Hälsovårdsutställningen i Moskva 1974

Sovjet började öppna sig mer och mer mot Västerlandet alltefter som åren gick och en svag tendens till töväder började synas igen, efter det att Nikita Khrustjovs tid hade sjunkit något i bakgrunden.

På våren 1974 skulle det anordnas en internationell hälsovårdsutställning på utställningsområdet Sokolniki i hjärtat av Moskva. Även Studsvik var intresserad och det fanns en hel del att visa upp; bentäthetsmätare, Gandalf scanner, 400-analysatorn, flera instrument för att mäta aktivitet och ett minnesoscilloskop. Försäljningschefen Bengt Svensson frågade mig om jag ville översätta broschyrerna och sedan arbeta under tre veckors tid i Moskva på utställningen. Jag arbetade hårt med översättningarna och det blev ett riktigt prydligt häfte om apparater för mätning av radioaktivitet att ta med sig till utställningen i Moskva. Evert Norrhäll höll i de organisatoriska ärenden, informationssekreteraren "Solan" höll i de övriga trådarna och efter en tids slit begav Evert och jag oss i en 7-tons skåpvagn fylld med utrustning iväg till Sovjet. Redan i Stockholm höll vi på att kollidera med en liten bil, en sådan där insektsliknande typ med antenner och egendomliga lyktor i form av ögonlock. Egentligen skulle vi ha sprutat DDT på den, men vi hade inte något med oss för tillfället. Den körde upp till höger om vår sida intill oss när vi skulle svänga och det var med mera tur än skicklighet som gjorde att Evert klarade av att inte trycka till den, vi hade kanske inte ens märkt det.

Färden gick med färjan till Finland, vidare till gränsstationen Vaalimaa och första anhalten för övernattning i Ryssland blev Leningrad, där vi skulle ta in oss på hotell "Leningrad". Det fick vi reda på vid gränsen, man kunde inte på förhand beställa något namngivet hotell i Sovjetunionen. I vissa avseenden har inte "sovjeterna" haft något vidare med fantasi. Hotellen i Leningrad hette som regel "Leningradskaja", "Moskovskaja" eller något annat lika intetsägande. Moskvahotellen hette likadant. Lite senare tog de mod till sig och döpte det nybyggda hotellet i Viborg till "Druzhba" (vänskap) - också ett något missbrukat ord. "Druzhba" hette hotell, motorsågar och mycket annat. Som en föga överraskande omväxling kallade man ibland saker för "Mir" - freden (ordet symboliserar också världen)

Nu var det alltså hotell "Leningrad" som det gällde för oss. Det ligger på Nevas västra strand, i närheten av järnvägsstationen och pansarkryssaren "Aurora", den som enligt legenden sköt ett skott med sin kanon för att markera stormningen av Vinterpalatset och början till revolutionen. Senare tidens forskning visar att det mesta av historier var falsifikat, precis som Eisensteins "berömda" film. På alla de flottbesök, som jag har deltagit i mellan 1960 och 1981, gick det aldrig att få fatt på någon sjöman som skulle ha varit mönstrad på "Aurora", allesammans blev skjutna vid den andra revolutionen, på isen framför Kronstads fästning 1922. Då hade soldater och matroser kommit underfund med vad Sovjet gick för och gjorde ett förnyat uppror - men för sent.

Vi anmälde oss på hotellet, men det visade sig att vi ingalunda skulle få övernatta där, det var bara ett ställe där vi skulle anmäla oss för att få vidare upplysningar angående nattlogi. Där visste man överhuvudtaget ingenting om vår ankomst och först efter ett visst diskuterande hänvisades vi till hotellcentralen i hotell "Astoria" - ett anrikt hotell ritad av en svensk arkitekt i början av detta århundrade. Tullen och gränskontrollen hade tagit sin rundliga tid och det var långt efter midnatt som vi äntligen kunde gå till sängs efter att ha fått lite mat på hotellet. Bilen ställde vi framför hotellet, på en av milisstyrkorna bevakad parkeringsplats.

Nästa dag hade vi 715 km framför oss till Moskva. De ryska vägarna har aldrig kunnat klassificeras, så låga siffror finns inte för de europeiska huvudvägarna, och sträckan Leningrad- Moskva var inget undantag. I princip var det den gamla byvägen här och där förstärkt med lite asfalt och avsett huvudsakligen för transporter med "telegor" - de ryska bondkärrorna, Vägarna har inte någon grund, asfalten lades för det mesta direkt på sanden och efter ett antal passerade bilar förvandlades vägen till ett skakbord, ett sådant som jag arbetade med på Nordiska Instrument, när vi skulle prova luftvärnsiktenas hållfasthet. Den övervägande delen fordon var statliga och man hade kunnat tro att staten skulle ha ett visst intresse av att hålla vägarna i gott skick för att minska slitaget på transportmedlen, men så var det inte. Minst varje 50-de kilometer stod det dessutom en kur med miliser, de kontrollerade inte trafiken annat än ur administrativ synpunkt.

Om vägarna var dåliga så var minnesmärken över revolutionen och dess ledare desto mastigare. På infarten till Leningrad står det i en kurva fem 1x1 m betongpelare med en 3 m hög bokstav på varje pelare: L..E..N..I..N. Pelarna stod i en kurva och några såg lite skavda ut, förmodligen har flera bilar åkt av vägen vid vinterväglag och tagits emot postumt av kamrat Lenin. Man tänkte inte på de vägfarandes säkerhet i första hand. På ett besök i Sverige förvånade sig en ryss över de lyktstolpkonstruktioner på motorvägarna(fackverk) som enligt hans uppfattning var alldeles för svaga och skulle gå sönder vid sammanstötningen med en bil. När man förklarade för honom att det var meningen för att de skulle gå sönder före bilen, såg han något förvånad ut. I Sovjetunionen gällde det alltid att rädda utrustning, det gick före manskapet. Jag minns att vid några svåra haverier talade man om piloten hade räddat ett värdefullt flygplan med stor fara för sitt liv.

Med det stora myglet, som är möjligt bara i totalitära stater, skedde många transporter mer eller mindre olagligt.

Hur gick det gå till? Frågar sig en naiv västerlänning. Mycket enkelt. Chefen, den störste myglaren, behövde få något privat ärende utfört och vände sig till firmans chaufför.

- Det går bra, säger "Ivan" (den ryske Sven). Skriv ut dubbel körsträcka, minst! Cheferna var generösa med statens medel, det drabbade ingen enskild direkt eftersom pengarna var statens, och de skrev på en körorder som vida översteg det aktuella körbehovet. Nu hade chauffören ett antal kilometrar till godo och kunde göra sig en extra hacka med att transportera någon som behövde förflytta eller hämta något. Det fanns exempelvis inte några flyttningsbyråer i Sovjet, behövde en familj flytta tog den kontakt med någon chaufför och bad honom att transportera varorna eller bohaget. Priset rörde sig för det mesta om en halvliter vodka. I den forna Sovjetunionen var en halvliter den mest använda hårdvalutan, för den kunde man få de flesta tjänsterna utförda. På en privatresa med egen bil till Tallinn fick jag för en halvliter däcket lagat på en reparationsverkstad för stadsbussar, att den inte höll alltför länge berodde på det vanliga ryska slarvet. Ryssen hade inte sett till att avlägsna anledningen till punkteringen, en ståltagg satt kvar fortfarande, när däcket skulle lagas för andra gången i Finland. Ett tag skojade även de ledande ryssarna med att de sovjetiska bilarna var de mest bensinsnåla i världen, de gick på halva den bränslemängd som såldes till privatbilister i Sovjet, den andra halvan kom från statliga förråd.

Det tar sin tid att köra 750 km och vi var inte framme förrän sent på kvällen. I Moskva skulle vi bo på hotell "Rossija", inte långt från Röda torget och Kreml. Att hitta till hotellet visade sig inte vara helt problemfritt. Sovjetunionen var översållat med diverse skyltar: "Leve den socialistiska revolutionen", "Lenin lever för evigt", "Fred i Världen", "Kommunistpartiet - arbetarklassens hjärna" mm liknande slogans, men några nyttiga skyltar, som skulle visa vägen till hotellet - det kunde man inte finna. Inte fanns det heller några kartor värda namnet. De erbarmerliga skisser, som fanns över de sovjetiska städerna, var ofta medvetet felritade - allting för att göra livet svårt för den presumtive erövraren. Att det tog oändlighets långa tider även för de egna medborgare att hitta det brydde man sig inte om. ”Tidsstöld” är någonting som diktaturstaterna är mästare på, hur mycket nyttigt arbete skulle det inte kunna utföras under den tid som sovjetmedborgarna fick tillbringa i köer. Vi hamnade på Sadovoje Koltso" (Trädgårdsringen) i vår uppfattning att vi den vägen skulle komma till hotellet, men kom av oss. Några riktiga vägkartor fanns lika lite som vägskyltar och vi irrade runt ett tag. Slutligen stannade vi intill en milis och frågade honom om hotellet. Det var en vänlig man, han berättade att vi var på väg i fel riktning och för att vi skulle kunna vända på Sadovoe Koltso (med förbud mot U-sväng) stannade han trafiken och vi gjorde en helomvändning på huvudleden. Av någon outgrundlig anledning körde vi ändå vilse och passerade samma gatukorsning ytterligare en gång, och även nu i fel riktning, men det kändes lite övermaga att be honom stanna trafiken en gång till. Till slut hittade vi till hotellet, en mastodontbyggnad med 6000 rum upptagande ett helt kvarter, men det behövdes flera förfrågningar innan vi kunde nå målet.

De följande dagarna gick åt att göra utställningsmontern i ordning och vi hade inte mycket tid för annat. För att lasta av de tyngre apparaterna skulle vi anlita ett ryskt lag utrustat med gaffeltruck. Formellt sett var deras tjänster inkluderade i deltagarkostnaden, men det är aldrig så enkelt i Ryssland. Mannarna skulle ha "souvenirer". Vi hade en hel del småprylar med oss och jag erbjöd dem fickknivar med Studsviks-emblem, askkoppar och annat, men nej, det var inte den sortens suvenirer det rörde sig om. Nu började jag förstå vad det hela rörde sig om och sade att då skall de få en halvliter vodka.

- Njet, inte vodka, whisky!

Jag plockade fram en 75:a Johnny Walker och sade att här får ni någonting att festa på ikväll. Ryssarna tog flaskan och en av dem frågade:

- Njet, kan vi få låna montern?

Montern hade ett litet utrymme bakom ett skynke och fyra man gick in dit. Man hörde hur korken skruvade av och därefter följde fyra gurglande läten och smackningar. Den femte, föraren, lyckades avstå från drickandet denna gång. Karlarna kom ut, torkade sig om munnen och när jag gick in till montern så stod det bara en tom whiskyflaska där.

Det var många olika nationer som deltog i hälsovårdsutställningen och Sverige hade en egen avdelning under Exportföreningens överseende, inalles 11 svenska firmor ställde upp, bl. a. LKB, KEBO, Elektrolux m fl. Intresset för utställningen var mycket stort och det var en jämn ström av besökare som passerade de olika montrarna. De flesta besökare var yrkesfolk, men även vanliga ryssar visade sitt stora intresse för utrustningarna; gamma-scanner, bentäthetsmätare, analysatorer och olika typer av oscilloskop för medicinskt bruk.

Utställningen pågick under tre veckor och olika försäljare från Studsvik figurerade med i bilden; Bengt Svensson, Sven Hedlund, Per-Gunnar Sjölin och några andra medan Ewert och jag var där under hela utställningstiden. Efter några dagar, sedan vi blev mera hemtama, började vi intressera oss för omgivningarna. Utställningen öppnade klockan 10.00 och eftersom både Ewert och jag är morgontidiga kunde vi inte ligga kvar utan gav oss iväg på strövtåg. Vi skulle titta närmare på vårt hotell och tänkte gå runt hela hotellet på den våning som vi bodde, men det gick inte för sig. Där korridoren gjorde en 90o sväng var glasdörrarna låsta. Vid närmare undersökning visade det sig att i detta land, som gjorde så mycket väsen och propaganda om alla människors likhet, rådde en synnerligen stark avgränsning mellan de olika raserna. Vi, precis som alla andra européer och skandinaver, bodde i den norra och västra delen, asiaterna i östra och afrikanerna i den södra. Däremellan var det vattentäta skott. Likadant var det med restaurangerna i de olika flyglarna, man blev inte insläppt i den restaurang som låg i den asiatiska flygeln.

- Allt är upptaget, sade dörrvakten, men man kunde se att borden stod rätt glest och likadant var det med restauranggästerna. För det mesta gick det ändå att komma in med mutor. Man låtsades ge sig iväg, tog dörrvakten till avsked i handen (där man hade en eller några rubler invikta) och strax började dörrvakten se intresserade ut. I bästa fall gick han in genom dörren, vände i farstun och kom glädjestrålande tillbaka och sade:

- Alldeles tillfälligt så har det blivit ett bord ledig. Var så god mitt herrskap!

Menyn i den norra flygeln upptog ett par sidor med alla möjliga rätter, men de flesta var överstrukna med anmärkningen – ”slut för dagen”, när dagen knappt hade börjat.

En dag bestämde Evert och jag att nu skulle det ätas riktigt ryskt. Hotellrestaurangerna hade ganska västerländskt anpassade maträtter på sin meny. Vi bestämde att nu skulle vi åka till TV-tornet i Ostankino och prova ryska soppor och svart bröd, det gjordes reklam för det i vissa broschyrer.

Vi anlände till det med taggtråd och vakter väl skyddade tornet, betalade en inträdesavgift på 4 rubel och tog hissen upp till toppen - tillsammans med en åtföljande milis. 4 rubel var en ansenlig summa för en ryss på 70-talet. Jag frågade några ryssar varför det är så dyrt och svaret blev;

- Det kostade alldeles för mycket att bygga och ingen ryss kommer ändå att besöka tornet mer än en gång i livet!

Någon plats i "gyllensalen" fanns inte så vi fick nöja oss med att bli anvisade ett bord i "silversalen" - en våning längre ned. Vi skulle göra en beställning och hade tänkt oss att börja med riktigt ryskt, någon god rysk soppa och svart bröd.

- "Khleba net, sopa net" (inget bröd och ingen soppa), svarade servitrisen. Vi det laget var vi ganska hungriga och Evert hade mycket kort stubin i sådana fall, han höll på att explodera av ilska men fakta gick inte att ändra.

- Då tar vi någon kötträtt och vodka till det, sade Effekt.

- "Vodki net" (ingen vodka), löd svaret, bara konjak och "himmelsktdryck", som visade sig vara någon slags hallondricka i rysk tappning.

Nöden har ingen lag, vi var hungriga och fick nöja oss med det som fanns, och vår uppfattning om det socialistiska systemet fick ytterligare några törnar.

När utställningen öppnades kom Bengt Svensson och Sven Hedlund samt PG Sjölin och vi var fem man att åka på en Mercedes-paketbils tremannasäte. Det blev lite väl många ben, så många att det från förarplats inte gick att komma åt växelspaken. Med gott samarbete går dock allting att ordna och vi löste problemet på vårt eget sätt. Jag körde för det mesta och växelspaken låg två knän längre bort. Samarbetet bestod i att jag förde kommandot över den tredje mannen till höger om mig, han fick vara växlare. När jag hade tryckt in kopplingen löd kommandot:

- Ettan in,..... nu!

Efter nästa nedtramp;

- Tvåan in, .....nu!

På detta sätt klättrade vi upp och ned i växlarna och efter en tids övning gick det riktigt bra att köra.

Moskva tillhörde ett av "hjältestäder" och för bilisterna gällde några extra regler; bl a skulle man inte få åka runt med en otvättad bil, då fick man miliserna på sig. På en resa mellan hotellet och utställningen blev vår bil stoppad av en milisman och han påpekade för oss att bilen skulle tvättas. När jag frågade var jag skulle kunna göra det för jag hade inte sett några biltvätthallar blev han betänksam, han kunde inte säga var man skulle kunna utföra en sådan i västerlandet självklar handling. Efter en stunds tänkande erinrade han sig att det skulle visst finnas en möjlighet att tvätta bilen någonstans på Warshawa-vägen. På frågan hur långt det kunde vara dit svarade han att det rörde sig väl om ca 10-15 km, absolut inte mera än 30 km. Vid nästa lämpliga tillfälle begav jag mig så till tvättstället. Efter en hel del letande kom jag fram till ett plats där tvätten skulle kunna ske. Jag blev hänvisad till en vägg med en vattenkran och en ca 4 m lång slang. Som tvättborste fanns det en gammal nästan helt utsliten sopborste. Jag tog på mig en vit Studsvik-overall och strax samlades det några i gamla kostymer klädda personer och undrade om jag inte var rädd att overallen skulle bli smutsig. Vid mitt svar om att overallen kunde tvättas skakade de bara på huvudet av förundran.

Med en knappt 4 meter lång slang går det inte att tvätta hela bilen på en gång så efter att ha tvättat den främre delen var det bara att vända på bilen och fortsätta med den bakre delen. När det blev dags att betala uppstod följande, typiskt sovjetiska situation. På min fråga vad tvätten kostade svarade man:

- 2 rubel. Men vi kan skriva en räkning på 4 rubel så delar vi på var sin rubel.

- Nej, sa jag. Jag behöver inte någon räkning, min firma tror på mig när jag säger att tvätten kostade två rubel. De såg lite snopna ut, de var inte vana att höra något liknande och kom nog att betrakta mig som en dum västerlänning.

Vi hade relativt gott om tiden på förmiddagarna och i brist på andra nöjen besökte vi då och då det stora friluftsbadet strax nedanför Kreml. Badet är en sevärdhet och väl värt att besöka, där kunde man bada sommar som vinter. På vintern ser man knappt någonting, ångan står över vattenytan och man får se upp för att inte kollidera med någon när man simmar. Vårt gäng kom in och vi badade ett tag, att komma tillbaka blev förenat med vissa komplikationer. När vi väl hade simmat tillbaka genom en sluss till herravdelningen, tog vi av oss badbyxorna och promenerade fram till omklädningsrummet, där en äldre matrona residerade med nycklar till omklädningsskåpen. När vi kom fram till damen och hon såg att vi inte hade några badbyxor på oss satte hon igång med ett våldsamt hojtande:

- Vilken fräckhet, oförskämdhet! (bezobrazie) skrek hon till oss, ni får inte gå nakna här!

- Var inte rädd, vi är inte farliga. Hon var inte purung precis och jag försökte "trösta" henne.

- Har du inte sett några nakna karlar tidigare så är det verkligen dags nu.

Det hjälpte inte. Hon öppnade inte dörrarna till våra skåp förrän vi hade backat en aning och tagit på oss våra badbyxor igen. "Sovjeterna" har en gammaldags bigott inställning till nakenheten, nästan som vissa religiösa grupper. Medan vi palaverade med damen såg jag en ryss stå i duschen och då och då lätta på badbyxornas linning för att få lite vatten till väsentliga detaljer i grenen.

Tyvärr har bassängen rivits och på samma plats uppför man nu en enorm kyrka, precis som om det inte fanns tillräckligt med kyrkor i Moskva. Den lär kosta 3 miljarder dollar, det kan man satsa på, istället för att bygga bostäder och annat nödvändigt. Återigen besannas det gamla talesättet at kyrkorna byggs på ett antal syndapelare: högmod, dåligt samvete, bön om syndaförlåtelse mm.

Mot slutet blev det ganska enahanda på utställningen, trots att det nästan hela tiden var mycket folk i montrarna. Tyvärr var inte alla Studsviks-instrumenten helt färdiga och det var också dålig uppbackning från moderbolaget, vilket gjorde att det inte blev några vidare affärer. Det fanns köpare till 400-analysatorn. En liten torr ryss var mycket intresserad av den och i samspråk med honom fick jag reda på vart utrustningen skulle komma vid ett ev. köp. Först ville han inte berätta det, men så småningom kröp det fram att han var chef för ett hormoninstitut och att det inte var några svårigheter med betalningen. En annan intressent var en armenisk läkare, hans utrustning skulle betalas av den hela världen omfattande armeniska stödfonden. Att instrumentet skulle stanna i Sovjetunionen hade ingen betydelse.

Som någon slags identifieringsmärken hade vi Exportföreningens plastbrickor med tre gyllene kronor på en blå botten omgärdad av ett vitt bård. Om vi hade haft möjlighet att dela ut dessa som souvenirer hade vi behövt en ansenlig mängd. Ryssarna var galna i "znachki" (märken) och man kunde se vuxna karlar med kavajuppslagen fyllda med alla möjliga dylika varianter. Dessa märken producerades oftast för att markera någon händelse: invigning av en biograf, ett kraftverk mm, och de flesta var av mycket dålig och kladdig plastkvalité. T o m i "Stjärnstaden", där ryssarna utbildade sina kosmonauter, hade man inte annat än billiga intetsägande plastbrickor med Juri Gagarins relief på.

Flygsäkerhetsdelegationen, som jag var tolk i 1981, gjorde ett besök i "Stjärnstaden" och vi ville gärna se hur ryssarna tränade sina kosmonauter i en simbassäng. Tiden var knapp och vi föreslog för den guidande översten att vi gärna ville se träningssbassängen istället för att gå till kosmonautmuséet, men för honom var ett besök till en liten minneshall med bilder av Gagarin, Titov och de andra kosmonauterna viktigare än besöket till träningsbassängen. Där delade han också ut till oss ett litet plastmärke med Gagarins relief på.

En ukrainsk kvinnlig läkare blev mycket förtjust i Exportföreningens identifieringsmärken och det hjälpte inte när jag förklarade för henne att det var vårt identifieringsmärke och "propusk", passertillstånd. Hon ville absolut ha märket, det hjälpte inte att jag erbjöd henne vida värdefullare souvenirer i form av snygga knivar, Studsviks-märken och jag var t o m beredd att förse henne med en damhalsduk med Studsviks-emblem på. Nej, hon ville bara ha märket och jag var tvungen att gå till Exportföreningens representant för att utbedja ett sådant märke. Jag tror damen skulle ha gjort nästintill vad som helst för att bli ägare till märket.

När utställningen tog slut efter tre veckor och vi inte hade lyckats sälja särskilt mycket, skulle vi lasta tillbaka alla våra apparater in i bilen för återfärd till Sverige. Med tanke på de ryska lastarnas tillstånd efter förtäringen av "souvenirerna" var jag tidigt på plats och kom överens om att de skulle hjälpa oss med detsamma på morgonen före avresedagen. Trucken med manskapet kom och för vår del gick ilastningen riktigt bra, karlarna fick ytterligare en "souvenir" och förtärde den i stort sett på samma sätt som tidigare. Något sämre gick det för Elektrolux. Ilastningen av en stor, industriell tvättmaskin skulle ske ganska sent på eftermiddagen och med tanke på hur många "souvenirer" det ryska lastarlaget hade förtärt vid det här laget gick det som det gick. När tvättmaskinen lyftes upp med gaffeltrucken var inte föraren heller nykter längre, han behärskade inte maskinen längre, med resultatet att tvättmaskinen ramlade med instrumentsidan mot gaffeltruckens pelare, det hördes ett kraschande ljud och sedan var hela marken under tvättmaskinen översållad av söndriga vred, bakelitknappar och glasskärvor. Med anledningen av händelsen talade jag med utställningsledningen och uttryckte min förundran över att de inte avskedade hela gänget.

- Avskedar vi dem så kanske vi inte har några alls, blev deras svar.

På återresan hade vi något mera tid. Vi startade mycket tidigt från Moskva och kunde göra små uppehåll utmed vägen. Vi körde förbi små, idylliska ryska byar som såg ut som tagna ur någon rysk roman, det enda som tydde på 20-e århundradet var radio- och TV-masterna ovan taken. En del fördröjningar berodde på den sovjetiska GAI, den statliga bilinspektionen. På var och varannan 50 km sträcka fick vi stanna och bli betittade. Den ryska inspektionen har inte till uppgift att undersöka bilens tekniska kondition, det handlar mest om att kontrollera kördokumenten och eventuellt lasten.

På grund av att vi stannade många gånger fick vi lite bråttom mot slutet av sträckan och vid infarten till Leningrad var hastigheten avsevärt högra än vad som var tillåtet. Evert körde. Det hade börjat skymma när en milisman strax före Leningrad gjorde ett försök att stoppa oss, men eftersom vi var ganska nära staden så stannade vi inte utan snarare ökade farten. Milisen hade ingen radio och vi såg hur han sprang in i kuren för att ringa till nästa post, men då var vi redan så gott som inne i bebyggelsen och tog av vid en sidogata. Sedan fortsatte vi på en parallellväg in mot stadens centrum. Vi klarade oss.

Efter övernattningen i Leningrad bar det av mot Finland-Vaalimaa.

Strax för Viborg låg bränslenålen mycket nära botten och vi började spana efter en bensinstation. Det dröjde emellertid innan vi kom fram till någon och plötsligt stod vi där utan bränsle. Visserligen passerade vi ett par stationer, men de sålde bara bensin och vår lilla lastbil gick på diesel. I Ryssland körde man bilar på upp till 12 ton på bensin och alla stationer hade inte diesel. Jag lyckades stoppa en lastbil, och åkte in de några få kilometrarna som var kvar till Viborg. Alla ryska bilar har mycket hård fjädring, så även denna lastbil och eftersom även sätena är hårda så kändes det som att sitta på en träplanka. Jag återvände med en dunk diesel och efter påfyllningen kunde vi fortsätta till bensinstationen vid Viborgs Centralstation. Det var aldrig enkelt att tanka i Sovjet. Ibland gällde bara kuponger och ibland kontanter. Jag gick fram till damen bakom den lilla luckan och beställde påfyllning och betalade (i förskott) ett visst antal litrar. Hon slog till en strömbrytare på en panel vid sidan om och strax efter hördes det ett:

- Stäng av! Stäng av! ropade någon.

Allas blickar riktide sig åt det håll varifrån skriket kom och vi såg hur en stråle sköt ut ur en av slangarna i närheten, där vår bil stod parkerad intill ett av tappställena. I Sovjet bestämde man inte själv när påfyllningen skulle börja, det gjorde damen i luckan efter att bensinen var beställd och betald. Det vanliga proceduren var att man stoppade påfyllningsmunstycket in i bilens tanköppning och bränslet började flöda in efter det att damen startade pumpen. Nu stängde hon kvickt av pumpen och började gräla på mig för att jag inte hade följ t den sovjetiska proceduren och att nu förlorade hon åtskilliga liter bränsle.

- Ni kan få en fin kulspetspenna som kompensation, sade jag till henne och räckte över en av de kvarvarande Studsviks reklampennor till henne. Nu blev hon strax gladare och sade att det egentligen inte gjorde så mycket, vi var ju utlänningar och kunde inte veta allt om det ryska förfarandet. Evert stod i närheten av bilen och jag bad honom sätta in påfyllningsmunstycket i bilens tanköppning, damen slog till pumpen och vi fyllde tanken till bristningsgränsen.

När jag skulle tacka damen i luckan för vänligheten frågade hon:

- Om ni har några reservdunkar så fyll på! Jag bjuder.

Några sådana hade vi inte. Lastutrymmet var plomberat och framme i förarkabinen fanns inte någon plats heller, annars hade vi nog fått fylla några dunkar utan alltför stor kostnad.

Vi hade förtullat för transit i Moskva och trodde att gränspassagen skulle ske relativt snabbt, men som alltid i Ryssland så finns det utrymme för komplikationer. Vi hade varit med bilen över den obligatoriska gropen, där ett par man kontrollerar bilens underrede för att se om det var något ovanligt, och stod nu framför tullhuset. Det kommer en yngre man med en sidoavbitare och skall till att klippa av plomberingsvajern. Jag säger till honom att vi har transitförtullning och att han inte har tillstånd att bryta plomben. Han tittar på mig lite nedlåtande, ungefär som att här har du ingenting att bestämma din jäkla kapitalist, och klipper av tråden. Det gick ett par officerare förbi och jag gav till ett hojtande, anropade dem för att de skulle vittna om att tulltjänstemannen hade brutit plomberingen och jag krävde att hans chef skulle komma dit. Det kom en torr, liten otrevlig man och började predika för den dumme "Ivan" att det finns någonting som heter transit, och sände honom att leta reda på en plomberingstång med tillhörande tråd. Nu hörde det till saken att bilen var svår att plombera, det var långt mellan fästpunkterna för dörrarna och i Moskva fick de skaffa extra långa plomberingstrådar för att kunna sätta dit plomberna. Hur "Ivan" nu än ansträngde sig så räckte inte trådarna till och de fick skarva den med en mellanliggande plomb. Nu var det jag som stod och kommenterade Sovjet i allmänhet och vissa tulltjänstemän i synnerhet.

Om resten av återvärden finns det inte mycket att berätta. När vi hade skakats fram till den finska gränsen kom vi på en ”riktig” väg och Evert sade:

- Försök nu att hålla bilen kvar på vägen, det är tröttsamt att köra i dikena! Istället för en massa folk så fanns det vid den finska gränsposteringen enbart 3-4 personer, men kaféet fungerade och människorna var inte lika surmulna som på den sovjetiska sidan. Vägen från gränsen är utomordentlig bra, man tror nästan att finnarna har ansträngt sig något extra för att markera övergången från Sovjet till Västerlandet.

Vi nådde färjan i Helsingfors i god tid och återvände till Sverige några erfarenheter rikare och många illusioner om det kollektivistiska sovjetsystemets välsignelser fattigare.

Inspelningar