet, inte minst under sommaren.

En sommarstuga utan tillgång till vatten är inte tänkbar i Finland, det svenska sättet att ta vatten med sig till sommarstugan betraktas av finnarna allmänt som något helt obegripligt. Utan vatten i sommarstugan? Det är ju en omöjlighet! - tänker finnen, och förstår inte alls hur svenskarna kan klara av detta. Att inte kunna ta sig ett lördagsbad gör att finnen anser det nästan inte värt att leva under sådana omständigheter. I Finland är bastun kultur, inte bara någon fiktiv rit (som hos en del andra folk) för att göra kroppen ren och avlasta själen.