”Wandergruppe Narvik 1969”

Kvikkjokk-Porte-Aktse-Sitojaure-Saltoluokta-Ritsemjokk-Sitasjaure-Skjombotten.

Béatrice Bechir

Lucia Dall´aqua

Erika Engler

Rosmarie Frueh

Birgitte Feer

Barbara Grimmer

Marlis Meyer

Doris Mueller

Regine Schmid

Ingrid v. Schmidt

Evy Wettstein

Maria Kronberg

På lördagen den 19 juli anlände vi till stationen Murjek och fortsatte därifrån med buss till Lapplands Paradis Kvikkjokk. På vägen passerade vi Polcirkeln, stannade vid skylten och tog några bildler. Nästa dag tillbringade vi i Kvikkjokk och gjorde ett besök på den 804 m höga Snejrak. Tomas, som var med i vanliga fall, skulle sommararbeta mellan sina studier i gymnasium och kunde inte vara med på vandringen. Maria var 12 år, en god vandrerska och villig att följa med till Lappland. Villkoret var att även Ludde, hennes gosedjur, skulle få följa med. Jag hade sytt ett antal ryggsäckar åt familjen, men de var allesammans ännu för stora för Maria. På Studsvik tillverkades det en aluminiumram (med Kent Johanssons och Lennart Ekholms benägna hjälp), jag fick sätta mig vid Ann-Maries symaskin och tillverka en ryggsäck anpassad för Maria. Ludde skulle ju med, ”han” ville också se fjällen. För att inte Maria skulle bära honom hela tiden fick Ludde en egen ficka i ryggsäcken. Fickan hade ett lock så att et inte skulle regna på honom, men ingen störande stängningsrem, han skulle bevaka vägen bakåt.

På måndagen startade vi så vår ordinarie vandring som skulle sträcka sig ända in i Norge, till Skjombotten vid Nordsjön. Sträckan Kvikkjokk-Porte går genom lågland med stark växtlighet, det är ganska snåriga dungar som man passerar igenom Som vanligt var de flesta deltagare kvinnliga och en del hade inte så stor erfarenhet av vandringarna. Fotbeklädnaden är en av de viktigaste faktorerna på vandringen, här kunde det ibland bli vissa problem. Vid starten brukade jag uppmana deltagarna att ge akt på fötterna, vid minsta begynnande skoskav skall de meddela detta. Vi brukade stanna och se till fötterna samt vidta eventuella åtgärder till förebyggande av fotskador. De flesta deltagare i denna grupp var lärarinnor och vana att säga ifrån, men en dam vågade tydligen inte göra det. När vi hade vandrat en halv dag på väg mot vårt första övernattningsmål i Portestugan kom en av medvandrerskor, Lucia Dall'Aqua, och sade att hennes väninna Rosemarie Früh hade fått skoskav. Jag gick fram till henne och tittade på skadorna, det var markanta, men skinnet hade ännu inte lossnat och det fanns hopp. Till en början försökte vi åtgärda en vidare utbredning av skoskavet genom att jag lindade in hennes fötter i ett par fotlappar (som jag själv använder vid vandringarna). Det hjälpte inte, hennes stövlar var alltför grova och skoskavet avtog inte. Till all lycka var vädret oss nådigt, det hade inte regnat på ett tag och stigarna var rätt torra. Vad gör man? Någon återvändo finns inte, gruppen måste följa ett visst tidschema, övernattningarna var inbokade och vi var tvungna att vara framme vid en viss tid. Rosemarie fick plocka fram sina inneskor som visade sig vara ett par små, söta guldsandaletter. Så otroligt som det än låter så gick hon praktiskt taget hela vandringen i dessa fotbeklädnader. Där det var sänkor och alltför blött tog jag henne under armen (hon var liten till växten) och ryggsäcken under den andra. Väl på torran land kunde hon återigen fortsätta i sina guldsandaler. . Detta väckte både munterhet och en viss avund och en av deltagerskor sade:

- Ich bin auch blond und blauaugig.

På väg mot Aktsestugan stannade vi på höjden och satte oss för att inta lunchen. En stund senare såg vi ett par män vandra i riktning mot oss och redan på avstånd fick jag uppfattningen att den ene var en officer. Den andre var skäggig och bar på en gitarr. Vi bjöd in dem till vår lunch och konstaterade att de var tyskar. Den ene visade sig mycket riktigt vara en Oberleutnant, medan den andre var en konstnär. Det blev en lång lunch, men musik, historier och diskussioner. Konstnären var från Hamel och blev ögonblickligen döpt till "Råttfångaren", i enlighet med den klassiska sagan, och senare fick jag ett stort tackkort från honom för visad vänlighet. På sådana vandringar är det ledaren som bestämmer vem som blir inbjuden till festen.

Med Rosemarie är jag fortfarande i brevväxling. Hon har under många år varit redaktör på tidningen Ostschweiz, vi brukar träffas och några gånger har hon bjudit på middag när jag är i Schweiz med eller utan Ann-Marie

När den förlängda lunchrasten var slut fortsatte vi vår vandring ned i Rapadalen och blev hämtade av …. Länta med båten över till Aktes-stugorna. Enligt uppgift hade Länta bott där under en mycket lång tid. Han var gift med en estnisk dam, hon hade kommit släntrande på Kungsleden, blivit bekant med Länta och stannat kvar hos honom för alltid. Det blev sent innan jag kom i säng, Läntä hade mycket att berätta från sina många år i Lappland.

Vi lämnade Aktse och anlände i god tid till Sitojaure-stugan, där vi övernattade och hade en trevlig kväll vid elden. Stugan ligger vid lågland och det finns gott om bränsle. På högfjället är et sparsamt med ved, den som transporteras dit skall användas med stor sparsamhet så det inte går som för ett par år vid Akka-stugan. En grupp tyska scouter från Berlin lekte vildmarksliv, gjorde en stor eld utanför stugan och eldade upp hela det följande sommarens förråd. Veden transporterade till stugan med ackjor på vintern och kostade Turistföreningen en hel del pengar.

Nästa dag fortsatte färden och vi anlände till Saltoluokta Turiststation. På stationen var situationen något mera ”modern”, med möjlighet till ett och annat som saknades i stugorna. Bastubad, en middag, att sova i riktiga sängar med lakan och äta vid dukade bort samt en möjlighet att ta sig en pilsner till maten.

Tyvärr serverar vi inte några alkoholhaltiga drycker här.

Detta förvånade Marlis mycket:

- Det är ju som jag så väl skulle behöva något stärkande. Följande dag tog vi båten över Akkajaure, landade i Ritsemjokk och skulle fortsätta vår färd vidare mot Sitasjaure – ett avstånd på 25 km – en av de längre på Kungsleden.

Marlis Mayer från Ebikon kommer jag väl ihåg även av andra anledningar. Under vandringens gång visade det sig att hon inte var någon större vandrerska, detta var hennes första företag i "vandringsbranschen", och inte helt problemfritt. Jämfört med de andra, mera erfarna vandrare och vandrerskor, hade hon ganska dålig kondition och kom för det mesta en bit efter de andra. Man kan gott påstå att hon liksom släpade sig fram på stigarna, det såg ansträngande ut och jag tyckte ibland synd om henne. Framme vid stugan försvann hon till tvättrummet och var borta en bra stund, men den världsdam, som kom ut från tvättrummet, var ingalunda någon uttröttad vandrerska, nej ur tvättrummet kom det ut en ”grand dame”, uppiffad och färdig för att visa upp sig i all sin prakt.

Hennes packning var ganska liten, men den rymde tillräcklig mängd tunna blusar och andra kvinnliga attiraljer för att starkt imponera på omgivningen. De andra schweiziskorna var i regel ganska "tama" varelser och hade det som verkligen behövdes för en fjällvandring, men inte Marlis. När hon kom ut ur tvättrummet satte hon sig på en stol, plockade fram en cigarrett och tände den med en van rörelse. Under vandringens gång kom det fram att hon var "Kathederin" d v s lärarinna i kristendom. Hemma i sin normala något stränga omgivning vågade hon inte blomma upp. Hon berättade att hon då och då sprang in på toaletten för att ta sig ett bloss (utom synhåll för der Pharrer - prästen). Det var också hon som vid framkomsten till Saltoluokta gick fram till serveringen och bad om att bli serverad kaffe och konjak. Flickan i luckan bara gapade, något liknande hade hon säkert aldrig hört förut. Jag fick rycka in och förklara för Marlis att någon konjak kunde hon tyvärr inte räkna med på STF-stationen. Hon var lika förvånad som flickan i butiken, kunde man verkligen inte få en konjak nu - när hon så väl behövde det? Några vinrättigheter hade turiststationerna ännu inte, först någonstans på 80-talet kunde fick stationerna möjlighet att bjuda även på vin.

På vandringen 1969 utgick vi från Vietas, sedan landsvägen hade dragits fram dit för utbyggnad av Suorva dammen, fortsatte med båt till Ritsemjokk. I Ritsemjokk stannade vi för natten och sov i Vattenfalls tält. Ritsemjokk hade blivit omvandlad till en arbetsplats och på vägen upp fanns et både arbetsbaracker och byggmaskiner. Det skulle bli en vattentunnel från Sitojaure till den uppdämda Suorva- dammen. En del av den fjällnära skogen hade redan huggits ned och stränderna såg allt annat än tilltalande ut – med halvruttna stockar liggande i vattenbrynet.

Vandringsleden Ritsemjokk-Sitojaure är på ca 25 km och går till en del utmed Sitojaures västra strand, dess smala del. Stranden består av små åsar från istiden, dessa ligger i riktning nordväst-sydostt och under vandringen passerar man åtskilliga av dessa. När man kommer fram till Sitojaures sydspets ser man stugorna vid dess norra strand och tror sig snart vara framme. I den klara luften förefaller allting vara mycket närmare, men man bedrar sig ordentligt. Det blir flera timmars vandring innan man är framme. För varje ås som man passerar tror man sig kunna se stugan efter nästa höjd, men höjderna följer efter varandra till synes utan att avta och det dröjer länge innan man är framme.

Förr eller senare är man dock framme och skall slå sig ned för natten. Innan dess finns det en hel del att göra, för under 60-talet fanns det inte stugvärdar i varje STF-stuga. Vandrarna var uppdelade i tre lag och matlaget startade med att förbereda middagen. Som färdledare får man se till att det finns vatten och ved. Vädret hade varit rätt disigt och allesammans kände sig något svettiga. Maria var i ”tvättåldern” och höll jämnt och ständigt på med att tvätta sina underkläder. Vi gick en bit utmed sjön och bestämde att ta oss ett dopp för att friska upp kroppen. Av med kläderna och i plurret. Det blev en av de snabbaste bad. Jag var uppe fortare än kvickt. Vattnet höll bara ett par grader och efter doppet höll jag på att frysa i en hel kvart innan kroppstemperaturen hade jämnat ut sig. Samma var det mer Maria.

Efter badet hämtade jag mera vatten och högg ved till nästa dag. Maten var nästan färdig och innan jag gick ut sade jag till sällskapet att de skulle sätta igång och äta. När jag kom tillbaka med vattnet satt sällskapet väl uppradad kring bordet, maten stod på bordet, men ingen hade rört någonting, men så fort jag satte mig och tog i besticken satte även de andra igång med maten. Schweizarna är artiga av sig och väntar på att ”pater familias” skall börja.

Från Sitojaurestugan gick färden vidare med båt över Sitojaure-sjön och ända in i Norge. Sedan fortsätter man återigen till fots över vattendelaren och gränsen mellan Sverige-Norge. Strax efter att vi hade debarkerat båten och tagit ryggsäckarna på oss passerade vi en liten sjö och Maria frågade vad sjön hette. Jag hade kartan i ryggsäcken och sade till henna att et får hon reda på vid nästa rast. Detta förargade Maria till den grad att hon passerade hela gruppen och gick med god fart framåt utmed stigen. Jag ropade till henna att hon skall hålla sig till markeringarna och att efter en stund skulle markeringarna byta färg och istället för blå-gula märken skulle det komma röd-vita.

Någon timme senare träffade vi på Maria och hon berättade att hon hade råkat komma in i ett lämmeltåg och fått klättra upp på en större sten för att freda sig från de små ilskna varelser. Efter någon timmes vandring kom vi över vattendelaren och kunde i fjärran se Nordsjön. Färden ned till Skjomboten är en ganska besvärlig och brant historia, men när det är torrt så går det ganska bra. Vid regnigt väder förvandlas nedfarten till en åkning i lervälling, stigen blir hal och svårgången.

I Skjombotten tog vi oss in till Nygårds Pensioneat och fick mat. Den norska maten bestod till stor del av alla möjliga mesostar, den ena sötare än den andra. Från Skjombotten tog vi en liten lokalbåt, en sjöbuss från Ofotens Dampskibssellskap till Narvik och blev inlogerade på hotell Royal. Narviks hotell Royal lämnade en del intryck, tyvärr inte av bästa sorten. Till lunch serverade man halvkalla stekta torskar. Det var ett stort underbetyg från schweizarna, de är ganska kräsna och nog kunde man tycka att i ett land, där fisket utgör en stor del av födan, hade man kunnat åstadkomma något bättre. Före avfärden gjorde vi en rundtur i stan och besökte malmlastninghamnen.

På återfärden från Narvik i Norge stannade vi en dag på hotell Lapplandia vid riksgränsen. Mina välbärgade schweiziskor ville köpa en del samiskt hantverk med sig hem och vi avvaktade ett lämpligt tillfälle för att göra inköpen. Det skulle eventuellt bli i Kiruna hos Wennbergs. Medan jag var ute och såg på hotellomgivningarna kom det en liten äldre dam av otvetydig samisk härkomst vandrandes från stationshållet och jag fäste mig vid att hon hade en mycket vacker skinnryggsäck. Jag inledde ett samtal med henne och efter en stunds diskussion framgick det att hon var på väg till Svenska Turistföreningens kiosk inne i hotellet och skulle lämna in en del hantverksalster till försäljning.

- Vänta lite, sade jag till henne, jag har kanske köpare till dina varor. Om du kan vänta en halvtimme så skall jag samla mina medvandrare och där kommer det säkert att vara några köpare, då får du lägga på lite till priset, men inte 100%, som STF gör. När jag hade samlat ihop schweiziskorna och vi gick ned till fru Ella Rautas från Rautavaara (som frun hette) sålde hon nästan hela årets produktion till gruppen. Flickorna hade ju varit inne på hotellet och sett vilka priser STF höll på hantverkssakerna, nu var de inte sena att utnyttja tillfället till bra köp. Ellas produkter gick åt och jag fick en slips av samisk modell som provision.

Vid senare vandringar (när jag kom tillräckligt nära med gruppen) skrev jag alltid till henne att komma med hantverket och för det mesta hade hon samma tur med försäljningen. Jag har en 5-6 slipsar av hennes produktion, de är praktiskt taget outslitliga och sen dess har jag inte köpt några flera, de som har tillkommit är presenter från tolkningsuppdragen: Oskarshamn, Forsmark, Studsvik och Kärnkraftskolan, Volvo-Bolinder mm.