Vandring i Nordfinland 1971-07-13 till 08-03

Till skillnad från fjällvandringar i norra Sverige skulle schweizarna detta år vandra i Norra Finland med utgångspunkt i Saariselkä Retkeilykeskus (Saariselkä Turistcentrum). Mina medvandrare anlände till Arlanda 09.00 och vi åkte till Stockholm för att förbereda oss för den fortsatta resan mot norr. Vi hade hela dagen på oss i Stockholm, gjorde en busstur för att se på staden och fortsatte klockan 17.00 med tåg till Boden.

Onsdag 07-14

I Boden väntade en mindre turistbuss på oss. Föraren hade även sin svåger med så det blev en ordentlig förstärkning på den manliga sidan. Med buss åkte vi vidare mot Finland och efter ca 20 km stannade vi till för att titta på en stor fördämning i Kemijoki. Det var inte varje dag man hade förmånen att se ett bygge bestående av så många trästockar. Nästa etapp förde oss till norra Finland huvudstad Rovaniemi där vi gjorde en någo5 längre uppehåll och gjorde ett besök på berget Ounasvaara. På eftermiddagen gick färden vidare och inom 2 timmar hade vi kommit till semesterbyn Jumisko där vi stannade till måndagen den 19 juli och bekantade oss med de finska förhållanden, badade bastu och gjorde utflykter i den närmaste omgivningen, bl. a. Finlands högsta berg - Pyhätunturi. Vädret var torrt och jag hade inte några stövlar på mig, jag halkade i mina skor med lädersulor och det var mycket nära att jag hade brutit benet. Det small så otäckt när skenbenet träffade stenen. Jag hade min kamera i handen och kunde inte ta emot fallet. Nu kom jag undan med ett blåmärke och värk under ett par dagar.

Saariselkä Turistcentrum bjöd på mycket god mat och jag frågade hotellpersonalen om de alltid hade så smakliga rätter.

- Nej, kanske inte riktigt lika hög standard varje dag, men hotellchefen hade arbetat i Schweiz och visste att schweizarna var ganska kräsna och då tyckte hon att hon skulle bjuda på något extra gott.

Torsdag 07-15 Jumisko semesterby söder om Kemijärvi.

Från Saariselkä Turistcentrum bar färden vidare till Jumisko Semesterby. Vi skulle stanna i semesterbyn några dagar: dels för att schweizarna skulle få tillfälle att bekanta sig med Finland och dels för att göra vissa mindre vandringar på orten. Semesterbyn består av ett antal pittoreska stugor och vi inlogerades i dessa - herrarna för sig och damerna för sig. På herrsidan var vi inte så många: jag själv, Karl Schaffer samt busschauffören och hans svåger Eero.

Fredag 07-16 Utflykt

Vi gav oss av mot Jumisko-sjön, en vandring på 3-4 timmar, en vandring som gick genom Jumisko kyrkby och tittade på några av de gamla byggnaderna som hade klarat sig undan kriget när tyskarna drog sig tillbaka från Nord-Finland under 2:a världskriget slutskede. Uppbyggnaden hade gått rätt raskt, det var inte många spår kvar från krigstiden, men så är också finnarna kända för sin flit och ihärdighet. Det finska ”sisu” har en viss betydelse. Färden fortsatte mot en av Finlands fjäll, Suomuntunturi (408 m ö h). Den Finnodskandinaviska fjällkedjan faller av mot öster och höjderna på fjällen minskar allteftersom man rör sig i östlig riktning. Bestigningen av fjället gick utan några svårigheter, för schweizare är en sådan höjd nästan ingenting, de märker knappast av den så vana som de är vid riktiga höjdvariationer och svåra stigningar.

Väl återkomna från utflykten passade vi på att bada bastu, det ingår nästan som ett obligatorium under Finlandsvandringar. Finnarna själva kan absolut inte leva utan bastu, på sommaren badas det ihärdigt flera gånger i veckan. De finska bastun ligger nästan undantagslöst vid någon sjö- eller annan vattendrag och så var fallet även i Jumisko. Chauffören och Eero var ordentliga bastubadare, de slog ordentligt vatten på bastustenarna och det blev nästan för hett för mig, men i Finland gäller det att stå ut även om det skulle komma ut ånga genom öronen. Efter den heta ångan i bastun var det skönt att kasta sig i sjöns svala vatten och kyla ned den överhettade kroppen. När det var dags att lägga sig var det inte någon svårighet att somna.

Lördag den 18-de juli.

Efter frukosten begav vi oss med buss över Jumisko - Karhujärvi - Hautajärvi mot den välkända vandringsleden ”Karhunpolku” (Björnstigen). Det blev någon mera ansträngande vandring än dagen innan, färden skulle ta 5 - 6 timmar, men det inträffade en incident som ruckade planerna högst avsevärt.

Under vandringen skulle vi se en djupt under marken belägen kraftstation. Trakten är ganska flack, men det finns en del höjder och från dessa passar man på att samla in vatten i ovanliggande sjöarna under sommaren. Kraftstationen låg några tiotal meter under marken och vi gick in till generatorrummet genom en arbetstunnel med rätt brant lutning . Luften där nere var något unken, stationen hade inte varit i drift på några månader och ventilationen var avstängd. Chaufförens svåger Eero kände sig inte riktigt bra och både han och chauffören gick upp till bussen före oss. Efter några minuter kom chauffören springande och meddelade att det var något fel med Eero, han hade haft svårigheter att komma upp utmed den branta tunneln och vid framkomsten till bussen hade han kastat sig på sätet alldeles utmattad och andades med stor svårighet.

Vi rusade upp och fick känna på svårigheten att springa uppför i en så brant backe som tunnel. Stigningen brukar vara 1: 7 och det kändes ordentligt både i lungorna och benen innan vi hade sprungit de 75 - 100 m fram till marknivån. När vi äntligen kom fram till bussen, andfådda och med mjölksyra i benen, låg Eero nere på en av sätena och såg något blå ut i ansiktet. Nu var goda råd dyra.

Det fanns ingen sjukvårdskunnig person i närheten, det enda jag visste om sjukvården var att det gällde ge konstgjord andning, bilder från livräddningsövningar med ”syster” Tore på Militärtolkarnas Källviken-läger dök upp. Jag försökte hjälpa Eero genom mun-mot-mun-metoden, men det tycktes inte ha någon verkan. Eftersom vi var osäkra på situationen skulle hanteras, beslöt vi att starta mot sjukhuset i Kemijärvi. Dit var det dock närmare 3 mil - på en ganska dålig och gropig väg. Vid det här laget hade även de övriga resedeltagare kommit upp ur kraftverkstunneln och vi startade resan. Under färden använde jag både mun-mot-mun-metoden och försökte banka på Eeros hjärta med jämna slag, men fick inte igång andningen. Vi kände inte av någon puls.

När vi kom fram till sjukhuset i Kemijärvi övertog läkarna vår patient och gav honom elchocker, men livet gick inte att rädda. Tiden mellan hjärtinfarkten och tills vi anlände till sjukhuset var för lång.

Det var med något dämpad stämning som vi återvände till Jumisko Semestercentrum, det är alltid ledsamt med sådana intermezzon. Hitintills hade jag sluppit alla sådana incidenter på mina färdledarturer med schweizarna.

För att komma över bedrövelsen med anledning av det inträffade bestämde vi att bada bastu. Bastun har en utomordentlig läkande förmåga vid lågt vattenstånd på det mentala tillståndet. Vi lögade oss i ångan, men inte lika häftigt som dagen innan, badade i sjön och kastade en pilsnerflaska i vattnet - till Eeros minne. Nästa dag meddelade sjukhuset att Eero hade haft svagt hjärta och badandet dagen före hade säkert inte varit nyttigt för honom.

Chauffören och bussen skulle vänta på oss under våra 5-6-dagars vandring i Norra Finland. Sedan han köra oss ned till Kuopio varifrån vi skulle fortsätta resan per båt mot Savonlinna för vidare färd med bussen till Helsingfors, men nu fick vi ändra på planerna. Eftersom mitt körkort var giltigt för alla fordon kom vi överens om att bussen skulle lämnas kvar i Norra Finland och chauffören skulle åka med likbilen ned till Tammerfors, där den avlidne hörde hemma. Jag skulle ta vandrarna med bussen till Saariselkä och genomföra vår vandring enligt de ursprungliga planerna. Sedan skulle jag ta bussen ned till Kuopio, låta resesällskapet ta båten till Savonlinna och möta dem där.

Kiilonpää - Suomunruoktu, 15 km

Så var det dags att lämna den bekväma tillvaron, ta marschstövlarna på fötterna och ryggsäckarna på ryggen. Nästa övernattning skulle bli någon annanstans och jag visste att det inte skulle bli lika bekvämt som i de svenska fjällen. Starten skedde från Kiilonpää och dagen etapp skulle sträcka sig till ödestugan Suomunruoktu i riktning sydost på ett avstånd av 15 km. Det visade sig vara en ganska lättgången terräng, men det fanns inte några vägvisare eller rösade leder som i Sverige. Vandringen gick på karta och kompass och ibland kändes det lite pirrigt, det skulle ha varit retligt att missa stugan och bli tvungen att övernatta med hela sällskapet ute i naturen. Vi hade inte resurser med oss för sådana äventyr. När personalen i Saariselkä fick reda på vilken rutt vi skulle ta varnade de oss skrattande:

- Se till att ni orienterar er rätt, det är nära till gränsen och går ni vilse kan återresa bli över Moskva. Det har hänt tidigare.

Färden gick bra och kompassen visade rätt, i alla fall så rätt att vi hittade stugan utan större svårigheter och tog oss in för nattlogi där. Någon nytta var det ju alltid med de orienteringstävlingar som jag hade deltagit i på Källvikslägret under sommarkurserna för militärtolkar. De finska stugorna saknar alla bekvämligheter, den är i regel bara ett endaste rum med 12 - 15 bäddar försedda med renskinn istället för täcken. Matlagning skedde ute i det fria på en murad eldstad så vi behövde inte använda vårt spritkök.

Suomenruoktu - Tuiskuru, 12 km

Dagens etapp sträckte sig fram till stugan i Tuiskuru och det skedde utan några större äventyr, det var bara att hålla kompasskursen så rätt som möjligt. Även här fick matlagningen ske ute i det fria och efteråt var det en hel del möda att få bort sotet från matbackarna.

Tuiskuru - Luirojärvi, 10 km

Tredje vandringsdagen började med en lång uppstigning mot Ampupää och därefter fortsatte vandringen till södra stranden av sjön Luirojärvi. I dess södra spets låg ett antal turiststugor med en viss service och möjligheter till bastubad, vid det här laget kände vi oss vara i behov av en reningsprocedur. Dagsetappen var relativt kort och med vana vandrare som schweizarna är, tog det inte många timmar att nå dagens mål. Eftersom det fanns mycket av dagen kvar gjorde vi en ytterligare vandring. I närheten ligger bergstoppen Sokosti (717 m ö h) och vi besteg den för att se på omgivningarna. Man sade oss att vid gott väder skulle vi med kikaren ev. kunna se in i Ryssland, eller åtminstone deras vakttorn på andra sidan om gränsen. Nu var inte vädret sådant att vi fick se någon, men det var inte huvudsaken heller.

En av mina ”trogna” vandrare var Hildegard Höhl, en sedan många år i Schweiz boende tyska och en mycket ivrig vandrare. Hon var i mycket god kondition och sprang för det mesta före de andra. Det retade några andra deltagare och de bestämde att skoja med henne och passade på att lägga ett antal stenar i hennes ryggsäck för att stävja hennes alltför stora iver. Eftersom det var en mindre utflykt så lämnades det mesta av det ordinarie innehållet kvar i stugorna och vi tog med oss bara det allra nödvändigaste och regnkläder.

Den extra tyngden föreföll inte ha någon som helst bromsande verkan på Hildegard, hon sprang upp mest hela vägen och väl uppe på fjället väntade alla med stor spänning på att Hildegard skulle öppna ryggsäcken. Hon blev någon överraskad och erkände att hon nog tyckte att det var något fel med hennes kondition, hennes ryggsäck skulle inte ha varit så tung. I fortsättningen undersökte hon alltid ryggsäcken noga för att se att ingen har skojat med henne.

I Luirojärvi fanns det flera stugor och rätt mycket folk. Vi satt vid samma bort som en finsk sjuksköterska. Hon hade fått ont i knäna och skulle inte fortsätta, hon hade varit tvungen att gå i två dagar med värken och ville inte riskera att plåga sig fram till civilisationen. Hon hade sänt bud efter ett flygplan och skulle flyga tillbaka till Saariselkä Turistcentrum nästa dag. Det fanns också två tyskar och den ene hade förorsakat sig ett sår vid matbordet. Finskan ville att han också skulle flyga för att få såret omplåstrat, men tysken envisades med att stanna kvar. Jag pratade med honom och fick reda på hur denna ”självstympning” hade gott till.

Han hade suttit vid matbordet med sin proviant och skulle breda smör på brödet. Hur det nu bar sig så ramlade kniven, en tvåeggad dolk, och som alla manspersoner gjorde han en reflexrörelse och slog ihop knäna för att fånga upp kniven. Det bar sig inte bättre än att han därmed stack sig själv i låret och det uppstod, enligt finskan, ett synnerligen djupt sår. Finskan påpekade för tysken att kniven inte var ren och att det fanns en viss risk för inflammation av såret, hon hade rengjort såren så långt det gick och rekommenderade tysken att komma med henne i flygplanet till läkaren nästa dag. Med tanke på kostnaden verkade dock tysken inte benägen att flyga tillbaka utan skulle fortsätta sin vandring.

I Luirojärvi fanns en bastu och det kändes naturligt att ta sig en bastu, även Karl började vänja sig och kom gärna med. Det var inte svårt att vänja schweizarna till bruket av den finska bastun. I början skedde det med reducerad värme, men redan efter ett par bastubad brukade de sitta kvar nästan lika länge som de badande finnarna.

Luirojärvi - Sudenpesä, 15 km

Vi lämnade Luirojärvi-förläggningen och riktade vår kosa rätt mot norr, till lägerplatsen Sudenpesä (Vargbo). Terrängen är kuperad men lättgången, och vår färd gick fram ganska snabbt. Över vattendelaren rundade vi höjden Vaulopää och hittade vår övernattningsstuga intill källorna till bäcken Solvusoja, en liten bäck som rinner ut i en större med namnet Harrijoki.

Sudenpesä – Lankojärvi

Utmed södersluttningen av höjden Kaarnepää nådde vi på söndagen fram till Sotanvaaranjoki och vadade över den till dess västra strand. Vandringsrutten böjde sig av så sakteliga mot väst och vi kom fram till den nedre delen av Suomujoki, där låg vårt övernattningsställe med möjlighet att bada bastu, som naturligtvis utnyttjas av de flesta, även av sådana som tidigare inte hade badat på det nordiska viset.

Lankojärvi - Taajostupa, 15 km

Dagen började med flodövergång av den övre delen av bäcken Kulasjoki och vi öljde en mindre sträcka utmed denna flod upp till dess källa, där vi tog en rast i en liten hydda, Rumakuru, härifrån vek färden av mot norr in i en dal. Från Taimenlampi börjar stigningen upp mot Lankopää. Vi passeras dess höjd i väst-östlig riktning och man kommer till Kulasjoki i en långsam färd uppåt. Där har vi vår stuga Taajostupa.

Taajostupa - Saariselkä, 11 km

Det är vår sista vandringsdag och en ganska kort sträcka därtill. Nu hade vi rätt bra övning och färden gick utan några som helst intermezzon. Vi var tillbaka i mycket god tid, badade bastu och fick återigen njuta av Saariselkäs goda kök.

Saariselkä - Uleåborg - Kajaani - Iisalmi - Kuopio.

Efter en tidig frukost kom vi iväg med bussen för vår återfärd till södra Finland och redan vid middagstiden hade vi nått Kajaani. Färden gick över det finska höglandet genom stora skogar på en högslätt. Schweizarna förundrades över den mängd sjöar och vattendrag, som de såg i Finland, de ”tusen sjöarnas land”. Likaså förundrades de över att man kunde dricka ur alla sjöar och vattendrag. I Alperna kan man inte göra det, inte ens på större höjder. I norden kan man dricka ur varje kran, i Schweiz har jag sett åtskilliga kranar, även uppe i bergen, med skylten ”Icke drickbart vatten”. Bebyggelsen i den delen av Finland är inte särskild tät och det mesta av vägen slingrade sig genom skogar. På eftermiddagen nådde vi Östra Finlands huvudstad Kuopio, en stad belägen inne i Kallavesi-sjösystemet. Vi hade några timmar kvar till kvällsmaten och passade på att besöka höjden Purjo. Efter kriget, när vi var inlogerade i regementets ordinarie kaserner i stadsdelen Niirala åkte vi ofta skidor på Puijo. Den låg nästan i omedelbar anslutning till kasernerna och var lätt tillgänglig. Uppe på höjden fanns det en servering och där kunde man få både varm och kall saft. Det gamla utsiktstornet av tegel var borta, istället hade man ett TV-torn med en roterande restaurang högst uppe i en av våningarna.

Jag passade också på att besöka kasernområdet och titta på huset, där musikkåren hade sin förläggning. Det verkade som om allting hade krympt, jag mindes att exempelvis arsenalsbyggnaden vid exercisplatsen var en mycket stor byggnad, nu gav det inte alls samma intryck. Byggnaderna hade antagit helt normala proportioner.

Fredag den 30-e juli.

Efter frukosten på hotellet körde jag mina passagerare till hamnen där de skulle ta båten till Savonlinna. Den ursprungliga meningen var att jag skulle ha rest med dem, nu fick vi på grund av det inträffade dödsfallet göra en ändring i programmet och sända schweizarna själva till Savonlinna, medan jag skulle köra bussen dit.

Lördag den 31-a juli

Innan vi skulle anträda vår färd mot Helsingfors passade vi på att besöka den av svenskarna på 1700-talet byggda borgen Olavinlinna (Nyslott). Det är en mäktig borg, som står på några småholmar och var tidigare tillgänglig bara per båt. Efter besöket på borgen fortsatte vi färden utmed den nästan 7 km lång landtunga - Punkaharju, en verklig turistisk upplevelse. Man kör flera kilometer med sjöarna på några meters avstånd från vägen.

Återstående delen av dagen gick åt att resa vidare mot Helsingfors, men en kortare halt gjorde vi i Imatra, där vi tittade på Finlands största vattenfall. Finland är ganska flackt och det finns inte mycket vattenkraft. Från ett ställe på vägen kunde man se de ryska bevakningstornen och man berättade att turisterna gärna fotograferade dem. Ryssarna gillade inte detta och hade krävt av finnarna att de skulle konfiskera fotografernas film.. Vid framkomsten till Finland blev det dags att ta rummen på hotell Academica i besittning.

Söndag den 1 augusti 1971

Vi hade hela dagen till förfogande och det blev både en rundtur med bussen genom staden och besök i den rysk-ortodoxa kyrkan - Uspenski katedralen - på Skatudden. Jag behövde inte agera både färdledare och chaufför, bussfirman försåg oss med en ny förare så fort vi hade kommit tillbaka till Helsingfors.

På Jumisko Turistcentrum stod en bil med diplomatskyltar och medan vi tittade på den kom det fram ett par och inledde ett samtal med oss. Det visade sig vara den schweiziske konsuln med sin fru och eftersom vi skulle befinna oss i Helsingfors den 1 augusti, den schweiziska nationaldagen, bjöd han oss in till en coktailparty på fästningen Sveaborg (Suomenlinna)i Helsingfors. Efter alla vandringar och sightseeingturer var det dags att vila sig någon timma samt inta lite mat på hotellet, sedan begav vi oss till Sveaborg och inbjudningen. Hela den schweiziska kolonin var samlad på Sveaborg och här fick schweizarna titta på sitt lands flagga och joddla av hjärtans lust. Med anledning av nationaldagen bjöds det både på kirsch-dricka och andra schweiziska specialiteter.

Måndagen den 2 augusti 1971

Nu återstod det inte mycket av resan. Klockan 11.00 stod bussen färdig att föra oss till Åbo för embarkering till en färja med destination Sverige. Eftermiddagen tillbringade vi med att titta på Åbo slott och Hantverksmuseum. Klockan 19.30 var det dags att inta hytterna på färjan och besöka någon bar ombord.

Tisdagen den 3 augusti.

Ressällskapet gjorde en rundtur i Stockholm och det blev det dags att äta en gemensam lunch på Centralrestaurangen. Ann-Marie och flickorna hade kommit upp till Stockholm och Katarina var mycket intresserad av de deltagande schweiziskorna. Efteråt kunde vi konstatera att hon kunde identifiera varenda en av flickorna: en del på deras kläder, en del på smycken o s v. Barn har ett gott minne innan de börjar skolan, sedan, försvinner det känslan och det blir mycket svårare att säga vem som är vem. Klockan 12.00 var det dags att ta avsked och se till att resenärerna kom med på Arlandabussen för vidare transport till Zuerich- Kloten-flyget.