Familjevandring 1970 – Storulvån-Blåhammaren-Sylarna-Storulvån.

Tomas och Maria hade varit med om fjällvandringar och vi bestämde att nu när Katarina var 7 år göra en kortare fjälltur och ha henna med. En lämplig tur skulle kunna genomföras i Jämtland, fjällen skiljer sig inte särskilt mycket från de lappländska. Vi skulle gå ”Pensionärsstigen” – sträckan Storulvån – Blåhammaren – Sylarna – Storulvån. Katarina var också ivrig, hon ville ha den egen ryggsäck och det ordnade jag genom att köpa en amerikansk surplus brödväska på Överskottslagret i Stockholm.

Vi åkte bil till Storulvån i Jämtland, parkerade bilen vid turiststationen och startade den första etappen – 12 km – till Blåhammaren.

Katarina ville ha sin egen ryggsäck och jag ordnade en amerikans brödväska för detta ändamål. Hon skulle ha sin egen mat mm i den, men det tog inte många kilometer när hon började klaga över att det var för tungt och jag fick överta hennes börda. Barn i den åldern är inte särskilt intresserade av vandringen och vi fick en del besvär med hennes ovilja. Småbarn behöver ett mål att marschera mot, en vanlig vandring förefaller dem något enformigt och vi fick stanna med jämna mellanrum och locka henne med russin, choklad och nötter.

Vandringen blev ett misslyckande. På blåhammaren gick det någorlunda med övernattning, men när vi kom till Sylarna så var stationen invaderad av ett antal människor som inte passade in i fjällmiljön. Det började bli populärt att ta sig till fjällvärlden och hålla på med festande. Det var rätt mycket folk och vi hade svårigheter att få sovplatser, dessutom gick det väl så livligt till i somliga sällskap.

Hela vandringen lämnade ett tråkigt intryck och sedan dess har vi inte varit på någon Jämtländsk fjällsttion