Fjällvandring 1967

Sepp

Lisa Schellenberg

Yvette Burgat

Therese Holliger

Dominique Reinmann

Inez

Irene Thomann

Jurg Spörri

Werner Muelli

Årets vandring med schweizarna skulle gå på vandringslederna Nikkaluokta - Kebnekajse - Tarfala - Kaskasavagge - Vistas – Alesjaure- Abiskojaure- Abisko och gruppen bestod av mig med Tomas och 12 schweizare. Werner ordnade gruppen i Schweiz och vi gick s a s ”för egen maskin” utan inblandning av Herr Kägi och Kuoni Reisebũro.

Jag lämnade Falkenberg med Tomas den 12/6 för att slutföra förberedelserna för årets fjällvandring. Werner hade sänt 1193 kronor för inköp av proviant och vi hade tre dagar på oss att göra allting i ordning. Svårigheterna började nästan med detsamma, det visade sig att den utmärkta frystorkade maten som Vato tillverkade gick inte att få tag på. Blå Band, som företaget hette nu, hade lagt ned tillverkningen för den civila förbrukningen då marknaden inte var stor nog. Friluftsmagasinet hade dock lyckats göra en beställning i samband med Kronan och vi kunde köpa, men bara tre olika sorter, korvgrytor, ärtsoppa med läsk och grönsaksstuvning.

Det ordnade sig till slut och vi köpte 2 x 9 x 3 paket av varje sort, det fick bli samma sort två gånger, så mycket annat fanns det inte att välja på. All annan proviant köpte vi på Nyköp i Nyköping, fick 10% på hela summan av ca 300 kronor, vilket innebar att Tomas kunde ingå i matlaget utan kostnad för mig.

Det var rätt mycket arbete med packning, på torsdagskvällen var vi dock färdiga och kunde sända iväg påsarna till Stockholm. Där fyllde vi på förpackningarna med den frystorkade maten och sände iväg hela proviantförrådet till Kiruna. Resten av fredagen tillbringade vi med diverse inköp i Stockholm och på kvällen reste vi till Farsta för att sova över hos Harriet och Jim Beláew. Jim skulle iväg till sommarstugan tillsammans med barnen, Harriet skulle få besök av sina syskon så vi skulle bli rätt många på Ejdervägen 46 i Farsta.

På lördagen gick vi ut och drev i Stockholm, tittade på Hötorget och andra sevärdheter som annars för det mest går förbi.

På söndagsmorgonen mötte vi vårt sällskap, tåget var i tid men avgången försenades med nästan tre kvart. Werner, Dominique och Yvette samt Thèrese var med från förra året, från året innan kom även Elisabets och Jürg, Inez, Irene, Hans, Werner och Sepp. Om tågresan är inte så mycket att säga, vi lyckades få fatt på flera sovvagnsbiljetter så nästan alla som ville kunde sova bekvämt.

Kiruna- Kebnekajse.

Kiruna mötte oss med kyligt, men för övrigt jämförelsevis vackert väder. Vi fördelade provianten och schweizarna lämnade ifrån sig de flaskor med olika alkoholsorter, som jag hade beställt genom Werner. Han hade lyckats slå sönder en av flaskorna och på det viset blev det bar 9 ”putäller” kvar, men med den förbrukningen som vi har så räcker det ganska långt. Vi packade in flaskorna i en kartong och lämnade in den på Kiruna Stations resgodsförvaring, jag var inte hågad att sända iväg paketet till Nyköping, det skulle kanske bli bara skärvorna kvar.

Resans fortsättning gick helt planenligt, vi hann köpa smör och rödsprit i Kiruna och var vid 11-tiden framme i Nikkaluokta. Efter en snabbfika på Nikkaluokta kafé gick färden vidare mot Kebnekajse. Några av de nya deltagarna var ganska otränade och eftersom packningarna var rätt tunga blev färden någon ansträngande. Till detta bidrog även tidsnöden mellan båtarnas avgång, Vi hade ca 2½ timmar på oss, men kaffedrickningen tog så mycket tid att det blev någon för lite tid kvar för färden ned till båten. Jag fick jaga på några för att vi skulle komma fram i tid till båten avgång från Ladjojaure nedre. För tillfället rådde där mycket lågt vattenstånd och vi fick rulla båten ganska kraftig för att komma igenom på vissa ställen.

Några gånger stötte båten mot sandbankarna, men allting gick väl. Färden vidare förbi Tarfala ....... och fram till Kebnekaise gick i myggens och gemytets tecken. Vid framkomsten vägdes ryggsäckarna och det visade sitt att Sepp hade den tyngsta, hela 27 kg. Efteråt, när vi såg allt som han hade i säcken, förstod vi att den skulle väga tungt. Han visade sig vara en van klättrare, men att han skulle ha så mycket extraproviant med sig att han nästan bar ihjäl sig, det anade vi inte. Å andra sidan behövde han mycket mat, han var mager och hade hög förbränning.

Min ryggsäck vägde 21 kg, Tomas 16, Yvette och Dominique, som hade erfarenhet av vandringar i Alperna, kom ned till 14 kg vikt och tyngsta damsäcken vägde hela 18 kg. Den fick vi dela upp i flera, det skulle bli för mycket för en dam. Från Tarfalajokken gick jag före för att ordna med sängplatserna åt gruppen och redan i ingången mötte jag fru Eyvor Fischer, förestånderskan för Kebnekajse-stationen. Hon hade fått mitt brev och sängarna var reserverade i huvudbyggnaden. Vi bjöds på saft och sedan var det härligt att sätta sig vid middagsbordet och äta bruna bönor med fläsk. Det blev ordentliga portioner och med tutti-fruttikräm till efterrätt. Vi blev mätta. Vi kom för sent till bastun, men med fru Fischers tillmötesgående fick vi dock bada efter personalens tid och snart fick både bastun och herrskapet Fischer flera nya beundrare. Det var med stort välbehag som vi stöp i våra sängar efter en händelserik dag. Några av oss (Lisa Schellenberg, Jurg, Sepp, Tomas och jag) skulle nästa dag gå upp till Kebnekaisetoppen. Egentligen var Östra leden stängd på grund av mycket snö och is, men Sepp var klättrare och hade rep samt karbinhakar och övrig utrustning med sig och vi beslöt att ändå göra ett försök. Vi startade kl 08.00 och var vid 10-tiden framme vid Björlings-glaciaren. Det blåste ordentligt, himlen var helmulen så Lisa Schellenberg tyckte inte det var någon idé att gå upp, det skulle ändå inte bli några bilder att ta så hon vände och fick på nedvägen sällskap med en svensk. Svensken hade svårigheter med höften och tordes inte gå upp i det rådande vädret.

Klockan 11-11.30 tyckte Jürg att vi skulle kunna vara uppe vid själva toppstugan, dricka te däruppe och gå ned och vara tillbaka på stationen lagom till bastun. Riktigt så blev det nu inte, det tog åtskilligt mera tid både upp och ner. Vi startade vår klättring mot “hyttan” och började snart förstå varför fru Fischer inte ville att vi skulle gå Östra leden med turisterna. Glaciärkammen före “hyllan” var synnerligen smal, det var faktiskt inte mera än omkring 40 centimeter att trampa på. Vindarna både nerifrån Ladjovagge och uppifrån Björlings glaciär gjorde att det var svårt att balansera, samtidigt som det ju inte gick att gå vid sidan om. Vi kom fram till “hyllan” och såg på avstånd de tre svenskarna, vars kamrat hade gått tillbaka med Lisa. De höll på att arbeta sig uppåt från Björling-glaciaren.

Fischer hade varit framme vid Östra leden och hängt ut en del rep så den första delen gick ganska bra, sedan tog repen slut, eller också var de infrusna och Sepp fick ta fram sina 60-meters rep, han gick först samtidigt som Jürg säkrade repet bakom, sedan säkrade Sepp repet uppe igen och vi kunde utan någon större risk ta oss över de issträngar som låg i en klyfta. Med någon större fart går inte en sådan klättring, man går sakta och säkert, inte förrän vid halvtvå på eftermiddagen var vi framme vid Toppstugan.

I Toppstugan satt fyra svenskar, de hade kommit dit redan kvällen före och besökt toppen under natten, de hade haft vackert väder med molnfri himmel och fri sikt över den 11-edelen av Sverige, som man lär kunna se från Kebnekajses topp. För vår del var det inte någon idé att klättra dit, molnen låg ända ned till Björling-glaciaren och vi fick gå utmed rösningen för att komma fram till Toppstugan.

The smakar alldeles utmärkt, som det alltid gör vid sådana tillfällen. Efter 4-5 “kok” på spritköket var det dags att tänka på återfärden. Svenskarna skulle gå ned Västra leden, de hade 20-tal kilo i var sin ryggsäck och gå ned utmed den östra leden var de inte längre hågade.

Nu hade vinden ökat och när vi kom fram till kanten rev vinden i ordenligt, det blåste från Björling-glaciären och vi blev blöta underifrån, allt vatten som rann nedåt åkte upp i vindpustarna och blötte våra byxor nerifrån. Min vindjacka tålde inte påfrestningarna, den högra ärmen gick upp i svetsfogen och snart hade jag ett plastskynke fladdrande om armen, efter en tid gick även fogen vi axeln sönder och jag fick plåstra ihop jackan nere vid Kebnekajse-stationen. Återigen slussade Sepp oss över issträngar och om inte förrän så nu våg vi vilka som hade klättervana. Han kom slutligen ned med en “divertissima” (en snabb nedstigning med repet, som är dubbelt kring dubben eller schackeln, och dras med efter nedstigningens slut med sig) och det tog inte en tiondel av den tid som vi hade använt för nedklättringsmanövern.

Vi kom ned till Kebnekajse utan några svårigheter, det enda besväret var dimman, vi hade lite svårt att hitta nedgången till Kitteldalen. Werner “Bonatti” (en italienare som klättrar med bara händer i Matterhorn) som Tomas kallade honom för, mötte oss på gårdsplanen och han berättade att bastun hade varit igång i en halvtimme. Han hade sovit gott hela förmiddagen, för övrigt använde han rätt mycket av sin semester till att sova.

Det kändes härligt att värma upp sig i bastun, det finns få saker man uppskattar mer efter en kall dag än ett besök i bastun.

Kebnekajse - Tarfala

Dagen började med frukost på stationen, någon proviant avsedd för annat än kvällsmålet fanns inte. Det var nog att bära av de 55 kg som vi hade fått ihop. Därtill kom sedan 3 kg smör inköpt i Kiruna och 2 l T-sprit för Trangia-köket. Trangia-köket har visat sig vara ett utmärkt medel då det gäller att tillfälligt höja humöret vid lunchtiden, även om 1 liter vatten efter 10 minuter inte räcker långt så går det rätt fort att koka upp påfyllning. I första satsen får varje vandrare en liten skvätt och är skvätten het så vaknar livsandarna ganska fort.

Efter frukosten skulle gruppen fotograferas före avfärden och det vållade en del besvär, då alla inte hade fått fram myggstiften och myggspray-flaskorna för att värna sig mot de små besvärande insekterna.

Vi sade adjö till herrskapet Fischer och tackat dem för att Tomas och jag fick bo gratis på förläggningen.

-

Ni går här varje år och med så mycket folk att det kan vara befogat, sade Eyvor Fischer vid avskedet. Vi kom iväg och färden mot Tarfala-stugan gick utan några större äventyr. Stigen är starkt upptrampad och stigningen måttlig. Vi stannade några gånger för att fotografera och dricka ur Tarfala-jokken. Tomas och jag tvättade oss, den ene fick vifta med skjortan under tiden som den andre var naken på överkroppen, myggen var blodtörstiga och angrep ögonblickligen varje oförsvarad bit av huden.

På färden mot Tarfala träffade vi två militärer, den ene var en ung fänrik från S3, han hade blivit utexaminerad och skulle som avslutning på sin utbildning till spanare göra en fjällvandring. Det var en synnerligen vältränad gosse och han hade en mycket stor packning med ”all” utrustning. När jag säger ”all” så menar jag att han hade med sig även ett personligt vapen, en pistol med 9 skott. Som om inte detta skulle ha varit nog hade han även en 16 mm Paillard-filmkamera med alla möjliga tillbehör. Den andre var mera som en vanlig vandrare med den utrustning som man vanligtvis har med sig.

Vid framkomsten till första stugan får man alltid se vilka som är raskast och flitigast. Somliga kastar sig ögonblickligen över kokgrejerna och börjar matlagningen medan andra, när de ingår i en grupp, gör ingenting frivilligt. På denna resa hade vi två ”divor”. Jag löste problemet enklast genom att ropa ”Två frivilliga hit” och samtidigt titta på dem. Metoden har fungerat hittills med en viss framgång. Solen hade gått i moln, vi försköt fotograferingen för tillfället och började med matlagningen. Första gången tar allting lång tid och innan vi var färdiga med matlagningen hade klockan blivit närmare sex på kvällen och det var för sent att fotografera.

Det blev att fortsätta med kaffet direkt och bäst som vi satt där på farstutrappan, såg vi två vandrare närma sig stugan. Damen kände jag inte igen meddetsamma men mannen kunde man inte gå miste på, han såg ut precis likadan som för många år sedan då vi var elever på Katrinebergs Folkhögskola i Halland. Ja, man skall tydligen komma till fjällen för att träffa sina forna folkhögskolekamrater, tänkte jag. Det var Kjell Berglund och Alice med flicknamnet Johansson från årskurserna 1948-49 på Hallands Läns Folkhögskola Katrineberg. Vi hade inte träffats sedan våren 1949, då jag gick andra årskursen, så det var ett kärt återseende. Jag har träffat flera gamla skolkamrater under fjällvandringarna.

Med Alice har jag dansat mången hambo under lördags- och söndagskvällarna på Katrinebergs Folkhögskola i Vessigebro.

Vi hade mycket att tala om och tiden var knapp, det blev sent på kvällen och de skulle tillbaka till Kebnekaise. Inte hade vi så mycket att bjuda på heller, provianten var hårt ransonerad så det fick bli kaffe med några Marie-kex. De i sin tur bjöd på aprikossoppa ur medhavd termos. Alice och Kjäll var inte ute på någon långvandring, de hade Kebnekaise som bas och gjorde kortare utflykter till omgivningarna. Kjell hade haft något trassel med en flicka innan, och det blev Alice till slut, för övrigt hade de en del ihop redan under Katrinebergstiden om jag inte minns fel. Av samtalet gick det fram att de hade en 6-årig son tillsammans.

Tarfala - Kaskasavagge

Det var regn och dimma på morgonen vid vår start och bergsidan, som vi skulle gå uppför, doldes i molnen efter några hundra meter. Stenarna var glatta och det gällde att vara försiktig för att inte halka ned och ramla. Dimmolnen var täta och vi fick hålla ordentligt ihop, det är lätt att komma ifrån varandra när avstånden blir för långa mellan vandrare. När vi hade kommit något hundratal meter upp kunde vi inte se någonting alls, det vara bara att ta fram kompassen och lägga ut kursen. På Jukkasjärvi Kronoöverloppsmark är det för det mesta dimmigt, även under föregående vandring år 1964, då vi gick med hela familjen (Ann-Marie, Tomas och jag) var det likadant, dimma och fukt hela vägen från Katterjokk till Vakkottavaare, kanske rent av värre än denna gång, färden gick helt och hållet på kompassen. Det här året var det inte fullt så illa, då och då kunde vi skönja något av himlen, men bara under kortare stunder. Efter tre timmars gång lättade dimman och vi kunde konstatera att orienteringen hade gått bra, vi såg Kaskasavagge framför oss på ca 4 km avstånd.

Vi tog oss en rast nordväst om Tarfalaglaciären, åt våra nötter och choklad samt russin, sedan fortsatte färden ned mot dalen. I fjällvärldens klara luft ser allting mycket närmare ut än vad det är i verkligheten och ibland kändes det som om vi aldrig skulle komma fram. Vi gick och gick, det tog en bra stund innan vi var nere vid jokken och kunde konstatera att i höjd med Kaskasavaggestugan gick det inte att komma över. Linorna, som fanns där tidigare, var borta och det gällde nu att börja leta efter ett ställe i jokken där man kunde komma över till andra sidan.

Jag gick själv uppför jokken för att leta reda på något ställe och efter ett par kilometer fann jag ett ställe där jokken delade sig och jag ansåg att här skulle jag kunna ta över gruppen. Jag gick tillbaka utmed norra stranden för att slippa bära ryggsäcken två gånger. På det smalaste stället slussade vi över ryggsäcken med hjälp av våra linor sedan gick jag tillbaka och hjälpte sällskapet över Kaskasajokken. Allting gick väl.

På väg mot Kaskasavagge-vindskyddet började det regna och när vi kom fram dit hade regnet ökat ordentligt. Vindskyddet bestod av två standard-vindskydd med 4 liggbritsar rymmandes i bästa fall 8 personer, om de kunde samsas två och två på britsarna. Det fanns redan tre personer före oss och med vår grupp blev vi inalles 15 personer i stugan. På samma rutt som vi gick befann sig ytterligare två män, en nyutexaminerad fänrik från S3 i Skövde och en stockholmare från 4H. När de såg hur mycket folk det redan fanns i vindskyddet, sade de att eftersom de hade ett tält med sig skulle de kunna kampera ute, trots regnet. Fänriken var vältränad och hade mycket stor ryggsäck, förutom den hade han även en 16 mm Paillard-filmkamera med åtskilliga objektiv. Vi trängde oss in i vindskyddet och det blev ganska fuktigt därinne.. Kaskasavagge-vindskyddet ligger uppe på högfjället och där finns det inget bränsle att elda med och vi hade inte några större möjligheter att torka kläderna.

I vindskyddet fanns ännu inga vandrare och vi trodde att det skulle gå någorlunda bra, trots trångboddheten. Det fanns 4 dubbelbritsar att sova på, några skulle dock få sova på golvet. Så mycket matlagning blev det inte, i Kaskasavaggestugan (bestående av två hopkopplade vindskydd) fanns inget kök eller någon annan uppvärmningsanordning, stugan ligger på högfjället. Vi lagade till lite the och blåbärssoppa på det medhavda spritköket. Sepp och Werner, som gick för ”egen maskin” och ingick egentligen inte i gruppen, började tycka att det blev för trångt och gav sig av efter maten, de skulle gå till Vistasstugan direkt, där skulle det finnas mera utrymme eftersom det var en standardstuga med kök och torkmöjligheter.

De som inte fick plats på britsarna fick lägga sig på golvet, men sömnen var förenat med vissa besvär, vi var dock såpass trötta att det gick ganska bra ändå. Vindskydden är inte riktigt genomtänkta beträffande liggmöjligheter, det är för litet avstånd från britsbrädans nedre kant till golvet och man kan inte vända sig när man har halva kroppen under sängen för höfterna tar emot. Vi låg med undre delen av kroppen under britsarna och med huvudet mot mittgången. Den som behövde vända på sig, var tvungen att krypa ut mot mittgången så att britskanten kom nedanför höftpartiet, därefter kunde vändmanövern utföras och trycket lättas på den sidan som efter några timmar på det hårda golvet började kännas avdomnad.

Nu trodde vi att det var tillräckligt antal gäster i vindskyddet, men vid 11-tiden på kvällen kom det ytterligare 2 man. Det var vår spanare, fänriken och hans kamrat. När de såg hur många vi redan var i stugan, tyckte de att det var lika bra att slå upp det medhavda tälten. Vid midnatt började det smattra mot taket och det hördes att regnet ökade. Vid 1-tiden på natten hördes det en försynt knackning på dörren och två man klev in. Det var våra officerare och de frågade om det inte fanns någon möjlighet att få tak över huvudet. Deras tält höll på att flyta bort, de hade placerat sig i en liten svacka och nu höll svackan på att bli en liten göl. Det var ju inte mycket att göra åt, vi fick tränga ihop oss ytterligare. Det var bara att baxa ihop de redan liggande på golvet, det fanns lite plats kvar mellan spisen och vattenhinken, där stoppade vi in dem. När morgonen grydde fanns det inalles 18 personer i stugan. Jürg hade fått plats bredvid en av göteborgsflickorna, hon utförde lite ”strip-tease” tog på sig en riktigt snygg negligé, bredde ut sin sovsäck jämte Jürg och med ett ”I hope You don´t mind” slank in i sovsäcken. Vi hörde lite mummel och på morgonen hade vi två stycken som höll varandra i hand och et verkade inte som om de hade haft så mycket sömn under natten.Resten av natten gick i sömnens tecken, frånsett att vi fick vända några gånger på Irene, hon snarkade rätt bra. Irene var mycket pratglad och höll låda hela dagarna, mycket med Werner. Till skillnad från de andra som var lärare, var Irene journalist och Dominique sade till henne på morgonen:

- Inte nog Irene att du håller oväsen på dagarna, du väsnas ganska mycket på nätterna också”.

Med våra 15 medlemmar i vindskyddet i Kaskasavagge samt officerare har vi sannolikt slagit sommarrekordet i antalet övernattningsgäster i ett dubbelt vindskydd.

Kaskasavagge - Vistas.

Det regnade fortfarande när vi vaknade i stugan, det kändes mycket fuktigt och vi låg kvar till klockan 07.00 oavsett alla störningar som hade passerat under natten. Efter morgonkaffet samlades vi till fotografering framför stugan och fortsatte sedan vår färd mot Vistasstugan. Fänriken, som hade en 16 mm filmkamera förevigade utträdet ur vindskyddet och menade:

- På STF kommer de annars aldrig att tro oss, men nu får de se filmen.

Om själva färden fram till vattendelaren finns egentligen ingenting att säga om, vädret var småruggigt och vi fick ha regnkläderna på oss hela tiden. Kläderna blev fuktiga och det kändes något obehagligt. När det började luta ned mot Vistasdalen fick vi en ordentlig motvind, på högsta stället kunde vi luta oss fram rätt starkt utan att ramla. Så långsamt avtog dock vinden och nere i dalen var det lugnt och fridfullt, det var bara myggen som oroade oss.

Irene tappade sin ryggsäck Efter några timmars vandring kom vi fram till Räitäjokk. Vi hittade ett vad och jag bar över några av damerna. Irene tappade sin ryggsäck, men vadet var grunt och strömmen inte särskilt starkt – ryggsäcken gick att rädda. Jűrg ville kasta över sina stövlar och jag var inte i närheten när han skulle göra det. Med den ena gick det bra medan den andra tog en vindil hand om och stöveln nådde aldrig den andra stranden., Vinden tog den, lyfte upp den i en lyra, stöveln föll i en båge i jokken och var borta, strömmen är stark och det finns ingen möjlighet att få fatt i det som man tappar i jokken.

Kanske kom stövel fram ända till Nikkaluokta, där brukar familjen Sarri hitta många persedlar, allt som förloras i Unna samt Stuor Räitäjokk och Vistasjokk.

Jürg fick fortsätta resten av vandringen med bara en stövel, men han fick delvis skylla sig själv, men kastar inte saker och ting i fjällen, vindpustarna är starka och blåser fort bort det som har kommit loss. Vi fortsatte vidare och framemot kvällen nådde vi fram till Vistasjokk. Det såg ut att vara mycket vatten, jag ”parkerade” min skara och gick själv över för att rekognoscera. Det syntes ingen vid Vistasstugan, men efter en stund kom både Werner och Sepp ut. De pekade mot vadstället vid Vistas. När jag kom dit visade det sig att det var högvatten, det hade regnat hela dagen och vattenståndet var högt, ett vad med hela gruppen var inte att tänka på.

Jag ropade till dem som stod på andra stranden att Sepp skulle kasta över ett rep till oss. Över Vistasjokken fanns det en vajer, men bara en, och även den låg bara 30-40 cm över vattnet. Jag hade tänkt mig att Sepp skulle kasta över en klätterlina, som han hade med sig, sedan skulle vi stötta upp vajern och dra över filtar, yxa och såg till vår sida. Schweizarna är dåliga sjömän och i den hårda motvinden kunde de inte höra vad jag ropade till dem. Sepp gjorde flera försök att kasta över linan till den södra sidan, men den bara steg i motvinden och föll tillbaka. Det började bli kallt, kvällen var långt framskriden och läget såg något hopplöst ut.

Jag började känna av kylan och tänkte att så här kan man ju inte stå kvar, filtarna, yxan och sågen måste över till vår sida för att kunna göra upp en eld och få en hygglig natt. Som färdledare känner man starkt ansvar för sin grupp och vill inte att någon av deltagarna skulle bli förkyld av att inte ha någon värme för natten.

Jag beslöt att ta mig över Vistas med hjälp av den vajern som fanns över jokken. Nu önskade man att man skulle ha varit en lindansare, då hade det varit enkelt. In i vattnet bara, jag gick stående så långt det var möjligt att stå på benen. Före halvvägs blev dock vattnet för djupt, det var bara att kasta loss med benen och bli hängande i vajern på bara armarna. Det ryckte rätt bra i armarna, vattnet strömmar med 4-5 knop och jag hade Flygvapnets jacka, byxor och stövlar på mig, dessa fylldes med vatten och gjorde bra motstånd. Med uppbådande av mina (som et föreföll just då) sista krafter pendlade jag över till andra sidan. Där stod Werner och Sepp samt en läkare. De hade hett te till mig och sade att de trodde min sista stund hade kommit, överfärden såg mycket ansträngande ut. Återfärden till södra sidan var inte fullt så dramatisk men mera ansträngande, jag knöt en ögla om livet och hakade fast en av Sepps karbinhakar på vajern. Meningen var att Werner och Sepp skulle hålla upp vajern så att jag skulle kunna ta mig över utan att behöva gå i vattnet. Början gick rätt bra, jag hängde i vajern med armar och ben. På mitten av jokken slackade linan starkt och jag fick ryggen i vattnet. Nu var det lika bra att kasta loss benen, annars skulle jag ha blivit våt över hela kroppen. Jag hängde fast i armarna och hade hjälp av karbinhaken. Friktionen mot vajern var stor och det var mycket svårare och tyngre att förflytta sig utmed vajern än när jag hängde i bara armarna.

Nåja, allt går även om det förefaller hopplöst ibland. Jag kom lyckligt över och sedan började arbetet med att langa över filtar, yxa och såg. Det blev tre transporter innan vi hade tillräckligt med utrustning, sedan hade vi ett drygt arbete att bära fram filtarna till lägerplatsen ca 400 meter söder om Vistasstugan. Där gjorde vi upp en ordentlig brasa, dels för att hålla myggen på avstånd och dels för att kunna torka kläderna och ha värme för natten. Mina kläder, flygets arbetsjacka och byxor, var blöta ända upp till midjan och jag bytte om. Under tiden hade mina damer hunnit laga till mat och vi fick äntligen lite ro. När jag kom med den sista satsen filtar hade lägret fått två nya medlemmar, våra bekanta officerare från Kaskasavaggestugan. De hade inte heller kunnat komma över Vistasjokken och slog nu läger med oss. När de såg vår belägenhet ställde de sina tält till damernas förfogande, men alla fick inte plats, Dominique och Yvette fick sova under bar himmel. Dessa båda flickor var idealiska medvandrare, de klarade av allting utan att klaga, både vaden över jokkarna och matlagningen samt det övriga sysslor som man måste göra i en vandringsgrupp.

Efter allt som hade passerat under dagen var jag rätt slut. Militärerna hade nu inte något tält att sova i och när de såg min belägenhet erbjöd de att hålla eldvakt så att jag skulle kunna sova ut. Vädret hade klarnat något och det såg ut att bli en ljus och regnfri natt. Jag rullade in mig i sovfilten och sov fram till klockan 04.00, men sömnen blev inte alltför djupt. Ibland kändes det som om jag var vaken hela tiden, jag hörde samtalen under natten, men kände mig ändå på morgonen tillräckligt utvilad.

Dagen innan hade varit fylld av besvär och en viss möda, nu fick vi en riklig belöning när solen gick upp. Det var en helblå och klar himmel, solen gick upp som en stor eldboll och mina medvandrare vaknade till en sagolikt vacker nordisk morgon. Efter att ha kokt kaffe, ätit frukost och beundrat fjällen en stund blev det dags att föra tillbaka alla "sängkläderna" till Vistasstugan och börja vandringen mot Nikkaluokta, varifrån vi skulle återvända till de mera civiliserade trakterna. Vattnet hade sjunkit och det var inte något som helst besvär med vadningen.

Under färden berättade Werner om sina mödor efter det att de hade lämnat oss i Kaskasavagge. De var tre man på vandring i egen regi och gick före oss. Det tar alltid en avsevärd tid att få en grupp färdig till avgång och jag hade 12 personer i mitt följet så vi blev något efter. Väderleksförhållandena på morgonen var ju också sådana att de inte lockade särskilt mycket till vandring. Werner, Jürg och Sepp hade haft vissa svårigheter med passagen av Stuor Räitäjokk. Sepp som var halvprofessionell klarade inte av vadet, sådana övar man inte på i Schweiz, han hade ramlat i med ryggsäcken på ryggen och haft ett stort besvär med att komma upp på fötter igen. Vadet skedde i sportskor, stövlarna var surrade fast i ryggsäcken men det visade sig att nu var den ena stöveln borta, ryggsäcken blöt och alla sedlarna och övriga papper genomvåta. Inne i Vistasstugan hade de fått rigga upp klädstreck och hänga sina 100 francen-sedlar till tork över spisen. För att inte tappa stövlarna som Sepp gjorde, skulle Jürg ta på sig sina sportskor och kasta över stövlarna till andra stranden för att slippa tampas med dem under vadet. Fjällvindarna är dock oberäkneliga och när Jürgs stövel var i luften kom det en vindpust och tryckte ned den. Stöveln hamnade i jokken och var förlorad. Nu hade de var sin stövel, lyckligtvis för olika fötter och de kunde använda detta omaka par stövlar en åt gången. De såg inte likadana ut, men storleken var ungefär densamma och resten av resan gick de växelvis i dessa stövlar medan den andre traskade i ett par sportskor.